Interpellationssvar - Arbetet mot bedrägerier - 2024-08-20

har frågat mig hur jag och regeringen tänker komma till rätta med bedrägerierna, vilka åtgärder jag tänker vidta inom mitt ansvarsområde för att öka omhändertagandet och stödet till brottsoffren och om jag kommer att verka för att Sveriges regering agerar i bankkundernas intresse utifrån Europaparlamentets förslag.

Att motverka brottslighet är en av regeringens högst prioriterade frågor. Det gäller inte minst brottslighet i det finansiella systemet. Att slå sönder den kriminella ekonomin är ett av målen i den nationella strategin mot organiserad brottslighet, och strategin innehåller flera åtgärder som är av vikt i arbetet mot bedrägerier.

Det stora flertalet bedrägerier förutsätter att kriminella missbrukar produkter och tjänster som tillhandahålls av bankerna. Som ett led i regeringens arbete mot bedrägerier höll statsministern, justitieministern, finansministern och jag själv ett möte i februari med företrädare för bankerna och Polismyndigheten. Vid ett uppföljningsmöte i maj presenterade bankerna sina åtgärdsförslag, och Polismyndigheten har uppgett att de ser positivt på förslagen. Regeringen kommer att följa upp att bankernas åtgärder genomförs och får effekt.

Parallellt med detta fortsätter regeringen sitt kontinuerliga arbete med att analysera behov av skärpta lagar och regelverk i syfte att stärka bankkundernas trygghet. Tillsynsmyndigheternas arbete är också en viktig del av arbetet för konsumenternas trygghet.

Vad gäller ersättning vid obehöriga transaktioner, det vill säga transaktioner som genomförs utan kontohavarens samtycke, ansvarar kontohavaren för hela beloppet vid obehöriga transaktioner om han eller hon har handlat grovt oaktsamt. Medlemsstaterna i EU får emellertid begränsa kontohavarens ansvar under vissa förutsättningar.

Enligt svensk rätt ansvarar en konsument för hela beloppet vid obehöriga transaktioner om han eller hon har handlat särskilt klandervärt. Om konsumenten har handlat grovt oaktsamt, ansvarar han eller hon i stället för ett belopp motsvarande som mest 12 000 kronor.

Regeringen har gett Finansinspektionen i uppdrag att redovisa hur myndigheten bedriver tillsyn över att bankerna uppfyller sina skyldigheter att motverka bedrägerier. Finansinspektionen konstaterar i sin redovisning att bankerna behöver göra mer för att motverka bedrägerier. Bland annat behöver produkterna och tjänsterna utvecklas för att öka säkerheten. För att effektivisera tillsynen avser Finansinspektionen även att se över insamlingen av statistik om bedrägerier, operativa risker och säkerhetsrisker i syfte att göra den mer enhetlig.

EU:s betaltjänstdirektiv är just nu föremål för förhandlingar inom EU. Regeringen är positiv till att regelverket ses över och välkomnar Europeiska kommissionens ansats att bekämpa bedrägerier. Regeringen anser att reglerna om ansvar vid obehöriga transaktioner bör utformas så att ett högt konsumentskydd säkerställs, och regeringen avser att bevaka att reglerna om ansvarsfördelning mellan banktjänstleverantörer och kunder får en lämplig utformning. Sverige deltar aktivt i de rådsarbetsgruppsmöten som nu pågår.

Herr talman! Jag tackar Niklas Wykman för svaret.

Den här interpellationen skulle ha besvarats den 19 juni, men eftersom statsrådet Wykman enligt kansliet var dubbelbokad flyttades debatten fram till dagens datum. Men frågeställningen är lika aktuell i dag som innan sommaruppehållet.

Precis som statsrådet säger har regeringen och Svenska Bankföreningen kommit med ett paket med åtgärder, och vi socialdemokrater håller med om att det innehåller många bra förslag. Vi anser dock att de inte är tillräckligt skarpa, och det finns flera frågetecken.

Det vi framför allt är bekymrade över är tidsperspektivet. Att det ska bli möjligt att införa tidsfördröjningar av vissa transaktioner, sätta beloppsgränser på betalningar och kunna göra ändringar på ett säkert sätt är jättebra förslag. Tidsfördröjning på transaktioner hade bankerna dock kunnat sjösätta mycket tidigare. Dessutom säger bankföreningen att detta ska införas successivt i de olika bankerna. Då kan man ställa sig frågan: Vad betyder det? När kommer alla bankkunder att kunna skyddas? Men kanske ännu viktigare: Om en konsument inte väljer lägre beloppsgränser och blir bedragen, vem tar då smällen? Hur ska bankerna säkerställa att alla deras kunder faktiskt är tillräckligt informerade för att skydda sig på bästa sätt? Vi vet ju att det finns konsumenter som har svårt att själva hantera sina digitala bankaffärer.

Det får inte igen bli så att bankkunderna kan betraktas som skyldiga till bedrägerier, så som det i många fall är i dag. Människors livsbesparingar kan ha gått upp i rök, och känslan är att varken banker eller samhälle har ställt upp. De känner sig svikna och ofta helt rättslösa. Inte ens Allmänna reklamationsnämnden har varit till någon större hjälp eftersom man i så hög grad har lagt skulden på individen och inte på systemet.

Storbankernas aktieutdelning är mer än hundra gånger större än de 700 miljoner som bankkunderna blivit bedragna på under 2023, så bankerna borde kunnat ersätta dem som blivit av med sina livsbesparingar. Vi kan inte låta bankerna fortsätta skylla på kunden, ropa på mer information och tycka att alla ska vara förberedda, misstänksamma och pålästa. Tänk på alla dem som aldrig bett om att sköta sina affärer digitalt men blivit tvungna för att bankkontoren lagts ned och den manuella servicen skrotats.

Det är bra att regeringen pressar bankerna. Men som jag sa tidigare kunde det ha gått snabbare.

I Storbritannien är bankerna skyldiga att offentligt redovisa bedrägerifall, och där får kundens bank och bedragarens mottagande bank dela på ersättningen till kunderna, vilket är ett bra incitament att lösa problemet från båda håll.

Herr talman! Vad anser statsrådet om Storbritanniens system? Skulle det kunna vara gångbart i Sverige att både kundens och bedragarens bank delar på ersättningen till dem som har blivit lurade?

Herr talman! Först och främst tack till Anna-Belle Strömberg för den här interpellationen! Det är genuint viktigt att detta diskuteras. Det går bara att hålla med om att mer borde ha gjorts tidigare. Man kan ju ägna sig åt att fördela ansvar på olika sätt. Men när det handlar om att bekämpa brottslighet kan man ju konstatera att samhället på många olika sätt långt tidigare borde ha agerat. Det gäller ju detta område också.

Herr talman! Nu tror jag inte att Anna-Belle Strömberg och jag är så oeniga egentligen, men jag tänkte ändå ta mig friheten att gå lite i polemik. Låt mig säga, så att det inte blir fel: Skulden ligger inte hos den som blir lurad. Skulden ligger inte heller hos banken. Skulden ligger hos bedragaren. Detta tror jag att vi är helt överens om, men det ska ändå vara glasklart att skulden hör hemma hos dem som försöker utnyttja människor eller systemet för att begå brott.

Under den tid jag har följt dessa frågor har jag mött de mest bisarra - jag vet inte om det är rätt ord här - fall. Det är ju en enormt hänsynslös verksamhet där man många gånger tar sikte på samhällets mest sårbara människor och utnyttjar olika typer av svagheter i våra system, finansiella, juridiska eller polisiära, för att inte bara beröva människor deras pengar utan också hedern och äran och den sista tilltron och tilliten till samhället och medmänniskorna. Det är en avskyvärd brottslighet som vi möter.

Herr talman! Det är också viktigt att inte frikoppla detta. Det har ju inte uppstått i ett vakuum.

Förvisso är det så - och jag håller helt med interpellanten i det avseendet - att det har skett en omvärldsförändring som inte bara har med kriminaliteten att göra eller med framväxten av gäng eller ett råare samhällsklimat. Det har skett en digitalisering, precis som interpellanten i sitt inlägg talar om. Det har också skett en utveckling där inte lika många banker har en lokal närvaro.

Detta att man kanske handlar på samma Icabutik som de som jobbar på banken har gradvis eroderats och förändrats. Numera sköter man mycket av sina tjänster digitalt. Bankens personliga kundkännedom har på så sätt förändrats, och bankerna har försökt byta ut den mot kundkännedom genom blanketter och så vidare.

Problemet är att det skyddssystem som man delvis har försökt ersätta det gamla personliga mötet på bankkontoret med har många svagheter. Det har utnyttjats. Dessa två saker i kombination - att vi har digitaliserats mer i kombination med att bankerna inte längre är lika närvarande i olika lokalsamhällen som de en gång var - har skapat luckor i systemet sammantaget. Här har varken regleringen eller brottsbekämpningen varit tillräcklig.

Banker har över tid kunnat göra stora vinster genom digitaliseringen. De har blivit effektivare och så vidare, men man har inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med säkerhetsluckorna.

Jag kan i ett senare inlägg återkomma till allt vi gör konkret, men det huvudsakliga vägvalet handlar om - vid sidan av att vi supportar och deltar konstruktivt i arbetet med de nya EU-regelverk som ska komma på plats - att få bankerna och för den delen också polisen och andra som jobbar med detta att kliva fram och ta sin del av ansvaret.

Efter de åtgärder som vi har vidtagit ser vi nu att bankerna kliver fram. De börjar ta ansvar. Gradvis kan man implementera saker som gör det svårare för brottslingar i det finansiella systemet. Här kommer mer att behöva göras. Men vägvalet handlar om att tvinga aktörerna att kliva fram, ta ansvar och göra rätt.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet Wykman! Jag skulle vilja återgå till min fråga om vilka åtgärder statsrådet Niklas Wikman kan vidta för att öka omhändertagandet och stödet när det gäller brottsoffren.

Det är en fruktansvärd skam att bli bedragen och lurad, precis som Niklas Wykman var inne på. Många anhöriga känner en stor oro, och denna brottslighet skapar en brist på tillit i hela samhället. Därför måste vi stötta dem som har blivit utsatta för bedrägerier, oavsett om det handlar om romansbedrägerier, någon annan typ av social manipulation eller om att de luras att tro att det är en bank, en myndighet eller en vårdinrättning som tar kontakt med dem, eller någon annan organisation.

Herr talman! I min hemkommun Örnsköldsvik kunde jag under maj månad läsa i lokaltidningen Nordsverige och även ta del av SVT Västernorrlands inslag om Tom, 78 år i Husum, som hade blivit bedragen två gånger. Jag fick kommentera Toms situation i både tidningen och i SVT Västernorrland.

För drygt ett år sedan blev Tom utblottad av nätbedragare. Han fick ett telefonsamtal från bankens telefonnummer om att det var risk för att någon höll på att logga in på hans konto. Han fick anvisningar om att han skulle rädda sina pengar och loggade in. Och precis som så många andra när han slog sista siffran fick han känslan att det kanske kunde vara något lurt. Men då var det redan för sent. Det blev helt svart på skärmen. På någon minut var hans besparingar borta. Bedragarna hade då kommit över 378 000 kronor. Skulden har nu växt för varje dag eftersom han inte har kunnat betala sina räkningar i tid utan måste vänta tills pensionen kommer. Som en följd av detta går räkningarna till Kronofogden och inkasso.

Nu har han återigen blivit lurad. I våras hade han ett sparkonto med 11 600 kronor. De pengarna skulle gå till räkningarna. När han kontaktade banken för att betala räkningarna fanns det bara några ören kvar. Banken säger att han har loggat in och fört över pengar till någon annans konto, vilket han inte har gjort.

Nu känner Tom att samhället har svikit honom. Han är utblottad, och skulderna växer. Det finns ingenstans att vända sig. I medierna i våras sa han så här: Det finns inget hopp. Nu är jag helt övergiven av samhället. Jag vet inte om jag har någon anledning att leva vidare. Jag är totalt utblottad, och det är fruktansvärt förnedrande och deprimerande.

Kronofogden går nu vidare och försöker driva in pengarna trots att det är uppenbart att lånen tillkommit genom att någon har förfalskat hans namn. Men glädjande nog meddelade Tom i går till SVT Västernorrland att han hade vunnit i två av instanserna. Men flera instanser återstår fortfarande.

Bankerna gör mångmiljonvinster, och den lilla enskilde saknar helt värde, som Tom säger.

Herr talman! Min fråga till Niklas Wykman är: På vilket sätt kan de här brottsoffren stärkas och skyddas när de har utsatts för bedrägeri? Det handlar också om skammen och känslan att själv ha bidragit till att ha blivit lurad. På vilket sätt kan vi stärka offren, och bör man överväga högre krav på bankerna, ytterligare lagstiftning eller andra regelverk? Det handlar ju om att få ett slutsystem på plats så snabbt som möjligt för att skydda de här medborgarna. Detta var ministern inne på i sitt förra inlägg. Hur ska vi stärka dem och skydda dem i deras mående?

Herr talman! Först och främst önskar man ju att mer hade gjorts tidigare från bankerna och också att staten hade täppt till olika luckor tidigare, att vi hade haft mer polisiära resurser och på annat sätt hade kunnat motverka den här brottsligheten med kraft. Nu kan vi ju bara gräva där vi står och arbeta oss framåt.

Som ledamoten är medveten om kan jag inte kommentera det enskilda fallet på något sätt. Däremot kan jag med sorg konstatera att det tyvärr inte handlar om enskilda fall i bemärkelsen att de är få. Det finns väldigt många tragiska historier här, där offren antingen har fastnat i någon form av brett bedrägeriförsök eller där hänsynslösa, vidriga individer har sökt upp några av samhällets mest sårbara och begått den här typen av grymheter emot dem. Pengarna är viktiga i sig själva, men givetvis är tryggheten, tilliten, skammen och andra faktorer för många människor kanske lika viktiga.

Det är viktigt att de människor som har drabbats och orkar berätta också berättar om detta och att man bryter stigman. Detta är viktigt i sig självt för att få bort skammen.

Interpellanten frågade om beloppsgränser och olika typer av säkerhetsåtgärder. Jag kan bara uppmana alla människor att se över vilken typ av skydd de har och vilka inställningar de har.

Något som kan bidra till att bryta stigman och öka förståelsen är det faktum att alla människor kan bli lurade. Det finns förstås grupper som är mer sårbara och som de kriminella kan vända sig mot, men det finns alltid situationer där nästan alla människor är sårbara för att bli lurade på olika sätt - en regnig oktoberdag efter ett jobbigt samtal från vårdcentralen då man ska hämta på förskolan och det råder allmänt kaos i livet och man bara vill komma vidare och få det här överstökat, till exempel. Därför är det viktigt att de här åtgärderna från bankerna rullas ut på ett brett sätt.

Vi ska såklart noggrant under tiden framöver följa hur bankerna gör detta. Att de klarar av att göra det och att de gör kundanpassningar är självklart nyckeln för detta. När man läser om en del av de här fallen undrar man vem som har efterfrågat en banktjänst där en person snabbt kan swisha bort tiotusentals kronor trots att personen normalt sett bara använder sitt bankkonto för att betala räkningar och kanske ge några hundralappar i julklapp till barnbarnen. Helt plötsligt kan personen genomföra utlandstransaktioner i tiotusen- eller till och med hundratusenkronorsklassen. Här finns det något för bankerna att arbeta med för att göra något åt detta.

Vi arbetar också aktivt med en rad saker för att skärpa hur systemet fungerar och göra det motståndskraftigt. Det är ju i längden det bästa sättet att ställa sig på brottsoffrets sida, att se till att man inte kan bli lurad på det här sättet. Jag har redan berättat om uppdraget till Finansinspektionen och vilket resultat det har fått kring statistikinsamling och annat.

Sedan vi tillträdde har vi en särskild arbetsgrupp mellan Finansdepartementet och Justitiedepartementet som arbetar igenom förslag på det här området. Jag har träffat de stora telekombolagen som har en viktig del i detta eftersom det ofta är telefoner och sms som används för de här lurendrejerierna. Vi har gett ett uppdrag till Post- och telestyrelsen kring spoofing och nummermanipulation, som man ofta använder, vilket interpellanten påtalade. Vi har en utredning som tittar på förstärkt skydd för personuppgifter. Vi bereder det förstärkta straffrättsliga skyddet för äldre, så att den här typen av brott kan betraktas som grova och på det sättet ge strängare straff. Vi har arbetat med utredningen om ett förbättrat informationsutbyte med banker, och vi har en nationell strategi mot organiserad brottslighet, där brott i det ekonomiska häradet ingår.

Herr talman! Fler poliser, skärpta straff och mötet vi har haft med banker och polisen - jag skulle kunna fortsätta på detta vis att lista åtgärder vi också vidtar vid sidan av de förhöjda krav och de förväntningar vi har på bankerna.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är tydligt att det krävs en skarp lagstiftning och ett brett paket av åtgärder i syfte att stärka bankkundernas trygghet, vilket vi är helt överens om. Bankerna måste ta sitt ansvar. Även Finansinspektionen konstaterar i sin redovisning att bankerna måste göra mer för att motverka dessa bedrägerier. Men det krävs också, som vi var inne på, ett bättre omhändertagande av brottsoffren. De som utsätts för bedrägerier behöver få stöd och rådgivning, även med den skam de känner.

Europaparlamentet föreslår att bankerna ska bli återbetalningsskyldiga till kunder som lurats av bedragare oavsett om bedragaren uppgett sig vara från en bank, från en skattemyndighet eller från någon annan organisation.

Herr talman! Det är regeringen som har makten nu och som kan lagstifta i denna fråga och verka för att agera i bankkundernas intressen utifrån Europaparlamentets förslag.

Som jag tolkar statsrådets svar är regeringen positiv till att regelverket ska ses över och välkomnar EU-kommissionens ansats att bekämpa dessa bedrägerier, vilket gläder mig. Men nu behöver regeringen öka trycket och faktiskt göra någonting i god tid och snabbt. Det är jättemånga bra förslag, men de behöver sättas i verket så snart som möjligt.

Avslutningsvis vill jag tacka statsrådet Niklas Wykman för en bra debatt.

Herr talman! Låt mig börja med det arbete som pågår på EU-nivå. Det är en central sak för Sverige att säkra ett gott informationsutbyte för att förhindra att den här typen av bedrägerier uppkommer. Man behöver kunna dela information på ett bra och smidigt sätt. Det arbetar Sverige intensivt för. Vi arbetar också, vilket jag sa i mitt svar, för att det ska vara väl avvägt och ha ett högt skydd för konsumenterna. Det återstår att se vad den exakta utformningen landar i, men vi välkomnar alltså att det pågår ett sådant här arbete på EU-nivå. Vi deltar aktivt i det arbetet för att det ska bli så bra som möjligt.

Herr talman! Något som jag tycker är värt att lyfta, så att man inte bara tänker att detta är väldigt enkelt, är att det finns några fallgropar här som man behöver se upp för. En sådan är legitimiteten i systemet.

Man får inte tänja på bankkundernas förtroende för systemet. Det finns alla de bankkunder som tar sitt ansvar, som fyller i alla spärrar och är väldigt vaksamma. De kanske tänker: "Jag gör allt jag kan, och sedan får jag vara med och betala för alla andra. Ska mina pengar gå till det?"

Där är vi inte nu, men vi måste väga in aspekten att det ska finnas drivkrafter att göra rätt och att den som gör rätt inte ska drabbas negativt och få betala för andra typer av brottslighet som finns i systemet. Det är en sak som man måste överväga.

Ännu tyngre, och något man måste ägna viss uppmärksamhet åt, är ett system där alla bedrägerier automatiskt ersätts av de andra bankkunderna - här finns såklart också risker. Vi hade tidigare diskussioner om avvägningar och hur man kan utnyttja saker på andra sätt. Man får också akta sig för att de som vill begå bedrägerier inte får ytterligare möjligheter inom systemet att tömma det på pengar genom att ingå maskopi med varandra: En av brottslingarna kan vara brottsoffret och en annan förövaren, och tillsammans lurar de staten eller banken eller bankkunderna.

Givetvis går det att utforma regler som undviker denna typ av situation, men jag tycker ändå att det är värt att understryka, herr talman, att det är denna lite komplexa materia man behöver navigera i. Det ska finnas drivkrafter att göra rätt. Det kommer också att krävas att man är ansvarsfull som individ. Men man ska inte heller rigga ett system som gör att personer kan gå ihop och lura systemet på pengar. Man måste motverka detta effektivt och inte göra nya misstag. Därav denna mycket breda ansats.

Jag är i grund och botten övertygad om att vi i slutändan har en bred politisk samsyn kring detta. Sedan kan det tekniskt vara lite svårt att göra det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.