Arbetsplenum - Hälso- och sjukvårdens organisation - 2024-06-15

Herr talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU14 Hälso- och sjukvårdens organisation, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Vi har 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje region skiljer sig åt avsevärt. När då inte verksamheten fungerar är det lätt att börja titta på organisationsförändringar, och en vanlig trend är att man tittar på centraliseringar. Det finns dock inget som tyder på att detta har någon större effekt. Vi kan konstatera att med den organisation som vi bedriver verksamheten i dag uppnår vi inte de grundläggande kraven i hälso- och sjukvårdslagen, att erbjuda patienterna en god och jämlik hälsa.

Herr talman! De regionala och geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu, utan vetskapen om dem har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med sitt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och i Tidöavtalet pekat ut ett antal områden där man utreder hur staten faktiskt ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få en bättre och mer jämlik vård.

Ett område som man tittar på är en parlamentarisk utredning där man ser på förutsättningarna för ett helt eller delvis styrt statligt huvudmannaskap. Man tittar också på en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättandet av en nationell vårdförmedling, nationell plan för hur bristen på antalet vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i antalet regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården och jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Herr talman! Detta är exempel på områden där staten skulle kunna ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Men därifrån till att staten skulle styra hälso- och sjukvården helt är steget långt. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras noggrant, men det finns några punkter som redan i dag är kända.

Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna, och detta har fått stora konsekvenser i hur vården fungerar kapillärt. Detta i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser. Orsaken till det är att de demografiska och geografiska skillnaderna är väldigt stora i landet. Regionerna spelar en stor roll för den nära styrningen av hur hälso- och sjukvården ska bedrivas i respektive område.

Herr talman! I ett läge när något inte fungerar är det lätt att börja titta på organisationsförändringar. Vi som politiker, men även tjänstemännen, har en övertro på just organisationsförändringar. Men tittar man på andra verksamheter som tagit just dessa steg kan man se att resultatet är ganska nedslående. Det jag ofta saknar i debatten är grunden: Var finns patientperspektivet? Detta är något som vi alla borde fundera på.

I stället för att bygga en organisation som patienten ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att det i dag finns patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer som leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att man nekas behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här som jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.

Herr talman! Jag är medveten om problemen med att bedriva likvärdig hälso- och sjukvård i ett land som Sverige. Vi är det till ytan det femte största landet i Europa med en folkmängd som ungefär motsvarar Londons. Det blir då tydligt att nivåstrukturering i den högspecialiserade vården är helt nödvändig och att de regionala samarbetena liksom de regionala cancercentrum som finns i dag behöver ökas.

Patienter i allmänhet har inget problem att förflytta sig, utan för dem är det viktigaste att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag på grund av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner - saker som är helt ointressanta för den patient som söker vård. Här spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.

Herr talman! Vi har ett av världens bästa sjukvårdssystem i detta land, men det dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt. Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning, samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i fokus, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt kan utveckla den svenska vården och öka patientnyttan. Det mest förödande vore att hamna i organisatoriska diskussioner varje mandatperiod, för det skulle definitivt inte gagna våra patienter.

Herr talman! Jag håller fullständigt med Thomas Ragnarsson angående organisering och ett totalt förstatligande. Men det är inte detta jag ska prata om nu, utan jag ska ta upp tre frågor.

Den första frågan handlar om primärvården. Vi har alla ställt oss bakom hur viktig primärvården är och att vi ska öka tempot när det gäller listning av patienter, fler anställda och så vidare. Det går inte som tåget - ett sådant uttryck kan man ju tyvärr inte använda längre, herr talman. Men det går alltså inte särskilt bra. Min fråga är: Har ni utifrån ert regeringsinnehav några idéer om vad ni ska göra? Som det ser ut nu kan vi ju helt enkelt inte fixa primärvården.

Den andra frågan handlar om ojämlikhet i hälsa. Den största ojämlikheten, herr talman, är den klassmässiga ojämlikheten, inte den regionala. Exempelvis har kvinnor med kort utbildning betydligt kortare livstid och fler och fler sjukdomar. I Tidöavtalet är det vansinnigt svårt att hitta något om jämlikhet klassmässigt, men det är kanske någon punkt som jag har missat.

Den tredje frågan handlar om Samsjuklighetsutredningen. Det förra socialutskottet var fullständigt enigt om att vi skulle ta fram den utredningen. Den är färdig och remissbehandlad. Allt är fixat och klart, men propositionen verkar vara vansinnigt långt bort. Finns det några som helst utsikter att vi kommer att ta fram politik på detta område, med en proposition under denna mandatperiod?

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågorna! Primärvården har enormt stora problem. Det är i mångt och mycket kopplat till att intresset för att bli allmänläkare är ganska lågt för tillfället i samhället. Regionerna behöver fundera på hur man attraherar unga läkare så att de faktiskt vill bli allmänläkare.

Samtidigt försöker nu 21 regioner uppfinna hjulet, hur vi ska komma till god och nära vård. Jag förstår inte varför man inte tittar på de goda exemplen. Jag framhåller - det har jag gjort också tidigare - Västerbotten som ett framgångsexempel. Där har man via Glesbygdsmedicinskt centrum, tillsammans med hälsocentralerna, byggt upp ett system som faktiskt fungerar i glesbygd. Men det är inte det som man ska kopiera utan sättet att tänka. Jag tror faktiskt att vi har stora vinster att göra om regionerna väljer att kopiera detta.

Klasskillnader i hälsa är ett jätteproblem. Vi vet att de som är högutbildade söker vård tidigare. De lever kanske ibland också ett lite hälsosammare liv och har förutsättningarna för det. Men har man en fungerande primärvård ökar chansen att man ska kunna nå ut till de andra grupperna också. Det är det som god och nära vård handlar om, att finnas på plats där människor är och att utifrån deras förutsättningar bedriva så god vård som möjligt.

Herr talman! Det saknades ett svar - det som handlar om Samsjuklighetsutredningen. Det kanske ledamoten återkommer till i nästa sväng.

När det handlar om primärvården är det främst resurser och struktur som saknas. Jag tror att staten måste gå in med ett fastare grepp och en mer långsiktig finansiering när det gäller primärvården. Jag tror att det är oerhört viktigt för att vi ska kunna stå med rak rygg, vi som står bakom detta. Det är alltså samtliga partier som ställer sig bakom denna primärvårdsreform. Jag är väldigt orolig för att det går bakåt i stället för framåt.

Klasskillnaderna växer tyvärr. Man kan se i olika underlag att hälsan i grupper med kort utbildning och sämre ekonomi har blivit sämre. Det handlar om tillgänglighet. I Stockholmsregionen gjorde man det flagranta misstaget att man placerade vansinnigt många vårdcentraler och ökade tillgängligheten i innerstaden, där jag själv bor, medan socialt icke privilegierade områden fick jätteproblem med sina centraler. Här var det marknaden som styrde mer än tanken på dem som har sämst hälsa, så att säga.

Jag undrar fortfarande över svaret när det gäller Samsjuklighetsutredningen. Vi kan se att dödligheten ökar i den gruppen. Det handlar alltså om en grupp som är beroende och som har psykisk ohälsa. Det är en väldigt stor grupp som far väldigt illa. Det är många där ute - anhöriga, de beroende själva och professionen - som frågar: Vad händer med Samsjuklighetsutredningen? Varför kommer ingen proposition? Det undrar jag också.

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Jag har inte missat Samsjuklighetsutredningen. Tiden räckte inte till, så jag valde att hoppa över den.

Jag är smärtsamt medveten om de problem som dessa patienter lever med. Jag har varit hemma hos många av de patienterna. Detta är tragiskt att se. Det är många gånger en misär. Det finns ett rop på hjälp. Men på något vis har vi den här patienten som trillar mellan stolarna.

Ledamoten frågade: Kan vi se en proposition denna mandatperiod? Jag kan inte svara på det, men det är min förhoppning att propositionen kommer så fort som möjligt. Det här är nämligen ett jätteproblem i samhället. Precis som ledamoten beskriver är detta oerhört tragiskt för dem som är drabbade men också för familj, vänner och så vidare.

Min förhoppning är att propositionen kommer så snabbt som möjligt. Jag hoppas verkligen att vi under denna mandatperiod ska komma i mål med detta. Här finns det faktiskt inte en politisk skiljelinje i hur vi resonerar.

Det kan finnas problem med tillgängligheten, men jag tror att det som är problemet är att vår primärvård fortfarande jobbar ad hoc. Man släcker bränder, och man har inte gått in i arbetet med god och nära vård. Det handlar om att i större utsträckning jobba förebyggande, och man måste vara nära sina patienter för att kunna känna dem och kunna göra detta. Man behöver alltså göra förändringar inom primärvården, men det ligger väldigt mycket på primärvården att göra de förändringarna.

Herr talman! Jag blir nästan lite full i skratt när jag lyssnar på den moderata ledamoten, som står här och beskriver allt det positiva som händer i svensk sjukvård. Jag undrar lite grann: I vilken verklighet lever Moderaterna, med tanke på den totala kris vi har i den svenska sjukvården just nu? När han i det förra replikskiftet skulle lyfta något som är väldigt positivt gick han till det socialdemokratiskt styrda Västerbotten för att hitta ett exempel.

Jag begärde ordet eftersom tillgängligheten och de mycket långa köerna är ett av de riktigt stora problem som vi har i svensk sjukvård. Det är helt oacceptabelt. Under den förra mandatperioden fanns det två förslag på bordet på vad man skulle kunna göra åt detta.

Det ena var ett borgerligt förslag från de gamla allianspartierna om att man skulle göra ändringar i patientlagen och ge patienterna rätt att söka slutenvård var som helst i landet. Dessutom skulle man tillgängliggöra viktig information, det vill säga information om hur långa köerna faktiskt är. Patienterna skulle ges makten att själva kunna bestämma var de skulle söka vård.

Mot det stod det socialdemokratiska förslaget, som Tillgänglighetsdelegationen hade tagit fram, nämligen att detta skulle lösas genom att man skulle ha ett kontor i Stockholm som skulle förmedla all ledig vårdkapacitet som finns runt om i landet.

Jag har flera gånger tagit upp detta. Jag är förvånad över att man så fort man kommer in i Regeringskansliet släpper det förslag som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Man lyfter i stället detta med att ett kontor på Kungsholmen i Stockholm skulle kunna förmedla all den lediga vårdkapacitet som finns och att det skulle vara sättet att komma åt köerna. Jag begärde replik när jag hörde att ledamoten till och med sa att just detta vårdkontor, med vårdförmedlingen, skulle lösa problemet. Då undrar jag: Var finns den lediga vårdkapacitet som ska lösa problemet med de gigantiska köerna? Det blir bara sämre dag för dag.

Herr talman! Tack, Anders W Jonsson, för frågan! Det är rätt intressant hur man uppfattar saker och ting. Jag tycker inte att jag stod och pratade i superlativ om hur bra den svenska vården fungerar. Är det någon i denna kammare som vet hur dåligt den i många avseenden fungerar är det nog jag. Jag jobbar kontinuerligt ute i verksamheten och ser detta. Jag tycker att det är en tragedi. Där är vi överens. Det fungerar inte.

Ja, Västerbotten har lyckats. Jag tror dock inte att det är politiken i Västerbotten som har gjort detta arbete, utan det är själva verksamheten - dedikerade medarbetare som har fått ett stort förtroende. Man har också satsat på forskning. Det är det som har lett till en väldigt positiv förändring.

Jag har svårt att se att det skulle vara politiken, oavsett om den är blå, röd, grön eller någon annan färg, som har gjort den här stora skillnaden, och det är det jag vill komma åt med det nära ledarskapet: att lita på personalen. Det finns de facto ledig vårdkapacitet, men strukturerna gör att det inte fungerar. Vi tror att man kan jobba på samma sätt på alla sjukhus inom ett län, men det går inte, för man har olika förutsättningar. Då måste man lita på och ha tilltro till sin personal och låta respektive sjukhus bygga upp en organisation för hur man effektivast jobbar på just det sjukhuset.

Det finns ledig operationskapacitet, men man jobbar ganska trögt på många ställen vilket leder till att vi inte får någon effektivitet i detta.

Den sista frågan återkommer jag till.

Herr talman! Jag förstår att Thomas Ragnarsson valde att inte besvara min verkliga fråga, nämligen att vi har problem med köer.

Köerna blir längre och längre för varje dag som går, och det fanns två förslag på hur man skulle kunna hantera en del av det här. Ett av dem var den socialdemokratiska regeringens förslag utifrån Tillgänglighetsdelegationen, nämligen att man i Stockholm skulle ha ett kontor som skulle förmedla ledig vårdkapacitet runt om i landet.

Det andra förslaget kom från våra partier och handlade om att göra en strukturell förändring där patienten skulle få makten att själv bestämma var man vill söka vård i landet. Dessutom skulle patienten få information inte bara om hur långa de förväntade kötiderna är utan även om kvaliteten på den vård man sedan ska ha.

Men så fort man kom in i Regeringskansliet släppte man det förslag som både Vårdföretagarna, Svenskt Näringsliv och väldigt många som jobbar ute i sjukvården säger skulle kunna påverka det här eftersom man då skulle kunna planera långsiktigt. Man skulle på ett sjukhus kunna säga att nu bygger vi upp kapaciteten här, för de långsiktiga spelreglerna gör att vi kan hantera en större patientmängd.

Det förslaget släpper man. I stället tar man det socialdemokratiska förslaget om att ett kontor på Kungsholmen i Stockholm ska förmedla ledig vårdkapacitet. Man ger inte patienten rätt att välja, man ger inte förutsättningar för långsiktig planering ute i sjukvården utan man väljer i stället en administrativ lösning.

För mig är det obegripligt att man släpper de strukturella förändringar som våra partier tidigare har gjort. Vi har infört vårdvalet och LOV, saker som verkligen har förändrat människors vardag. Men nu plötsligt är det inte det som gäller. Här ska patienten inte ha någon makt, utan här är det regionernas tjänstemän som ska ringa till vårdkontoret och kolla om det finns ledig kapacitet. Men den som rör sig runt om i sjukvården vet att det inte finns någon ledig kapacitet i dag. Så enkelt är det.

Herr talman! Det är bra om man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi föreslår ju ett antal skärpningar när det gäller vårdgarantin inom vissa områden, till exempel barnpsykiatrin, och det är något som kan fortsätta.

Att patienten ska få söka själv tror jag egentligen ingen har någonting emot. Jag är själv så lyckligt lottad att jag aldrig har varit svårt sjuk. Men det kan faktiskt vara en poäng med att det finns en vårdförmedling som kan hjälpa mig som patient när jag är svårt sjuk i stället för att jag själv ska sitta och jobba med att söka vård. Det är näppeligen så att jag som patient bryr mig om jag får vård på Södersjukhuset i Stockholm eller på Halmstads lasarett. Det bryr man sig oftast inte så mycket om som patient. Det man bryr sig om är att man ska få hjälp i rimlig tid, och det kan ske genom att man kan ringa ett ställe där det finns en karta över ledig vårdkapacitet.

I Kronobergs län har vi haft problem inom vissa områden. Där köper vi tjänster från andra län, både från andra regioner och från privata vårdgivare, och på så vis kan patienten få vård i rimlig tid. Det tyder ändå på att det finns ledig vårdkapacitet. Vi behöver jobba med alla vägar.

Att skärpa vårdgarantin är ett sätt. Vi börjar med barn- och ungdomspsykiatrin och går ned till 30 dagar. Det kan man föra in på fler områden. Så ska det också finnas någonstans där jag enkelt kan få reda på var det finns ledig kapacitet.

(Applåder)

Herr talman! Det hör inte direkt till vanligheterna att stå i denna talarstol en lördag. Men trots att solen i dag skiner fint utanför riksdagshuset ser jag verkligen fram emot att spendera några timmar tillsammans här inne i dag.

I dag, herr talman, hålls nämligen flera viktiga debatter i denna kammare, och debatten om socialutskottets betänkande 14, Hälso- och sjukvårdens organisation, är en av dem. I betänkandet samlas alla motioner skrivna av riksdagens ledamöter under den allmänna motionstiden i höstas och som rör det område vi nu debatterar.

Det är alldeles uppenbart, herr talman, att det finns ett stort intresse hos riksdagens ledamöter att diskutera dessa frågor. I betänkandet behandlas ungefär hundra olika yrkanden som rör alltifrån hälso- och sjukvårdens organisation och styrning till privatisering och vårdval, tillgänglig och jämlik vård, psykisk ohälsa och mycket annat.

Herr talman! Svensk sjukvård är på många vis i absolut världsklass. De alldeles enastående läkarna, sjuksyrrorna och undersköterskorna som arbetar i vården gör allt i sin makt för att ge oss en god vård i rätt tid.

De är alldeles fantastiska, men de är pressade. I decennier har deras arbetsmiljö försämrats. De ska springa snabbare, utföra det viktiga arbetet på kortare tid, äta snabbare, ta kortare och färre raster och ta emot fler och fler patienter. De får kortare och kortare återhämtningstid, de får avstå från sin lagstadgade semester och de arbetar övertid mer som regel än som undantag. De går på knäna.

Herr talman! Sverige befinner sig mitt i en nationell sjukvårdskris. Vi är många som har sett denna kris komma, en kris som många av oss under lång tid både varnat för och vädjat till regeringen att stävja. Det är en kris som hade kunnat undvikas, men nu är den ett faktum.

I detta läge ska vi nu debattera hur sjukvården ska organiseras. Det är naturligtvis inte helt enkelt i ett krisläge, men många av de frågor och förslag som berörs i detta betänkande skulle, om de genomfördes, kunna ha en direkt förbättrande effekt för hälso- och sjukvården och dess organisation.

En sådan fråga och en viktig del i att höja dels kvaliteten, dels systemeffektiviteten inom hälso- och sjukvården är just genomförandet av den så kallade primärvårdsreformen, det vill säga att primärvården ska vara själva navet i den svenska hälso- och sjukvården.

En bättre fungerande och väl utbyggd öppenvård och hemsjukvård har alla förutsättningar att erbjuda patienter en bättre vård på rätt vårdnivå än i dag. Därmed skulle naturligtvis också trycket på sjukhuspersonalen och slutenvården minska.

Vi socialdemokrater inledde den så viktiga omställningen under vår tid vid makten. Nuvarande regering har också aviserat att man avser att fortsätta med det viktiga arbetet, och det är naturligtvis ett välkommet besked.

Samtidigt är det tydligt att omställningen hittills har gått alldeles för långsamt. Mycket av arbetet för omställningen har hittills bedrivits på strategisk nivå utan några speciellt synliga effekter i verksamheterna. Därför tycker vi socialdemokrater att verksamheterna behöver få bättre förutsättningar och - det här är viktigt, herr talman - tillräckliga resurser för att driva fram det utvecklingsarbete som omställningen faktiskt kräver.

Vi tycker också att regeringen måste öka takten i primärvårdsreformen och införa ett särskilt kansli för omställningen i Socialstyrelsen, med uppdraget att löpande följa utvecklingen och framför allt driva på omställningen. Det går helt enkelt för långsamt, och reformen är alldeles nödvändig i vår tids hälso- och sjukvård.

Herr talman! En annan fråga som har stor påverkan på den svenska hälso- och sjukvården är privatiseringen och den fria etableringsrätten. De har helt förändrat formerna för styrningen, och de har fragmentiserat hälso- och sjukvården. Tillgängligheten till vård har koncentrerats till områden med hög efterfrågan men relativt god folkhälsa, samtidigt som områden med sämre folkhälsa har utarmats på vårdresurser. Det är helt enkelt inte lönsamt för vårdföretagarna att etablera sig i socioekonomiskt utsatta områden, eller på landsbygden för den delen, och därför har man helt enkelt valt att inte göra det. Det är inte bra för vare sig patienterna eller samhället.

Därför anser vi socialdemokrater att regeringen bör analysera och utreda hur de olika marknadslösningarna inom sjukvården påverkar efterlevnaden av portalparagrafen i hälso- och sjukvården. Regeringen ska vid behov föreslå ändringar i regelverket för att vård ska ges efter behov - inget annat.

Det finns också flera kostnadsdrivande faktorer i dagens hälso- och sjukvårdssystem. Jag tänker exempelvis på kostnaderna för inhyrd vårdpersonal och nätläkarbolag. Det handlar om vårdbolag som riktar reklam till patienter för att öka konsumtionen av vård. Det handlar om LOV-systemet, som innebär att regionerna har det yttersta ansvaret och därför hela tiden måste ha beredskap för om privata aktörer avvecklar sina verksamheter eller går i konkurs.

Vi tycker att regeringen bör göra en översyn av hela systemet för att begränsa eller avskaffa de kostnadsdrivande systemen inom hälso- och sjukvården, som vi menar hotar portalparagrafen.

Herr talman! Genom utvecklingen av den digitala vården har nya vägar för etablering och finansiering öppnat sig för privata vårdgivare där vårdgivare nu kan erbjuda vård till patienter från andra regioner och kommuner. Det innebär i praktiken stora utmaningar för hälso- och sjukvårdens huvudmän, där de ska planera, dimensionera, styra och finansiera verksamheten.

Det finns också flera systemviktiga uppdrag som de offentliga vårdgivarna utför men som de privata vårdgivarna inte har samma skyldigheter att utföra. Det kan exempelvis gälla forskning, utbildning och verksamhetsförlagd praktik.

Vi vill att samhället ska ta tillbaka den demokratiska kontrollen över hälso- och sjukvårdssystemet. Vi vill att regeringen stoppar den okontrollerade privatiseringen inom hälso- och sjukvården. Vi vill att regeringen utreder en ny stopplag för att förhindra utförsäljningen av akutsjukhus. Vi vill ställa samma krav på privata aktörer som på offentliga. Vi vill att det vidtas åtgärder för att privata vård- och omsorgsföretag ska omfattas av offentlighetsprincipen. Vi vill avskaffa kravet på valfrihetssystemet, LOV, i primärvården. Vi vill se tilläggsdirektiv till Vårdansvarskommittén att analysera och lämna förslag för att säkra svenskt ägande av sjukvård i Sverige.

Herr talman! Vi vill att regeringen inför ett förbud mot privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården. Det är alldeles orimligt att de med störst plånbok går före i vårdkön.

Även om mycket mer kan sägas vill jag till sist några ord om en viktig utredning som vi socialdemokrater vill se på propositionslistan i närtid; jag pratar om Samsjuklighetsutredningen. Det är en utredning som många längtar efter, och vi vet att den kommer att innebära en förbättrad vård och behandling av gruppen som har samsjuklighet i form av missbruk och psykiatriska diagnoser. Enligt vår uppfattning bör regeringen skyndsamt ta utredningens förslag vidare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Jag tackar Yasmine Bladelius för hennes inlägg.

Det var några saker som jag studsade lite på. Ledamoten beskrev en situation där regeringen inte gör någonting. Då får man känslan av att det vi ser i dag har uppkommit efter valet 2022. Men det är inte sant. Från 2015 fram till 2022 försvann ohyggligt många vårdplatser i Sverige. Från 2022 till 2024 har det försvunnit ytterligare en mängd vårdplatser, men inte alls i samma utsträckning.

Det här är en vårdkris som har pågått under många år. Då känns det konstigt att man från talarstolen säger att den sittande regeringen är handlingsförlamad och att den sittande regeringen gör ingenting. Men vi kan titta tillbaka i backspegeln och se att den förra regeringen under åtta år gjorde definitivt ingenting. I grunden håller jag med ledamoten om att vården är i kris. Det är inte vad diskussionen handlar om. Men att lägga över krisen på det politiska styret nu känns lite konstigt.

Det var den socialdemokratiska regeringen som tog initiativet till god och nära vård och drev igenom det hårt. Där fanns ingen större ovilja från någon att delta i detta, men under de åren avsattes det i princip inga pengar till detta, utan det skulle ske vid sidan om verksamheten.

I dag avsätts 3 miljarder, men det är för lite. Omställningen kommer att kosta enorma pengar, och det är något som jag har ställt mig frågande till under lång tid. Hur har man tänkt att finansiera detta? Det har inte varit en jättestor politisk diskussion om detta, och det skulle jag gärna vilja se.

Herr talman! Det var nog ledamotens egen uppfattning att jag talade om regeringen i mitt anförande. Jag talade väldigt lite om regeringen i mitt anförande. Däremot talade jag mycket om vad vi socialdemokrater vill göra annorlunda.

Jag räknade upp exempel på förändringar som vi socialdemokrater har föreslagit och som vi vill se för att stävja krisen och genomföra en förbättrande förändring i hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vänder mig mot ledamotens inledande fråga till mig om att jag skulle ha sagt att regeringen inte är handlingskraftig. Det är en uppfattning som jag har, det ska jag ärligt säga, men det var inget som jag spenderade tid på i mitt anförande.

Jag noterade att ledamoten i sitt anförande lyfte fram regeringens politik och de förbättringar som regeringen gör för att stävja krisen och förbättra hälso- och sjukvårdens organisation. Jag noterade att det som ledamoten sa inte helt korrelerar med det som ledamotens parti och regeringen sammanlagt har lagt fram i budget. I de senaste åtminstone tre budgetarna har man satsat betydligt mer på att sänka skatten för höginkomsttagare och ta bort en plastpåseskatt än på att stävja den kris som vi ser i hälso- och sjukvården i dag.

Vad är ledamotens svar på det?

Herr talman! Tack till ledamoten för frågan! Nu är ju inte detta en budgetdebatt, men jag kan svara på frågan.

Vi fastnar ofta i det här hjulspåret att det skulle vara pengar som är allena saliggörande. Tittar vi på de satsningar som har gjorts ser vi att regionerna har fått en hel del pengar. Men om det finns möjlighet att få mer vill man självklart gärna ha det.

Den socialdemokratiska regeringen höll under pandemin inte hårt i plånboken. Det kan vara rätt och riktigt i ett läge som när det är pandemi. Men det känns lite udda att vi hade regioner, till exempel min egen, som kunde avsätta 450 miljoner på två år i kassan. Det var pengar man inte ens behövde men som man fick.

Jag tycker att vi behöver ha en relevant diskussion när det gäller ekonomi och de frågorna. Men min upplevelse är att regionerna har fått pengar men egentligen inte gjort några större prioriteringsändringar i verksamheten utifrån det personalläge som råder.

Man har plockat bort hyr, men jag har inte sett att man har gjort strukturella förändringar där man faktiskt säger: "Det här ska vi inte hålla på med nu. Nu behöver vi ta personal från den sidan och flytta till den sidan, för vi måste kunna ta hand om våra patienter." Det är en smärtsam resa, och den har man inte riktigt gjort.

Jag håller med om att vi inte kan bedriva ordinarie verksamhet med hyr, men hyr är jättebra när man har vårdtoppar och akut sjukdom. Det är så hyr ska användas, men tyvärr har regionerna tappat det. På så vis har man hamnat i ett läge där man driver ordinarie verksamhet med hyrverksamhet, och det är fatalt.

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för det engagemang som han har i de här frågorna. Det tror jag att många ser skina igenom här i talarstolarna. Tyvärr räcker det inte att ha ett engagemang även om jag tror att många ofta hade velat det.

Liksom ledamoten från Centerpartiet i ett tidigare replikskifte skulle jag vilja fråga M-ledamoten i vilken verklighet Moderaterna och regeringen lever, för det är inte så att vi har en himla massa människor i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet på de svenska sjukhusen som inte har någonting att göra eller som arbetar med helt fel arbetsuppgifter och som skulle kunna tas bort i kristid. Det är inte så.

Det är i alla fall inte så på samtliga av de lasarett och sjukhus som i dag tvingas till stora nedskärningar och stora personalvarsel. I en redan hårt ansatt hälso- och sjukvård och bland redan hårt ansatt hälso- och sjukvårdspersonal finns det inte människor som går och rullar tummarna och som man kan använda till annat. Det finns inte resurser att ta av.

Det fanns resurser efter den socialdemokratiskt ledda regeringens tid vid makten, då man tillsköt extra resurser för att klara den krisen. De pengarna har använts för att täcka upp för att vi nu har en regering som väljer att inte prioritera hälso- och sjukvården. Därför har man plockat ur de kassorna. De är nu slut, och nu sitter man i fruktansvärda situationer som regionpolitiker ute i samtliga delar av Sverige där man tvingas varsla sjukvårdspersonal i en redan hårt ansatt hälso- och sjukvård. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag och Socialdemokraterna hade prioriterat annorlunda.

Herr talman! Kristdemokraterna ställer sig bakom utskottets förslag till beslut i betänkandet SoU14 Hälso- och sjukvårdens organisation.

Betänkandet tar upp frågor om det jag precis sa, hälso- och sjukvårdens organisation, men även styrning, privatisering, vårdval, tillgänglig och jämlik vård och psykisk hälsa.

Vi yrkar avslag på samtliga motioner. Vi gör det bland annat med anledning av det intensiva och pågående arbete som regeringen nu är mitt uppe i inom detta område.

Herr talman! Kristdemokraterna vill att staten tar ett större ansvar för hälso- och sjukvården för att göra hälso- och sjukvården mer jämlik oavsett var man bor i Sverige.

Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska analysera och belysa för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården. Uppdraget ska redovisas i juni 2025.

Detta är en stor reform som vi i Kristdemokraterna har drivit på för under lång tid, och vi är glada att vi har fått gehör för det i regeringssamarbetet.

Av hälso- och sjukvårdslagens inledande bestämmelser framgår följande: "Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården."

Hälso- och sjukvården i Sverige har och står inför stora utmaningar för att leva upp till målen i hälso- och sjukvårdslagen. En rad utredningar genom åren har pekat på behovet av att se över hur hälso- och sjukvården är organiserad. Till exempel kom Coronakommissionen fram till att erfarenheterna från pandemin visar på vikten av en förvaltningsreform på regional nivå och en tydligare statlig styrning.

Det är därför bra och viktigt att Vårdansvarskommittén nu fått regeringens uppdrag att belysa frågan om huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården och ge förslag som säkerställer ett mer effektivt system som utgår från patienterna - precis så som hälso- och sjukvårdslagen slår fast.

Herr talman! I dagens Sverige har vi inte jämlik vård. Var man bor avgör hur länge man behöver köa för att få en operation, vilken behandling man får och hur bra vård man får. Den ojämlika vården i landet beror inte på att hälso- och sjukvården i Sverige är dålig. Tvärtom är Sveriges sjukvård fantastisk. Men tyvärr är den svår att få för alltför många, och dagens organisation med 21 regioner klarar inte uppdraget att ge jämlik vård.

Vi behöver jobba för ett mer effektivt nyttjande av de samlade sjukvårdsresurserna för patienternas skull.

Kristdemokraterna jobbar nu aktivt i regeringsställning för att förverkliga den sjukvårdspolitik vi gick till val på 2022.

Genom en nationell vårdförmedling kommer väntande patienter att erbjudas vård hos en annan vårdgivare med kortare väntetider, oavsett var i landet denna vårdgivare finns.

Genom en nationell förlossningsplan ska de regionala skillnaderna i förlossningsvården minska så att alla gravida och födande kvinnor och deras partner ska få en mer personcentrerad, trygg, tillgänglig och jämlik vård.

Detta var bara två exempel.

I samband med presentationen av vårbudgeten i år tillförde regeringen dessutom 6 miljarder kronor till vården via regionerna - ett viktigt tillskott som motsvarar kostnaden för 7 000 sjuksköterskor.

Herr talman! För Kristdemokraterna är det viktigt att människor har goda möjligheter att påverka sina egna levnadsvillkor, till exempel att själva kunna välja skola, vård och omsorg. Samtidigt driver andra partier en politik som vill stoppa valfrihet. Patienter ska inte få välja vilken vårdcentral de ska gå till, genom att vårdvalet stryps och förutsättningar för andra alternativ tas bort.

Att företag inom välfärdssektorn måste kunna få gå med vinst är för oss kristdemokrater en självklarhet. Vem vågar annars starta och driva företag inom denna sektor?

Ur ett jämställdhetsperspektiv är detta något som måste bevakas så att det fortsatt ges möjlighet att gå med vinst, av den enkla anledningen att en stor del av dessa företag drivs eller leds av kvinnor. Detta ger kvinnor en större chans att stärka sin privata ekonomi och bli mer självständiga. Om valfrihetssystem och LOV avskaffas kommer även idéburen verksamhet att drabbas.

Herr talman! Allt arbete som nu görs syftar till att alla ska få en tillgänglig och jämlik vård så att man ska kunna lita på att man får den vård man behöver när man behöver den.

Herr talman! Verkligheten är en annan i mina ögon än i ledamotens - det är uppenbart.

För det första har vi en nationell vårdkris just nu. Det är 5 000 personer som är varslade runt om i Sverige, och jag undrar vilka belägg du har från varje region när det gäller hur många som ska anställas av de 7 000 sjuksköterskor som skulle anställas för de pengar ni skickat ut. Detta vill jag gärna se; jag får helt andra signaler.

Det är alltid intressant att diskutera vinster i välfärden, vilket numera också lyfts upp av väldigt många aktörer. Det handlar inte om små, fina företag drivna av kvinnor utan om stora bolag i stora kedjor. Det är de som har hand om en stor del av sjukvården i dag - det är stora, stora bolag. I deras bolagsstyrelser vimlar det inte direkt av kvinnor. Det handlar inte om små, små företag.

Detta har knappast ökat jämlikheten inom hälso- och sjukvården. Det är bara att titta på Stockholm, som tidigare var borgerlighetens stora skyltfönster när det gällde vinster i välfärden och privata företag. Det visade sig på ett helt uppenbart sätt att det var vi som bor i innerstaden, medelklassen, som fick tillgång till sjukvård. Stockholm hade en 40 procent större konsumtion av sjukvård än andra regioner. Man kan oroligt undra om vi var mer sjuka här. Det tror inte jag, utan det handlar om att detta var ett system som riktade sig till de friskaste.

När det gäller jämlikhet i vården och i tillgången till vården visar alla undersökningar i dag att den klassmässiga skillnaden ökar flagrant i hela Sverige. Jag undrar, herr talman, hur Tidöpartierna har tänkt se till att vi får en mer jämlik vård sett till klass.

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågorna! Jag ska försöka fånga upp samtliga.

När det gäller de 6 miljarderna extra och anställning av sjuksköterskor - eller vårdpersonal över huvud taget, men motsvarande 7 000 sjuksköterskor; det var så vi försökte att pedagogiskt förklara hur mycket pengar den här regeringen tillsköt till regionerna - råder det ju också kompetensbrist.

Vi hörde alldeles nyss från talaren före mig att situationen har försämrats i decennier. Då är det ganska intressant att man har så hög tilltro till den nuvarande regeringen att man menar att vi skulle ha kunnat lösa det som den socialdemokratiska regeringen hade åtta år på sig att lösa. De påbörjade arbetet men lyckades inte slutföra det. Vi i den här regeringen skulle alltså ha löst detta på ett och ett halvt år - jag är väldigt tacksam för att man har så högt förtroende för den här regeringen. Vi kommer att lösa det, men det viktiga när det gäller alla dessa utredningar är nu att det inte blir fort och fel utan rätt och bra och att man kan få ordning på detta.

Jag vill fortfarande hävda att det är många kvinnor som driver företag inom välfärdssektorn. Skulle vi ta bort valfriheten och LOV skulle många kvinnor förlora den självständighet det innebär att kunna driva företag, och jag tycker därför att det ur ett jämställdhetsperspektiv är väldigt viktigt att vi fortsätter att ha denna möjlighet.

Herr talman! Det fattas just nu cirka 15 miljarder inom hälso- och sjukvården. Vi kan se att antalet intensivvårdsplatser minskar till nivåer som är mycket lägre än före pandemin. Vi kan se att överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Det är inte direkt någon succé för Tidögänget när det gäller hälso- och sjukvård; det kan man knappast säga.

Det handlar också om hur situationen för de vårdanställda har varit under lång tid, precis som ledamoten i och för sig säger. Men under de här åren har villkoren för de vårdarbetande knappast blivit bättre inom det regionala sjukvårdssystemet, utan hela idén bygger på övertid för exempelvis sjuksköterskor - det är helt sanslöst.

Det är klart att det handlar om resurser. Det har ju varit en enorm kris. Under pandemin baxade den förra regeringen in resurser till vården för att klara läget. Det gör inte ni nu under inflationen, tvärtom. Detta har skapat stora revor i hälso- och sjukvården. Verkligheten ser alltså ganska illa ut.

När det gäller privata vinster tycker vi att det är patienterna som ska välja. Vi är helt emot etableringsfriheten, för det har i väldigt stor utsträckning visat sig att incitamentet är att tjäna pengar, helt enkelt. Incitamentet är inte att göra världen bättre utan att få ut så mycket pengar som möjligt för dem man har satt in. Då använder man sig förstås av sin personal på olika sätt.

Det existerar inte många små bolag inom hälso- och sjukvården, utan det rör sig om stora koncerner, ofta globala.

Jag har en specifik fråga till företrädaren; det gäller Samsjuklighetsutredningen. Var är den?

Herr talman! För att inte bli misstänkt för att inte vilja svara börjar jag med den sista frågan. När det gäller Samsjuklighetsutredningen är vi alla lika måna om att den ska resultera i en proposition som vi kan ta beslut om här i riksdagen. Jag kan dock inte i dag säga mer än det vi vet. Utredningens slutbetänkande presenterades som vi vet i januari 2023, och jag vet att regeringen och mitt statsråd Jakob Forssmed med sina tjänstemän gör vad man kan för att skynda på och få fram propositionen så snart som möjligt. Mer kan jag tyvärr inte säga. Vi är rörande överens om att den behöver komma fram. Jag ville börja med att säga detta.

Den här regeringen fick ta över regioner och en sjukvård som var i kris. Krisen har inte uppstått efter att regeringen tillträdde. Visst, vi hade en pandemi bakom oss, som den förra regeringen självklart fick ta stort ansvar i. Men återigen: Det var inte i och med pandemin som det började.

När mitt parti Kristdemokraterna satt i en tidigare regering införde man en kömiljard, för redan då var vårdköerna oansvarigt långa. Då fick vi ned vårdköerna. Sedan fick vi en ny regering, och vårdköerna ökade igen.

Jag kan lova och garantera att den här regeringen kommer att göra allt för att vi ska få en god och jämlik vård i hela landet, oavsett var man bor.

Herr talman! Ledamoten från Kristdemokraterna säger i sitt anförande att hon, hennes parti och regeringen har tillskjutit resurser som motsvarar 7 000 sköterskor i den svenska vården. Jag noterade att till och med Kristdemokraternas partiordförande sa samma sak under presskonferensen, också på direkta frågor från journalister.

Jag vill därför fråga ledamoten: Är det verkligen ledamotens, Kristdemokraternas partiordförandes och statsrådets avsikt att förklara de 6 miljarderna pedagogiskt genom att hävda att 7 000 ska kunna anställas i den svenska hälso- och sjukvården, eller är det snarare så att man har för avsikt att vilseleda Sveriges sjukvårdspersonal, regionpolitiker och andra?

Alla som har lite kunskap och insyn i hur man fördelar de resurser som tilldelas i statsbidrag från regeringen vet ju att det inte kommer att anställas eller räddas kvar några 7 000 sköterskor i den svenska sjukvården.

Vi har 5 000 som har varslats i den svenska hälso- och sjukvården i dag. Vi har en hälso- och sjukvårdskris. Regeringen och Kristdemokraterna har satsat dubbelt så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare som på vårdpersonalen. Vad hade de 12 miljarderna i skattesänkningar för höginkomsttagare kunnat göra i den svenska hälso- och sjukvården? Varför, Camilla Rinaldo Miller, satsar ni hälften så mycket på sjuksköterskorna som ni satsar på mig, som får en tusenlapp mer i månaden?

Herr talman! Tack, Yasmine Bladelius, för repliken, som ger mig tillfälle att återigen bemöta det som ledamoten själv sa i sitt anförande, nämligen att sjukvården och förhållandena för personalen har försämrats under decennier.

Återigen, precis som jag var inne på i mitt förra replikskifte: Det är fantastiskt att man har så höga förväntningar på att den nuvarande regeringen på ett och ett halvt år ska kunna lösa det som har försämrats under decennier. Men jag tackar för förtroendet, och jag lovar att regeringen ska förvalta det på absolut bästa sätt.

Ja, vi trodde att vi var pedagogiska när vi sa att 6 miljarder kronor motsvarar 7 000 sjuksköterskor. Jag trodde att man skulle förstå att det var en pedagogisk bild, men det verkar inte så. Kompetensen inom vården är också jätteviktig, men regeringen kan inte hitta och utbilda 7 000 sjuksköterskor. Här behövs alla hjälpmedel.

Vi behöver fler sjuksköterskor, och framför allt behöver vi sjuksköterskor som går tillbaka till att jobba som det igen. Kan det vara så att kvinnor flyr vårdyrken? Kan det ha att göra med den socialdemokratiska hysterin om att man ska jobba heltid och göra en heltidsresa? Alla kvinnor och män vill kanske inte jobba heltid men har valt att göra det eftersom de känner en press från samhället. Sedan kommer psykisk ohälsa som ett kvitto på att de inte jobbar så som de borde göra.

Herr talman! Under ett och ett halvt år har Kristdemokraterna och regeringen hunnit lägga fram tre budgetar där de har satsat dubbelt så mycket på skattesänkningar för höginkomsttagare som de har satsat på vården. Det är ett faktum.

Man kan försöka lägga fram det som att man gör satsningar på svensk hälso- och sjukvård när man de facto inte gör det, genom att till exempel säga att man ska förklara sina satsningar pedagogiskt. Faktum är, herr talman, att vi befinner oss mitt i en nationell sjukvårdskris.

I tre budgetar i rad har Socialdemokraterna lagt fram budgetar där vi har fördubblat regeringens satsningar på hälso- och sjukvården därför att vi har sett att det återigen finns en kris i den svenska hälso- och sjukvården och därför att vi likt den förra gången vi hade en kris inom hälso- och sjukvården vill satsa sjukvården ut ur krisen, till skillnad från regeringen, som hellre satsar på skattesänkningar till höginkomsttagare som mig själv och ledamoten än på vården och vårdpersonalen, som går på knäna.

Vi har regionpolitiker i hela Sverige som fattar otroligt svåra beslut i detta nu. Vi ser sjukhus och sjukvårdspersonal som inte fungerar och som går på knäna men som ändå måste göra nedskärningar och varsla vårdpersonal, trots att ledamoten och ansvarig minister i regeringen har sagt att de pengar - 6 miljarder kronor - som man satsar ska rädda 7 000 sjuksköterskor. Det är verkligheten.

Herr talman! Jag har en annan fråga till ledamoten från Kristdemokraterna. Den handlar om Samsjuklighetsutredningen, som jag lyfte upp i mitt anförande. Jag vet att ledamoten har fått frågor om den och sagt att hon inte kan svara på dem. Jag undrar varför. Varför kan ledamoten, som är representant för det parti som leder dessa frågor i regeringen, inte svara på när ett färdigt betänkande från utredningen kan läggas på riksdagens bord? Det råder dessutom inte särskilt stor oenighet mellan våra partier.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag börjar med Samsjuklighetsutredningen. Jag tror att alla partier som någon gång har ingått i en regering vet att man, när ett ärende bereds i Regeringskansliet, inte kan säga en exakt tid. Därför kommer jag i dag inte att kunna säga det. Det enda jag kan säga är att det inte finns något motiv till att förhala eller dröja med att färdigställa utredningen. Jag vill att ni ska veta det, Yasmine Bladelius. Man jobbar på så mycket man kan, men vi har 400 utredningar som pågår.

Ledamoten har påmint om skattesänkningar på 12 miljarder kronor, men då vill jag påminna dem som lyssnar på debatten denna lördagsförmiddag om att regeringen i budgeten för 2024 avsatte cirka 40 procent av budgetutrymmet till välfärden. Det är 10 miljarder i permanent ökning av det generella statsbidraget och nästan 6 miljarder mer i riktade bidrag jämfört med vad som tidigare beräknats för 2024. Där finns också ett sektorsbidrag på 3 miljarder specifikt till regionernas sjukvård för att de ska kunna hantera situationen.

När jag räknar ihop detta snabbt får jag det till långt över 12 miljarder. Jag vill att de som lyssnar nu ska veta att regeringen gör stora satsningar, tar allvarligt på den sjukvårdskris vi har och vill stötta regionerna så mycket man kan.

(Applåder)

Herr talman! Den som blir sjuk, oavsett om det är i kroppen eller i själen, ska såklart kunna få sin vård inom rimlig tid och kunna behålla sitt självbestämmande. Det borde inte vara några konstigheter med den saken. Det är sorgesamt, tycker jag, att vi inte kan säga att vi är där i dag. Människor har inte sitt självbestämmande, och vården tar för lång tid att få.

Herr talman! De flesta människor vill ha sin vård så nära som möjligt när de blir sjuka, men det kan finnas de som har anhöriga på annat håll, de som får vänta för länge i sin egen region eller de som har en stor tillit till vården någon annanstans än där de själva bor.

Jag är därför väldigt stolt över att regeringen har tagit ett första steg för att man, om den region där man bor inte kan ge den vård man behöver inom rimlig tid, ska få välja själv. Vi liberaler vill självfallet att man ska få välja oavsett hur lång tid man annars hade behövt vänta. Det borde vara självklart att man själv äger sitt liv, oavsett om man är patient eller frisk.

Herr talman! När det gäller att de flesta människor vill ha vården nära behöver den mesta vården ges närmare än vad som är fallet i dag, och den behöver formas efter oss människor. Vi måste få kontinuitet i vården. Vi liberaler har kämpat länge för fast läkare, och vi är väldigt stolta över att detta nu är på gång tack vare regeringen. Detta gäller även specialiserad vård där man kan behöva långa kontakter, till exempel psykiatri och onkologi. Det behövs mer vård i förort, bruksort och landsort. Det pågår arbete för detta i Regeringskansliet. Jag tycker att det är väldigt viktigt och hoppas verkligen att vi snart får se de här förändringarna där människor lever.

Avancerad, mer ovanlig vård går däremot inte att ha nära. Den måste samlas till färre ställen så att patienter verkligen möts av kunskap. Det gäller exempelvis högspecialiserad vård och vården vid sällsynta tillstånd. Jag är glad även över regeringens arbete med en strategi för just sällsynta tillstånd. Den är efterlängtad, och jag är väldigt tacksam att den är på väg.

Sedan har vi det här med vårdens styrning. Vi i Liberalerna anser inte att driftsformen i sig själv är viktig, men däremot tror vi på en mångfald där varje människa eller organisation som bedriver vård har samma kvalitetskrav på sig. Det ska vara samma höga krav på kontinuitet och annat. Patienten ska ha rätt att välja och styra sitt liv - men måste också ha en självklar möjlighet att låta bli att välja. Man ska vara trygg ändå.

Vi liberaler tror inte heller att huvudman är avgörande, herr talman. Däremot tycker vi att det är helt grundläggande att det finns en tydlig strategi för svensk sjukvård och att vi vet vem det är som styr samt vem som styr vad. Det behövs en tydligare statlig styrning i de långsiktiga, övergripande frågorna och när det gäller strategiska vårdfrågor. Det gäller sådant som nationell vårdförmedling och rätten till självbestämmande för patienten, liksom rätten att få stöd i vad man kan välja och var vården finns. Det handlar också om en stärkt arbetsmiljö inom vården och rätt till fortbildning genom hela yrkeslivet.

Vi har långt att gå, men mycket pågår. Det pågår också mycket som vi har fått vänta alldeles för länge på men där vi nu äntligen tar viktiga steg framåt. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag, herr talman.

Jag vill också tacka för det arbete vi gör i utskottet varje vecka och för det arbete regeringen nu driver på för att varje människa ska ha ett gott liv oavsett om hon är frisk eller sjuk.

(Applåder)

Herr talman! Vi har en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige tack vare alla som jobbar inom hälso- och sjukvården. De sliter varje dag. Så är det.

Just nu har vi dock även en nationell vårdkris i Sverige, och den har slagit väldigt hårt mot personal och patienter. Nu är också 5 000 personer varslade inom hälso- och sjukvården runt om i hela Sverige. Det känns ju helt vansinnigt med tanke på hur vi hade det under pandemin. Det känns som att den ligger väldigt långt ned i Tidögängets sätt att förhålla sig.

Jag anser att den SD-beroende regeringen dränerar den regionala vården genom att helt enkelt inte ge tillräckligt med resurser i en väldigt svår tid. Vi kan se att överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Antalet intensivvårdsplatser minskar och är nu färre än under pandemin, vilket borde väcka många.

De generella statsbidragens andel av hälso- och sjukvårdens finansiering har minskat från 16 procent till 11,5 procent mellan 2010 och 2022. Det går liksom stick i stäv med olika regeringars återkommande beskrivningar av historiska vårdsatsningar de senaste åren.

Jag kommer att prata om primärvården och den nära vården. Det känns just nu som en hägring att den skulle vara en matta för all vård, så att säga. Primärvården ska vara basen i vårdkedjan, men det kräver muskler. Regeringen verkar inte ha de musklerna, och inte heller SD. Främst saknas det resurser för att klara hela uppdraget, som är gigantiskt.

Utan personal som har bra arbetsvillkor och en god arbetsmiljö kommer det inte att vara möjligt att förverkliga målet om en god och nära vård, herr talman. Uppföljningar visar att primärvårdens ekonomiska resurser under den senaste femårsperioden bara har ökat marginellt. I regionernas handlingsplaner för omställningen är det också otydligt om regionerna avser att förstärka primärvårdens resurser framöver och i så fall hur. Det kan man säga är alarmerande.

Vänsterpartiet anser att primärvården ska garanteras långsiktig finansiering för att klara av den här omställningen. Man måste kunna se väldigt långt framåt för att förbättra arbetsmiljön och utöka bemanningen inom hela primärvårdskedjan. Det är faktiskt regeringens och SD:s ansvar att det händer något inom primärvården. Vi vill se en nationell primärvårdsreform som garanterar primärvårdens långsiktighet.

Vi vill också se att regeringen och Sverigedemokraterna tillsammans med regionerna tar fram regionala handlingsplaner för att nå det riktvärde vi har för listade invånare samt att det förebyggande arbetet i primärvården utvecklas i samverkan med regionerna. Jag yrkar därför bifall till reservation 4. Det ska inte bara vara snack om primärvården utan också verkstad, och det väntar vi på.

Jag övergår till att prata om den där marknaden, ni vet. Tron på marknaden inom välfärdssektorn har varit gränslöst naiv, måste man säga. Marknadslogikens intåg i den svenska vården har i huvudsak inneburit att friska, välbeställda personer ges möjlighet att överkonsumera vård - det kan vi bland annat se i Stockholm - samtidigt som patienter med sämre ekonomi och sämre hälsa samt äldre personer med stora vårdbehov har nedprioriterats.

De riktigt stora vårdbehoven finns inte inne i städerna, exempelvis i Stockholms innerstad, utan i förorter, bostadsområden i utkanten av städer och i glesbygden. Där vimlar det inte av privata aktörer, vilket förstås handlar om att vinstintresse inte har något att hämta där. Exempelvis i Storuman funkar inte den drivkraften.

Denna väg leder bort från innehållet i hälso- och sjukvårdslagen, det vill säga principen om jämlik vård och sjukast först. Vänsterpartiet anser att valfriheten ska gälla för den som behöver vård och omsorg, inte för privata företag. Vi vill alltså avskaffa den fria etableringsrätten inom vård och omsorg, för den har inte fallit väl ut. Vi vill se en nationell plan för hur jämlikheten inom hälso- och sjukvården kan förbättras.

Klass och hälsa hör ihop. Personer med enbart förgymnasial utbildning har exempelvis kortare medellivslängd, ökad risk för tidig död och sämre självskattad hälsa och psykisk hälsa. Särskilt tydligt är sambandet för kvinnor med enbart förgymnasial utbildning. Det är viktigt att påpeka att det här hänger ihop, det vill säga att ogynnsamma förutsättningar att få vård är en starkt bidragande orsak till sämre hälsa för gruppen med låg socioekonomisk position. Jämlika levnadsvillkor leder till bättre hälsa, och bättre hälsa leder till jämlika levnadsvillkor.

Jag måste dock säga att intresset för jämlikhet och klass är ganska marginellt när det gäller Tidögänget, herr talman. "Mer ojämlikhet!" verkar snarare vara stridsropet - rik och frisk går igen. Regeringen borde i stället uppdra åt regionerna att prioritera områden med låga folkhälsotal för att öka jämlikheten i hälsa.

Det här området är ju ganska stort, och jag övergår nu till att prata om psykisk hälsa bland barn och unga. Barn och unga som har olika typer av psykisk ohälsa kan ha det av olika orsaker. Det kan handla om svårigheter i hemmiljön, exempelvis föräldrar som är beroende av alkohol eller själva mår psykiskt dåligt. Det kan handla om skolmiljön - att skolan har en enorm impact på barns och ungas förutsättningar att må bra vet vi. Att gå ut grundskolan och gymnasiet med betyg är en väldigt stor skyddsfaktor för barn och unga.

Det kan också handla om neuropsykiatrisk problematik, och då det krävs olika insatser. Vem som har ansvaret för att rätt insats ges vid rätt tidpunkt kan ibland vara ganska oklart. Erfarenheter visar vidare att barn och unga med de största behoven drabbas väldigt mycket av att vården är så fragmentiserad.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga är så allvarlig att det behöver hanteras som ett stort folkhälsoproblem. Söktrycket på barn- och ungdomspsykiatrin har ökat stadigt. Bup behöver mer resurser - det är självklart - men vi måste också hitta andra ingångar för barn och unga, herr talman. Bup kan inte härbärgera alla barn som av olika orsaker och i olika grad mår dåligt psykiskt. Vi vill se en utredning med uppdrag att ta fram förslag på hur fler ingångar till stöd kan skapas för barn och unga med psykisk ohälsa.

Det var det förra socialutskottets förtjänst att Samsjuklighetsutredningen över huvud taget blev av. Nu har utredningens betänkande remissbehandlats. Det är en fantastiskt bra utredning. Vi undrar nu: Var är propositionen utifrån denna enormt viktiga utredning? Det är regeringens och SD:s ansvar att den läggs fram, och det är bråttom. För varje dag som går ökar dödligheten.

Jag har nu fräckheten att yrka bifall till ytterligare en reservation, nämligen reservation 24.

Jag övergår nu till att tala om privata sjukförsäkringar. Inte bara kan de vara orättvisa och leda fel - de kan också leda till en kravkultur bland dem som har försäkringar. Man ber kanske inte bara om en second opinion utan också om en third opinion.

Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt; det finns ju väldiga ekonomiska incitament i detta. Det är ett problem när privata vårdgivare som har avtal med regionerna har två dörrar in - en för oss som inte har försäkringar och en annan för dem som har försäkringar. Det är samma lokal och samma personal. Detta är en form av megastor räkmacka för vårdbolagen, som cashar in från regionerna och försäkringsbolagen. Sjukast först blir knappast regeln här.

I dag är det rättsliga läget oerhört oklart när det gäller vad regionerna själva kan göra. Vi anser att regioner som är villiga att leva upp till det som står i hälso- och sjukvårdslagen och förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom privat verksamhet som har avtal med regionerna ska kunna göra det. I och med det oklara rättsliga läget krävs det att frågan reds ut nationellt.

Jag vill passa på att önska alla i denna sal och alla andra en trevlig sommar. Jag tror att det här är det sista jag kommer att säga i den här talarstolen under detta riksmöte.

Herr talman! Hur vi organiserar den svenska sjukvården är en viktig fråga. För mer än 20 år sedan utreddes den ganska noga.

Inom OECD-området finns det olika sätt att organisera den skattefinansierade sjukvården. I Sverige har vi valt att lägga den hos regionerna, medan andra länder har valt en statlig modell. Ytterligare andra har obligatoriska försäkringar. När denna fråga senast utreddes kom man fram till att den svenska modellen gynnade Sverige, och det blev därför ingen ändring.

Nu sitter en ny utredning och tittar på detta. Jag tycker att det är väldigt intressant att man återigen väljer att lyfta fram det här, för det har hänt en hel del saker.

Ett av de främsta argumenten för att göra en förändring är den ojämlika sjukvården i Sverige. Man får olika vård beroende på var man bor, vilken socioekonomisk position man har i samhället och hur lång utbildning man har samt beroende på om man är född i Sverige eller inte. Jag höjde ett ögonbryn i förvåning när jag hörde de enkla förklaringsmodellerna i samband med detta - som om det skulle bero på att regionerna har fattat beslut om att sjukvården ska vara olika. Så är det ju inte.

Om man drabbas av prostatacancer och bor i Dalarna är risken mycket stor att det kommer att upptäckas först den dag man får metastaser. Om man i stället bor här i västra Stockholm kommer det att upptäckas genom något av de screeningprogram som finns i Stockholm. Detta beror ju inte på att politikerna i Dalarna har fattat beslut om att de ska ha sämre vård för patienter med prostatacancer, utan det handlar om helt andra faktorer.

Jag tror att man gör sig en illusion om man tror att problemen med de bekymmersamma regionala skillnader vi har skulle lösa sig om sjukvården bara styrdes helt och hållet från Stockholm. Det kan finnas andra skäl till att göra förändringar, men detta kommer inte att vara det tyngsta.

Det är olyckligt om man tittar på den andra stora skillnaden i svensk sjukvård, nämligen skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper, och tror att det helt enkelt handlar om ekonomi - om att människor har olika mycket pengar och därför får olika sjukvård. Så är det ju inte. Ett typexempel på detta är tandvården för barn. Den är gratis i hela Sverige, men ändå är det väldigt stora skillnader beroende på vilken socioekonomisk grupp människor tillhör. Det handlar inte om att se till att sjukvården blir gratis och att ta bort de privata alternativen, utan det är betydligt mer svårlösta problem som ligger bakom detta.

Icke desto mindre ser jag fram emot arbetet i Vårdansvarskommittén, för jag tror att det kommer att finnas intressanta saker som man kan vrida och vända på. Det är dock inte så enkelt som att man kan göra ett alexanderhugg och förstatliga hela den svenska sjukvården; detta skulle nog skapa betydligt större problem än vad det möjligtvis skulle lösa.

Den andra stora förändringen som ska ske i Sverige gäller det vi kallar en god och nära vård, det vill säga att sjukvården ska komma närmare människor. Det som i dag görs på sjukhus ska kunna göras ute i primärvården. Jag och Centerpartiet är väldigt besvikna på att regeringen sitter med armarna i kors i ett läge då det inte händer någonting. Här har det funnits politisk enighet både i riksdagen och runt om i landet om att det måste ske förändringar - ska vi kunna hantera framtidens behov måste vi se till att mer av vården kan utföras nära patienterna.

Det stora problemet är att primärvården inte mäktar med. Framför allt har primärvården väldigt svårt att rekrytera läkare. Om man inte har en fast läkare i primärvården vänder man sig inte dit, utan då vänder man sig någon annanstans.

Låt mig belysa svårigheterna i primärvården, kanske utan att utgå från Stockholmsexemplet. I mitt hemlän, Gävleborg, har man nyligen gjort en stor genomlysning av primärvården. Gävleborg har några av de högsta taxorna, eller ersättningarna, för primärvården, så det råder i grunden inte brist på pengar. Samtliga privata vårdcentraler går med plusresultat, och de har mindre problem att behålla personal. De har lite tyngre patienter än vad de regionalt drivna vårdcentralerna har. Däremot går alla utom en av de regionalt drivna vårdcentralerna back.

Detta, herr talman, visar på de problem vi har i sjukvården. Därför är det kontraproduktivt att peka ut de privata alternativen som det stora problemet. Vad gäller primärvården är det faktiskt tvärtom. Vi måste använda det driv och det nytänkande som finns i mycket av den privat drivna sjukvården för att se till att vi kan förnya den svenska sjukvården.

Det tredje jag vill ta upp har flera andra tagit upp tidigare. Det gäller Samsjuklighetsutredningen.

Detta är verkligen en organisatorisk fråga. När det gäller en av alla diagnoser i sjukvården, nämligen beroendesjukdomar, är det inte sjukvårdshuvudmannen i Sverige som har huvudansvar, utan det är i stället kommunerna och socialtjänsten. Inte undra på att vi har bland Europas högsta dödlighet bland människor med beroendesjukdom och ett intravenöst narkotikabruk.

Riksdagens partier är överens om att detta ska ändras, och en utredning har tagit fram ett alldeles utmärkt förslag. Men från regeringssidan händer det inget. Tyvärr börjar jag bli lite van vid detta. När det gäller huvudmannaskapsförändringar inom personlig assistans är alla partier överens. Det finns också ett utredningsförslag, men ingenting händer från regeringens sida. Även när det gäller de orimligt långa köerna är alla partier överens, men köerna blir längre och längre. Ingenting händer från regeringens sida.

Sedan har vi Samsjuklighetsutredningen. Jag uppfattade ett tydligt besked från den kristdemokratiska ledamoten i dag om att denna proposition kommer att läggas fram. Man ska tro på vad människor säger, herr talman, så jag utgår från att en proposition från Socialdepartementet om samsjuklighet och hur vården ska omorganiseras där kommer att finnas med i propositionsförteckningen för kommande år när riksdagen samlas i september. Allt annat vore skamligt.

Jag står bakom alla våra reservationer, men för att inte voteringen ska bli alldeles för lång väljer jag, likt Karin Rågsjö, att yrka bifall till reservation 24.

Herr talman! Nu har några teman börjat återkomma i de olika anförandena. Så även i detta anförande - jag vill nämligen börja med att uppmärksamma den viktiga Samsjuklighetsutredningen. Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan utredningen presenterade sitt slutbetänkande. Redan 2021 kom ett delbetänkande. Där föreslogs att all behandling av skadligt bruk och beroende ska vara ett ansvar för regionernas hälso- och sjukvård.

En del av den tänkta reformen, som vi har pratat en hel del om här i dag, är att tvångsvård för skadligt bruk eller beroende ska ges samordnat med annan psykiatrisk vård och utgöra en del av en sammanhållen och personcentrerad vårdkedja. Genom utredningens förslag förtydligas statens, regionernas och kommunernas olika uppdrag. Detta syftar förstås till att minska risken för att patienter faller mellan stolarna och möjliggöra en förbättrad vård och behandling av gruppen med samsjuklighet i form av missbruk och psykiatriska diagnoser.

Det är oerhört viktigt att utredningens förslag tas vidare av regeringen. Nu har vi som sagt fått närmast ett löfte om det, så vi kommer givetvis att bevaka detta noga.

Att missbruk och beroende så länge har setts som ett särskilt område har gjort det mycket svårt för människor med missbruksproblem. En människa ska inte behöva vänta med att få stöd för psykisk problematik tills hon blivit av med sitt missbruk. Får man inte hjälp ökar risken för försök till egenmedicinering med droger, vilket medför stora risker. Sverige ligger högt i statistiken över drogrelaterad dödlighet, och detta försöker vi att komma till rätta med. Det är uppenbart att tillgång till vård och stöd kan bidra till att människor får hjälp att komma ur svåra situationer, med minskad risk och minskade hopplöshetskänslor till följd.

Herr talman! Det är inte möjligt att debattera hälso- och sjukvårdens organisation utan att beröra finansieringen, och jag ska också nämna att det är helt nödvändigt att det generella statsbidraget till regioner och kommuner ökar.

I Miljöpartiets vårbudgetmotion lade vi 7 miljarder mer än regeringen på vården, det vill säga ett totalt tillskott på 13 miljarder. Jag har inte räknat ut exakt hur många sjuksköterskor man kan anställa för dessa pengar, men det blir alltså fler, om vi ska fortsätta med den jämförelsen. I vår budgetmotion i höstas föreslog vi 14 miljarder mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Vi vill också att dessa statsbidrag ska indexeras så att de ökar med kostnadsutvecklingen. Det sätter stopp för automatiska nedskärningar och ger kommuner och regioner bättre förutsättningar att planera sina verksamheter på ett bra sätt.

Jag vill också särskilt nämna återhämtningsbonusen, som jag har nämnt många gånger tidigare. Det var en satsning från Miljöpartiet, som vi gärna sett hade funnits kvar. I vår budgetmotion i höstas lade vi 1 miljard på att behålla den eftersom vi anser att den är ett viktigt verktyg i arbetet för att förbättra arbetsmiljön för personal inom vården. Vi vill att återhämtningsbonusen ska permanentas och utökas och beklagar att regeringen har tagit bort den.

Herr talman! Jag ska också säga något om ett ämne som har varit uppe flera gånger tidigare. Det handlar om den demokratiska kontrollen över hälso- och sjukvårdssystemet och användningen av de gemensamma skattemedlen.

Den omfattande privatiseringen har enligt Miljöpartiet inneburit stora problem, och det skulle behöva vidtas flera åtgärder för att förbättra situationen. Liksom tidigare talare vill jag särskilt nämna systemet med privata sjukvårdsförsäkringar och vad det innebär när privata vårdgivare erbjuder vård på uppdrag av försäkringsbolag. Försäkringspatienter får en kortare väntetid än den som följer av den lagstadgade vårdgarantin, och om vårdgivaren tar emot även offentligt finansierade patienter på uppdrag av en region garanteras inte dessa patienter samma väntetider. Detta anser vi strider mot lagstiftningens människovärdesprincip.

Herr talman! Avslutningsvis: Psykisk ohälsa är en av vår tids största utmaningar. En ökning av psykisk ohälsa bland unga kan ses i alla samhällsskikt, men det är vanligare bland barn i utsatta områden. Ojämlik psykisk hälsa beror som mycket annat på socioekonomiska faktorer.

Det finns också en stark korrelation mellan psykisk ohälsa och adhd. För vissa människor samexisterar depression och adhd, men för andra är depression ett resultat av adhd, till följd av låg självkänsla och dålig självbild. Forskningen visar även att det finns en överlappning mellan adhd-symtom och traumasymtom. Det är inte ovanligt att feldiagnostisera trauma som adhd, så här krävs både ökad kompetens och ökade resurser.

Det finns flera åtgärder som borde vidtas så att alla får det stöd de har rätt till. För att förbättra arbetet med barns och ungas psykiska ohälsa är de viktigaste åtgärderna tidig upptäckt och omhändertagande och en väl fungerande samverkan mellan aktörer och vårdnivåer. Regeringen bör vidta åtgärder för att utveckla samverkan mellan skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård samt korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Man bör också se till att nya nationella kunskapsstöd tas fram för hela vårdkedjan vad gäller barns och ungas psykiska hälsa.

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall till reservation 23.

Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande 14 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 21.

En av de mest avgörande frågorna för vårt samhälle är den svenska hälso- och sjukvården. Sverigedemokraterna är fast beslutna att arbeta för en vård som är till för alla oavsett var i landet man bor. För oss är hälso och sjukvårdsfrågorna bland de högst prioriterade.

Svensk sjukvård håller hög kvalitet på många plan, vilket man också kan se i internationella jämförelser. Men den står även inför flera utmaningar, till exempel långa vårdköer, bristande tillgänglighet och stora regionala skillnader. Antalet vårdplatser har minskat, och överbeläggningar är ett problem. Detta är dock inget nytt utan har varit ett växande problem i decennier. Sverigedemokraterna arbetar för att säkerställa att vård av hög kvalitet finns i hela landet, och vi vill förbättra tillgängligheten och minska väntetiderna.

Kompetensförsörjning inom vården är viktigt. Det behöver säkerställas att det finns tillräckligt med fast personal med rätt kompetens i hela vårdkedjan och inom alla verksamhetsavdelningar i hela landet.

Sverigedemokraterna anser att den nuvarande organisationen av hälso- och sjukvården behöver en omfattande översyn för att säkerställa att resurserna används effektivt där de bäst behövs. Vi strävar efter en sjukvård som håller hög kvalitet och är tillgänglig och jämlik för alla invånare.

Patienter som har tillgång till en välfungerande primärvård rapporterar i högre grad nöjdhet med vården. Snabb och lättillgänglig hjälp uppskattas liksom att ha en långsiktig vårdrelation med sin läkare.

Primärvården kan även spela en viktig roll i att identifiera och behandla psykisk ohälsa. Genom att erbjuda tidig intervention, rådgivning och behandling för psykiska problem kan primärvården bidra till att förbättra den psykiska hälsan i befolkningen.

Herr talman! Vi ser ett stort behov av en omfattande satsning på psykisk hälsa och ett ökat fokus på tidiga och förebyggande åtgärder. Vi menar att det behövs ökad kompetens och mer resurser i primärvården och att psykiatrisk vård behöver integreras bättre i övrig hälso- och sjukvård för att säkerställa en helhetssyn på patienternas behov.

Inom ramen för Tidöavtalet finns en rad åtgärder för att förbättra vården och förkorta väntetiderna, inte minst när det gäller barn och unga med psykisk ohälsa.

Herr talman! Sverigedemokraterna och övriga regeringspartier har inom ramen för Tidöavtalet enats om en rad avgörande reformer för att komma till rätta med de många allvarliga brister vi har i vårt land, och här ingår även hälso- och sjukvårdsfrågor. Tidöavtalet innehåller ett ambitiöst avsnitt om den svenska hälso- och sjukvården där flera av Sverigedemokraternas sedan länge presenterade åtgärder och förslag ingår. En nationell vårdförmedling ska tillgängliggöra hela landets vårdkapacitet, något som vi tidigare har kallat ett vårdgarantikansli. Vi har drivit denna fråga under många år och hävdar att Sverige behöver en nationell funktion som samordnar den lediga vårdkapaciteten i landet. Förslaget har utvecklats och ingår nu som en del av Tidöavtalet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)