Herr talman! I detta motionsbetänkande inryms frågor om judiskt liv i Sverige, sanningskommissionen om romer, stärkta rättigheter för tornedalingar, kväner och lantalaiset, FN:s urfolksdeklaration, samisk rätt, språk och kultur och en hel del annat.
Målet för politiken för de nationella minoriteterna är att ge skydd för dem och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.
Jag vill börja med att lyfta fram den del som handlar om judiskt liv i Sverige, ett ämne som är fasansfullt aktuellt just nu med tanke på den öppna antisemitism som har blossat upp på senaste tiden.
När judar i Sverige hotas och trakasseras bara för det faktum att de är judar, då är det uttryck för antisemitism. När man tillskriver judar vissa egenskaper och karaktäristika, då är det prov på antisemitism. När svenska judar kollektivt får bära skulden för Israels krigföring i Gaza, då är det på grund av antisemitism.
När judar uppmanas att inte bära judiska attribut, som Davidsstjärna eller kippa, för att inte dra till sig negativ uppmärksamhet, då är det för att skydda sig mot antisemitism.
När judiska institutioner som skolor och synagogor behöver ha järnstängsel och bevakning, då är det på grund av antisemitismen.
Regeringen har anslagit 20 miljoner kronor 2024 och 10 miljoner om året för 2025 och 2026 för att förstärka arbetet mot rasism och annan främlingsfientlighet och diskriminering. Även på EU-nivå finns en handlingsplan för att motverka rasism och diskriminering. Den bygger på tre pelare:
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Minoritetsfrågor
Att förebygga och bekämpa alla former av antisemitism.
Att skydda och främja judiskt liv i EU.
Att främja minnet av samt utbildning och forskning om Förintelsen.
I linje med EU:s handlingsplan pågår i Sverige ett arbete för att komplettera den nationella planen mot rasism.
Nästa vecka kommer vi i KU att justera betänkandet som behandlar proposition 2023/24:93 En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken ska förtydligas och utvidgas, så att förnekelse av Förintelsen ska kriminaliseras liksom uppmaning till våld. Enskilda personer i de skyddade grupperna ska få skydd och rätt till skadestånd. Likaså fortsätter arbetet med att höja kunskapen om antisemitism i samhället och att öka forskningen om antisemitism samt med ökade insatser inom skolväsendet.
I januari redovisades betänkandet Ett starkt judiskt liv för framtida generationer. Nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige 2025-2034. Där identifieras både möjligheter och hinder för ett judiskt liv och jiddisch i Sverige. Den utbredda antisemitismen framhålls som ett hinder, med den bristande trygghet och säkerhet som finns kring judiska institutioner.
Detta är något som jag själv bevittnade när jag för några månader sedan besökte en synagoga för gudstjänstfirande, samtidigt som antisemitiska demonstrationer pågick några kvarter bort. Vi hade avtalat tid, så att de säkerhetsansvariga skulle veta om att vi kom. Det fanns olika säkerhetsanordningar och övervakningskameror för att man skulle kunna se eventuella angripare från olika vinklar och utrymma i tid, och en av gudstjänstbesökarna höll hela tiden ett öga på vilka som rörde sig i området.
Några av målsättningarna för den nationella handlingsplanen är:
Judar i Sverige ska kunna leva öppet, tryggt och säkert.
Det ska finnas goda möjligheter att leva ett judiskt liv och att överföra judisk kultur och judiska traditioner till barn och unga.
Det ska finnas stärkt kunskap, utbildning och forskning om judiskt liv och judiska studier.
Judisk kultur och svensk-judiskt kulturarv ska vara mer synliga i det svenska samhället.
Det offentligas arbete med jiddisch ska vara relevant och framåtsyftande.
Man kan konstatera att det återstår mycket, med tanke på hur exempelvis den judiska befolkningen i Malmö har krympt på senare år. Jag har hört judar på allvar uttrycka att den enda plats där de kan känna sig säkra är i Israel, trots det hot som Hamas och andra antisemitiska grupper utgör där.
Ur det perspektivet var det en viktig symbolhandling att regeringen i januari 2023 inrättade en arbetsgrupp som överskrider departementsområdena för att samverka och föra dialog om förebyggande åtgärder och insatser som stärker förutsättningar för judiskt liv och som förebygger och motverkar antisemitismen i Sverige. I arbetet ingår även Judiska centralrådet, Judiska Ungdomsförbundet och Svenska kommittén mot antisemitism. De ska tillsammans motverka antisemitism genom utbildningsinsatser, öka tryggheten för judar i Sverige och uppmärksamma den judiska kulturen. Det som hände i Tyskland och i stora delar av Europa under förra århundradet får inte upprepas.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Minoritetsfrågor
För några veckor sedan avslutades den stora konstutställningen på Moderna Museet med Lotte Laserstein. Ett delat liv, hette utställningen. Alla jag har hört som såg den blev väldigt djupt berörda över både hennes livsöde och det hon skildrar i sin konst.
Jag lärde känna henne när jag var i tonåren. Under de 15 år som följde fram till dess att hon gick bort hörde jag henne många gånger berätta om sina vänner, som hon skildrar i sitt mest berömda verk, Afton över Potsdam, målad i början på 1930-talet.
Den tavlan hängde över soffan där vi brukade sitta och fika och samtala. Lotte berättade att alla de som hon har skildrat på tavlan hade läst Mein Kampf. De visste vad som väntade. Personerna på tavlan utstrålar ett ödesmättat allvar. Vad skulle det bli av dem? Hur skulle de klara sig? Vart skulle de bege sig för att nå säkerhet?
Vännerna skingrades över Europa. Någon tog sig till USA. Lotte själv kom till Sverige den sista månaden som gränsen var öppen för judar. Men efter kriget kunde hon konstatera att hela hennes släkt hade utplånats. Hennes syster hade överlevt i Tyskland men var ett nervvrak. För övrigt var det en enda kusin som hade överlevt av hela hennes stora släkt.
Låt det för allt i världen inte hända igen! Låt oss bekämpa antisemitismen med all kraft!
Herr talman! Jag använde inte hela min anmälda talartid i de båda tidigare debatterna. Men jag kommer nu att överskrida min talartid, och jag ber om ursäkt för detta. Jag kan ju inte lämna talarstolen utan att säga några ord om älvdalskan också. Den betraktas formellt som en dialekt, men forskningen visar att älvdalskan skiljer sig lika mycket från svenskan som isländskan gör. Det framgick inte minst när en ledamot för några år sedan läste upp några meningar från en älvdalsk saga på älvdalska och blev uppmanad av talmannen att hålla sig till svenska i kammaren.
Allt fler forskare från hela världen stöder tesen att älvdalskan är ett språk, utvecklat från en fornnordisk språkgren som skiljde sig från svenskan redan på 500-talet. I dag är det ett par tusen personer som talar älvdalska. Själv kan jag några få ord som är gemensamma med moramål och orsamål, som jag hjälpligt lärde mig att förstå när jag jobbade som sjuksköterska på långvården i Mora på 1980-talet. Då behövde jag tolk för att kunna prata med de gamla som hade glömt svenskan.
Älvdalskan är ännu mer särpräglad än moramålet och orsamålet. I Älvdalen lägger man stor energi på att bevara och revitalisera språket. Man har läroböcker, spel, sånger och sommarkurser på älvdalska. Ett problem är att det inte ryms ett språk till bland minoritetsspråken, och älvdalingarna själva ser sig inte heller som en etnisk minoritet. Därför skulle man behöva göra en översyn av nu gällande minoritets- respektive språklag i syfte att möjliggöra en lagstiftning där älvdalskan skulle kunna erkännas som ett så kallat landsdelsspråk utan att för den delen nödvändigtvis få del av allt annat som innefattas i minoritetslagstiftningen. Jag har dock inget yrkande om detta, utan det får ske i annan ordning.
Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.