Interpellationssvar - Älgförvaltning - 2024-04-19

Fru talman! Tomas Kronståhl har frågat mig vad jag och regeringen tänker vidta för åtgärder för att förhindra att avskjutningsbeslut inte följs och för att säkerställa ordningen i den svenska viltförvaltningen.

Sedan 2012 finns ett system med älgförvaltningsområden, och älgförvaltningen ska vara adaptiv, det vill säga att älgförvaltningen ska vara lokalt förankrad och anpassas efter nya eller ändrade förhållanden, till exempel rovdjursförekomst eller skador på skog. Förvaltningen bör styra mot de mål som har satts upp samt fortlöpande följa upp och analysera älgförvaltningen.

Syftet med älgförvaltningen är att de aktörer som ingår tillsammans ska skapa en mer hållbar älgförvaltning, det vill säga att systemet är uppbyggt på samverkan och respekt för varandras intressen och att länsstyrelsernas beslut respekteras. Jag som minister kan eller får inte påverka enskilda ärenden.

Regeringen anser att älgstammen ska vara livskraftig och av hög kvalitet, samtidigt som skadorna för skogsbruket måste vara hanterbara. Det totala vilttrycket liksom tillgång till föda måste tas med i beräkningen vid analyser av skador på skog.

Man kan inte ha ett ensidigt fokus på att minska älgstammen, utan man behöver även se på åtgärder som bidrar till ökad fodermängd. Förutom minskning av klövviltstammarnas storlek bidrar en förbättrad ståndortsanpassning av skogsbruket med ökade fodermängder i skogen till att förbättra balansen mellan skog och vilt.

Frågan om älgförvaltning och kopplingen till skogsskador är komplex och delvis polariserad. Det är därför det är så viktigt med samarbete mellan skogs- och jägarintressena.

Jag kommer fortsatt att följa myndigheternas och forskningens arbete och inte minst de möten och samtal som jag har initierat mellan de olika intressenterna. Jag hoppas att markägar- och jägarintressena själva ska kunna komma överens och att vi kan få till en riktning framåt som är hållbar över tid.

Fru talman! Tack, minister Kullgren, för svaret! Det var ett tag sedan interpellationen ställdes, men jag kan konstatera att den fortsatt är väldigt aktuell.

Vi har diskuterat älgens situation vid flera tillfällen, och vi kan konstatera att det allmänna läget för den svenska älgstammen blir allt sämre. Älgstammen fortsätter tyvärr att minska trots flera varningssignaler i hela landet. Älgstammen kommer snart att eventuellt vara rödlistad. Den är kanske inte hotad som art, men däremot som ett jaktbart vilt.

Man kan konstatera att den nuvarande älgförvaltningen har haft ett alltför ensidigt fokus på att minska skogsskador. Det var framför allt när skogsbolagen började larma om alltför stora skogsskador på främst tall som det blev en stor förändring i synen på den svenska älgförvaltningen.

Vi kan nu konstatera att trots att vi har minskat älgstammen över landet med säkert 35-40 procent har skogsskadorna fortsatt att vara ganska omfattande, enligt skogsbolagen och skogsägarna. Frågan som allt fler ställer sig är om det verkligen bara är älgen som orsakar dessa skador. Jag är övertygad om, fru talman, att det är det samlade betestrycket från vår viltstam som orsakar skador på skogen.

Vi socialdemokrater har länge drivit att älgskötselområden ska få ett fördjupat uppdrag där man ska ta ett samlat grepp om hela klövviltstammen och även ha med analyser av fodertillgång inom dessa områden. Det som oroar mig ännu mer i den akuta situation som nu har uppstått för älgstammen är det faktum att det tydligen råder lite djungelns lag när det gäller avskjutningsregler och hur dessa efterlevs.

Jag måste säga att jag blev chockad när jag läste och fick ta del av uppgifter om att flera stora skogsbolag uppenbarligen inte följer de avskjutningsbeslut som har fattats, utan de tycks själva avgöra hur många och vilka älgar som ska skjutas, med följden att hundratals fler älgar har skjutits utöver den beslutade tilldelningen.

Denna utveckling anser jag är katastrofal och fullständigt absurd. Den måste omedelbart stävjas och självfallet innebära någon form av bestraffning. Utifrån vad jag hittills har tagit del av handlar det framför allt om tre län där stora skogsbolag själva har bestämt vad som ska skjutas.

I händelse av att regeringen och myndigheterna inte vidtar några åtgärder mot dessa uppenbart stora avvikelser, som borde föranleda någon form av jaktbrott, sänder det tyvärr ganska tydliga signaler till Sveriges samtliga markägare. Uppenbarligen kan man som markägare själv avgöra hur mycket vilt man vill ha på sin mark.

Det kan väl ändå inte vara själva storleken på egendomarna som ska avgöra om rekommendationer och riktlinjer verkligen ska följas. Samtidigt, fru talman och herr minister, ser vi nu att flera stora skogsbolag byter ut sina jaktledare - jaktledare som har gått en jaktlig utbildning där man också lär sig att ta hänsyn till viltet.

Min fråga till ministern är: Tror du verkligen att det är möjligt att jägarna kan påverka de stora markägarna och att de i samförstånd kan hitta en lösning på detta problem?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag påminner om tilltalet i kammaren, som alltid i alla lägen går via talmannen. Man säger inte "du", "dig" och så vidare.)

Fru talman! Frågan om älgförvaltning och koppling till skogsskador är som sagt komplex och polariserad. Det är därför det är så viktigt med ett nära samarbete mellan skogs- och jägarintressena.

Jakträtten tillfaller fastighetsägaren, och här har jag en absolut önskan. Det är viktigt att det hos både jägare och skogsägare - inte sällan är de både skogsägare och jägare - finns en respekt för varandras intressen och en respekt för den fauna vi har och den fauna vi vill ha i Sverige, med de djurslag vi har.

Just därför kallade jag redan förra sommaren till ett möte med aktörerna från de olika intressena - skog och klövviltsförvaltning. Fokus på detta möte låg på balans mellan vilt, foder och betesskador. Jag hade så sent som i november ett uppföljande möte med en mindre krets från samma intressen.

Det var ett bra och konstruktivt möte som resulterade i att organisationerna lovade att tala ihop sig och tillsammans återkomma med konkreta förslag, både avseende önskemål om vad regeringen kan göra och avseende vad de själva ämnar ta för ansvar och vilka åtgärder de bedömer kan vidtas.

När jag pratar med de olika intressena runt ett bord i lugn och sansad ton blir diskussionen en annan. Det finns inte vare sig skogsägarintressen eller jägarintressen som inte kan se varandras perspektiv och förstå helheten. Detta är grunden för att vi ska komma framåt på ett bra sätt.

Jag tror att det fortsatt är viktigt att de som har ett direkt intresse av dessa frågor också har en stor del i avgörandet av hur vi hanterar dem framöver. Min ambition är att parterna ska komma överens om hur detta ska fungera. Jag har varit tydlig med att alternativet är att regeringen och riksdagen bestämmer exakt hur det ska vara. Detta tror jag är en signal som är så god som någon och som gör att man lägger sig vinn om att komma överens.

Det är viktigt att vi har en kunskapsbaserad diskussion, fru talman, om älgförvaltningen. Även om stammen har minskat under flera år kan vi konstatera att skadorna på skogen inte har minskat i samma utsträckning. Älgstammen har minskat. Detta är problematiskt, men precis som ledamoten var inne på tycker jag att det är viktigt att den inte är hotad som art. Men om älgtätheten skulle bli alltför låg kan det ta lång tid att få upp en jaktbar stam igen, inte minst i områden med hög rovdjurstäthet.

Precis som ledamoten anser jag att hänsyn måste tas till det totala vilttrycket, det vill säga att alla jaktbara hjortdjur måste tas med i beräkningen. Det måste finnas plats för en livskraftig älgstam samtidigt som vi hanterar skadorna för skogsbruket på ett hanterbart sätt.

Fru talman! Jag tackar minister Kullgren för resonemanget.

Jag kan väl konstatera att inte heller jag vill skapa en situation där vi i riksdagen bestämmer exakt hur det ska se ut. Jag vill också att besluten ska fattas så nära dem de berör som möjligt. Men samtidigt ser jag en oroande utveckling för den framtida jakt- och viltförvaltningen när det gäller älg. Jag har tagit del av flera älgskötselområdens statistik och avskjutningsdata, fru talman, och låt mig här ge tre exempel på vad jag menar är minst sagt grova avvikelser från länsstyrelsernas beslut.

Detta är alltså fakta från älgskötselområden som helt eller i mycket stor utsträckning ägs av de stora skogsbolagen. I område ett har man skjutit älg i en mängd som överstiger länsstyrelsens beslut med 32 procent. Område två har 23 procents överskjutning, och i område tre är det hela 58 procents överskjutning. Dessa överskjutningar har vad jag vet skett utan någon som helst påföljd från myndigheter eller stat.

Samtidigt konstaterar jag att älgstammen inom flera områden har sjunkit kraftigt. Som vi var inne på tidigare har den sjunkit med säkert 35-40 procent sett över hela landet. Västerbotten sticker ut med en halvering av älgstammen på tio år, och i Norrbotten har älgstammen minskat med 47-50 procent. Flera jaktlag i södra Sverige vittnar också om att de faktiskt avstår från att skjuta sin tilldelning på grund av bristen på älg.

Fru talman! Om vi granskar länsstyrelsernas viltdata kan vi konstatera att man i en betydande del av älgskötselområdena inte lyckas skjuta den tilldelade avskjutningskvoten, vilket uppenbart beror på bristen på älg. Samtidigt vet vi, som jag sa tidigare, att flera jaktlag frivilligt avstår från att skjuta - och detta sker alltså samtidigt som vi ser att flera stora skogsbolag faktiskt skjuter uppemot 50 procent över sin tilldelning.

För mig framstår dessa exempel som tydliga bevis på att dagens älgförvaltning tyvärr har havererat. Om detta får fortsätta kommer det att leda till att älgstammen inte bara blir rödlistad som art utan även förlorar sin roll som ett mycket viktigt jaktbart vilt med mycket långa jaktliga och kulturella traditioner i vårt land.

Vi socialdemokrater har i flera år menat att dagens älgförvaltning, som ska ske i samverkan mellan jägare och skogsägare i älgskötselområden styrda av tre skogsägare samt tre representanter för jägarna och där markägarna alltid har ordförandeposten och utslagsröst, tyvärr har misslyckats med sitt uppdrag. Det finns nu en majoritet i Sveriges riksdag, fru talman, som stöder kravet på en moderniserad klövviltsförvaltning där man ser till hela klövviltstammens påverkan på skogen men även får i uppdrag att titta på fodertillgången för viltet, för att skapa en tydligare och rättvisare bild av den sammanvägda situationen för både skog och vilt på platsen.

Min fråga till minister Kullgren blir: Kommer ministern när tillkännagivandet från riksdagen är beslutat att påskynda en klövviltsförvaltning där även ordförandeskapet är antingen växlande eller opartiskt?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans engagemang och kompletterande frågor.

Först vill jag säga att jag absolut förstår och i mångt och mycket kan dela frustrationen och oron över älgstammens utveckling. Man måste också vara tydlig med att det är självklart att fodertillgång, rovdjurstryck och jakttryck är huvudorsakerna till att stammen ser ut som den gör i dag. Det gäller också villkoren för hur stor stam vi kan ha, och där måste man koppla in även skadorna.

Precis som ledamoten och undertecknad verkar vara överens om är det viktigt att vi ser till hela betestrycket i skogen. Annat klövvilt går också hårt åt skogen, och det måste vi på ett mycket bättre sätt ta hänsyn till. Det är dock ingenting som inte även intressena själva ser. Vi kan konstatera att älgstammen har minskat med nästan 27 procent över tid. Vi ser dock inte att betesskadorna har minskat i samma takt, vilket är ett bevis på det jag just nämnde.

En sak som skogsbruket har gjort är att plantera mer gran i skogen. Det gör att annan vegetation, som är positivt foder för bland annat älgen, har minskat i relativt stor omfattning. Här är jag glad att Skogsstyrelsen sedan flera år arbetar med projektet Mera tall för att öka antalet tallföryngringar på marker där tall är det lämpligaste träslaget, vilket har lett till att andelen tall har ökat vid plantering.

En annan åtgärd som skogsbruket kan vidta är att ha en viltanpassad skogsskötsel som påverkar fodertillgången under skogens hela omloppstid. Förutsättningarna för ökad fodertillgång blir bättre när markägare samverkar och åtgärder bedrivs ur ett landskapsperspektiv. Ett variationsrikt skogsbruk med gott om bärris och löv innebär en minskad sårbarhet för viltbete. Skogsbryn rika på lövträd, buskar och bestånd med inblandning av löv, eller andra åtgärder som innebär en ökad fodertillgång för allt klövvilt, kan minska betestrycket på tallungskog i omgivande landskap.

Jag vill inte medverka till att vi får en situation där älgstammen inte längre är jaktbar. Vi vill från regeringens sida ha en älgstam av hög kvalitet. Åtgärder kommer därför att behöva vidtas om inte någonting händer relativt snart. Jag har inlett ett arbete med dialog med olika intressenter - såväl privata, mindre skogsägare och de riktigt stora skogsbolagen som viltvården och jägarna - och jag är angelägen om att de ska ges en chans att komma fram med hur de vill att älgförvaltningen ska se ut framöver. Jag tänker ge dem den chansen, men lyckas de inte kommer vi att gå vidare med andra åtgärder.

Fru talman! Jag tackar ministern för en god ansats i frågan. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi får bukt med de problem som faktiskt finns.

Vi pratar inte i huvudsak om de mindre skogsägarna - de är ju oftast själva jägare - men det gäller ändå att få någon form av balans i detta. Jag tror inte att någon förutom de stora skogsbolagen längre tror på den ensidiga kopplingen mellan betesskador och älgpopulation, fru talman. Självklart är det så, vilket jag har sagt tidigare, att flera viltarter påverkar. Också tillgången på flera olika fodertyper och annat påverkar.

Frågan blir någonstans också om detta med 5 procents skador innebär rimliga förutsättningar. Hur såg det ut tidigare? Jag kan efter samtal med väldigt många skogsägare konstatera att det är vid mycket få tillfällen som det har varit enbart 5 procents skador i någon form på tallskog. Jag tycker att det är viktigt att vi inför åtgärder för att minska dessa skador, inte minst genom att spara olika foder - RASE, brukar vi säga - och det tycker jag att vi ska utbilda så många som möjligt i.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis bara konstatera att vi definitivt inte kan ha en situation där de stora skogsbolagen gör som de vill och ensidigt beslutar om vad, hur mycket och vilka arter som ska finnas i just deras skogar. I stället måste vi seriöst utreda dessa exempel och, enligt mig, avarter till älgskötselområden där man både medvetet och utan påföljder så kraftigt har avvikit från den beslutade tilldelningen.

Jag hör vad minister Kullgren säger, men jag kommer att ånyo trycka på om vi inte ser att det blir något resultat i frågan.

Fru talman! Det är min och regeringens utgångspunkt att den operativa viltförvaltningen så långt som möjligt ska vara decentraliserad. Älgförvaltningen ska vara lokal och regional.

Viltskadorna på skogen bestäms både av hur mycket foder det finns och av hur mycket vilt det finns. För att minska skadorna mest effektivt behövs en aktiv förvaltning av både fodret och stammarna. Det räcker inte med ett enskilt fokus på antalet älgar.

Jag vill att älgförvaltningen ska skapa en älgstam av hög kvalitet som är i balans med de betesresurser som finns i skogen, med hänsyn till viktiga allmänna intressen som trafiksäkerhet, jordbruk, skador på skog och inverkan på den biologiska mångfalden. Jag kommer att fortsätta följa myndigheternas och forskningens arbete och inte minst följa upp de samtal som jag initierat mellan de olika intressena. Jag hoppas som sagt att intressenterna själva ska kunna komma överens så att vi kan få till en hållbar riktning framåt.

Med detta vill jag tacka för debatten. Möjligtvis blir det en repris - om det inte händer något!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.