Arbetsplenum - Livsmedelspolitik - 2024-03-06

Fru talman! Svenskt lantbruk är ett av världens mest hållbara. Svenskproducerade livsmedel bidrar till minskad global klimatpåverkan. Svenska bönder använder minst antibiotika av alla i EU. Svensk livsmedelsproduktion är bra, och det är något vi kan vara stolta över.

Djuren i Sverige är friska. De producerar mycket, och dessutom hållbart. En liter svensk mjölk släpper ut ungefär hälften så mycket som världsgenomsnittet eller cirka 20 procent lägre än EU-genomsnittet. Eftersom svenska djur är friska behövs inte antibiotika. Det leder till att vår användning av antibiotika är den lägsta i EU och en av de lägsta i världen. Våra mjölkkor bidrar med både mjölk och kött, vilket gör att klimatpåverkan från ett kilo nötkött blir lågt i förhållande till många andra länder.

Antibiotikaresistens är något som kan få många att känna oro, och det är ett allvarligt och växande problem i världen. Det riskerar att lämna oss utan verksam antibiotika både för människor och för djur. Det är en situation vi måste ta på stort allvar, och här i Sverige ligger vi i framkant. I 13 år i rad har svenska bönder använt minst antibiotika av alla EU-länder.

Sverige har en historia och en tradition av att värna god hälsa för djur. Det har lett till att Sverige har ett brett och långtgående förebyggande arbete mot ohälsa hos djur genom sund djurhållning, förebyggande djurhälsovård och aktiv sjukdomsbekämpning. Så har vi i Sverige tagit oss till ett bra läge med friska djur som behöver mindre antibiotika. Positivt är också att antibiotikaanvändningen i alla EU-länder har minskat avsevärt. Den senaste mätningen från den europeiska livsmedelsmyndigheten visar på den lägsta nivån någonsin av antibiotikaanvändning bland EU-länder.

Fru talman! Svensk livsmedelsproduktion är alltså bra, men det är inte tillräckligt. I början av 90-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag brukar vi slarvigt säga att varannan tugga kommer från svensk livsmedelsproduktion, alltså bara hälften. Sverige behöver en ökad livsmedelsproduktion för beredskapen, för klimatet och för minskad användning av antibiotika.

Den nationella livsmedelsstrategin, som sträcker sig fram till 2030, är den första svenska livsmedelsstrategi som omfattar hela livsmedelskedjan. Det är en långsiktig strategi som syftar till ökad och hållbar produktion av mat, som kan leda till fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet. Livsmedelsstrategins övergripande mål fokuserar alltså på konkurrenskraft och på att livsmedelsproduktionen ska öka.

Men tyvärr lever resten av nuvarande dokument inte upp till de förväntningar som följer av ett så tydligt mål. Moderaterna har varit tydliga med att det krävs skarpare åtgärder som stärker konkurrenskraften i livsmedelskedjan, där det enskilt viktigaste är sänkta kostnader. Kostnaderna är högre i Sverige än i jämförbara länder. Det handlar dels om direkta kostnader i form av skatter och avgifter, dels om indirekta kostnader genom regelkrångel, administration och kostsamma särkrav, framför allt i uppföljning. Det är viktigt att ha en långsiktig strategi. Vi har förespråkat en halvtidsutvärdering senast 2025.

Fru talman! Regeringens fokus är att öka konkurrenskraften inom den svenska livsmedelsproduktionen. Därför startade regeringen redan i början av 2023 arbetet med uppföljning och utvärdering av den befintliga livsmedelsstrategin. Nu ser vi fram emot att arbetet avslutas så att konkreta åtgärder för en ökad livsmedelsproduktion kan komma igång. Vi håller vad vi lovar.

Fru talman! Beredskapen i Sverige har på senare tid kommit i fokus med det försämrade säkerhetsläget, pandemieffekterna och klimatförändringarna. Livsmedelsberedskap är givetvis en stor och viktig del av beredskapen. En ökad svensk livsmedelsproduktion ökar vår självförsörjningsgrad och därmed vår robusthet i tider av krig och kris.

Regeringen har, utöver att starta arbetet med att uppdatera livsmedelsstrategin, vidtagit direkta åtgärder för att stärka beredskapen av livsmedelsproduktion. I budgeten för 2024 avsattes 20 miljoner för att utveckla förslag på åtgärder som stärker Sveriges beredskap inom primärproduktion av livsmedel.

Regeringen vill också underlätta för ägarskiften och skapa ett bättre investeringsklimat i jordbruket. Regeringen ser även över kontroll, avgifter och finansiering i livsmedelskedjan. Syftet är att göra det enklare för företagen, vilket på sikt stärker konkurrenskraften och försörjningstryggheten.

Regeringen har även avsatt 80 miljoner kronor till Livsmedelsverket för ett enklare och mer förutsägbart avgiftssystem för slakterikontroll - ett viktigt steg för att stärka konkurrenskraften för svensk animalieproduktion.

Slutligen gör regeringen det billigare att producera och transportera maten på våra tallrikar genom sänkta skatter. Sänkningen innebär lägre kostnader för näringslivet och för jordbruket, vilket stärker konkurrenskraften för svensk livsmedelsproduktion.

Fru talman! Avslutningsvis innebär en ökad svensk livsmedelsproduktion inte bara bättre beredskap utan också en produktion som är mer hållbar än den som sker i andra länder. Den minskar också både antibiotikaanvändningen och den globala klimatpåverkan. Den bidrar till ökad tillväxt, utveckling och sysselsättning i hela landet.

Regeringen ser betydelsen av och potentialen i den svenska livsmedelsproduktionen och har fokus på att förbättra konkurrensen och beredskapen inom livsmedelssektorn. Strävan efter att öka den svenska livsmedelsproduktionen har nu tagit fart med grund i regeringens arbete med att uppdatera livsmedelsstrategin.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten nämner att vi behöver stärka Sverige och förbättra vår beredskap vad gäller kris och krig. När vi hade den här debatten förra året befann vi oss mitt i en väldigt utbredd torka med lite nederbörd, som sedan växlade över till kraftig nederbörd.

I förra veckan kunde man läsa i Dagens Nyheter att forskarna förutspår att kommande halvår kan bli det varmaste som någonsin har uppmätts. Man befarar att det här kommer att leda till fler skogsbränder och även värmeböljor.

Det här ger en, minst sagt, en klump i magen. Om det är något vi vet om värmeböljor och torka är det att jordbruks- och livsmedelsproduktionen drabbas väldigt hårt av den här typen av väderförhållanden. År 2018 var flera lantbrukare tvungna att nödslakta sina djur, antingen för att de hade för lite foder eller för att de inte fick tag på foder över huvud taget.

Vi socialdemokrater är väldigt oroade över utvecklingen vad gäller klimatet och de extremväder som det för med sig. Därför vill jag passa på att fråga ledamoten om det finns någon plan från regeringens sida gällande hur man ska agera för att lindra konsekvenserna av en eventuell torka kommande sommar, 2024.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en bra och angelägen fråga! Vi vet att jordbruk och lantbruk, precis som ledamoten säger, är väldigt utsatta för de förändringar i klimatet som vi ser både i Sverige och över hela världen.

Klimatanpassning är en del av det arbete som vi kommer att få se mer av och jobba mer med i den här kammaren. Men det gäller även ute i kommunerna och lantbrukarna själva. Vi kan väl se det som så att regeringen tog förra årets konsekvenser på stort allvar och tillsatte ett stöd på nästan 200 miljoner kronor till de lantbrukare som då drabbades.

Om situationen skulle uppstå i närtid igen, vilket vi hoppas att den inte gör, får man titta på motsvarande lösningar. Jag skulle tro att Regeringskansliet och regeringen funderar på detta. Man får alltså ta situationen som den kommer. Om det kommer ytterligare torka som får stora effekter behöver vi givetvis stötta lantbrukarna i det.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Vad gäller torka tyder allt på att det är en verklighet som vi kommer att behöva förhålla oss till. Jag tror inte att det är en fråga om när utan om hur, för torka kommer det att bli i större utsträckning.

Det ledamoten nämner handlar snarast om hur man ska kompensera för förluster och annat som kan drabba en lantbrukare. Jag hade gärna hört att det skulle finnas en tydligare plan för hur man ska säkra att konsekvensen inte blir lika stor i ett förebyggande syfte snarare än om hur man kompenserar för förluster som uppstår under vägen. Ledamoten får gärna förtydliga lite grann hur tankarna och diskussionerna går just i den frågan.

Kopplat till extremvärme, torka och minskad nederbörd vet vi att fungerande bevattning är A och O för att viktiga skördar inte ska gå till spillo. För att få ta ut vatten från en sjö eller ett vattendrag för att bevattna grödor krävs en anmälan om vattenverksamhet. Anmälan görs till länsstyrelsen, eller så kan man få ett tillstånd från mark- och miljödomstolen.

När vi har situationer där torkan kommer väldigt snabbt och vi är oförberedda måste dessa processer gå väldigt mycket snabbare för att vi inte ska gå miste om viktiga skördar. De tillståndsprocesser som även ledamoten nämnde i sitt anförande måste alltså förenklas och skyndas på. Därför vill jag gärna fråga ledamoten om regeringen har någon plan för hur man ska kunna påskynda just den här processen om vi hamnar i ett läge där vissa lantbrukare blir beroende av utökad bevattning.

Fru talman! Tack igen, ledamoten, för utvecklad frågeställning kring vatten och torka för lantbrukare!

Regeringen har tidigare tittat på hur man ska kunna säkerställa nödvatten. Man har avsatt pengar för den situation som kan uppstå när vatten krävs snabbt och det kanske inte finns den tid som behövs för de tillstånd som krävs.

Vad gäller tillstånd kan jag bara instämma i det som ledamoten säger: Det behöver i alla fall gå fortare. Där har det bedrivits ett stort arbete på Regeringskansliet, och vi kommer att se propositioner om tillståndsprocesserna under den kommande våren. Det ser jag fram emot.

Jag har också träffat lantbrukare som berättat för mig om problemen när man inte kan ta vatten snabbt när det behövs därför att regleringen är för tung och för omständlig. Detta behöver vi rätta till. Vi behöver göra regleringen lättare. Dagens administration och byråkrati försvårar för klimatanpassning - det är egentligen det vi pratar om.

Jag tror att vi har en god möjlighet att få se en sådan förenkling komma på plats med de förslag som vi väntar under våren och även med det fortsatta arbetet framåt.

(forts. § 18)

Fru talman! Det är trevligt att ha så mycket sällskap i kammaren, så här direkt efter voteringen. Jag passar på att fråga: Äter ni mat? Så bra! Det unnar jag er. Ni vill säkert som jag fortsätta att göra det även när klimatförändringar ändrar förutsättningarna för vårt lantbruk och även i olika krissituationer. Då behöver vi rusta svensk livsmedelsproduktion för det.

Slänger ni mat? Det kanske ingen av er vill erkänna så här. Men det händer att jag gör det, och jag förstår att det kanske händer även hos er. Ni vet också att massor med mat slängs redan innan den ens hamnar i butiken eller i vårt eget skafferi. Det är som att slänga pengar. De resurserna kan man använda till mer hållbar matproduktion. Matsvinn är ett resursslöseri som dessutom orsakar utsläpp som påverkar vårt klimat. Det är ett tydligt sätt att såga av den gren vi sitter på.

I dag ersätter jag miljö- och jordbruksutskottets ordförande Emma Nohrén i debatten. Det innebär att ni inte får någon föredragning av hela betänkandet från mig; det tror jag att utskottets ledamöter sköter bra. Men jag är nöjd över att stå här som representant för Örebro län. Min kommun, Örebro, vann Ekomatsligan förra året, och tillsammans med Uppsala län vann Örebro län Länsekoligan. Det gäller att ha ambitioner. Då behöver man förebilder. Sådana finns i vår kommun, bland annat Sveriges bästa offentliga hållbara kök i Tullängsskolans restaurang. Där har man till 95 procent ekologiska varor, varav över 60 procent är både svenska och ekologiska.

Hur har man råd, kanske någon frågar sig. Man slänger inte pengar. De senaste tio åren har matsvinnet sjunkit från 200 kilo om dagen till 30 kilo. Man lagar alltså mat till 800 personer om dagen. Från köket som lagar de 800 matportionerna är det 3 kilo svinn. Det är pengar som man kan använda för att köpa riktigt bra lokalproducerade och ekologiska råvaror.

Det är ett exempel på när det offentliga kan gå före och med stora volymer ge lantbrukare förutsättningar att ha en produktion av riktigt bra råvaror. Det märker vi örebroare också på hyllorna i vår mataffär, där vi kan handla mycket lokalproducerad ekologisk mat.

Lantbruket och livsmedelsförsörjningen har under de senaste åren påverkats enormt mycket av skeenden i omvärlden. Det har handlat om pandemins efterdyningar, extremväder till följd av klimatförändringar och konflikter i världen som har satt beredskap och självförsörjning i fokus.

I Sverige konstaterades dessutom förra året afrikansk svinpest hos vildsvin i Västmanland. Det påverkade många runt omkring och gav orsak till en stor oro. Man kan lägga till att hela 20 procent av Sveriges alla värphöns fick avlivas efter ett utbrott av salmonella på en anläggning.

Med de händelserna som bakgrund borde fokus ligga på att stötta lantbrukare i bygget av hållbar och fossilfri svensk livsmedelsproduktion. Vi i Miljöpartiet vet vad vi vill se. Sverige behöver öka sin självförsörjning av livsmedel kraftigt till uppemot 80 procent.

Utvecklingen som nu går mot större enheter med färre aktiva lantbrukare och en allt äldre yrkeskår behöver vändas. Vi vill se fler små och mellanstora lantbruks, förädlings- och mathantverksföretag runt om i hela Sverige. Det är nödvändigt. Det stärker också motståndskraften mot extrema händelser vare sig det gäller klimatförändringar eller krig.

Ett lantbruk är ingenting som man kan knäppa fram med fingrarna, och så uppstår det i händelse av en nödsituation. Det är någonting som behöver finnas och utvecklas kontinuerligt.

Vi behöver också snabbt minska vårt beroende av importerade insatsvaror såsom fossilt bränsle, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Många av de lösningarna finns redan i de regenerativa, kretsloppsbaserade och ekologiska metoder som praktiseras i dag. Svenska gårdar har alla förutsättningar att bli självförsörjande på energi. Det är en möjlighet som vi måste ta till vara.

För lantbrukaren behöver det vara lönsamt och attraktivt att inte bara producera mat utan även alla andra nyttor som jordbruket levererar. Det handlar om stor biologisk mångfald, kolinlagring, en hög djurvälfärd och en levande landsbygd.

Därför behöver staten och EU ta ett långt större ansvar och styra om ersättningar mot en högre andel ersättningar som belönar klimat- och miljönytta. Dessutom behöver hinder undanröjas för småskaliga livsmedelsföretag inom till exempel mejeri, chark och slakt, som ofta stångas mot regler som är anpassade för en storskalig industri.

Dagens höga konsumtion av kött och andra produkter från djur har möjliggjorts genom en många gånger rent industriell djurhållning där priset för konsumenterna kan pressas så lågt som möjligt men priset för djuren ofta blir mycket högt. Det rimmar väldigt illa med vår önskan om en hög djurvälfärd.

Miljöpartiet vill främja en djurhållning där varje djur ses som den individ det är och får sina behov tillgodosedda. För det behövs både lagregleringar och en mer djurvänlig konsumtion. Sveriges djurbönder agerar på en konkurrensutsatt marknad som är gemensam för hela EU. Politiskt innebär det ett dilemma.

Om vi tar steg för att förbättra för djuren i Sverige kan det få som konsekvens att maten blir så pass mycket dyrare att konsumenten väljer kött med ett annat ursprung och från en sämre djurhållning. Då har vi inte vunnit någonting djurskyddsmässigt.

Nästan allt färskt kött som handlas i butik är svenskt, men det omvända gäller för restaurangsektorn. I butiker finns en fungerande ursprungsmärkning, vilket det inte finns för restauranger och storkök. Därför vill vi se att regeringen vidtar åtgärder för att införa krav på information om ursprung även för de animaliska livsmedel som serveras på restaurang och i storkök.

Fru talman! Jag tackar för mitt korta inhopp i debatten och yrkar bifall till reservation 12, som handlar om ursprungsmärkning av animaliska produkter på restauranger och i offentliga kök.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Camilla Hansén, för anförandet!

I anförandet talade ledamoten väl om svensk produktion, svenska livsmedel och svenskt kött. Det kan jag verkligen skriva under på. Där tycker vi lika.

Men hur ska man åstadkomma att offentliga kök köper svenskt? Vi hörde de siffror som Camilla Hansén redogjorde för. Man köper 95 procent eko i vad som kanske är Camilla Hanséns hemkommun, men bara 60 procent är lokalproducerat.

Jag misstänker att kommunen har som målsättning att man ska köpa ekologiskt producerad mat i första hand och att den ska vara svenskproducerad om det går. Sverigedemokraternas tanke är tvärtom. Vi vill ha krav på att man ska köpa lokalproducerade livsmedel i första hand och om det är möjligt gärna ekologiskt.

Hur ser Camilla Hansén på det som ett medel för att öka konsumtionen och produktionen av svenska livsmedel, som ger mindre miljöavtryck, mindre matsvinn i och med mindre import och en högre beredskap inför kris och krig i och med en högre livsmedelsproduktion i vårt land?

Vad jag menar är att om man i första hand ställer krav på eko och i andra hand på svenskproducerat kommer det att leda till mer import. Det blir en undanträngningseffekt.

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för frågan!

Jag ser inte poängen med att ställa de sakerna mot varandra. Jag refererar till ett helt vanligt offentligt kök som ligger på 95 procent ekologiska råvaror i en restaurang som levererar 800 portioner om dagen med tre, fyra, fem olika rätter.

Det handlar inte bara om köttet. Av alla råvaror är 60 procent svenska och ekologiska. Det ligger på den nivå som man förväntar sig att ekoprodukter ligger på. Det är extremt högt.

Någonting som är viktigt att göra är att styra upphandlingen i kommunen, regionen eller var man nu befinner sig. Det handlar om att verkligen göra det möjligt för både mindre och större matproducenter i närheten att lägga bra anbud.

Det gäller också att se den positiva effekten. Jag vet att det finns gårdar som levererar till kommuner. Jag förstår att Örebro är en storkommun i jämförelse med många av landets andra kommuner, men det gör att de gårdarna har en trygg inkomst. De utvecklar sin verksamhet. Det gör att jag som privatperson har lättare att handla i en gårdsbutik på en gård. Men de har också system för att kunna leverera större mängder till stora matvarukedjor. Det är en styrka.

Det finns inga styrkor i att på något sätt uppmuntra ett jordbruk och ett lantbruk lokalt där man använder sig av bekämpningsmedel som är ohälsosamma eller där man inte ställer om till ett hållbart jordbruk. Det är sårbarheter när man är beroende av insatsvaror från andra länder. Det blev väldigt tydligt under pandemin och när kriget började i Ukraina.

Fru talman! Tack, Camilla Hansén, för svaret!

Svensk konventionell produktion är väldigt miljövänlig i jämförelse med produktion i andra länder. Det fick vi höra tidigare när Johanna Hornberger talade. Hon gav oss siffror på det.

Nog är det så att om man i en upphandlingssituation vill ha ekologiska livsmedel i första hand och det inte finns lokalproducerat måste man vända sig till andra länder och köpa in dem därifrån. Det blir ju en undanträngningseffekt som leder till mer import. Det är också en kostnadsfråga. Om man använder alla sina pengar på ekologiska livsmedel har man inte pengar att betala för svenska livsmedel.

Siffrorna talar sitt tydliga språk i Örebro. 95 procent ekologiskt är ju jättebra, och 60 procent lokalproducerat är ganska bra. Men hade man haft lokalproduktion som prio ett skulle siffrorna ha varit de omvända. Då skulle det vara 95 procent svenskproducerat varav 60 procent ekologiskt producerat.

Fru talman! Jag vet inte hur djupt jag törs ge mig in i ett ämnesområde som jag inte riktigt behärskar, men om ni som lyssnar tar det med en nypa salt kan jag säga att jag tror att just vi från Örebrotrakten kan försörja Sverige med potatis och morötter. Det är väl ungefär det.

Det här handlar om att ge förutsättningar. Maten som serveras kostar alltså 13,50 per portion. Det ger förutsättningar för ett lokalt och hållbart ekologiskt lantbruk, och det är ju väldigt mycket bättre än alla andra alternativ.

Det handlar om att ge förutsättningar till lantbrukare, matföretagare, matproducenter och mathantverkare i sitt närområde, och när man gör det som offentlig aktör ser man till att de finns där också för alla medborgare. De finns där både när det går bra och när det går dåligt, till exempel när det är krig någon annanstans i Europa eller när det är pandemi och man inte får leveranser från andra länder.

Jag tycker också att man ska notera att det här var ett exempel från ett skolkök, en ganska speciell miljö. Men notera var pengarna kommer ifrån! I stället för att slänga 200 kilo om dagen, som för tio år sedan, slänger man nu 30 kilo, varav bara 3 kilo svinn slängs från själva köket. Det är härifrån pengarna kommer, och därför kan man göra de här väldigt lönsamma och hållbara investeringarna i vårt land och i vårt lands jordbruk. Det tycker jag är väldigt viktigt.

Jag är glad över att det konventionella jordbruket i Sverige är bra och når många mål. Men som kommun och offentlig aktör är det viktigt att satsa högt och ge de allra bästa förutsättningarna för ett ekologiskt hållbart jordbruk.

Fru talman! Vi debatterar här i eftermiddag ett betänkande om livsmedelspolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

I juni i år är det sju år sedan vi i denna kammare antog livsmedelsstrategin. Det var ett oerhört viktigt beslut för Sveriges alla jordbrukare. Att den över huvud taget blev till var tack vare dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, och jag vet många jordbrukare som menar att det här beslutet innebar att man faktiskt kunde satsa på den gröna näringen.

Men tyvärr betydde inte strategin så mycket. När man frågar näringen blir svaret alltid att det bara är en strategi med en massa ord men väldigt lite verkstad. Så upplevs den. Ingen bonde som jag har pratat med har märkt av att det har blivit mer lönsamt eller mer konkurrenskraftigt eller att regelbördan blivit lättare. Inte heller har livsmedelsförsörjningen ökat. Den ligger tyvärr stadigt under 50 procent.

Fru talman! När jag möter jordbrukare runt om i landet är det några frågor som alltid dyker upp i diskussionen. Vi är säkert fler som är med om samma sak. Det handlar om lönsamheten, konkurrenskraften, regelbördan och livsmedelsförsörjningen. Dessutom har vi en miljöbalk som klassar jordbruket som miljöfarligt. Med andra ord: När mjölkbonden går ut till mjölkstallet för att mjölka på morgonen är det en miljöfarlig verksamhet.

En bärande del i livsmedelsstrategin var att vi skulle öka livsmedelsförsörjningen och stärka livsmedelsberedskapen i landet. Från att det varit en icke-fråga för många i samhället och även för politiken är det nu en högst relevant och viktig fråga. När jag ställde frågor om detta till generaldirektören för MSB för några år sedan var han ärlig och sa att de inte jobbade med den frågan över huvud taget. Det var en icke-fråga.

Den dåvarande regeringen tillsatte en utredning som för några veckor sedan redovisade sitt betänkande Livsmedelsberedskap för en ny tid. Det här är en utredning som är oerhört viktig och som lyfter fram olika saker som vi måste göra i Sverige för att få högre beredskap.

Fru talman! Det måste finnas mat för våra medborgare även i kris- eller krigstider. Här är vårt grannland Finland ett lysande exempel. De har tänkt till och kan mätta sin befolkning i över ett halvår utan att behöva importera ett enda vetekorn! I Sverige handlar det om en till två veckor. Sedan är det tomt i hyllorna. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Fru talman! Jag har en god vän som är mjölkbonde och som bor i Jönköpingstrakten. Han berättade för mig att när han på 60-talet ville ta över mjölkgården från sin pappa gick han till banken. Då sa banktjänstemannen: Hur kan det vara möjligt att du ska bli bonde? Vet du inte att vi inte ska producera maten i Sverige? Vi ska ju få mat utifrån, från andra länder som producerar den.

Det här, mina vänner, var som sagt på 60-talet, och då kan man förstå hur det har blivit som det har blivit. Under så lång tid har samhället sagt att någon annan ska producera maten, medan vi ska göra någonting annat. Vi behöver inga bönder. Här finns annan politik!

Det är klart att vi inte kan ha det så här. Vi måste ha en livsmedelsproduktion värd namnet.

Fru talman! Jag är tacksam över att vi nu har en regering som tar de här frågorna på största allvar. Efter att man har samlat in synpunkter från jordbrukare och aktörer inom den gröna näringen händer det nu väldigt mycket rörande svensk livsmedelsproduktion. Livsmedelsstrategins intentioner kommer att genomföras, och regeringen tillsätter nu ett råd med aktörer med fokus på att nå målen i livsmedelsstrategin.

I enlighet med livsmedelsstrategin har regeringen även beslutat att tillsätta en utredning om svensk konkurrenskraft och djurvälfärd som kommer att redovisas i juni - jätteviktigt, precis som många jordbrukare säger. Dessutom tillsattes nyligen en utredning om regelförenkling och översyn av kontroller och avgifter inom jordbruks- och livsmedelsområdet. Även detta är otroligt viktigt. Vi vet att det är precis det här som våra svenska jordbrukare talar om.

Fru talman! En fråga som jag tycker är jättespännande är att vi har en miljöbalk som säger att det är en miljöfarlig verksamhet att bedriva jordbruk. Jag, min kollega John och andra kollegor runt om i laget har haft den här diskussionen med jag vet inte hur många ministrar under den tid som vi satt i opposition. Vi frågade och frågade, och de sa: Nej, det går inte att förändra miljöbalken.

Men vad händer nu? Jo, nu säger regeringen att man ska se över det här för att se hur man kan ändra uttrycket "miljöfarlig verksamhet" till något annat. Det, mina vänner, är väldigt positivt!

Till sist vill jag säga något om hur viktigt det är att konsumenterna ska få veta i vilket land maten produceras. Regeringen försökte få med sig EU på det förslaget, men det gick inte. Därför kommer nu regeringen att komma med förslag om åtgärder. Även det här är en viktig signal till Jordbrukssverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Vi är överens om att det är jätteviktigt att veta varifrån maten kommer. Vi socialdemokrater vurmar för att det ska bli enklare att göra medvetna val både på restauranger och ute i butiker.

Vi vill se mer svenskt på tallriken och i glasen, och vi tror att ett viktigt steg i detta är att införa ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll. Ledamoten nämnde konkurrenskraften, och vi socialdemokrater är säkra på att det är ett viktigt steg i arbetet för att införa denna typ av ursprungsmärkning.

Vi socialdemokrater har tidigare, i regeringsställning, försökt införa egna nationella bestämmelser på detta område. Vi skickade in en anmälan till EU-kommissionen som landsbygdsminister Peter Kullgren, som tillhör ledamotens eget parti, drog tillbaka när han tillträdde.

Sedan dess har vi socialdemokrater bevakat frågan med stort intresse och i ett antal interpellationsdebatter försökt få svar på hur regeringen tänker agera, särskilt nu när vi vet att de EU-gemensamma bestämmelserna stoppats. Därför blev vi extra glada när landsbygdsministern i den senaste debatten öppnade upp för att kolla på möjligheten att lägga fram förslag om att införa egna nationella bestämmelser. Vi hör också att ledamoten själv är positivt inställd till detta.

Jag vill därför fråga ledamoten: Hur långt har man kommit i processen, och hur lång tid kan vi förvänta oss att det ska ta innan vi ute på restaurang kan få veta varifrån köttet som vi äter kommer?

Fru talman! Tack, ledamoten Sofia Skönnbrink, för din mycket viktiga fråga!

Precis som ledamoten var inne på har det varit en del interpellationsdebatter som jag själv har sett och hört. Det här är en fråga som har varit aktuell under en tid och som landsbygdsministern, som ledamoten nämnde, har öppnat upp för. Vad jag förstår är det på gång, och regeringen jobbar med frågan för att se hur man kan göra på bästa sätt.

Som ledamoten var inne på har man försökt, men man gick så att säga på pumpen när EU sa att det inte skulle bli något av. Då förstod vi att vi måste göra något själva, för frågan är viktig.

Konsumenterna ska kunna veta varifrån köttet eller kycklingen kommer och vad som serveras på tallriken. Sedan får man som konsument göra sina egna val. Konsumenterna måste få upplysningar om vilket land det kommer ifrån. Detta tycker jag är viktigt.

Jag vet som sagt att regeringen kommer med förslag om detta.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt ledamoten menar att man har försökt. Som jag sa gjorde vi tidigare, i regeringsställning, en anmälan till EU-kommissionen, men den anmälan valde landsbygdsminister Peter Kullgren att dra tillbaka för att invänta EU-gemensamma bestämmelser på området.

Med facit i hand är det beklagligt att det har gått ett och ett halvt år men att det fortfarande inte har hänt något i denna fråga. Det känns som att processen behöver påskyndas ganska mycket då vi behöver göra allt vi kan för att öka självförsörjningsgraden och få fler att välja svenska alternativ.

Jag var på en UF-mässa i Karlstad och träffade ungdomar som hade tagit fram en merch, alltså en t-shirt, med texten Ät svenskt kött! Det är glädjande att de också tycker att detta är en viktig fråga. Tyvärr får man inte ha den typen av kläder på sig i kammaren - annars hade jag burit tshirten här i dag. Jag stöttar dem helhjärtat i detta.

Åtta av tio konsumenter tycker att detta är en viktig fråga. De vill veta varifrån köttet kommer. Som ledamoten säger ska man veta om det är svensk oxfilé man får på tallriken eller om den kommer från Brasilien. Det är väldigt skevt i dag. När man rullar köttbullar hemma har man full koll på varifrån nötfärsen kommer, men om man går ut och äter på restaurang har man ingen koll på vilket ursprung hamburgaren har.

Jag vill därför fråga ledamoten: Vad är det som gör att man låter denna process ta så lång tid? Vi vet att vi särskilt i tider av höjd beredskap behöver öka produktionen av svenska livsmedel, och då behövs denna typ av åtgärder här och nu. Vad är det som gör att man inte försöker skynda på detta så att vi får det på plats snart?

Fru talman! Tack återigen, ledamoten Sofia Skönnbrink, för din fråga!

Det var tydligt när regeringen lyfte upp förslaget i EU-sammanhang att man inte fick gehör för det, och då tog man bort det. Sedan försökte man påverka på olika sätt under en tid, men man märkte att det inte gick. Som ministern svarade i interpellationsdebatten tänker man därför ta tillbaka frågan och komma med förslag.

Det jag hör från regeringshåll är att man jobbar aktivt med detta nu, så det kommer säkert snart ett förslag om hur man vill åtgärda det. Precis som ledamoten var inne på är det en viktig fråga att konsumenter som tycker att detta är viktigt ska veta varifrån maten kommer.

Ledamoten var inne på att ungdomar nu säger att man till exempel ska äta svenskt kött. Det är jätteviktigt. Vi är säkert många politiker här i kammaren som står bakom att det är viktigt att jobba för svenskt kött och även svenskt jordbruk.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11.

I dag debatterar vi livsmedelspolitik. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag älskar god mat utan också för att jag före mitt uppdrag som riksdagsledamot arbetade som miljö- och hälsoskyddsinspektör med ansvar för livsmedelsfrågor.

I min roll som inspektör blev det tydligt för mig hur viktigt det är med likvärdighet och enhetliga bedömningar. Detta gäller hela vägen från jord till bord. Det ska inte spela någon roll om man odlar potatis på Öland eller i Skåne, tillverkar ost i Burträsk eller i Falköping eller driver restaurang i Stockholm eller i Charlottenberg. Oavsett vilket ska lagstiftningen tillämpas och följas upp på samma sätt.

Fru talman! I regeringsställning gav därför Socialdemokraterna Livsmedelsverket i uppdrag att öka likvärdigheten i livsmedelskontrollen över hela landet. Slutrapporten presenterades 2022 och slår fast att det fortfarande finns betydande brister när det kommer till den kommunala kontrollverksamheten.

Bland annat finns det stora olikheter mellan de lokala kontrollmyndigheterna vad gäller kontrollfrekvens, bedömning av avvikelser och benägenhet att fatta beslut vid bristande efterlevnad.

I Sverige finns det totalt 250 lokala kontrollmyndigheter som sysslar med livsmedelsinspektion, och i en tredjedel av dessa finns bara en inspektör anställd. Detta skapar en sårbarhet eftersom det inte gör det möjligt att specialisera sig inom olika områden. Detta är dåligt inte bara för den anställde utan också för företagen eftersom de inte alltid upplever att de får rätt typ av stöd i sitt arbete med att leverera säkra livsmedel till sina kunder. Det ska vara lätt att göra rätt, och det är oerhört viktigt att företagarna upplever livsmedelskontrollen som givande snarare än ångestfylld.

Fru talman! Vad vi lägger på tallriken kan skilja sig åt, men gemensamt är att vi alla är beroende av mat och vatten för att överleva. Därför är det oroväckande att tänka på att varannan tugga som vi äter är importerad. Detta är något som inte kan upprepas nog många gånger, särskilt i tider då beredskapsfrågan står högt upp på agendan.

Mat är en av krisberedskapens viktigaste funktioner. Om vi inte får i oss näring och energi fungerar vi inte som människor, men även om vi vet att hungriga magar är dåligt i kris fortsätter den svenska självförsörjningsgraden att ligga på skrämmande låga nivåer. Detta är en trend som måste vändas. Sverige ska i alla lägen kunna förse sina invånare med mat och rent vatten. Därför behöver vi se mer svenskt på tallriken och i glasen, inte mindre.

Fru talman! En viktig del i detta arbete menar vi socialdemokrater är att införa ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll. Svenska produkter symboliserar ett starkt djurskydd och en låg antibiotikaanvändning, vilket innebär ett mervärde för konsumenterna.

Under pandemin kunde vi se att efterfrågan på svenska produkter blev större, vilket berodde på att fler lagade sin mat hemma och då kunde välja att köpa svenskt kött i butik. Men nu när vi återigen äter ute på restaurang i större utsträckning har importen ökat igen. Det beror på att man oftare använder sig av importerade utländska varor på restaurangerna. Det blev med andra ord tydligt att när konsumenterna själva kunde välja valde de svenskt.

Fru talman! Genom att införa krav på ursprungsmärkning av kött på restauranger och i storhushåll skulle det inte bara bli tydligare för gästerna. Det skulle också sätta press på restaurangägarna att köpa in mer svenska produkter för att möta sina kunders efterfrågan. Detta i sin tur skulle stimulera svensk livsmedelsproduktion och göra oss mindre sårbara.

Därför är det beklagligt att landsbygdsminister Peter Kullgren drog tillbaka den anmälan som vi socialdemokrater i regeringsställning lämnade in till EU-kommissionen om att få införa egna, nationella bestämmelser på detta område. Förklaringen var att man ville invänta EU-gemensamma regler. Men ett och ett halvt år senare har vi inte sett att det har skett någon förändring.

Herr talman! En annan utmaning som har drabbat våra svenska livsmedelsproducenter hårt och som i förlängningen riskerar att påverka vår försörjningsgrad i en negativ riktning är det tuffa ekonomiska läge som vägrar att släppa taget.

Svenska hushåll har under lång tid brottats med rusande matpriser, vilket gör att väldigt många nu tvingas välja det billigaste alternativet - som oftast inte är det svenska. Den prisökning på mat som vi har upplevt under den senaste tiden är den kraftigaste sedan 1950-talet, och vi socialdemokrater ser med oro på att matpriserna i Sverige skenar mer än i andra länder.

Herr talman! Att folk inte har råd att köpa svenska produkter är problematiskt, men vad som är ännu mer oroväckande är att ensamstående föräldrar vittnar om att de inte har råd att sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn. Det märks inte minst på att försäljningen av frukt och grönt har gått ned. Experter menar att vi helst ska få i oss ett halvt kilo frukt och grönt per dag, vilket motsvarar ungefär fem frukter dagligen. Samtidigt visar färska undersökningar att försäljningen gick ned med hela 4,1 procent under 2023.

Men det är inte bara frukt och grönt som har blivit dyrare. Ebba Buschs favoritlivsmedel, falukorven, är en av de varor som ökade mest i pris i början av året. Så frågan, herr talman, är vad regeringen tänker göra för att leverera på Ebba Buschs falukorvslöfte om att ingen unge ska behöva lämna matbordet med en kurrande mage.

Vi socialdemokrater har föreslagit att det ska tillsättas en priskommission för sänkta matpriser. Vi tror att man genom att samla aktörer från hela livsmedelskedjan, såsom grossister, matbutikskedjor, konsumentorganisationer och berörda myndigheter, kan ta kontroll över denna prisutveckling och se till att det inte sker några oskäliga höjningar av matpriserna. Tyvärr har regeringen inte nappat på detta förslag.

Herr talman! När vi debatterade livsmedelspolitiken förra året befann vi oss mitt i en värmebölja med väldigt lite nederbörd. Oron inför sommaren 2023 var stor. Men även om det inte slutade med torka drabbades jordbruket och livsmedelsproduktionen i stället av kraftig nederbörd.

Denna typ av extremväder och ojämna vattenflöden ställer till det för skörden. Därför är det viktigt att svenska lantbruk får en chans att anpassa sig till klimatförändringarnas effekter. Vid torra perioder behövs ett välfungerande bevattningssystem, och vid blöta perioder behöver man väldimensionerade dräneringssystem och diken. Här krävs det långsiktigt stöd för att bygga ut infrastrukturen och förenklad lagstiftning för att kunna vidta snabba åtgärder när det behövs.

Herr talman! Även om det finns stora utmaningar när det kommer till svensk livsmedelsproduktion finns det också lika många möjligheter. Livsmedelsproduktionen bidrar till ökad sysselsättning och tillväxt, skapar jobb på landsbygden och producerar bra mat med höga miljö- och djurskyddskrav.

Om det är någonting som jag har fått lära mig i rollen som riksdagsledamot, livsmedelsinspektör och landsbygdsbo är det hur mycket vilja och engagemang som det finns bland våra svenska livsmedelsproducenter, oavsett om det rör sig om mjölkbönder, sockerbetsodlare, sylttillverkare eller kalkonuppfödare. Vi har också en mycket bra och kunnig livsmedelsindustri som gärna vill utveckla sina verksamheter efter marknadens önskemål.

Herr talman! Det finns med andra ord en enorm potential i den svenska livsmedelskedjan.

(Applåder)

I detta anförande instämde Joakim Järrebring och Malin Larsson (båda S).

Herr talman! Jag tackar Sofia Skönnbrink för anförandet. Det var mycket som Sofia Skönnbrink sa som lät som sverigedemokratisk politik. Det är bra. Fortsätt så!

Jag tänker fokusera på bland annat frågan om lönsamhet för lantbruket som vi verkligen har tjatat om i så många år. En del av detta handlar om lägre omkostnader för lantbruket. Vi har nu genomfört en sänkt reduktionsplikt som har minskat omkostnaderna väsentligt för lantbruket. Troligen - jag har inte sett någon studie på det än - har det dämpat livsmedelspriserna också. Det vore högst rimligt.

Allting hänger ihop. Ambitionerna på klimatområdet och utformningen av klimatpolitiken får effekter på detta område för lantbruket.

Jag vill höra om Socialdemokraterna är på väg att omvärdera sin inställning till reduktionsplikten, åtminstone för lantbruket.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag vill vänligen men bestämt avböja att bli jämförd med Sverigedemokraterna. Jag är väldigt stolt över vår socialdemokratiska politik och står fullt ut bakom den.

Som ledamoten nämner medför det stora kostnader att vara lantbrukare i dag, inte minst när det gäller räntorna som har skenat. Lantbrukarna är bland de mest belånade företagarna, och de drabbas väldigt hårt av denna räntesmäll.

När det gäller reduktionsplikten och inblandningen av biodrivmedel har det handlat om att vi ska ge jordbruket en chans att få tid på sig att ställa om sin verksamhet för att de inte ska bli drabbade av de åtaganden som vi måste leva upp till på grund av EU-samarbetet.

Detsamma gäller för skogen. Vi vill fortsätta att bruka skogen. Frågan är vad som händer om vi häver reduktionsplikten helt. Ska vi då lägga detta ok på jordbruket eller på skogen? Det är frågor som vi inte har fått svar på från regeringen. Vilka andra åtgärder ska man vidta för att nå de högt uppsatta klimatmål som vi alla har kommit överens om att vi ska uppnå?

I stället för att fråga ett oppositionsparti hur vi ska lösa detta vore det väldigt intressant för oss att få veta vad Sverigedemokraterna och regeringen vill göra för att skogen och jordbruket inte ska bli lidande av att man sänker reduktionsplikten. Självklart tycker vi alla att landsbygdsbor ska ha råd att ta bilen till jobbet och till förskolan. Lantbrukarna ska ha råd att köra sina maskiner. Men det är inte utan konsekvenser som man sänker reduktionsplikten. Frågan är vad regeringen då vill göra för att kompensera för de ökade utsläppen.

Herr talman! Jag tackar Sofia Skönnbrink för svaret.

Nu kommer vi in på klimatdiskussionen. Det är mitt fel. Där har vi hört en mängd andra förslag om sådant som man kan använda i stället för reduktionsplikten. Men det verkar som att Socialdemokraterna står fast vid att reduktionsplikten är det huvudsakliga verktyget i klimatsammanhang. Min fråga blir om det verkligen är så. Det låter så på Sofia Skönnbrinks svar.

Sedan tänkte jag säga en sak till som jag har glömt bort.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Vi gick också fram med att vi ville minska inblandningen eftersom vi såg att priserna på drivmedel skenade och att det drabbar framför allt glesbygdsbor på ett väldigt negativt sätt.

Men jag ska lämna klimatet och återgå till livsmedelspolitiken, som vi debatterar här i dag. Nu inser jag att ledamoten inte har någon mer replik. Det blir därför svårt att ställa en fråga tillbaka. Det var synd. Men vi får ta det vid ett senare tillfälle.

Det som skulle vara intressant att höra och prata mer om, eftersom det är livsmedelspolitik vi debatterar, är tanken kring livsmedelsstrategin vad gäller att stärka svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Vi hade gärna sett att vi i oppositionen hade varit en del av de samtal som just nu pågår, för även om det är en revidering - vilket landsbygdsministern menar att det är - kan små förändringar få stora följdeffekter.

När vi satt i regeringsställning var det viktigt för oss att alla partier i Sveriges riksdag skulle vara en del av detta arbete. Jag tror att breda, gemensamma politiska lösningar som håller över tid och regeringsskiften skulle vara väldigt bra för våra svenska bönder.

(Applåder)

Herr talman! Tack för ett intressant anförande, Sofia Skönnbrink!

Jag tänker så här: Jag vet ju att ledamoten är väldigt mycket ute och besöker gårdar runt om, säkert både i Värmland och på andra ställen, och jag vet också att man i mötena med jordbrukare får en ögonblicksbild av hur de har det. De förmedlar detta, och när jag är ute och möter bönder är det många som nämner just det jag tog upp i mitt anförande, nämligen lönsamheten, konkurrenskraften och regelverken - som ledamoten själv lyfte fram - och även den sårbarhet vi har i svenskt jordbruk.

Jag brukar svara hur vi och regeringen ser på hur man ska kunna ändra på detta genom de åtgärder som nu vidtas, och då tänker jag: Vad svarar ledamoten och Socialdemokraterna, som förvisso är ett oppositionsparti men som ändå har styrt landet länge? Jag tänker nämligen att siffrorna är väldigt tydliga, och jag kanske hinner dra dem. Jag säger inte att allt är den förra regeringens fel - det vägrar jag säga - men jag menar ändå att man har ett ansvar. Har man styrt ett land är det ändå ett faktum att det är som det är.

År 2000 fanns det 12 000 mjölkföretagare och 400 000 kor. I dag, drygt 23 år senare, finns det 2 598 mjölkföretag och 289 182 kossor kvar i landet. Det är en rejäl minskning av antalet mjölkföretag och kor, och det tänker jag får konsekvenser.

Jag tar nästa fråga sedan.

Herr talman! Ledamoten får ursäkta mig, men jag uppfattade inte riktigt frågan. Jag tror att det gällde hur man ska kunna antingen stimulera en generationsväxling eller stärka produktionen i stort, men jag är inte säker.

Jag svarar så här: Jag vet att det finns en jättestor potential i svensk livsmedelsproduktion. Jag sa i mitt anförande att det finns ett väldigt stort driv och engagemang och att många yngre känner sig manade och vill ta över - men att det är problematiskt med generationsväxling på grund av att det är väldigt högt belånade företag det rör sig om. Det är som ung person i dag svårt att få ett lån som gör att man klarar av att ta över föräldrarnas mjölkgård, till exempel. Det är alltså någonting som jag tycker att vi borde kolla närmare på.

Även vad gäller regelförenklingar vet inte minst jag - som har sett hur lagstiftningen tillämpas ute i verkligheten hos livsmedelsproducenter, matbutiker, storhushåll och annat - att det bland annat handlar om de mindre producenterna, som jag ur beredskapssynpunkt tror att vi behöver se väldigt mycket mer av. De behöver spridas över hela Sverige och inte bara koncentreras till de södra delarna.

För att klara att stimulera dessa mindre producenter måste vi kolla på ett regelverk som tillåter dem att inte vilja bli större och större, det vill säga fortsätta att växa. Just nu är det nämligen - och det kan jag säga med säkerhet - väldigt fyrkantigt. För de mindre blir det dyrt och krångligt, och kanske inte ekonomiskt hållbart, att driva livsmedelsföretag i dag.

För mig handlar det alltså mycket om att stimulera en generationsväxling som funkar men också om att se till att mindre och mellanstora producenter får växa och må bra i vårt land.

Herr talman! Tack för ditt svar, Sofia Skönnbrink - och förlåt att jag kanske missade att ställa en rak och tydlig fråga! Uret som räknar ned talartiden går ju ibland väldigt fort.

Ledamoten var inne på precis detta - jag försökte säga just att det i möten med jordbrukare handlar om lönsamheten och att jag i det fallet ofta får frågan: Hur ska vi vända på detta? Hur ska jag få lönsamhet i mitt jordbruk? Precis som ledamoten är inne på, vilket även någon annan var här tidigare, önskar vi såklart mycket mer av små och medelstora företag. Men det är oftast de som lägger ned sina företag eftersom de inte är lönsamma. Jag har som sagt träffat hur många som helst som säger: När jag räknar ihop summorna visar det sig att det blir minus - jag gör detta bara för att jag tycker att det är kul.

Visst kan det vara roligt med kossor och andra djur, men det är klart att det kanske inte går att göra detta bara på fritiden och dessutom försöka ha något annat jobb för att få in pengarna. Det är alltså min raka och tydliga fråga: Vad är svaret från oppositionen - hur ska vi öka lönsamheten? Det tydliga är ändå, som jag sa förut, att det år 2000 fanns 12 000 mjölkföretag medan vi i dag är nere på 2 598. Det är jätteallvarligt, för samtidigt ska vi ju försöka öka vår livsmedelsberedskap. Då behöver vi varenda bonde, oavsett var i landet det är.

Med tanke på den här takten - att det minskar så mycket - måste vi se vad vi kan göra. Som jag sa vill jag inte skylla allt på den förra regeringen, för det fanns många regeringar före den. Men den nuvarande regeringen har i alla fall bestämt sig för att vi ska klargöra intentionerna med livsmedelsstrategin, precis som ledamoten var inne på. Det tänker vi alltså få till.

Herr talman! Jag håller med ledamoten om att det är en oroväckande utveckling att allt fler väljer att avveckla för att det inte är lönsamt. Som jag sa är det detta som är problemet: För att klara av att bli lönsam i dag måste du ofta expandera för att kunna ta del av vissa bidrag och annat. Sedan är det ju ingen som vill vara bidragsberoende, utan man vill ha en stabilitet och en bra grund att stå på så att man håller över tid.

När det gäller livsmedelsstrategin har jag tidigare varit inne på att vi tror mycket på den och på en bred politisk enighet som möjliggör en ökning av konkurrenskraften i svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Vi hade alltså gärna sett mer av gemensamma samtal, för jag tror att vi alla är överens i den här frågan. Vi vill öka vår beredskap och självförsörjningsgrad så att vi inte är så sårbara vid kris och krig.

Vi vill också se att man satsar mycket mer på hållbarhetsaspekten i svenskt jordbruk, och vi satsar 100 extra miljoner för att till exempel kolla på hur man ska kunna anpassa sig till ett förändrat klimat. Det medför nämligen också kostnader. Vi hade svinpesten, som Miljöpartiet nämnde tidigare, och där har vi också satsat 100 miljoner. Vi vet nämligen att epizootilagen bara kompenserar för de djur som behöver slaktas ur smittskyddssynpunkt. Vi menar att det finns andra omkostnader som det kan föra med sig, som färister och annat - till exempel staket runt foderförråd.

Det är alltså ett stort och komplext område, och många insatser behöver göras. Man behöver också stärka dem så att de håller även vad gäller det förändrade klimatet och det extremväder som väntar. Det tror vi är väldigt viktigt.

Herr talman! Detta är verkligen en debatt som erbjuder ett smörgåsbord av områden att fokusera på. Livsmedel är nämligen mycket mer än bara den näring vi behöver för att överleva.

Det är förvaltandet av gammal kunskap och samtidigt bejakandet av banbrytande forskning för att hitta mer livskraftiga grödor. Det är den första färskpotatisen på sommaren. Det är svampen på hösten och Jansson på julbordet. Det är jakt och fiske och öppna landskap. Det är företagande och entreprenörskap. Det är kulturarv och traditioner. Det är en livskraftig landsbygd och ett pulserande stadsliv. Livsmedelspolitik är helt enkelt något som berör oss alla i vår vardag.

Herr talman! Det är också geopolitik, krisberedskap och i allra högsta grad en EU-fråga.

Vi behöver stärka vår inhemska livsmedelsproduktion; det är inte tu tal om det. Livsmedelsberedskapen behöver stärkas för att livsmedelsförsörjningen ska tryggas i tid av kris. Detta är något regeringen arbetar dedikerat med. Kopplat till detta pågår också en omfattande återuppbyggnad av det civila försvaret. Men detta - och det tål att betonas med emfas - innebär inte att vägen framåt är att gå i en mer protektionistisk riktning. Det hör man annars ofta i debatten, och det finns tendenser till det.

Kris efter kris visar tvärtom att det är just i tid av kris som vi behöver frihandel. Det är då vi behöver det internationella samarbetet, och det är då vi behöver EU som allra mest. Det här har både pandemin och kriget i Ukraina visat oss.

En högre grad av självförsörjning och frihandel går hand i hand för en bättre beredskap. Kriget i Ukraina är ett utmärkt exempel på detta. Öppna handelsflöden har stärkt Ukrainas motståndskraft. Veteexporten har inneburit ett helt avgörande tillskott både till världens livsmedelsförsörjning och till den ukrainska krigskassan. Stängda gränser hade varit helt förödande.

Herr talman! Jordbruket är inte bara en central näring för Sverige och något som är helt avgörande för livsmedelsförsörjningen; det är också nyckeln för att lyckas med den gröna omställningen. Här spelar EU en viktig roll, och Sverige spelar en viktig roll i EU.

Som exempel kan man ta dagens regelverk för genmodifierade grödor. De är för restriktiva, och de behöver liberaliseras. Att utnyttja GMO-teknik är ett måste för att spara på jordens resurser och för att stärka jordbrukets motståndskraft. Tack vare ny teknik kan genmodifierade grödor anpassa jordbruket till klimatförändringarna samtidigt som behovet av bekämpningsmedel minskar.

Här går faktiskt utvecklingen i rätt riktning, även om det går långsamt. De steg som nu tas inom EU för att tillåta nya genomiska tekniker är väldigt välkomna. Men vi behöver löpa linan ut och tillåta GMO fullt ut. Att utnyttja GMO-teknik är ett måste för att spara på jordens resurser och för att stärka jordbrukets motståndskraft. Här är det viktigt att Sverige står stadigt och talar med stark stämma.

Jag ska inte förlänga debatten, herr talman. För att knyta ihop säcken kan man säga att vägen framåt för en stärkt livsmedelsberedskap är att både ta till vara gammal kunskap som vi ärvt från tidigare generationer och våga bejaka de framsteg som görs inom forskningen. Liberalt bondförnuft, om man så vill.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar betänkandet om livsmedelspolitik, alltså hanteringen av nya motioner som inkom i höstas och som handlar om livsmedel på olika sätt.

Jag börjar med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 13 om att det när miljöargument infogas i näringsrekommendationer till offentliga aktörer och allmänhet är mycket viktigt att det görs med en god helhetssyn. Livsmedelsverket ska därför när det fastställer näringsrekommendationer som innehåller miljöargument göra detta i samråd med Jordbruksverket.

Det var dock nära att vi skulle ha yrkat bifall till en annan av Sverigedemokraternas reservationer - den om ursprungsmärkning av kött och andra animalier på restaurang. Och varför är det viktigt? Jo, svenska livsmedel står för många mervärden. Klimatavtrycket är mycket lägre än för andra länders livsmedel, och miljöbelastningen likaså. Svenskt lantbruk använder bara en bråkdel av de växtskyddsmedel som kollegorna i EU gör, och detsamma gäller antibiotika.

Djuren i Sverige har det bra under sin levnad, dels på grund av svenska regler, dels på grund av en kulturell tradition där man månar om djuren och ser till deras bästa. I Sverige är djur inte bara en produktionsenhet. Endast svenska livsmedel kan hålla svenska landskap öppna och bevara den fantastiska biologiska mångfald som finns i svenska jordbruksmarker.

En lönsam svensk livsmedelsproduktion betyder också en levande landsbygd med framåtanda, självförtroende och socialt fungerande bygder. Det betyder också nationell trygghet i tider av kris och krig. I dag producerar vi bara hälften av det vi äter i vårt land. Det beror på minskad produktion och en tanklöst ökad befolkningsmängd.

Slutligen ska man veta att på landsbygden lever den svenska kulturen starkare än i de överurbaniserade delarna av Sverige, där rotlöshet sprider sig som en farsot. Landsbygden kan alltså fungera som en resurs för Sverige på väg mot normalläge igen. Det är nämligen vårt löfte till väljarna: Sverige ska bli bra igen.

Det är alltså viktigt att öka produktionen av livsmedel i Sverige. Ni har hört oss driva frågor om många olika åtgärder i jordbruksdebatter och budgetdebatter. Men en åtgärd som ryms inom livsmedelsområdet är just ursprungsmärkning av kött och andra animalier på restaurang.

Svenskar vill köpa svenskt kött, tack vare alla mervärden. Svenskarna väljer ofta svenskt kött i butik. Men om man inte vet om man får svenskt kött eller inte på restaurang kan man ju inte välja svenskt. Under pandemin, när folk inte åt så mycket på restaurang, ökade försäljningen av svenskt kött. Det visar att svenskarna vill välja svenskt kött. Svenskmärkning av kött på restaurang är alltså något som svenskarna vill ha och något som kommer att leda till högre efterfrågan på svenskproducerat kött från djur som har haft det bra under sin levnad.

Så här gick det till när vi nästan yrkade på detta här i kammaren: Sverigedemokraterna har drivit frågan om ursprungsmärkning länge och beslutsamt på olika sätt. Bland annat motionerade vi om det i vår livsmedelsmotion i höstas. Vi kunde få en majoritet för yrkandet i utskottet eftersom fler partier hade motionerat om det. Det hade i så fall lett fram till ett så kallat tillkännagivande från riksdagen att regeringen ska ta fram sådana märkningsregler.

I den här situationen förde vi ett samtal med ministern och hans departement igen. Vi fick då veta att regeringen redan är på god väg att föreslå en sådan märkning. Ett tillkännagivande skulle alltså bara slå in en öppen dörr och vara ett slöseri med administrativa resurser.

Eftersom Sverigedemokraterna är ett seriöst parti drog vi då tillbaka vårt yrkande, och därmed finns inget sådant tillkännagivande eller någon majoritetsreservation att yrka bifall till här i kammaren. Nu ser vi fram emot ett snabbt arbete av regeringen.

Detta ger oss också möjlighet att i stället yrka bifall till reservation 13. Enligt praxis ska vi ju bara yrka bifall till en enda av våra reservationer här i kammaren.

Bakom denna reservation döljer sig vad som kan vara den största konflikten i dagens politik, även om frågan kan verka liten. Hur tänker jag då? Jo, har ni tänkt på att mycket av de politiska förslag som kommer fram är ensidiga? Det är drastiska klimatåtgärder, det är otroligt stora miljöåtaganden och det är stora globala sociala åtaganden. Alla dessa tankar och åtgärder är logiska, men de är bara logiska om man ser frågan isolerat. Om man i stället lyfter blicken och ser vilka konsekvenser förslagen får på andra områden och värden ser man att de inte är logiska. Och det är så EU-kommissionen arbetar.

I förrgår var jag i Bryssel och passade på att fråga en av de högsta tjänstemännen inom EU:s miljöavdelning hur EU-kommissionen gör sina prioriteringar mellan olika miljöåtgärder. Jag undrade: Är det verkligen lika viktigt att införa regler för förpackningsmaterial som det är att bärga all den ammunition som finns på botten av Östersjön och som utgör en tickande miljöbomb?

Svaret jag fick var att prioritering bara görs när kommissionären in spe skriver sitt förslag till program som ska presenteras inför EU-parlamentet i hopp om att bli vald till kommissionär. Efter valet kör kommissionen på när det gäller alla fronter utan att prioritera mellan områdena.

Jag frågade också tjänstemannen hur EU-kommissionen hanterar målkonflikter, alltså hur den avväger mellan olika viktiga värden. Även här var svaret otillfredsställande, och ansvaret lades mer eller mindre på medlemsstaterna. Jag fick bekräftat vad vi har anat. Det syns även tydligt i EU-kommissionens förslag. Alla de storvulna målsättningarna i den omtalade gröna given antogs i praktiken helt utan konsekvensanalyser. Det är ensidigt.

Det finns gott om siffersatta mål i den gröna given - procentmål för skyddade områden, för minskning av gödsling, för minskning av växtskyddsmedelsanvändning och så vidare. Siffersatta mål är politikens quickfix. De kan fungera om man hanterar dem som visioner, men de omöjliggör viktiga avvägningar om de blir bindande. Då måste man nämligen uppnå dem, oavsett vilka negativa effekter det får för andra värden. Det är ensidigt.

I Sverige är det ofta lika illa ställt när det kommer till frågor som engagerar känslomässigt - ingen prioritering och ingen avvägning. Jag behöver bara säga Fridays for Future, Extinction Rebellion och Nätverket Ingen människa är illegal så förstår ni vad jag menar, men den ensidiga känslomässiga behandlingen av många frågor sträcker sig långt in i politiska partier och myndigheter - ensidighet.

Mot denna ensidighet står de som vill ha konsekvensanalyser, flexibilitet för det oväntade och möjlighet till politisk avvägning mellan olika värden eller mål - helhetssyn. Tidösamarbetet är byggt runt en önskan om mer helhetssyn. Det är en av anledningarna till att jag verkligen gillar Tidösamarbetet.

Reservation 13 handlar just om helhetssyn. Nordiska ministerrådet har låtit ta fram näringsrekommendationer som för första gången ska väga in miljöaspekter. De anlitade aktörerna väger in klimataspekter, men de väger inte in produktionsförutsättningar för Sverige och dessas betydelse för miljön och inte heller andra värden som nationell självförsörjning, något som jag tror att alla talare här i dag har påpekat är väldigt viktigt i kris och krig. Aktörerna har bland annat föreslagit en övergång till en mer vegetarisk kost. Rekommendationerna har fått kritik för att vara just ensidiga.

Dessa rekommendationer ska sedan tas om hand av Livsmedelsverket. Samtidigt har Livsmedelsverket ingen egen miljökompetens. Det har i stället Jordbruksverket när det gäller jordbrukslandskapet och samspelet mellan produktion och miljö. Därför vill vi att Livsmedelsverket när det fastställer näringsrekommendationer som innehåller miljöargument ska göra detta i samråd med Jordbruksverket. De näringsrekommendationer som fastställs ska alltså de båda myndigheterna vara eniga om.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Staffan, för anförandet!

I ledamotens anförande kunde man höra att Sverigedemokraterna är måna om att vi ska öka det svenska lantbrukets konkurrenskraft och även vill få upp självförsörjningsgraden i Sverige vad gäller livsmedel. Ledamoten talade om att ursprungsmärkning är viktigt för att konsumenterna ska kunna göra ett medvetet val och förhoppningsvis då välja svenska varor. Där är vi fullständigt överens.

Dock får jag helt ärligt inte ihop bilden. I förrgår kunde vi läsa att Jimmie Åkesson rekommenderar svenska folket att köpa billigare mat nu när matpriserna återigen skenar. Är det något vi kan vara säkra på är det att det billigaste alternativet på butikshyllorna oftast inte är det svenska. Ledamoten nämnde också i ett replikskifte att man vill ha krav på lokalproducerade livsmedel i offentliga kök, och det är absolut inte det billigaste.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga ledamoten vad det är som gäller. Vill Sverigedemokraterna att fler konsumenter ska köpa svenska produkter och bidra till att öka självförsörjningsgraden, eller tycker Sverigedemokraterna att folk ska välja ett billigare, utländskt alternativ när de besöker mataffären?

Herr talman! Tack för frågan, Sofia Skönnbrink!

Man ska välja svenskt när man handlar i butiken om man har råd till det. Det stora problemet är ju att svenska livsmedel, som är mycket bättre än många andra livsmedel, är dyra. Det går att ändra på, och det är den här regeringen på väg att göra.

En sådan åtgärd har vi redan diskuterat, nämligen den sänkta reduktionsplikten, som har minskat omkostnaderna. En annan är lägre dieselskatter. Dessa kommer att följas upp med andra åtgärder så snart som det tillåts av den situation med inflation som vi har men som tack och lov börjar avta. Här finns förstås också en konkurrens om utrymmet med andra områden, som ett stärkt försvar.

Fokus för oss alla som tycker att svenskproducerat är bra måste vara att göra det billigare med svensk mat. Sedan måste de svenska mervärdena uppmärksammas. Vi har alla pekat på att det finns svenska mervärden. Ursprungsmärkning är väldigt bra. Det är också viktigt, för att referera till något som Sofia Skönnbrink tog upp i ett tidigare replikskifte, att man har fokus på rätt saker vid offentlig upphandling och i första hand prioriterar svenskproducerat och i andra hand, om det är möjligt, ekologiskt. Många kommuner och regioner har en omvänd ordning: i första hand ekologiskt och i andra hand, om det går, svenskproducerat.

Herr talman! Jag tror att det blir väldigt förvirrat för svenska folket när Sverigedemokraternas partiledare hänvisar till lågpriskedjor och ledamoten står i kammaren och säger att man ska premiera svenska varor.

Vi socialdemokrater vet mycket väl hur folk har det där ute i dag, hur hårt pressad man är på grund av höga räntor och även matpriser. I synnerhet ensamhushåll, småbarnsföräldrar och pensionärer vänder på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Därför har vi föreslagit en matpriskommission, som jag nämnde i mitt anförande, för att kunna se till att det inte sker oskäliga prishöjningar på matvaror. Vi har ju sett att det framför allt är det svenska, som folk ändå värnar och vill köpa, som går upp.

I förrgår kunde man också läsa att Jimmie Åkesson tycker att det är för dyrt att vara svensk i dag. Han menar att vi behöver vara tydligare med att vi förväntar oss att butikskedjorna håller igen med vinstutdelning till sina ägare. Jag vill därför slutligen återkomma till detta med en matpriskommission, något som vi socialdemokrater tror hade varit en väldigt bra lösning på det här problemet: Varför har i så fall inte Sverigedemokraterna backat det förslaget, om man nu vill att butikskedjorna ska hålla tillbaka prisökningarna och vinstutdelningarna?

Herr talman! Jag har inte gått närmare in på Socialdemokraternas förslag om en matpriskommission. Det finns dock alltid en fara med att sätta upp specialregler för marknaden, som pristak eller andra mekanismer för att reglera priserna på marknaden. Vi har sett historiskt att det kan få konsekvenser på olika sätt, både i Sverige och utomlands. Detta har ett ganska stort mått av experiment över sig. Man ska vara väldigt försiktig när man anträder en sådan väg.

Huvudfokus, anser vi, måste ligga på att göra svenskt lantbruk konkurrenskraftigt. En del av det är att lätta på regler som de kanske inte behöver följa. En del av den låga konkurrenskraften beror ju på sådant som vi som politiker har skapat. Vi kan ha haft goda skäl att titta på en fråga men inte tänkt på hur det drabbar lantbruket. Det ska alltså vara fullt fokus på att göra svensk livsmedelsproduktion konkurrenskraftig. Där måste vi lyssna mycket på näringen, som har den bästa kännedomen om sina egna villkor. Det kommer också att komma fler förslag på detta område i närtid.

Herr talman! Vi befinner oss i en orolig tid med en galopperande klimatkris och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som för med sig stort mänskligt lidande och även har stor påverkan på den globala livsmedelsförsörjningen.

Klimatkrisen, höga energipriser och höga matpriser påverkar svenska bönder och vår livsmedelsproduktion negativt. Det som händer ute i Europa och i världen påverkar oss i Sverige, inte minst vad det gäller produktion och försörjning av livsmedel.

Sverige har goda förutsättningar att utveckla ett hållbart jordbruk som i framtiden kan både bidra till den globala livsmedelsförsörjningen och stärka vår nationella självförsörjning av livsmedel. Kretsloppen behöver värnas, och ett småskaligt och variationsrikt jordbrukslandskap behöver stimuleras i större omfattning.

Vänsterpartiet har länge ansett att det är bekymmersamt att Sverige har så låg självförsörjningsgrad, endast 50 procent, när det gäller livsmedel. Ökad självförsörjningsgrad skulle göra oss bättre rustade vid kriser och extremväder samt minska vårt importberoende. Det här blir nu viktigare än någonsin, i den multikris som vi befinner oss i.

Livsmedelsberedskapen behöver stärkas. Vi behöver stärka produktionen av hållbar mat. Vänsterpartiet anser att Sverige bör anta en nationell målsättning om en självförsörjningsgrad av livsmedel på ungefär 80 procent.

Herr talman! Sverige saknar i dag beredskapslager för livsmedel, men arbetet med att återupprätta försörjningsberedskapen har påbörjats på flera håll. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att beredskapslager för livsmedel och bränsle ska återupprättas i Sverige. Det är positivt med det stora intresset bland statliga aktörer. Vikten av försörjningsberedskap är också någonting som både MSB och Försvarsberedningen har påpekat.

I utredningsbetänkandet En modell för svensk försörjningsberedskap beskrivs hur beredskapslagring kan bidra. Vi instämmer i utredningens konstaterande att ett arbete med beredskapslagring måste ske på ett så ändamålsenligt och resurseffektivt sätt som möjligt. Vi håller även med om behovet av nationell samordning.

Stora kriser som har med hälsa och sjukdomar att göra innebär stora risker för människors liv och samhällets funktionalitet. Det såg vi tydligt under pandemin. Och stora kriser med stängda gränser samt de problem för jordbruket som klimatkrisen leder till riskerar att ge samhället problem med livsmedelsförsörjningen.

Vi måste kunna producera tillräckligt med livsmedel inom Sveriges gränser. Vi vill därför se försök med regionala center för fossilfritt producerade beredskapslivsmedel. Vi föreslår att en pilotstudie ska genomföras där naturbruksgymnasier testar att producera beredskapslivsmedel på ett hållbart sätt baserat på de lokala kretsloppen. En fossil- och giftfri livsmedelsproduktion som bygger på inhemsk tillverkning av insatsmedel skulle dramatiskt minska importberoendet och därmed kunna öka motståndskraften mot störningar.

Vi ser även positivt på att en sådan här studie skulle kunna genomföras tillsammans med våra grannländer. Regeringen bör återkomma med en plan för försök med regionala center för fossilfritt producerade beredskapslivsmedel.

Avslutningsvis: Med rätt förutsättningar för landsbygden kan vi klara att öka vår självförsörjningsgrad av livsmedel, vilket även skulle stärka vår beredskap.

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 om primärproduktionens roll i totalförsvaret.

Herr talman! Sverige har, som många har sagt här i kammaren, ganska dålig beredskap för att klara livsmedelsförsörjningen vid en större kris eller i värsta fall ett krig. För att undvika importberoende och för att få en mer lokal livsmedelsproduktion krävs en ganska ordentlig reformagenda för att få radikalt högre lönsamhet för svenska bönder.

Svenskt jordbruk har långsamt utarmats och försvunnit alltmer. Bara sedan 2003 har över 9 000 jordbruksföretag lagts ned, och mängden brukad åkermark har minskat.

Svårigheterna när det gäller djurhållningen märks också tydligt i statistiken. Antalet kor för kött- eller mjölkproduktion har bara sedan 2010 minskat med cirka 139 000. Det är fler än antalet människor som bor i Jämtlands län. Antalet grisar har samtidigt minskat med fler än antalet människor som bor i Luleå kommun. Fåren är ett helt Gotland färre. Det får naturligtvis konsekvenser för ett land.

Herr talman! Sverige har gått mot en alltmer otillräcklig livsmedelsförsörjning samtidigt som vårt beroende av import och fungerande leveranskedjor har ökat. Det är egentligen inte en önskvärd situation ens i fredstid, och med tanke på den oroliga värld vi ser och inte minst att det pågår ett krig i Europa måste man säga att det är direkt dumdristigt. Vid en krigssituation är god livsmedelsförsörjning av största strategiska vikt. Därför måste Sverige omgående inleda ett ordentligt reformarbete för att radikalt förändra situationen till det bättre.

Herr talman! Precis som många här i kammaren har varit inne på står den inhemska försörjningen av mat för knappt 50 procent. Det innebär, som flera också har sagt, att ungefär varannan tugga behöver importeras. Kapaciteten i det svenska jordbruket är kraftigt underdimensionerad. En viktig förklaring till det är att lönsamheten i branschen är alldeles för låg. Det påverkar möjligheten och viljan att bedriva jordbruk.

Ni som läser LRF:s alster känner säkert igen det här med matkronan. Varje krona man betalar med i matbutiken är fördelad inkomstmässigt i olika poster. Vet ni hur mycket bonden får av varje matkrona i butik? Ni kan det säkert. Det är 10 öre. Det är en halvering sedan 1995.

Samtidigt tar staten in i genomsnitt 11 öre på varje matkrona i butiken via momsen. Det offentliga tar vid sidan av det betalt i livsmedelskedjans alla led. Hela vägen från jord till bord bidrar staten alltså via olika skatter och avgifter till att höja kostnaden på den inhemskt producerade maten och till att sänka konkurrenskraften. Bönderna har som en följd av det styrts mot centraliserad stordrift men har ändå svårt att erbjuda konkurrenskraftiga priser. Sug på den karamellen!

Herr talman! Centerpartiet menar att det inte är rimligt att betrakta livsmedelskedjan i allmänhet och bönderna i synnerhet som vilken skattebas som helst. Att säkerställa god tillgång till mat via en hög produktion genom fler småskaliga bönder måste vara högre prioriterat än maximalt offentligt uttag av skatter och avgifter.

Jag pratade med LRF:s tidigare ordförande i Västerbotten. Jag brukar ringa honom ibland. Han sitter alltid i traktorn. Vi pratade om skillnader mellan det svenska och det finska jordbruket. Han sa till mig: Vet du vad den största skillnaden är mellan Finland och Sverige när det kommer till just lantbruk? Jag rabblade upp flera olika saker. Då sa han: Ja, det är egentligen mer enkelt än så och ganska basalt. Det är statens syn på jordbruket. Sveriges och Finlands stater har helt olika syn på jordbruket. Det är också en viktig faktor bakom varför det är som det är i dag.

Herr talman! Av den här anledningen vill Centerpartiet se att riksdagen samlas runt en offensiv agenda för ökad lönsamhet hos bönder och för att Sverige får mer småskalig och lokal matproduktion och på det sättet också en bättre säkerhet vid krig eller kris. Om man har några få, stora enheter - ofta förlagda till kusten - och det kommer ett krig där det fälls en bomb är de naturligtvis borta. Men om man har fler enheter, utspridda över hela landet, är det ju inte lika sårbart i tider av kris och krig.

Jag sitter också i skatteutskottet. Vi från mindre partier studsar ju runt mellan olika utskott. Centerpartiet lade för några veckor sedan fram ett förslag till utskottsinitiativ eftersom vi ville att man skulle snabbutreda avgifter och skatter i livsmedelskedjans alla led, från jord till bord, från primärproducent till slakteri och korvfabrik och ända fram till butik. Vi tror nämligen att staten har en hel del skatter och avgifter som skulle kunna sänkas efter den här resan - inte bara momsen i butik. Det skulle vara viktigt för att få en mer konkurrenskraftig svensk produktion och för att svenska bönder ska kunna tjäna mer pengar. Till syvende och sist handlar det ju om det. Efter det att man utrett de statliga pålagorna skulle man ta fram förslag på reformer.

Men vet ni vad? Alla partier röstade nej, förutom Miljöpartiet. Jag förstår att det delvis handlar om att det står ett C efter namnen på dem som föreslagit utskottsinitiativet. Regeringen vill säkert prata livsmedelsstrategi, och jag hoppas verkligen att det här kommer med där. Jag antar att andra inte är så sugna på att sänka skatter och avgifter. Vad vet jag? Men oavsett vad behöver vi faktiskt enas kring de här frågorna, för om svenska bönder inte kan tjäna mer pengar på sina produkter kommer det inte att finnas några sådana varor i butik ens i fredstid till slut.

Centerpartiets förhoppning är att alla partier inser att vägen Sverige slagit in på när det gäller jordbrukspolitiken är felaktig på samma sätt som de stora ambitionsminskningarna avseende Försvarsmakten en gång i tiden var. Båda linjerna grundar sig i en alltför optimistisk syn på fredstiden efter kalla kriget. Ni vet - freden skulle vara för evigt, och det skulle aldrig mer bli krig i Europa. Det har skadat svensk krisberedskap.

Avslutningsvis hoppas vi, herr talman, att riksdagens partier och även regeringen ser värdet av att medverka till en radikal minskning av de statliga pålagor som har begränsat konkurrenskraften för svenska jordbruk.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 mars.)