Interpellationssvar - Fackliga rättigheter och svenskt bistånd - 2024-03-05

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig på vilket sätt jag agerar för att regeringens omläggning av biståndet ska bidra till att stärka arbetet för mänskliga fri- och rättigheter i arbetslivet. Hon har också frågat mig om jag och regeringen har gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen av svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och samarbete med. Lotta Johnsson Fornarve har också frågat huruvida jag avser att stärka dialogen med de delar av civilsamhället som arbetar för mänskliga fri- och rättigheter i arbetslivet och i så fall på vilket sätt samt om jag i internationella sammanhang, såsom FN, och i bilaterala dialoger med relevanta stater avser att ta upp frågan om kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna i arbetslivet.

Respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna är grundläggande för svensk utrikespolitik och en självklar utgångspunkt i vår handels- och biståndspolitik. I multilaterala forum verkar Sverige konsekvent för upprätthållandet av de mänskliga fri- och rättigheterna. Detta inkluderar yttrandefrihet, föreningsfrihet och arbetstagares rättigheter. Stöd till civilsamhälle, MR-försvarare, yttrandefrihet och organisationsfrihet är intimt förbundna med försvar av arbetstagares rättigheter.

Av det svenska biståndet som kanaliseras via Sida gick 2023 cirka en fjärdedel till området mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Utöver detta tillkommer kärnstöd från UD till FN-organ liksom från Arbetsmarknadsdepartementet till ILO. Att främja frihet och bekämpa förtryck för alla individer är också en viktig tematisk prioritering inom ramen för regeringens nyligen antagna reformagenda för biståndet.

Regeringen antog en reformagenda i december förra året och en ny femårig global strategi för arbetet med mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i januari i år, där försvarare av mänskliga fri- och rättigheter pekas ut som en särskilt prioriterad grupp. Med strategin lägger regeringen ett större fokus på de individer som varje dag kämpar för sin frihet runt om i världen.

För att skapa en produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor har den privata sektorn en nyckelroll. Det är därför viktigt att möjliggöra investeringar i hållbart företagande i låg- och medelinkomstländer som skapar anständiga arbetstillfällen, leder till ekonomisk tillväxt och möjliggör för människor att ta sig ur fattigdom. Synergierna mellan handel och bistånd är därför en prioriterad fråga för regeringen.

Många svenska företag ligger i framkant i frågor om hållbarhet och socialt ansvarstagande. I enlighet med reformagendan avser regeringen nu att identifiera sektorer där utvecklingssamarbetets och näringslivets intressen sammanfaller och stärka arbetet där svenska företag kan bidra med kunskap, innovation, hållbara lösningar och finansiella resurser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen bedömer att det arbete vi nu gör för att stärka synergierna mellan handeln och biståndet, samt vårt stärkta fokus på mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer inom biståndet, också kommer att bidra till att skapa förutsättningar för stärkta rättigheter och anständiga arbetsvillkor för arbetstagare.

Vi har löpande dialog med representanter för civilsamhället, inte minst för att diskutera frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter. UD genomför till exempel regelbundna samråd med civilsamhället inför MR-rådets möten. Finns det skäl kommer jag att ta upp kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna i arbetslivet, både i bilaterala dialoger och i andra sammanhang.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Att få organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet. Trots det är det i många av världens länder fortfarande förknippat med stor fara. Runt om i världen avskedas, trakasseras, fängslas och mördas modiga kvinnor och män bara för att de har valt att organisera sig på sina arbetsplatser och krävt sina grundläggande rättigheter. Att säkerställa löntagares rättigheter på arbetsmarknaden är centralt för att lägga grunden för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling.

Ska fattigdomen och de ekonomiska klyftorna minska krävs fria fackföreningar som garanterar att den ekonomiska tillväxten kommer fler till del och att företagens vinster fördelas på ett mer rättvist sätt. Klyftorna mellan kvinnor och män kommer inte att kunna bekämpas om man inte säkerställer kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden.

Attackerna mot arbetstagare ligger på en permanent hög nivå globalt. Det visar Global Rights Index 2023 som kartlägger hur mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras. Indexet som sammanställs varje år av världsfacket ITUC visar på en negativ utveckling, där yttrandefriheten är hårt ansatt och fackligt arbete är förenat med livsfara. Rapporten visar att 42 procent av de granskade länderna begränsar yttrande- och organisationsfriheten, vilket är en kraftig ökning de senaste tio åren. Vidare förbjuds arbetstagare i 77 procent av länderna att gå med i facken, och strejkrätten inskränks i 87 procent av länderna. Det är inte heller ovanligt att arbetstagare utsätts för våld och arresteringar, och i rapporten konstateras det att fackligt aktiva har dödats i åtta länder.

Regeringen har valt att fokusera på handel och näringsliv inom det svenska biståndet. Det innebär tveklöst betydande utmaningar. Situationen för arbetstagare är mycket allvarlig i en lång rad länder, av vilka Sverige bedriver handel och har samverkan med flera. Det gäller till exempel länder som Bangladesh, Indien, flera länder i Afrika med mera. Det ger skäl att särskilt se över vilken strategi Sverige har för att värna fackliga rättigheter i det internationella arbetet. Trots det nämns inte arbetstagares rättigheter en enda gång i regeringens reformagenda för biståndet. Hur kan det komma sig? Anser inte ministern att fackliga rättigheter är tillräckligt viktiga?

Ministern har en övertro på att handel och näringsliv skapar jobb och därmed förhindrar fattigdom. Det är tyvärr inte så enkelt. 21 procent av alla som har ett jobb i världen i dag lever trots det i djup fattigdom. I Afrika är siffran ännu större, där en tredjedel lever i fattigdom trots att de har ett arbete. Ungdomar och kvinnor är särskilt utsatta. För att handel ska gynna en hållbar utveckling behöver insatser riktas för att förbättra levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck och ske med respekt för mänskliga rättigheter och miljö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen av svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och samarbete med? Jag skulle vilja ha svar på den frågan, men jag tycker inte att jag fick det. När det gäller kontakten med fackföreningsrörelsen har den, som jag har förstått det, varit i stort sett obefintlig när det gäller diskussioner om just fackliga rättigheter. Varför är det så, om nu detta med handel och näringsliv är så viktigt? Och har ministern under sina utrikesresor passat på att föra fram kritik när det gäller just brister i de fackliga rättigheterna?

Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för denna interpellation om viktiga frågor.

Jag vill börja med att upprepa det som jag sa i mitt svar. Sverige ger ett väldigt stort kärnstöd i detta sammanhang. Det är omkring 40 miljoner kronor till International Labour Organization, som till stor del går just till olika biståndsprojekt till stöd för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Sverige är en väldigt stor biståndsgivare. Biståndet är kanaliserat via flera olika civilsamhällesorganisationer som Sida arbetar tillsammans med. Det är Union to Union, svenska fackföreningar, Näringslivets internationella råd, lokala fackföreningar i samarbetsländerna, Diakonia och Olof Palmes Internationella Centrum. Men det är även organisationer som International Federation for Human Rights, The International Commission of Jurists, Front Line Defenders och så vidare. De arbetar ofta med denna typ av frågor i detta härad. De har ofta det gemensamt att de mottar stöd från Sida, även om det kanske inte lät så på Lotta Johnsson Fornarve. Men de får faktiskt stöd.

Jag vill också påminna om att regeringen så sent som för bara några månader sedan antagit en helt ny strategi just till försvar för MR-försvarare och till stöd för frihetskämpar som verkar på många håll i världen och där tyvärr behoven också växer.

Vi gör alltså väldigt mycket på detta område. Jag tror inte att vi tycker olika där. Däremot tror jag att vi kanske tycker olika när det gäller synen på företag, på handel och på entreprenörskap. Frågan är om den första tanken alltid ska vara att det är problem med det, att vi ska ha mindre av det, att det är farligt och främmande - lite grann av det vänsterpartistiska tankegodset - eller om vi ska ha det som jag tycker är det mycket mer moderna synsättet som vi har anlagt. Vi ser att bistånd och handel inte är två olika saker utan att de faktiskt går hand i hand och att båda behövs.

Jag vet inte hur många olika resor som Lotta Johnsson Fornarve gör till mottagarländer av svenskt bistånd. Men jag har noterat en sak, och det är att vart jag än kommer egentligen är det väldigt sällan när man har bilaterala möten som den omedelbara efterfrågan handlar om bistånd. Väldigt ofta, jag skulle nog säga alltid, är den första frågan som man får: Kan ni inte investera mer i vårt land? Kan inte era världsledande svenska företag komma hit och skapa arbetstillfällen, minska vårt behov av bistånd och skapa investeringar i vårt land?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som av en händelse vet vi av all historisk erfarenhet att länder som lyckas gå från fattigdom till välstånd gör det genom just handel, genom marknadsekonomi, genom en rättsstat, genom småföretagande, genom entreprenörskap och genom innovation - allt det som vi trycker på i reformagendan och där vi försöker hitta synergier med handelspolitiken.

I länder som förtrycker sina medborgare och som präglas av stora monopol vet vi att förutsättningarna för individuella arbetstagare ofta är sämre än i marknadsekonomiska länder där man kan välja var man vill arbeta och där man kan byta arbete. Det behöver inte innebära att allt är perfekt - det är det inte. Men påfallande ofta är situationen just i de länder som inte har en marknadsekonomi utan som har valt en annan väg allra sämst, både i termer av fattigdomsbekämpning och när det gäller situationen för enskilda arbetstagare. Och det är en situation som regeringen nu lägger in en betydligt högre växel för att bekämpa, så att fler länder kan anträda välståndets väg med många positiva effekter också för individuella arbetstagare.

Fru talman! Varför nämns inte fackliga rättigheter som en viktig del i reformagendan, om ministern nu tycker att dessa frågor är så viktiga? De nämns faktiskt inte. Man kan få en känsla av att ministern inte tycker att dessa frågor är tillräckligt viktiga.

Ministern säger också i sitt svar att han har haft en dialog med civilsamhällesorganisationer inför framtagandet av reformagendan. Jag har inför denna interpellationsdebatt haft kontakt med fackliga företrädare som inte håller med om det. Till exempel Union to Union säger att den dialog som har förts har förts tillsammans med det breda civilsamhället. Men i en sådan dialog finns det ett begränsat utrymme för att tala om organisationers särskilda inriktningar såsom fackliga rättigheter. Inte heller har några av medlemmarna, som de tre fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco, haft någon bilateral dialog med ministern om dessa frågor inom det internationella utvecklingssamarbetet.

Borde det inte vara självklart att föra en dialog om fackliga rättigheter med koppling till biståndet när regeringen nu trycker så hårt på handel och näringsliv kopplat till biståndet? Tycker inte ministern att arbetstagarnas intressen är lika viktiga som arbetsgivarnas?

Ministern sa också i sitt svar att många svenska företag ligger i framkant i frågor om hållbarhet och socialt ansvarstagande. Jag är dock lite tveksam till hur det står till med den saken. Man kan till exempel se på svenska klädjättars verksamhet i länder som Bangladesh. I Bangladesh finns det i dag omkring 3 500 textilfabriker, där närmare 4 miljoner personer, varav de flesta är kvinnor, arbetar för väldigt låga löner. Textilsektorn står för majoriteten av landets export och levererar till många av Sveriges främsta varumärken. Lönerna är urusla och omöjliga att leva på.

Detta visar att det inte alltid är så att jobb garanterar en väg ur fattigdom, utan det måste också kopplas till fackliga rättigheter och så vidare. Nyligen strejkade textilarbetarna för högre löner men möttes av polis som till och med öppnade eld och dödade ett antal arbetare. Dessutom släpper klädföretagen ut massor av gifter som förstör vattendrag och miljö.

I Bangladesh uppger åtta av tio sömmerskor att de har bevittnat eller varit utsatta för våld eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen, enligt en rapport från Fair Action, som har undersökt flera svenska klädjättar. Rapporten visar att fem av sex av de undersökta klädföretagen inte nämner könsbaserat våld och trakasserier i sin riskanalys av mänskliga rättigheter. Det verkar vara lite si och så med efterlevnaden när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter hos de svenska företagen, även om de på papperet säger någonting annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska ministern garantera att handel och näringsliv som får del av bistånd lever upp till sina åtaganden när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter? Företag har ju enligt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter ansvar för uppföljning och för att säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks. Exemplet från Bangladesh talar sitt tydliga språk: Det behövs bättre granskningsmekanismer när det gäller företagen. Tyvärr har regeringen tagit bort civilsamhällets möjlighet att granska genom att informationsstödet i stort sett är slopat. Det kunde annars ha använts för bland annat detta ändamål.

Jag undrar om ministern har varit tydlig med att kritisera brister när det gäller fackliga och mänskliga rättigheter när han besökt länder som Filippinerna, där det är förenat med livsfara att vara fackligt aktiv. Filippinerna räknas ju som ett av de tio värsta länderna när det gäller just fackliga rättigheter.

Fru talman! Vänsterpartiets världsbild, som Lotta Johnsson Fornarve ger uttryck för, är väldigt tydlig: Marknadsekonomi är fel, man är skeptisk till handel, företag skapar bara problem för arbetstagare och så vidare. Det har inte hänt så mycket med Vänsterpartiets världsbild de senaste decennierna - den är som ett eko från förr.

Det står naturligtvis Vänsterpartiet helt fritt att ha den uppfattningen. Jag vill bara påminna om en sak: Egentligen all erfarenhet visar, som jag nämnde i mitt första anförande, att de länder som har lyckats lämna fattigdomen och minska de enorma sociala problemen - som fortfarande är alldeles för stora - inte har gjort det genom att säga att de ska sluta handla med andra. De har inte sagt att de ska sluta bry sig om entreprenörskap och i stället utveckla planekonomi eller socialism. De länder som har valt den vägen är lika fattiga i dag som de var tidigare, eller kanske till och med ännu fattigare.

Alla länder som har lyckats göra en välståndsresa, däribland vårt eget land, har gjort det tack vare att de har insett att det finns en otrolig skaparkraft i handel, marknadsekonomi, rättsstat och entreprenörskap. Jag har haft den stora förmånen att få ha många interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve, och jag ser fram emot att ha många fler, men aldrig någonsin har jag fått höra denna beskrivning från Vänsterpartiet. Det är alltid samma sak: Marknadsekonomi är fel, handel är dåligt och svenska företag suger ut arbetstagare. Ungefär så brukar det låta.

Jag vill dock säga att denna bild inte stämmer. Det är klart att allt inte är blå himmel och solsken här, men svenska företag är duktiga på det de gör. De bryr sig om arbetstagare och är måna om att bete sig på ett sjyst sätt. Visst finns det undantag, men sådan är den generella bilden. Detta får vi också bekräftat gång på gång. Det hade varit klädsamt om det i alla fall någon enstaka gång hade funnits utrymme för detta perspektiv i Lotta Johnsson Fornarves olika analyser, men jag hör det aldrig. Det är märkligt hur det kan bli.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har i vår reformagenda pekat på synergierna mellan handel och bistånd. Vi tror att det finns stor potential där. Att slå in på den här vägen är också något som efterfrågas av väldigt många av mottagarländerna själva.

Vi kan konstatera att många länder som under flera decennier har fått ta emot enorma summor i svenskt bistånd är lika beroende av bistånd i dag. Då kan man antingen göra som man alltid har gjort eller försöka att slå in på den mer moderna väg som vi, i likhet med många andra europeiska länder av olika politisk färg, har valt. Detta står inte i motsättning till att också ge stöd till MR-försvarare. Tvärtom ger Sverige ett stort stöd - jag tycker inte att Lotta Johnsson Fornarve ska påstå någonting annat; de siffror jag precis läste upp är ju vad de är.

Vi mäter inte alltid framgång i hur många möten vi håller. Det är bra att hålla möten, och vi håller många möten, men man måste ju få någonting gjort också. Jag är glad att vi har kunnat presentera omfattande förslag i vår reformagenda, och vi kommer att fortsätta presentera förslag för att utveckla synergier. Vi kommer också att fortsätta påpeka vikten av mänskliga fri- och rättigheter. Dessa två saker hänger ihop, och jag är glad att vi för inte länge sedan kunde presentera en helt ny strategi på detta tema.

Fru talman! Det var väl den starka arbetarrörelsen och den starka svenska fackföreningsrörelsen som gjorde att vi i det här landet kunde bygga upp en stark välfärdsstat så småningom. Det var inte framför allt tack vare företagen, utan det var tack vare att en stark arbetarrörelse och en stark fackföreningsrörelse ställde krav på rättigheter som vi lyckades bygga upp en stark välfärdsstat i det här landet.

Det är precis så man måste jobba också i andra länder. Det räcker inte med att etablera företag, utan man måste koppla företagen till mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och garantier för sjysta löner och sjysta arbetsvillkor.

Att man etablerar företag i ett tredjeland är, som jag visade på i min interpellation, inte någon garanti för att man avskaffar fattigdomen. Vi ser tydligt i statistiken, till exempel när det gäller Afrika, att en tredjedel av dem som har ett jobb fortfarande lever i djup fattigdom. Det säger någonting om att detta är mer komplext än så. Denna fråga måste kopplas till gynnsam och hållbar utveckling och förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom - annars kommer man inte att komma ur denna problematik.

Jag har fortfarande inte fått något bra svar på om man verkligen gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen för svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och har samarbete med. Jag förväntar mig också att ministern i framtiden kommer att ha en bättre dialog och diskussion med fackföreningsrörelsen om just fackliga rättigheter med koppling till biståndet. De själva tycker ju inte att de har haft det. Detta är väl en förutsättning om man nu ska satsa så hårt på att koppla biståndet till handel och näringsliv.

Fru talman! Var det stat och fackföreningar som byggde upp Sveriges välstånd? Delvis, men det saknas kanske någonting i Vänsterpartiets beskrivning. Det fanns väl också några företag som människor kunde arbeta hos? Är inte detta en viktig pusselbit i historieskrivningen? Det är kanske lite symtomatiskt att det inte finns plats för denna lilla detalj när Lotta Johnsson Fornarve ska beskriva hur Sverige har blivit rikt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan bara konstatera följande: Sverige är en stor biståndsgivare till många organisationer som arbetar med mänskliga fri- och rättigheter, inklusive fackliga rättigheter, och kommer att fortsätta vara det. Vi är måna om att hålla en god dialog, men vi mäter inte framgång i antalet möten utan framför allt i resultaten. Det är just resultaten som har varit frånvarande i den tidigare biståndspolitiken, där det var mer fokus på att prata om förändring än på att uppnå förändring. Nu förändrar vi detta och bryter ny mark.

Vi arbetar också tillsammans med många svenska företag. Vi ska ha förtroende för dem. De gör ett gott arbete, och de är oftast väldigt eftertraktade. Jag får alltid höra gott om dem, och inte minst de biståndsmottagande länderna ber om nya svenska investeringar för att kunna lämna fattigdomen bakom sig och skapa en mer dräglig tillvaro för människorna där.

Bara det faktum att länderna får fler företag är ingen garanti för att de ska lyckas bryta fattigdomen, men en sak vet vi: Det är bra mycket lättare att lyckas göra detta om det finns arbetstillfällen, om man har en egen försörjning, om man inte alltid är beroende av bidrag för sitt uppehälle och det inte finns ett beroende av att år ut och år in få bistånd från andra länder.

Här finns stor potential. Vi bryter nu mark med den nya reformagendan, för hållbar utveckling, som ju är vad vi talar om. Jag ser fram emot att få ha fler interpellationsdebatter med Lotta Johnsson Fornarve om hur vi tillsammans kan förändra det svenska biståndet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.