Interpellationssvar - Sjukvårdens betydelse för civilförsvaret | sjukvård i kris eller krig - 2024-02-06

Fru talman! Eva Lindh har frågat ministern för civilt försvar om han anser att underfinansieringen av sjukvården stärker Sveriges civila försvar och, om inte, hur han kommer att agera.

Patrik Björck har frågat ministern för civilt försvar om han anser att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal och har svårt att klara sitt uppdrag och, om inte, vilka åtgärder han avser att vidta.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2024 har regeringen aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor inklusive läkemedelsförmånen. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i tidigare debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten finansieras till stor del av just skatter.

Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Den 20 december 2023 höll jag en pressträff tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, där vi gav besked till regionerna om vilka tillskott som de kan förvänta sig under 2024.

Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan ta nya beslut gällande budget. Det kan därmed finnas möjlighet för regionerna att minska behovet av besparingar genom de beskeden. Regeringen följer frågan noggrant och är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

Många regioner tar, enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport för oktober 2023, sikte på en rimlig kostnadsnivå för 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Vissa regioner har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

Vi vet att det numera finns en risk för att Sverige också påverkas av krig i vårt närområde eller för att vi själva angrips. Just sjukvården är en central del av totalförsvaret. Därför behöver vårdkapaciteten öka, och regeringen anslår särskilda pengar till detta.

Fler medarbetare i vården behöver arbeta vårdnära. Försvarsberedningens (Fö 1992:B) senaste rapport Kraftsamling - Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret (Ds 2023:34) gör också gällande att regionerna ska kunna dubblera antalet vårdplatser vid en krigssituation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har lämnat ett uppdrag till utvalda myndigheter att bedöma genomförbarheten av förslagen i Försvarsberedningens rapport. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska i mars 2024 lämna en samlad redovisning, utifrån bedömningar som sektorsansvariga och andra myndigheter redovisar. Regeringen avser att under 2024 lämna en proposition till riksdagen om försvarspolitisk inriktning för kommande försvarsperiod. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet är förslagen i Försvarsberedningens delrapport.

I sammanhanget vill jag även påminna om att vi hade en situation under hösten 2021 då den dåvarande regeringens politik inte var att öka antalet vårdplatser. I stället var det vi från oppositionen som ändrade i budgetpropositionen för 2022 och säkerställde att medel avsattes för att öka antalet vårdplatser. Det är positivt att vi nu har en bred samsyn kring detta. Det är ett viktigt besked för hela hälso- och sjukvården. En ökad vårdkapacitet i vardagen är en grund för hälso- och sjukvårdens beredskap i kris och krig.

Med detta vill jag tacka Eva Lindh och Patrik Björck för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Eva Lindh har frågat ministern för civilt försvar om han anser att underfinansieringen av sjukvården stärker Sveriges civila försvar och, om inte, hur han kommer att agera.

Patrik Björck har frågat ministern för civilt försvar om han anser att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal och har svårt att klara sitt uppdrag och, om inte, vilka åtgärder han avser att vidta.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2024 har regeringen aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor inklusive läkemedelsförmånen. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i tidigare debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten finansieras till stor del av just skatter.

Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Den 20 december 2023 höll jag en pressträff tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, där vi gav besked till regionerna om vilka tillskott som de kan förvänta sig under 2024.

Det ekonomiska regelverket innebär att kommuner och regioner vid behov, exempelvis efter besked om statliga tillskott, kan ta nya beslut gällande budget. Det kan därmed finnas möjlighet för regionerna att minska behovet av besparingar genom de beskeden. Regeringen följer frågan noggrant och är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

Många regioner tar, enligt Sveriges Kommuner och Regioners ekonomirapport för oktober 2023, sikte på en rimlig kostnadsnivå för 2025 och anser att det är förenligt med god ekonomisk hushållning att inte tillfälligt dra ned på verksamheterna onödigt mycket. Vissa regioner har således gjort bedömningen att detta är möjligt.

Vi vet att det numera finns en risk för att Sverige också påverkas av krig i vårt närområde eller för att vi själva angrips. Just sjukvården är en central del av totalförsvaret. Därför behöver vårdkapaciteten öka, och regeringen anslår särskilda pengar till detta.

Fler medarbetare i vården behöver arbeta vårdnära. Försvarsberedningens (Fö 1992:B) senaste rapport Kraftsamling - Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret (Ds 2023:34) gör också gällande att regionerna ska kunna dubblera antalet vårdplatser vid en krigssituation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har lämnat ett uppdrag till utvalda myndigheter att bedöma genomförbarheten av förslagen i Försvarsberedningens rapport. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska i mars 2024 lämna en samlad redovisning, utifrån bedömningar som sektorsansvariga och andra myndigheter redovisar. Regeringen avser att under 2024 lämna en proposition till riksdagen om försvarspolitisk inriktning för kommande försvarsperiod. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet är förslagen i Försvarsberedningens delrapport.

I sammanhanget vill jag även påminna om att vi hade en situation under hösten 2021 då den dåvarande regeringens politik inte var att öka antalet vårdplatser. I stället var det vi från oppositionen som ändrade i budgetpropositionen för 2022 och säkerställde att medel avsattes för att öka antalet vårdplatser. Det är positivt att vi nu har en bred samsyn kring detta. Det är ett viktigt besked för hela hälso- och sjukvården. En ökad vårdkapacitet i vardagen är en grund för hälso- och sjukvårdens beredskap i kris och krig.

Med detta vill jag tacka Eva Lindh och Patrik Björck för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Jag vill också säga några ord om bakgrunden till att jag ställde interpellationen. Vi står inför ett ganska nytt läge, och vi är helt överens om att vi behöver stärka och rusta upp vårt civila försvar. Det gör vi därför att vi har hamnat i en sådan situation, och därför blir det också viktigt att vi tittar på det civila försvaret och lokalsamhällets förmåga att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna. Där ingår hälso- och sjukvården, som är den viktigaste samhällsfunktionen i det normala läget men framför allt i kris och krig.

Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att de gör en historisk upprustning av vårt civila försvar, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Vi har en vårdkris i Sverige. Vården har inte fått tillräckligt med resurser för att klara av uppdraget just nu. Vården är därför på många sätt hotad.

Regioner tvingas till besparingar som rustar ned kvaliteten. Vi ser detta på alla håll i Sverige, inte minst i mitt eget län Östergötland. Där har man inte sagt upp personal ännu, men besparingarna innebär en minskning av personalen med minst 600 personer. Detta stärker inte vården utan försvagar den.

Detta är ett problem i sig, men anledningen till att vi ställer frågan är också att vi bekymrar oss över uppbyggnaden av vårt civila försvar. Om vi inte kan klara av sjukvården i dag blir chansen att klara av sjukvården i kris och krig väldigt mycket sämre. Underfinansieringen av vården drabbar Sveriges befolkning i form av sämre vård just nu, men den äventyrar också vår beredskap.

Under pandemin lärde vi oss många saker. En av de saker vi tydligt lärde oss var att det som fungerar bra annars, när det inte är kris, också fungerar ganska bra när vi befinner oss i kris. Vi lärde oss även att det som inte alltid fungerar så bra annars verkligen inte fungerar bättre under kris. Därför är det viktigt att vi bygger och stärker sjukvården, för vården själv - därför att vi behöver en stark vård - men också för att säkra beredskapen och vårt civila försvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är många som är bekymrade. Jag har läst vad till exempel Vårdförbundets ordförande säger, nämligen att det inte går att förbereda för krig när man skär ned i vården. Jag delar verkligen den bilden.

Jag vill också ta med en sak som jag tycker att statsrådet var inne på i sitt svar. Vem har ansvar? Är det regionerna, eller är det staten? Jag läste en artikel som Kristdemokraternas Ebba Busch och ministern, som då inte var minister, skrev. Där stod att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet och att staten måste avlasta vårdarbetarna så mycket det går.

Det var för några år sedan. Det är annorlunda nu.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Jag vill också säga några ord om bakgrunden till att jag ställde interpellationen. Vi står inför ett ganska nytt läge, och vi är helt överens om att vi behöver stärka och rusta upp vårt civila försvar. Det gör vi därför att vi har hamnat i en sådan situation, och därför blir det också viktigt att vi tittar på det civila försvaret och lokalsamhällets förmåga att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna. Där ingår hälso- och sjukvården, som är den viktigaste samhällsfunktionen i det normala läget men framför allt i kris och krig.

Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att de gör en historisk upprustning av vårt civila försvar, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Vi har en vårdkris i Sverige. Vården har inte fått tillräckligt med resurser för att klara av uppdraget just nu. Vården är därför på många sätt hotad.

Regioner tvingas till besparingar som rustar ned kvaliteten. Vi ser detta på alla håll i Sverige, inte minst i mitt eget län Östergötland. Där har man inte sagt upp personal ännu, men besparingarna innebär en minskning av personalen med minst 600 personer. Detta stärker inte vården utan försvagar den.

Detta är ett problem i sig, men anledningen till att vi ställer frågan är också att vi bekymrar oss över uppbyggnaden av vårt civila försvar. Om vi inte kan klara av sjukvården i dag blir chansen att klara av sjukvården i kris och krig väldigt mycket sämre. Underfinansieringen av vården drabbar Sveriges befolkning i form av sämre vård just nu, men den äventyrar också vår beredskap.

Under pandemin lärde vi oss många saker. En av de saker vi tydligt lärde oss var att det som fungerar bra annars, när det inte är kris, också fungerar ganska bra när vi befinner oss i kris. Vi lärde oss även att det som inte alltid fungerar så bra annars verkligen inte fungerar bättre under kris. Därför är det viktigt att vi bygger och stärker sjukvården, för vården själv - därför att vi behöver en stark vård - men också för att säkra beredskapen och vårt civila försvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är många som är bekymrade. Jag har läst vad till exempel Vårdförbundets ordförande säger, nämligen att det inte går att förbereda för krig när man skär ned i vården. Jag delar verkligen den bilden.

Jag vill också ta med en sak som jag tycker att statsrådet var inne på i sitt svar. Vem har ansvar? Är det regionerna, eller är det staten? Jag läste en artikel som Kristdemokraternas Ebba Busch och ministern, som då inte var minister, skrev. Där stod att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet och att staten måste avlasta vårdarbetarna så mycket det går.

Det var för några år sedan. Det är annorlunda nu.

(Applåder)

Fru talman! Vem har ansvar, frågade interpellanten Eva Lindh här när det gäller fördelningen mellan kommuner, regioner och stat. Det framgår tydligt av svaret att staten definitivt inte tar något ansvar. Det svarar också statsrådet här, fru talman. Jag skulle vilja vidga frågan om vem som tar ansvar.

Marcus Wennerström, som har satt upp sig på talarlistan här, ställde en interpellation till finansminister Elisabeth Svantesson i denna fråga. Interpellationen togs över av statsrådet Acko Ankarberg Johansson, som svarade så här: "Marcus Wennerström har också frågat finansministern hur hon, inom sitt ansvarsområde, bedömer att regeringens budget kommer att påverka den svenska hälso- och sjukvården. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen." Så inledde statsrådet sitt svar. Det ger upphov till en lite spännande fundering kring ansvaret inom regeringen.

Det var visserligen en viktig och bra interpellationsdebatt, som utifrån alla regioners synpunkter belyste den sjukvårdskris som finns, men som gav upphov till frågan: Är det statsrådet Acko Ankarberg Johansson som är ansvarig för Finansdepartementet?

Den interpellation som vi ska diskutera i dag, Sjukvård i kris eller krig, ställde jag till statsrådet Carl-Oskar Bohlin. Det gjorde jag för att statsminister Ulf Kristersson har gjort en stor sak av att regeringen tar civilförsvarsfrågorna på så stort allvar och att man därför har tillsatt en särskild civilförsvarsminister. Men det verkar inte som om civilförsvarsministern är så intresserad av att diskutera civilförsvaret.

Sedan är det väl bra att statsrådet Acko Ankarberg Johansson i sitt svar säger att arbetet inom regeringen är så fördelat att det är hon som ska svara på interpellationen om civilförsvaret. Det är tydligen inte bara Finansdepartementet som statsrådet ansvarar för utan också civilförsvaret. Det är i och för sig fantastiskt med den arbetskapaciteten. Jag ifrågasätter inte den. Men jag undrar lite grann hur statsminister Ulf Kristersson har organiserat sin regering.

Det var inte för att statsrådet Carl-Oskar Bohlin inte hade möjlighet att vara i kammaren här i kväll som svaret överlämnades till statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men nu är det sådan tur att Carl-Oskar Bohlin snart kommer hit till kammaren, och då kan vi få en debatt om civilförsvaret med civilförsvarsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker ändå att detta är lite oroväckande. I den debatt som var den 23 januari gick man väldigt noga igenom den sjukvårdskris som finns i Sverige och som är verklighet. Den upplever alla våra 21 regioner. Man kan naturligtvis ha olika synpunkter på vart den debatten ledde beroende på vilken politik som man företräder, om man företräder stora skattesänkningar för höginkomsttagare eller om man företräder en politik för en stark sjukvård.

I kväll hade jag hoppats att få en debatt med civilförsvarsministern om hur sjukvårdskrisen drabbar civilförsvaret. Och jag ställde i min interpellation frågan vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det fick vi inget svar på av statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men vi får se hur det blir när statsrådet Carl-Oskar Bohlin kommer till kammaren så småningom.

(Applåder)

Fru talman! Vem har ansvar, frågade interpellanten Eva Lindh här när det gäller fördelningen mellan kommuner, regioner och stat. Det framgår tydligt av svaret att staten definitivt inte tar något ansvar. Det svarar också statsrådet här, fru talman. Jag skulle vilja vidga frågan om vem som tar ansvar.

Marcus Wennerström, som har satt upp sig på talarlistan här, ställde en interpellation till finansminister Elisabeth Svantesson i denna fråga. Interpellationen togs över av statsrådet Acko Ankarberg Johansson, som svarade så här: "Marcus Wennerström har också frågat finansministern hur hon, inom sitt ansvarsområde, bedömer att regeringens budget kommer att påverka den svenska hälso- och sjukvården. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen." Så inledde statsrådet sitt svar. Det ger upphov till en lite spännande fundering kring ansvaret inom regeringen.

Det var visserligen en viktig och bra interpellationsdebatt, som utifrån alla regioners synpunkter belyste den sjukvårdskris som finns, men som gav upphov till frågan: Är det statsrådet Acko Ankarberg Johansson som är ansvarig för Finansdepartementet?

Den interpellation som vi ska diskutera i dag, Sjukvård i kris eller krig, ställde jag till statsrådet Carl-Oskar Bohlin. Det gjorde jag för att statsminister Ulf Kristersson har gjort en stor sak av att regeringen tar civilförsvarsfrågorna på så stort allvar och att man därför har tillsatt en särskild civilförsvarsminister. Men det verkar inte som om civilförsvarsministern är så intresserad av att diskutera civilförsvaret.

Sedan är det väl bra att statsrådet Acko Ankarberg Johansson i sitt svar säger att arbetet inom regeringen är så fördelat att det är hon som ska svara på interpellationen om civilförsvaret. Det är tydligen inte bara Finansdepartementet som statsrådet ansvarar för utan också civilförsvaret. Det är i och för sig fantastiskt med den arbetskapaciteten. Jag ifrågasätter inte den. Men jag undrar lite grann hur statsminister Ulf Kristersson har organiserat sin regering.

Det var inte för att statsrådet Carl-Oskar Bohlin inte hade möjlighet att vara i kammaren här i kväll som svaret överlämnades till statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men nu är det sådan tur att Carl-Oskar Bohlin snart kommer hit till kammaren, och då kan vi få en debatt om civilförsvaret med civilförsvarsministern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker ändå att detta är lite oroväckande. I den debatt som var den 23 januari gick man väldigt noga igenom den sjukvårdskris som finns i Sverige och som är verklighet. Den upplever alla våra 21 regioner. Man kan naturligtvis ha olika synpunkter på vart den debatten ledde beroende på vilken politik som man företräder, om man företräder stora skattesänkningar för höginkomsttagare eller om man företräder en politik för en stark sjukvård.

I kväll hade jag hoppats att få en debatt med civilförsvarsministern om hur sjukvårdskrisen drabbar civilförsvaret. Och jag ställde i min interpellation frågan vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det fick vi inget svar på av statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Men vi får se hur det blir när statsrådet Carl-Oskar Bohlin kommer till kammaren så småningom.

(Applåder)

Fru talman! För ett par veckor sedan, som vi nyss var inne på, stod vi här och hade en debatt om den kris som den svenska sjukvården står inför. Syftet med den debatten var ganska enkelt, för vården har ett egenvärde. Vården ska finnas för dem som bor i Sverige, oavsett den hotbild som vi nu står inför. Men det går inte heller att se vården helt separat från de omvärldshändelser som sker.

Det går att konstatera att när Jimmie Åkesson, Johan Pehrson, Ebba Busch och Ulf Kristersson hamnar vid rodret blir det kris. Och krisen är framkallad enbart av en oansvarig ekonomisk politik som prioriterar sänkt skatt före fungerande välfärd. Konsekvensen blir, som vi hörde då, nedskärningar. Det blir sämre tillgänglighet och sämre patientsäkerhet. De konkreta exemplen var många i den debatten, men jag kan exempelvis lyfta fram att akuten i Köping ser ut att behöva stängas. Det får tydliga konsekvenser.

Detta går på tvären med de utredningar som har tagits fram om hälso och sjukvården och behoven vid höjd beredskap. När vårdpersonal varslas i tusental får det en direkt konsekvens för vårdens förmåga att leverera även vid höjd beredskap.

När vi förra veckan hade nöjet att debattera med just Carl-Oskar Bohlin var vi överens om att kontinuitet bygger på en fungerande vardag, och vi var överens om att robusthet också bygger på en fungerande vardag.

Den retoriska frågan blir då: Speglar sjukvården i dag, i vårdkrisen, den fungerande vardag som regeringen ser framför sig ska fungera även i kris?

Men vårdkrisen har ytterligare dimensioner när det gäller beredskapen. Besluten om de åtgärder som vidtas fattas, precis som statsrådet säger i sitt svar, regionalt. Konsekvenserna blir nationella.

Eftersom försvarsförmågan för Sverige är en nationell och statlig fråga blir min oro i detta läge att regeringen ser ut att abdikera från det ansvar som regeringen faktiskt har och i stället skjuter över försvarsbeslut till regionala politiker med beskattningsrätt, för att låna statsrådets ord.

Svenska folket förtjänar en regering som vill ta det ansvar som åligger den. Och min förhoppning, fru talman, är att statsrådet därför kan svara på frågan: Vem tar ansvaret för att de nedskärningar som nu genomförs inte försämrar landets förutsättningar att försvara sig mot ett väpnat angrepp?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! För ett par veckor sedan, som vi nyss var inne på, stod vi här och hade en debatt om den kris som den svenska sjukvården står inför. Syftet med den debatten var ganska enkelt, för vården har ett egenvärde. Vården ska finnas för dem som bor i Sverige, oavsett den hotbild som vi nu står inför. Men det går inte heller att se vården helt separat från de omvärldshändelser som sker.

Det går att konstatera att när Jimmie Åkesson, Johan Pehrson, Ebba Busch och Ulf Kristersson hamnar vid rodret blir det kris. Och krisen är framkallad enbart av en oansvarig ekonomisk politik som prioriterar sänkt skatt före fungerande välfärd. Konsekvensen blir, som vi hörde då, nedskärningar. Det blir sämre tillgänglighet och sämre patientsäkerhet. De konkreta exemplen var många i den debatten, men jag kan exempelvis lyfta fram att akuten i Köping ser ut att behöva stängas. Det får tydliga konsekvenser.

Detta går på tvären med de utredningar som har tagits fram om hälso och sjukvården och behoven vid höjd beredskap. När vårdpersonal varslas i tusental får det en direkt konsekvens för vårdens förmåga att leverera även vid höjd beredskap.

När vi förra veckan hade nöjet att debattera med just Carl-Oskar Bohlin var vi överens om att kontinuitet bygger på en fungerande vardag, och vi var överens om att robusthet också bygger på en fungerande vardag.

Den retoriska frågan blir då: Speglar sjukvården i dag, i vårdkrisen, den fungerande vardag som regeringen ser framför sig ska fungera även i kris?

Men vårdkrisen har ytterligare dimensioner när det gäller beredskapen. Besluten om de åtgärder som vidtas fattas, precis som statsrådet säger i sitt svar, regionalt. Konsekvenserna blir nationella.

Eftersom försvarsförmågan för Sverige är en nationell och statlig fråga blir min oro i detta läge att regeringen ser ut att abdikera från det ansvar som regeringen faktiskt har och i stället skjuter över försvarsbeslut till regionala politiker med beskattningsrätt, för att låna statsrådets ord.

Svenska folket förtjänar en regering som vill ta det ansvar som åligger den. Och min förhoppning, fru talman, är att statsrådet därför kan svara på frågan: Vem tar ansvaret för att de nedskärningar som nu genomförs inte försämrar landets förutsättningar att försvara sig mot ett väpnat angrepp?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att ledamoten Patrik Björck har varit ledamot väldigt länge. Och den formulering som ledamoten upprepade flera gånger är någonting som varje regering har att hantera och som ytterst bestäms av personal i Regeringskansliet, det vill säga var en fråga hamnar. Även om en ledamot har skrivit till en minister är det kanske en annan ministers ansvarsområde.

Jag har själv som riksdagsledamot varit med om att jag tyckte att en viss minister borde besvara min fråga. Men sedan kom det en annan minister och besvarade den. Det är helt enkelt bara en följd av hur Regeringskansliet alltid behandlar frågor oavsett vem som sitter i regeringsställning.

Fru talman! Eftersom ledamoten Patrik Björck inte vill diskutera med mig kommer jag nu att övergå till att ta upp det som ledamoten Eva Lindh och ledamoten Marcus Wennerström lyfte fram, vilket var mycket intressanta saker.

Jag ska börja med situationen när det gäller regionerna och deras ansvar. Jag tycker att det är en essentiell och nödvändig diskussion. Det är klart att regionerna som enligt lag ska ansvara för sjukvården inte är några underleverantörer till staten. Nej, det är de inte, utan de har ett eget ansvar att enligt lagarna fatta de beslut som de finner nödvändiga för sina invånare utifrån det mandat som de får av väljarna och utifrån den skatt som de väljer att ta ut. Därför är det viktigt, också i den diskussion som vi nu har i den parlamentariska kommitté som behandlar frågan om ansvaret för vården, att så länge sjukvården är en regional fråga är det regionerna som har ansvaret för den.

Men detta tar inte bort regeringens ansvar att också stötta när det är svårt. Precis som ledamoten Eva Lindh lyfter fram är det nödvändigt, fru talman, att staten finns där och stöttar när det inträffar speciella händelser.

I höstas var det tydligt att inflationen fick konsekvenser för regionerna. De hade påverkat detta på så sätt att de själva hade skrivit på pensionsavtalet. Men att inflationen ökade nu berodde på en lång rad händelser i världen som påverkade dem under en kortare period. Då behövde de ett särskilt stöd för att klara situationen. Och de skrev själva, som jag refererade från SKR:s ekonomirapport, att det är en tillfällig situation. De bedömer alltså att regeringen kommer att lyckas få ned inflationen så att vi kan återgå till vanliga förhållanden, och de tror att de 2025 är tillbaka till en mer normal situation. Då är det nödvändigt att regeringen går in och stöttar som vi gjorde med ett särskilt sektorsbidrag. Det är inte bra i sig eftersom det är tillfälligt. Men det gavs för att de skulle klara kostnaderna på grund av inflationen 2024, och vi vill att de kostnaderna ska gå ned.

Det som vi behöver titta vidare på är både den akuta situation som vi har för sjukvården i dag och den situation som är kopplad till Försvarsberedningens rapport. Där behöver vi öka vår kapacitet väsentligt.

Fru talman! Regeringen tittar nu både på den akuta situationen som vi följer väldigt noga och på det som Försvarsberedningen föreslår. Försvarsberedningen skriver att vi i praktiken ska fördubbla vår vårdkapacitet vid ett väpnat angrepp eller vid krig. Vi behöver förstås gemensamt titta på vad som menas med dessa skrivningar och vad de i praktiken innebär. Men det handlar om en väsentlig kapacitetsökning. Därför arbetar vi nu med både den akuta situationen och det som är föranlett av Försvarsberedningens rapport och förslag. Partierna är också eniga om att det är på detta sätt man ser på sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen kommer att återkomma i båda frågorna och ge besked, för även om ansvaret ligger hos regionerna är det nödvändigt att regeringen stöttar i den mycket tuffa situation som just nu råder för samtliga regioner i Sverige.

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att ledamoten Patrik Björck har varit ledamot väldigt länge. Och den formulering som ledamoten upprepade flera gånger är någonting som varje regering har att hantera och som ytterst bestäms av personal i Regeringskansliet, det vill säga var en fråga hamnar. Även om en ledamot har skrivit till en minister är det kanske en annan ministers ansvarsområde.

Jag har själv som riksdagsledamot varit med om att jag tyckte att en viss minister borde besvara min fråga. Men sedan kom det en annan minister och besvarade den. Det är helt enkelt bara en följd av hur Regeringskansliet alltid behandlar frågor oavsett vem som sitter i regeringsställning.

Fru talman! Eftersom ledamoten Patrik Björck inte vill diskutera med mig kommer jag nu att övergå till att ta upp det som ledamoten Eva Lindh och ledamoten Marcus Wennerström lyfte fram, vilket var mycket intressanta saker.

Jag ska börja med situationen när det gäller regionerna och deras ansvar. Jag tycker att det är en essentiell och nödvändig diskussion. Det är klart att regionerna som enligt lag ska ansvara för sjukvården inte är några underleverantörer till staten. Nej, det är de inte, utan de har ett eget ansvar att enligt lagarna fatta de beslut som de finner nödvändiga för sina invånare utifrån det mandat som de får av väljarna och utifrån den skatt som de väljer att ta ut. Därför är det viktigt, också i den diskussion som vi nu har i den parlamentariska kommitté som behandlar frågan om ansvaret för vården, att så länge sjukvården är en regional fråga är det regionerna som har ansvaret för den.

Men detta tar inte bort regeringens ansvar att också stötta när det är svårt. Precis som ledamoten Eva Lindh lyfter fram är det nödvändigt, fru talman, att staten finns där och stöttar när det inträffar speciella händelser.

I höstas var det tydligt att inflationen fick konsekvenser för regionerna. De hade påverkat detta på så sätt att de själva hade skrivit på pensionsavtalet. Men att inflationen ökade nu berodde på en lång rad händelser i världen som påverkade dem under en kortare period. Då behövde de ett särskilt stöd för att klara situationen. Och de skrev själva, som jag refererade från SKR:s ekonomirapport, att det är en tillfällig situation. De bedömer alltså att regeringen kommer att lyckas få ned inflationen så att vi kan återgå till vanliga förhållanden, och de tror att de 2025 är tillbaka till en mer normal situation. Då är det nödvändigt att regeringen går in och stöttar som vi gjorde med ett särskilt sektorsbidrag. Det är inte bra i sig eftersom det är tillfälligt. Men det gavs för att de skulle klara kostnaderna på grund av inflationen 2024, och vi vill att de kostnaderna ska gå ned.

Det som vi behöver titta vidare på är både den akuta situation som vi har för sjukvården i dag och den situation som är kopplad till Försvarsberedningens rapport. Där behöver vi öka vår kapacitet väsentligt.

Fru talman! Regeringen tittar nu både på den akuta situationen som vi följer väldigt noga och på det som Försvarsberedningen föreslår. Försvarsberedningen skriver att vi i praktiken ska fördubbla vår vårdkapacitet vid ett väpnat angrepp eller vid krig. Vi behöver förstås gemensamt titta på vad som menas med dessa skrivningar och vad de i praktiken innebär. Men det handlar om en väsentlig kapacitetsökning. Därför arbetar vi nu med både den akuta situationen och det som är föranlett av Försvarsberedningens rapport och förslag. Partierna är också eniga om att det är på detta sätt man ser på sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen kommer att återkomma i båda frågorna och ge besked, för även om ansvaret ligger hos regionerna är det nödvändigt att regeringen stöttar i den mycket tuffa situation som just nu råder för samtliga regioner i Sverige.

Fru talman! Debatten ändrar villkoren för den här diskussionen. Därför börjar jag med att säga något om tillfälligheter och tillfällig svacka.

Sjukvård behövs hela tiden. Sjukvården kräver långsiktiga insatser och att den står stark inte bara vissa år utan alla år. Lider man av psykisk ohälsa behöver man hjälp nu, inte om två år. Får man en sjukdom behöver man hjälp nu, inte längre fram.

Vi hoppas verkligen att det blir bättre ekonomiska tider för kommuner och regioner, men hur det än är finns vårdkrisen här och nu. Jag vill markera det eftersom det är så oerhört viktigt. Det handlar också om människor som kommer att sluta och som inte ersätts. De behövs, och de kanske inte kommer tillbaka. Det kan få långsiktiga konsekvenser, förutom det akuta läget just nu. Interpellationen gäller både vården och det civila försvaret, men det avgörande just nu är att sjukvården är underfinansierad. Därmed råder en vårdkris i Sverige.

I sin förlängning leder detta till att det inte går att bygga upp och stärka civilförsvaret på det här området. Det var därför jag frågade civilförsvarsministern om han ansåg att underfinansieringen av sjukvården stärker civilförsvaret eller inte. Jag är på allvar intresserad av att få höra den bedömningen. Tycker man att det stärker civilförsvaret eller inte? Kommer regeringen annars att agera?

Många av oss har besökt skolor, och vi träffar människor. Just när vi besöker skolorna är en av de två saker som alla tar upp oron för beredskapen, det vill säga oron för om det ska bli krig. Det är en allmän oro. Det är inte bara några som känner denna oro, utan många känner denna oro starkt. Om man då kräver att alla ska förbereda sig för krig måste också de som hänvisar till detta ta det ansvaret och bygga upp det civila försvar som vi alla är så beroende av.

Frågan kvarstår, och nu ser jag att ministern som jag ställde interpellationen till är här, så han kan också lyssna. Vi är på allvar oroliga. Det är inte så att vi väcker interpellationer för att vi tycker att det är så roligt, utan vi vill ha svar. Anser statsrådet att underfinansieringen stärker civilförsvaret? Vad anser man i så fall behöver göras om man håller med oss här som har ställt frågan och oroar oss för sjukvården här och nu? Det gäller också beredskapen och att stärka det civila försvaret.

(Applåder)

Fru talman! Debatten ändrar villkoren för den här diskussionen. Därför börjar jag med att säga något om tillfälligheter och tillfällig svacka.

Sjukvård behövs hela tiden. Sjukvården kräver långsiktiga insatser och att den står stark inte bara vissa år utan alla år. Lider man av psykisk ohälsa behöver man hjälp nu, inte om två år. Får man en sjukdom behöver man hjälp nu, inte längre fram.

Vi hoppas verkligen att det blir bättre ekonomiska tider för kommuner och regioner, men hur det än är finns vårdkrisen här och nu. Jag vill markera det eftersom det är så oerhört viktigt. Det handlar också om människor som kommer att sluta och som inte ersätts. De behövs, och de kanske inte kommer tillbaka. Det kan få långsiktiga konsekvenser, förutom det akuta läget just nu. Interpellationen gäller både vården och det civila försvaret, men det avgörande just nu är att sjukvården är underfinansierad. Därmed råder en vårdkris i Sverige.

I sin förlängning leder detta till att det inte går att bygga upp och stärka civilförsvaret på det här området. Det var därför jag frågade civilförsvarsministern om han ansåg att underfinansieringen av sjukvården stärker civilförsvaret eller inte. Jag är på allvar intresserad av att få höra den bedömningen. Tycker man att det stärker civilförsvaret eller inte? Kommer regeringen annars att agera?

Många av oss har besökt skolor, och vi träffar människor. Just när vi besöker skolorna är en av de två saker som alla tar upp oron för beredskapen, det vill säga oron för om det ska bli krig. Det är en allmän oro. Det är inte bara några som känner denna oro, utan många känner denna oro starkt. Om man då kräver att alla ska förbereda sig för krig måste också de som hänvisar till detta ta det ansvaret och bygga upp det civila försvar som vi alla är så beroende av.

Frågan kvarstår, och nu ser jag att ministern som jag ställde interpellationen till är här, så han kan också lyssna. Vi är på allvar oroliga. Det är inte så att vi väcker interpellationer för att vi tycker att det är så roligt, utan vi vill ha svar. Anser statsrådet att underfinansieringen stärker civilförsvaret? Vad anser man i så fall behöver göras om man håller med oss här som har ställt frågan och oroar oss för sjukvården här och nu? Det gäller också beredskapen och att stärka det civila försvaret.

(Applåder)

Fru talman! Jodå, jag kan nog debattera även med statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Det är inga problem.

Men jag anser fortfarande att min fråga inte har besvarats av statsrådet, varken i själva interpellationssvaret eller från talarstolen, nämligen om regeringen anser att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal. Den frågan besvarades inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om jag förutsätter att regeringen svarar nej på frågan - det är väl inte så otroligt - är nästa fråga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det finns lite olika saker som statsrådet tog upp i sitt första anförande. Där sa hon att sjukvården är en central del av totalförsvaret och att vårdkapaciteten därför behöver öka. Men nu ser vi att vårdkapaciteten minskar. Då räcker det inte att komma med en from förhoppning. Men oavsett vilken post man har i en regering eller vilket departementet man företräder har man ett ansvar för att regeringen ska se till att sjukvården och vårdkapaciteten ökar. Det är vi överens om. Men verkligheten är precis den motsatta.

Sedan fortsätter statsrådet med att inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret också gör gällande att regionerna ska kunna dubblera antalet vårdplatser vid en krigssituation. Det är också en from förhoppning, om man för en politik som innebär att folk sägs upp. I 17 av 21 regioner drar man ned på sjukvården. Det blir ett tomt svar.

Sedan sa statsrådet att regeringen avser att under 2024 lämna en proposition till riksdagen om försvarspolitisk inriktning för kommande försvarsbeslutsperiod. Det låter hoppfullt, nämligen att det i den här propositionen kommer att finnas förslag på åtgärder som säkerställer att svensk sjukvård är i ett sådant skick att den klarar av sin uppgift i totalförsvaret. Det är den bilden som statsrådet målar upp. Men det kommer att innebära stora förväntningar på den försvarspolitiska inriktningen som ska läggas fram för riksdagen under 2024. Då får vi följa upp med interpellationer, om Försvarsberedningen inte lägger fram förslag på den typen av åtgärder som kan svara på frågan hur sjukvården klarar sin uppgift i totalförsvaret.

Statsrådet ställer ut löften om att den frågan ska lösas i propositionen. Det blir spännande, fru talman! Vi får väl se om statsrådet klarar av att leverera. Är det till Pål Jonson, Carl-Oskar Bohlin, Acko Ankarberg Johansson eller Elisabeth Svantesson jag ska ställa den interpellationen? Det får jag fundera över, men jag får väl svar av det statsråd regeringen anser har frågan inom sitt ansvarsområde.

(Applåder)

Fru talman! Jodå, jag kan nog debattera även med statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Det är inga problem.

Men jag anser fortfarande att min fråga inte har besvarats av statsrådet, varken i själva interpellationssvaret eller från talarstolen, nämligen om regeringen anser att Sverige är bättre rustat för kris eller krig när den svenska sjukvården säger upp personal. Den frågan besvarades inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om jag förutsätter att regeringen svarar nej på frågan - det är väl inte så otroligt - är nästa fråga vilka åtgärder statsrådet avser att vidta. Det finns lite olika saker som statsrådet tog upp i sitt första anförande. Där sa hon att sjukvården är en central del av totalförsvaret och att vårdkapaciteten därför behöver öka. Men nu ser vi att vårdkapaciteten minskar. Då räcker det inte att komma med en from förhoppning. Men oavsett vilken post man har i en regering eller vilket departementet man företräder har man ett ansvar för att regeringen ska se till att sjukvården och vårdkapaciteten ökar. Det är vi överens om. Men verkligheten är precis den motsatta.

Sedan fortsätter statsrådet med att inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret också gör gällande att regionerna ska kunna dubblera antalet vårdplatser vid en krigssituation. Det är också en from förhoppning, om man för en politik som innebär att folk sägs upp. I 17 av 21 regioner drar man ned på sjukvården. Det blir ett tomt svar.

Sedan sa statsrådet att regeringen avser att under 2024 lämna en proposition till riksdagen om försvarspolitisk inriktning för kommande försvarsbeslutsperiod. Det låter hoppfullt, nämligen att det i den här propositionen kommer att finnas förslag på åtgärder som säkerställer att svensk sjukvård är i ett sådant skick att den klarar av sin uppgift i totalförsvaret. Det är den bilden som statsrådet målar upp. Men det kommer att innebära stora förväntningar på den försvarspolitiska inriktningen som ska läggas fram för riksdagen under 2024. Då får vi följa upp med interpellationer, om Försvarsberedningen inte lägger fram förslag på den typen av åtgärder som kan svara på frågan hur sjukvården klarar sin uppgift i totalförsvaret.

Statsrådet ställer ut löften om att den frågan ska lösas i propositionen. Det blir spännande, fru talman! Vi får väl se om statsrådet klarar av att leverera. Är det till Pål Jonson, Carl-Oskar Bohlin, Acko Ankarberg Johansson eller Elisabeth Svantesson jag ska ställa den interpellationen? Det får jag fundera över, men jag får väl svar av det statsråd regeringen anser har frågan inom sitt ansvarsområde.

(Applåder)

Fru talman! Ord är makt, brukar det heta. Val av ord säger ibland mer än vad själva ordet säger.

Jag försökte lyssna in svaret från statsrådet Acko Ankarberg Johansson, men jag hörde inte så mycket om ansvar. Jag hörde att staten ska stötta något som är tillfälligt. Samtidigt var poängen i mitt anförande att staten äger ansvaret för försvaret av Sverige.

Det är jättebra att stötta, men ansvaret ligger på regeringen, det vill säga att bygga ett försvar som är tillräckligt bra för att kunna försvara Sverige. Sedan har regioner uppdraget att omsätta medan ansvaret ligger hos regeringen.

Min fråga omformulerar jag i hopp om att statsrådet ska försöka svara. Eftersom statsrådet väljer att fokusera på ordet stötta väljer jag att fråga vilket stöd statsrådet ger till regionerna för att säkerställa att totalförsvarsförmågan inte försämras nu när de tvingas skära ned.

(Applåder)

Fru talman! Ord är makt, brukar det heta. Val av ord säger ibland mer än vad själva ordet säger.

Jag försökte lyssna in svaret från statsrådet Acko Ankarberg Johansson, men jag hörde inte så mycket om ansvar. Jag hörde att staten ska stötta något som är tillfälligt. Samtidigt var poängen i mitt anförande att staten äger ansvaret för försvaret av Sverige.

Det är jättebra att stötta, men ansvaret ligger på regeringen, det vill säga att bygga ett försvar som är tillräckligt bra för att kunna försvara Sverige. Sedan har regioner uppdraget att omsätta medan ansvaret ligger hos regeringen.

Min fråga omformulerar jag i hopp om att statsrådet ska försöka svara. Eftersom statsrådet väljer att fokusera på ordet stötta väljer jag att fråga vilket stöd statsrådet ger till regionerna för att säkerställa att totalförsvarsförmågan inte försämras nu när de tvingas skära ned.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ledamöter, för era kompletterande inlägg! Jag uppskattar verkligen diskussionen.

Det är jättetydligt att om vi skulle göra regionerna till underleverantörer och tala om för dem hur de ska fixa med vårdplatser, då kommer det att bli uppror.

Vi försökte faktiskt i juni månad, när Socialstyrelsen berättade att vi behöver öka med 2 300 vårdplatser för att klara tillräcklig vårdkapacitet. Svaret var tydligt: Ni lägger er inte i den frågan.

Visst finns det en konflikt mellan självstyret och behovet av att säkra hela Sveriges vårdkapacitet; det gör det. Det kan vi inte lösa genom den pågående parlamentariska utredningen om vårdansvaret, utan det är en fråga vi får lösa här och nu.

Regeringen har valt metoden att ge särskilda miljarder för att öka vårdkapaciteten. När det är kopplat till Försvarsberedningens rapport kommer vi att återkomma i en proposition, precis som jag sa. Men just nu är gången att Försvarsberedningens eniga förslag i de här delarna har gått till myndigheterna, som ska tala om vad de tycker om det. Det kommer att vara en beredningsprocess, och sedan kommer det en slutrapport. Sedan ska vi återkomma med en proposition. Det här ligger alltså en liten bit fram.

En jätteviktig del i detta är vår syn på vårdkapacitet och vårdplatser. Vi har inte haft samsyn i det.

Hösten 2021 lade den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen fram en budget som vi hade majoritet att förändra, vilket vi gjorde i vissa delar. Då skrev vi in i det som blev riksdagens beslut att Sverige har för låg vårdkapacitet och för få vårdplatser och att de behöver öka, och vi skickade med pengar.

Jag minns mycket väl mötet i socialutskottet sedan, på nyåret, när vi gick igenom situationen med ansvarigt statsråd, myndigheter och Sveriges Kommuner och Regioner. Då var uppfattningen att riksdagen hade fel. Vi behövde inte öka antalet vårdplatser.

Men på våren i vårändringsbudgeten hade regeringen ändrat uppfattning. Jag är glad över det, för nu har vi samsyn i att vi hade för få vårdplatser och har för få vårdplatser och att vi behöver öka dem. Och vårdplatser - vi är helt överens, men jag säger det ändå - är ju inte sängarna, utan det är kapaciteten och kompetensförsörjningen omkring dem.

Vi har alltså äntligen nått en position där vi är överens om att vi ska öka vårdkapaciteten i Sverige. Då finns det ett behov av att diskutera Försvarsberedningens rapport, som säger att vi ska fördubbla kapaciteten. Vi har i dag någonstans runt 15 300 vårdplatser. Är det fler än 30 000 vårdplatser vi talar om, eller vad är det för vårdkapacitet vi talar om? Normalt sett vid ett väpnat angrepp är det också en annan sorts sjukvård som brukar behövas. Hur ska vi se på det?

Det var några av de frågor som jag tog upp i dag när jag var hos socialutskottet. Ni hade bjudit in mig och flera andra, och vi diskuterade just beredskapsperspektivet. Nu får ledamoten från socialutskottet inte komma upp i talarstolen igen, men jag tror att han skulle kunna instämma i att det är ganska svårt att bedöma de här sakerna. Men vi behöver hitta enighet om hur mycket vårdkapaciteten ska öka och sedan sätta pengar på det, för regionerna kan inte öka för det nationella målet om de inte får ersättning för det. Där är vi helt överens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men vi måste klara den akuta krisen. Det är också den som regeringen följer noggrant och kommer att återkomma om, för man kan inte lämna välfärden i sticket. Även om det är regionerna som har huvudansvaret måste regeringen finnas där och stötta. Vi har inte huvudansvaret för sjukvården, men vi har ett ansvar att stödja och stötta.

Det är nog de orden jag får använda när vi har den ansvarsfördelning som vi har i Sveriges förvaltningsorganisation - att det är stöd och stöttning som regeringen ger. Vi kan inte överta ansvaret från regionerna.

Men Försvarsberedningen och det som är huvudämnet i ledamöternas två väldigt fina interpellationer handlar om att vi gemensamt behöver hitta samsyn i regering och riksdag så småningom om hur vi ska förstärka totalförsvaret. Jag är glad över det engagemang som både ledamöter här och utskottet visar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ledamöter, för era kompletterande inlägg! Jag uppskattar verkligen diskussionen.

Det är jättetydligt att om vi skulle göra regionerna till underleverantörer och tala om för dem hur de ska fixa med vårdplatser, då kommer det att bli uppror.

Vi försökte faktiskt i juni månad, när Socialstyrelsen berättade att vi behöver öka med 2 300 vårdplatser för att klara tillräcklig vårdkapacitet. Svaret var tydligt: Ni lägger er inte i den frågan.

Visst finns det en konflikt mellan självstyret och behovet av att säkra hela Sveriges vårdkapacitet; det gör det. Det kan vi inte lösa genom den pågående parlamentariska utredningen om vårdansvaret, utan det är en fråga vi får lösa här och nu.

Regeringen har valt metoden att ge särskilda miljarder för att öka vårdkapaciteten. När det är kopplat till Försvarsberedningens rapport kommer vi att återkomma i en proposition, precis som jag sa. Men just nu är gången att Försvarsberedningens eniga förslag i de här delarna har gått till myndigheterna, som ska tala om vad de tycker om det. Det kommer att vara en beredningsprocess, och sedan kommer det en slutrapport. Sedan ska vi återkomma med en proposition. Det här ligger alltså en liten bit fram.

En jätteviktig del i detta är vår syn på vårdkapacitet och vårdplatser. Vi har inte haft samsyn i det.

Hösten 2021 lade den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen fram en budget som vi hade majoritet att förändra, vilket vi gjorde i vissa delar. Då skrev vi in i det som blev riksdagens beslut att Sverige har för låg vårdkapacitet och för få vårdplatser och att de behöver öka, och vi skickade med pengar.

Jag minns mycket väl mötet i socialutskottet sedan, på nyåret, när vi gick igenom situationen med ansvarigt statsråd, myndigheter och Sveriges Kommuner och Regioner. Då var uppfattningen att riksdagen hade fel. Vi behövde inte öka antalet vårdplatser.

Men på våren i vårändringsbudgeten hade regeringen ändrat uppfattning. Jag är glad över det, för nu har vi samsyn i att vi hade för få vårdplatser och har för få vårdplatser och att vi behöver öka dem. Och vårdplatser - vi är helt överens, men jag säger det ändå - är ju inte sängarna, utan det är kapaciteten och kompetensförsörjningen omkring dem.

Vi har alltså äntligen nått en position där vi är överens om att vi ska öka vårdkapaciteten i Sverige. Då finns det ett behov av att diskutera Försvarsberedningens rapport, som säger att vi ska fördubbla kapaciteten. Vi har i dag någonstans runt 15 300 vårdplatser. Är det fler än 30 000 vårdplatser vi talar om, eller vad är det för vårdkapacitet vi talar om? Normalt sett vid ett väpnat angrepp är det också en annan sorts sjukvård som brukar behövas. Hur ska vi se på det?

Det var några av de frågor som jag tog upp i dag när jag var hos socialutskottet. Ni hade bjudit in mig och flera andra, och vi diskuterade just beredskapsperspektivet. Nu får ledamoten från socialutskottet inte komma upp i talarstolen igen, men jag tror att han skulle kunna instämma i att det är ganska svårt att bedöma de här sakerna. Men vi behöver hitta enighet om hur mycket vårdkapaciteten ska öka och sedan sätta pengar på det, för regionerna kan inte öka för det nationella målet om de inte får ersättning för det. Där är vi helt överens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men vi måste klara den akuta krisen. Det är också den som regeringen följer noggrant och kommer att återkomma om, för man kan inte lämna välfärden i sticket. Även om det är regionerna som har huvudansvaret måste regeringen finnas där och stötta. Vi har inte huvudansvaret för sjukvården, men vi har ett ansvar att stödja och stötta.

Det är nog de orden jag får använda när vi har den ansvarsfördelning som vi har i Sveriges förvaltningsorganisation - att det är stöd och stöttning som regeringen ger. Vi kan inte överta ansvaret från regionerna.

Men Försvarsberedningen och det som är huvudämnet i ledamöternas två väldigt fina interpellationer handlar om att vi gemensamt behöver hitta samsyn i regering och riksdag så småningom om hur vi ska förstärka totalförsvaret. Jag är glad över det engagemang som både ledamöter här och utskottet visar.

Fru talman! Ja, vi har ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Vi behöver ta ett större ansvar för det civila försvaret, och vi är överens om det. Frågan är hur och om vi verkligen tycker att vi tar det ansvaret.

Jag vill börja med att säga att jag älskar det kommunala och regionala självstyret. Jag tycker att det är jättebra. Jag tycker inte att det är några större svårigheter med att avgöra vem som har ansvaret. Men om man ställer höga förväntningar på regionerna och kräver saker av dem måste man också ge resurser. Det hänger ju ihop. Man kan inte säga att regionerna ska göra en sak och sedan inte ge dem förutsättningarna att klara av detta. Det gör man ju inte i dag.

Jag vill också säga någonting om det här med vårdplatserna och att vi inte pratar om bara sängplatser. Precis som ministern är inne på här handlar det om kapacitet. Den behöver stärkas, men det går inte heller när man inte får tillräckliga resurser.

Återigen: Jag är bekymrad över den vårdkris vi har. Vi kan inte öka vårdkapaciteten när inte regionerna får förutsättningarna att göra det. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte att stärka vården. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte heller att stärka uppbyggnaden av det civila försvaret.

Jag är orolig. Jag känner att jag kommer att fortsätta vara lite orolig, men jag tackar ändå för debatten. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om både vården och det civila försvaret, för det är väldigt viktigt både nu och i framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Ja, vi har ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Vi behöver ta ett större ansvar för det civila försvaret, och vi är överens om det. Frågan är hur och om vi verkligen tycker att vi tar det ansvaret.

Jag vill börja med att säga att jag älskar det kommunala och regionala självstyret. Jag tycker att det är jättebra. Jag tycker inte att det är några större svårigheter med att avgöra vem som har ansvaret. Men om man ställer höga förväntningar på regionerna och kräver saker av dem måste man också ge resurser. Det hänger ju ihop. Man kan inte säga att regionerna ska göra en sak och sedan inte ge dem förutsättningarna att klara av detta. Det gör man ju inte i dag.

Jag vill också säga någonting om det här med vårdplatserna och att vi inte pratar om bara sängplatser. Precis som ministern är inne på här handlar det om kapacitet. Den behöver stärkas, men det går inte heller när man inte får tillräckliga resurser.

Återigen: Jag är bekymrad över den vårdkris vi har. Vi kan inte öka vårdkapaciteten när inte regionerna får förutsättningarna att göra det. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte att stärka vården. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte heller att stärka uppbyggnaden av det civila försvaret.

Jag är orolig. Jag känner att jag kommer att fortsätta vara lite orolig, men jag tackar ändå för debatten. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om både vården och det civila försvaret, för det är väldigt viktigt både nu och i framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Vi är överens om att vi behöver en god vård, och vi är överens om att vi behöver ett starkt civilförsvar och ett starkt totalförsvar. Vi behöver även ett väpnat försvar. Det här är vi överens om i tal. Frågan är hur vi hanterar det när det gäller att tillsätta resurser och vad vi prioriterar.

Jag hade en liknande debatt häromveckan med försvarsministern. Vi var väldigt överens om att det är viktigt att det väpnade försvaret är starkt. Försvarsministern pratade om brigader och ubåtar och flygplan och så vidare och om den nya säkerhetspolitiska situationen. Min fråga till försvarsministern då, fru talman, var denna: Om vi är överens om detta, kan vi då också vara överens om att vi måste prioritera finansieringen av det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju där någonstans som vi gör skilda bedömningar, vi från Socialdemokraterna och ni från regeringen. Regeringen har i slutändan - hittills i alla fall; det kanske finns hopp om bättring - alltid prioriterat skattesänkningar, främst för höginkomsttagare, framför såväl försvar och civilförsvar som sjukvård eller egentligen vilken samhällsfunktion som helst. Vi skulle naturligtvis kunna diskutera infrastruktur, vägar och järnvägar, som också är en viktig del av totalförsvaret.

Just nu är frågan denna. Vi har alltså en situation med sjukvårdskris. Vi har också en situation med ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi har en situation där civilförsvaret behöver rustas upp. Hur påverkar det civilförsvaret? Jag har inte riktigt fått svar på den frågan här i kväll, men vi kommer att fortsätta jaga på i den frågan eftersom den är så viktig för Sveriges säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Vi är överens om att vi behöver en god vård, och vi är överens om att vi behöver ett starkt civilförsvar och ett starkt totalförsvar. Vi behöver även ett väpnat försvar. Det här är vi överens om i tal. Frågan är hur vi hanterar det när det gäller att tillsätta resurser och vad vi prioriterar.

Jag hade en liknande debatt häromveckan med försvarsministern. Vi var väldigt överens om att det är viktigt att det väpnade försvaret är starkt. Försvarsministern pratade om brigader och ubåtar och flygplan och så vidare och om den nya säkerhetspolitiska situationen. Min fråga till försvarsministern då, fru talman, var denna: Om vi är överens om detta, kan vi då också vara överens om att vi måste prioritera finansieringen av det?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ju där någonstans som vi gör skilda bedömningar, vi från Socialdemokraterna och ni från regeringen. Regeringen har i slutändan - hittills i alla fall; det kanske finns hopp om bättring - alltid prioriterat skattesänkningar, främst för höginkomsttagare, framför såväl försvar och civilförsvar som sjukvård eller egentligen vilken samhällsfunktion som helst. Vi skulle naturligtvis kunna diskutera infrastruktur, vägar och järnvägar, som också är en viktig del av totalförsvaret.

Just nu är frågan denna. Vi har alltså en situation med sjukvårdskris. Vi har också en situation med ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi har en situation där civilförsvaret behöver rustas upp. Hur påverkar det civilförsvaret? Jag har inte riktigt fått svar på den frågan här i kväll, men vi kommer att fortsätta jaga på i den frågan eftersom den är så viktig för Sveriges säkerhet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamöter, för alla goda inlägg och för interpellationerna!

Jag tror att jag har sagt i varje inlägg att vi behöver öka vårdkapaciteten. Jag tycker att det är svar nog. Vi behöver det så att vi klarar en jul, nyårs- och trettondagshelg med tre virus. Det klarar vi inte i dag utan att gå upp i stabsläge. Och vi måste kunna ha ökad vårdkapacitet för att klara det som skulle kunna bli fallet vid ett väpnat angrepp.

Det är situationen i Sverige i dag. Men vi började på minus därför att vi under en lång rad av år har minskat antalet vårdplatser. Vi har minskat antalet vårdplatser, och vårdpersonal har lämnat sektorn. Det är också precis som ledamoten Eva Lindh lyfte fram: När de väl har lämnat sektorn är det ganska många som aldrig kommer tillbaka. Det är många sjuksköterskor som har lämnat sektorn och aldrig kommit tillbaka. Vårdförbundet rapporterar också om det. Därför är det oerhört allvarligt när personal tvingas lämna sektorn, för då finns det en risk att vi inte får tillbaka den. Då får vi inte tillbaka välutbildade och erfarna sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och andra.

Det är nödvändigt att vi säkerställer en möjlighet för dem som finns i vården i dag att fortsätta arbeta och göra ett gott arbete, för var och en av dem behövs.

Sedan finns det många områden där man gör omställning och förändring. I dag är det den goda och nära vården, där man arbetar på nya sätt. Men det handlar ju inte om besparingar utan om att skapa en bättre vård som gör att patienterna får det bättre i praktiken. Man byter arbetssätt och så, men det är långt ifrån diskussioner om besparingar.

Vårdkapaciteten behöver alltså öka. Regeringen följer detta i det nära perspektivet och kommer att återkomma när det gäller Försvarsberedningens rapport. Jag har nämnt några gånger att det har funnits en bred enighet och att vi nästan har varit överens, men jag är inte helt säker på att ledamoten Patrik Björck och socialdemokraterna i Försvarsberedningen var helt överens. Men det kanske ni är fullt ut; det fanns ju några tillägg, eller synpunkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den fortsatta processen får väl visa att vi, både riksdag och regering, ändå kan komma överens om de viktiga perspektiven i totalförsvaret. Det är väldigt bra att vi äntligen har en särskild minister för detta. Han gör ett utmärkt jobb och kommer nu att ta över.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, ledamöter, för alla goda inlägg och för interpellationerna!

Jag tror att jag har sagt i varje inlägg att vi behöver öka vårdkapaciteten. Jag tycker att det är svar nog. Vi behöver det så att vi klarar en jul, nyårs- och trettondagshelg med tre virus. Det klarar vi inte i dag utan att gå upp i stabsläge. Och vi måste kunna ha ökad vårdkapacitet för att klara det som skulle kunna bli fallet vid ett väpnat angrepp.

Det är situationen i Sverige i dag. Men vi började på minus därför att vi under en lång rad av år har minskat antalet vårdplatser. Vi har minskat antalet vårdplatser, och vårdpersonal har lämnat sektorn. Det är också precis som ledamoten Eva Lindh lyfte fram: När de väl har lämnat sektorn är det ganska många som aldrig kommer tillbaka. Det är många sjuksköterskor som har lämnat sektorn och aldrig kommit tillbaka. Vårdförbundet rapporterar också om det. Därför är det oerhört allvarligt när personal tvingas lämna sektorn, för då finns det en risk att vi inte får tillbaka den. Då får vi inte tillbaka välutbildade och erfarna sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och andra.

Det är nödvändigt att vi säkerställer en möjlighet för dem som finns i vården i dag att fortsätta arbeta och göra ett gott arbete, för var och en av dem behövs.

Sedan finns det många områden där man gör omställning och förändring. I dag är det den goda och nära vården, där man arbetar på nya sätt. Men det handlar ju inte om besparingar utan om att skapa en bättre vård som gör att patienterna får det bättre i praktiken. Man byter arbetssätt och så, men det är långt ifrån diskussioner om besparingar.

Vårdkapaciteten behöver alltså öka. Regeringen följer detta i det nära perspektivet och kommer att återkomma när det gäller Försvarsberedningens rapport. Jag har nämnt några gånger att det har funnits en bred enighet och att vi nästan har varit överens, men jag är inte helt säker på att ledamoten Patrik Björck och socialdemokraterna i Försvarsberedningen var helt överens. Men det kanske ni är fullt ut; det fanns ju några tillägg, eller synpunkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den fortsatta processen får väl visa att vi, både riksdag och regering, ändå kan komma överens om de viktiga perspektiven i totalförsvaret. Det är väldigt bra att vi äntligen har en särskild minister för detta. Han gör ett utmärkt jobb och kommer nu att ta över.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.