Interpellationssvar - Informationsplikten i smittskyddslagen | informationsplikt för hivpositiva - 2024-01-18

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att hedra riksdagens tillkännagivande från mars 2020. Anna Wallentheim har frågat mig när jag och regeringen planerar att lägga fram förslag som helt slopar informationsplikten för hivpositiva för att ytterligare främja icke-diskriminerande och inkluderande samhällsnormer.

Låt mig börja med att konstatera att det är mycket glädjande att det vid välbehandlad hiv inte finns någon risk för överföring av infektionen vid sexuella kontakter. Detta avspeglas i kunskapsunderlag och riktlinjer från Folkhälsomyndigheten och Smittskyddsläkarföreningen. Dessa kunskapsunderlag har lett till ändrad tillämpning av bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om informationsplikt. För personer som lever med hiv och har en välinställd behandling kan den behandlande läkaren numera besluta att ta bort kravet på informationsplikt från de förhållningsregler som patienten får.

I enkätstudien Att leva med hiv uppgav ungefär två tredjedelar av patienterna med hiv att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. De som deltog i studien skattade också sin livskvalitet som hög och var nöjda med livet i allmänhet, även om det kvarstår utmaningar med stigma. Det är oroande att det finns personer som lever med hiv i Sverige som upplever psykisk ohälsa och stigma kopplat till sin hivdiagnos. Så ska det inte behöva vara.

En viktig del för att motverka detta är att öka kunskapen hos allmänheten om förutsättningarna för dem som lever med hiv. Här gör Folkhälsomyndigheten, civilsamhället samt regioner och kommuner ett mycket viktigt arbete. För att bland annat kunna intensifiera denna kunskapsspridning beslutade regeringen att öka Folkhälsomyndighetens anslag för såväl insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar som används för statsbidrag till ideella organisationer som Folkhälsomyndighetens insatser på nationell nivå i budgeten för 2023. För 2024 föreslås anslaget öka med ytterligare 25 miljoner kronor.

Det är viktigt att komma ihåg att även om dagens behandling är mycket effektiv finns det fortfarande behov av att kunna vidta smittskyddsåtgärder för personer som inte har en välinställd behandling eller som av olika anledningar har svårigheter att fullt ut följa behandlingen.

I april 2023 redovisade Folkhälsomyndigheten sitt underlag till en uppdaterad nationell strategi mot hiv/aids. I uppdraget framhålls de senaste årens utveckling i bland annat frågor som rör risker för överföring av hiv i olika situationer samt att Folkhälsomyndigheten ska verka för att de insatser som genomförs är i enlighet med aktuellt kunskapsläge. Ett av de föreslagna delmålen i underlaget är att stigma och diskriminering relaterad till hivinfektion elimineras, och en av flera föreslagna åtgärder är att utreda kravet på informationsplikt. Regeringen ser positivt på förslaget om en sådan utredning.

Underlaget från Folkhälsomyndigheten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att hedra riksdagens tillkännagivande från mars 2020. Anna Wallentheim har frågat mig när jag och regeringen planerar att lägga fram förslag som helt slopar informationsplikten för hivpositiva för att ytterligare främja icke-diskriminerande och inkluderande samhällsnormer.

Låt mig börja med att konstatera att det är mycket glädjande att det vid välbehandlad hiv inte finns någon risk för överföring av infektionen vid sexuella kontakter. Detta avspeglas i kunskapsunderlag och riktlinjer från Folkhälsomyndigheten och Smittskyddsläkarföreningen. Dessa kunskapsunderlag har lett till ändrad tillämpning av bestämmelserna i smittskyddslagen (2004:168) om informationsplikt. För personer som lever med hiv och har en välinställd behandling kan den behandlande läkaren numera besluta att ta bort kravet på informationsplikt från de förhållningsregler som patienten får.

I enkätstudien Att leva med hiv uppgav ungefär två tredjedelar av patienterna med hiv att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. De som deltog i studien skattade också sin livskvalitet som hög och var nöjda med livet i allmänhet, även om det kvarstår utmaningar med stigma. Det är oroande att det finns personer som lever med hiv i Sverige som upplever psykisk ohälsa och stigma kopplat till sin hivdiagnos. Så ska det inte behöva vara.

En viktig del för att motverka detta är att öka kunskapen hos allmänheten om förutsättningarna för dem som lever med hiv. Här gör Folkhälsomyndigheten, civilsamhället samt regioner och kommuner ett mycket viktigt arbete. För att bland annat kunna intensifiera denna kunskapsspridning beslutade regeringen att öka Folkhälsomyndighetens anslag för såväl insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar som används för statsbidrag till ideella organisationer som Folkhälsomyndighetens insatser på nationell nivå i budgeten för 2023. För 2024 föreslås anslaget öka med ytterligare 25 miljoner kronor.

Det är viktigt att komma ihåg att även om dagens behandling är mycket effektiv finns det fortfarande behov av att kunna vidta smittskyddsåtgärder för personer som inte har en välinställd behandling eller som av olika anledningar har svårigheter att fullt ut följa behandlingen.

I april 2023 redovisade Folkhälsomyndigheten sitt underlag till en uppdaterad nationell strategi mot hiv/aids. I uppdraget framhålls de senaste årens utveckling i bland annat frågor som rör risker för överföring av hiv i olika situationer samt att Folkhälsomyndigheten ska verka för att de insatser som genomförs är i enlighet med aktuellt kunskapsläge. Ett av de föreslagna delmålen i underlaget är att stigma och diskriminering relaterad till hivinfektion elimineras, och en av flera föreslagna åtgärder är att utreda kravet på informationsplikt. Regeringen ser positivt på förslaget om en sådan utredning.

Underlaget från Folkhälsomyndigheten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret och möjligheten att ha denna debatt.

I min interpellation började jag historieskrivningen i denna fråga i mars 2020, men nu skulle jag vilja ta tillfället i akt att backa bandet ännu mer eftersom detta är en fråga som verkligen har dragits i långbänk.

I Sverige finns flera organisationer som under mycket lång tid har arbetat för att förändra smittskyddslagen så att informationsplikten tas bort. Några har gjort det ända sedan hiv infördes i smittskyddslagen 1985. Jag nämner detta för att betona att uppfattningen att informationsplikten borde tas bort för människor som lever med hiv inte har med sentida, mycket glädjande medicinska framgångar, som har medfört omätbara och därmed inte överförbara virusnivåer, att göra. Dessa framgångar har visserligen gett dem som vill ta bort informationsplikten ytterligare argument, men de är mycket långt ifrån den enda anledningen till att jag och uppenbarligen en riksdagsmajoritet, åtminstone förra mandatperioden, vill ta bort informationsplikten.

För mig och många engagerade organisationer är ett av de absolut viktigaste skälen för denna önskade förändring hivpreventionen. Syftet med smittskyddslagen är ju sjukdomsprevention, så det kanske kan framstå som märkligt. Men vad gäller informationsplikten för människor som lever med hiv blir det kontraproduktivt.

RFSL konstaterar till exempel på sin webbsida att informationsplikten tar bort fokus från det som är hivpreventionens mest centrala budskap: att samtliga personer i det sexuella mötet bär ansvaret för att skydda sig själva och sina partner. RFSL, som har arbetat med hivprevention sedan hiv kom till Sverige, skriver vidare att det oftast är personer som inte vet om att de har hiv som överför hiv till andra. För denna grupp gäller förstås ingen informationsplikt då de inget vet och därför inte har något att berätta. Informationsplikten är därför kontraproduktiv, och den bidrar till att stigmatisera personer som lever med hiv och vet om sin status.

För 13 år sedan - detta är som sagt en liten historielektion - hade RFSL, RFSU och Hiv-Sverige det gemensamma projektet Hiv, brott och straff som syftade till att förändra smittskyddslagen på det sätt som vi diskuterar här i dag. Vid denna tidpunkt utmärkte sig Sverige väldigt negativt, för vi var ett av de länder i världen som åtalade flest människor som levde med hiv, just på grund av vår smittskyddslags utformning. Sedan dess har det hänt en hel del, och just detta problem är sannolikt inte aktuellt längre.

Sedan några år finns till exempel möjlighet för behandlande läkare att lyfta informationsplikten från sina patienter. Men som RFSL konstaterar ser kunskapen om att man kan få informationsplikten bortlyft olika ut bland både personer som lever med hiv och behandlande läkare. Detta är sannolikt anledningen till det ministern konstaterar i sitt svar: att två tredjedelar av hivpatienterna i enkätstudien uppgav att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. Om samtliga som har en väl inställd behandling hade fått informationsplikten bortlyft hade andelen varit mycket högre.

Helt bortsett från detta är det min uppfattning att informationsplikten är kontraproduktiv från ett hivpreventionsperspektiv helt oavsett hur väl enskilda personers behandling fungerar. Det viktigaste är inte vad som sägs utan vad som görs.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret och möjligheten att ha denna debatt.

I min interpellation började jag historieskrivningen i denna fråga i mars 2020, men nu skulle jag vilja ta tillfället i akt att backa bandet ännu mer eftersom detta är en fråga som verkligen har dragits i långbänk.

I Sverige finns flera organisationer som under mycket lång tid har arbetat för att förändra smittskyddslagen så att informationsplikten tas bort. Några har gjort det ända sedan hiv infördes i smittskyddslagen 1985. Jag nämner detta för att betona att uppfattningen att informationsplikten borde tas bort för människor som lever med hiv inte har med sentida, mycket glädjande medicinska framgångar, som har medfört omätbara och därmed inte överförbara virusnivåer, att göra. Dessa framgångar har visserligen gett dem som vill ta bort informationsplikten ytterligare argument, men de är mycket långt ifrån den enda anledningen till att jag och uppenbarligen en riksdagsmajoritet, åtminstone förra mandatperioden, vill ta bort informationsplikten.

För mig och många engagerade organisationer är ett av de absolut viktigaste skälen för denna önskade förändring hivpreventionen. Syftet med smittskyddslagen är ju sjukdomsprevention, så det kanske kan framstå som märkligt. Men vad gäller informationsplikten för människor som lever med hiv blir det kontraproduktivt.

RFSL konstaterar till exempel på sin webbsida att informationsplikten tar bort fokus från det som är hivpreventionens mest centrala budskap: att samtliga personer i det sexuella mötet bär ansvaret för att skydda sig själva och sina partner. RFSL, som har arbetat med hivprevention sedan hiv kom till Sverige, skriver vidare att det oftast är personer som inte vet om att de har hiv som överför hiv till andra. För denna grupp gäller förstås ingen informationsplikt då de inget vet och därför inte har något att berätta. Informationsplikten är därför kontraproduktiv, och den bidrar till att stigmatisera personer som lever med hiv och vet om sin status.

För 13 år sedan - detta är som sagt en liten historielektion - hade RFSL, RFSU och Hiv-Sverige det gemensamma projektet Hiv, brott och straff som syftade till att förändra smittskyddslagen på det sätt som vi diskuterar här i dag. Vid denna tidpunkt utmärkte sig Sverige väldigt negativt, för vi var ett av de länder i världen som åtalade flest människor som levde med hiv, just på grund av vår smittskyddslags utformning. Sedan dess har det hänt en hel del, och just detta problem är sannolikt inte aktuellt längre.

Sedan några år finns till exempel möjlighet för behandlande läkare att lyfta informationsplikten från sina patienter. Men som RFSL konstaterar ser kunskapen om att man kan få informationsplikten bortlyft olika ut bland både personer som lever med hiv och behandlande läkare. Detta är sannolikt anledningen till det ministern konstaterar i sitt svar: att två tredjedelar av hivpatienterna i enkätstudien uppgav att deras behandlande läkare hade undantagit dem från informationsplikten. Om samtliga som har en väl inställd behandling hade fått informationsplikten bortlyft hade andelen varit mycket högre.

Helt bortsett från detta är det min uppfattning att informationsplikten är kontraproduktiv från ett hivpreventionsperspektiv helt oavsett hur väl enskilda personers behandling fungerar. Det viktigaste är inte vad som sägs utan vad som görs.

Fru talman! Senare i år kan jag fira att jag har varit riksdagsledamot i tio år. I tio år har jag fått vara i kammaren och kämpa för socialdemokratin och frågor jag brinner för. Ser jag tillbaka på dessa år ser jag röda trådar i en del av mina motioner och i interpellationer och frågor till olika ministrar och olika regeringar. En av dessa röda trådar är skola och utbildning, där läraren i mig driver på. En annan är idrott eftersom idrottsnörden i mig vill se att allt fler barn, unga och vuxna ska kunna idrotta hela livet. Men det jag motionerat allra mest om är hbtqi-frågor. Som människa, mamma och socialdemokrat tycker jag att det är otroligt viktigt att alla människor i Sverige oavsett kön, sexualitet eller identitet ska kunna känna att de har samma rättigheter och förutsättningar att verka i vårt land.

Fru talman! I Sverige har vi dock fortfarande 2024 en situation där konstiga lagar och regler gör att människor inte kan leva sina liv fullt ut. Vi har till och med lagar som gör dessa människor kriminella. Därför står jag här i dag och menar att vi måste prata om att slopa informationsplikten.

En slopad informationsplikt skulle nämligen vara en viktig förändring och en stor seger för dem som lever med hiv i dag. Informationsplikten gör, som vi har hört både av ministern och av den tidigare interpellanten, att människor i dag måste informera sina partner om de har hiv om inte en läkare säger annat eller tar bort kravet.

Detta har skapat en stor och onödig börda och en stigmatisering för dem som lever med hiv i dag. Om informationsplikten tas bort innebär detta enligt svensk lagstiftning att personer som lever med hiv inte längre kan kriminaliseras om de inte informerar sina sexpartner. Det är en seger som ger dem friheten att inte längre ses som kriminella, och det är där jag vill lägga min tyngdpunkt.

Vi vet, som också har nämnts här i talarstolen, att det oftast är personer som inte ens vet om att de har hiv som är de som överför viruset. Vi vet ju också att människor med behandling, precis som ministern och den tidigare interpellanten har nämnt, i dag inte kan överföra hiv.

Jag är väl medveten om att smittskyddslagstiftningen har sitt syfte, men jag anser att det är just informationsplikten som har spelat ut sin roll. Sverige behöver en lagstiftning som främjar ett gott preventivt arbete och som skapar en trygg miljö där människor kan vara öppna med sin hivstatus utan att vara rädda för att diskrimineras eller för stigmatisering.

Det är en nödvändig förändring, som skulle göra att man anpassar dagens lagstiftning efter dagens kunskapsläge, nämligen att behandlad hiv inte kan överföras via sex. Det är dags att omforma lagstiftningen för att bättre motsvara våra kunskaper som de ser ut i dag och skapa ett samhälle där alla kan känna sig trygga och respekterade.

Jag finner det positivt i svaret från ministern att regeringen både ser problematiken kring hivpositiva människors mående och vill lyfta upp att det är viktigt att vi ökar människors medvetenhet kring hiv. Det gäller såklart också annan sexuellt överförbar problematik. Man vill även se över förutsättningarna för de människor som lever med hiv.

Det är glädjande att regeringen menar att det här är ett arbete som är igång, att man faktiskt är beredd att utreda slopandet av informationsplikten och att det förbereds i Regeringskansliet.

Därför skulle jag vilja fråga: När kan vi förvänta oss att utredningen är igång? Som den tidigare interpellanten nämnde är detta ett tillkännagivande från riksdagen. Vi har alltså en riksdag som är beredd att rösta för ett slopande av informationsplikten, om det ser likadant ut som förra mandatperioden. När kan vi förvänta oss att det här börjar utredas?

Fru talman! Senare i år kan jag fira att jag har varit riksdagsledamot i tio år. I tio år har jag fått vara i kammaren och kämpa för socialdemokratin och frågor jag brinner för. Ser jag tillbaka på dessa år ser jag röda trådar i en del av mina motioner och i interpellationer och frågor till olika ministrar och olika regeringar. En av dessa röda trådar är skola och utbildning, där läraren i mig driver på. En annan är idrott eftersom idrottsnörden i mig vill se att allt fler barn, unga och vuxna ska kunna idrotta hela livet. Men det jag motionerat allra mest om är hbtqi-frågor. Som människa, mamma och socialdemokrat tycker jag att det är otroligt viktigt att alla människor i Sverige oavsett kön, sexualitet eller identitet ska kunna känna att de har samma rättigheter och förutsättningar att verka i vårt land.

Fru talman! I Sverige har vi dock fortfarande 2024 en situation där konstiga lagar och regler gör att människor inte kan leva sina liv fullt ut. Vi har till och med lagar som gör dessa människor kriminella. Därför står jag här i dag och menar att vi måste prata om att slopa informationsplikten.

En slopad informationsplikt skulle nämligen vara en viktig förändring och en stor seger för dem som lever med hiv i dag. Informationsplikten gör, som vi har hört både av ministern och av den tidigare interpellanten, att människor i dag måste informera sina partner om de har hiv om inte en läkare säger annat eller tar bort kravet.

Detta har skapat en stor och onödig börda och en stigmatisering för dem som lever med hiv i dag. Om informationsplikten tas bort innebär detta enligt svensk lagstiftning att personer som lever med hiv inte längre kan kriminaliseras om de inte informerar sina sexpartner. Det är en seger som ger dem friheten att inte längre ses som kriminella, och det är där jag vill lägga min tyngdpunkt.

Vi vet, som också har nämnts här i talarstolen, att det oftast är personer som inte ens vet om att de har hiv som är de som överför viruset. Vi vet ju också att människor med behandling, precis som ministern och den tidigare interpellanten har nämnt, i dag inte kan överföra hiv.

Jag är väl medveten om att smittskyddslagstiftningen har sitt syfte, men jag anser att det är just informationsplikten som har spelat ut sin roll. Sverige behöver en lagstiftning som främjar ett gott preventivt arbete och som skapar en trygg miljö där människor kan vara öppna med sin hivstatus utan att vara rädda för att diskrimineras eller för stigmatisering.

Det är en nödvändig förändring, som skulle göra att man anpassar dagens lagstiftning efter dagens kunskapsläge, nämligen att behandlad hiv inte kan överföras via sex. Det är dags att omforma lagstiftningen för att bättre motsvara våra kunskaper som de ser ut i dag och skapa ett samhälle där alla kan känna sig trygga och respekterade.

Jag finner det positivt i svaret från ministern att regeringen både ser problematiken kring hivpositiva människors mående och vill lyfta upp att det är viktigt att vi ökar människors medvetenhet kring hiv. Det gäller såklart också annan sexuellt överförbar problematik. Man vill även se över förutsättningarna för de människor som lever med hiv.

Det är glädjande att regeringen menar att det här är ett arbete som är igång, att man faktiskt är beredd att utreda slopandet av informationsplikten och att det förbereds i Regeringskansliet.

Därför skulle jag vilja fråga: När kan vi förvänta oss att utredningen är igång? Som den tidigare interpellanten nämnde är detta ett tillkännagivande från riksdagen. Vi har alltså en riksdag som är beredd att rösta för ett slopande av informationsplikten, om det ser likadant ut som förra mandatperioden. När kan vi förvänta oss att det här börjar utredas?

Fru talman och interpellanterna Wallentheim och Westerlund! Tack för historiegenomgången - den var väldigt bra! Det här är en fråga som vi har levt med under lång tid och som många människor har levt med under lång tid. Det gör att det finns skäl att diskutera den och hela tiden se saker och ting i ett nytt ljus.

Jag vill också passa på att rikta ett tack till Ulrika Westerlund. Jag vet att hon personligen har arbetat mycket med den här typen av frågor och också spelat en roll i att minska stigmat för personer som lever med hiv. Detta arbete behöver vi fortsätta med.

Här pekas det på att det fortfarande finns brister i kunskap kring den nuvarande lagstiftningen, som skulle kunna innebära att ännu fler inte behövde ha denna plikt. För vissa kanske det inte heller är en aktuell fråga i relation till den behandlande läkaren. Man kanske lever i en livssituation där det här inte är någon stor fråga, till exempel i ett långvarigt förhållande där partnern redan känner till detta. Det är alltså svårt att veta exakt varför statistiken ser ut som den gör.

Jag vill dock säga att vi nu alltså ökar stödet till inte minst civilsamhällesorganisationerna via Folkhälsomyndigheten för att ytterligare öka kunskapen och minska stigmat kring frågan så att färre människor ska uppfatta att de drabbas och lider - inte av sjukdomen i sig utan av omgivningens förhållande till dem på grund av att de bär på viruset. Den ambitionen delar vi, och jag är glad för att vi nu ökar stödet.

Det finns många aspekter i frågan om man ser på historiken kring varför saker och ting är som de är. Det handlar delvis om en vilja från lagstiftaren att försöka ha en likabehandling och en rättssäker behandling och att behandla sjukdomar på ungefär samma sätt och sådana saker i lagstiftningen. Det är det som finns kvar. Det handlar också om att kunna anpassa smittskyddsåtgärderna utifrån ny kunskap och behovet av åtgärder i det enskilda fallet. Den typen av möjligheter ska finnas. Det här är såklart svåra avvägningar: Vilka är de bästa metoderna för att se till att så få som möjligt drabbas av att bli smittade?

Som jag konstaterade i mitt svar har vi förutom ett tillkännagivande om behovet av en översyn av lagstiftningen också mottagit ett underlag från Folkhälsomyndigheten där man påtalar behovet av att utreda detta. Det är någonting som regeringen ser positivt på.

För att svara på Anna Wallentheims fråga: Vi får återkomma med exakt tid och form för detta.

Fru talman och interpellanterna Wallentheim och Westerlund! Tack för historiegenomgången - den var väldigt bra! Det här är en fråga som vi har levt med under lång tid och som många människor har levt med under lång tid. Det gör att det finns skäl att diskutera den och hela tiden se saker och ting i ett nytt ljus.

Jag vill också passa på att rikta ett tack till Ulrika Westerlund. Jag vet att hon personligen har arbetat mycket med den här typen av frågor och också spelat en roll i att minska stigmat för personer som lever med hiv. Detta arbete behöver vi fortsätta med.

Här pekas det på att det fortfarande finns brister i kunskap kring den nuvarande lagstiftningen, som skulle kunna innebära att ännu fler inte behövde ha denna plikt. För vissa kanske det inte heller är en aktuell fråga i relation till den behandlande läkaren. Man kanske lever i en livssituation där det här inte är någon stor fråga, till exempel i ett långvarigt förhållande där partnern redan känner till detta. Det är alltså svårt att veta exakt varför statistiken ser ut som den gör.

Jag vill dock säga att vi nu alltså ökar stödet till inte minst civilsamhällesorganisationerna via Folkhälsomyndigheten för att ytterligare öka kunskapen och minska stigmat kring frågan så att färre människor ska uppfatta att de drabbas och lider - inte av sjukdomen i sig utan av omgivningens förhållande till dem på grund av att de bär på viruset. Den ambitionen delar vi, och jag är glad för att vi nu ökar stödet.

Det finns många aspekter i frågan om man ser på historiken kring varför saker och ting är som de är. Det handlar delvis om en vilja från lagstiftaren att försöka ha en likabehandling och en rättssäker behandling och att behandla sjukdomar på ungefär samma sätt och sådana saker i lagstiftningen. Det är det som finns kvar. Det handlar också om att kunna anpassa smittskyddsåtgärderna utifrån ny kunskap och behovet av åtgärder i det enskilda fallet. Den typen av möjligheter ska finnas. Det här är såklart svåra avvägningar: Vilka är de bästa metoderna för att se till att så få som möjligt drabbas av att bli smittade?

Som jag konstaterade i mitt svar har vi förutom ett tillkännagivande om behovet av en översyn av lagstiftningen också mottagit ett underlag från Folkhälsomyndigheten där man påtalar behovet av att utreda detta. Det är någonting som regeringen ser positivt på.

För att svara på Anna Wallentheims fråga: Vi får återkomma med exakt tid och form för detta.

Fru talman! Tack, socialministern, också för detta svar! Eftersom historielektionen uppskattades fortsätter jag med den ett tag till.

I det projekt som jag nämnde tidigare från 2011 som RFSL, RFSU och Hiv-Sverige drev hänvisas bland annat till Unaids, FN:s organ för frågor som rör hiv och aids. De publicerade ett policypapper redan 2008 som handlade om kriminalisering av hivöverföring. Där står bland annat så här, i min lite kortare version:

Det finns inga data som visar att en bred tillämpning av strafflagstiftningen mot hivöverföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller för förebyggande av hivöverföring. Därför uppmanar Unaids regeringar att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, det vill säga då en person känner till att hen är hivpositiv, handlar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför viruset. I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa strafflagstiftning. Strafflagstiftning bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon betydande risk för överföring eller där personen till exempel inte har berättat att hen var hivpositiv av rädsla för våld eller andra negativa följder eller vidtog rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, till exempel genom att utöva säkrare sex genom användning av kondom.

Sedan detta papper presenterades har det alltså gått 16 år. Mycket har som sagt hänt under dessa år. Medicineringen har blivit mycket effektivare, och läkare har möjlighet att befria sina patienter från informationsplikten. Men den grundläggande problematiken med att ha informationsplikten i smittskyddslagen kvarstår. Den förbättrar inte hivpreventionen. Den skickar ut ett kontraproduktivt budskap som riskerar att försätta människor i ett slags falsk känsla av trygghet: Om ingen har sagt att den har hiv så har ingen hiv, och då behöver inte jag ta ansvar för att skydda mig själv från att få viruset överfört.

Det budskap som måste framföras allra tydligast för en effektiv hivprevention är att ingen annan kan skydda dig från att få viruset överfört; det kan bara du själv göra. I ett sexuellt möte kan du ju inte veta om personen du möter lever med hiv eftersom hen kanske inte vet det själv.

I en effektiv hivprevention måste också ingå att det inte finns några hinder för testning. Ingen ska ens överväga att inte testa sig av rädsla för att bli föremål för en informationsplikt. Självklart ska testning alltid vara tillgänglig, och ingen ska nekas ett test. Detta är tyvärr inte alltid fallet i Sverige, och vi måste arbeta med att säkerställa att det blir så.

Informationsplikten bidrar alltså inte till en effektiv hivprevention. Däremot bidrar den till att stigmatisera människor som lever med hiv, vilket lyftes här av Anna Wallentheim. Detta lyftes också av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki Moon i ett tal till FN:s generalförsamling 2009 - jag fortsätter med den lite långrandiga historieskrivningen. Jag tycker att det är värt att upprepa hans ord, för de är fortfarande aktuella. Bland annat sa Ban Ki Moon följande:

De senaste åren har fler och fler länder vidtagit åtgärder för att kriminalisera hivöverföring. Teoretiskt sett har detta gjorts för att förhindra spridning av infektionen. I praktiken har det motsatta hänt: Effektiviteten i hivförebyggande ansträngningar har minskat när stigmatiseringen förstärkts. Den här typen av åtgärder sänder ett budskap att människor som lever med hiv är en fara för samhället. Vi måste i stället uppmuntra tolerans, medkänsla och inkludering.

Precis som min medinterpellant vill jag uttrycka att det är glädjande att få besked om att regeringen ser positivt på en utredning av informationsplikten i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Jag motionerade i höstas om vikten av att ta fram en ny hivstrategi, och det är ett glädjande besked att också detta bereds i Regeringskansliet. Om det går att säga någonting om tidsplanen gällande det arbetet skulle jag uppskatta det stort.

Fru talman! Tack, socialministern, också för detta svar! Eftersom historielektionen uppskattades fortsätter jag med den ett tag till.

I det projekt som jag nämnde tidigare från 2011 som RFSL, RFSU och Hiv-Sverige drev hänvisas bland annat till Unaids, FN:s organ för frågor som rör hiv och aids. De publicerade ett policypapper redan 2008 som handlade om kriminalisering av hivöverföring. Där står bland annat så här, i min lite kortare version:

Det finns inga data som visar att en bred tillämpning av strafflagstiftningen mot hivöverföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller för förebyggande av hivöverföring. Därför uppmanar Unaids regeringar att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, det vill säga då en person känner till att hen är hivpositiv, handlar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför viruset. I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa strafflagstiftning. Strafflagstiftning bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon betydande risk för överföring eller där personen till exempel inte har berättat att hen var hivpositiv av rädsla för våld eller andra negativa följder eller vidtog rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, till exempel genom att utöva säkrare sex genom användning av kondom.

Sedan detta papper presenterades har det alltså gått 16 år. Mycket har som sagt hänt under dessa år. Medicineringen har blivit mycket effektivare, och läkare har möjlighet att befria sina patienter från informationsplikten. Men den grundläggande problematiken med att ha informationsplikten i smittskyddslagen kvarstår. Den förbättrar inte hivpreventionen. Den skickar ut ett kontraproduktivt budskap som riskerar att försätta människor i ett slags falsk känsla av trygghet: Om ingen har sagt att den har hiv så har ingen hiv, och då behöver inte jag ta ansvar för att skydda mig själv från att få viruset överfört.

Det budskap som måste framföras allra tydligast för en effektiv hivprevention är att ingen annan kan skydda dig från att få viruset överfört; det kan bara du själv göra. I ett sexuellt möte kan du ju inte veta om personen du möter lever med hiv eftersom hen kanske inte vet det själv.

I en effektiv hivprevention måste också ingå att det inte finns några hinder för testning. Ingen ska ens överväga att inte testa sig av rädsla för att bli föremål för en informationsplikt. Självklart ska testning alltid vara tillgänglig, och ingen ska nekas ett test. Detta är tyvärr inte alltid fallet i Sverige, och vi måste arbeta med att säkerställa att det blir så.

Informationsplikten bidrar alltså inte till en effektiv hivprevention. Däremot bidrar den till att stigmatisera människor som lever med hiv, vilket lyftes här av Anna Wallentheim. Detta lyftes också av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki Moon i ett tal till FN:s generalförsamling 2009 - jag fortsätter med den lite långrandiga historieskrivningen. Jag tycker att det är värt att upprepa hans ord, för de är fortfarande aktuella. Bland annat sa Ban Ki Moon följande:

De senaste åren har fler och fler länder vidtagit åtgärder för att kriminalisera hivöverföring. Teoretiskt sett har detta gjorts för att förhindra spridning av infektionen. I praktiken har det motsatta hänt: Effektiviteten i hivförebyggande ansträngningar har minskat när stigmatiseringen förstärkts. Den här typen av åtgärder sänder ett budskap att människor som lever med hiv är en fara för samhället. Vi måste i stället uppmuntra tolerans, medkänsla och inkludering.

Precis som min medinterpellant vill jag uttrycka att det är glädjande att få besked om att regeringen ser positivt på en utredning av informationsplikten i enlighet med vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Jag motionerade i höstas om vikten av att ta fram en ny hivstrategi, och det är ett glädjande besked att också detta bereds i Regeringskansliet. Om det går att säga någonting om tidsplanen gällande det arbetet skulle jag uppskatta det stort.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Vi är tacksamma för att regeringen ökar stödet till civilsamhället och till Folkhälsomyndigheten för att se till att lyfta och förhoppningsvis få bort det stigma som finns kring hiv.

Men det är också lite tråkigt att regeringen å ena sidan ger till civilsamhället och menar att det är viktigt att utbilda folk i detta för att se till att människor inte ska behöva uppleva den diskriminering som de upplever, å andra sidan tar bort pengar från folkbildningen. Jag anser att folkbildningen skulle kunna vara ett oerhört viktigt stöd för att få barn, unga och vuxna att prata om sex och samlevnad, hiv och så vidare. Det är klart att jag ser att man hade kunnat göra detta på andra sätt också. Även om hiv och aids sällan diskuteras i dag och inte påverkar så många människors liv är det viktigt att vi fortsätter arbetet med att hitta effektiva sätt att förhindra både spridning och stigmatisering.

Det är svårt att nämna en exakt siffra, precis som ministern är inne på, eftersom människor inte vågar testa sig av rädsla. Precis som min medinterpellant har nämnt finns det människor som upplever att de inte ens vågar testa sig eftersom de inte vill få svart på vitt att de har sjukdomen, vilket skulle kunna leda till ett stigma.

Vi vet i dag att hiv kan överföras på tre sätt: genom injektionsverktyg, via sexuella kontakter och i samband med graviditet. Dock vet vi också att det nästan inte finns någon risk alls för någon som blir behandlad för hiv att överföra smittan, även om kondom inte används. Detta, som forskningen kommit fram till, var också anledningen till att vi förändrade lagstiftningen så att läkare faktiskt kan säga att information inte krävs om man har väl behandlad hiv.

I stället för att ha krav på informationsplikt borde vi fokusera på det förebyggande arbetet. Vi borde prata med ännu fler barn och unga om att alla har ett ansvar vid sex och att inte bara den som bär på en sjukdom ska ha uppgiften att informera.

En av de största utmaningarna för att ha ett effektivt förebyggande arbete är de fördomar och negativa attityder som finns och som personer med hiv upplever och flera gånger nämner. Diskriminering och stigmatisering är problem som tyvärr upplevs inte bara i det privata livet utan också inom vården. Detta är någonting som vi måste bära med oss.

Tyvärr har alltför många länder lagar som begränsar fri- och rättigheter för personer med hiv och motarbetar förebyggande åtgärder. I vissa länder drar man det till och med så långt att man har lagar som reglerar hur människor med hiv får röra sig geografiskt. I Sverige har vi, bland annat genom informationsplikten, bestämmelser och tillämpningar som förstärker en del av dessa fördomar och inskränker en del fri- och rättigheter för personer med hiv.

Jag tycker att det är besynnerligt att man i Sverige 2024 kan dömas till fängelse om man har frivilligt och ömsesidigt oskyddat sex som inte ens leder till att en person får hiv. Detta anser jag är helt orimligt, och jag hoppas att både regeringen och ministern ser dessa delar som orimliga och vill ha med dem i utredningen. Det är viktigt att reflektera över att vi behöver ändra sådana här bestämmelser för att säkerställa att lagstiftningen inte bidrar till fler fördomar och inskränkningar i livet.

Jag anser att detta är någonting som egentligen skulle kunna snabbutredas. Ministern har riksdagen bakom sig. Det finns otroligt mycket bra kunskap inom Folkhälsomyndigheten och forskning kring hiv som gör att man skulle kunna snabbutreda detta och lägga det på riksdagens bord. Ännu en gång vill jag därför påpeka att jag hoppas att vi kan se detta i närtid. Jag vill också ännu en gång lyfta vikten av det förebyggande arbetet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Vi är tacksamma för att regeringen ökar stödet till civilsamhället och till Folkhälsomyndigheten för att se till att lyfta och förhoppningsvis få bort det stigma som finns kring hiv.

Men det är också lite tråkigt att regeringen å ena sidan ger till civilsamhället och menar att det är viktigt att utbilda folk i detta för att se till att människor inte ska behöva uppleva den diskriminering som de upplever, å andra sidan tar bort pengar från folkbildningen. Jag anser att folkbildningen skulle kunna vara ett oerhört viktigt stöd för att få barn, unga och vuxna att prata om sex och samlevnad, hiv och så vidare. Det är klart att jag ser att man hade kunnat göra detta på andra sätt också. Även om hiv och aids sällan diskuteras i dag och inte påverkar så många människors liv är det viktigt att vi fortsätter arbetet med att hitta effektiva sätt att förhindra både spridning och stigmatisering.

Det är svårt att nämna en exakt siffra, precis som ministern är inne på, eftersom människor inte vågar testa sig av rädsla. Precis som min medinterpellant har nämnt finns det människor som upplever att de inte ens vågar testa sig eftersom de inte vill få svart på vitt att de har sjukdomen, vilket skulle kunna leda till ett stigma.

Vi vet i dag att hiv kan överföras på tre sätt: genom injektionsverktyg, via sexuella kontakter och i samband med graviditet. Dock vet vi också att det nästan inte finns någon risk alls för någon som blir behandlad för hiv att överföra smittan, även om kondom inte används. Detta, som forskningen kommit fram till, var också anledningen till att vi förändrade lagstiftningen så att läkare faktiskt kan säga att information inte krävs om man har väl behandlad hiv.

I stället för att ha krav på informationsplikt borde vi fokusera på det förebyggande arbetet. Vi borde prata med ännu fler barn och unga om att alla har ett ansvar vid sex och att inte bara den som bär på en sjukdom ska ha uppgiften att informera.

En av de största utmaningarna för att ha ett effektivt förebyggande arbete är de fördomar och negativa attityder som finns och som personer med hiv upplever och flera gånger nämner. Diskriminering och stigmatisering är problem som tyvärr upplevs inte bara i det privata livet utan också inom vården. Detta är någonting som vi måste bära med oss.

Tyvärr har alltför många länder lagar som begränsar fri- och rättigheter för personer med hiv och motarbetar förebyggande åtgärder. I vissa länder drar man det till och med så långt att man har lagar som reglerar hur människor med hiv får röra sig geografiskt. I Sverige har vi, bland annat genom informationsplikten, bestämmelser och tillämpningar som förstärker en del av dessa fördomar och inskränker en del fri- och rättigheter för personer med hiv.

Jag tycker att det är besynnerligt att man i Sverige 2024 kan dömas till fängelse om man har frivilligt och ömsesidigt oskyddat sex som inte ens leder till att en person får hiv. Detta anser jag är helt orimligt, och jag hoppas att både regeringen och ministern ser dessa delar som orimliga och vill ha med dem i utredningen. Det är viktigt att reflektera över att vi behöver ändra sådana här bestämmelser för att säkerställa att lagstiftningen inte bidrar till fler fördomar och inskränkningar i livet.

Jag anser att detta är någonting som egentligen skulle kunna snabbutredas. Ministern har riksdagen bakom sig. Det finns otroligt mycket bra kunskap inom Folkhälsomyndigheten och forskning kring hiv som gör att man skulle kunna snabbutreda detta och lägga det på riksdagens bord. Ännu en gång vill jag därför påpeka att jag hoppas att vi kan se detta i närtid. Jag vill också ännu en gång lyfta vikten av det förebyggande arbetet.

Fru talman! För att börja med slutet i Anna Wallentheims inlägg kan jag konstatera att vi nu stärker det förebyggande arbetet. Vi riktar mer resurser för att arbeta med kunskap, motverka stigma, sprida information om hur lagstiftningen fungerar och på olika sätt stärka kunskapen om dessa frågor.

Ulrika Westerlund gav väldigt bra internationella utblickar, men jag vill gärna lyfta fram att Sverige i grunden har varit framgångsrikt i detta arbete jämfört med snart sagt varje annat land. År 2016, om jag minns rätt, fick vi som första land konstatera att vi uppnått Unaids och WHO:s 90-90-90-mål: att 90 procent av alla som hade infektionen skulle känna till sin infektion, att 90 procent skulle få behandling och att 90 procent av dessa skulle ha omätbara virusnivåer. Dessutom har vi under lång tid haft både gratis testning och kostnadsfri behandling.

Jag vågar också påstå att vi i alla fall långt bättre än många andra länder har arbetat med det som Ban Ki Moon talade om: tolerans och medkänsla. Det tycker jag att vi verkligen ska ta fasta på och fortsätta att arbeta med, för det är verkligen framgångsrikt.

Sedan behöver vi bli bättre på att nå marginaliserade grupper som har hiv för att på ett bättre sätt kunna få fler som får en välinställd behandling, vilket också med nuvarande lagstiftning kan leda till att man får informationsplikten lyft.

Det finns alltså en del att göra också inom ramen för nuvarande lagstiftning för att förbättra livet för personer som har hiv. De ska inte behöva lida av att omgivningen har en viss syn på dem. Det är något man ser förskräckande exempel på i omvärlden, men naturligtvis finns den typen av fördomar även i Sverige.

Vi ser som sagt positivt på att titta vidare på frågan och se över en sådan utredning som har föreslagits. Både riksdagen och Folkhälsomyndigheten har velat se en översyn. Sedan får vi återkomma till formerna för detta.

Jag kan dock också konstatera att interpellanterna här i kammaren företräder Miljöpartiet och Socialdemokraterna, två partier som har suttit i regering i åtta år före oss och inte lyft informationsplikten. Ett skäl till det kan vara att man inte har prioriterat frågan; det är svårt för mig att svara på.

Men detta är också komplicerade frågor med svåra avvägningar. Smittskyddslagen finns i grunden av ett skäl, nämligen att undvika att personer drabbas av smittsamma sjukdomar eller sjukdomar som kan påverka och förändra deras liv på olika sätt. Sedan finns det olika argument i det sammanhanget. Inte minst Ulrika Westerlund men också Anna Wallentheim har lyft fram argument för att avskaffa informationsplikten, och de äger onekligen sin giltighet.

Jag tycker att det finns skäl att titta vidare på detta. Vi får återkomma till formerna för det.

Fru talman! För att börja med slutet i Anna Wallentheims inlägg kan jag konstatera att vi nu stärker det förebyggande arbetet. Vi riktar mer resurser för att arbeta med kunskap, motverka stigma, sprida information om hur lagstiftningen fungerar och på olika sätt stärka kunskapen om dessa frågor.

Ulrika Westerlund gav väldigt bra internationella utblickar, men jag vill gärna lyfta fram att Sverige i grunden har varit framgångsrikt i detta arbete jämfört med snart sagt varje annat land. År 2016, om jag minns rätt, fick vi som första land konstatera att vi uppnått Unaids och WHO:s 90-90-90-mål: att 90 procent av alla som hade infektionen skulle känna till sin infektion, att 90 procent skulle få behandling och att 90 procent av dessa skulle ha omätbara virusnivåer. Dessutom har vi under lång tid haft både gratis testning och kostnadsfri behandling.

Jag vågar också påstå att vi i alla fall långt bättre än många andra länder har arbetat med det som Ban Ki Moon talade om: tolerans och medkänsla. Det tycker jag att vi verkligen ska ta fasta på och fortsätta att arbeta med, för det är verkligen framgångsrikt.

Sedan behöver vi bli bättre på att nå marginaliserade grupper som har hiv för att på ett bättre sätt kunna få fler som får en välinställd behandling, vilket också med nuvarande lagstiftning kan leda till att man får informationsplikten lyft.

Det finns alltså en del att göra också inom ramen för nuvarande lagstiftning för att förbättra livet för personer som har hiv. De ska inte behöva lida av att omgivningen har en viss syn på dem. Det är något man ser förskräckande exempel på i omvärlden, men naturligtvis finns den typen av fördomar även i Sverige.

Vi ser som sagt positivt på att titta vidare på frågan och se över en sådan utredning som har föreslagits. Både riksdagen och Folkhälsomyndigheten har velat se en översyn. Sedan får vi återkomma till formerna för detta.

Jag kan dock också konstatera att interpellanterna här i kammaren företräder Miljöpartiet och Socialdemokraterna, två partier som har suttit i regering i åtta år före oss och inte lyft informationsplikten. Ett skäl till det kan vara att man inte har prioriterat frågan; det är svårt för mig att svara på.

Men detta är också komplicerade frågor med svåra avvägningar. Smittskyddslagen finns i grunden av ett skäl, nämligen att undvika att personer drabbas av smittsamma sjukdomar eller sjukdomar som kan påverka och förändra deras liv på olika sätt. Sedan finns det olika argument i det sammanhanget. Inte minst Ulrika Westerlund men också Anna Wallentheim har lyft fram argument för att avskaffa informationsplikten, och de äger onekligen sin giltighet.

Jag tycker att det finns skäl att titta vidare på detta. Vi får återkomma till formerna för det.

Fru talman! Jag tycker absolut att vi ska vara glada över de framgångar vi har kunnat se i Sverige. Jag tänker att de delvis var beroende av att vi hade vår nationella strategi, och därför är det angeläget att vi får en ny nationell strategi på plats så att vi kan fortsätta vårt framgångsrika hivpreventiva arbete.

Jag tänker inte heller att Sverige är en av världens mest repressiva stater på detta område. Vi fick kritik från FN vid den tidpunkt då vi hade det här projektet inom RFSL, RFSU och Hiv-Sverige, för då tillhörde vi verkligen världens mest repressiva länder vad gällde att åtala människor som levde med hiv. Det gör vi inte längre, och det ska vi naturligtvis vara glada för. Men vi ska naturligtvis inte heller jämföra oss med stater som inte erbjuder sina medborgare gratis testning och behandling och så vidare. Vi har en högre ställd ambitionsnivå, som jag är säker på att vi delar från flera olika partier.

Det är centralt att det hivpreventiva arbetet inte försämras av bristande kunskap hos allmänheten som till exempel, vill jag ändå hävda, kan bero på informationspliktens existens. Den kan invagga människor i falsk trygghet och leda till ett mer risktagande beteende. Den kan också avleda från det mest centrala hivpreventiva budskapet: att alla har ett eget ansvar för att skydda sig själva.

Redan 2011 påpekade en läkare som arbetar vid Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm att den centrala frågan vad gäller smittspridning i dag inte är hur enstaka hivpositiva beter sig utan hur vi ska nå alla dem som inte testar sig och som inte vågar vara öppna med sin sjukdom på grund av den diskriminering som drabbar hivpositiva. Det är denna grupp som utgör huvudrisken för sig själva och andra. Att vi har sådana svårigheter att nå dessa människor är delvis en konsekvens av kriminaliseringen.

Jag uppskattar olika försök att nå ut med information och kunskap till allmänheten. Jag tror dock att informationspliktens existens försvårar dessa strävanden. Jag hoppas att den här diskussionen har lett till att regeringen kan ta tag i frågan. Jag är medveten om att frågan är känslig, vilket jag tror är en anledning till att tidigare regeringar har valt att inte lyfta den, delvis beroende på den okunskap som finns och att det kan tolkas som något annat än hivpreventiva insatser att vidta denna åtgärd.

Fru talman! Jag tycker absolut att vi ska vara glada över de framgångar vi har kunnat se i Sverige. Jag tänker att de delvis var beroende av att vi hade vår nationella strategi, och därför är det angeläget att vi får en ny nationell strategi på plats så att vi kan fortsätta vårt framgångsrika hivpreventiva arbete.

Jag tänker inte heller att Sverige är en av världens mest repressiva stater på detta område. Vi fick kritik från FN vid den tidpunkt då vi hade det här projektet inom RFSL, RFSU och Hiv-Sverige, för då tillhörde vi verkligen världens mest repressiva länder vad gällde att åtala människor som levde med hiv. Det gör vi inte längre, och det ska vi naturligtvis vara glada för. Men vi ska naturligtvis inte heller jämföra oss med stater som inte erbjuder sina medborgare gratis testning och behandling och så vidare. Vi har en högre ställd ambitionsnivå, som jag är säker på att vi delar från flera olika partier.

Det är centralt att det hivpreventiva arbetet inte försämras av bristande kunskap hos allmänheten som till exempel, vill jag ändå hävda, kan bero på informationspliktens existens. Den kan invagga människor i falsk trygghet och leda till ett mer risktagande beteende. Den kan också avleda från det mest centrala hivpreventiva budskapet: att alla har ett eget ansvar för att skydda sig själva.

Redan 2011 påpekade en läkare som arbetar vid Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm att den centrala frågan vad gäller smittspridning i dag inte är hur enstaka hivpositiva beter sig utan hur vi ska nå alla dem som inte testar sig och som inte vågar vara öppna med sin sjukdom på grund av den diskriminering som drabbar hivpositiva. Det är denna grupp som utgör huvudrisken för sig själva och andra. Att vi har sådana svårigheter att nå dessa människor är delvis en konsekvens av kriminaliseringen.

Jag uppskattar olika försök att nå ut med information och kunskap till allmänheten. Jag tror dock att informationspliktens existens försvårar dessa strävanden. Jag hoppas att den här diskussionen har lett till att regeringen kan ta tag i frågan. Jag är medveten om att frågan är känslig, vilket jag tror är en anledning till att tidigare regeringar har valt att inte lyfta den, delvis beroende på den okunskap som finns och att det kan tolkas som något annat än hivpreventiva insatser att vidta denna åtgärd.

Fru talman! Precis som den förra interpellanten är jag otroligt stolt över det arbete som vi i Sverige ändå har genomfört på området. Vi ska vara väl medvetna om att hivpositiva i Sverige såklart lever ett betydligt bättre liv än vad många andra gör i andra länder, och det ska vi vara stolta över.

Dock är det enligt mig dags att ta nästa steg. Informationsplikten ställer till det för de personer som upplever att de möter ökat hot, hat och våld i och med plikten.

Jag vill lyfta fram och tacka Ulrika Westerlund från Miljöpartiet som driver dessa frågor tillsammans med mig. Vi har en bra överenskommelse och en bred representation i riksdagens hbtqi-nätverk. Vi ska vara stolta över att vi kan fortsätta ha det gränsöverskridande arbetet. Jag vill än en gång påpeka för ministern han därför kan känna sig trygg när han lämnar fram ett förslag; jag hoppas att det då finns en majoritet här i kammaren som kommer att rösta för att slopa informationsplikten.

Flera organisationer har jobbat med de här frågorna. RFSL, RFSU och Hiv-Sverige har tagit fram förslag på hur en lagstiftning skulle kunna se ut. Det är just informationsplikten man vill ta bort. Man ser positivt på att hiv ska vara med i smittskyddslagen. Det är viktigt att människor ska kunna testa sig och att det är gratis. Men vi behöver se till att människor vågar gå och testa sig utan att det ska komma med andra krav. Tillsammans med jurister har man därför tagit fram ett förslag för hur smittskyddslagen skulle kunna se ut utan informationsplikten gällande hiv vid till exempel sexuella kontakter.

Jag vill avsluta med att läsa upp ett citat: "Om informationsplikten kan tas bort skulle det innebära en viktig seger för alla som tror på lika behandling av alla medborgare i Sverige. Informationsplikten är ineffektiv, stigmatiserande och motverkar hivprevention. När informationsplikten kan tas bort speglar det vad vi redan vet om hiv i dag, att behandlad hiv inte kan överföras vid sex." Detta är ett citat från Camilla Waltersson Grönvall från tiden då hon var riksdagsledamot. Hon är i dag socialtjänstminister.

Ministern ska alltså känna sig trygg med att han har riksdagen och regeringen bakom sig.

Fru talman! Precis som den förra interpellanten är jag otroligt stolt över det arbete som vi i Sverige ändå har genomfört på området. Vi ska vara väl medvetna om att hivpositiva i Sverige såklart lever ett betydligt bättre liv än vad många andra gör i andra länder, och det ska vi vara stolta över.

Dock är det enligt mig dags att ta nästa steg. Informationsplikten ställer till det för de personer som upplever att de möter ökat hot, hat och våld i och med plikten.

Jag vill lyfta fram och tacka Ulrika Westerlund från Miljöpartiet som driver dessa frågor tillsammans med mig. Vi har en bra överenskommelse och en bred representation i riksdagens hbtqi-nätverk. Vi ska vara stolta över att vi kan fortsätta ha det gränsöverskridande arbetet. Jag vill än en gång påpeka för ministern han därför kan känna sig trygg när han lämnar fram ett förslag; jag hoppas att det då finns en majoritet här i kammaren som kommer att rösta för att slopa informationsplikten.

Flera organisationer har jobbat med de här frågorna. RFSL, RFSU och Hiv-Sverige har tagit fram förslag på hur en lagstiftning skulle kunna se ut. Det är just informationsplikten man vill ta bort. Man ser positivt på att hiv ska vara med i smittskyddslagen. Det är viktigt att människor ska kunna testa sig och att det är gratis. Men vi behöver se till att människor vågar gå och testa sig utan att det ska komma med andra krav. Tillsammans med jurister har man därför tagit fram ett förslag för hur smittskyddslagen skulle kunna se ut utan informationsplikten gällande hiv vid till exempel sexuella kontakter.

Jag vill avsluta med att läsa upp ett citat: "Om informationsplikten kan tas bort skulle det innebära en viktig seger för alla som tror på lika behandling av alla medborgare i Sverige. Informationsplikten är ineffektiv, stigmatiserande och motverkar hivprevention. När informationsplikten kan tas bort speglar det vad vi redan vet om hiv i dag, att behandlad hiv inte kan överföras vid sex." Detta är ett citat från Camilla Waltersson Grönvall från tiden då hon var riksdagsledamot. Hon är i dag socialtjänstminister.

Ministern ska alltså känna sig trygg med att han har riksdagen och regeringen bakom sig.

Fru talman! Jag håller med om att jag har regeringen bakom mig. Det är också min uppfattning.

Tusen tack för interpellationsdebatten! Särskilt tack för historien bakom detta! Det är viktigt att påminna oss om vilken resa samhället har gjort i dessa frågor under lång tid. Många personer har bidragit på ett positivt sätt för att minska stigmat och öka möjligheten att leva. Det handlar om såväl forskning som läkemedel, sjukvård och civilsamhällesorganisationer. Man har ökat kunskapen om och förutsättningarna för att många i dag ändå kan leva ett gott liv med hiv.

Frågan är som sagt inte känslig för mig. Jag vill få fram bästa möjliga regelverk för att så många som möjligt ska kunna leva goda och bra liv. Men vi ska samtidigt på bästa sätt minska risken att fler smittas av hiv.

Anna Wallentheim nämnde likabehandling i ett citat. Det har varit ett skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör. Man har velat likabehandla smittsamma sjukdomar i lagstiftningen, för att med hjälp av relevant kunskap kunna förändra. Det har man till exempel gjort när det gäller att informationsplikten kan lyftas bort vid en väl inställd behandling. Vi behöver öka kunskapen om vilka möjligheter som finns inom ramen för dagens lagstiftning. Vi får återkomma till formerna för hur vi ska se vidare på frågorna och utreda förutsättningarna för att ändra detta, om det finns särskilda skäl för det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag håller med om att jag har regeringen bakom mig. Det är också min uppfattning.

Tusen tack för interpellationsdebatten! Särskilt tack för historien bakom detta! Det är viktigt att påminna oss om vilken resa samhället har gjort i dessa frågor under lång tid. Många personer har bidragit på ett positivt sätt för att minska stigmat och öka möjligheten att leva. Det handlar om såväl forskning som läkemedel, sjukvård och civilsamhällesorganisationer. Man har ökat kunskapen om och förutsättningarna för att många i dag ändå kan leva ett gott liv med hiv.

Frågan är som sagt inte känslig för mig. Jag vill få fram bästa möjliga regelverk för att så många som möjligt ska kunna leva goda och bra liv. Men vi ska samtidigt på bästa sätt minska risken att fler smittas av hiv.

Anna Wallentheim nämnde likabehandling i ett citat. Det har varit ett skäl till att lagstiftningen ser ut som den gör. Man har velat likabehandla smittsamma sjukdomar i lagstiftningen, för att med hjälp av relevant kunskap kunna förändra. Det har man till exempel gjort när det gäller att informationsplikten kan lyftas bort vid en väl inställd behandling. Vi behöver öka kunskapen om vilka möjligheter som finns inom ramen för dagens lagstiftning. Vi får återkomma till formerna för hur vi ska se vidare på frågorna och utreda förutsättningarna för att ändra detta, om det finns särskilda skäl för det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.