Interpellationssvar - Lagen om valfrihetssystem - 2023-12-20

Fru talman! Markus Kallifatides har frågat socialministern om han är beredd att ta initiativ till ett avskaffande av den fria etableringsrätten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som svarar på interpellationen.

Syftet med lagen (2008:962) om valfrihetssystem är att enskilda ska ha möjlighet att själva välja utförare av välfärdstjänster. Markus Kallifatides anger att företag fritt kan etablera sig om de uppfyller kommunernas minimikrav. Jag vill framhålla att kommunernas krav kan vara höga och att alla kommuner inte har valfrihetssystem. Det är även möjligt för en kommun som har inrättat valfrihetssystem att besluta om att avsluta den ordningen. Dessa förhållanden i sig innebär en begränsning av etableringsmöjligheterna.

Fru talman! Regeringen värnar valfriheten och den enskildes rätt att välja utförare av en välfärdstjänst. En fungerande konkurrens på omsorgsmarknaden kan skapa bättre förutsättningar för såväl kommunala som privata verksamheter att fortsätta arbeta för att förbättra kvaliteten och för att höja kompetensen i verksamheten. Valfrihet kan vara av godo för både brukare och personal. Fler utförare innebär att personalen har en mångfald av arbetsgivare att välja mellan, men framför allt ger det enskilda en möjlighet att välja vem de vill få vård och omsorg av. För mig är valfriheten lika grundläggande som självklar.

Det är dock allvarligt att välfärdsbrottsligheten har tagit sig in på flera samhällsområden, så även i omsorgen. Men att använda välfärdsbrottsligheten som ett skäl att inskränka valfriheten kan inte vara svaret. Oseriösa aktörer och välfärdsbrott ska vi i stället bekämpa inom alla sektorer. Regeringen har tagit flera initiativ på området och följer utvecklingen mycket noga.

Jag vill särskilt lyfta fram att kommunerna sedan den 1 juli 2023 också ansvarar för att arbeta brottsförebyggande. I det arbetet ingår att stärka det förebyggande arbetet mot ekonomisk brottslighet och välfärdsbrottslighet. För regeringen är det viktigt att skattemedel används så effektivt som bara är möjligt. Kommuner, regioner och statliga myndigheter behöver stärka kunskapen om och få bättre verktyg att upptäcka och förhindra oseriösa aktörer vid upphandling, avtalsskrivning och även uppföljning. Regeringen har också gett Brottsförebyggande rådet ett uppdrag att utveckla det nationella stödet i det brottsförebyggande arbetet (Ju2023/00472). I uppdraget ingår bland annat att ge behovsanpassade och praktiknära stödinsatser till kommuner och andra aktörer.

Jag vill också framhålla att det sedan 2019 krävs tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg för att bedriva verksamheter inom flera välfärdsområden, såsom hemtjänst, hem för vård och boende och särskilt boende för äldre. Samtidigt ser regeringen och jag att detta inte är tillräckligt.

Det är viktigt att komma till rätta med välfärdsbrottsligheten, inte minst för att vi har andra stora utmaningar inom äldreomsorgen, vilket också Markus Kallifatides nämner i sin interpellation. Kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen är en stor utmaning, fru talman. Personalens villkor behöver också förbättras, vilket påverkar så gott som alla kommuner och fristående aktörer.

Det är därför viktigt att vi inte endast diskuterar driftsformer utan också kan kroka arm för att komma åt de utmaningar som finns inom den här sektorn. Då behövs alla - kommuner, enskilda utförare och även staten.

Regeringen avsätter därför 1,7 miljarder årligen till och med 2026 för det så kallade Äldreomsorgslyftet. I budgetpropositionen för 2024, som nu är klubbad, avsätter regeringen dessutom cirka 16 miljarder kronor till kommunsektorn för att just stärka välfärden. Äldreomsorgen är en prioriterad fråga för regeringen och mig, och flera åtgärder har redan vidtagits för att förbättra förutsättningarna.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Min interpellation gäller lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten för privata aktörer enligt den lagstiftningen. Min interpellation gäller inte möjligheten för medborgare att välja mellan olika utförare av välfärdstjänster. För det ändamålet finns för övrigt en annan fullt fungerande lagstiftning: lagen om offentlig upphandling.

Enligt den senaste statliga utredningen på området har valfrihet enligt LOV vid något tillfälle varit infört i 179 av 290 kommuner. 21 av dessa har valt att avskaffa sina system. I oktober 2022 fanns 158 kommuner som drev minst ett valfrihetssystem i sin kommun. Det är främst inom hemtjänstområdet som kommunerna inrättar valfrihetssystem enligt lagen om valfrihetssystem.

Fru talman! Ska en sådan här uppdragsrelation mellan det offentliga och en privat utförare kunna fungera som det är tänkt krävs att tre förutsättningar är uppfyllda: ett noggrant specificerat avtal, information om vad som faktiskt har utförts och sanktioner om avtalet inte har följts av uppdragstagaren. Detta är helt grundläggande ekonomisk organisationsteori, som jag har undervisat om i 25 år av mitt liv.

De här utmaningarna finns också när verksamhet utförs i egen regi, men lösningar som valfrihetssystem med fri etableringsrätt komplicerar det hela. Förutsättningarna förändras när den offentliga beställaren inte längre är arbetsgivare till den som utför själva arbetet. Anställningsavtalet är en helt annan typ av avtal än upphandlingskontraktet. Till det kommer att demokrati, objektivitet, legalitet, fri åsiktsbildning, likabehandling, meddelarfrihet och offentlighetsprincip inte är vare sig norm eller paragraf i aktiebolagslagen, fru talman.

Av det skälet finns hos mig en grundläggande skepsis mot vinstdrift i den skattefinansierade välfärden. Här finns, fru talman, sannolikt en djupt liggande skillnad i världsuppfattning mellan statsrådet och mig. Det är, som statsministern brukar säga, okej att tycka olika.

Något som ofta försvinner ur debatten är kostnaden för att upprätta och administrera valfrihetssystem för den fria etableringen. De senaste åren har ett antal kommuner, som jag sa tidigare, avslutat sina valfrihetssystem just med hänvisning till de administrativa kostnaderna för systemen.

I utredningsbetänkandet Kommuners och regioners kostnader för valfrihetssystem - ett kunskapsunderlag visas att det generellt finns påtagligt lite kunskap om just regioners och kommuners administrativa kostnader för valfrihetssystemen. Men den utredningen hade helt enkelt inte i uppdrag att också försöka uppskatta hur stora dessa kostnader i verkligheten är. Det i sig är naturligtvis uppseendeväckande och ett direkt resultat av den marknadsfundamentalism som präglat denna kammare i decennier. Det tycks närmast råda ett slags tankeförbud på området.

Min följdfråga till statsrådet Anna Tenje blir: Är det inte dags att åtminstone ta reda på vad hela marknadssystemet i välfärden kostar skattebetalarna?

(Applåder)

Fru talman! Våren 2014 var jag oppositionsråd i Linköping. Vi var på besök i Södertälje. Kommunen Södertälje hade funnit stora problem med oseriösa utförare och kostnader som rakat i höjden. Det var uppenbart att LOV, lagen om valfrihetssystem, öppnade för fuskande företag som utnyttjade människor för att berika sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Trots att kommunen stärkt kontrollen hade man inte lyckats få bukt med fusket. Sedan avskaffade man LOV-systemet i Södertälje.

Vi var då i opposition i Linköping, så det var inte mycket att göra åt det här då. Men när vi vann makten på hösten 2014 förberedde vi ett beslut, som vi fattade direkt när vi tog över 2015, om att granska alla företag inom LOV. Vi visste det inte då, men vi blev snart varse att det även i Linköpings kommun förekom väldigt mycket fusk bland hemtjänstföretagen.

Sedan dess har 16 av 21 hemtjänstutförare sagts upp för att de inte levde upp till kraven i avtalen. De har bland annat systematiskt fakturerat kommunen felaktigt, vilket lett till ökade kostnader för kommunen. Med anledning av de brister som vi hade funnit beslutade Linköpings kommun senare att lägga ned LOV-systemet inom hemtjänsten. Men motsvarande valfrihet till nedläggning finns ju inte inom regionerna.

Fackförbundet Kommunal har flera gånger larmat om att lagen inneburit att företag konkurrerat med dåliga arbetsvillkor. Några kommuner som infört strängare kontroller har också funnit omfattande missbruk. Vi kan konstatera att den fria etableringsrätten möjliggör organiserad brottslighet. Så kan vi inte ha det. Vi behöver se över reglerna för den fria etableringsrätten. I ett första steg borde vi åtminstone avskaffa det tvång som regionerna har. Eftersom det är obligatoriskt för dem att tillämpa lagen om valfrihetssystem har de ingen valfrihet.

Förutom att det här skulle innebära bättre styrning skulle vi också få ökad kvalitet och behöva lägga mindre resurser på omfattande kontroller, som är väldigt svåra att göra. Det såg vi också i Linköping - även om vi såg fusket var det svårt att hitta bevis.

Allt tyder på att metoderna för att komma runt systemet har utvecklats, och det är uppenbart att fusket fortsätter i ganska stor omfattning. I år kom en myndighetsgemensam rapport från bland andra polisen, Skatteverket, Säkerhetspolisen och Arbetsförmedlingen där en djupt oroande utveckling beskrivs. Den ekonomiska brottsligheten blir allt vanligare bland organiserade kriminella, och hälso- och sjukvården är på väg att bli en ny så kallad kassako. Gängkriminella har börjat driva vårdcentraler och vaccinationsmottagningar.

Vi är överens om att vi behöver ta tag i gängkriminalitet och brottslighet. Detta är inte värdigt Sverige. Här är en enkel sak man skulle kunna göra för att verkligen få bort en hel del av det fusk som finns: Avskaffa LOV! Eller reformera åtminstone lagen om valfrihetssystem.

(Applåder)

Fru talman! Det är ganska uppenbart att det är ideologiska skillnader som ligger till grund även för denna interpellation. Kanske blir välfärdsbrottsligheten ännu ett svepskäl för att diskutera avskaffandet av den fria valfriheten.

Valfriheten är en väldigt prioriterad fråga för regeringen, men välfärden är än mer prioriterad. I ett tufft ekonomiskt läge har vi varit tvungna att vara försiktiga för att så snabbt som möjligt få ned inflationen, men i tuffa tider valde regeringen att lägga den största delen av reformutrymmet på just välfärden.

Vi har också, bland annat, tillsatt utredningar om att införa språkkrav, utöka stödet till anhöriga och stärka den mediciniska kompetensen inom äldreomsorgen - just för att innehållet i äldreomsorgen ska vara starkare. Vi stöttar även utvecklingen av välfärdsteknik och utvecklar inte minst Äldreomsorgslyftet, vilket jag var inne på i mitt inledningsanförande. Att stärka välfärdens kvalitet är något som jag och mina statsrådskollegor jobbar med dagligen.

Jag delar inte interpellantens verklighetsbeskrivning när det gäller de privata alternativen i välfärden. Tvärtemot vad interpellanten anför är konkurrens något som kan gynna både de äldre patienterna och medarbetarna. Genom att stärka individens valmöjligheter ges till exempel en äldre som är i behov av hemtjänst makten att själv välja utförare utifrån de egna behoven. På samma sätt får medarbetarna i samma läge en mångfald av arbetsgivare att välja bland i stället för att bara ha exempelvis kommunen eller regionen att välja mellan.

Tyvärr fungerar detta inte felfritt. Det finns privata aktörer som inte håller måttet, vilket uppenbarligen var fallet i Linköping, precis som det finns kommuner som inte alltid håller den nivå som är önskvärd. Jag har i min roll som äldreminister besökt väldigt många särskilda boenden, och jag kan konstatera att det finns fantastiskt bra privata boenden - liksom fantastiskt bra kommunala boenden. Det finns dock även mindre bra boenden i både kommunal och privat regi. Vi behöver motverka alla dåliga aktörer, alldeles oavsett om de är privata eller offentliga.

När det gäller kriminella element inom välfärdssektorn ska de givetvis bekämpas med samhällets fulla kraft. Regeringen har också tagit detta på mycket stort allvar. Det förekommer och har under en längre tid förekommit larm om att den organiserade brottsligheten är inne och utnyttjar systemen - vittjar välfärdssektorn på pengar och, framför allt, ingår i verksamheten som oseriösa aktörer. Jag håller med interpellanten om att detta har varit känt under väldigt lång tid.

Det är bara att beklaga att den tidigare regeringen, som styrdes av interpellantens parti, inte tog detta på tillräckligt stort allvar utan var saktfärdig i sitt agerande. Nu växlar i stället vi upp tempot i arbetet mot bidragsbrott, och vi tar välfärdsbrottsligheten på stort allvar - bland annat genom att se över Ivos förutsättningar och genom inrättandet av en utbetalningsmyndighet.

Skattepengar ska definitivt inte gå till den organiserade brottsligheten, men vi måste samtidigt värna det fria valet. Här gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och det finns ingen motsättning dem emellan.

Fru talman! Jag får påminna om det jag sa inledningsvis: Min interpellation gällde inte valfriheten, utan den gällde lagen om valfrihetssystem.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi konstaterade i rapporten Dags för omprövning från 2017 att valfrihetssystem av olika slag har inneburit ett ökat utbud och inflytande för brukarna på en del områden men att detta inflytande är ojämnt fördelat över befolkningen och dessutom ger upphov till en rad oönskade effekter.

I samma rapport konstateras att valfrihetssystem baserat på skolpeng och andra schablonersättningar har den egenskapen att hela vinsten med en eventuell produktivitetsökning stannar hos företagsägare och därför är mindre intressant ur ett offentligfinansiellt perspektiv. Det blir liksom ingen effektivisering för skattebetalaren även om verksamheten skulle effektiviseras som ett resultat av konkurrens.

Det kan dock bli en besparing om schablonersättningen sänks, fru talman, och kanske är det detta som är pudelns kärna. Kan det möjligen vara så att det verkliga målet med många av valfrihetsreformerna från alliansåren 2006-2014 i praktiken var att sänka de kommunala och statliga utgifterna för verksamheten och möjliggöra för ansvariga politiker att sänka skatter och hålla armlängds avstånd till den allt kärvare verkligheten i välfärden?

Så här säger kommunalarbetaren och skyddsombud Anna Collin i tidningen Arbetet: "Vi kan inte längre garantera den individuella omsorg som utlovas. Vi kan heller inte bidra med trygghet och kontinuitet eftersom vi är drabbade av kronisk underbemanning. Vi stressar igenom våra pass och det finns noll utrymme att se en individ. Vi måste lämna dem som ligger inför döden ensamma längre stunder och hoppas att personen inte avlider innan vi har tid att återkomma. Det är åt helvete. Det är ovärdigt. Det är svensk äldreomsorg 2023."

Professor Marta Szebehely har redovisat att antalet brukare som personal i hemtjänsten ombesörjer per arbetspass har ökat har ökat från fyra till tolv per dag sedan 1980-talet, fru talman. Tolv på ett arbetspass, att jämföra med fyra!

Fru talman! Är det möjligen därför högerpolitiker månar så mycket om just lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten? Statsrådet blandar ihop frågan om denna specifika lagstiftning med den bredare frågan om valfrihet och pratar faktiskt om ganska många olika saker i sitt interpellationssvar till mig.

Handlar det om att moderata ministrar och kommunpolitiker av olika partifärg runt om i landet ska kunna fortsätta att skära ned på äldreomsorgen - och dessutom få hjälp med marknadsföringen av eländet av vinstsugna entreprenörer med otrygga och utsatta timanställda som inte orkar kämpa emot? Är det därför, Anna Tenje, som jag inte kan få ett konkret svar på min ganska enkla fråga om regeringen är beredd att begränsa den fria etableringsrätten inom lagen om valfrihetssystem? Jag vill ha ett ja eller ett nej.

(Applåder)

Fru talman! Ja, visst är frågan ideologisk - men kanske inte på det sätt som statsrådet menar.

Vi är som sagt inte emot valfrihet. Vi tycker att det är bra att både kommuner och regioner själva kan välja hur de vill sköta omsorg och vård. Men som min kollega Markus Kallifatides har sagt går det att ju ha valfrihet med hjälp av en annan lagstiftning. Vi prioriterar dock välfärden. För oss är välfärden så otroligt viktig. Pengarna som går till välfärden ska gå till välfärden och inte till någonting annat; det är en viktig fråga.

Gustav Möller, tidigare socialminister, har citerats tidigare här i dag. Jag vill citera honom igen: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket." Därför måste vi vara noggranna med pengarna. Om vi ser att pengar nu går till annat måste vi sätta stopp för det. Därför tycker vi att det är så viktigt, ideologiskt och moraliskt, att de pengar vi skickar in i systemet och som ska användas till den så viktiga vården inte ska fuskas bort.

Vi har sett det gång på gång. Jag vill lyfta fram Region Stockholm, för där har man det senaste året verkligen tagit fasta på detta och granskat det. Redan nu har man upptäckt 125 miljoner i misstänkt fusk. Detta måste vi ta på allvar, för det är som sagt pengar som borde gå till välfärden.

Återigen: Är det inte dags att se över, åtminstone reformera, den här lagstiftningen för att begränsa möjligheterna till fusk inom vår viktiga välfärd?

(Applåder)

Fru talman! Det finns uppenbarligen en tydlig skiljelinje i svensk politik mellan dem som tror på individen och ser människan och dem som tror att staten alltid vet bäst.

Interpellanten lyfter i sin fråga bland annat välfärdsbrottsligheten, som vi har varit inne på flera gånger, och att den skulle vara ett skäl till att avskaffa lagen om valfrihetssystem. Välfärdsbrottsligheten är definitivt ett allvarligt problem, och jag tar det på största allvar. Vår regering har gjort mer när det gäller att bekämpa välfärdsbrottsligheten och bidragsbrottsligheten än vad den tidigare regeringen mäktade med under åtta år. Man såg det komma, men man valde att inte göra något åt saken. Det tycker jag är allvarligt.

Jag tror på individen, och jag tror på valfriheten. Vi ger kommuner och regioner valfriheten att införa LOV eller att avskaffa LOV, vilket många kommuner också har gjort, precis som ledamoten sa tidigare. Men det finns också kommuner som väljer att införa den på nytt.

Vi ger kommuner och regioner verktyg för att motverka oseriösa aktörer. Kommuner som har LOV kan ställa krav på de enskilda aktörerna som etablerar sig i kommunerna. De kan också välja att säga upp de avtal de har haft. Jag förväntar mig att kommuner och regioner använder sig av de verktyg som finns för att säkerställa god kvalitet och att avtal med enskilda aktörer som är oseriösa sägs upp. Samtidigt stärker regeringen också arbetet mot välfärdsbrottsligheten på andra sätt. Valfrihet och säkerhet är inte varandras motsatser.

Interpellanten vill inte prata om valfrihet och hävdar gång efter annan att interpellationen inte handlar om valfriheten. Men jag tror att vi alla egentligen vet att detta bara är ett bekvämt svepskäl för interpellanten. Att säga att man ska begränsa valfriheten för medborgarna är ju såklart ganska obehagligt, men det blir ju kontentan av att säga att man inte får ha LOV längre.

I kommunerna har man rätt att införa LOV men också rätten att plocka bort LOV. Det tycker jag är höjden av demokrati och valfrihet.

Interpellanten tycker dock inte att det ska finnas privata alternativ inom välfärden. Han har tidigare varit tydlig med att han anser att alla privata företag ska bort från välfärden. Valfrihet är inte något som interpellanten tror på, utan det är det offentliga som ska välja åt dig.

Det finns i dag ungefär 40 000 svenskar som får hemtjänst i enskild regi och 17 000 svenskar som bor på ett särskilt boende som drivs av en enskild aktör, och detta bara inom äldreomsorgen. Därtill finns det andra som har gjort många enskilda val inom välfärden.

Jag har respekt för dessa människors val, och jag vill att vi löser de brister som vi har inom välfärdssektorn samtidigt som vi tillförsäkrar den enskilda individen valfrihet att själv bestämma vem man ska få vård av och vem som ska besöka en i ens hem och utföra den omsorg som vårt välfärdssystem har riggat för.

Interpellanten vill i stället göra dessa val ogjorda. Det beklagar jag verkligen, men det visar på den väldigt tydliga skillnaden mellan oss.

Fru talman! Jag når inte fram med den uppenbara sanningen att detta handlade om lagen om valfrihetssystem och inte om möjligheten att inrätta olika valmöjligheter för medborgare i välfärden - det är två olika frågeställningar. Men jag når inte fram.

Jag har också ställt två konkreta frågor. Den ena var om det inte är dags att utreda de administrativa kostnaderna för hanteringen av valfrihetssystem. Jag väntar på svar. Den andra var det den enklaste frågan av alla: Är regeringen beredd att göra något åt den fria etableringsrätten - ja eller nej? Jag tycker mig höra ett nej, men statsrådet får gärna bekräfta det.

Fru talman! Efter dessa 14 år med lagen om valfrihetssystem, varför inte ta lärdom? Statsrådet framhåller i sitt svar till mig att det sedan 2019 krävs tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, för att få bedriva verksamheter inom flera välfärdsområden och att detta i sig innebär en begränsning av den fria etableringsrätten i LOV men att regeringen ser att detta inte är tillräckligt. Det torde ju också vara en väldig inskränkning av valfriheten att staten tvingar regioner att använda sig av LOV inom primärvård med mera.

Jag vill tacka statsrådet för debatten och tillönska henne en god jul. Julen är ju ljusets och hoppets högtid, så jag hoppas att även moderater under juluppehållet ska komma till lite fördjupad insikt om skillnaden mellan offentliga organisationer, där man tjänar medborgarna, organisationer där man tjänar till exempel Gud och privata organisationer, där man tjänar aktieägarna.

Vi socialdemokrater är fast beslutna att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden och se till att alla medborgare får de välfärdstjänster som de har rätt till, fördelade efter behov och finansierade efter bärkraft, att välfärdsarbetarna har rätt lön, rätt kompetens och rätt arbetsvillkor och att kriminella gäng inte får vara ens i närheten av vår skattefinansierade välfärd, fru talman. Lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten bör reformeras i grunden.

(Applåder)

Fru talman! Även jag vill givetvis tacka interpellanten för en mycket bra debatt och nu när det snart är jul önska att interpellanten får lite djupare insikt och också kommer på lite bättre tankar, precis som han önskade mig.

Man kan konstatera att det finns en väldigt tydlig skiljelinje i svensk politik. Det har varit så sedan lång tid och kommer väl även att så förbli. Jag tycker ändå att det är glädjande att Socialdemokraterna sent omsider nu har vaknat upp när det gäller välfärdsbrottsligheten och bidragsbrottsligheten och är villiga att ta i med hårdhandskarna när det gäller de kriminella elementen och den organiserade brottsligheten, som skor sig på skattebetalarnas och välfärdens bekostnad. Detta är mycket glädjande.

Den här regeringen tar dessa frågor på mycket stort allvar. Vi har redan vidtagit många åtgärder och kommer givetvis inom kort att återkomma med betydligt fler.

Jag är till skillnad från interpellanten helt övertygad om att medarbetarna i vården och omsorgen och på våra särskilda boenden, oavsett om dessa är kommunala eller offentliga, tjänar och stöttar våra äldre och dem som är i behov av vård och omsorg. De tänker inte i första hand på i vilken driftsform, inom vilket företag eller inom vilken kommun de jobbar, utan de är där för att utföra sitt jobb, det som de är utbildade för och som de har sitt starkaste fokus på. Vilket boende jag än har varit och besökt, om det så är kommunalt, privat eller drivs av ideella krafter, är detta medarbetarnas fokus. Något annat hoppas jag inte heller att interpellanten tror.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.