Interpellationssvar - Sveriges narkotikapolitik - 2023-12-11

Fru talman! Niels Paarup-Petersen har frågat mig om jag avser att agera för att införa en vetenskapligt baserad narkotikapolitik mot bakgrund av bland annat att Sverige använder enorma polisresurser för att upprätthålla en politik som saknar evidens, som inte uppnår målet om att minska narkotikaanvändningen i samhället och som samtidigt sannolikt bidrar till ökad sjuklighet och fler dödsfall.

Narkotikautredningens (S 2022:01) uppdrag har inte varit straffrättsligt, utan syftet har varit att säkerställa att narkotikapolitiken är förenlig med kraven på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering samt att den utvecklas och anpassas till nutidens och framtidens utmaningar.

Rätten till hälsa gäller alla människor, och det inkluderar givetvis personer med skadligt bruk och beroende av narkotika. Såväl vuxna som barn och unga med skadligt bruk eller beroende ska ha samma förutsättningar för god hälsa och erbjudas vård och omsorg på samma villkor som andra i behov av vård.

Narkotikautredningen har lämnat flera förslag som syftar till att öka tillgängligheten till vård och stöd, så att personer med skadligt bruk och beroende får de insatser som de behöver. Stigmatisering behöver motverkas. Det behövs också insatser för att inte någon ska dö till följd av läkemedels- eller narkotikaförgiftning. Varje dödsfall som orsakas av narkotika är en tragedi för den enskilda personen och dennes närstående och oacceptabelt för ett modernt samhälle.

Straffreformutredningen (Ju 2023:14) ska göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet. Syftet med uppdraget är att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga. Av direktivet framgår att det i framtidens påföljdssystem oftare än i dag kan bli möjligt att använda en påföljd med vårdinriktning när någon döms för ringa narkotikabrott där gärningen har sin grund i beroendesjukdom (dir. 2023:115).

Vi behöver arbeta brett och långsiktigt för att minska antalet narkotikarelaterade sjukdomar och dödsfall. För att uppnå målsättningarna krävs det insatser inom flera olika politikområden. Det kan till exempel handla om insatser för att skapa trygga och goda uppväxtvillkor, för utbildning och för att motverka hemlöshet och socialt utanförskap liksom insatser för att bekämpa narkotikarelaterad brottslighet. Detta kräver att många olika aktörer arbetar för att minska antalet narkotikarelaterade sjukdomar och dödsfall, både i sina respektive roller och gemensamt.

Ju mer kunskap vi har, desto bättre beslut kan vi fatta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för ett utmärkt svar!

Jag kan börja med att säga att det är mycket i den senaste utredningen som är bra, till exempel ökade informationsinsatser och ökat stöd. Vi ser också tydligare regler omkring LARO, vilket kan göra mycket nytta om det blir bra. Det har också skett - eller är i alla fall på väg att hända - något annat positivt, nämligen förbättringen av tillgången till naloxon. Detta är mycket positivt, och jag är tacksam för att Läkemedelsverket har tagit nya steg framåt där. Jag kan nu sätta en bock vid en motion i riksdagen; det är inte alltid man kan göra det!

Det finns alltså jättemycket positivt. Debatten här i dag handlar dock specifikt om kriminaliseringen av narkotikaanvändning för eget bruk - naturligtvis inte om försäljning etcetera. Den senaste utredningen hade inte i uppdrag att titta på detta, men utredaren har ändå sagt att regeringen borde se över de straffrättsliga påföljderna. Den 7 december var justitieministern i kammaren och fick frågan om man inte borde se över avkriminalisering och hur man gör det bäst för ett förbättrat kunskapsläge. Justitieministern sa nej tack till detta. Jag tycker att det kan vara värt att här tydligt fråga statsrådet, som ansvarar för vårdfrågor etcetera, hur han ser på det.

Hur ser det egentligen ut? Utredaren bakom Vi kan bättre! säger att man borde se över hur det ser ut med straffsatserna. Man kanske inte borde ha dem över huvud taget. Folkhälsomyndigheten har länge efterfrågat en översyn och sagt att man borde utreda kriminaliseringen och se om den faktiskt har fått de effekter som vi önskade. FN:s högkommissarie säger i allmänhet att man av olika skäl borde se över kriminalisering.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi presenterade den 28 november en rapport om kriminaliseringens effekter. Enligt rapporten har kriminaliseringen varit dyr, skadlig och ineffektiv. Detta är inte saker som vi överlag tycker beskriver lagstiftning som vi vill ha kvar.

Riksåklagaren och Brå framförde redan när kriminaliseringen infördes att den inte riktigt levde upp till det sätt på vilket vi vanligtvis ser människor enligt svenska straffrättsliga principer.

The Lancet, som är en av världens mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter, eller publikationer, beskrev senast att kriminalisering har visat sig vara skadlig och ineffektiv när man undersökt detta på internationell nivå gällande användning för eget bruk.

Andra länder har valt en annan väg. Många länder tittar just nu på om krig mot droger och kriminalisering är det bästa sättet att säkra ett litet bruk och små skadeverkningar av narkotika. Den svenska regeringen - både den tidigare och den nuvarande - är väldigt skeptisk till att göra en utredning av kriminaliseringen, trots att det aldrig under dess snart 40 år har utretts om den faktiskt har fått de effekter som man önskade att den skulle få.

Avslutningen på statsrådets svar var mycket bra, fru talman. Ju mer kunskap vi har, desto bättre beslut kan vi fatta. Men det gäller tydligen inte i denna fråga. Det är därför jag undrar om vi inte skulle kunna få till en utredning om huruvida kriminaliseringen av narkotika faktiskt har haft de effekter för samhället som vi vill ha.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Niels Paarup-Petersen för interpellationen.

Jag vill börja med att säga att jag har samma uppfattning som Gunnar Strömmer. Vi tillhör samma regering och har samma uppfattning, för att uttala det uppenbara.

Det finns ett antal saker i interpellationen som jag tycker att det finns skäl att titta lite närmare på. Det påstås till exempel att en effekt i Portugal skulle vara att spridningen av hiv minskade kraftigt när man avkriminaliserade. Detta är ju fullt möjligt. Det sägs också att Sverige har haft en ökning av spridningen av hiv, men detta är inte korrekt. År 2022 hade Sverige inte ett enda fall av hivspridning på grund av orena injiceringsmaterial. Alla de tolv fall som vi hade var utomlands. Mellan 2013 och 2022 har vi gått från 100 till 50 fall, så här har vi gjort väldigt stora framsteg. Vi har också en av de minsta hivspridningarna via orena injiceringsverktyg i hela Europa.

Detta har uppenbarligen varit fullt möjligt i Sverige. Här beskrivs det som att våra effekter skulle vara motsatta effekterna i Portugal, men vi har alltså kommit väldigt långt just när det gäller denna aspekt av det hela.

En annan sak gäller dödsfallen. Här är det väldigt svårt att jämföra mellan länder. I den ESO-rapport som interpellanten tog upp inser man detta och väljer också att inte jämföra med några andra länder än länder i Norden. Dessutom är det så att statistiken fångar upp både illegal narkotika och läkemedel, som ju finns legalt på marknaden. Åtta av de tio främsta dödsorsakerna är läkemedel. Heroin är en viktig del, men den stora merparten är läkemedel som i alla fall delvis finns legalt.

Allt detta gör att det här är komplexa frågor som verkligen förtjänar en komplex diskussion. Jag tycker att många som pläderar för avkriminalisering gör det lätt för sig och inte ser målkonflikten mellan att få personer att avhålla sig från att börja och att människor ska få rätt möjligheter att komma i kontakt med vård och stöd.

Jag tycker att det förtjänar att noteras att Sverige har en mindre användning av narkotika än många andra länder. I ESO-rapporten refererar man, utan att ifrågasätta CAN:s uppfattning, att det är en mycket begränsad del av Sveriges befolkning som använder narkotika och att en stor del av narkotikan dessutom konsumeras av högkonsumenter eller konsumenter med problematiskt beteende, vilket ju gör att detta på många sätt skiljer sig från legala droger.

Det är helt uppenbart att detta är komplext och att det finns målkonflikter här. Kanske är det så att den mycket restriktiva svenska politiken har gjort att introduktionen av en del skademinimerande insatser har fördröjts något - det kan man tänka sig är en effekt av detta.

Detta är ett komplext område. Jag har kontakt med många andra länder. Jag pratar med och har träffat personer från andra länder som har valt andra vägar i narkotikapolitiken för att skaffa mig bättre kunskap om hur saker och ting utvecklas i de länderna. Det är ju ingalunda entydiga saker man ser där, utan det finns rätt många problem som kvarstår även i de länder som har valt en annan väg. De har också en annan situation i landet än vad Sverige har.

Fru talman! Jag konstaterar igen att statsrådet har rätt i en hel del av det han säger. Det är en oerhört komplex fråga, och jag tänker inte göra det lätt för mig. Det är ingen tvekan om att alla förändringar kan ha effekter åt flera olika håll. Det kan mycket väl vara så att användningen av narkotika skulle öka vid en avkriminalisering. Men det skulle också kunna leda till mindre missbruk, bättre vård, färre dödsfall och andra positiva effekter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Eftersom det är så komplext är det väl vettigt att låta en utredning titta på det. Utredningar är ju till för att hantera komplexa frågor och hitta den bästa lösningen. En utredning kan ta hänsyn till hela komplexiteten, har tid på sig och kan skriva om det på 700-1 000 sidor. Därefter kan man komma fram till vilket som är bäst för Sverige.

Jag förstår därför inte varför utgångspunkten för regeringen och statsrådet är att säga nej till att titta på detta. Sverige har haft samma politik i många år, och kanske har det lett till att vissa skademinimerande insatser har fördröjts och försvårats med lidande som följd, vilket statsrådet själv nämnde. Om statsrådet ser denna konsekvens av nuvarande lagstiftning är det väl rimligt att man, precis som socialutskottet bad om, helt förutsättningslöst ser över lagstiftningen. Det är detta jag och Centerpartiet vill. Det ska inte vara som med vissa av regeringens utredningar där man i förväg kommer fram till ett svar, utan man ska förutsättningslöst titta på om detta är den bästa politiken för så lite lidande som möjligt och de bästa vårdinsatserna. Utifrån det statsrådet själv säger förstår jag inte varför han inte vill göra detta. Det låter väldigt märkligt.

Jag skulle jättegärna vilja veta varför regeringen och statsrådet inte vill veta mer.

Fru talman! Jag vill veta mer om väldigt många olika saker, men jag använder inte det statliga utredningsväsendet till alla frågor som finns. I Sverige har vi en nyfikenhetsforskning och alla möjligheter att göra olika typer av undersökningar, men vi har ett mycket begränsat utredningsväsen. Regeringen har ingen ambition att avkriminalisera narkotika för egenbruk, och därför har vi heller inte tillsatt en sådan utredning.

Jag är den förste att erkänna att det är ett komplext område. Jag kan identifiera situationer som man kan överväga att titta på. Det gäller till exempel när man slår larm om att någon har överdoserat narkotika. Är det rimligt att man i detta läge riskerar straff? Det finns förstås möjlighet att straffunderlåta, men det är en sådan situation man kan identifiera.

Jag tycker också att man gör det lätt för sig när man pekar på 1988 som ett stort paradigmskifte i den svenska narkotikapolitiken, för så är det inte riktigt. Innehav var straffbelagt även före 1988. Det var narkotikan i blodet som blev straffbart 1988, och det uppfattades inte då som ett paradigmskifte utan snarare som en logisk konsekvens av den narkotikapolitik som redan fördes.

Jag tycker att en del av de utvärderingar som har gjorts av forskare och andra får debatteras i forskarsamhället. När man dömer ut hela den svenska narkotikapolitiken och säger att den inte har nått sina mål bortser man från att mycket annat har inträffat i samhället. Vi har till exempel gått med i EU, och en fri rörlighet för varor och tjänster har införts i hela Europa. Det är en komponent som skulle kunna påverka när det gäller narkotika. Detta resonerar man inte alls om i ESO-rapporten.

Ofta diskuterar man Portugal i detta sammanhang. Nu går det inte lika bra där som det gjorde initialt, och då säger man att det beror på att Portugal har dragit ned på vårdresurserna. Men vad hände i Sverige i början av 1990-talet? Jo, vi hade en kris och gjorde stora nedskärningar på olika områden med ambitionen att sanera statsfinanserna. Det diskuteras inte heller i utvärderingarna. Men när Portugal misslyckas med sin reform pekar man på sådana yttre förändringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Sverige bedömer Folkhälsomyndigheten att färre har ett allvarligt bruk av narkotika nu än för ett antal år sedan. Det är också fler som får vård i dag än tidigare. Här ser vi alltså en positiv förändring. Nu sker förändringar för naloxon efter Läkemedelsverkets förnyade bedömning, och dessutom fortsätter vi att bereda Narkotikautredningens förslag, inte minst vad gäller bättre vetenskapligt stöd för när man ska sätta in LARO-behandling. Fler yrkeskategorier ska också kunna använda sig av naloxon i sina verksamheter för att nå ut med en opioidantagonist som kan häva överdoser. Det här är rätt lågt hängande frukter som jag tycker att vi behöver plocka.

Jag har en fråga till Niels Paarup-Petersen: Är det hans uppfattning att även innehav av narkotika bör avkriminaliseras? Vad jag förstår är det inte Centerpartiets uppfattning, men många som pläderar för avkriminalisering vill se det.

Fru talman! Låt mig börja med att svara på statsrådets fråga. Centerpartiets politik är tydlig. Vi vill att man ska utreda hur man får den bästa politiken kopplat till kriminalisering. Det är frågan. Därför vill vi ha en förutsättningslös utredning. Det finns många olika syner på kriminalisering, från långt åt ena sidan till långt åt andra. Det vi vill se är en förutsättningslös, evidensbaserad utredning som slår fast vad konsekvenserna är med nuvarande lagstiftning och om det skulle bli bättre med en annan lagstiftning. Det är en rimlig utgångspunkt.

Jag uppskattar statsrådets vilja att diskutera detta i kammaren, men om man utesluter en bred utredning och säger att det är något som pågår i forskningssamhället och inte ska ligga på regeringens bord innebär det vissa begränsningar. Som vissa vet har jag ett förflutet i ett annat land, och Fredrik VII av Danmark sa, i min fria översättning: Således kan ingen annan utom vi enbart ha förmågan att bedöma vad som är till statens och folkets sanna gagn och bästa. Det betydde att ingen annan skulle bidra med kunskap, och det handlade om yttrandefriheten för den danske kungen. Men nu handlar det om hur vi skapar den bästa politiken kopplat till kriminalisering av narkotika eller inte, och trots en viss öppenhet låter regeringen lite som den där gamle kungen: Det är bara regeringens sak; det ska inte komma en utredning med svar. Detta är inte riktigt förtroendeingivande. Men jag hoppas att regeringen kan vara lite mer öppen framgent.

Fru talman! Jag tackar interpellanten.

Det finns mycket att göra inom ramen för nuvarande lagstiftning. Som jag refererade till gör vi en översyn av straffrätten, inte just när det gäller narkotika men i bred mening, och där konstateras att en möjlighet är att fler ska få vård i stället för straff som en påföljd och att det är något att se över.

På Niels Paarup-Petersen låter det som att Centerpartiets uppfattning kommer att vara helt beroende av en utredning. Men Centerpartiet har också konstaterat att vi borde avkriminalisera narkotika för eget bruk. Det är Centerpartiets uppfattning, och den har man ju även utan en utredning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På samma sätt har regeringen uppfattningen att vi inte ska göra detta eftersom många personer, inte minst unga människor, beskriver att de använder narkotika i mindre utsträckning än de annars skulle göra eller inte prövar det alls på grund av att det är kriminaliserat. Det har en betydande återhållande effekt på användningen av narkotika i Sverige.

Däremot delar jag Niels Paarup-Petersens ambitioner när det gäller att förbättra vårdinsatserna och att se till att fler personer med skadligt bruk och beroende får hjälp och stöd. Trösklarna för att få den hjälpen och det stödet måste också bli lägre.

Vi bereder Samsjuklighetsutredningen. Vi vet att många av de personer det gäller har en samsjuklighet med psykiatriska diagnoser och tillstånd. Vården behöver vara bättre sammankopplad här. Sedan är det komplicerat att genomföra en sådan reform, men icke desto mindre är det ett väldigt viktigt område om man på allvar ska ta sig an den svåra situation som många som har ett skadligt bruk och beroende och inte sällan också psykiatriska bekymmer befinner sig i.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.