Interpellationssvar - Längre tidsbegränsade straff - 2023-12-11

Fru talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag anser att det finns en principiell fördel med tidsbegränsade påföljder jämfört med ett icke tidsbestämt straff samt om jag kommer att verka för att förlänga det maximala tidsbegränsade straffet i Sverige.

Jag vill börja med att säga att det finns ett stort principiellt värde i att påföljder bestäms utifrån brottslighetens allvar, det vill säga dess straffvärde. Detta följer av straffsystemets grundläggande funktion att skipa rättvisa, och det är bara så brottsoffer kan ges upprättelse. Vissa brott är så pass allvarliga att en proportionerlig och rättvis reaktion är ett livstidsstraff. I så måtto vilar tidsbestämda och ej tidsbestämda straff ytterst på samma principiella grund.

Att straff bestäms utifrån brottslighetens allvar bör även fortsättningsvis vara den absoluta utgångspunkten. Det innebär att den stora majoriteten av straff kommer att vara tidsbestämda. Men därutöver måste det i systemet, precis som i dag, finnas ett visst utrymme för påföljder som bestäms med beaktande av andra hänsyn, till exempel gärningsmannens farlighet och behovet av samhällsskydd. Det är bland annat därför systemet behöver innehålla påföljder som rättspsykiatrisk vård och, i vissa fall, förvaringsstraff. Frågan om huruvida det sistnämnda ska införas är något som en utredning just nu tittar på.

När det gäller Rasmus Lings andra fråga är han och jag helt eniga. Det bör i framtiden vara möjligt att döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än vad som är möjligt i dag, exempelvis vid flerfaldig brottslighet.

Regeringen tillsatte i juli i år en utredning som bland annat har till uppgift att titta på denna fråga. Utredningen ska se över straffskalorna generellt, såväl de enskilda brottens straffskalor som de yttre begränsningarna för hur straffskalor kan utformas. Detta innebär bland annat att utredningen ska lämna förslag som gör det möjligt att döma till längre tidsbestämda straff än i dag.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag noterar att statsrådet har många olika frågor på sitt bord och att det blir en lång eftermiddag för honom här i kammaren. Det är dock bra att vi kan diskutera även detta.

Det finns en del olika brott som kan rendera livstids fängelse - människorov, grovt sabotage, blåljussabotage och grovt spioneri är några av dem - men de flesta som är dömda till livstids fängelse är dömda för mord. Riksdagen skärpte straffet för mord för några år sedan. Vid den tidpunkten, 2020, var det ungefär en tredjedel av dem som dömdes för mord som fick påföljden livstids fängelse, och riksdagen tyckte att det borde vara en större andel. Det fanns en stor majoritet i riksdagen för detta; det var väl bara ett parti, Vänsterpartiet, som motsatte sig förslaget medan övriga var för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Andelen har därefter också blivit större. År 2013 var det bara ett par personer som dömdes till livstids fängelse, och jag vill minnas att det numera är över hälften - rätta mig om jag har fel. Riksdagen försökte vid den tidpunkten, runt 2013, skärpa straffet för mord så att fler av dem som dömdes också skulle få livstid, men slarv i beredningen gjorde att effekten blev den rakt motsatta när Högsta domstolen skapade ett annat prejudikat. Gunnar Strömmer är nog medveten om den historien, även om att det inte är så längre - i dag är det fler än någonsin som sitter i fängelse med påföljden livstids fängelse.

Fru talman! Eftersom livstidsstraffet inte är tidsbegränsat ligger det i sakens natur att man inte vet hur lång påföljden blir förrän det är omvandlat. Vi har en ordning där det är Örebro tingsrätt som gör tidsomvandlingar. Man kan i dag se hur långa straffen blir för brott som begåtts för länge sedan, men vi vet inte hur länge de som döms till livstid i dag kommer att sitta, utan det är prövningar som kommer att göras i framtiden. Det man kan se om man tittar tio år tillbaka i tiden är att genomsnittstiden varit omkring 25 år för dem som fått sina livstidsstraff tidsbegränsade. Medianen ligger också däromkring. Det är en ganska stor differens mot de 18 år som är det maximala tidsbestämda straffet - sju års differens. Det här talar för en möjlighet att ha längre tidsbestämda straff, menar jag, och justitieministern var även tydlig i sitt svar med att han och regeringen förordar det.

Fru talman! Jag får säga något så ovanligt i en debatt som att jag är nöjd med svaret. Vi får se hur det blir med de andra delarna i den utredning som det hänvisas till. Det är inte säkert att vi kommer att vara eniga om alla delar; det återstår att se. Men åtminstone i den här delen kan vi nog se framför oss att vi kommer att ha en samsyn.

Fru talman! Jag vill gärna upprepa varför jag tycker att det är viktigt att vi har livstidsstraff i straffskalorna. Den principiella utgångspunkten för straffrätten måste enligt min och regeringens uppfattning vara just straffvärdet. Straffen ska överlag spegla brottets allvar, vilket inte bara gäller livstidsstraffen. Det finns i ett samhälle handlingar - mord är väl det tydligaste exemplet - som är så allvarliga att de förtjänar det omgivande samhällets allra mest kraftfulla avståndstagande. I en civiliserad ordning som vår handlar det om frihetsberövande, och det längsta frihetsberövande straff man kan dömas till är livstids fängelse.

Jag menar att det är viktigt att livstids fängelse finns i straffskalan just för de allvarligaste fallen, även om straffet med tiden i vissa situationer ska eller bör kunna omvandlas till ett tidsbestämt straff, delvis hänförligt till andra omständigheter, exempelvis återfallsrisken eller hur man skött sig under det långa fängelsestraffets gång. Men det är handlingens straffvärde som domstolen ska bedöma, och vissa handlingar är så pass avskyvärda att vi som samhälle måste kunna ta i och visa med all önskvärd kraft och tydlighet att det har gått över alla tänkbara gränser för vad vi tycker är anständigt. Därför ska man kunna dömas till ett livstidslångt fängelsestraff.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett viktigt perspektivskifte som anknyter till det är det som vi nu vill åstadkomma med den breda straffrättsliga reform som är igång i och med utredningen om påföljderna. Det handlar om att gå från en straffrätt som i hög grad utgår från gärningsmannens intresse till en straffrätt som utgår dels från brottsoffrets intresse av upprättelse, dels från det omgivande samhällets behov av skydd mot i synnerhet grov brottslighet. Det är fråga om systemhotande brottslighet men också grov brottslighet av annat snitt, exempelvis upprepade sexualbrott. Även ur det perspektivet blir livstidsstraffet en naturlig del av helheten. Detta leder också fram till något som jag uppfattar att vi är någorlunda överens om, nämligen att det bör kunna utdömas längre tidsbestämda straff än vad som är fallet i dag.

Jag skulle vilja lyfta en aspekt till. En fråga som i dag inte är en del av straffrätten men som vi utreder i särskild ordning är frågan om att införa ett förvaringsstraff i Sverige. En del tycker intuitivt att det låter ociviliserat att man när strafftiden har löpt ut ska kunna tilldömas en påföljd som innebär att man får vara kvar i fängelse trots att straffvärdet i relation till det brott som man dömdes för har löpt ut. Men det handlar om samhällsskyddsaspekten.

Man kan exempelvis tänka sig en situation där någon begått ett allvarligt sexualbrott och straffvärdet motiverar ett fängelsestraff under en viss tid men där återfallsrisken sett till det omgivande samhällets behov av skydd mot brottsligheten motiverar en längre tid i fängelse än straffvärdet för det konkreta brottet. Vi har den typen av hänsyn när det gäller rättspsykiatrisk vård - andra hänsyn gör att man blir inlåst under en längre tid. Jag menar att samhällsskyddsaspekten bör kunna få ett sådant genomslag även vad gäller straff som inte handlar om rättspsykiatrisk vård.

Fru talman! Vad gäller behovet av att livstids fängelse finns som påföljd är vi överens. Det var också Miljöpartiet i regering med Socialdemokraterna som tog fram lagförslaget om att det skulle vara den normala påföljden för mord. I den frågan har vi inte någon skiljelinje, som jag uppfattar det.

Dessutom ser jag, och vad jag förstår också regeringen, behovet av att ha ett högre maximalt tidsbestämt straff. I dag är det 18 år. Jag menar att det vore bra om det skulle komma närmare vad som är den faktiska genomsnittstiden eller mediantiden för livstidsstraffet. Det ger möjligheten att redan vid tillfället då påföljden avkunnas av domstolen ha en större flexibilitet än i dag, då det maximalt är ett 18 års tidsbestämt straff och annars ett icke tidsbestämt straff vars längd man inte vet förrän det omvandlas långt senare.

Vad gäller resonemanget om ett paradigmskifte från gärningsmannafokus till brottsofferfokus upplever inte jag denna skillnad. Jag tycker att det under lång tid har varit ett fokus på brottsoffers upprättelse och inte minst på att så långt det är möjligt öka tryggheten i samhället. Sedan finns det olika vägar dit, och vi har olika prioriteringar för hur vi ska åstadkomma detta. Det är jättetydligt enligt både forskning och erfarenhet att många gärningsmän som begår allvarliga brott har varit brottsoffer vid en tidigare tidpunkt, inte minst under uppväxten - hemma, på skolan eller i närmiljön. Den som rånar på torget har i de allra flesta fall själv blivit rånad vid ett tidigare tillfälle. Hade det getts ett bättre stöd från samhällets sida till brottsoffret kanske det inte hade gått så illa att den personen hade gått vidare och själv blivit gärningsman. Sedan finns det naturligtvis ett behov av att samhället oavsett det straffar den som begår brott. Inte heller i den delen föreligger någon åsiktsskillnad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Justitieministern tar också upp frågan om förvaringsstraff. Det är en produkt som vi ännu inte har sett, så jag kommer inte att säga så mycket om detta. Jag vet att det här är någonting som finns i andra länder. Vi kommer naturligtvis att titta på det. Men utgångspunkten att man vid tillfället när man blir dömd i så stor utsträckning som möjligt vet vad som kommer att gälla är ändå en princip som jag tycker är viktig, även om det inte är den enda principen. Som sagt kommer vi att återkomma till detta när vi ser närmare hur förslaget utformas.

Fru talman! Jag vill understryka att vi när vi nu har ett civiliserat utbyte om principiella frågor rörande straffrätten ska ta fasta på möjligheten att hitta gemensamma anknytningspunkter snarare än att fokusera på eller leta efter det som till äventyrs kan skilja oss åt. Eftersom vi nu har den här principiella diskussionen skulle jag, utan att gå i polemik mot Rasmus Ling, vilja reflektera över några principiella frågor som jag tror kommer att kräva ställningstaganden och vägval när de blir konkreta.

Det första gäller det generella greppet om straffrätten och perspektivskiftet från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. Ska det omfatta all straffrätt eller ska det bara omfatta vissa delar av straffrätten?

Jag blev kanske lite förvånad när vi lade fram detta förslag och tillsatte utredningen i somras. Jag fick kritik från socialdemokratiskt håll om att vi nu ägnade oss åt något slags generell repression i stället för att helt och hållet fokusera på de kriminella nätverken och den gängrelaterade brottsligheten.

Jag blev förvånad utöver de mer systematiska synpunkter man kan ha på hur man ska ta sig an straffrätten. Det är också för att vi så många gånger här i kammaren har diskuterat annan brottslighet som är utomordentligt allvarlig. Det gäller inte minst sexualbrotten och mäns våld mot kvinnor, brottslighet som riktar sig mot rättsstaten, övergrepp i rättssak, hot av vittnen eller hot av domare.

Det finns så mycket brottslighet som inte i sig är en gängrelaterad brottslighet men som det enligt min uppfattning, om man nu har utgångspunkten att straffet ska spegla brottets allvar, finns ett starkt intresse för oss som samhälle och land att ta itu med.

Jag håller i och för sig med om att få på ett allmänt skulle säga att vi inte skulle stå upp för brottsoffer och skydda det omgivande samhället mot brott. Men likafullt kommer det att kräva en del av oss när vi kommer att titta på utfallet av utredningarna.

Jag ska ta två exempel. Det första gäller fokuset på gärningsmannen. I dag finns en presumtion mot fängelse. Domstolen ska om man kan hitta skäl för det välja en så lindrig påföljd som möjligt, och då en påföljd som helst inte är fängelse.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man talar om de så kallade billighetsskälen. Det är om brottsligheten har fått andra konsekvenser för gärningsmannen, exempelvis om han eller hon har blivit av med sitt jobb som en konsekvens av det brott som man har begått ska det tillgodoräknas gärningsmannen på så vis att domstolen kan sätta ned straffet som en sorts kompensation för de konsekvenserna.

Det är en straffmätning som utgår just från gärningsmannen och gärningsmannens omständigheter och inte brottsoffrets rättmätiga anspråk på att få en upprättelse där straffet står i relation till det brott som brottsoffret har utsatts för. Det tror jag blir en viktig principfråga om man vill få till stånd ett skifte där får det konsekvenser för exempelvis påföljdsval och straffens längd i olika avseenden.

Det andra är frågan om samhällsskyddet. Jag har full respekt för att Rasmus Ling inte vill köpa grisen i säcken och säga ja eller för den delen nej till någonting som ni ännu inte har sett. Vi vet att exempelvis våra nordiska grannländer, både Norge och Danmark, har förvaringsstraff.

I det norska fallet har man inget livstidsstraff utan bara tidsbestämda straff men med möjligheten till förvar. I Danmark har man livstidsstraff, tidsbestämda straff och en möjlighet till förvar. Det är klart att där sätts det omgivande samhällets behov av skydd på sin spets.

Är vi beredda att exempelvis när det gäller vissa riktigt farliga gängkriminella, serievåldtäktsmän eller andra som är väldigt farliga för sin omgivning bestämma tidsobestämt straff som i grund och botten handlar om att förvara och att skydda det omgivande samhället mot den brottsligheten? Jag är beredd att gå den vägen. Jag hoppas att vi kan bygga breda majoriteter för det.

Fru talman! När det gäller delarna om presumtion mot fängelse och billighetsskälen kan det vara någonting där vi kommer att ha olika uppfattningar, föreställer jag mig. Det gäller inte minst mot bakgrund av den situation vi har inom Kriminalvården som oroar oss väldigt mycket och som jag hoppas också oroar statsrådet som är ansvarig för myndigheten och hur det ser ut.

Vi är oroliga för att fler som döms till korta fängelsestraff riskerar att sitta av dem på fängelser som är överbelagda och där man delar celler. De kommer ut efter en ganska kort tid, men de är inte rustade för att kanske fortsätta ett vanligt liv. De kanske gjorde någonting förvisso väldigt dumt men riskerar att inte bara bli av med sitt jobb, den familjesituation som de hade och sitt boende. De har också odlat kriminella kontakter.

Vi kan få ett sådant samhälle för de flesta vanliga narkotikabrotten, för rattfylleri eller för andra straff som tidigare inte har lett till fängelse. Om vi sätter väldigt många - det kan handla om flera tusen om året - i fängelse för den här typen av brott i samhället kan de odla nätverk och bli av med sin tidigare vanliga hederliga situation. Då tror jag att vi riskerar att göra samhället väsentligt sämre. Det är någonting man också ska beakta i diskussionen.

Vad gäller jämförelsen med andra nordiska länder ser det olika ut på många sätt. Norge har som justitieministern sa inte livstidsstraff. De har max 21 års fängelse men har förvarsmöjligheten. I Danmark har man livstidsstraff. De utdelar generellt sett, trots den diskussion som är, kortare straff än vad vi gör i Sverige i dag i normalfallet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan finns det väldigt många andra parametrar. Jag har bara en talartid på två minuter mot statsrådets fyra minuter, så jag hinner inte gå in på det. Vi får ta det i kommande debatter.

Fru talman! Tack, Rasmus Ling, för möjligheten att diskutera de straffrättsliga frågorna!

Det handlar om brotten och straffen på ett mer principiellt plan. Det är inte så distanserat från verkliga förhållanden en åhörare eller tittare kanske kan föreställa sig. Tvärtom kan man säga att de principiella vägval vi gör när det gäller synen på straff och hur de ska användas i praktiken kommer att ha en högst omedelbar betydelse för brottsoffers möjligheter att få upprättelse och för det omgivande samhällets möjligheter att skydda sig mot allvarlig brottslighet och farliga brottslingar.

Jag vill verkligen stå upp för behovet av att göra en bred och generell reform av straffrätten. Det råder igen tvekan om att vi måste göra saker som riktar sig mot det allra mest akuta för samhället eller systemet när det gäller de kriminella nätverken och de gängkriminella.

Det gör vi också. Från och med den 1 januari fördubblas minimistraffen för grova vapenbrott. Normalfallet blir att man låser in en person som har hanterat vapen och sprängmedel i fyra år i stället för två år. Det är otroligt viktigt för att skydda det omgivande samhället mot brottslighet. Det är otroligt viktigt för att försvåra för nätverken att dra in nya ungdomar i sin kriminalitet.

Den finns en pågående utredning om de osjälvständiga brottsformerna. Det gäller försöken, medhjälpen och förberedelserna. Det handlar om att få en bredare träffbild mot nätverken och de kriminella. Vi gör viktiga riktade straffskärpningar som träffar rakt in i de kriminella nätverkens verksamhet.

Vi får verkligen inte glömma bort att det finns väldigt mycket annan allvarlig brottslighet i samhället. Det handlar om det medborgarnära som misshandeln, skadegörelsen, stölden, snatteriet, våldet i de nära relationerna, mäns våld mot kvinnor och sexualbrotten. Det är sådant som drabbar både barn och unga.

Allt det måste vi också omfamna. Det är därför det är oerhört viktigt att gå fram med en generell reform av straffen. Vi kommer att komma tillbaka till de frågorna många gånger under mandatperioden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.