Interpellationssvar - Kvinnors arbetsmiljö - 2023-11-23

Herr talman! Sofia Amloh har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta med anledning av den bristfälliga arbetsmiljön, särskilt i de kvinnodominerade sektorerna.

Jag vill börja med att tacka Sofia Amloh för denna interpellation. Jag delar hennes engagemang för en god och jämställd arbetsmiljö.

För mig som jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister är en jämställd och trygg arbetsmiljö en högt prioriterad fråga. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i arbetslivet, och alla har rätt till en sund och säker arbetsmiljö.

Arbetsmiljöriskerna för kvinnor och män ser olika ut och beror bland annat på att delar av arbetsmarknaden fortfarande är könssegregerad och att män och kvinnor arbetar i olika yrken. Men även när kvinnor och män arbetar inom samma organisation eller yrke har arbetet ofta olika innehåll, vilket också påverkar arbetsmiljöriskerna.

Arbetsmiljöverkets statistik har över tid visat att kvinnor i högre grad blir sjuka av sina arbeten medan män oftare drabbas av olyckor. I Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsorsakade besvär 2022, som avser besvär av olika slag, till exempel fysiska och psykosomatiska, anges att den vanligaste orsaken till besvär förutom olyckshändelser är för hög arbetsbelastning. Det är särskilt vanligt med besvär av denna orsak hos kvinnor som arbetar inom kommun och region. Bland yrken med hög andel besvär till följd av arbetet finns flera kvinnodominerade yrken inom vård och utbildning. Till exempel anges att nästan hälften av alla grundskollärare och fritidspedagoger har sådana besvär. Andra yrken med särskilt hög andel sysselsatta med besvär är undersköterskor och sjuksköterskor.

Eftersom kvinnor och män sammantaget är olika utsatta för risker och ohälsa i arbetslivet är en god arbetsmiljö också en viktig jämställdhetsfråga.

Enligt arbetsmiljölagstiftningen har arbetsgivaren huvudansvaret för arbetsmiljön. En god dialog och samverkan mellan arbetsgivare, arbetstagare och skyddsombud är helt avgörande för ett bra och förebyggande systematiskt arbetsmiljöarbete. Detta arbete ska självklart utgå från förhållandena på den enskilda arbetsplatsen och bör ha ett jämställdhetsperspektiv. Fokus måste riktas mot att förebygga de risker som faktiskt förekommer och därför ta sikte på både kvinnors och mäns arbetsförhållanden.

Regeringen har en hög ambitionsnivå för arbetsmiljöpolitiken för att möta olika utmaningar i arbetslivet. En sådan utmaning är att alla, såväl kvinnor som män, ska orka, kunna och vilja arbeta ett helt arbetsliv. I detta sammanhang har även Arbetsmiljöverket en viktig roll. Arbetsmiljöverket har därför fått stora tillskott på sitt anslag under de senaste åren.

Herr talman! Jag tänker börja i den änden som statsrådet själv återger om hur det ser ut i sitt svar på interpellationen.

Det är stora skillnader mellan könen gällande arbetsmiljön. Främst i de kvinnodominerade sektorerna ser vi att arbetsmiljön är ytterst bristfällig många gånger. Konsekvenserna av det blir oerhörda.

Människor går ned i arbetstid i ett försök att orka. De har återkommande sjukskrivningar som påverkar ekonomin. Det är inte ovanligt att de också går i förtidspension. De orkar inte hela yrkeslivet ut.

Det slog mig att det av en slump är den 23 november i dag när vi har debatten. Jag har skickat ett grattis-sms till min egen mamma som i dag fyller 65 år. Hon fyller pensionär i dag, och vi har den här debatten nu om arbetsmiljön för kvinnor.

Jag har precis sagt att det är väldigt vanligt att människor går i förtidspension. Det är någonting som min mamma också har gjort. Hon har gått i förtidspension för att hon inte har haft förutsättningar att arbeta hela sitt eget yrkesliv. I dag när hon fyller år är det inte en dag då hon slutar att gå till jobbet och blir pensionär. Det har hon redan gjort.

Det yrkesliv som min egen mamma har haft är också synonymt med väldigt många andra kvinnors yrkesliv. Var tredje kvinna i ett arbetaryrke kan inte ta en kortare paus under sin arbetsdag, och var fjärde kvinna har en tidsbegränsad anställning. Det är en situation på arbetsmarknaden som vi har svårt att acceptera, och det krävs att vi gör mer.

Herr talman! Jag tror att det var förra månaden som Försäkringskassan kom med siffror som visar på att fler sjukskriver sig på grund av stress, och en majoritet av de drabbade är kvinnor. Många gånger är det på grund av att det är en dubbel arbetsbelastning. Kvinnor tar ett stort ansvar för barn och familj. Kvinnor jobbar i högre grad i välfärdstjänster, som vi har varit inne på, under arbetsförhållanden som ofta är tunga och besvärliga.

Det är ett samhällsproblem. Det är inte den enskildes problem. Det är inte den enskilde arbetsgivarens problem, utan det är ett samhällsproblem. Det krävs att det finns en politik som tar det fulla ansvaret.

Jag har lite svårt att få ihop det när statsrådet står här och säger att man har en hög ambitionsnivå. Om vi fokuserar på välfärden och den offentliga arbetsgivaren ser vi just nu att regioner och kommuner får alldeles för lite pengar från staten för att klara av sitt grunduppdrag.

Min egen hemregion Sörmland säger upp över 700 människor. De ska tas ute i verksamheten där man inte kan leverera över huvud taget. Det sker i kombination med att vi har en kompetensbrist i välfärden. Människor behöver fler kollegor. Om de ska kunna ta den där kortare pausen kan det inte vara så att det skapar en bättre arbetsmiljö att de får färre kollegor.

Min fråga till statsrådet är: Å ena sidan svälter man ut kommuner och regioner ekonomiskt och driver dem till dessa åtgärder. Å andra sidan säger man att man har höga ambitioner för arbetsmiljöpolitiken. Vad betyder det?

(Applåder)

Herr talman! Jag håller helt med om den bild som interpellanten målar upp om att kvinnor i betydligt större utsträckning än män inte håller hela arbetslivet. Fler kvinnor jobbar deltid, och fler kvinnor går i förtidspension och arbetar helt enkelt mindre. Det är någonting som vi måste arbeta med.

Den här situationen är inte ny. Det är ett problem som har förekommit väldigt länge. Vi måste arbeta ihållande, kontinuerligt och uthärdligt med att hitta nya sätt att förbättra situationen.

Vi befinner oss just nu i ett extra utmanande läge. Vi har en ny situation på arbetsmarknaden där vi befinner oss på andra sidan av en pandemi. Vi hoppas i varje fall att vi befinner oss på andra sidan. Vi har en ny verklighet i arbetslivet med mer distansarbete.

Distansarbete har många fördelar. Men det finns också nackdelar. Det är bland annat att gränsen lätt suddas ut mellan jobb och fritid och mellan jobb och hushållsarbete. Vi ser att detta drabbar kvinnor mer än vad det drabbar män. Det är någonting som vi behöver hantera i det fortsatta arbetet när vi talar om just stress i arbetslivet och att människor sliter ut sig i sitt arbetsliv.

Regeringen har fortsatt att arbeta utifrån den arbetsmiljöstrategi som gäller sedan 2021. Ett av målen i denna strategi är just ett hållbart arbetsliv. Alla ska kunna, orka och vilja jobba ett helt arbetsliv. Strategin kom till under brinnande pandemi, och man hade inte hela den bild som vi har nu.

När regeringen jobbar vidare med frågorna och ser hur vi ska fortsätta efter 2025 kommer vi att utgå från det nya nuläge som vi har för hur vårt arbetsliv ser ut i dag. Det är väldigt viktigt att möta de utmaningarna.

Vi måste också se hur den ekonomiska situationen påverkar alla delar av vårt samhälle och inte minst vårt arbetsliv. Privatekonomin skapar såklart en stress i sig. Vi befinner oss i ett svårt ekonomiskt läge. Man önskar att det hade funnits mer pengar på många olika ställen i vårt samhälle.

Regeringen har gjort stora satsningar på välfärden i budgeten. Det får också ses utifrån det ekonomiska läge vi befinner oss i. Vi följer dessa frågor väldigt noga. För den här regeringen finns det inte något annat alternativ än att fortsätta att arbeta för ett hållbart arbetsliv.

Herr talman! Statsrådet säger att regeringen gör stora satsningar på välfärden. Jag tror att statsrådet och regeringen är ganska ensamma om att uppfatta det som stora satsningar. Vi ser att man drar ned och säger upp människor. Det är människor som får betala ett ganska högt pris där ute.

Det gäller både dem som är anställda och de kvinnor som står där ute och bär välfärden på sina axlar. Under tiden ser vi att patienter inte får vård i tid eftersom personalen inte räcker till för att ge det som den är där för att göra om dagarna. Det är väldigt svårt att känna att man satsar på kvinnor, kvinnors arbetsmiljö och levnadsvillkor. Dessutom säger man att man satsar på välfärden.

Vi hade en pandemi där kvinnor fick betala ett väldigt högt pris för att bära den. Nu kommer en ekonomisk kris. Vilka är det då som får stå där när man säger att det inte räckte till och att det nu är tuffa tider? De får stå där och vara osäkra på om de kommer att ha jobbet kvar eller om de kommer att förlora kollegor och bli färre när kompetensbristen blir påtaglig.

Jag har i alla fall svårt att se det, och jag tror att det är ganska många med mig som har svårt att se att det är stora satsningar.

När statsrådet säger att regeringen har en hög ambitionsnivå för arbetsmiljöpolitiken vill jag fortfarande ställa en fråga. Det har gått ungefär 25 procent av denna mandatperiod. Jag tror att det börjar bli dags för statsrådet att konkretisera och säga mer exakt vad det är man ska göra. Vilket utfall förväntar man sig? Hur ska detta påverka och förändra verkligheten och den arbetsmiljö som vi precis har beskrivit?

Statsrådet är just statsråd, herr talman. Hon är ytterst ansvarig för att förändra denna verklighet, och hon har alla verktyg i sin verktygslåda för att göra det. Jag tror att det är viktigt inte bara för mig eller för oss här i kammaren utan också för många andra att få höra vad statsrådet mer konkret menar med en hög ambitionsnivå. Vad är detta? Vad innebär det? Vad är det som ska göras? Vilka förslag kommer att läggas fram? Vilka åtgärder ska vidtas för att förändra denna verklighet? Det har jag inte fått svar på.

Jag tycker att det är dags att utveckla det svaret. Statsrådet får möjlighet att tycka, tänka och förhoppningsvis också göra. Det är hög tid att statsrådet gör det här i kammaren.

Det räcker inte längre att säga: Vi tycker att detta är viktigt, och vi tycker att vi har ambitioner på området. Statsrådet behöver svara på frågan vad man mer konkret ska göra för att i verkligheten förändra detta. Det gäller kanske framför allt i en tid då den ekonomiska krisen är otroligt påtaglig för just kvinnor, om de jobbar i välfärden eller inte får den privata ekonomin att gå ihop.

Vilka kraftförslag har regeringen att lägga fram för att kvinnor inte ska betala det här priset?

(Applåder)

Herr talman! Ja, det är en utmaning, precis som interpellanten påpekar. I alla tider har vi sett att när kriser uppstår gäller det att bevaka så att de mest sårbara grupperna inte drabbas allra hårdast. Det är nämligen så det har sett ut historiskt.

Denna regering hanterar många samhällsproblem samtidigt, och just när det gäller denna typ av frågor jobbar vi stenhårt för att skydda de utsatta grupperna, så att de inte ska behöva betala det högsta priset för de parallella kriser vi har.

Interpellanten frågar mig vad som konkret görs. Jag kan nämna några projekt som just nu ligger hos Myndigheten för arbetsmiljökunskap.

Där finns just nu en granskning av Arbetsmiljöverkets uppdrag att utveckla och genomföra insatser för att förebygga att kvinnor slås ut från arbetslivet på grund av arbetsmiljörelaterade problem. Det är en rapport som kommer att publiceras den 31 december nästa år.

Det finns ett projekt där man ska sammanställa kunskap om arbetsmiljörisker och friskfaktorer bland hälso- och sjukvårdspersonal, en bransch som vi ser är kvinnodominerad. Här kommer vi att se en slutrapport den 30 april nästa år.

Det finns en enkätstudie om undersköterskors, läkares och sjuksköterskors arbetsmiljö och hälsa. Det är en studie som ingår i ett regeringsuppdrag som handlar om att bidra till att öka kunskapen om hur arbetsmiljön för hälso- och sjukvårdspersonal kan främjas och hur arbetsmiljörisker för gruppen kan minimeras och undanröjas. Här ska särskilt fokus riktas mot den sociala och organisatoriska arbetsmiljön och grupper som löper stor risk för arbetsrelaterad ohälsa. Även här ser vi att det finns en kvinnodominans. Här kommer vi att se en slutrapport den 30 april nästa år.

Det finns också ett projekt gällande hot och våld i arbetslivet. Här ska befintlig kunskap sammanställas om utsatthet för hot och våld från tredje part inom ett urval av offentliga verksamheter. I det uppdraget ingår även att identifiera organisatoriska motåtgärder för att minska och motverka personalens utsatthet. Även här kommer det att presenteras en slutrapport den 30 april 2024.

Det finns alltså ett flertal uppdrag just nu där man tittar på exakt de frågor som vi nu pratar om och där man hanterar de risker som drabbar kvinnor i mycket större utsträckning än vad de drabbar män.

Det är några månader tills de första rapporterna, som jag pratade om, kommer att redovisas. Regeringen kommer såklart att ta emot dem med stort intresse. Vi får då se hur vi går vidare och vad experterna menar är det mest effektiva sättet att gå vidare på.

Herr talman! Först vill jag säga: Ja, både jag och statsrådet har flera gånger i denna kammare sagt att det är helt uppenbart att det är kvinnor som betalar ett väldigt högt pris i kris. Till skillnad från statsrådet menar jag att man behöver agera för att de ska drabbas så lite som möjligt. Det krävs handlingskraft och snabba åtgärder för att lindra konsekvenserna så mycket som möjligt.

Statsrådet säger att vi måste bevaka det och att det är viktigt. Man tittar på när konsekvenserna sker. Det tycker jag är alldeles för tamt, helt enkelt.

Jag tycker att det är jättebra att det tas fram en massa rapporter där man konstaterar hur läget är och hur stora skillnader det är på svensk arbetsmarknad. Vi kan konstatera, med de rapporter som man tar fram och med det underlag för forskning som finns, att vi vet hur stor skillnad det är på mäns och kvinnors arbetsmiljö och på mäns och kvinnors förutsättningar på arbetsmarknaden. Men det hjälper inte. Det förändrar inte verkligheten. Det som behövs är att man kommer fram med saker som faktiskt påverkar detta. Det handlar om att agera och om att lägga fram förslag. Både jag och statsrådet och många fler vet redan hur det är.

Frågan kvarstår: Vad exakt är det som statsrådet vill göra i praktisk handling? Vilka konkreta förslag finns? Vad är det som behöver göras? Fortfarande finns det varje dag kvinnor som riskerar att bli av med sitt jobb och sina kollegor och som inte får ekonomin att gå ihop. Vad ska statsrådet göra åt det?

Herr talman! Jag vill börja med att påpeka att det inte finns någon skillnad mellan mig och interpellanten när det gäller att man måste agera för att skydda utsatta grupper, bland annat kvinnor, för att de inte ska drabbas av kriser. På något annat sätt ska man inte uppfatta mig.

Jag delar såklart interpellantens uppfattning att rapporter i sig inte löser problem. Men i rapporter identifierar man risker och friskfaktorer och precis var problemen ligger. Utan att man tar fram den forskningen menar jag att det inte går att jobba vidare med steg två, nämligen att ta fram lösningar. Nu är det några månader tills vi får fakta på bordet. Regeringen kommer såklart att jobba vidare utifrån detta.

Jag vill tacka interpellanten för denna debatt. Det här är viktiga frågor, för vi behöver ha ett hållbart arbetsliv för både män och kvinnor i Sverige. Det är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv men också för att vi ska få ett bättre och friskare samhälle för alla.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.