Interpellationssvar - Sökbarhet för anmälningar som gäller barn - 2023-11-14

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag och regeringen kommer att gå vidare med förslaget om att göra anmälningar som gäller barn sökbara och i så fall hur tidsplanen ser ut.

En av socialnämndens viktigaste uppgifter är att se till att barn som befinner sig i en utsatt situation får det stöd och skydd som de behöver.

Om socialnämnden efter en orosanmälan beslutar att inte inleda en utredning är det inte givet var beslutet ska dokumenteras, utan det är en fråga som nämnden själv tar ställning till. I många fall dokumenteras dessa i kronologisk ordning och är inte sökbara. Har barnet sedan tidigare en personakt hos nämnden kan beslutet att inte inleda en utredning dokumenteras där. I de fall som en personakt inte redan finns kan det finnas flera orosanmälningar som inte har lett till utredning gällande ett barn. Socialtjänsten riskerar då att missa barn som behöver stöd eller skydd eftersom det kan saknas en heltäckande bild av barnets situation.

Som Eva Lindh uppmärksammar har Socialstyrelsen lämnat författningsförslag i rapporten Att göra anmälningar som gäller barn sökbara - rättsliga förutsättningar för personuppgiftsbehandling. Jag och regeringen anser dock att det är angeläget att frågor om barnakter och gallring av vissa handlingar som rör barn ses över i ett sammanhang och att närliggande förslag hålls samman så långt det är möjligt för att regelverket ska fungera ändamålsenligt och effektivt. Barns rättigheter och trygghet är ett prioriterat område för regeringen. Det finns behov av att fortsatt säkerställa att barnets bästa alltid kommer först.

Utredningen om utbyte och inhämtning av uppgifter i socialtjänsten för att förebygga brott och öka skyddet för barn har bland annat haft i uppdrag att ta ställning till om gallringsbestämmelserna i fråga om barnakter bör ändras. Den har också på mitt initiativ haft ett utvidgat uppdrag - bland annat skulle utredaren även redogöra för och analysera de författningsförslag som Socialstyrelsen föreslår i rapporten och väga de förslag som lämnas i rapporten mot andra möjligheter att göra orosanmälningar gällande barn sökbara.

Utredningen har den 8 maj 2023 överlämnat promemorian Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn (Ds 2023:15) till Regeringskansliet och Socialdepartementet. Promemorian har nyligen remissbehandlats, och remissynpunkterna analyseras nu inom Socialdepartementet. När det arbetet är klart avser jag och regeringen att återkomma i frågan.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att vi kan ha den här debatten och diskutera frågan, för den är oerhört viktig.

Socialtjänsten har ansvar för att barn och ungdomar som befinner sig i svåra situationer får det stöd och den hjälp de behöver. De som arbetar inom myndigheter som möter barn har en skyldighet att anmäla. Det vet vi, och det är inget konstigt med det. Det är bra att man har skyldighet att anmäla om det finns anledning till oro. Det inkommer också ett stort antal orosanmälningar varje år. Under 2021 kom det in 422 000 orosanmälningar, vilket är en stor ökning på bara några år.

Socialtjänsten gör en typ av första bedömning: Har vi tillräckligt för att inleda en utredning? Om man inte har det - det kan vara så att orosanmälan är anonym, att den är lite luddig och så vidare - inleder man ingen utredning. Det är faktiskt i ganska många fall, ungefär 62 procent, som det inte inleds en utredning baserat på de orosanmälningar som kommer in. I det läget får man inte göra anmälan sökbar om det inte redan, som statsrådet nämnde, finns en personakt eller så.

Det skulle dock kunna vara så att det utan att socialsekreteraren vet om det redan har kommit in sex orosanmälningar under det senaste året och att man inte vet om det. Om man hade vetat om att orosanmälningarna hade kommit kanske man hade gjort en annan bedömning - ganska säkerligen hade man gjort en annan bedömning - och inlett en utredning. Nu får man inte titta på anmälningar, och det innebär en stor risk att vi missar barn som far illa. Det får ju inte ske.

Jag har varit med om detta; jag har jobbat som socialsekreterare och ibland själv känt den där oron när man ska göra bedömningen om utredning ska inledas eller inte. Man har ju inte heller ett kollektivt minne på det sättet, så att man kan veta. Det har alltid gett mig en stor klump i magen utifrån tanken att vi kanske har fattat ett felaktigt beslut om att lägga ned en utredning och då missat ett barn som far illa. När man pratar med människor som jobbar som socialsekreterare eller inom socialtjänsten och tar upp frågan säger de: Det här borde ha gjorts för länge sedan. Låt oss vara eniga om att detta är något vi behöver göra någonting åt!

Jag vill ge ett exempel på en grupp barn där det finns en ökad risk att detta händer, och det är barn som förs bort. Man har kanske inte alltid så mycket på fötterna när man misstänker att ett barn ska föras ut ur landet på så kallade uppfostringsresor eller av något annat skäl. Det kan komma enskilda anmälningar som är väldigt diffusa - "Jag är orolig för" eller "Jag tror att det här kanske ska hända". Om dessa barn också förs ut från Sverige är det oerhört svårt att få dem tillbaka till Sverige. Om vi gemensamt kunde se att det finns oro för ett barn och förhindra detta innan det sker skulle vi alltså göra mycket för barnet, naturligtvis, men också för myndigheternas möjlighet att stötta barnet i den situation det lever i.

Den S-ledda regeringen gjorde en utredning, och det finns ett klart förslag till lagändring. Därför är min fråga: Varför kan vi inte genomföra det nu? Det som borde ha hänt för 25 år sedan kan vi ändra nu, så snart som möjligt, för att komma till rätta med problemet.

Herr talman! På ett seminarium här i riksdagen för ett tag sedan lyfte en av deltagarna - en person med lång erfarenhet från Polismyndigheten, mycket av den på lokal nivå - en önskedröm, nämligen att kunna dela varningssignaler mellan flera myndigheter. En orosanmälan är inte per automatik en varningssignal, men däremot ska en orosanmälan alltid leda till ett vägval, det vill säga ett beslut om att antingen gå vidare med orosanmälan eller inte. Det är i sig ett väldigt viktigt ställningstagande.

Många av de lösningar som finns med i den utredning som det refereras till är väldigt bra, och de handlar om att stärka möjligheterna till samverkan och informationsinhämtning. Anledningen till detta är enkel: Alla observationer vi får tenderar att vara ögonblicksbilder, men ögonblicksbilder står inte ensamma utan finns i ett sammanhang. Det sammanhanget kan, som uttrycktes i önskan under seminariet, innehålla en koppling till gängrelaterad brottslighet. Det kan också handla om att flera sinsemellan skilda observatörer rapporterar oro av det mildare slaget kring en individ.

Vi är ju överens om att dagens system med pärmar inte duger, att enskilda socialsekreterares minne inte kan utgöra skyddsnät och att andra och bättre alternativ står till buds. Mot denna bakgrund ställde Gustaf Lantz från Socialdemokraterna en interpellation till socialtjänstministern i våras. Då var svaret att denna utredning precis hade publicerats och att ministern i mycket nära närtid skulle återkomma i frågan. Eftersom Gustaf Lantz inte är här utan förtjänstfullt är föräldraledig, och eftersom jag tjänstgör i hans ställe, tycker jag att jag bär ansvaret för att bära frågan vidare.

Vår gemensamma oro är att tiden går. I möten med representanter för landets fantastiska kommuner framkommer det en verklighetsbeskrivning som jag är orolig för att denna utredning och detta arbete inte riktigt fångar.

När jag för ett tag sedan pratade med en partikollega från Norberg i Västmanland beskrev han en verklighet där Norberg placerar väldigt många barn - oproportionerligt många barn i relation till kommunens storlek. Vad beror detta på? Det beror helt enkelt på att Norberg jobbar jättehårt med det här. De har en jättelåg tröskel för att initiera ärenden. Det leder till att de placerar barn i familjer som har valt att flytta till Norberg därför att föräldrarna tänker att Norberg är en liten kommun och att kommunen aldrig kommer att fånga upp dem. Familjen har varit i kontakt med socialtjänsten i någon annan del av Sverige och har valt att flytta inom landet för att undvika att barnet placeras eller att familjen får det stöd som dessa familjer många gånger faktiskt borde få.

Min fråga - lite som en förlängning till den fråga som Eva ställde tidigare - är hur man kan försvåra för familjer som sätter i system att flytta inom landet. Jag ser egentligen inga skäl till att förlänga själva förloppet. Det finns ibland ett värde i att samla saker i stora utredningar och få ett helhetsgrepp, men vi verkar vara ganska eniga om behovet och om skyndsamheten som detta ärende behöver hanteras med. Ser socialtjänstministern i förlängningen att det finns skäl att se över om denna typ av orosanmälningar, som inte leder till utredning, också skulle kunna vara något som kan delges nya vistelsekommuner om familjen flyttar?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill rikta ett stort tack till Eva Lindh och Marcus Wennerström för väldigt angelägna frågor att diskutera.

Att stärka barns och ungas trygghet och säkerhet är en väldigt viktig fråga för den här regeringen. Det är också en del av det som jag ansvarar för, inte i egenskap av socialtjänstminister utan som barnrättighetsminister. Detta ligger väldigt starkt i fokus i hela det arbete som vi nu gör. Jag vill påstå att ingen regering tidigare har arbetat med ett mer samlat och kraftfullt paket för att komma till rätta med utsatta situationer för våra barn och unga.

Precis som Eva Lindh beskrev är socialnämnden vårt yttersta skyddsnät. Då är det oerhört viktigt att man har rätt förutsättningar och rätt möjligheter och befogenheter att utföra sitt arbete med att skydda barn och unga och att de får det stöd och skydd som de behöver.

Precis som Eva Lindh underströk är det viktigt att anmälningsskyldiga personer anmäler när de får kännedom om att ett barn far illa eller kan fara illa. Så är det ju faktiskt också. Det är viktigt att hela samhället lämnar relevant information när man får signaler som ger skäl till oro.

Därför är det väldigt positivt att jag kan svara interpellanten att det inte är en fråga om huruvida det ska införas rätt möjligheter att göra detta sökbart, utan det är en fråga om på vilket sätt det ska ske. Sedan den 7 november finns det två olika förslag på bordet. Det handlar dels om Socialstyrelsens förslag om ett separat sammanställningsregister, dels om det som utredaren Tengberg föreslår i utredningen Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn. Remisstiden för denna utredning gick ut den 7 november. Här föreslås att en akt för barnet alltid ska skapas vid en orosanmälan.

Som svar på Marcus Wennerströms fråga är det naturligtvis möjligt med en konstruktion av detta. Den ambition vi har är att inga barn ska falla mellan stolarna utan att alla barn ska fångas upp. När en familj till exempel väljer att flytta till en annan kommun därför att den börjar hamna på socialtjänstens radar är det viktigt att man har förutsättningar att se det mönster som möjligtvis kan uppdagas, till exempel i och med möjligheten till en digital vårdakt som gör att det går att dela information över kommungränserna.

Den 7 november tog remisstiden slut. Vi arbetar just nu intensivt med att göra en sammanställning av de remissvar som finns för att överväga vilken modell som ska användas. Det finns fördelar och nackdelar med båda förslagen. Det handlar dock alltså inte om huruvida detta ska genomföras utan om hur det ska genomföras, så att vi kan säkerställa detta.

Det handlar också om ett slags avvägning mellan integritet och barnets bästa. För mig och regeringen är det alltid självklart att det är barnets bästa och barnets trygghet som måste väga tyngst.

(Applåder)

Herr talman! Vi har ju haft en hel del lagstiftningar i Sverige som har sett mer till vårdnadshavaren än till barnen. Så ska vi inte ha det. Barnets bästa måste alltid gå först.

Jag tycker att det är självklart - och jag tror att vi är eniga om detta - att socialtjänsten inte kan inleda en utredning om allt. Det kommer ju in orosanmälningar om saker som man inte ska inleda en utredning om. Det är ju inte så att vi tycker att man ska inleda utredningar i samband med precis alla orosanmälningar, för socialtjänsten har kompetens att göra den bedömningen. Men att inte kunna titta bakåt är ju ett väldigt stort problem - det är många socialsekreterare som, liksom jag, har sett det. Jag tror dock att det är många socialsekreterare som inte har lyft upp det genom åren; jag tänker mig att det har varit sådant som har flugit under radarn.

Nu vet vi dock om detta. Nu har vi också fått en möjlighet att ändra lagstiftningen.

Jag tycker att det är väldigt positivt att vi är eniga om att detta är ett problem och att vi behöver göra någonting. Barnets bästa måste stå i centrum. Det som oroar mig när jag tittar på de remissvar som har kommit in i samband med utredningen Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn är att man ser en del komplikationer och en del saker som kanske inte går att genomföra. Det verkar som att detta kan ta tid.

Det andra som var ute på remiss var alla i stället väldigt positiva till. Det skulle kunna gå snabbt, och det fanns också författningsförslag om hur man skulle kunna ändra i lagen så att vi får till en förändring för att socialsekreterare ska kunna söka bland gamla orosanmälningar.

Jag får en bekymmersrynka när detta ska ses i ett större perspektiv. Det är klart att det är bra att vi ser saker i ett större perspektiv, men det handlar alltid om en avvägning. Hur lång tid kan det ta innan en förändring kommer på plats? Det som redan finns skulle ju kunna genomföras väldigt snabbt.

All tid som finns är ju tid som kan gå förlorad. Jag tror att alla som är här och deltar i debatten vet att det kan vara så att vi missar ett antal barn under tiden fram till att denna förändring genomförs.

Detta oroar jag mig för, och därför frågar jag återigen statsrådet: Hur lång tid kan det ta? Vad är bedömningen? När skulle det kunna bli en förändring? Statsrådet sa att frågan inte är om utan när. När skulle förändringen kunna genomföras? Man har ju genomfört detta om fler verktyg i socialtjänstens arbete. När kan det bli verklighet?

(Applåder)

Herr talman! Många av de tankar jag har ligger i linje med det ledamoten Eva Lindh precis redogjorde för. Det är ju helt fantastiskt att se i utredning efter utredning och även i de lagförslag som läggs fram hur beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag gör avtryck i detta arbete. Det är jättebra att denna andemening fullföljs av regeringen.

Liksom Eva Lindh oroas jag av att statsrådet trycker på att det inte är en fråga om "om" utan "hur", och då blir min följdfråga tveklöst "när?". Som jag var inne på i mitt första anförande finns det ett värde i att man kokar ihop saker till en jättestor gryta, men här har vi ett riktigt problem där en utredning redan är framtagen som kan lösa detta problem. Varje dag är en potentiellt förlorad dag; det vet även statsrådet. Ju längre tid det dröjer, desto fler barn riskerar vi att tappa mellan stolarna.

Jag är positivt inställd till svaret jag fick på min fråga om att vi ska kunna använda detta i en bredare bemärkelse. Det återstår att lösa praktiskt hur nya vistelsekommuner ska kunna ta del av detta, för det är inte alltid helt tydligt hur folk flyttar inom landet. Det ska dock inte finnas några hinder för att delge det. Men precis som Eva Lindh undrar jag när. Hur länge till ska vi behöva vänta på att det förslag som är färdigt sedan ett bra tag blir ett lagförslag?

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att Eva Lindh och jag är överens om att detta borde har gjorts för länge sedan. Jag tillbringar just nu så mycket tid jag bara kan med att resa runt bland landets socialtjänster, och socialsekreterare över hela landet tar upp denna fråga. Jag delar därför inte interpellantens bild av att socialsekreterare och socialtjänstemän kanske inte har tagit upp detta. Detta är en vanlig fråga eftersom det är ett problem att man inte kan följa ett barn och göra en sådan här sökning. Jag har svårt att tro att tidigare socialtjänstministrar eller motsvarande inte har fått precis samma inspel eftersom jag förutsätter att även de har gjort ett antal studiebesök. Detta är alltså väldigt viktigt.

Det är också viktigt att understryka att Socialstyrelsens rapport visar på både fördelar och nackdelar. Det fanns ett skäl för mig att ge ett utvidgat uppdrag till Utredningen om utbyte och inhämtning av uppgifter i socialtjänsten för att förebygga brott och öka skyddet för barn, inte bara för att hålla samman frågor om barnakter och gallring av vissa handlingar så att de ses över i ett sammanhang utan också för att analysera Socialstyrelsens författningsförslag och väga de förslag som lämnats i rapporter mot andra möjligheter att göra orosanmälningar gällande barn sökbara. Det handlar om att göra vissa avvägningar, och jag tycker att man ska vara ärlig nog att säga det. Vi behöver alltså väga fördelar och nackdelar mot varandra.

Detta är också en del i den utredning jag mottog för några månader sedan och där remisstiden tog slut den 7 november. Här finns också förslag på hur man ska kunna flytta information över kommungränser, som också är viktigt i detta sammanhang.

Det finns alltså en helhet i utredningen och de tilläggsdirektiv jag lämnade till utredningen som kommer att vara oerhört betydelsefull när vi ska göra vår sammanvägda bedömning och ta fram det slutgiltiga förslaget för hur detta ska utformas.

En viktig del i detta är givetvis också regeringens arbete med sekretessregler för att sänka trösklar på olika sätt. Den nya socialtjänstlagen är en del i att tidigt kunna jobba förebyggande gentemot barn. De nya sekretessreglerna möjliggör också att socialtjänst och polis ska kunna sitta runt samma bord och därmed kunna delge varandra information.

Allt detta syftar till att vi tidigare ska kunna fånga upp barn som far illa och kunna sätta in rätt åtgärder.

Annat som socialtjänsten tar upp handlar om att se till att föräldrar tar sitt ansvar - det ansvar som är självklart för de allra flesta föräldrar. Med dagens lagstiftning har man tyvärr väldigt lite utrymme med den helt frivilliga socialtjänstlagen och den långtgående och ingripande LVU:n. Här ser regeringen över möjligheten att också få föräldrarna mer engagerade och involverade i det arbete vi vill genomföra.

Det handlar om en rad insatser, och jag konstaterar att när det gäller socialtjänstlagens begränsningar, i och med direktiven från Lena Hallengren till Margareta Winberg om att lagen inte fick vara kostnadsdrivande, kommer socialtjänstdataregisterlagen att vara väldigt betydelsefull som en del i ett stort paket för att bättre skydda våra barn.

(Applåder)

Herr talman! Jag väljer att inte bemöta den feltolkning statsrådet gjorde av det jag sa. Jag har arbetat som socialsekreterare sedan 1995, så det jag sa om huruvida man har uppmärksammat detta eller inte handlar om vilket perspektiv man har.

Hur som helst, vi vet att det är ett stort problem att man inte kan söka i gamla orosanmälningar eftersom vi då riskerar att missa barn som far illa. Det är ett allvarligt hot mot varje barn som berörs. Socialtjänstens arbete är inriktat på att ge det stöd och den hjälp barn behöver, oavsett om det handlar om barn som riskerar att föras bort, barn som misshandlas av en förälder eller vad det än är. Den här frågan handlar om att vi i onödan riskerar att missa barn som far illa eftersom vi inte kan söka bakåt.

Det behöver vi förändra, och jag förstår fortfarande inte, trots statsrådets beskrivning, varför vi inte kan genomföra denna lagändring. Det finns ju konkreta förslag på bordet, så det skulle kunna genomföras här och nu. Att det inte har fungerat tidigare är ju inte ett skäl för att inte göra denna viktiga lagändring så snabbt som möjligt.

Till sist: Förändringen av sekretesslagstiftningen är oerhört viktig för att man ska kunna prata med varandra. Statsrådet säger att hon ska titta på om information ska kunna föras över mellan kommuner, men det gäller bara vid misstanke om brott, inte i de situationer som vi främst tar upp. Precis som Marcus Wennerström säger är det en utvidgad fråga eftersom en del föräldrar flyttar sina barn när socialtjänsten upptäcker brister.

Jag tackar för debatten och hoppas att statsrådet kan svara på min fråga: Varför?

(Applåder)

Herr talman! Det är ingen tvekan om att detta behöver åtgärdas. Som jag inledde debatten med att säga gäller det inte om det ska ske utan på vilket sätt det ska utformas och att det ska vara ett så heltäckande och bra stöd som möjligt för kommuner och socialtjänst. För regeringen är det oerhört angeläget att man på bästa sätt kan säkerställa att inga barn faller mellan stolarna.

Jag är personligen mycket bekymrad över att vi i dag har familjer som när de syns på socialtjänstens radar väljer att byta kommun och på det viset kommer undan de orosanmälningar som kan finnas i en eller flera tidigare kommuner. Därför är det viktigt att man oavsett vald modell - separat sammanställningsregister eller digital vårdakt - kan söka och hitta de uppgifter man behöver också över kommungräns. Kan familjer flytta över kommungräns för att undkomma det som behöver ske från samhällets sida, till exempel vid grav omsorgsbrist, måste det säkerställas att också dessa uppgifter kan göra det.

Detta är en viktig del när vi ska sätta ned foten. Den 7 november kom alla remissvar in, och nu gör vi en sammanvägning och beredning av dessa. Det här är viktiga frågor, och foten måste sättas ned på rätt ställe. Men så fort det är möjligt återkommer vi med en lagrådsremiss och sedan en proposition till riksdagen. Att säkerställa att barn är trygga kommer att fortsätta vara en prioriterad fråga för regeringen.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.