Interpellationssvar - Koranbränningar och svensk yttrandefrihet - 2023-06-02

Fru talman! Richard Jomshof har frågat mig om jag kommer att ta några generella initiativ med anledning av koranbränningar och svensk yttrandefrihet.

Låt mig börja med att konstatera att våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, som till exempel demonstrationsfriheten och yttrandefriheten, på goda grunder är långtgående. De tillåtna ändamålen för att begränsa dessa båda friheter anges uttömmande i regeringsformen. Där framgår att dessa friheter får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får de begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Om de begränsas måste begränsningen alltid vara proportionerlig - det måste alltså finnas en balans mellan mål och medel - och den får aldrig göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Polismyndigheten har en skyldighet att garantera mötes- och demonstrationsfriheten. Skyldigheten är långtgående och innebär att myndigheten behöver vidta åtgärder för att säkra den enskildes grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Polismyndigheten prövar med stöd av ordningslagen (1993:1617) alltså frågor om tillstånd för allmänna sammankomster. Myndigheten får bara i undantagsfall vägra ett sådant tillstånd, i de fall det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller till trafiken eller för att motverka epidemi. En utgångspunkt är att övriga möjligheter att förebygga hindret är uttömda.

Polismyndigheten bedömer varje tillståndsansökan utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och har möjlighet att meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten vid sammankomsten. Polismyndigheten gör dessa bedömningar självständigt, och hur myndigheten beslutar i enskilda fall är en fråga för myndigheten. Om den enskilde får ett avslagsbeslut kan det överklagas till domstol.

Jag har för närvarande ingen avsikt att ta några generella initiativ på detta område, men jag välkomnar att det förs en diskussion om dessa frågor, som är grundläggande i vår demokratiska rättsstat.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för att vi till slut kunde hitta ett datum för denna interpellationsdebatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Sverige har vi en långtgående åsikts- och yttrandefrihet. Att bränna Koranen är, vad man än tycker om handlingen i sig, inte brottsligt. Detta har också slagits fast vid mer än ett tillfälle.

Jag vill också poängtera följande. Att försvara andras rätt att framföra en åsikt eller att utföra en viss handling, naturligtvis inom lagens ramar, är inte synonymt med att stå bakom åsikten eller åsiktsyttringen i sig. Det finns definitivt en lång rad åsiktsyttringar, till exempel, som jag inte förstår varför man vill ägna sig åt eller som jag kan tycka är överflödiga eller till och med direkt korkade. Men jag vill inte, och kan inte, förbjuda dem för det.

Den 4 april meddelade förvaltningsrätten i Stockholm att polisen gjorde fel då man på kort tid tidigare i år nekade två koranbränningar. I mitten av mars slog dessutom kammarrätten fast att polisens beslut att ställa in en demonstration i Norrköping i fjol i samband med korankravallerna var felaktigt.

Ola Österling, som är presstalesman vid polisregion Stockholm, har meddelat att man anser att säkerheten väger tyngre än våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter, vilket i detta fall bara kan betyda, menar jag, att polisen anser det rätt att inskränka de grundlagsfästa fri- och rättigheterna om till exempel islamister hotar med våld, oavsett vad förvaltningsrätten eller kammarrätten tycker om detta.

Men det spelar ingen roll vad polisledningen säger i detta fall, för det är tydligt vad som gäller. Att bränna en koran ligger inom ramarna för vad den svenska yttrandefriheten tillåter, och polisen har agerat fel när man har nekat demonstrationstillstånd.

Fru talman! I svaret på min interpellation säger justitieministern: "Polismyndigheten gör dessa bedömningar självständigt, och hur myndigheten beslutar i enskilda fall är en fråga för myndigheten. Om den enskilde får ett avslagsbeslut kan det överklagas till domstol." Detta är en rimlig ordning; jag håller med om det. Men nu har vi de facto en situation där polisen väljer att neka demonstrationstillstånd trots att domstolar klart och tydligt vid flera tillfällen har konstaterat att polisen har gjort fel när man nekat tillstånd.

Vad gör man då? Vad gör man när polisen, som i det här fallet, struntar i vad en domstol säger? Jag anser i varje fall att det är min skyldighet som ledamot av Sveriges riksdag, vårt högsta beslutande organ, att reagera. Men jag ställer mig framför allt frågan: Är det inte en regerings uppgift att reagera och agera om och när detta inträffar? Det skulle vara intressant att höra justitieministerns åsikt i frågan.

Jag vill bara inför den fortsatta debatten påminna om att innehållet i myndighetsbeslut och enskilda ärenden inte får kritiseras i kammaren.

Fru talman! Återigen - tack, Richard Jomshof, för en väldigt intressant och viktig frågeställning! Det är klart att fri- och rättighetsskyddet är viktigt i sig. Sedan handlar det om hur det, för att det ska vara praktiskt och effektivt, används i samband med olika beslut och hur det upprätthålls i praktiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Först får jag säga att jag förstås inte har några möjligheter att gå in och bedöma hur Polismyndigheten bedömer situationen i enskilda fall. Jag har heller inte underlag för att, baserat på de olika fall som Richard Jomshof tar upp, säga något värderande om hur polisen generellt sett bedömer sådana här frågor. Vi har en ordning som bygger på att polisen inom ramen för lagstiftningen gör en bedömning i det konkreta fallet och på att dessa fall också kan bli föremål för rättslig prövning. När det gäller de beslut som har fattats på senare tid är de fortfarande föremål för rättslig prövning, och jag vill förstås inte föregripa slutsatserna av den.

Undantagsmöjligheterna enligt grundlagsbestämmelserna är vidare än ordningslagens bestämmelser. Rikets säkerhet är ett skäl som kan motivera intrång i dessa friheter. Nu pågår en prövning om, kan man väl säga, snittet mellan den frågan och ordning och säkerhet vid sammankomster. Det ska bli intressant att se hur detta faller ut.

Den andra sak som jag också vill ta fasta på, som Richard Jomshof tar upp, är att det förstås ligger i försvaret av yttrandefriheten och demonstrationsfriheten att man också värnar sådant som man i grund och botten inte själv sympatiserar med.

Jag tycker dessutom att det har varit viktigt att nu när vi har haft en diskussion om koranbränningar också kunna visa erkänsla för människor som blir djupt kränkta över att det som är det allra heligaste för dem blir föremål för denna behandling i offentligheten. Jag känner många människor som skulle uppleva det på motsvarande sätt om en bibel eldades upp på torget i Örnsköldsvik, eller liknande. Den empatin, förståelsen och respekten tycker jag också att man ska kunna uttrycka som politiker. Det vet jag att statsminister Ulf Kristersson har gjort, och jag har full förståelse och stor respekt för det.

Samtidigt kan andra saker också vara sanna. Vi vet att dessa koranbränningar i kombination med den desinformationskampanj som har riktats mot svensk socialtjänst, där det påstås att svenska staten skulle kidnappa muslimska barn, de facto har varit väldigt drivande när det gäller säkerhetssituationen i Sverige. Vi har strategiskt, som det heter, fortfarande kvar det förhöjda terrorhotet, trean på den femgradiga skalan, men vi vet att Säkerhetspolisen och andra relevanta myndigheter har kalibrerat den bedömningen - vi har gått från att vara ett legitimt mål till att vara ett prioriterat mål för terrorhandlingar. Det har också skett ett antal gripanden, både i Sverige och utomlands, som kan misstänkas ha samband med ett sådant förhöjt hot.

Så ser hela bilden ut. Jag tycker att det är utomordentligt viktigt att vi diskuterar alla aspekter av detta: det grundläggande fri- och rättighetsskyddet, vilka grunder som är legitima för att inskränka detta i det konkreta fallet och empatin med människor som måste stå ut med att det sägs saker som man upplever som kränkande - för så ser vår demokratiska ordning ut - men likafullt, tycker jag, kan förvänta sig respekt från det omgivande samhället när man upplever sig kränkt på grund av detta.

Fru talman! Jag håller med justitieministern. Det är klart att detta är en bred fråga och att det finns många aspekter. Det är klart att läget har varit, och är, allvarligt. Men just därför vill jag påstå att vi måste stå ännu mer rakryggade när den här sortens situation uppstår och inte backa undan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Justitieministern säger själv i svaret att han välkomnar att vi för en diskussion om detta och att det är grundläggande i vår demokratiska rättsstat. Men om polisen tillåts att bryta mot svensk lag upprepade gånger trots tillsägelser om att man gör fel, ställer åtminstone jag mig frågan om vi har en demokratisk rättsstat värd namnet. Det kan tyckas hårt, men det är så jag ser på det.

Dagens Nyheter hade nyligen en artikel där de gick igenom hela händelseförloppet. Där finns det flera anonyma källor som menar att man har känt sig pressad, till exempel från muslimska grupper men också från den förra socialdemokratiska regeringen, att stoppa koranbränningarna.

Den 6 maj i fjol meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att polisen hade gjort fel när den nekade demonstrationstillstånd under valborgshelgen. I domen skriver förvaltningsrätten - och detta är viktigt - att polisen endast får begränsa sammankomster om det är arrangören som stör ordningen. Och vad vi än tycker om Paludan som person och det han gör så var det inte han som kastade sten eller eldade polisbilar eller försökte döda poliser. Trots förvaltningsrättens dom valde polisen att göra tvärtom. Även om man faktiskt hade gått ut och sagt att man skulle rätta sig efter det domslutet gjorde man det inte.

Det finns alltså nu sammanlagt tio olika domar i fem olika förvaltningsrätter där det har slagits fast att polisen har gjort fel. Det är ändå ganska många. De gäller framför allt våren och sommaren 2022, och det handlar alltså om koranbränningarna och eftermälet till dem. Men det är inte slut där. Den 18 februari i år meddelade polisen att man totalförbjuder den här sortens aktiviteter eller demonstrationer, även om det inte finns något som helst stöd för detta i till exempel ordningslagen. Den här gången var det efter hot och påtryckningar från islamister utomlands.

Jag förstår naturligtvis allvaret i detta; det är ingen lätt situation. Men just därför menar jag att vi måste vara rakryggade. Den 4 april meddelade Förvaltningsrätten i Stockholm igen att polisen hade gjort fel. Detta var den elfte gången polisen fick bakläxa.

Jag anser att polisen obstruerar. Jag tycker att det är allvarligt. Enligt artikeln i Dagens Nyheter ska målet vara att polisen strävar mot en dom där man vill förbjuda koranbränningarna helt. Man blir alltså en aktivist. Det tycker jag är ytterst problematiskt, och jag vill citera Tom Schultz-Eklund vid Förvaltningsjuristerna i Sverige, som menar att polisen har gått för långt. Han säger att det inte är en myndighets uppgift att driva på rättsutvecklingen åt ena eller åt andra hållet, utan polisen ska verkställa det som står i lagen.

Att socialister och islamister vill inskränka demokratin förvånar mig inte ett dugg, men om det nu finns borgerliga politiker som vill detsamma måste jag erkänna att det förvånar mig. Jag tycker också att det är tragiskt om polisen väljer att böja sig för islamister och för hot och väljer att faktiskt medvetet bryta mot svensk lag, för det är så jag ser det.

Jag förstår inte varför regeringen inte agerar i den här frågan. Någonstans måste ju det yttersta ansvaret ligga. Det finns ändå någon över Polismyndigheten som borde kunna ha en åsikt, en uppfattning, om det visar sig att polisen i det här fallet inte följer de domslut som vi kan se vid elva olika förvaltningsrätter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Richard Jomshof gör ett antal, uppfattar jag, rätt svepande påståenden om både Polismyndigheten och för delen andra politiker - i det första fallet att den skulle präglas av en sorts allmän aktivism och i det andra fallet att man skulle känna sig oförhindrad att på olika sätt vilja begränsa demokratin. Man kan väl säga att jag inte är beredd att skriva under på vare sig det första eller det andra påståendet.

När det gäller polisen har de en utomordentligt central uppgift som följer av lagstiftningen. Det är de som i det konkreta fallet ska göra bedömningen om den här demonstrationen eller opinionsyttringen ska få tillstånd eller inte. Den uppgiften är i sig inte uttryck för någon aktivism, utan den följer av lagstiftningen. De bedömningar som ska göras ska handla just om ordningen och säkerheten.

Det är väl en rätt viktig sak att det i vart och ett av de fall som Richard Jomshof refererar till handlar om unika omständigheter i det konkreta fallet och en ganska momentan bedömning som handlar om möjligheten att upprätthålla ordningen och säkerheten vid en specifik sammankomst, vid en specifik tidpunkt och under de omständigheter som råder där och då. Jag har inte underlag för att dra några generella eller svepande slutsatser om detta, utan jag känner en mycket stor tillit till en ordning som bygger på att polisen lokalt fattar sina beslut och att det i den mån någon som berörs av detta har invändningar går att överklaga de besluten. Detta görs, och då ska domstolarna göra sitt jobb, vilket jag uppfattar att domstolarna gör.

Sedan gällde det säkerhetsfrågorna och om att böja sig för utländska islamister. I vad mån fallen vi har sett på senare tid har bedömts i ljuset av de risker som har funnits i samband med en konkret demonstration eller manifestation och exakt vilka omständigheter eller vilka hotbilder som har legat till grund för den bedömningen kan jag kort sagt inte ha någon uppfattning om, utan det är Polismyndigheten som ska ha det. De frågorna får sedan närmare granskas i laga ordning, och det är i våra domstolar.

Jag tror att det ibland finns en för stor ängslighet när det gäller regeringars möjlighet att styra myndigheter. En regering har stora, konstitutionellt grundade och skyddade möjligheter när det gäller att leda och styra verksamheten i myndigheter. Vi har regleringsbrev, ekonomiska styrmedel och myndighetsdialog, och vi har möjlighet att utföra särskilda regeringsuppdrag. Det finns en ofta mycket vidare ram och fler olika verktyg än vad som ibland kan framkomma i den allmänna debatten. Men det finns en gräns som är väldigt tydlig, och det är att se till att hålla ett ordentligt avstånd till de bedömningar som våra myndigheter gör i enskilda fall.

Jag menar att det konstitutionellt sett skulle vara otillständigt att ett justitiedepartement eller en justitieminister klev in nära de bedömningar som görs i de konkreta fallen vid Polismyndigheten eller någon annan myndighet. Det är jag kort sagt inte beredd att göra. Jag menar att det finns en mycket legitim ordning här: Polismyndigheten fattar beslut i de konkreta fallen. Dessa kan rättsligt prövas av domstolar. Sedan kan man analysera utfallet av domar i olika mål och fråga sig om det finns några lagstiftningsförändringar som måste göras i ljuset av de domarna. Det är den legitima ordningen, och den vill jag hålla mig till. Likafullt välkomnar jag debatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Bland de olika skäl som polisen har uppgett till att man har velat neka tillstånd har det först varit ordningsstörningar. Där har man fått bakläxa. Sedan sa man att det var resursbrist, och där fick man bakläxa. Sedan sa man att det var tidsbrist, och där fick man också bakläxa. Vid något tillfälle sa man att ansökan hade kommit in för sent, och där fick man bakläxa, varpå man gick tillbaka till ordningsstörningar och fick bakläxa igen. Det är detta som är själva huvudproblemet här.

Jag har full respekt för det justitieministern säger, och jag har full koll på hur ordningen ser ut i vårt land, men problemet är när detta återupprepas. Vad händer om ett politiskt parti nekas att hålla demonstrationer för att polisen säger att det är resursbrist eller tidsbrist eller att ansökan kom in för sent eller att det är ordningsstörningar, och detta blir återkommande? Det är jätteallvarligt. Kan man göra det i det här fallet kan man kanske också göra det i andra fall, och då har vi ett problem. Det är så jag tycker att man ska se den här frågan.

Vår demokrati är unik. Vi är ett av de tjugo länder i världen som anses vara fullgoda demokratier. Jag anser att den här sortens beteende är ett steg i helt fel riktning, och det är därför jag tycker att frågan är så oerhört viktig. Sedan har jag naturligtvis otroligt stor respekt för vad justitieministern säger och hållningen i frågan. Men om vi har en situation där det finns människor som vägrar att acceptera vår lagstiftning och vårt sätt att leva, oavsett om dessa människor befinner sig innanför eller utanför våra gränser, måste vi stå upp för vår grundlag. Vi kan inte komma ifrån att dessa hot, som inte minst har funnits utomlands mot Sverige, har varit en förklaring till att situationen uppstått. Vi måste stå rakryggade och säga att vi inte böjer oss för den sortens hot.

Herr ålderspresident! Jag är av den bestämda uppfattningen att det svenska grundlagsskyddet på området är utomordentligt starkt. Det råder heller ingen som helst tvekan om att polisen har en mycket långtgående skyldighet i sitt uppdrag att värna demonstrationsfriheten och yttrandefriheten. Min bestämda uppfattning är att detta också görs, även sett under längre tid.

Vi kan konstatera att polisen garanterar möjligheten för personer att bränna koraner och möjligheten för nazister att demonstrera i Göteborg bara ett par kvarter från en synagoga. Vi skulle kunna få se att domstolar skyddar pastorers möjligheter att uttrycka sig utomordentligt nedsättande om homosexuella, även om detta förvisso inte rör det här området.

Vår rättsordning skyddar vidsträckt, också yttranden som en majoritet på mycket goda grunder - om jag får ha min egen personliga uppfattning - kan finna väldigt stötande. Detta är för mig är en viktig utgångspunkt. Demonstrationsfriheten och yttrandefriheten i Sverige är utomordentligt vidsträckt och upprätthålls också.

Vi kan titta på andra demokratiska rättsstater, exempelvis Finland. Där har man kvar den gamla lagstiftningen, så som vi hade i Sverige i början av 70-talet, som inte tillåter kränkningar av trosfriden, till exempel att man bränner heliga skrifter, oavsett om det är Koranen eller Bibeln. Ingen skulle väl säga att Finland för den sakens skull är en diktatur eller ett land som långtgående inskränker grundläggande fri- och rättigheter.

Exakt var balanspunkten ska ligga kan man ha olika uppfattningar om i olika rättsordningar. Jag vill ändå i grund och botten säga att jag känner stor tillit till den ordning vi har. Polisen måste bedöma ordningen och säkerheten i de konkreta fallen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Alla de omständigheter som Richard Jomshof nämnde är oftast omständigheter som kan påverka ordningen och säkerheten och möjligtvis också förutsättningarna att upprätthålla dessa. Om polisen vill argumentera på det sättet får det prövas av domstolar senare. Domstolarna har över tid klargjort var gränserna går. Detta välkomnar jag och tycker är utomordentligt viktigt.

Jag vill avsluta med att säga att det är jättebra och välkommet att vi får tillfälle att diskutera alla relevanta aspekter av dessa frågor här i kammaren och i den allmänna debatten. Det tror jag har en främjande effekt när det gäller att upprätthålla demonstrationsfriheten och yttrandefriheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.