Interpellationssvar - Väntetiderna inom cancervården - 2023-05-25

Fru talman! Mikael Dahlqvist har frågat mig vilka konkreta åtgärder som vidtas för att minska köerna inom cancersjukvården. Mikael Dahlqvist har också frågat mig vilka åtgärder regeringen och jag avser att vidta för att minska skillnaderna i landet.

Cancervården i Sverige är, fru talman, högt rankad i internationella jämförelser, och Sverige har för närvarande en av de högsta siffrorna i EU när det gäller överlevnad i cancer. Överlevnaden fortsätter dessutom att öka när det gäller de vanligaste cancertyperna. Samtidigt krävs förbättring, och regeringen har därför under 2023 avsatt 625 miljoner kronor för att ytterligare utveckla och förbättra cancervården.

En viktig fråga i arbetet med att förbättra den svenska cancervården är att korta väntetiderna och minska ojämlikheterna. Att snabbt få diagnos och behandling har en direkt påverkan på sannolikheten för en god prognos. Att patienter får sämre förutsättningar att överleva en cancerdiagnos till följd av långa väntetider eller på grund av var i landet de bor är oacceptabelt.

Införandet av standardiserade vårdförlopp, SVF, i den svenska cancervården inleddes 2015. Syftet med SVF är att minska onödig väntan och oro hos patienterna samt att motverka ojämlikheter. För arbetet med SVF finns två nationella mål, inklusionsmålet och ledtidsmålet. Inklusionsmålet är att 70 procent av alla patienter ska undersökas i ett SVF. Ledtidsmålet är att 80 procent av dessa patienter ska utredas inom vårdförloppets utsatta tider.

Samtliga regioner uppfyllde inklusionsmålet 2022, vilket var första gången. Vi ser därmed att den långsiktiga satsningen på SVF leder till resultat. Däremot är utvecklingen under 2022 sämre när det gäller ledtidsmålet. Även om måluppfyllelsen är hög för vissa cancertyper, exempelvis akut leukemi, varierar uppfyllelsen mycket regionerna emellan och är ofta långt från 80 procent.

I överenskommelsen mellan staten och SKR om cancervården 2023 finns därför fortsatta prestationsbaserade krav på regionerna för deras arbete med SVF. Inom ramen för överenskommelsen har det också beslutats att prestationskraven ska ses över till nästa års överenskommelse i syfte att uppnå förbättring. Överenskommelsen innefattar även ett flertal andra insatser för att stärka områden med särskilda utmaningar. Exempelvis ska en handlingsplan tas fram för att stärka urologin och en nationell arbetsgrupp tillsättas för att stärka strålningsvården.

En cancerpatient möter ofta ett tiotal olika specialiteter under sin tid i sjukvården. En effektiv cancervård med korta väntetider är därför beroende av att kompetensförsörjningen är god i hela sjukvården. För att åstadkomma detta gav regeringen i januari 2023 Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Av samma anledning är tillgängligheten i cancervården också beroende av tillgängligheten i vården i stort. För att öka tillgängligheten i vården gav regeringen i februari 2023 Socialstyrelsen i uppdrag att fördela närmare 2 miljarder kronor i prestationsbaserad ersättning till regionerna för att öka antalet vårdplatser. Socialstyrelsen har även i uppdrag att ta fram ett förslag på en nationell plan för att minska bristen på disponibla vårdplatser, liksom att stödja och stärka regionernas produktions- och kapacitetsplanering. Inom ramen för överenskommelsen med SKR om ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården avsätter regeringen årligen närmare 3 miljarder till regionerna för att öka tillgängligheten.

Avslutningsvis vill jag också nämna att regeringen nyligen har initierat en uppdatering av den nationella cancerstrategin. Uppdateringen kommer att ta ett helhetsgrepp om cancervården och dess bestående utmaningar, inbegripet väntetider och ojämlikheter över landet. Sverige ska ha en cancerstrategi som säkerställer att vi förblir ett föregångsland inom cancervården.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Acko Ankarberg Johansson!

Vi har en svår situation inom hälso- och sjukvården, med ökande väntetider och bristande tillgänglighet i hela landet. Vi har nyss gått igenom en global pandemi som naturligtvis har medfört att vården har fått koncentrera sig på att ta hand om covidsjuka patienter. Detta medför såklart i sin tur undanträngningseffekter för andra patientgrupper. Personalen har gjort fantastiska insatser men är sliten efter pandemin. Köerna till cancersjukvården är inget undantag trots att sjukvården har prioriterat att ge livsviktig vård så snabbt som möjligt under pandemin.

Fru talman! Anledningen till dagens debatt är att visa att köerna till vissa behandlingar är oacceptabelt långa. Tyvärr dör patienter i väntan på vård. Enligt sjukvården har långa väntetider i vissa fall påverkat patienters möjlighet att bli friska. Jag påstår därför att situationen är ytterst allvarlig.

En grundförutsättning för att jobba bort köer och öka tillgängligheten är att det finns resurser, vilket inte är fallet nu. I en ekonomirapport från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, för maj månad - den är bara någon vecka gammal - kan man läsa att den ekonomiska utmaningen för Sveriges kommuner och regioner blir alltmer påtaglig. Det svåra ekonomiska läge som Sverige befinner sig i just nu, med hög inflation, stigande räntekostnader och kraftigt ökande pensionskostnader, återspeglas hos kommuner och regioner, precis som i den enskildes plånbok.

Redan i år förväntas de flesta regioner göra underskott. Detta är anmärkningsvärt, fru talman, med tanke på det historiska anslag som den förra regeringen gav, speciellt under pandemins slutskede, och de stora överskott som då fanns i Sveriges kommuner och regioner. Resultatet väntas falla med 50 miljarder i år, och för nästa år ser det ännu dystrare ut.

Vi ser redan nu att kommuner drar i handbromsen för att klara det ekonomiska läget. I förrgår rapporterades om att skolan i många kommuner i Sverige tvingas till kraftiga nedskärningar, bland annat i Göteborg. Detta kommer självklart att påverka regionerna, som ansvarar för sjukvården. Man tvingas att dra i handbromsen rejält.

Tyvärr kan jag inte se att regeringen avser att öka statsbidragen till kommunerna och regionerna. Min fråga till Acko Ankarberg Johansson är därför: Ser ministern något problem med krisen inom cancersjukvården? Det jag ser här och nu är att köerna är alldeles för långa och att alltför många får vänta.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Mikael Dahlqvist för en oerhört viktig fråga till sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson. Jag anmälde mig till denna viktiga debatt för att ta tillfället i akt att prata om just de långa väntetiderna inom vården i Sverige och framför allt i min hemregion Skåne. Jag väljer att göra detta trots att jag vet att sjukvårdsministern inte styr över Region Skåne utan har ett nationellt ansvar för sjukvårdspolitiken. Jag gör det dels för att sjukvårdsministerns partikollegor faktiskt i allra högsta grad är ansvariga för krisen inom sjukvården i Skåne, där de ju styr, dels för att jag upplever att det finns en stor oro bland både patienter och sjukvårdspersonal men också bland invånare i Skåne.

Fru talman! Väntetiderna inom cancervården i Skåne har inte bara bitit sig fast, utan de har också ökat. Inte ens var tredje skånsk cancerpatient får vård enligt de tidsgränser som finns. Vi vet, precis som ministern sa i sitt svar, att varje dag räknas när det kommer till dem som drabbas av cancer.

Tiotusentals skåningar har stått i vårdkön längre tid än lagen medger. Läget är faktiskt värre i Skåne än i resten av Sverige. Sjukvårdsministerns partikamrater och övriga styrande högerpolitiker i Skåne skyller detta på pandemin, och visst förde pandemin med sig en extremt hög belastning på sjukvården, även om det naturligtvis hade sett mycket värre ut om inte den socialdemokratiskt ledda regeringen hade gett historiskt stora tillskott i form av statsbidrag till regionerna.

Men pandemin drabbade ju hela Sverige, inte bara Skåne. Därför kan det inte vara pandemin som är anledningen till att väntetiderna inom vården i Skåne är längre än i resten av landet.

Anledningen till att just de skånska vårdköerna är så långa är en kraftigt underfinansierad sjukvård. Den skånska sjukvården har bara i år sparkrav på närmare 3 miljarder svenska kronor. Skånes universitetssjukhus har sparbeting på 1,4 miljarder, Helsingborgs lasarett 442 miljoner och Ystads lasarett 155 miljoner. Så ser det ut på de skånska sjukhusen och vårdcentralerna.

Tidöpartierna agerar i Skåne på samma sätt som här i riket. Regeringen och Sverigedemokraterna har ju som bekant prioriterat att sänka skatterna för höginkomsttagare, och för att ha råd med det ger de mindre anslag till bland annat sjukvården. För Region Skånes del sänktes statsbidragen i år med 428 miljoner kronor. Samtidigt sitter samma Tidöpartier i Region Skåne och upprätthåller en av landets allra lägsta regionskatter och låter underskotten i sjukvården skena.

Detta, fru talman, är inte rätt prioriterat! Därför vill jag fråga sjukvårdsministern: Anser sjukvårdsministern att det var rätt prioriterat att sänka skatterna för höginkomsttagare med dubbelt så mycket som man gav i generella statsbidrag till regioner och kommuner, som ju bedriver hälso- och sjukvårdspolitik och därmed också kan påverka längden på cancervårdköerna? Och anser sjukvårdsministern att hennes partikamrater i Region Skåne gör rätt prioriteringar när de lägger sparkrav på nära 3 miljarder svenska kronor på redan extremt hårt ansatt skånsk sjukvård?

Fru talman! Tack, ledamöter, för interpellationen och tilläggsfrågor! Det är verkligen angeläget att vi har en cancersjukvård som ger möjlighet till tidig upptäckt, rätt diagnos och sedan rätt behandling för patienten, liksom att patienten får möjlighet till eftervård och rehabilitering - ibland har man behov av detta livslångt.

Vi har väldigt mycket mer att göra för att säkerställa tidig upptäckt. Vi har bra behandlingar redan i dag, men vi måste förstärka på rehabiliteringssidan. Det är skälet till att vi har tagit initiativ till att revidera den nationella cancerstrategin. Det har varit ett önskemål från riksdagen under flera år, men tidigare regering har inte valt att göra det.

Grunden i strategin är bra; det är inte den som ska förändras. Det är en nationell strategi som är särskilt för cancer och som är framåtsyftande. De sakerna ligger fast. Men man behöver ständigt uppdatera och förnya utifrån nya utmaningar, nya tekniker och nya möjligheter. Det är vad regeringen har tagit initiativ till i vår.

Det som ledamöterna lyfter fram här är också bristen på resurser. Den är påtaglig just nu till följd av inflationen. Jag noterar att Socialdemokraterna inte har gett någon annan peng till sjukvård eller regioner i sin vårändringsbudget, utan de ligger på samma nivå som regeringen. Socialdemokraterna har alltså inga andra pengaförslag till stöd för regioner, kommuner eller sjukvård under innevarande år än vad regeringen har. Där står vi på samma ställe.

Det är klart att det är nödvändigt att förstärka sjukvården. Därför ger vi särskilda statsbidrag som går just till sjukvården. Jag kommer att fortsätta att kämpa för det.

Vi har ett behov av generella statsbidrag, framför allt till kommunerna, som har bred och vid verksamhet. Men vad gäller regionernas verksamhet kommer mitt fokus att vara särskilda statsbidrag som går till sjukvården, så att man kan korta köer, öka vårdkapaciteten och förstärka primärvården och många andra delar. Det är mitt fokus.

Jag är glad över att regeringen också ökade stödet till sjukvården i den budget som gäller för innevarande år. Det är nödvändigt att fortsätta det arbetet.

Något har dock hänt som är väldigt glädjande. I vecka 11 i år nådde vi en kulmen. Sedan vecka 11 gör vi lika många operationer i Sverige som vi gjorde före pandemin. Det är fantastiskt, och det beror inte på vare sig den förra regeringen eller den nuvarande. Det beror på medarbetarna i hälso- och sjukvården, som har kunnat sätta upp mål och beta av köer, så att man nu faktiskt är tillbaka på samma nivå vad gäller antalet operationer som före pandemin under motsvarande månad och vecka. Det är riktigt imponerande.

De som håller i registret säger att detta faktiskt är en skillnad som man kan berätta om, så därför gjorde jag det för någon vecka sedan. Man måste ju veta att det inte bara är ett tillfälligt hopp, utan vi befinner oss faktiskt i en förbättring. Sedan kommer sommaren, och då måste medarbetare få semester, så det kommer att bli en nedgång. Så måste det få vara. Men stort tack till alla medarbetare som faktiskt har åstadkommit denna upphämtning när det gäller operationer!

Det handlar i mycket om elektiv, planerbar vård, men det handlar också om vård till cancerpatienter. Där måste vi göra en förstärkning, så att resurserna går dit där behoven är störst och så att vi kan säkerställa att vi har kompetent personal som kan vara med och arbeta i detta.

Detta med att höja skatten då? Det var givet för vår regering att öka stödet i alla transfereringar till följd av inflation, där de räknas upp med automatik. Vi har i statsfinanserna den regeln att stöd och bidrag räknas upp i förhållande till inflation eller om det går åt motsatt håll. Detsamma gäller skiktgränser för skatt, exempelvis.

Regeringen har inte fattat beslut om att sänka skatten för någon särskild grupp. Det som skedde var en följd av att vi både ökade stödet för dem som behöver olika transfereringar och att det också blev motsvarande procentuella höjning av skiktgränser i skattesystemet. Frågan är om Socialdemokraterna tänker höja skatten för barnmorskor och poliser inför nästa år eller hur de tänker göra.

Fru talman! Tack än en gång för svaret, statsrådet Ankarberg Johansson!

Jag delar sjukvårdsministerns uppfattning att det är bra att vi har strategiska anvisningar specifikt för cancersjukvården. Vi vet att detta med regionala centrum betyder mycket. Vi vet att en nationell strategi betyder mycket. Vi vet också att de standardiserade vårdförloppen har varit en fantastisk utveckling. Det är vi helt överens om.

Men, fru talman, det är inte detta som min interpellation handlar om. Min interpellation handlar om det läge som vi befinner oss i nu, ett läge som är akut för Sveriges kommuner och regioner. Då hjälper det inte om man skjuter till statsbidrag för att till exempel öka vårdplatserna, för de slukas av ett svart hål.

Min kollega Yasmine Bladelius nämnde ju Skåne. Jag kan också ta Värmland som exempel på hur akut läget är. Värmland är ett ganska litet län med 280 000 invånare. I år pekar prognosen på minus 700 miljoner för sjukvården i Värmland, och nästa år blir underskottet 1,3 miljarder. Vi har tre sjukhus i länet, och underskottet motsvarar hela verksamheten vid mer än ett av dem. Så allvarligt är läget, och så snabbt har det gått.

Jag vill också ännu mer framhålla vikten av hur allvarligt läget är och fylla i det som ledamoten Bladelius tog upp om Skåne. Jag har nämligen tagit del av en skrivelse från Regionsamverkan Sydsverige, där bland annat Region Skåne ingår. Den skickades nyligen till Finansdepartementet för att påvisa hur akut det ekonomiska läget är. Där skriver man: I nuvarande situation behövs det tillfällig finansiell hjälp från staten för att mildra den akuta ekonomiska krisen om inte den höga inflationen ska ge långsiktiga kvardröjande negativa effekter på regionernas förmåga att leverera hälso- och sjukvård. Vidare skriver man att det behövs ekonomiskt stöd i form av generella statsbidrag för att hantera den kortsiktiga kostnadschock - ja, så skriver man - som orsakas av den snabba prisutvecklingen.

Som jag tolkar detta, fru talman, kommer det att gå ut över vården. Det kommer naturligtvis att påverka tillgängligheten, och köerna kommer att öka.

När det gäller hur mycket pengar man prioriterar från olika partier och från regeringen kan vi konstatera att vi har lika budget när det gäller riktade statsbidrag. Det har sjukvårdsministern fullständigt rätt i. Däremot har vi fördubblat anslaget när det gäller generella välfärdspengar. Det är faktiskt drygt 6 miljarder mer än vad regeringen lade i höstas. Ni väljer att prioritera en skattesänkning för dem som har höga inkomster. Det gäller alltså den statliga skattesatsen. Detta kan justeras. Det handlar bara om politisk vilja. Det är klart att man kan justera med olika styrmekanismer.

Jag har ställt ytterligare en fråga till statsrådet Acko Ankarberg Johansson. Håller du med mig om problembilden när det gäller den kommande välfärdskrisen, givet det svåra ekonomiska läge som tornar upp sig? Avser regeringen att komma med besked om huruvida man avser att förstärka statsbudgeten när det gäller regioner och kommuner?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag vet att statsrådet har ett enormt engagemang i dessa frågor. Det är väl bara det att vi ser lite olika på hur vi ska hitta lösningarna.

Jag vill berätta om min syster som arbetar inom vården. Vi pratar ofta om hennes tuffa arbetssituation, men naturligtvis inte om patienterna. Hon känner ofta: I dag var nog sista dagen. Och hon är långt ifrån ensam om att känna så.

Ska man, fru talman, komma till rätta med köerna inom vården handlar det om personalen. Det handlar om personalens arbetssituation och om fler kollegor till sjukvårdens personal. Där finns lösningen; åtminstone är detta en av de allra största delarna när det gäller att hitta lösningar på problemen.

Då kan man fråga sig hur man ska få fler kollegor till dem som arbetar inom sjukvården och hur de ska få en bättre arbetssituation. Enligt mig handlar det om hur man väljer att prioritera. Rent ekonomiskt handlar det naturligtvis om hur man väljer att lägga upp statsbudgeten och om var man väljer att lägga till exempel de generella statsbidragen. Man kanske hellre sänker skatterna för höginkomsttagare.

Men det handlar naturligtvis också om vilka förslag man väljer att lägga fram för att förbättra exempelvis arbetssituationen för sjukvårdspersonalen. Ett av de förslag som nu utreds inom Regeringskansliet gäller angiverilagen. Jag skulle vilja fråga sjukvårdsministern hur hon ser på att sjukvårdspersonal ska tvingas ange papperslösa för polisen och Migrationsverket.

Fru talman! Tack, ledamöterna, för frågor och kompletteringar! När det gäller den sista frågan, om informationsansvaret, kommer det att bli en statlig utredning. Det står redan nu i Tidöavtalet att det finns omständigheter som gör att man bör undanta sektorer. Sjukvården är redan nämnd i detta.

Jag är väldigt glad över att ledamoten lyfter arbetsmiljön, för regeringen har gjort det löpande. Det är inte så att det första vi ska göra är att enbart prata om fler utbildningsplatser. Det handlar också om dem som redan arbetar i sjukvården. Det handlar om dem som faktiskt har arbetat och som har utbildning och erfarenhet men som har lämnat sektorn.

Det är 13 600 sjuksköterskor som har lämnat sektorn de senaste sex åren. De jobbar inte alls med sjukvård. Det är väldigt många sjuksköterskor, barnmorskor och distriktsläkare som går ned på deltid för att jobbet är för tungt. Man har självklart all rätt i världen att jobba deltid. Det kan finnas privata skäl. Det kan handla om jobb, familj och vad det kan vara. Men man ska inte göra det för att jobbet är för tungt, för då är det en arbetsgivarfråga. Då är det inte en tillräckligt bra arbetsmiljö för att man ska kunna jobba heltid.

Jag kan ge ett räkneexempel. Om alla sjuksköterskor som i dag jobbar deltid skulle gå upp till heltid skulle vi ha 8 000 fler heltidstjänster när det gäller sjuksköterskor. Det är en fantastisk siffra. Här har varenda arbetsgivare en möjlighet att göra förändringar och förbättringar i arbetsmiljön. Dessa personer är redan utbildade och har erfarenhet. Några av dem kanske vill gå upp till heltid - då kommer pensionen att förbättras. Men då måste arbetsmiljön bli bättre. Kanske vill en del som tidigare har arbetat i sektorn återkomma till den, men då måste det finnas en tillit till att det har blivit förändringar och att det har blivit bättre. Annars återvänder de inte.

Därför tog jag som minister initiativ och kallade Sveriges Kommuner och Regioner och dåvarande ordföranden i hälso- och sjukvårdsdelegationen till ett möte i våras tillsammans med alla fackliga företrädare. Nu har vi fått en ny hälso- och sjukvårdsdelegation på SKR, och jag har kontaktat nuvarande ordföranden där. Vi kommer att ha ett uppföljande möte, förmodligen efter sommaren. Vi måste nämligen kunna redovisa konkreta förändringar för medarbetarna när det gäller arbetsmiljön. Det är det enda sättet att behålla dem i hälso- och sjukvården eller att få tillbaka dem som redan är erfarna och kunniga.

Vi ska förstås också se till att vi har tillräckligt med utbildningsplatser och att yrket är attraktivt för de unga som vill söka sig till det.

När det gäller statsbidrag, som ledamoten Dahlqvist gärna lyfter, är skillnaden mellan regeringen och Socialdemokraterna väldigt liten. Inte en krona lade Socialdemokraterna till sjukvården, kommunerna eller regionerna i vårändringsbudgeten, utan man gjorde samma bedömning som regeringen gjorde. Vi måste ha en återhållsam vårändringsbudget. Inflationen är nämligen det som drabbar hushållen allra hårdast, vartenda hushåll. Den gör hushåll fattiga. Vi måste motverka inflationen på alla sätt vi kan, så att man får tillbaka köpkraften och så att lönen får det köputrymme som ska finnas.

Både Socialdemokraterna och regeringen bedömde att vi behövde en återhållsam budget, så där har vi ingen skillnad.

Ledamoten lyfter då i stället höstens budget, som gäller för innevarande år. Där lade Socialdemokraterna 6 miljarder mer till kommuner och regioner, men det är inte 6 miljarder till sjukvården. I praktiken innebär det ungefär 1,4-1,5 miljarder till sjukvården. Ni gjorde nämligen också en neddragning på 200 miljoner under kontot folkhälsa och sjukvård. Den del som är kvar till sjukvården är ungefär 1,4-1,5 miljarder.

Det är säkert väsentliga pengar, och där kommer vi att återkomma från regeringens sida i höst när vi lägger fram en ny budget. Men detta är inte den stora skillnaden mellan att det går bra och att det går dåligt. Jag tror att man ska vara försiktig när man låtsas som att man har gett mycket nya pengar när man inte har gjort det.

Vi har ett gemensamt ansvar för att se till att sjukvården har den finansiering som krävs. Och där kommer både regeringen och, föreställer jag mig, Socialdemokraterna att återkomma när det gäller höstens budget och se till att sjukvården får de resurser den behöver. Men vi måste jobba med arbetsmiljön varje dag, för den är helt avgörande för sjukvårdens framtid.

Fru talman! Tack, ännu en gång, Acko Ankarberg Johansson, för ditt svar! Jag vet att sjukvårdsministern har ett stort engagemang i frågan. Vi har kamperat ihop tidigare i socialutskottet i många år, så jag tvivlar inte på engagemanget. Vi har väl lite olika syn på hur vi ska nå målet.

Jag nämnde i mitt första anförande att personalen är sliten efter pandemin, fru talman. Det är klart att det återspeglar sig i en fortsatt tuff arbetsmiljö. Där tycker vi lika. Och det är klart att det finns en hel del att göra inom hälso- och sjukvården när det gäller styrning och ledningsfrågor. Det handlar inte alltid bara om ekonomiska resurser. Det håller jag med om. Det handlar också om styrning och ledning. Det kanske också handlar lite grann om hur man fördelar administrativ och patientnära vård.

Det handlar om att kunna uppnå ett bra schema, fru talman. Nu riskerar vi stora varsel inom hälso- och sjukvården, och då kan det bli färre medarbetare. Det är klart att färre medarbetare inte kommer att medföra en minskad arbetsbörda för de befintliga medarbetarna. Om vi ska få tillbaka alla medarbetare som tyvärr har lämnat vården handlar det bland annat om att höja statusen. Då måste vi se till, precis som när det gäller äldreomsorgen, att man får skälig lön, bra arbetsmiljö och bra villkor. Därför är generella statsbidrag viktiga.

Avslutningsvis, fru talman: När det gäller fördelningen av pengar till det generella systemet är det klart att den förra socialdemokratiska regeringen annonserade en högre summa. Men skillnaden är också att vi är beredda att ompröva, speciellt nu när vi ser hur den ekonomiska utvecklingen ser ut.

Fru talman! Tack än en gång, ledamoten! Det är ett angeläget ämne, och jag ser ingen skillnad mellan regeringen och Socialdemokraterna i ambitionen för cancervården eller vad som behöver göras framåt. Jag ser fram emot att utveckla samarbetet i hur vi utvecklar cancerstrategin och det arbetet.

Det finns skillnader i hur mycket pengar vi har gett, men det är inga stora skillnader. Vi kommer båda att återkomma i höstens budget: Socialdemokraterna återkom inte i vårändringsbudgeten utan kommer, ungefär som regeringen, att återkomma i höst. Vi måste först kämpa ned inflationen och sedan säkra stödet för alla välfärdsverksamheter, utöver de pengar vi redan har gett för innevarande år.

Varje region har just nu en väldigt tuff situation att lägga en budget vare sig man gör det redan nu till junisammanträdet eller om man väntar till november. Det finns för- och nackdelar med båda. Risken är att man går fram med en för hård budget nu och i praktiken låter som om man gör besparingar två gånger. Väntar man och tar budgetbeslutet i november kan det bli svårt att få effekt i januari. Det är alltså inget lätt vägval som regionerna står inför just nu.

Jag har noterat att någon region faktiskt lägger en underfinansierad budget just för att de har haft överskott. De särskilda statsbidragen som gick till sjukvården två år under pandemin kunde man ju inte använda, eftersom de var tillfälliga. De lades på hög, för man visste inte hur tillfälliga pengar kunde användas.

Några regioner har nu alltså valt att hantera det genom att underfinansiera budgeten, och jag tror att det är ett klokt vägval att göra så just nu när man har en tillfällig situation.

Jag ser också glädjande nog några regioner som just satsar på personalen och arbetsmiljöfrågorna i sina budgetförslag. Jag noterar att Region Kronoberg häromdagen presenterade ett rejält paket med åtgärder för medarbetarna.

Detta skulle jag vilja se mer av. Jag förstår att paketen kommer att vara lite olika beroende på region och behov. Men det är precis det där man behöver fokusera på: medarbetarpaket som fokuserar på arbetsmiljön och att se till att man stärker det vårdnära arbetet. Vi behöver minska ned på det som inte är vårdnära arbete, vilket till ganska stor del kan vara administration.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.