Fru talman! Ordet "spårbyte" är en ganska typisk svensk byråkratisk eufemism som egentligen syftar till att dölja själva syftet med den här regeln, vilket är att steg för steg avveckla den reglerade invandringen.
I praktiken innebär regeln om spårbyte att personer som söker asyl men får avslag kan byta spår och i stället ansöka om ett arbetstillstånd inifrån landet. Det sker då så att säga i strid med grundsatsen för svensk arbetskraftsinvandring, som är att man ska söka och få arbetstillstånd innan man reser in i landet.
Reglerna för detta infördes 2008 och gjordes ännu mer generösa 2014, så inget parti förutom mitt är oskyldigt till det här haveriet.
Regeln är också tämligen unik internationellt sett. Som Riksrevisionen påpekar har inget annat land en motsvarande regel, och det är naturligtvis av goda skäl. Sverige har ju länge varit ett totalt basket case vad gäller migrationspolitisk lagstiftning.
När reglerna infördes kunde vilken handläggare som helst på Migrationsverket förutse exakt vad som skulle hända, nämligen att människor skulle komma till Sverige och söka asyl trots att de inte hade några som helst asylskäl. Syftet är då att kringgå reglerna om arbetskraftsinvandring. Och vem kan egentligen klandra en person som missbrukar ett regelverk som från första början byggts upp av det enda skälet att det ska missbrukas?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning
Siffrorna talar också sitt tydliga språk. Riksrevisionen kom fram till att 25 procent av spårbytarna kommer från fem länder som tillsammans står för 6 procent av alla asylsökande. Samtidigt är det väldigt få från de här länderna som bedöms ha några faktiska asylskäl.
En stor grupp spårbytare är från Mongoliet. Pågår det ett krig eller en humanitär katastrof i Mongoliet? Nej, det gör det naturligtvis inte. Runt 95 procent av alla asylsökande därifrån får avslag direkt, men det är ju inte det som är syftet. Syftet med resan är från början att få ett arbetstillstånd. Vi vet också att resebyråer - i ordets lösaste bemärkelse - i de här länderna säljer biljetter till Sverige som inkluderar en förklaring av hur man ska utnyttja systemet.
Var sjätte spårbytare kommer dessutom från länder som sedan 2021 finns på Migrationsverkets lista över säkra ursprungsländer. En fjärdedel av spårbytarna har haft löneinkomster före asylansökan, alltså jobbat svart. En fjärdedel av spårbytarna har fått lön från fler arbetsgivare än den som arbetstillståndet gäller för, vilket också strider mot reglerna.
Riksrevisionen konstaterar också att bristerna i kontrollen av spårbyten leder till stor risk för lönedumpning och skenanställningar, vilket vi vet är extremt vanligt i Sverige, att utsatta människor utnyttjas på arbetsmarknaden samt att personer som inte ens uppfyller de redan generösa villkoren för spårbyte ändå beviljas uppehållstillstånd just för att ingen riktig granskning sker. Risken finns att det här i förlängningen gör att allmänheten tappar förtroendet för hela systemet.
Dessutom är det så att handläggningstiden för spårbytesärenden vanligtvis uppgår till flera månader eller till och med ett år utöver den tid som själva asylprocessen har tagit. Det gör att den asylsökande i praktiken kan jobba i Sverige under båda dessa tidsperioder även om lönen och övriga arbetsvillkor är sämre än vad som egentligen krävs på svensk arbetsmarknad, vilket naturligtvis leder till att människor utnyttjas.
Riksrevisionen konstaterar också att även i de fall då Migrationsverket avslår en ansökan om spårbyte för att villkoren inte är uppfyllda är det ändå möjligt för människor att jobba i Sverige utan arbetstillstånd under handläggningstiden och att det därmed finns ytterligare risk för att arbetsgivare utnyttjar situationen genom att till exempel erbjuda sämre villkor och lägre löner.
Riksrevisionen avslutar sammanfattningsvis med följande: "Sammantaget bedömer vi att spårbyte kan utnyttjas som ett sätt att kringgå lagstiftningen som gäller för övrig arbetskraftsinvandring. Den sökande kan få tillträde till den svenska arbetsmarknaden och arbetsgivaren kan undgå regelmässiga kontroller som gäller för arbetstillstånd vid övrig arbetskraftsinvandring."
Detta är ett diplomatiskt sätt att uttrycka det fullständigt uppenbara: Regelverket är som upplagt för fusk.
Det är naturligtvis inte bara Riksrevisionen som noterat detta. Delmi, alltså Delegationen för migrationsstudier, tar upp frågan i sin rapport 2020:1. Rapporten citerades också i Migrationskommitténs betänkande, så alla i utskottet bör vara bekanta med den. Det ska tilläggas att Delmi inte är någon konservativ institution utan extremt liberal i migrationsfrågan, så när det kommer kritik till och med därifrån bör man alltså lyssna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning
Jag läser innantill: "Spårbytesmöjligheten framstår i ljuset av forskning på området som en extra chans att få stanna i Sverige för den som har fått avslag på sin asylansökan och haft ett arbete i Sverige. Frödin och Kjellberg (2015; 2017) visade att även de som inte uppfyllde villkoren för ett formellt spårbyte till arbetskraftsinvandrare, ändå kunde få arbetstillstånd (informella spårbytare). Ofta rör det sig om personer som vistats i landet under en utdragen process med asylansökan, överklaganden, avslagsbeslut och besked om av- eller utvisning - och sedan ansöker om arbetstillstånd från utlandet."
Vidare: "En konsekvens av de numer stora möjligheterna till spårbyte är, enligt flera informanter, att det sätts i system. Kristina Rännar, Migrationsverket, pekar också på att det riskerar att stöka till verksamheten genom att göra gränsen mellan att vara asyl- och arbetssökande mer diffus. Genom att söka asyl får man möjlighet att jobba och därigenom en chans att stanna i landet trots att man saknat asylskäl redan från början. De vidgade möjligheterna till spårbyte får till följd att ett nej i asylprocessen inte behöver vara ett nej till att få stanna i landet, vilket i sin tur gör att den som har fått nej inte har incitament att förbereda sig på återvändande. Ett liknande resonemang förs av Mikaela Eriksson, Justitiedepartementet: Att komma hit och söka asyl kan ju vara bara ett sätt för att legalisera vistelsen och vara här under ett kort tag och syssla med något annat. Det kan vara att jobba eller . vår oförmåga att kunna hantera de här asylansökningarna väldigt snabbt gör att det blir lockande att komma till Sverige för man kan ju legalt få vara här länge."
Mot bakgrund av allt detta är det väldigt svårt att begripa hur det över huvud taget kan finnas en reservation i detta betänkande. Hur är det möjligt att det finns politiska partier som är emot förslaget att spårbytet tas bort?
Reservationen kommer från de vanliga misstänkta, alltså de partier som ser kaos, utnyttjande av rättslösa och fattiga människor, lönedumpning och korruption som helt okej eller till och med något positivt så länge det övergripande syftet är att så många som möjligt som saknar asylskäl ändå ska få stanna i Sverige.
Jag tror dock att Centerpartiet å ena sidan och Vänstern och Miljöpartiet å andra sidan har lite olika ingångar, även om de samsas i en gemensam text.
För Centerpartiet handlar det om en viktig möjlighet för oseriösa företagare att utnyttja fattiga människor i lågavlönat arbete, att kunna sälja uppehållstillstånd för pengar och att pressa löner och arbetsvillkor, vilket givetvis är bra för lönsamheten.
För Vänstern handlar det snarast om något slags mental låsning som gör att man inte klarar av att förstå att asylansökningar kan vara helt ogrundade. Det spelar ingen roll att 80 procent av så kallade flyktingar semestrar i hemlandet - som de flytt för sina liv ifrån - eller att personer kommer från Mongoliet, som uppenbarligen inte befinner sig i krig eller någon humanitär katastrof och att nästan alla få avslag direkt. Men tydligen finns det ändå ett asylskäl i bakgrunden som ingen utom Vänsterpartiet känner till.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning
I reservationen står det: "Systemet med spårbyte gynnar såväl samhället som individen." Men efter flera rapporter som radar upp exempel på hur extremt illa detta system fungerar för både samhället och individen är det svårt att inte misstänka att det egna intresset är det som styr. Reglerna gynnar inte samhället eller individen, utan de gynnar dessa politikers egenintresse.
För min del är jag glad över att detta vansinne kommer att få ett slut.
I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).