Interpellationssvar - Åtgärder mot svenskfientlighet - 2023-04-18

Herr talman! har frågat mig om jag och regeringen kommer att vidta några åtgärder för att bekämpa svenskfientligheten.

Detta handlar om arbetet mot hatbrott som är ett utomordentligt viktigt arbete. Som jag tidigare har lyft fram för Pontus Andersson i ett svar på en skriftlig fråga har Polismyndigheten ett pågående regeringsuppdrag på detta område. Uppdraget syftar till att öka uppklaringen och lagföringen av hatbrott och andra brott som hotar demokratin. Uppdraget syftar också till att öka kompetensen inom myndigheten för att utreda dessa brott.

Polismyndigheten har nyligen lämnat en delredovisning av uppdraget. I denna redovisning beskrivs en rad pågående insatser som myndigheten genomför internt och tillsammans med andra aktörer, bland annat en stor kompetenshöjande insats för att upptäcka fler hatbrottsmotiv vid polisanmälningar. Parallellt pågår ett nära samarbete med Åklagarmyndigheten för att öka lagföringen i denna typ av ärenden. Vid varje åklagarkammare i Sverige finns det minst en särskilt utsedd hatbrottsåklagare. Denna åklagare ska leda förundersökningen gällande hatbrott så snart det finns en skäligen misstänkt person för brotten. Även Åklagarmyndigheten arbetar löpande med kompetenshöjande insatser, bland annat i form av en årlig hatbrottskonferens och metodstöd inom området.

Sammantaget framgår det att de brottsbekämpande myndigheternas arbete när det gäller hatbrott utvecklas i rätt riktning, men det är viktigt att fortsätta detta arbete och att fortsätta utveckla detta arbete med oförminskad styrka. Det är självklart ett arbete som regeringen kommer att följa mycket noga.

Herr talman! Den 22 februari ställde jag en fråga till justitieminister Gunnar Strömmer med anledning av hatbrott mot svenskar och om att genom förändrad lagstiftning tydliggöra möjligheten att döma personer med svenskfientliga motiv för hatbrott. Svaret från justitieministern blev att det redan i dag är möjligt, vilket jag också nämnde i min skriftliga fråga, och att ministern inte anser att det finns behov av ett tydliggörande i lagstiftningen i detta avseende.

Som ministern tydliggjorde i sitt svar finns möjligheten såväl i hatbrottslagstiftningen som i lagen om hets mot folkgrupp, men trots att svenskfientligheten är utbredd och svenskar på många ställen i samhället är i minoritet har ingen person i Sverige dömts för hatbrott med svenskfientliga motiv.

Jag uppskattar därför ministerns svar om den kompetenshöjande insatsen hos Polismyndigheten för att upptäcka fler hatbrottsmotiv vid polisanmälningar, och jag hoppas att den träffar rätt. Problemet som jag ser det är nämligen att det framför allt är de svenskfientliga hatbrotten man missar.

Jag uppskattar att ministern tar frågan på allvar. Bara att vi står här och debatterar den gör att den uppmärksammas, och jag tror att det skickar signaler till berörda om att ta den här typen av brott på allvar. Även om problemet inte finns i själva lagstiftningen finns det nämligen någon annanstans. Det rimliga vore att svenska domstolar i fler rättegångar lyfte frågan om det begångna brottet kan anses vara ett hatbrott även när offret har svensk bakgrund.

I min skriftliga fråga lyfte jag frågan om de många förnedringsrån som under de senaste åren blivit allt vanligare i Sverige och där många av förövarna under förnedrande omständigheter uttryckt starkt svenskfientliga motiv gentemot offret. Likaså är en förkrossande majoritet av unga rånoffer personer med svensk bakgrund, och gärningsmannen är allt som oftast av utländsk bakgrund.

Problemet finns dock inte bara vid grova brott utan också i vardagssituationer, och det drabbar inte bara personer med svensk bakgrund utan också många invandrare som har anammat en svensk identitet. Som exempel har vi polisrapporten Områdesdokument Tjärna Ängar 2019, där det står: "Områdespoliserna beskriver att somaliska unga flickor inte får umgås med svenska flickor. Anledningen är att de svenska flickorna beskrivs som ''horor'' utifrån sitt leverne, bland annat klädstilen."

Liknande formuleringar finns i polisens områdesrapport från 2021. Poliser berättar att denna inställning finns även i skolmiljö. Ett annat exempel från rapporten 2019 är en man i just Tjärna ängar som blev så illa behandlad på grund av sitt svenska ursprung att han valde att flytta därifrån.

Svenskfientligheten är ett samhällsproblem som Sverigedemokraterna har uppmärksammat i riksdagen sedan vårt riksdagsinträde, men hittills har ingen regering agerat i just den frågan. Den växer och påverkar såväl personer med svensk bakgrund som personer som valt att integreras i den svenska samhällsgemenskapen.

Min uppfattning är trots allt att justitieministern delar min bild att rasism kan ske åt båda, och alla, håll, att det inte är en fråga om diffusa maktstrukturer utan att rasism faktiskt är ett ogillande av en annan folkgrupp eller andra folkgrupper och att det därför också sker mot svenskar i Sverige.

Mot bakgrund av justitieministerns svar vill jag fråga om ministern tror att den kompetenshöjande insatsen inom Polismyndigheten kommer att leda till att fler hatbrott med svenskfientliga motiv kommer att prövas än vad som är fallet nu.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att slå fast vad som är grundackordet i den svenska lagstiftningen. Hatbrottslagstiftningen är en straffgrund som träffar alla kränkningar som motiveras av att man på olika sätt vill slå ned på ett nationellt eller etniskt ursprung, och det alldeles oavsett om det nationella eller etniska ursprunget är svenskt, afrikanskt, amerikanskt eller vad det nu kan vara. Det är själva utgångspunkten för lagstiftningen.

På precis samma sätt utgår diskrimineringslagstiftningen ifrån detta, och på precis samma sätt utgår de grundläggande konstitutionella principerna om likabehandling från att var och en ska vara skyddad mot en kränkande behandling som har att göra med faktorer de själva inte kan påverka.

Detta kan man också se i det sätt på vilket hatbrottslagstiftningen har behandlats inte bara här i kammaren utan även i utskottet: Det har så att säga bekräftats att lagstiftningen alltså är ett skydd för var och en - varje individ - oavsett etniskt ursprung. Det innebär att det om någon blir kränkt eller utsatt för ett hatbrott på grund av sin svenska etnicitet är ett hatbrott i lika hög grad som om man hade haft en annan etnisk eller nationell bakgrund.

Jag tycker att detta är det första viktiga att säga, det vill säga att det är en lagstiftning för var och en. Det är det ena.

Det andra handlar om vilka som har huvudansvar för att den här typen av motiv får genomslag också vid en rättslig prövning. Först är det naturligtvis åklagare som väcker åtal och kan peka på ett hatbrottsmotiv som någonting som så att säga ska leda till ett högre straff. Sedan är det klart att den som drabbas av ett brott som regel har ett målsägandebiträde, som också har möjlighet att i en rättegång påtala denna typ av kränkningar om man bedömer att det rör sig om kränkningar av det slag att det har varit brottsligt.

I och med det fokus på hatbrottslagstiftningen som finns bland brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter och i och med det sätt på vilket våra rättsprocesser ändå är uppbyggda - med åklagare som ska väcka åtal när de ser denna typ av brottslighet, liksom advokater och andra ombud som har till uppgift att ta det enskilda brottsoffrets utgångspunkt och bevaka dennes intressen vid rättegången - föreställer jag mig alltså att det finns en rad olika aktörer som har goda möjligheter att lyfta den här typen av motiv om de upplever att de finns i det konkreta fallet.

Jag vill också bara säga att vi nu har den här diskussionen med utgångspunkt i de så kallade förnedringsrånen. Det handlar om ungdomsrån med förnedrande inslag där man utöver att ta unga människors mobiltelefoner, jackor, datorer eller vad det nu kan vara också - genom det sätt på vilket man genomför rånet - uppenbarligen vill kränka sitt brottsoffer i något slags djupare bemärkelse. Att detta förekommer vet vi. Det är belagt. Att ungdomsrån av den typen kan vara brutala, inte bara i förnedringshänseende utan även i form av fysiska övertramp av olika slag, vet vi också.

Låt mig bara understryka att den typen av rån mot unga människor är någonting som regeringen - och jag kan inte tänka mig annat än att det också gäller varje parti i det här huset - vill slå tillbaka mot med full kraft. Det hör nämligen inte hemma i ett anständigt samhälle.

Herr talman! Jag har lyft fram detta exempel tidigare, men jag tycker att man behöver göra det igen för att precisera vilken typ av hat vi pratar om.

Vid ett förnedringsrån som skedde i Stockholm för två år sedan var det två killar med bakgrund i Afrika som rånade, misshandlade och kissade på en svensk kille samtidigt som de kallade honom sådant som - ursäkta ordvalet, herr talman - jävla vidriga svenne och horunge. Om rollerna hade varit ombytta, det vill säga om två killar med svensk bakgrund hade gjort detta mot en afrikansk kille och kallat honom nedsättande saker på grund av hans hudfärg, tror jag att vi kan enas om att ingen hade tvekat på att det rör sig om ett hatbrott. Men när rollerna ser ut som i fallet jag nämnde sker ingenting gällande hatbrottsbiten.

Herr talman! Under väldigt lång tid har svenskar - inte minst ungdomar - matats med propaganda som säger att svenskhet inte finns och att svensk kultur inte existerar. Om man väl påstår att den existerar hävdas det att allting har kommit utifrån. Man luras att tro att det inte existerar något svenskt folk eller att alla som bor i Sverige är svenskar, och detta sker från allra högsta nivå. Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt hävdade exempelvis att det bara är barbariet som är ursvenskt och att all utveckling har kommit utifrån.

Mona Sahlin sade att hon trodde att det som gör många svenskar avundsjuka på invandrargrupper är att de har en kultur, en identitet och en historia - någonting som binder ihop dem. Hon fortsatte med att fråga sig vad vi har. Hennes svar var att vi har midsommar och sådana töntiga saker.

Herr talman! Om människor matas med dessa lögner under alldeles för lång tid, och om det inte kommer några fällande domar, tror jag att svenska ungdomar ser det som lönlöst att över huvud taget anmäla. Inte ens från högsta nivå har man tidigare visat att man tar denna typ av frågor på allvar. Jag tror att vi behöver få till en beteendeförändring, och jag tror att ett viktigt steg i detta är att stå här och debattera frågan.

Som jag sa i mitt inledningsanförande: Svenskfientligheten påverkar inte bara personer med svensk bakgrund utan också personer som har valt att integreras i den svenska samhällsgemenskapen. Om vi vill lyckas få personer som har kommit till vårt land att bli en del av Sverige behöver de veta vad de ska bli en del av. Det är inte minst därför som förnekelsen av svensk kultur och historia och svenska traditioner är så farlig.

Sverige är ett stolt land med en storslagen historia och fina traditioner. Vår kultur, vilka vi är och våra förfäders insatser på slagfälten, på åkrarna, i hemmet och i industrierna samt deras kamp för demokrati har gjort Sverige till det land det är. Sverige är inte vad Sverige är av en slump eller på grund av tur, utan det var våra förfäder och äldre svenskar som byggde detta land för att lämna över det till oss.

Hur som helst, herr talman, är Sverige den enda plats som svenskarna kan kalla sitt hem. Vi har ingen annanstans att ta vägen om vi inte måste. Därför är det av yttersta vikt att det finns lagar som skyddar svenskar från att utsättas för svenskfientlighet i Sverige och inte minst att dessa lagar faktiskt följs i praktiken.

Ministern menar att dessa lagar finns, och det håller jag med om. Ministern menar också att det finns rasism mot svenskar. Vilka åtgärder menar justitieministern krävs - på ett bredare plan - för att vi ska komma åt svenskfientligheten i samhället?

Herr talman! När Pontus Andersson drar iväg i breda resonemang om påstådd svenskfientlighet och förnekelse av svensk kultur och svenska traditioner är jag inte med honom. Däremot tycker jag att det är utomordentligt intressant att diskutera själva sakfrågan, nämligen hatbrotten och hur de ska hanteras. Detta gäller alldeles oavsett vilket etniskt eller nationellt ursprung den som blir utsatt för ett hatbrott har.

Pontus Andersson tog upp det väldigt uppmärksammade fallet i Solna och beskrev de väldigt förnedrande och kränkande inslagen i detta rån. Jag uppfattade dock att det kom en enorm respons från det svenska samhället mot dessa gärningsmän och till stöd för brottsoffret.

Om vi tar detta fall som utgångspunkt skulle jag vilja säga att det var ett förfärligt fall. Det var ett fall där gärningsmännen visade en råhet som inget anständigt samhälle kan acceptera. Jag uppfattar att det som kom som respons från det breda samhället var ett utomordentligt starkt avståndstagande och en väldigt stark reaktion mot detta. Jag upplevde inte att det var någon som var beredd att resa sig upp och försvara de motiv som kan tänkas ha legat bakom denna förnedrande behandling, och det tycker jag att man ska ta fasta på. Jag tror inte att det finns någon acceptans alls för detta, i alla fall inte bredare i samhället.

Jag tycker inte heller att man från statligt håll har försökt att skyla över detta. Jag tog del av en Brårapport från 2021 som är ganska krass i beskrivningen av det som vi talar om. De försöker att definiera vad dessa förnedringsrån innebär. Det handlar om en vilja att skada, skrämma eller kränka brottsoffren. I denna rapport är de väldigt explicita med att majoriteten av dem som misstänks för dessa ungdomsrån är pojkar i åldern 15-17 som har utländsk bakgrund och som bor i socialt utsatta områden. Två tredjedelar av de misstänkta under perioden 2015-2019 hade utländsk bakgrund, medan tre fjärdedelar av målsägarna under samma period hade svensk bakgrund.

Det är svenska statliga myndigheter under Justitiedepartementet som på ett mycket sakligt sätt slår fast att det är på det sättet. Ska vi kunna trycka tillbaka denna typ av brottslighet behöver vi inte i onödan bygga mystik kring frågorna.

Jag tycker att man kan gå till lagstiftningen som den ser ut, titta på de fakta som bekräftas på olika sätt, exempelvis av rapportunderlag från våra statliga myndigheter, och ta det som en utgångspunkt för att trycka på för att denna typ av motiv - om de kan konstateras - ska leda till straff i högre grad än tidigare.

Jag tycker att det är berättigat att fråga sig varför det inte förekommer i större utsträckning än vad det gör i dag att hatmotiv - eller i alla fall tänkbara hatmotiv - mot personer med svensk bakgrund får en konsekvens också vid straffmätningen. Jag tycker att det är värt att vi diskuterar frågan. Detta inkluderas i de uppdrag som de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna redan har fått.

Jag tycker naturligtvis att detta stämmer till eftertanke för alla aktörer i våra rättsliga processer som kan påverka i denna fråga. Det gäller inte minst åklagare och de advokater och ombud som stöttar brottsoffren i dessa fall.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för den här debatten.

De som lyssnar på detta får väl fälla det slutgiltiga avgörandet, men jag uppfattar det som att ministern ser problemet. Jag hoppas att vi under mandatperiodens gång kan intensifiera detta arbete, inte minst om åtgärderna, till exempel kompetenshöjande insatser, inte ger önskvärd effekt.

Tidigare regeringar har, som sagt, varit helt oförmögna att ens ta i frågan om svenskfientlighet. Jag tror att det handlar om att man ser rasism som en fråga om makt, och med socialisters syn på makt är det därför väldigt svårt för en vit man att vara ett offer för denna typ av brott.

Det handlar dock förmodligen också om synen på svenskheten - på vem som är svensk och vad som är svenskt. Om alla som bor i Sverige är svenskar, hur kan man då som svensk bli utsatt för svenskfientlighet i Sverige?

Men sanningen är ju att det är en sak att vara svensk medborgare och en annan sak att vara svensk. En kurd som är medborgare i Turkiet ser sig till exempel inte som turk. På samma sätt blir man inte per automatik svensk bara för att man får papper på att man är medborgare i Sverige. Däremot kan man genom att anstränga sig bli svensk med tiden.

Men hur ska man kunna bli en del av Sverige om vi har svenskfientliga strukturer i samhället, som i Tjärna ängar, där somaliska flickor inte får umgås med svenska flickor? När ledande politiker ifrågasätter - eller, framför allt tidigare, ifrågasatte - svenskfientligheten och huruvida det finns en svensk kultur och negligerar vår historia och våra traditioner, hur ska personer som har kommit till Sverige då veta vad de ska anpassa sig efter?

Herr talman! Det blev en ganska bred diskussion på slutet om allt från medborgarskap till hederskultur och andra frågor.

Min utgångspunkt är att det är uppenbart att det finns en svensk historia och en svensk kultur. Jag uppfattar att vi är väldigt många medborgare som lever i den, som står upp för den och som även vill att den ska vara öppen för människor som kommer till Sverige.

Låt mig återvända till det som är grundackordet i hatbrottslagstiftningen. Alldeles oavsett historia, kultur och vid vilken tidpunkt man har kommit till ett land - om man har varit här för evigt eller kommit ny till Sverige - är hela utgångspunkten i lagstiftningen att det är du som individ och ditt skydd mot kränkande särbehandling som är grejen, och detta alltså alldeles oavsett vad du har för etniskt eller nationellt ursprung.

Detta är som sagt grundackordet i diskrimineringslagstiftningen och hela idén i det individuella fri- och rättighetsskyddet i våra grundlagar. Det är också hela utgångspunkten för hatbrottslagstiftningen.

Var och en av oss, även vi som är medelålders och födda i landet med svensk etnicitet, har ett skydd mot kränkande behandling i form av en av hat driven förnedring i samband med ett rån eller annat. Detta grundackord ska vi vara utomordentligt rädda om.

Den brottslighet vi talar om är oavsett motiv, höll jag på att säga, utomordentligt brutal i sina förnedrande inslag. Det räcker väldigt långt att göra det vi nu gör och höja straffen för denna typ av rån och se till att det också höjs på ett sådant sätt att det alltid är fängelse som minimistraff med obligatorisk häktning. Det blir ett ordentligt tryck mot de människor oavsett etnisk bakgrund som ägnar sig åt denna typ av förnedrande brottslighet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.