Interpellationssvar - Irans plats i csw - 2022-12-05

Fru talman! Alireza Akhondi har ställt en rad frågor kopplade till Irans plats i FN:s kvinnokommission CSW och FN:s arbete för att upprätthålla mänskliga rättigheter i FN, inklusive FN:s jämställdhetsarbete.

Svar på interpellationer

Låt mig först av allt säga att jag delar interpellantens djupa oro över situationen för kvinnor och flickor i Iran och för kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna.

Regeringen har kraftfullt fördömt iranska myndigheters våld mot fredliga demonstranter. Sverige och övriga EU står bakom och har uttryckt ett tydligt stöd för de iranier, inte minst de kvinnor, som nu fredligt demonstrerar för sina mänskliga rättigheter.

Iran valdes in i CSW tidigare i år, 2022, som representant för sin regionala grupp, för perioden 2023 till 2026. Jag förstår att detta sticker i ögonen. Det är samtidigt så att det inte finns några formella kriterier för medlemskap.

Valet äger rum i FN:s ekonomiska och sociala råd, Ecosoc, som har 54 medlemsstater. Det är också Ecosoc som kan fatta beslut om medlemskap i CSW. Sverige kommer att vara medlem av Ecosoc 2023 till 2025 men är det inte nu.

Rättighetsperspektivet är tydligt i UN Womens och CSW:s verksamhet, både som en förutsättning för det bredare jämställdhetsarbetet och som ett mål i sig, det vill säga flickors och kvinnors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.

I UN Womens mandat ingår bland annat att främja mänskliga rättigheter, stärkt politisk, social och ekonomisk egenmakt för kvinnor och flickor, samt frihet från våld. CSW ansvarar för policyutvecklingen i frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män och ökad makt för kvinnor.

FN:s råd för mänskliga rättigheter är det främsta normbildande organet för mänskliga rättigheter. Det är en viktig plattform för att uppmärksamma MR-kränkningar och -övergrepp samt värna och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna. Rådet kan granska situationen i enskilda länder, lyfta allvarliga tematiska MR-utmaningar och etablera uppföljningsmekanismer för att granska och utkräva ansvar. Inom ramen för MR-rådet utgör också den så kallade Universal Periodic Review, UPR, ett viktigt instrument för att granska MR-situationen i alla länder.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis understryka regeringens engagemang för mänskliga rättigheter i Iran. Tillsammans med övriga EU ser Sverige kontinuerligt över de verktyg som finns för att bemöta den fortsatta utvecklingen. Det gäller bland annat hur vi främjar kvinnors och flickors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.

Fru talman, utrikesministern och ärade åhörare! Det iranska folkets uppror mot islamistregimen i Iran börjar närma sig tre månader. I tre månader har deras vädjande blickar varit riktade mot väst och mot oss i Sverige.

Sverige är ett land som alltid har haft ett gott renommé runt om i världen tack vare sin starka röst för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Men det är också en röst som har börjat tystna i takt med att konflikterna krupit oss närmare. Det är illavarslande. Det är nämligen i tider av oro och komplexitet som vårt mod och vår beslutsamhet prövas på riktigt - när mörkret är som tuffast och när ljuset inte siktas i slutet av tunneln.

Fru talman! Statsrådet väljer att inte svara på mina frågor i interpellationen utan hänvisar främst till att Sverige just nu inte är medlem i CSW. Men redan om ett par månader kommer Sverige att ta plats i denna viktiga kommission, så varför duckar statsrådet i frågorna? Varför väljer statsrådet att inte lyssna in den svenska riksdagen, som tydligt önskar att Sverige ska höja sin röst och agera med konkreta steg?

Fru talman! Utrikespolitiken är komplex och bör hanteras varsamt. Det är jag och många med mig väl medvetna om. Varje förflyttning innebär långtgående konsekvenser inom en rad områden.

På ett plan förstår jag den försiktiga svenska hållningen, och naturligtvis inser även jag vikten av att agera tillsammans med andra. Ensam är aldrig stark. Men denna saktfärdighet när det gäller att ens med försiktiga steg röra sig mot att ompröva hållningen gentemot ett land som så tydligt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter är varken logisk eller särskilt bra. Tvärtom kan denna saktfärdighet vara till skada för svenska intressen, för Sveriges anseende och för Sveriges möjlighet att vidmakthålla sin starka position när det gäller just frågor kring mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Fru talman! I går kom det rapporter från Iran om att myndigheterna ska avskaffa den så kallade moralpolisen och att en utredning pågår om avskaffande av det obligatoriska slöjtvånget. Många svenska medier rapporterade om detta, och mellan raderna kunde man läsa att det iranska folket hade nått sitt mål. Men låt mig vara tydlig: Den revolution som har inletts i Iran handlar inte om slöjtvånget - den handlar om den utbredda korruptionen, den sociala misären i breda samhällsgrupper, förtrycket av minoriteter, om att det inte finns någon frihet eller jämställdhet och om fängslande och avrättningar av oliktänkande.

Folket i Iran vill inte ha låtsasreformer - de vill ha regimskifte. Att inte inse detta eller att inte förstå att protesterna inte kommer att sluta visar bara på bristen på kunskap och förståelse om ett för världen och Sverige viktigt land.

Jag har under de senaste veckorna tydligt försökt visa för utrikesministern att den stora iranska diasporan i väst, närmare 11 miljoner människor, inte kommer att acceptera den lama hållning som ett flertal europeiska länder uppvisat hittills. Gammal kunskap på Utrikesdepartementet och användande av direkt regimtrogna så kallade experter kommer inte att gå obemärkt förbi.

Fru talman! Givet situationen i Iran har jag full förståelse för interpellanten Alireza Akhondis inställning, det vill säga att frågan om en uteslutning av Iran ur CSW väcks här i dag.

Förslaget om en uteslutning av Iran från CSW diskuteras just nu bland EU:s medlemsländer, och Sveriges prioritering i dessa diskussioner är att verka för en stark och gemensam EU-linje i den här frågan. Det är så vi tror att vi får bäst genomslag.

Som jag nämnde i mitt första inlägg sitter Sverige inte i Ecosoc för närvarande, och vi kommer därför inte att delta i omröstningen. Det är ju som det är. Men samtidigt är det inte säkert att en uteslutning ur olika FNorgan är det mest effektiva sättet att främja flickors och kvinnors rättigheter i Iran. Medlemskap ger också en möjlighet för andra medlemsstater att där exponera övergrepp och ställa dem som är ansvariga för detta till svars. Det finns också, fru talman, en risk för att Iran skulle använda en uteslutning för att ytterligare försvåra för FN och andra internationella organisationer som just nu arbetar för mänskliga rättigheter och jämställdhet i Iran.

Samtidigt ska jag också säga - och det vill jag vara väldigt tydlig med här i kammaren - att det kan finnas särskilda situationer där det kan vara fullt motiverat med en uteslutning. Ett exempel på detta är ju suspenderingen av Ryssland i FN:s råd för mänskliga rättigheter tidigare i år, med hänvisning till landets allvarliga och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter i Ukraina. Sverige, liksom samtliga övriga EU-medlemsstater, röstade då ja till en suspendering.

Fokuset för vårt engagemang, också i FN, kommer fortsatt att vara på hur vi gör mest skillnad och hur vi bäst kan stötta kvinnorna och flickorna i Iran som nu kämpar för sina rättigheter. Ett exempel är att vi stöttade initiativet att hålla en specialsession i FN:s råd för mänskliga rättigheter med fokus på ansvarsutkrävande för våldet och övergreppen i Iran och då särskilt mot kvinnor och barn. Sessionen ägde rum den 24 november. MRrådet kunde då starkt markera mot de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter i Iran.

Den oberoende MR-mekanismen fact-finding mission som nu upprättats är ett viktigt steg för ansvarsutkrävande när det gäller våldet och de brutala övergreppen som sker i dag i Iran. Sverige uttryckte tillsammans med de nordisk-baltiska länderna under mötet vårt starka stöd för denna mekanism.

Fru talman! Under de debatter som vi har haft de senaste veckorna finns det två meningar som är ofta återkommande: att Sverige tydligt fördömer det iranska våldet mot demonstranterna och står på den iranska befolkningens sida och att man vill ha åtgärder som är effektiva och som ger resultat.

I båda dessa uttalanden som upprepas gång på gång av utrikesministern saknar åtminstone jag ett djup i vad som egentligen menas. Att fördöma en regim som brutalt fängslar, mördar, torterar och våldtar fångar - det tar jag för givet att ett demokratiskt land som Sverige faktiskt gör. Men att nöja sig med det och inte ens kalla upp ambassadören för ett samtal eller agera genom något annat konkret steg - som människor i den stora iranska diasporan, 120 000 människor, vill se - är för mig ingen logisk följd av de ord som används i den här kammaren.

Den andra delen som upprepas handlar om att vi ska ta fram åtgärder som biter och som gör skillnad. Var är de åtgärderna, Tobias Billström?

Varför kan inte utrikesministern redogöra för någon av dessa åtgärder så att de människor som i dag, en arbetsdag, har tagit ledigt från jobbet och sitter här på läktaren eller de människor som slaviskt följer webbsändningarna via riksdagens hemsida kan se att utrikesministern faktiskt lägger lite handling bakom de ord som används i kammaren?

Jag förstår också att Sverige inte sitter i det här rådet i dag. Men vad man kan deklarera öppet och tydligt är att vi, när vi väljs in i rådet om ett par månader, kommer att ha den här hållningen - det kan man vara tydlig med. Sverige backade ju upp den fact-finding mission som nyligen har tillsatts. Varför kan man då inte vara tydlig med nästa steg?

Fru talman! Efter nyår har Sverige ordförandeskapet i EU. Det är ett tillfälle för Sverige att inte bara ta ledartröjan när det kommer till konkreta sakfrågor som huruvida vi ska ha minimilöner i Sverige eller inte. Man kan också när det kommer till utrikespolitiken, som förvisso är en nationell angelägenhet, våga axla uppdraget att vara en samlande kraft.

Det pågår i dag diskussioner i ett flertal europeiska länder, såsom Tyskland, Frankrike och Holland, om hur nästa steg skulle kunna se ut. Nu när Sverige har ordförandeskapet efter nyår är det superviktigt att Sverige kan ta på sig den här samlande rollen. Jag skulle vilja höra lite kommentarer från utrikesministern kring hur man kommer att agera under EU-ordförandeskapet.

Fru talman! Låt mig börja med den sista observationen som Alireza Akhondi gjorde och säga att detta är en väldigt viktig fråga för Sverige oavsett om vi har ordförandeskapet i Europeiska unionen eller inte. Frågan var en av de punkter som jag lyfte vid mitt besök i Berlin för ett par veckor sedan när jag träffade min tyska utrikesministerkollega. Vi diskuterade frågan ingående eftersom både Sverige och Tyskland är länder där det bor stora grupper av människor med iransk bakgrund, människor som ofta har dubbelt medborgarskap.

Detta har lett till att vi vid utrikesministerrådet den 12 december nu kommer att ha Iran som en särskild punkt på dagordningen. Det är för att Sverige tillsammans med andra länder har varit drivande för att få Iran som en särskild punkt för diskussion. Det är ett tecken på hur viktig vi tycker att frågan är och vilken vikt vi lägger vid den att vi har drivit den med andra stater som också tycker detta. Detta är i sin tur ett uttryck för att mänskliga rättigheter och jämställdhet är högt prioriterade i vår FN-politik. Nu handlade frågan om EU, men vi arbetar alltså på flera olika arenor med Iran samtidigt.

Jag vill också hänvisa till FN:s generalsekreterares reformagenda, Our Common Agenda, som är en vision och en arbetsplan för FN där det fastslås att ett rättighetsbaserat perspektiv ska genomsyra organisationens arbete för att stärka ansvarsutkrävande, respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.

Redan för några år sedan lanserade FN:s generalsekreterare också en Call to Action i syfte att stärka FN:s arbete med mänskliga rättigheter på landnivå. FN:s råd för mänskliga rättigheter är alltså det främsta normbildande organet för mänskliga rättigheter och den viktiga plattform som vi har för att uppmärksamma MR-kränkningar och övergrepp.

Interpellationen rör ett specifikt organ, CSW. När det gäller jämställdhet är det dock FN:s organisation för jämställdhet och kvinnors egenmakt, UN Women, som har huvudansvaret i FN. UN Women har ett tredelat mandat: normativt, samordnande och operationellt. Den verksamhet som de bedriver är viktig när man tar in det som interpellanten lyfter upp, det vill säga CSW, för ett rättighetsperspektiv är också viktigt i CSW:s mandat och verksamhet.

Sveriges aktivitet i CSW och vårt arbete med att vara pådrivande för regeringens övergripande jämställdhetspolitiska mål och prioriteringar betyder därför någonting, och jag ser fram emot att vi kommer att fortsätta att kunna arbeta aktivt med de här frågorna. Vi tystnar alltså inte på något vis. Oavsett om det är EU eller FN vi pratar om är vi aktiva.

Den här interpellationen rör ett visst specifikt organ, men jag hoppas att jag här har kunnat presentera regeringens ambitioner på området att stå upp för kvinnors och flickors rättigheter, framför allt i Iran eftersom det är det interpellationen handlar om, men också på bredden.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag är väldigt tacksam att utrikesministern ändå väljer att försiktigt - kanske lite saktfärdigt för min egen och den stora iranska diasporans smak - röra sig i en riktning där man på något sätt omprövar hållningen mot Iran.

På lördag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Det är också dagen för Nobelbanketten. Då kommer vi också att se en av de största folksamlingarna vi har sett på Gustav Adolfs torg, med 10 000, 15 000 eller 20 000 människor med iranskt påbrå. De kommer att samlas där, och de kommer att vilja vara rösten för de förtryckta människorna i Iran. Det gäller minoriteter, kvinnor, fängslade, torterade, våldtagna och så vidare.

Anledningen till att jag berättar detta för utrikesministern är att jag vill försäkra honom att frågan inte kommer att dö ut. Denna regim, som i 43 år har gjort sig skyldig till otaliga brott både inom och utom landet, har inte längre någon legitimitet vare sig bland människorna i Iran eller bland den stora iranska diasporan.

Jag förstår hur Utrikesdepartementet fungerar. Jag förstår att det finns svårigheter för utrikesministern när det gäller att agera snabbt, men det är viktigt att påminna om att den iranska diasporan utomlands inte kommer att glömma handlingar eller icke-handlingar.

Fru talman! Tack till interpellanten Alireza Akhondi för en bra interpellationsdebatt och en bra möjlighet för mig att framföra regeringens ståndpunkter i frågorna!

Som jag vid flera tillfällen har haft möjlighet att prata om här i kammaren ser regeringen med mycket stort allvar på det som nu sker i Iran. Apropå Alireza Akhondis anmärkning om att han hoppas att frågan inte kommer att dö ut: Det hoppas verkligen jag också att den inte kommer att göra! Det är därför jag å Sveriges vägnar är så pådrivande för att vi ska ha frågan högt på agendan i Europeiska unionen.

Regeringen har kraftfullt fördömt iranska myndigheters våld mot iranska demonstranter. Sverige och övriga EU står bakom och har uttryckt ett tydligt stöd för de iranier, inte minst de modiga kvinnor, som nu fredligt demonstrerar för sina mänskliga rättigheter. Vi har så fort vi har haft möjlighet markerat mot det övervåld som iranska myndigheter har brukat mot protesterna. Rätten till yttrandefrihet och mötesfrihet måste respekteras fullt ut.

EU har sedan 2011 sanktioner mot Iran med anledning av de kränkningar av mänskliga rättigheter som har begåtts. Listan med individer och enheter med sanktioner har under de senaste månaderna utökats flera gånger som respons på händelseutvecklingen i Iran. Sverige har hela tiden, kontinuerligt och konsekvent, stöttat processerna. EU tar också kontinuerligt upp situationen för mänskliga rättigheter i bilaterala kontakter med Iran på olika nivåer.

Gemensamma budskap från EU har naturligtvis mycket större tyngd än vad vi kan ha som enskilda länder. Att tydligt kunna framföra vår syn i direkta samtal är ett viktigt sätt att stödja det iranska folket och bidra med internationellt tryck. Vi ser kontinuerligt över de verktyg vi har, och vi har beredskap att vidta ytterligare åtgärder om så krävs.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.