Interpellationssvar - Skyddsnätet för sexualbrottsutsatta - 2022-06-28

Fru talman! Marléne Lund Kopparklint har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förebygga onödigt lidande för sexualbrottsutsatta barn och vuxna genom att säkerställa att det finns kunskapsbaserad traumavård tillgänglig för dem. Hon har också frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit med anledning av att utvecklingen har inneburit att antalet sexualbrottsutsatta barn har ökat. Marléne Lund Kopparklint har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta när skyddsnäten brister ute i landet när det gäller adekvat vård för människor som har blivit utsatta för sexualbrott.

Inledningsvis vill jag understryka vikten av att vuxna och barn som har utsatts för sexualbrott får den vård och behandling som de behöver. Sexuellt våld har, som Marléne Lund Kopparklint uppmärksammar här och har uppmärksammat tidigare, en djupgående påverkan på den fysiska och psykiska hälsan. Posttraumatiskt stressyndrom förekommer i hög grad hos personer som har utsatts för sexuellt våld, och det finns en ökad risk för psykiatriska tillstånd som ätstörningar och självskadebeteende.

Regionerna behöver se till att hälso- och sjukvården har goda förutsättningar för att kunna ta om hand de vårdbehov som finns, både akuta och på längre sikt. Att få rätt insatser i det akuta skedet är viktigt för att inte drabbas av ohälsa senare i livet.

I likhet med Marléne Lund Kopparklint vill jag framhålla att tillgången till kunskapsbaserad behandling och traumavård är nödvändig. Sena effekter av våldet kan vara svårare att upptäcka än de akuta. En grundläggande förutsättning är att vårdens medarbetare har kunskaper om våldets kopplingar till hälsan och vanliga symtom där våld kan vara en bakomliggande faktor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen stöder regionerna i arbetet med en mer jämlik, tillgänglig och kunskapsbaserad vård för personer som har utsatts för sexuellt våld. Det görs inom ramen för flera överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner. Enligt överenskommelserna ska regionerna bland annat säkerställa en tydlig vårdkedja, se till att patienter, inklusive de med en komplex problematik, erbjuds vård baserad på bästa möjliga kunskap och utveckla den psykiatriska traumavården.

När det gäller traumavården har regeringen även gett ett uppdrag till Linköpings universitet att ta fram ett kompetensutvecklingsprogram för personal både i första linjens vård vid psykisk ohälsa och i den specialiserade psykiatrin för barn och unga.

Därutöver har regeringen tagit initiativ till en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och ett tillhörande åtgärdsprogram, som ska lägga grunden för ett mer målinriktat och samordnat arbete på området. Målet är att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Jag vill avsluta med att säga att jag delar Marléne Lund Kopparklints engagemang för det här viktiga området. Och jag vill på nytt betona att det är självklart att barn och vuxna som utsatts för sexualbrott ska få en adekvat vård som förebygger onödigt lidande längre fram i livet och att regionerna ska se till att hälso- och sjukvården har förutsättningar att erbjuda sådan vård.

Fru talman! Tack, Marléne Lund Kopparklint, för interpellationen och för möjligheten till en avslutande diskussion i ämnet! Även om tonläget i våra debatter ibland är lite hetsigt är det min uppfattning att vi står på samma sida. Jag tror nog att alla här i kammaren står på samma sida.

Jag hörde att justitieministern före mina interpellationsdebatter hade debatter som handlade om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Det här är otroligt angelägna frågor. Men staten, regeringen och riksdagen, har sin roll att spela. På samma sätt som i alla debatter som jag som socialminister deltar i finns det när det gäller sjukvården en självklar del som är regeringens och det nationellas ansvar. Det säger jag inte för att komma undan utan snarare för att sätta press på regionerna som ju har ansvaret. De ska etablera eventuella kliniker, samverkan och center och anställa personal.

Vi på nationell nivå gör många olika saker. Dels ska vi se till att det finns ekonomiska förutsättningar. Vi har överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner om sådant som till exempel har med kvinnors hälsa att göra. Det har möjliggjort att man kan satsa och bygga ut vården som ska möta den som utsatts för sexuellt våld. Till detta är 1 ½ miljard om året avsatt. Det är självklart viktigt att regionerna ser frågan om sexuellt våld som en del av detta.

Det finns en institution som arbetar med detta. Jag tänker på Barnafrid vid Linköpings universitet som tar fram kunskap, på tal om att väldigt mycket handlar om att förstå vad man möter. Det är något vi jobbar med parallellt.

Vid universitet och högskolor har nu 89 program fått in frågan om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld i sina utbildningar. Det är väldigt ovanligt att man går in så här brett i utbildningar. Man förväntar sig att utvecklingen och kompetensförstärkningen kommer ändå. Vi har dock inte väntat in det eller låtit det ske på annat sätt, utan vi har lagt in det i 89 utbildningar. Jag hoppas att också det bidrar till att man både upptäcker det här och vet hur man ska agera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt står jag inte här, vare sig nu eller någon annan gång, och säger att detta fungerar perfekt och att det inte finns några brister. Men regionerna måste fortsätta sitt arbete. Ibland har man ett center och ibland har man andra sätt att arbeta på, men man måste försäkra sig om att man kan ge vård oavsett om människor söker för misstänkt cancer, benbrott eller för att man blivit utsatt för sexuellt våld. Det är regionens ansvar. Man kan inte göra hälften av jobbet, och man kan inte ta varannan patient. Man kan inte säga: "Vi gör allt, men det här med sexuellt våld tror vi att någon annan ska göra." Sjukvården är regionernas ansvar.

Jag förstår att regionvalet kommer att handla om många olika frågor. Låt oss hoppas att detta är en av de frågor som kan komma upp till debatt och diskussion. Ett av tre val den 11 september är just till regionen och avgör sjukvårdens framtid.

Fru talman! Vems är ansvaret när skyddsnätet och ansvaret brister för människor - för barn? Den frågan ställer jag till socialministern.

Man kan inte hålla på och prata på det här sättet. Vi måste fokusera på rätt saker. Nu fokuserar vi än en gång på mäns våld mot kvinnor. Men jag talar om sexualbrott mot barn och att man måste ha kunskap om trauma och specialistkunskap om sexuella övergrepp. Det är vad vi diskuterar här i kammaren just nu.

Sveriges regioner har inte verktyg för att hantera frågan på ett patientsäkert sätt. Ett tecken på detta är att bara i Stockholm står över 1 000 sexualbrottsutsatta i kö för att få adekvat vård och behandling hos organisationen Wonsa. Det saknas även krav på vilket slags utbildning som ska ge den kunskapshöjning som så tydligt behövs och efterfrågas.

Vi här i riksdagen skulle aldrig acceptera om man helt plötsligt plockade bort akutmottagningar så att folk inte fick rätt vård i tid. Då skulle vi agera och ta till metoder för att laga skyddsnätet.

Det övergripande målet för Socialstyrelsens nationella handlingsplan för ökad patientsäkerhet i hälso- och sjukvården 2020-2024 är att ingen patient ska behöva drabbas av vårdskada. Med vårdskada avses lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.

Situationen är akut. Det är vad jag vill säga till socialministern. Hur många barn och vuxna ska behöva ta livet av sig för att de inte får adekvat vård av regionerna? Sjukvården ska enligt lag vara jämlik, jämställd och fördelas efter behov. Sexualbrottsutsatta är en grupp som riskerar onödigt lidande och men för livet om de inte får adekvat vård och behandling i tid. Detta måste tillgodoses av svensk sjukvård. Brister man där måste riksdagen och regeringen gå in.

Barn ska inte utsättas för sexuella övergrepp under sin uppväxt. Alla måste förstå de förödande konsekvenser som blir resultatet av att ett barn skräms till tystnad och tvingas bära på de mest vidriga hemligheterna. När dessa barn växer upp, blir vuxna och inte har fått rätt hjälp i tid ökar risken för suicid, missbruk, fortsatta övergrepp, kriminalitet och psykisk ohälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utan tillgång till sjukvård för kvinnor som har blivit utsatta för sexuellt våld är vården inte jämställd. Samma sak gäller om barn inte får adekvat hjälp och vård.

Stödet till brottsoffret och dess familj blir ineffektivt och skadorna som brottsoffret åsamkats blir livslånga när tillfälle inte ges att låta skadorna läkas på grund av utebliven adekvat vård. Dessutom kan själva vittnesmålet utebli om den som utsätts inte kan lita på att samhället kan erbjuda vård. Om man inte har fått upprättelse i en rättsprocess tappar man förtroendet för hela rättssamhället. Framför allt, socialministern och fru talman, sviker vi brottsoffren ständigt. Vi sviker de 25 procent av alla barn som blir utsatta för sexualbrott. Det är fullständigt oacceptabelt att skjuta över ansvaret för frågan på regionerna.

Det här måste vi ta tag i. När vi står här i kammaren kan man inte bara ducka och lägga över ansvaret på någon annan. Det gör man ju inte i andra frågor när det brister. Varför skulle man då göra det här och nu, fru talman?

Fru talman! Det blir så svårt att föra en diskussion där jag ska ta ansvar för det som regionerna har huvudansvar för.

Jag tar ansvar för vad regeringen gör, hur regeringen agerar. Jag vet inte om det är någon tröst för Marléne Kopparklint eller någon annan, men om det skulle läggas ned en akutmottagning någonstans skulle ju inte regeringen rycka in och öppna den igen. Sannolikt skulle man inte göra det, för man vet vilken debatt det skulle bli. Här behöver vi naturligtvis bidra med att se till att det finns resurser, att det finns kunskap och att det finns kunskapscenter. Men jag vänder mig väldigt bestämt emot Marléne Kopparklints beskrivning att vi lämnar ifrån oss ansvaret, därför att ansvaret ligger på regionerna.

Vad gör då regeringen? Jag tänker inte stå här och försvara att regionerna inte gör sitt jobb. Det är det som skulle bli kontentan om jag skulle säga att regionerna är jättebra på det här och sedan skulle begära in uppgifter från regionerna om allt de gör. Jag vet att det finns många som har mottagningar och som jobbar med samverkan, och det finns en massa statistik över detta.

Jag är inte heller nöjd. Därför fortsätter vi att se till att det finns resurser och jobbar med de här frågorna på det sätt som en regering och som staten kan göra.

Vad har då regeringen gjort? Jag kan inte låta bli att ändå nämna en del saker som handlar om alltifrån pengar till kartläggning för att få veta hur det ser ut, inte nödvändigtvis för att använda i debatter utan framför allt i dialogen med regionerna som huvudmän.

I enlighet med tilläggsöverenskommelserna när det gäller kvinno- och förlossningsvård skrev man specifikt in att det handlar om att också kunna möta denna målgrupp.

Det finns inte på något sätt ett försvar av det som Marléne Kopplarklint beskriver. Det vore intressant att se vilka regioner som varken har mottagningar eller i sin akuta vård kan ta emot de barn och unga som söker akut och varför det är så. Det är en uppföljning som vi gör gentemot Sveriges Kommuner och Regioner med regelbundenhet, men det är deras ansvar. Jag kan inte svara Marléne Kopparklint på något annat sätt.

Fru talman! Personer som utsätts för sexuellt våld ska naturligtvis inte bara ha hjälp och stöd utan också vård i de olika skeden i livet som man behöver det. Det handlar om det akuta, och det kan vara senare i livet. Det gäller att se till att olika delar av samhället har möjlighet och kunskap att upptäcka men också veta vart de kan hänvisa för den vård och behandling som behövs.

Jag kan inte ge Marléne Kopparklint ett svar som innebär att det är statens och regeringens ansvar att organisera specialistmottagningar eller själva vården. Men vi fortsätter arbetet med att ligga på regionerna om att teckna överenskommelser, göra kartläggningar och begära in analyser och uppföljningar av hur arbetet går.

Jag är definitivt inte nöjd. Jag tänker inte stå här och försvara en enda region som inte gör sitt arbete. Det kan jag garantera.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.