Arbetsplenum - Infrastrukturfrågor - 2022-06-08

Fru talman! Vi debatterar nu trafikutskottets betänkande 16 om infrastrukturfrågor. Den infrastruktur som vi planerar för och bygger i dag kommer att finnas i många decennier framöver, kanske i hundra år eller mer än så. Därför är det oerhört viktigt att vi fattar rätt beslut i dag.

Det förslag som har kommit om ny infrastrukturplan, nu senast presenterat av Trafikverket, tar sitt ursprung i regeringens infrastrukturproposition där regeringen har satt de ekonomiska ramarna för hur mycket pengar som ska få spenderas på framtida infrastruktur för de kommande elva åren.

Redan där ser vi i Vänsterpartiet ett stort problem, nämligen att den kommande infrastrukturplanen kommer att bli helt och hållet underfinansierad. Vi i Vänsterpartiet menar att det saknas minst 170 miljarder kronor till den kommande infrastrukturplanen, någonting som vi har föreslagit ska läggas till denna infrastrukturplan. Om inte det görs kommer vi att fortsätta att ha vägar och järnvägar som står och förfaller. Vi kommer att ha en stor underhållsskuld både för det statliga vägnätet och för våra statliga järnvägar.

Dessutom är det mängder av viktiga infrastrukturobjekt som helt enkelt inte kommer att bli klara i tid om regeringen inte fullt ut finansierar infrastrukturplanen. Jag tänker på byggandet av Norrbotniabanan, den nya järnvägen från Umeå upp till Luleå, som vi i Vänsterpartiet vill bygga färdigt. Jag tänker på nya Ostkustbanan, dubbelspåret längs Norrlandskusten från Gävle upp till Sundsvall och vidare till Härnösand. Jag tänker på fyrspåret mellan Uppsala och Stockholm. I dag kom det ett positivt besked från regeringen om att regeringen lovar mer pengar just till att bygga detta fyrspår. Det tycker vi är väldigt bra. Men det finns fler väldigt viktiga järnvägsbyggen. Ett till fyrspår behöver byggas från Alingsås till Göteborg. I dagsläget är detta Sveriges största flaskhals där det sker flest förseningar på grund av att det helt enkelt är en sådan trängsel.

Vi i Vänsterpartiet vill också bygga ny och bygga vidare på befintlig järnväg från Stockholm till Oslo. Vi vill också rusta upp de regionala banorna. Vi ser med förskräckelse på de planer som finns för att eventuellt helt och hållet lägga ned banor. Det handlar exempelvis om Bohusbanan, Lysekilsbanan, Kinnekullebanan, Tjustbanan och Stångådalsbanan. Detta är viktiga regionala banor som vi behöver investera i och inte dra ned hastigheten på och ytterst kanske helt och hållet lägga ned.

Fru talman! Någonting som ofta saknas i den statliga infrastrukturplaneringen är statlig finansiering av cykelinfrastruktur. I morse var jag med och arrangerade ett seminarium om just den stora potential som finns i ett ökat cyklande. Det finns en väldigt stor vilja hos svenska folket att cykla mer. Men om man ska kunna göra det måste man kunna göra det på ett säkert sätt, och då behöver vi bygga riktig cykelinfrastruktur och inte bara måla upp cykelfält mitt ute i körbanan bland bilar, lastbilar och bussar. Det är farligt.

Cykelbranschen i Sverige anser att ungefär en tiondel av de statliga infrastrukturpengarna för nyinvesteringar borde gå till cykelinfrastruktur. Det är en ambitiös målsättning. Men jag håller fullt ut med om deras förslag om att det behövs mycket mer statliga medel för att bygga ut cykelinfrastrukturen.

Fru talman! Infrastrukturplanering handlar inte bara om att göra mer av saker och ting. Det handlar förstås också om att prioritera rätt. Och vissa saker behöver vi göra mindre av. Infrastrukturminister Tomas Eneroth brukar tala om att lagt kort ligger, alltså att de byggen som någon gång har kommit in i en infrastrukturplan inte får lyftas ut ur den. Det tycker jag är märkligt när man ser hur regeringen underfinansierar flera väldigt viktiga järnvägsinvesteringar. Men samtidigt lovar regeringen att man ska bygga nya motorvägar i Sverige.

Samtidigt vet vi att nya motorvägar leder till ökad bilism, ökad trängsel och ökade utsläpp. Dessutom handlar de här byggena ofta om nya motorvägar i våra storstadsområden. Jag tänker till exempel på förslaget om Tvärförbindelse Södertörn ett par mil söder om där vi befinner oss nu. Det handlar om en helt ny motorväg i Stockholmsområdet som kommer att kosta ungefär 16 miljarder kronor. Detta riskerar att bli ett slukhål i infrastrukturplanen som kommer att tränga ut andra viktiga infrastrukturinvesteringar, inte minst för kollektivtrafik och järnväg.

Därför måste man vara modig och våga bortprioritera byggen av nya motorvägar. Det är precis vad vi i Vänsterpartiet föreslår.

Man behöver också finansiera investeringar på ett annat sätt och i större utsträckning lånefinansiera byggen av nya objekt. Jag tänker i synnerhet på förslaget om nya stambanor för höghastighetståg. Det är oerhört viktigt att vi kan bygga ut kapaciteten så att människor snabbt kan åka från Stockholm till Göteborg och från Stockholm ned till Skåne.

Men om dessa nya stambanor ska byggas helt och hållet inom given infrastrukturplan kommer inte pengarna att räcka till allt. Därför föreslår Vänsterpartiet att höghastighetsbanorna ska lyftas ut ur infrastrukturplanen och finansieras med upplånade medel, så att vi har pengar till alla viktiga objekt.

Infrastruktur handlar som sagt inte bara om att göra mer, utan vi måste också göra saker annorlunda. Att bortprioritera nya motorvägar är en sådan viktig sak.

Men det handlar också om vilka prognosmetoder som regeringen uppdrar åt Trafikverket att arbeta med. I dagsläget arbetar Trafikverket utifrån en prognos om ökad vägtrafik. Om man tänker sig att vägtransporterna ökar med ungefär 30 procent, som Trafikverket talar om, blir det självklart nya motorvägar; det kommer som ett brev på posten.

Vi i Vänsterpartiet vill i stället ge nya direktiv till Trafikverket. Vi vill att man ska utgå från våra politiskt satta mål, inte minst klimatmålet om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent. Till 2045 ska Sverige ha nollutsläpp.

Trafikverket måste också i större utsträckning arbeta med beteendeförändring och med överflytt mellan olika transportslag. Det handlar om överflytt från vägtransporter till exempelvis gång, cykel, järnväg och sjöfart. Därför behöver Trafikverket ett konkret uppdrag att arbeta med den så kallade fyrstegsprincipen, som handlar om att den sista åtgärden är att man bygger nytt. Den första och andra åtgärden är att verka för just beteendeförändring och överflytt mellan trafikslag. Detta är en metod som Trafikverket i dag i princip inte arbetar med, skulle jag säga. Här behövs det en tydligare politisk styrning.

Fru talman! Det här är ett digert betänkande. Jag hinner inte gå in på allt. Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 10, som i korthet sammanfattar rätt mycket av det jag sagt.

Jag skulle också vilja säga följande, fru talman: Det här ser ut att bli min sista ärendedebatt i riksdagens kammare någonsin. De här tolv åren som riksdagsledamot har varit en fin tid med jättemånga fina debatter. Jag vill tacka mina kära kollegor, talmännen och alla som har följt dessa viktiga debatter från läktaren.

(Applåder)

Fru talman! I dag behandlar vi som sagt trafikutskottets betänkande TU16 om infrastruktur. I betänkandet behandlas inte mindre än 445 motioner från den allmänna motionstiden, och det säger en del om hur mycket infrastrukturfrågorna engagerar riksdagens ledamöter.

Vi har alla vårt hjärteprojekt, eller kanske vår hjärtebro, som vi vill ska bli av eller inte ska bli av för att vi ska kunna leverera det till väljarna. Frågan om infrastruktur är dock så mycket större än så. Det handlar ju om att kunna göra de prioriteringar som behövs för att få infrastruktur som är väl avvägd, så att det blir en bra helhet för hela landet.

Vi behandlar därutöver två skrivelser i form av rapporter från Riksrevisionen. Den ena handlar om medfinansiering av regional kollektivtrafik, och den andra handlar om kostnadskontroll i infrastrukturinvesteringar.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till våra reservationer 68 och 69. I övrigt står vi socialdemokrater bakom förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Vi som håller på med infrastruktur går ju i väntans tider. Det är ungefär ett år sedan riksdagens kammare beslutade om de ekonomiska ramarna i infrastrukturpropositionen, den så kallade infraproppen. Det beslutades då om ramar för nästa planperiod, 2022-2033, på 799 miljarder. Det är totalt en ökning med 176 ½ miljard jämfört med föregående period. Utöver detta tillkommer medel för banavgifter och trängselavgifter, så på totalen hamnar vi på en ram på 876 miljarder.

Det är ju väldigt mycket pengar. Det är faktiskt den högsta summan i ramen någonsin. Den kommer att bidra till såväl viktig infrastruktur och framtidstro som arbetstillfällen och inte minst ett bättre klimat.

Om vi använder resurserna rätt kommer vi att kunna bidra till att klara klimatmålen. Eftersom inte mindre än 30 procent av utsläppen kommer från just transportsektorn är det klart att vi har ett ansvar att se till att de framtida investeringarna bidrar till omställningen. Detta är en omställning som är aktuell för samtliga trafikslag. Alla trafikslag behövs, och de kompletterar varandra.

Fru talman! Låt mig ta tillfället i akt att summera de senaste åtta åren i trafikutskottet, där jag har haft nöjet att tjänstgöra. Det har varit en väldigt spännande resa från att politiken har varit med och fattat beslut om klimatmål som för åtta år sedan möttes av ganska stor skepsis till att i dag se en transportsektor som regelbundet uppvaktar politiken och ber oss att göra mer - och inte mindre - för att underlätta och att skruva i regelverken för att branschen ska kunna snabba på sin klimatomställning. Det har hänt väldigt mycket här, och för en politiker är det ju otroligt roligt att se.

Det här ser vi med alla trafikslag. Jag tror att detta är väldigt viktigt, för alla trafikslag behövs. De kompletterar varandra - oavsett om vi pratar om väg, järnväg, sjöfart eller flyg behövs de allihop. I dag är alla angelägna om att vara med i klimatarbetet och i den omställning som pågår.

Fru talman! Det är också därför vi har mål för transportpolitiken. Det övergripande målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för hela landet. Därtill kommer funktionsmål och ett hänsynsmål som handlar om transportsystemets utformning, funktion och användning och som ska medverka till att ge grundläggande tillgänglighet, god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet.

Transportsystemet ska dessutom vara jämställt och likvärdigt. Det ska svara mot både mäns och kvinnors transportbehov.

Hänsynsmålet innebär å sin sida att transportsystemets utformning, funktion och användning ska anpassas så att ingen dödas eller skadas allvarligt. Det ska bidra till det övergripande generationsmålet för miljö och miljökonsekvensmålen.

De här målen låter ju väldigt vackra. Det är faktiskt så att de formulerades och antogs av riksdagen 2008, under Fredrik Reinfeldts regering. De håller än.

Jag tycker att det är ganska påtagligt hur Sveriges riksdag har arbetat och även fortsättningsvis bör arbeta. Man jobbar blocköverskridande när det kommer till målsättningar kring infrastruktur. Det är långa ledprocesser, och det är stora resurser som vi avsätter. Då behöver det också finnas överenskommelser som gäller brett.

Infrastrukturen är viktig, men inte bara för politiken, branschen och dem som nyttjar järnvägar och vägar. Infrastrukturen är så mycket större. Den är själva förutsättningen för ett fungerande samhälle. Om tågen inte går och vägen inte finns är det svårt att ta sig till jobbet eller skolan, träffa vänner och släktingar eller för den delen köpa mjölk och andra förnödenheter. Om inte sjöfarten fanns skulle vi ha svårt att importera och exportera varor och skulle därmed förlora mängder av arbetstillfällen. Utan flyget skulle vi ha svårt att få till de där snabba transporterna när vi kanske behöver en ny njure eller vad det nu kan vara som någon väntat på länge.

Infrastrukturen är helt enkelt det kitt som håller ihop hela det moderna samhället. Den bidrar till att skapa drömmar om framtiden. Den skapar jobb och nya bostäder. Den bidrar till att klara målsättningarna i godstransportstrategin och omställningen från väg till sjöfart och järnväg. Inte minst är det infrastrukturen som håller ihop vårt land - för människor, för näringslivet, för ekonomisk utveckling och för välfärd.

Fru talman! I betänkandet har utskottet två förslag till tillkännagivanden till regeringen. De handlar dels om kostnadskontroll i infrastrukturprojekt, dels om utvärdering av planering och upphandling.

Det är naturligtvis viktigt att de medel som staten eller vi skattebetalare tillsammans lägger på infrastrukturområdet används effektivt och på bästa sätt. Socialdemokraten Gustav Möller myntade redan på 40-talet sitt berömda citat som uttrycker socialdemokratins inställning till detta: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Vi delar därför utskottsmajoritetens inställning till vikten av bra kostnadskontroll. Trafikverket har visat att man på ett systematiskt sätt arbetar med att förbättra kostnadsprognoser. Regeringen har också gett Trafikverket flera uppdrag för att motverka kostnadsökningarna.

På samma sätt delar Socialdemokraterna utskottsmajoritetens uppfattning om bra planering och upphandlingar. Regeringen har bedrivit ett aktivt arbete för att nå ökad effektivisering och kostnadskontroll. Det var också en viktig del i den infrastrukturproposition som vi behandlade för ett år sedan och som en ganska bred majoritet ställde sig bakom här i kammaren. Jag konstaterar därför att de två förslagen till tillkännagivanden mer är inspel i en ökad polarisering som ankommer ett valår.

Fru talman! Vi lever i en utsatt tid. Det händer så otroligt mycket. Infrastrukturen gör oss också påminda om att den måste fungera. Oavsett om det är vaccin, mat eller andra förnödenheter som ska fram är den viktig. Men ibland kan också infrastrukturen användas i motsatt syfte. Vi såg det senast i dag i Berlin, när ett fordon körde in i en folkmassa i Charlottenburg, eller här i Stockholm 2017. Oavsett vilket har vi ett ansvar för att se till att infrastrukturen planeras på ett sätt som skapar trygghet.

Fru talman! För att avsluta där jag började: Vi som gillar infrastruktur går i väntans tider. Därför känns det extra roligt att infrastrukturministern just i dag presenterade en av satsningarna i investeringsplanen som snart kommer att komma fram och berättade om fyrspåret mellan Stockholm och Uppsala. Det handlar totalt om en satsning på 10 miljarder. Den satsning som infrastrukturministern presenterade är på 7 ½ miljard mer än vad Trafikverket föreslagit i den remissversion som gått ut. På det här sättet kommer inte minst Uppsalaborna att få en lättare vardag. Men detta kommer också att kunna motverka en hel del flaskhalsar i järnvägssystemet i stort. Det är bra för Sverige. Det bygger Sverige starkt. Jag ser verkligen fram emot resterande delar av de satsningar på infrastruktur som totalt är på nästan 900 miljarder.

Fru talman! Det är nog inte någon infrastrukturminister som inte skulle stoltsera med att den nya infrastrukturplanen minsann är den största någonsin. När Tomas Eneroth sa det lät han som ett eko av sin moderata föregångare Catharina Elmsäter-Svärd, som sa exakt samma sak. Och det är inte så konstigt. Befolkningen växer. Ekonomin växer. Även regeringars budgetar växer.

Men det vi måste fråga oss är: Är den här infrastrukturplanen, den ekonomiska ram som den socialdemokratiska regeringen har satt, tillräcklig utifrån de behov som finns? Det finns ett samstämmigt svar på det: Nej, detta räcker inte.

Det finns en konkret sak som regeringen skulle kunna göra, nämligen att lånefinansiera bygget av höghastighetsbanorna och lägga det som ett separat projekt vid sidan av infrastrukturplanen. Då skulle man frigöra stora summor som man kan investera i annat. Man skulle kunna bygga färdigt Norrbotniabanan, dubbelspåret mellan Gävle och Härnösand och så vidare. Vill Socialdemokraterna göra det - lyfta ut höghastighetsbanorna ur befintlig plan och lånefinansiera dem fullt ut?

Min andra fråga till Teres Lindberg rör de trafikpolitiska målen. Jag håller med om att de är väldigt viktiga. De mål som vi sätter upp blir det som våra myndigheter sedan arbetar efter. Men i dag arbetar Trafikverket utifrån en basprognos som handlar om ökade vägtransporter, vilket leder till att de planerar för nya motorvägar. Är Socialdemokraterna beredda att ge Trafikverket ett nytt uppdrag om att utgå från våra politiskt satta mål, i första hand klimatmålet, när man gör planerna för den framtida infrastrukturen?

Fru talman! Jag tackar Jens Holm för viktiga frågor. Jag hoppas att jag fick med alla.

Den första frågan handlade om lånefinansiering. Det är klart att det alltid är lätt att tänka att man ska agera utöver det som man har i den egna plånboken. Men ett lån ska också betalas.

Jag tror att vi oavsett hur mycket pengar vi lägger på infrastruktur alltid kommer att tycka att det är för lite. Det är bara att titta på de 445 motionsyrkanden som kom in under den allmänna motionstiden. Önskemålen från den samlade riksdagen i form av dessa ledamöter kommer alltid att vara oändligt mycket större än den plånbok som finns att tillgå. Det handlar såklart om att prioritera.

Om man skulle låna pengar behöver också lånen betalas tillbaka. Det är inte riktigt så himla enkelt som att det kommer att bli lättare eller att vi kommer att få mer bara för att man lånar pengar. Som det ser ut i dag är vi inte beredda att gå in med lånefinansiering.

Sedan tror jag att man alltid ska fundera på hur man gör upplägg för olika projekt. När det gäller finansiering av infrastruktur kan det finnas sätt som vi inte använder i dag. Internationellt finns det modeller med olika former av innovationsupphandlingar och så vidare som jag tror att vi ska vara öppna för i framtiden. Men vi är inte där än. Det finns många olika sätt som man behöver titta på.

Jag får stanna där av tidsskäl.

Fru talman! Självklart ska lån betalas tillbaka. Men jag vill påminna om att regeringen nu under pandemin har lånat upp ungefär 400 miljarder kronor, egentligen bara för att rädda företag, myndigheter och privatpersoner. Det har inte varit investeringar, men vi har klarat det alldeles utmärkt. Vår statsskuld har åkt upp med ett par procentenheter. Det är inte mer än så. Att lånefinansiera de nya stambanorna skulle totalt sett innebära mindre än den summan, och det handlar om produktiva investeringar som skapar nya jobb och minskar utsläppen av växthusgaser. Vi får en ny järnväg som kommer att finnas kvar i decennier, troligen över hundra år.

Att inte lånefinansiera är bara att skjuta över ansvaret till våra barn och barnbarn och säga att de får åka på järnvägar som bara blir sämre och sämre med fler och fler förseningar, akuta banarbeten och så vidare.

Jag är djupt besviken på att Socialdemokraterna inte kan ta ett större ansvar i denna fråga. Jag hade fel när jag sa att det var ett eko av Catharina Elmsäter-Svärd, för det vi hör här är ett eko av den moderata finansministern Anders Borg. Åtstramningspolitik ledde inte till klimatomställning och nya jobb.

Min fråga gällde att ge Trafikverket ett nytt uppdrag där man ska utgå från vårt politiskt satta klimatmål, målet om att minska utsläppen med 70 procent i transportsektorn, i stället för att utgå från en prognos om ökade vägtransporter. Är Socialdemokraterna beredda att ge Trafikverket ett sådant uppdrag?

Fru talman! Jag tog inte kommentaren om Anders Borg som en komplimang; jag vill bara understryka det.

Att jämföra den upplåning som gjordes under pandemin med att låna pengar till infrastruktur är lite som att jämföra äpplen och päron. Kammaren tog ju eniga beslut om dessa upplåningar för att rädda framtida skatteintäkter. Tack vare detta klarade sig Sverige ganska bra ur krisen. Hade vi inte gjort detta hade många företag gått i konkurs, och då hade vi haft ett helt annat läge och inte haft råd att betala ens för välfärden. Om vi i detta läge dessutom hade haft lån för att finansiera infrastruktur hade vi legat riktigt risigt till. Man kan inte jämföra äpplen och päron på det sättet.

När det gäller prognoserna jobbar Trafikverket med de politiskt satta klimatmålen, som är ganska styrande. Det är bara att läsa underlaget till den infrastrukturproposition vi har behandlat här tidigare. Jag utgår också från att de uppdrag som kommer i investeringsplanen tar sin utgångspunkt i de klimatmål som riksdagen har satt upp.

Samtidigt kan vi inte bortse från de fakta som finns i professionen, för det är dem Trafikverket baserar sina analyser på. Vi kan inte stå här och tro att bara för att vi bestämmer att folk inte ska köra bil, om det är den bästa lösningen för att klara klimatmålet, kommer människor inte att göra det.

Vi måste komma ihåg att vi befinner oss i stort och avlångt land med stora behov av transporter eftersom Sverige är ganska glesbefolkat. Då behöver vi hitta andra sätt. Det kanske inte är just antalet transporter som löser klimatutmaningarna, utan det kanske är bättre transporter som är den slutgiltiga lösningen.

Fru talman! Jag ska börja med att säga tack till Jens för konstruktiva debatter - men jag kanske inte ska säga det innan denna debatt är slut. Jag har dock uppskattat våra debatter och bådas vår förmåga att skilja på sak och person. Vi vet när vi tycker olika, men det har varit trevligt att debattera med dig här.

Infrastruktur står som sagt på agendan. Jag förvånas varje gång jag ser mätningen över vilka frågor som väljarna tycker är viktigast. Har ni noterat att infrastruktur aldrig finns med där? Jag kan tycka att det är konstigt, för när jag är ute och reser i landet, vilket jag har gjort en del nu i vår, lyfts ofta olika projekt, satsningar, underhåll och annat inom infrastrukturen upp som oerhört viktiga för den fortsatta utvecklingen i den region eller stad där jag befinner mig. Därför är det som sagt lite konstigt att infrastruktur aldrig dyker upp på den där listan över de viktigaste frågorna.

Vi som sitter här tycker givetvis att infrastrukturen är väldigt viktig. Den är ju landets blodomlopp, och om den inte fungerar stannar samhället. Jag tycker att det där stora fartyget som hamnade på snedden i Suezkanalen är ett bra exempel på vad som händer när infrastruktur och transporter plötsligt slutar fungera.

Vi har väldigt mycket infrastruktur i Sverige, och som Teres Lindberg tog upp behöver vi mycket infrastruktur eftersom vi har så långa avstånd. När vi pratar om den nationella planen är fokus på nyinvesteringar i vårt befintliga system. Men låt oss komma ihåg att det är på marginalen nyinvesteringarna påverkar. Vi har redan ett stort infrastruktursystem på plats med räls, bilväg, hamnar och flygplatser.

Moderaterna tycker därför att det blir alldeles för lite diskussion om vikten av att underhålla det Sverige redan har och se till att det fungerar. När Trafikverket i sitt förslag till nationell plan säger att både järnväg och väg kommer att vara i sämre skick i slutet av denna planperiod än i början tar vi det på stort allvar. Vi hade en vilja att göra en förändring och lägga mer pengar på underhåll, för det mest samhällsekonomiskt lönsamma är faktiskt att se till att det vi redan har på plats fungerar.

Moderaterna tycker att det är viktigt att bekämpa utsläppen, inte transporterna och resandet, och tack vare den fantastiska teknikutvecklingen är ju detta fullt möjligt.

Tittar vi framåt ser jag att det största mörka molnet på den moderata infrastrukturhimlen är kritiken i de nio riksrevisionsrapporterna mot hur processerna kring infrastruktur hanteras, hur vi tar fram nationell plan och hur vi gör upphandlingar när pengar ska investeras i infrastruktur. När man läser rapporterna inser man ganska snabbt att vi inte får valuta för de pengar vi satsar. Och när vi nu står i begrepp att satsa nästan 900 miljarder fram till 2033, en summa vi är överens om, måste jag erkänna att jag får lite ont i magen av Riksrevisionens kritik och över det faktum att regeringen har gjort väldigt lite för att komma till rätta med dessa problem.

Då hamnar vi i den situation vi nu ser, och när man ser planen kan man fundera över hur vi väljer att planera. Det handlar om projekt som aldrig blir klara eftersom allt hackas upp i smådelar och allt blir dyrare. Dessutom fungerar inte planeringen av projekten optimalt, vilket gör att det tar betydligt längre tid än vad det skulle behöva göra. Dessa frågor måste vi ta tag i, och jag kan tycka att det är ansvarslöst att börja investera 900 miljarder innan vi på allvar har adresserat dessa problem. Min bild är att regeringen inte har tagit tag i detta, vilket är allvarligt.

Jag ska också kommentera dagens utspel om Uppsala-Stockholm. Detta projekt har Moderaterna länge sagt måste prioriteras. Denna sträcka plus sträckan Göteborg-Alingsås är de trängsta flaskhalsarna i hela vårt transportsystem. Göteborg-Alingsås är livsviktigt med tanke på att Göteborgs hamn nu expanderar och kommer att kunna ta emot större fartyg. Då måste varorna kunna transporteras därifrån. När det gäller Uppsala-Stockholm handlar det om all trafik från norra Sverige, inklusive all pendling i huvudstadsregionen, och det är oerhört viktigt att detta fungerar.

Socialdemokraterna lovade redan 2014 att detta skulle börja byggas. Samma sak gjorde de 2018. Men än en gång har Tomas Eneroth med sig en sax för att klippa band men ingen spade för att börja gräva. Moderaterna tycker att det är dags att spaden kommer fram så att det blir verkstad, och byggandet av ett fjärde spår mellan Uppsala och Stockholm kommer igång.

I remissvaren till den nationella planen är det inte så många som är jättenöjda. Det beror till viss del på hur vi väljer att planera men också på att det finns önskemål och behov som vida överskrider det vi har pengar till. Vi har astronomiska 900 miljarder samtidigt som vi har en önskelista med projekt, investeringar och underhåll som är på betydligt mer än så. Vad gör vi då? Vi måste givetvis prioritera stenhårt, fokusera på det som är samhällsekonomiskt lönsamt och se till att bygga klart stråk så att vi får utväxling för de investeringar vi gör. Men det finns också de som är beredda att investera privat kapital i infrastruktur. Det är ingen enkel lösning, för det kräver eftertanke och noggrannhet avseende vilka det är man låter vara med och investera i något så viktigt som infrastruktur. Men med tanke på de behov vi har vore det dumt att inte titta vidare på den typen av lösningar.

Det finns många som diskuterar Arlandabanan. Tyvärr är det kritiken som överväger. Absolut är biljettpriserna högre än vad de flesta av oss skulle önska, men man ska komma ihåg att utan den här lösningen hade banan inte funnits alls. Den fanns ju inte med i någon plan då.

Det är där vi står i dag: Vilka projekt finns det som vi skulle kunna hitta annan finansiering för? Det finns modeller som är prövade ute i Europa som vi skulle kunna titta på. Att det finns kritik mot biljettpriserna på Arlandabanan kan inte göra att vi säger nej till det kapital som finns tillgängligt för investering i infrastruktur.

Det finns också projekt som Inlandsbanan, som vi har varit ute och pratat om, där det finns möjlighet att lånefinansiera och sedan ta ut en högre banavgift av de företag som transporterar gods på banan. Det är ungefär samma modell som Öresundsbron, och den tror jag att de allra flesta ändå lyfter fram som ett gott exempel.

Det finns en viktig fråga som gör att infrastrukturplanering faktiskt är väldigt svår, fru talman. Jag tror att det var Jens Holm som sa att vi bygger infrastruktur för en väldigt lång tid framåt, och med det enorma skifte vi ser med allt som händer kring elektrifiering, vätgas, biobränsle och mycket annat innebär det att vi måste ta höjd för den typen av ny teknik.

Vi måste säkerställa att det finns laddinfrastruktur så att man kan ladda alla typer av fordon inklusive tyngre lastbilar. Vi måste också se till att vi drar ut el till våra flygplatser, för elflyget är på gång. Hur ska vi hantera vätgas om det blir aktuellt? Vi har hela drönartrafiken som också är en teknik som utvecklas. Den är fossilfri och skulle kunna snabba upp transporter både i storstäderna och på lite längre avstånd.

Detta måste vi ta höjd för, och det är svårt. Men det är viktigt att vi gör det, för annars riskerar vi att bygga sådant som när det är färdigbyggt faktiskt är omodernt.

Med detta, fru talman, tänkte jag avsluta. Vi står självklart bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till vår reservation 62.

Fru talman! Tack för tack, Maria! Det har varit många fina debatter.

Jag skulle vilja börja med Arlandabanan. Moderaterna i Stockholmsregionen vill att den ska integreras i den ordinarie kollektivtrafiken. Det vill även Stockholms Handelskammare, och det finns ett konkret förslag på hur man gör det. Man får helt enkelt lösa ut Arlandabanan. Man får köpa ut de kinesiska pensionsfonder och andra som i dag är ägare av det här så att vi kan integrera trafiken i resten av kollektivtrafiken.

Det är ju inte bara det att det är världens högsta avgift för att resa till en flygplats - det är också helt icke-integrerat med resten av kollektivtrafiken. Om du reser med tåg och kommer till Arlanda måste du betala en stationsavgift bara för att kliva av på perrongen. Det är rätt bisarrt. Är Moderaterna beredda att lösa ut Arlandabanan så att vi kan integrera den i resten av kollektivtrafiken?

Jag tycker också att Stockhaus tar upp något väldigt viktigt om upphandlingen och de snabbt ökande priserna. Det är inte alls okej att det är på det viset. Trafikverket har flera gånger tagit upp bland annat med oss i trafikutskottet att vi behöver ändra lagen om offentlig upphandling så att det blir lättare för dem att ställa tydliga krav så att de inte behöver gå på lägsta pris. Det är problem med obalanserad budgivning, och ibland får de till och med nollbud som de måste ta fast det vet att det är helt orealistiskt.

Är Moderaterna beredda att ändra lagen om offentlig upphandling så att det blir lättare att ställa kvalitetskrav? Vi behöver komma bort från avarter med till exempel obalanserad budgivning som vi ser i dag.

Fru talman! Tack för frågorna, Jens Holm! När det gäller Arlanda och Arlandabanan vill vi se en utveckling av Arlanda till Nordens ledande flygplats med en utbyggnad av själva flygplatsen för fler direktlinjer ut i världen och in till Sverige.

En viktig del i att göra Arlanda riktigt attraktivt är att ha bättre kommunikationer och en högre andel av trafikanter som åker kollektivt till flygplatsen på ett eller annat sätt. Vi har inte tagit ställning till om ett utköp av Arlandabanan är rätt väg att gå, men vi har kommit så långt att vi behöver göra någonting åt det faktum att det är för få människor som använder Arlandabanan i dag. Vi är därför beredda att i en förhandling med ATrain, som driver Arlandabanan, titta på vilka lösningar som finns för att åstadkomma detta.

Jag kan tycka att det finns mycket som Trafikverket behöver göra på hemmaplan innan man börjar diskutera LOU. I de nio rapporterna från Riksrevisionen är man väldigt tydlig med att om inte Trafikverket har koll på anläggningarna och deras status är det väldigt svårt att göra en bra upphandling av underhåll. Dessutom följer man inte upp de avtal man tecknar med olika leverantörer av underhåll.

Jag kan tycka att man behöver börja där. Att ge sig på lagen om offentlig upphandling är som att börja dra i en pinne i plockepinn - det är inte så enkelt utan har stora konsekvenser. Vi vill värna en sund konkurrens också. Absolut kan man tänka sig det i en förlängning, men jag tror att det första som behöver ske är att Trafikverket får koll på sina egna upphandlingar.

Fru talman! Vad gäller lagen om offentlig upphandling, som ju ändrades här i Sverige för några år sedan, vill jag minnas att det var just Moderaterna som ihärdigast ville vidmakthålla lägsta pris och att ekonomiska parametrar ska överordnas allt annat. Då får vi en lag därefter.

Jag tycker att det är lite intressant att Moderaterna så länge har pratat om Arlanda och kollektivtrafiken dit men liksom inte kan säga någonting om vad ni vill med Arlandabanan. Det är väl bara att lösa ut det. Det är klart att det kostar pengar, men det får vi ta och göra! Det hade blivit billigare om inte regeringen hade förlängt för A-Train att köra i tio år till, till 2050. Men det går ju faktiskt att lösa ut dem.

Avslutningsvis skulle jag vilja fråga Maria Stockhaus om lånefinansiering av infrastruktur. Vi i Vänsterpartiet tycker att Moderaternas förslag om att lånefinansiera upprustningen av Inlandsbanan är intressant. Om Moderaterna är beredda att lånefinansiera den satsningen undrar man ju om det finns andra objekt som ni är beredda att lånefinansiera. Det här handlar inte om en så stor summa, ungefär 9 miljarder kronor.

Tänk om vi kunde lånefinansiera sträckan Stockholm-Oslo eller de nya stambanorna för höghastighetståg! Jag kan låta bli att kalla det för höghastighetståg, men jag tror att även Moderaterna förstår att det är fullt på Västra stambanan och Södra stambanan och att vi behöver bygga ut kapaciteten. Men finansieringen är ett problem. Kan vi lånefinansiera? Räntan är ju rekordlåg.

Kort och gott: Finns det fler objekt som Moderaterna är beredda att lånefinansiera är vi i Vänsterpartiet beredda att titta noggrannare på det. Vi kanske kan komma överens.

Fru talman! Det är oroväckande att vi är så överens med Vänsterpartiet. Men just när det gäller infrastruktur hade Teres Lindberg en poäng i att det är långsiktigt, och det kan ju vara bra att ge infrastrukturen långsiktiga förutsättningar.

Med tanke på vad vi vet om Arlandabanan i dag har även vi undrat väldigt mycket över varför man valde att förlänga A-Trains avtal utan att ta chansen till en omförhandling. Om man ska köpa ut dem i dagsläget har jag förstått att vi pratar om 4-5 miljarder. För Vänsterpartiet går det säkert att lösa med höga skatter, men det är inte riktigt där vi är. Vi tycker att det är viktigt att man värnar skattebetalarnas pengar och inte höjer skatterna i onödan. Då är det bättre att vi ser vad det finns för andra möjligheter att komma överens och hitta lösningar när det gäller A-Train.

När det gäller LOU finns i dag möjlighet till innovationsupphandling och funktionsupphandling, men det används inte i tillräckligt stor utsträckning. Ska man göra förändringar i LOU ska man nog vara väldigt försiktig och göra en ordentlig utvärdering och se var problemen finns innan man börjar rucka på lagen.

Däremot tycker jag fortfarande att det är viktigt att Trafikverket får koll på sina anläggningar. De kan inte göra bra upphandlingar om de inte har koll på anläggningarnas status och inte följer upp avtalen. Det måste vi få ordning på ganska snabbt.

När det gäller lånefinansiering gjorde man det med Öresundsbron. Förutsättningarna för att vi ska tycka att det är en bra idé för infrastrukturprojekt är att man kan betala tillbaka det via brukaravgifter på ett eller annat sätt. Det gör man på Öresundsbron, och den kommer att vara avbetald snabbare än vad man hade beräknat.

Det var tanken också med Inlandsbanan. Man har haft samtal med företag som har etablerat sig och expanderar i norra Sverige, och de är villiga att betala högre banavgifter. Om det går att lösa på det sättet är vi absolut intresserade av att titta på det även för andra projekt.

Fru talman! Först vill jag ge en eloge till Maria Stockhaus som så förnämligt tackade Jens Holm för de spänstiga debatter vi har haft i kammaren. Jag vill naturligtvis göra detsamma. Ett stort tack till Jens Holm, som under mandatperioden också har varit utskottets ordförande.

Jag kunde inte låta bli, fru talman, att fascineras av diskussionen om A-Train och Arlandabanan. Man blir lite förundrad. Den förlängning av koncessionsavtalet som kom upp under mandatperioden var inte föremål för beslut i riksdagen. Beslutet att bygga Arlandabanan fattades i riksdagen, och förslaget lades fram av regeringen Bildt. I riksdagen reserverade sig dels Vänsterpartiet, dels vi socialdemokrater kring finansieringsmodellen.

I avtalet med det dåvarande bolaget - det var inte A-Train, utan de har kommit in senare - fanns en utträdesklausul för svenska staten med när det kom upp för prövning i Sveriges riksdag. Man kunde ha gått in och köpt ut Arlandabanan. Prövningen skedde under regeringen Reinfeldt. Då valde Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att reservera sig mot det förslag till beslut som den dåvarande moderatledda regeringen lade fram om att fortsätta avtalet och inte använda sig av möjligheten att kliva av avtalet eller återta banan i egen regi.

Jag känner en viss frustration över hur sanningen förvanskas. Det beslut som har fattats av regeringen under nuvarande mandatperiod har inte alls varit så. Jag vill ändå förtydliga att det har förekommit vissa osanningar i det här inlägget.

Fru talman! Det är de facto så att Arlandabanan inte hade funnits där om man inte hade fattat de besluten. Jag kan nog tycka att besluten i sig var bra.

Om vi vill att fler människor ska åka kollektivt och att fler människor ska använda Arlandabanan var förlängningstillfället ett bra tillfälle att starta en förhandling med A-Train för att diskutera hur vi ska gå vidare för att få fler resenärer och hur stationsavgiften som betalas när man kliver av pendeltåget ska hanteras. Inget av detta har skett. Regeringen har inte tagit några sådana kontakter, och man har inte gjort något för att säkerställa att fler får möjlighet att åka Arlandabanan.

Jag kan tycka att vi ska vara tacksamma för att banan finns. Jag tycker också att det är viktigt att man tar en förhandling med A-Train för att se hur det går att få fler människor att åka Arlandabanan. Om reservationerna hade motsvarat en majoritet hade Arlandabanan inte funnits där till att börja med, och det hade varit olyckligt eftersom det ändå är ett stort antal människor som använder sig av banan för att ta sig till och från Arlanda i stället för att åka taxi.

Fru talman! Vi socialdemokrater har aldrig varit emot Arlandabanan, utan vi har varit emot konstruktionen. Resultatet ser vi. Den är alldeles för dyr för att vanligt folk ska ha råd att åka den. Det är de facto problemet.

Men det var inte för denna sak jag begärde replik, utan jag gick igång på det tidigare replikskiftet. Jag begärde replik för att jag just hörde Moderaternas företrädare Maria Stockhaus prata om än det ena än det andra projektet som man vill se i nyinvesteringar. Då kan vi konstatera att när riksdagen behandlade infrastrukturpropositionen valde Moderaterna att reservera sig och lägga 33 miljarder mindre för utvecklingen av transportsystemet. Pengarna skulle tas från utvecklingen av järnvägssystemet.

I den allmänna debatten sa man att det handlade om höghastighetstågen. I verkligheten kan vi se att det som återfinns och nämndes i infrastrukturpropositionen och i den nuvarande investeringsplanen är nya stambanor mellan Lund och Hässleholm, Göteborg och Borås samt Linköping och Järna.

Det är lätt att nämna en mängd objekt och säga att man vill så mycket, men i verkligheten krävs en finansiering för det man föreslår. Här saknas i Moderaternas reservation 33 miljarder för utveckling av järnvägssystemet. Jag skulle verkligen vilja fråga Maria Stockhaus vad som ska bort. Vilka stambanesatsningar är det som Moderaterna inte vill se?

Man kan stå här och prata om höghastighetståg, men vill ni att vi ska sänka hastigheten och på det sättet göra en billigare lösning av nybyggnation av järnväg? Ska de gå i lägre hastighet än 250 kilometer i timmen? Det är vad som återstår om ni inte vill ta bort ett objekt. Ska vi bygga omodern järnväg när vi bygger ny järnväg?

Fru talman! Vi lyfte bort 33 miljarder från nyinvesteringar. 80 procent av dem var järnväg. Miljöpartiet hade varit med i förhandlingarna, och det blev väldigt lite väg. De 33 miljarderna lades på underhåll.

Detta gjorde vi därför att Trafikverket självt säger att det behövs mer pengar till underhåll. När verket visar i sitt förslag till plan att både järnväg och väg kommer att förfalla under planperioden på grund av brist på pengar tar vi detta på allvar.

Det mest samhällsekonomiska vi kan göra är att satsa på den infrastruktur som faktiskt finns. Jag förstår inte att Teres Lindberg kan försvara att det som redan finns på plats ska förfalla fram till 2033. Vad är svaret på det? Hur kan man säga att det är bättre att slänga ut en mängd nya investeringar i stället för att fokusera på att det som redan finns faktiskt fungerar? Det är billigare, samhällsekonomiskt lönsamt och går fortare.

107 miljarder har avsatts till nya stambanor, höghastighetsjärnväg eller vad man vill kalla dem i planen. Av de pengarna finns alla möjligheter att ta 33 miljarder för att satsa på underhåll. Det kan man göra genom att ge Trafikverket i uppdrag att se på hur räls mellan Borås och Göteborg samt Lund och Hässleholm kan kompletteras för att öka pendlingen. Det som händer nu är att raka spår läggs ut där tågen inte stannar. Då tjänas 30 minuter in mellan Stockholm och Göteborg samt mellan Stockholm och Malmö, i stället för att man gör det samhällsekonomiskt lönsamma att satsa på att människor kan ta sig till och från jobbet. Dessa tåg kommer inte att lösa den uppgiften.

Detta blir definitivt 33 miljarder billigare, och pengarna kan läggas på att slippa behöva sänka hastigheten på vägar ute på landsbygden, så att människor inte ska få det svårare att ta sig till jobbet där alternativ inte finns - där det är bilen eller inget annat. Det gäller att se till att dessa människor kan ladda sina elbilar och att vägarna inte har potthål.

Fru talman! Rubriken på betänkande TU16 är Infrastrukturfrågor. Sverigedemokraterna står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall endast till reservation 2.

Fru talman! En väl fungerande infrastruktur är nödvändig i vårt moderna samhälle. Både gods och persontransporter är beroende av att vägar, järnvägar, flyg och sjöfart fungerar väl. Sverige är ett avlångt land, och det innebär naturligtvis att gods transporteras långa vägar för att exporteras ut i övriga världen.

Det finns inget motsatsförhållande mellan de olika transportslagen utan snarare är de beroende av varandra. Lastbilen är ofta en förutsättning för att godset ska nå en järnväg eller en hamn. Samma förhållande gäller när godset kommer med båt eller tåg. Då tar lastbilen över godset för att slutligen leverera till kund.

Fru talman! Den svenska väginfrastrukturen är livsnödvändig för boende utanför tätorterna, för företagare och för servicetransporter, exempelvis blåljusutryckningar och hemtjänstens resor.

Ett kontinuerligt och nödvändigt underhåll måste göras för att landsbygden ska fungera.

I det förslag till nationell transportinfrastrukturplan som ska gälla mellan 2022 och 2033 avsätts inte mindre än 107 miljarder till höghastighetståg. Det framgår av regeringens direktiv. Det är pengar som skulle göra betydligt större nytta i att säkra redan befintlig infrastruktur.

Obalansen framgår tydligt när man ser att befintliga vägar och järnvägar tillåts förfalla under planperioden, eftersom pengar till nödvändigt underhåll uteblir när de i stället läggs på ett system med höghastighetståg. Konsekvensen blir att vägar och järnvägar kommer att vara i sämre skick 2033 än de är i dag, vilket även står i Trafikverkets plan. För människor boende på landsbygden fungerar alltså vägarna sämre och sämre, och pengarna läggs inte på att reparera de skador som uppstår.

Nu försöker Trafikverket skylla på riksdagen när kritiken mot de fundamentala felsatsningar som ligger i planen kommer som ett brev på posten.

Projektet med höghastighetståg ska förpassas till den plats där det bäst hör hemma, nämligen i papperskorgen.

Fru talman! För oss sverigedemokrater är det viktigt att utveckla den livsviktiga infrastrukturen i hela landet. Vi vill öka underhållet av både väg och järnväg. Vi vill också bygga ut vägar och järnvägar där det uppstår flaskhalsar som innebär att effektiviteten i transportsystemet påverkas negativt.

För järnvägens del är de ständiga förseningarna mycket allvarliga, och de påverkar givetvis människors tilltro till järnvägssystemet som transportslag. Resurser för att få befintlig järnväg att fungera tillfredsställande måste gå före investeringar i ett projekt med höghastighetståg.

Så sent som i måndags kväll var det stopp i tågtrafiken mellan Laxå och Hallsberg. Enligt uppgift var det ett strömavbrott som orsakade den driftsstörningen. På tåget fanns det flera riksdagsledamöter, som fick tillbringa natten i tåget. Den händelsen borde rimligen ge landets beslutsfattare en insikt i hur skör landets järnvägstrafik är. Kan vi hoppas på att fler riksdagsledamöter inser att man ska säkerställa driften på det vi har innan man planerar för höghastighetståg?

Fru talman! Ska man skapa en miljövänlig, effektiv och väl fungerande transportmarknad där vägtransporter, järnväg, flyg och sjöfart kan utveckla en sund och hållbar transportnäring måste man också se styrkan och effektiviteten i varje transportslag.

För oss sverigedemokrater är det därför viktigt att vi gör nödvändiga satsningar på väg, järnväg, flyg och sjöfart för att vi ska få ett väl fungerande transportsystem, oavsett om man talar om stad eller landsbygd. Att kunna leva och verka i hela landet förutsätter en väl fungerande infrastruktur.

Fru talman! Trafikverket blev genom sammanslagningen av Vägverket och Banverket en alldeles för stor byråkratisk koloss. Dessutom har Trafikverkets kompetens urvattnats genom att man övergick från att utföra arbete i spår och på väg i egen regi, som på Banverkets och Vägverkets tid, till att bli en beställarorganisation där allt arbete i spår och på väg upphandlas, såväl underhåll som investeringar. Därmed förlorar man givna karriärvägar där kompetensen hade kunnat behållas internt.

Med hänsyn till det ansvar som Trafikverket har för landets infrastruktur och de summor verket omsätter krävs därför en utredning gällande Trafikverkets organisation med inriktningen att få bättre kostnadskontroll i infrastrukturinvesteringar.

Fru talman! Till sist några ord om underhållet av vintervägar.

Även om vi just nu är på väg in i sommarperioden blir det vinter i år också - var så säkra! Och vägunderhåll är viktigt oavsett om det är fråga om sommarväg eller vinterväg. Trafikanterna har rätt att förvänta sig att vägarna håller en god standard oavsett årstid.

Jag har fått bilder tillsända mig där stora Europavägar knappt är farbara på grund av uteblivna insatser för halkbekämpning, och människor åker på sina skor på isbelagda vägar. Så ska det naturligtvis inte vara. Trafikverket har ett stort ansvar att säkerställa en godtagbar standard på vintervägar.

För oss sverigedemokrater är det viktigt att vi gör nödvändiga satsningar på väg, järnväg, flyg och sjöfart för att vi ska få ett väl fungerande transportsystem oavsett årstid. Vi måste se vår infrastruktur som en samverkande enhet. Varje trafikslag kompletterar de andra.

(Applåder)

Fru talman! Det är ett mycket omfattande betänkande från riksdagens trafikutskott som vi diskuterar i kväll. Var och en av oss berör i sina inlägg bara brottstycken av det.

Själv och för Centerpartiets räkning tänker jag uppehålla mig kring fyra teman. Det är jämställdhet mellan kvinnor och män och mellan människor med olika förutsättningar. Det är hållbarhet. Det är det livsviktiga finmaskiga vägnät som byråkratiskt kallas enskilda vägar. Sist men inte minst är det den ständiga frågan hur vi ska ha råd med allt detta.

Som många har sagt, fru talman, är en väl fungerande transportinfrastruktur en förutsättning för att det ska gå att bo, leva och arbeta i hela landet. Det är en fullständig självklarhet.

Likt Maria Stockhaus i ett tidigare inlägg kan man som lite av en nörd förvånas över att inte vägar, järnvägar, busshållplatser, it och flygplatser kommer högre upp när människor värderar viktiga saker. Men det är kanske det som är transportinfrastrukturens öde. Den ger förutsättningar för människor att bo och arbeta, tjäna pengar och leva ett gott liv. Man ser den som en hygienfaktor. Det är själva livet, själva utbildningen, själva arbetet, som är det primära, och det är kanske rätt viktigt.

Fru talman! För att ta jämställdhetstemat driver Centerpartiet linjen att samhällets transportinfrastruktur - vägar, järnvägar, sjöfart, flyg och it - måste vara likvärdig i att kunna nyttjas lika för kvinnors och mäns faktiskt rätt olika behov.

Transporter är helt grundläggande för vår vardag. Ska vi dessutom få dem jämställda handlar det om att ge kvinnor och män, människor med olika förutsättningar, lika förutsättningar att ta sig till arbete, utbildning eller möten med andra människor.

Det handlar också om att kvinnor och män ska ges lika förutsättningar att påverka de beslut som ligger till grund för de hundratals miljarder kronor som riksdag och regering genom Trafikverket använder för att satsa på detta. Både kvinnor och män måste kunna delta i samtal och beslut som rör transportsystemet.

Vi vet, och det finns svart på vitt, att kvinnor i dag har mindre arbetsmarknadsregioner än män. Män, eller människor som har bättre utbildning och högre lön, har större arbetsmarknadsregioner jämfört med dem som har lägre utbildning och lägre lön. Men det finns en substantiell skillnad mellan könen.

Att förstora arbetsmarknadens regioner och få kollektivtrafik, vägar, järnvägar, flyg, sjöfart etcetera att fungera bättre blir alltså en jämställdhetsinsats. Det blir en insats för kvinnor och män - eller för människor med olika förutsättningar, för jämställdhetsfrågan är större än jämställdhet mellan könen. Det innebär att människor får bättre tillgång till samhället, livet och helheten. Den aspekten, fru talman, skulle vi oftare behöva lägga på transportinfrastrukturen.

Hållbarhet, fru talman, det är klimat och miljö. Under den tid jag varit verksam i riksdagen har trafikutskottets arbete kommit att domineras alltmer av frågan hur vi vidmakthåller mobiliteten och möjligheten att flytta människor och gods inom landet och globalt, kombinerat med mycket högt satta klimatmål och miljöambitioner. Det är en utmaning, men vi måste uppnå högre mobilitet och större möjligheter för människor att röra sig och näringslivet att flytta gods och samtidigt kunna kombinera det med högt ställda ambitioner.

Jag vill påstå att det är möjligt och att det till och med är lite dumt att ställa höga klimatambitioner mot höga mobilitetsambitioner för människor och varor. Jag och Centerpartiet vill påstå att det är högst förenliga ambitioner. Låt oss arbeta och angripa frågan från det hållet! Då kommer vi att klara såväl klimatmål som behovet att flytta människor och gods.

När det gäller det enskilda vägnätet handlar det om en av vårt lands största folkrörelser: alla vägföreningar och vägsamfälligheter. Det är i kilometer räknat det längsta och mest vittförgrenade vägnätet i landet, som möjliggör för mer än en miljon människor att dagligen påbörja och avsluta sin resa till arbete eller utbildning.

De enskilda vägarna är också väldigt viktiga ur ett godstransportperspektiv. Här finns en del av den svenska basnäringen - jag tänker företrädesvis på skogen men också på annat - som delvis använder det enskilda vägnätet för att nå sin marknad.

Om dessa vägföreningar i sina samfälligheter ska orka bära det ansvar de i dag bär för människors samfärdsel och möjligheter att utbilda sig och bo kvar och för näringslivets behov måste vi ge dem rätt förutsättningar genom statsbidrag och regelverk så att de klarar att hålla sina 43 000 kilometer väg i ett bra skick.

Tidigare under våren fattade, fru talman, riksdagen beslut om ett förenklat regelverk för samfälligheter, inte enbart vägsamfälligheter. Det var, skulle jag vilja påstå, en stor liberal frihetsreform för de tusentals vägföreningar som finns runt om i vårt land, och också för andra samfälligheter, i deras verksamhet, som innebär en daglig kamp och ett dagligt arbete. Utöver rätt resurser i den nationella plan som delvis redan har börjat presenteras måste vi alltså se till att inte snärja dem i ett regelverk utan i stället göra deras viktiga arbete möjligt.

Avslutningsvis, fru talman, detta med pengar. Vid något tillfälle var jag i Västra Götaland. Jag liksom ni andra far runt - det ingår i uppdraget att resa runt i landet och träffa olika miljöer och företrädare för samhället. I detta fall var det en halvhöjdare på Trafikverket som vi förde samtal med. Det handlade om ett tunnelbygge på Västra stambanan, som hade blivit 1 miljard dyrare på grund av klimatomställningen. Havsnivån hade stigit så mycket att man fick projektera om tunneln. Detta pågår här och nu; det vet vi.

Någon i auditoriet sa: Men det är ju bara 1 miljard mer. Då fick trotjänaren vid Trafikverket nästan stroke av ilska, fru talman. Han sa: Vet du hur mycket 1 miljard är? Ja, det vet vi ju. Vi rör oss med miljarders miljarder hela tiden. Han gav en väldigt bra bild. Om du får 1 miljon kronor i tusenlappar väger de 1,4 kilo, och 1 miljard är 1 000 gånger mer, 1,4 ton.

Det vi just nu diskuterar, fru talman, är ungefär 900 miljarder kronor, som de kommande tolv åren ska fördelas på ett så klokt vis som möjligt på framför allt landets vägar och järnvägar. Det är ungefär 1 260 ton tusenlappar. Den totala vikten motsvarar, om vi räknar om det i något som vi som är lite nördiga begriper väldigt lätt, 17 maxlastade långtradare i BK4-klass med släp. Ställer man upp dem i en lång rad och använder den nya längdnormen 35 meter upptar de en vägsträcka på nästan 600 meter.

Så mycket pengar handlar det om, och ändå är det inte tillräckligt. Den dagen går nämligen inte solen upp när någon i det här landet säger att vi satsar tillräckligt med pengar på vägar och järnvägar. Dessutom släpar vi på en skuld, som en del uppskattar till 300 miljarder, för dåligt underhåll.

Centerpartiet och jag anser därför att det är helt nödvändigt att hitta nya finansieringsvägar för infrastrukturen för att kunna genomföra det som är nödvändigt när det gäller både den infrastruktur som finns och den nya som behövs.

Egentligen saknas det inte resurser. Både svenska och utländska investerare - det kan vara pensionsfonder och annat - visar intresse för just långsiktiga investeringar i samhällsinfrastruktur i vårt land. I många andra länder som är i hög grad jämförbara med Sverige finansieras också sedan länge viktiga samhälleliga infrastrukturprojekt i samverkan mellan samhälle - stat - och finansiärer. Detta benämns med lite olika bokstavskombinationer, men låt oss konstatera att det fungerar alldeles utmärkt.

Denna typ av finansiering vid sidan av statsbudgeten leder till att investeringar kommer till stånd. Tidigare har Arlandabanan nämnts. Den hade sannolikt ännu inte varit byggd om den inte kommit till stånd med den typen av finansiering. Och vi får samhällsnytta av investeringarna snabbare än vi annars fått.

Centerpartiet anser därför, fru talman, att Trafikverket måste ges i uppdrag att identifiera ett antal objekt - tio tjugo stycken - i nuvarande nationella plan som skulle kunna vara lämpliga att hantera just genom extern medfinansiering. Utöver att viktiga investeringar kommer på plats tidigare blir mer gjort och ofta, fru talman, med mycket högre effektivitet.

Centerpartiet står givetvis bakom sina reservationer i detta mycket omfattande betänkande, men jag väljer att yrka bifall endast till reservationerna 6 och 64.

Liksom för Jens Holm är detta kanske den sista debatt jag deltar i här i kammaren; det kan komma någon liten debatt till. Jag vill därför passa på att tacka för hårda diskussioner där vi inte alltid tycker likadant i sak men med stor respekt för varandra tar oss an en viktig del av riksdagsarbetet och samhällsarbetet.

Jag vill också passa på att tacka Riksdagsförvaltningen. Det är nog den mest förträffliga och mest väl fungerande samhällsstruktur jag någonsin har arbetat i som förtroendevald, och jag har varit på många ställen, fru talman. Tack så mycket!

Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar vi bifall enbart till reservation nummer 4.

I dag talar vi om infrastrukturfrågor. Infrastruktur är ett viktigt ämne som berör alla som bor i Sverige. För oss kristdemokrater är det viktigt att alla får möjlighet att bo och verka i hela landet. Därför måste vi rusta upp våra vägar och se till att infrastrukturen fungerar i hela landet. Men det räcker inte med att vi rustar upp de kommunala, regionala och statliga vägarna. Vi måste även ta fram en strategi för att säkerställa att alla enskilda vägar får ett bättre stöd.

Tyvärr ser vi inte att regeringen tar tag i detta. Regeringen prioriterar tvärtom höghastighetståg, vilket gör att det inte finns tillräckligt med resurser för att säkerställa standarden på våra vägar. Detta kommer att få till resultat att vi, när planperioden är slut 2033, har sämre vägar än i dag. Detta duger inte. Vi måste få till en förändring av resursfördelningen så att vägnätet återställs och byggs ut.

Under kommande planperiod 2022-2033 avsätter regeringen, inklusive alla skatter och avgifter, 900 miljarder för infrastruktur. Det är mycket pengar, men avsättningen för att upprätthålla vägar är bara 197 miljarder. Det är alldeles för lite. Vi behöver öka satsningen på vägunderhåll om vi ska klara av att uppfylla de krav som finns på våra vägar. Bristen på vägunderhåll hämmar den ekonomiska utvecklingen i stora delar av vårt land.

Jag har gjort studiebesök i bland annat min egen hembygd Dalsland. Där kommer exempelvis satsningar på BK4-vägar att innebära att vissa sträckor blir bättre. Men andra delar, de mindre, enskilda vägarna där i vårt fall skogen ska föras fram till industrin, får inte ökat stöd, vilket gör att trafiksystemet som helhet hamnar i obalans. En viktig investering i BK4 riskerar att inte kunna utnyttjas då det inte finns en genomgående systematik där alla väghållare inkluderas.

Utöver våra satsningar på landsbygden har vi stått bakom alla större investeringar i exempelvis Malmö, Göteborg och Stockholm. Vi anser också att dessa projekt måste färdigställas. I Stockholm är det även viktigt att vi förbättrar kommunikationerna till Arlanda, skapar bättre infrastruktur till Norviks hamn och bygger färdigt ringleden. Det är också viktigt att vi satsar på cykel, framför allt i tätort men också mellan kommuner, så att man kan använda cykel där man känner att det är lämpligt och får det att fungera.

Fru talman! 80 procent av personresorna sker med bil och ytterligare 10 procent med buss. Ändå är det bara 15 procent av investeringarna som är väginvesteringar. 80 procent av alla framtidsinvesteringar sker i stället inom järnvägssystemet. Det är givetvis bra för de 10-15 procent som använder sig av järnvägen för att ta sig till och från jobbet, men det är inte en rimlig fördelning om man ser till hur hela transportsektorn fungerar. Vi behöver en ny och mer bilvänlig politik om hela landet ska kunna utvecklas.

Fru talman! Sverige är i praktiken en ö som ligger perifert i relation till våra stora marknader. Sverige är också ett långt och vidsträckt land. För att industrin ska klara av att konkurrera på ett bra sätt med övriga världen måste vi beakta dessa fakta. Tyvärr har Sveriges infrastrukturplanering under en lång tid präglats av ett akut lappande och lagande utan en tydlig strategi.

På samma sätt som vi behöver en ny bilvänlig politik behöver vi en ny järnvägspolitik. I stället för att satsa pengar på extremt dyra höghastighetståg med liten ekonomi- och miljönytta anser vi att godstransporter ska prioriteras för att säkerställa företagens konkurrenskraft och säkra jobb och tillväxt i hela Sverige. Vi anser att transporterna ska ses utifrån ett dörr-till-dörr-perspektiv, där man tar hänsyn till hela transportkedjan.

Det förutsätter att olika trafikslag samverkar och att järnvägens attraktivitet förbättras. För att underlätta en överflyttning av godstrafiken behövs kapacitetsförstärkningar och infrastruktur för omlastning mellan olika transportslag. Vi måste också rusta upp de mindre spåren på landsbygden så att järnvägen betjänar alla större orter på ett effektivt sätt.

Alla partier är överens om att vi bör eftersträva att en större mängd gods flyttas över till järnväg och sjöfart. Ska detta lyckas måste vi se till att det finns fungerande järnvägar och vägar fram till våra hamnar. Vi måste också bygga upp ett antal inlandshamnar och kombiterminaler så att det blir smidigare att lasta om mellan väg och järnväg.

Under de senaste åren har det skett stora investeringar runt våra större städer, vilket är bra. Ska järnvägen ta ett större ansvar för våra transporter måste systemet hänga ihop. Hittills har det skett investeringar på vissa sträckor, men då dessa investeringar inte hänger ihop med nästa strecka kan vi inte utnyttja investeringens fulla kapacitet.

Vi har sagt nej till höghastighetståg. I stället vill vi använda de resurser som frigörs till att förstärka underhållet av vägar och järnvägar och att bygga upp ett modernt järnvägsgodsstråk. Det är bland annat därför vi vill fortsätta att investera i järnväg i norra Sverige, exempelvis Ostkustbanan och Norrbotniabanan. Vi vill också påskynda strategiska satsningar som löser kapacitetsbrister, till exempel fyrspår mellan Alingsås och Göteborg.

Fru talman! Krig, flyktingar och de senaste årens covid-19-pandemi har utmanat solidariteten inom EU och Norden. Där det tidigare var självklart med öppna gränser i syfte att underlätta fri rörlighet för personer, varor och gods har EU och Norden präglats av nya regleringar och stängda gränser. Det kan vara förståeligt utifrån den givna situationen, men i längden är det aldrig bra med denna typ av begränsningar. Den fria rörligheten inom EU och Norden har tjänat oss väl. Utifrån dessa friheter har vi, som ett litet exportberoende land, byggt upp vår välfärd. Det är därför viktigt att vi så snart som möjligt återgår till en situation där vi drar nytta av den europeiska marknaden.

Men för att människor ska kunna dra nytta av den fria rörligheten inom EU och Norden är det centralt att transporter och kommunikationer fungerar. En välfungerande europeisk och nordisk infrastruktur har stor betydelse för vår tillväxt, inte minst i gränsregionerna. Vi vill därför framhålla att de vägar, flyglinjer och järnvägar som Sverige delar med sina grannländer i möjligaste mån bör upprustas och byggas ut i samverkan med de berörda grannländerna.

När vi planerar för en ny och bättre förbindelse mellan Sverige och Oslo eller för ytterligare en förbindelse mellan Sverige och Danmark är samordningen mellan de nordiska länderna helt avgörande. Vi anser att det behövs former för ett tätare samarbete mellan nationella infrastrukturmyndigheter liksom mellan kommuner och regioner över nationsgränserna.

Nordiska rådet har uttalat att man önskar att det inrättas ett nordiskt ministerråd för trafik, transport- och infrastrukturfrågor. Vi anser att regeringen bör verka för att det ska skapas ett nordiskt ministerråd för infrastruktur.

För ett tiotal år sedan genomfördes en hamnutredning i syfte att utveckla och effektivisera svensk sjöfart. Det är mycket som har hänt sedan den utredningen genomfördes. Att vi är på väg att gå med i Nato gör att man behöver se över vilka hamnar som kommer att ha störst strategisk betydelse. Vi måste också förbättra våra möjligheter till transporter över Östersjön. Regeringen bör ta ett initiativ till att se över antalet hamnar, så att vi kan få ett nytt underlag som kan ligga till grund för vad vi ska investera i för att skapa ett modernt och effektivt sjöfartssystem.

Fru talman! Ska vi ha fungerande vägar och järnvägar behövs asfalt och slipers. På samma sätt behöver sjöfarten nya isbrytare om den ska fungera under hela året. Det är därför förvånande att regeringen inte på något sätt redovisar när eller hur man ämnar lösa ut frågan avseende framför allt finansieringen av våra nya isbrytare.

Vi behöver utveckla bra omlastningsplatser för gods mellan sjöfart, järnväg och lastbil, och vi behöver ha samma tänk avseende persontrafiken. Järnvägen bör placeras så att stationer kan användas både av tågresenärer och av dem som använder sig av annan kollektivtrafik. Resecentrum med ett bra utbud av kollektiva transporter underlättar för resenärer och gör det lättare för människor att i sin vardag välja den transport som är bäst för miljön.

På samma sätt bör vi alltid inkludera järnväg och kollektivtrafik när vi utvecklar våra större flygplatser. En resa innehåller sällan ett ensamt transportslag, men genom att vi är bra på att bygga transportkluster kan vi underlätta för människor att välja det bästa transportslaget vid det enskilda tillfället.

Fru talman! Jag tänkte också börja mitt anförande med att tacka både Jens Holm och Anders Åkesson för väldigt intressanta diskussioner. Jag kommer aldrig att glömma Jens Holms min när jag i början av mandatperioden som ny ledamot stödde hans utskottsinitiativ och till och med förbättrade det. Det handlade om att man inte skulle få manipulera kilometerräknaren. Den förvånade minen kommer jag att bära med mig framöver.

Jag vill också tacka Anders Åkesson för mycket bra diskussioner och ett väldigt gott samarbete under mandatperioden. Jag kommer att sakna dig i debatten.

Nu kommer jag till dagens debatt. I dag ska vi debattera landets infrastruktur, och jag vill yrka bifall till reservation 15, Godstransporter och näringslivets behov.

Fru talman! Nu är vi inne i den kanske viktigaste perioden för landets infrastruktur. Innehållet i den nationella infrastrukturplanen ska beslutas. Det är det enskilt viktigaste beslutet för landets infrastruktur, då det avgör vilken infrastruktur som Sverige ska satsa på de närmaste tolv åren, alltså till 2033.

Riksdagen fattade för ett år sedan beslut om hur ramen på 900 miljarder ska fördelas mellan underhåll och nyinvesteringar i järnväg och vägar. Innehållet beslutas däremot enbart av regeringen.

Infrastrukturen behöver underhållas och utvecklas. Transporter är viktiga för att människor ska kunna ta sig till jobbet och kunna resa på fritiden samtidigt som företag också är beroende av pålitliga godstransporter. Sveriges konkurrenskraft och möjligheten att driva företag i hela landet kräver fungerande transporter.

Vi måste därför underhålla vår nuvarande infrastruktur. Det är den åtgärd som påverkar människors dagliga transporter mest. Det handlar till exempel om att se till att järnvägen håller, så att tågen kan komma fram i tid. Underhåll ger också den bästa samhällsnyttan för de satsade pengarna. Samtidigt måste vi investera i ny kapacitet där det behövs och bygga bort flaskhalsar. Samhällsnyttan ska hela tiden stå i fokus.

Fru talman! Det finns många akuta infrastrukturbehov, och pengarna ska räcka till mycket. Därför är den bristande kostnadskontrollen inom Trafikverket mycket bekymmersam. Riksrevisionen har i nio rapporter sedan 2017 lyft upp problematiken, men regeringen tar inte tag i problemen på allvar. Trafikverkets bristande kostnadskontroll tränger undan en rad samhällsnyttiga infrastrukturprojekt. Läget är akut. Riksrevisionen kritiserar regeringen bland annat för att inte omvärdera projekt. Regeringen omvärderar inte ens när till exempel projekt som nya stambanor på en enda delsträcka har fördyrats med 60 procent eller 30 miljarder på fyra år.

I dag gick regeringen ut med att man kommer att satsa 7,5 miljarder extra, utöver Trafikverkets förslag, på fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Behovet finns, men man kan inte värdera den satsningen förrän regeringen berättar vilket annat projekt som får stryka på foten. Här är ett förslag från Liberalerna: Ta höghastighetsbanan!

Bara de 30 miljarderna i kostnadsökning på fyra år kan betala för många kapacitetsbrister på den svenska järnvägen, inte minst den största kapacitetsbristen i hela järnvägsnätet: sträckan Göteborg-Alingsås. Göteborgs Hamn, Green Cargo, SJ och MTRX pekar alla på denna sträcka som ett av de absolut högst prioriterade projekten i Sverige. Ändå har Trafikverket valt att inte ha med den i sitt underlag. Sträckan har stor påverkan på hela Sverige, både på den viktiga sträckan mellan Sveriges två största städer och på godsstråken, till exempel Norrlandskusten ned och ut genom Göteborgs Hamn.

För mig är det obegripligt att denna sträcka, som har Sveriges största kapacitetsbrist, inte finns med i underlaget till nationell plan. Kan ett av skälen vara att med fyra spår mellan Göteborg och Alingsås skulle kalkylen för nya stambanor bli om möjligt ännu sämre, trots att banan redan i dag bara ger tillbaka hälften på varje satsad krona? Med 20 miljarder skulle två ytterligare spår mellan Göteborg och Alingsås minst fördubbla kapaciteten på sträckan. Vi behöver en ny regering efter valet i höst för att vi åter ska börja prioritera projekt efter samhällsnytta.

Liberalerna har under mandatperioden drivit en lång rad frågor för att vi ska få bättre infrastruktur i Sverige. Vi har drivit frågan om ökat samarbete över gränserna, inte minst i Norden. Vi liberaler vill se ett gemensamt transportråd i Norden och ett kraftigt ökat nordiskt samarbete för att snabbare få till stånd gränsöverskridande vägar och järnvägar.

Vi har också drivit att vi behöver fungerande knutpunkter för smidiga byten vid persontransporter men också för lastning och lossning av gods. Ett exempel är omlastning mellan tåg och lastbil till sjöfart i våra hamnar, och ett annat exempel är kollektivtrafik till alla större flygplatser. Liberalerna ser att alla transportslag behövs och att det är genom att effektivt utnyttja varje transportslags fördelar som vi bygger en stark infrastruktur i Sverige.

Vi behöver förändrade metoder för att göra samhällsekonomiska kalkyler så att vi politiker prioriterar utifrån rättvisande underlag från början. Tillsammans med bättre kostnadskontroll skulle det ge betydligt fler färdiga projekt med stor samhällsnytta.

Underhållet av vägnätet måste prioriteras upp då det främst drabbar vägnätet på landsbygden när Trafikverket behöver prioritera hårt. Detta slår hårt mot både persontransporter och transporter med tyngre och längre lastbilar, som ger effektiva godstransporter och därmed är bättre för klimatet.

Detta var några av de saker som jag har drivit under mandatperioden, men den viktigaste, fru talman, är vår tids största fråga: klimatet. Transportsektorn står för en tredjedel av de svenska koldioxidutsläppen, och den största delen kommer från vägtrafik. Den svenska fordonsflottan måste elektrifieras snarast möjligt.

Politikens viktigaste uppgift är att se till att laddinfrastrukturen inte blir en stoppkloss i omställningen och att vi satsar på inhemska fossilfria bränslen för att minska klimatpåverkan under övergången från dagens fordon. Vi behöver laddstolpar för personbilar där man bor och arbetar samt längs våra vägar. Vi liberaler satsar mest av alla partier på laddinfrastruktur i vår budget 2022.

Liberalerna var initiativtagaren till elektrifieringskommissionen. Vi ville skynda på elektrifieringen av tunga transporter. Omställningen sker nu med hög fart genom infrastruktursatsningar för både laddinfrastruktur och elvägar.

Flyget och sjöfarten behöver också ställa om från fossilt bränsle. Det är positivt att sjöfarten nu föreslås bli en del av EU:s handelssystem för utsläppsrätter. Liberalerna har drivit frågan om elflygets möjligheter under mandatperioden. Vi vill att regeringens flygplatsstrategi inkluderar elflygets möjligheter att från 2026 effektivt binda samman Sverige genom direktflyg mellan regionala flygplatser. Fossilfria drivmedel behövs samtidigt för att minska flygets och sjöfartens klimatpåverkan på både kort och lång sikt.

Om vi ska klara våra klimatmål och effektivisera våra transporter krävs forskning, innovation och teknikutveckling, inte minst inom vägtransporter. Vi behöver utveckla självkörande bilar som är uppkopplade och betjänar en delningsekonomi i samhället. Vi behöver en lagstiftning som möjliggör att vi kan utnyttja den snabba teknikutvecklingen så länge den uppfyller säkerhetskrav och kraven på personlig integritet.

Avslutningsvis, fru talman, anser vi liberaler att infrastrukturprojekt ska prioriteras utifrån samhällsnytta. Vi kräver ökad kostnadskontroll, och vi behöver öka takten i klimatomställningen. Därför behövs en ny liberal borgerlig regering den 11 september.

Fru talman! De beslut vi fattar nu kommer att påverka vår och våra barns framtid.

Om vi ska lyckas minska klimatförändringarna och mildra de effekter dessa ger och nå våra klimatmål måste vi bygga en infrastruktur som skapar förutsättningar för klimatsmart och hållbart resande. Den infrastruktur vi planerar och bygger i dag skapar förutsättningar för flera generationer. Då kan vi inte bygga ut motorvägar som Tvärförbindelse Södertörn eller infrastruktur som ökar mängden vägtrafik och därmed låser fast oss i utökade utsläpp för lång tid framöver.

Vi måste i stället satsa på energieffektiva transportslag. Miljöpartiet vill därför satsa stort på järnvägen, som är vårt mest energieffektiva och klimatsmarta transportslag på land. Vi vill bygga ut och rusta upp järnvägen i Sverige, och vi vill färdigställa de nya stambanor för höghastighetståg som påbörjats.

Fru talman! Trafikverket låter alltjämt prognoser styra vilka förslag till satsningar som de lägger fram i sitt förslag till nationell plan, som regeringen sedan fattar beslut om. Det är prognoser som historiskt har visat sig överskatta biltrafikens tillväxt samtidigt som den underskattat resandeutvecklingen på järnväg.

Regeringen behöver vara tydlig mot Trafikverket om att det är målen som ska styra vilka förslag som läggs fram. Vi från Miljöpartiet vill att klimat- och miljömålen ska vara styrande för vilken infrastruktur vi bygger i Sverige. Vi befinner oss i ett nödläge för klimatet, och därför måste den infrastruktur vi bygger stödja ett uppnående av klimatmålen. Infrastrukturen behöver byggas ut också med väldigt stor hänsyn till övriga miljömål, så att den anpassas efter natur och ekosystem.

När Trafikverket i sina förslag prioriterar vilken ny transportinfrastruktur som ska byggas väger också de samhällsekonomiska argumenten och lönsamheten tungt. Än tyngre väger dessa argument i den politiska debatten, där de ofta används som om de vore en naturlag.

Men den samhällsekonomiska lönsamheten baseras på beräkningar och antaganden som är långt ifrån givna eller säkra. Trafikverket skulle behöva utveckla sina samhällsekonomiska kalkyler och bedömningar och tydliggöra att det är just beräkningar och bedömningar som det rör sig om. Ett sätt att göra det på skulle kunna vara att tillämpa även andra modeller än de som man tillämpar i dag och redovisa resultaten jämte varandra för att på så vis belysa att det finns flera olika modeller för beräkningar som kan komma fram till olika resultat. Då skulle det också vara lättare att diskutera skillnader som finns mellan modellerna.

Fru talman! Förra året antog riksdagen en infrastrukturproposition som satte de ekonomiska ramarna för den nationella plan som regeringen ska lägga fram - 799 miljarder kronor, eller 876 miljarder kronor om tillkommande medel räknas in. Den beskrevs i svulstiga termer som historiskt stor. Men egentligen svarade den inte alls upp emot de behov som Trafikverket beskrev i sitt inriktningsunderlag.

Det skulle behövas en större satsning för att vi ska kunna skapa ett hållbart och klimatsmart transportsystem. Och vi från Miljöpartiet vill satsa stort på järnvägen och bygga tåglandet Sverige, ett Sverige där järnvägen är det naturliga valet för transporter där man kan lita på att tåget går och kommer fram i tid och där det går att välja klimatsmarta resor i hela landet. Miljöpartiet vill nämligen att fler ska vilja och kunna resa bekvämt med tåg.

Fru talman! I tåglandet Sverige finns det nya stambanor som möjliggör ett riktigt snabbt resande mellan städer i södra Sverige. Men det finns också en snabb förbindelse mellan Stockholm och Oslo på under tre timmar och en sammanlänkad och kapacitetsstark järnväg längs med Norrlandskusten hela vägen till Luleå med utbyggd kapacitet på Ostkustbanan hela vägen till Härnösand och självklart fyrspår mellan Uppsala och Stockholm, vilket även regeringen nu har ställt sig bakom, och en färdigställd Norrbotniabana. Det finns också en rakare och snabbare järnvägsförbindelse mellan Göteborg och Oslo. Dessutom är de regionala och lokala banorna, som ansluter till de större järnvägarna, upprustade och erbjuder möjligheter för många fler som bor ute i landet att ta tåget.

Fru talman! Miljöpartiet vill att fler ska kunna resa med tåg men också att mer gods ska kunna transporteras med tåg. Men kapaciteten på en stor del av järnvägsnätet begränsar i dag möjligheten att öka trafiken. Kapacitetsbristen leder också till risken att det blir förseningar och att störningar får större konsekvenser när de fortplantar sig genom systemet med järnvägar. Vi vill därför göra en rejäl satsning på att bygga ut och utöka kapaciteten för tåg i hela landet. Vi vill också skynda på byggandet av de nya stambanorna för moderna och snabba höghastighetståg eftersom de genom att avlasta de befintliga stambanorna möjliggör för fler godståg.

Under lång tid har Miljöpartiet lyft fram möjligheten att korta byggtiden, få bättre driftsekonomi i järnvägen, snabbare restider som får människor att välja tåget framför flyget och en järnvägsanläggning som är bättre anpassad till landskap och miljö genom att järnvägen byggs på landskapsbroar.

Sedan ett av Sveriges stora byggbolag lyfte fram frågan har även Trafikverket förstått att det finns en potential i detta. Ju snabbare stambanorna färdigställs, desto snabbare kan de bidra med sin klimatnytta. Miljöpartiet vill att vi ska nå nettonollutsläpp redan år 2035. Därför behöver byggandet av nya stambanor för höghastighetståg verkligen påskyndas.

För att tåg ska vara ett attraktivt alternativ både för resenärer och för dem som vill frakta gods måste tågen gå och komma fram i tid. Därför är det fortsatt viktigt att ta igen det eftersatta underhåll som byggts upp under decennier. Miljöpartiet har drivit på för utökade satsningar på underhåll och fått igenom kraftfulla ökningar både i den förra nationella planen och i den nuvarande infrastrukturpropositionen, där det föreslås 165 miljarder kronor för ett vidmakthållande av järnvägen.

Fru talman! En högerkonservativ regering skulle innebära ett dråpslag för järnvägen. Moderaterna - de har visserligen lämnat lokalen, men jag antar att jag ändå kan tala till dem - föreslog redan förra året en sänkning av ramen för utveckling med över 30 miljarder kronor. De motsätter sig byggandet av nya stambanor för höghastighetståg och riskerar därmed även de sträckor som redan är beslutade. Det handlar om Ostlänken, Göteborg-Borås och Lund-Hässleholm. Det är sträckor där det finns ett väldigt stort behov av utbyggd järnväg. Även Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna motsätter sig byggandet av nya stambanor. En högerkonservativ regering hotar därför att sätta stopp för projektet.

Låt mig därför vara tydlig. De nya stambanorna för höghastighetståg är nödvändiga om vi ska nå våra klimat- och miljömål. Det räcker inte att enbart elektrifiera och använda sig av biobränslen i vägtrafiken och på sikt kanske i flygtrafiken. Tillgången till hållbara biobränslen är mycket begränsad och behöver fokuseras till de delar av transportsektorn som har svårast att ställa om. Vi behöver effektivisera transportsektorn för att hushålla med den förnybara energin. Då är en överflyttning av transporter till järnväg avgörande. Det gäller både persontransporter från flyg och bil och gods från lastbilar.

Fru talman! Biltrafiken måste faktiskt minska, framför allt i våra städer. Där finns förutsättningar för många fler att byta till kollektivtrafik och cykel i stället för bil. Men genom en utbyggnad av cykelvägar, spårvägar och bussfiler kan förutsättningarna bli ännu bättre. Därför drev Miljöpartiet igenom införandet av stadsmiljöavtalen, som erbjuder kommuner medfinansiering till just denna typ av infrastrukturinvesteringar. Stadsmiljöavtalen skulle behöva stärkas så att fler städer och tätorter gör de nödvändiga investeringarna i lokal infrastruktur som krävs för att vi ska få till en omställning av transportsektorn.

I den förra planen som Miljöpartiet var med och förhandlade om permanentades stadsmiljöavtalen med 1 miljard kronor om året till och med år 2029, som var slutåret för den planen. Nu har Trafikverket snålat in och föreslår stadsmiljöavtal bara under nio års tid i den kommande tolvårsplanen, vilket skapar en osäkerhet kring stadsmiljöavtalens framtid.

Men cykel är inte bara ett alternativ i städer. Fler städer och tätorter måste knytas ihop med attraktiva cykelvägar. Därför har Miljöpartiet också varit med och tagit initiativ till en cykelpott, vilket nu finns med i Trafikverkets förslag till nationell plan. Men för att växla upp möjligheterna till cykling skulle den behöva vara betydligt större än de 600 miljoner kronor för åren 2022-2027 som Trafikverket föreslår.

Miljöpartiet vill också ge Trafikverket bättre möjligheter och ett tydligt uppdrag att arbeta med åtgärder som påverkar transportefterfrågan och nyttjandet av befintlig infrastruktur, så kallade steg 1- och steg 2-åtgärder enligt den fyrstegsprincip som tidigare har nämnts här.

Fru talman! Även om Miljöpartiet inte vill se en utbyggd kapacitet för vägtrafiken, för att inte driva på en utveckling som leder till ökade utsläpp, är det viktigt att komma ihåg att vi inte är emot underhåll av befintliga vägar. Tvärtom tycker vi att det är viktigt att vårda den infrastruktur som vi har. Inte minst är det viktigt att lyfta fram de vägar som kanske är mest eftersatta och som ofta återfinns i våra landsbygder. Men i stället vill flera partier här slänga bort miljarder på att bygga om redan fullt fungerande vägar till BK4-vägar för allt tyngre lastbilar. Det är inte en vettig prioritering.

Fru talman! Avslutningsvis: Alla vi som är engagerade i infrastrukturfrågor går nu och väntar, för snart kommer regeringen att fatta beslut om den nya planen för transportinfrastruktur. Miljöpartiet är det mest ambitiösa partiet när det gäller en utbyggnad av infrastrukturen. Vi har drivit Socialdemokraterna till större investeringar i järnväg under vår tid i regeringen. Men med den alltför snålt tilltagna ramen kommer det att vara svårt för regeringen att göra de nödvändiga investeringar som krävs för att bygga ett hållbart transportsystem med fokus på järnvägen.

Miljöpartiet vill satsa 100 miljarder kronor om året på klimatomställning. Och en ansenlig del av dessa medel behöver gå till transportinfrastrukturen. För att infrastruktur för hållbara transporter i järnväg, cykelväg, spårväg och bussfiler ska byggas från norr till söder i vårt land behöver Miljöpartiet få fler röster och ett större inflytande över transportpolitiken.

Vi står bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall enbart till reservationerna 12 och 38.

Fru talman! Jag vill passa på att tacka Jens, en verklig klimatkämpe. När jag hörde hans anförande kände jag att vi delar väldigt många värderingar när det gäller transport och infrastruktur.

Jag vill också tacka Anders, inte minst för ditt engagemang för jämställdhet och för att kvinnor ska kunna ta mer plats i transportpolitiken.

Tillsammans har vi tre verkligen drivit på för projektet med nya stambanor och för höghastighetståg.

Fru talman! I mitt anförande, som jag valde att kapa av lite grann, konstaterade jag att ungefär 90 procent av alla transporter sker med bil och även kollektivt. På godssidan är det ganska likartade siffror. Ändå ligger alltså 80 procent av alla nyinvesteringar som hittills har pekats ut på järnvägen.

Fru talman! Jag ska vara ärlig och säga att jag i någon mening upplever Vänstern som lite ärligare än Miljöpartiet, eftersom Vänstern är tydliga med att man då måste hitta andra finansieringsformer.

Men om man skulle genomföra de här nyinvesteringarna, oavsett var man hittar pengarna, kommer det inte att hjälpa. De absolut flesta människorna bor inte bredvid ett spår. Tittar man också på hur järnvägstrafiken ser ut i realiteten ser man att ungefär 50 procent av alla järnvägstransporter sker i Stockholm, via SL och annan form av kollektivtrafik. Man kan göra det enkelt för sig och säga att 25 procent av det som är kvar i princip gäller Göteborg och Malmö, också genom den lokala kollektivtrafiken. Och de 25 procent som blir över är distansresor inom landet och gods.

Även med en gigantisk investering innebär det att man egentligen tar bort möjligheten för tusentals svenskar att röra på sig. Det förslag som än så länge är framarbetat - vi får se vad regeringen kommer med - innebär nämligen att det kommer att bli ännu sämre för vägtrafiken. Underhållet blir sämre. År 2033 kommer både järnvägen och vägarna att vara i sämre skick än i dag. Det är det vi har framför oss just nu.

Därför har vi kristdemokrater sagt nej till höghastighetståg. Vi har även pekat ut de tre projekten och sagt nej till dem. Vi står alltså för vad vi har gjort. Det är också därför vi är beredda att investera i exempelvis norra Sverige.

Fru talman! Jag vill påminna om kartorna som belyser hur kapaciteten ser ut på såväl vägnätet som järnvägsnätet. Kartan för vägnätet i Sverige lyser grönt. Det finns gott om kapacitet. Men kartan för järnvägsnätet lyser rött. Det betyder att vi har en chokad järnväg där det går mer tåg än vi egentligen har plats till. Konsekvensen blir att vi får mer förseningar, och de sprider sig genom järnvägsnätet eftersom det inte finns möjlighet att hämta in de förseningar som uppstår.

Just därför gör man de stora satsningarna på järnvägen, både i den plan som Miljöpartiet var med och förhandlade fram och som gäller för 2018-2029 och i den infrastrukturproposition som vi lade fram förra året tillsammans med Socialdemokraterna.

Vi behöver som sagt självklart satsa mer på att bygga ut järnvägen och infrastrukturen ytterligare. Men då måste vi verkligen göra rätt prioriteringar. Vi kan inte hålla på och investera i nya motorvägar, vilket genererar biltrafik och ökar utsläppen från transporterna. Vi måste bygga den infrastruktur som är nödvändig för att ställa om transportsektorn i Sverige så att vi får en mer hållbar fördelning mellan de olika trafikslagen.

Det är trots allt inte bara långväga resenärer som nyttjar järnvägen. Mängder av människor använder järnvägen och tågen i sin dagliga pendling. De skulle verkligen vara betjänta av att vi får tåg som går och kommer fram i tid.

Fru talman! Just de tre sträckorna, som är med i den här delen, innebär inte att höghastighetståget är färdigt till 2033 - tvärtom. Man når fram till Borås och lite söder om Stockholm, men man får inte ihop ett sammanhängande system. Just den satsningen är de facto en storstadssatsning på lokaltrafiken.

För att vi inte ska åka buss mellan Borås och Göteborg, på en välfungerande väg, ska det göras gigantiska satsningar i stället för att lösa sträckan mellan Alingsås och Göteborg, vilket skulle få effekt för såväl lokaltrafik som industri och fjärrtrafik. Det är likadant där. Vi vill satsa på Ostkustbanan, Norrbotniabanan och Alingsås, men vi säger nej till en dyr lösning som får liten effekt.

Problemet med Miljöpartiets prioriteringar är att man säger ja till allt som är järnväg. Det kan man göra. Men då får man finansiera det och vara ärlig med att konsekvensen blir att alla som bor utanför de tre storstadsområdena kommer att få kraftfullt försämrad infrastruktur i framtiden. Det är en politik som jag inte står bakom, fru talman.

Jag tackar för god debatt. Men när jag ändå har några sekunder kvar vill jag byta ämne.

Jag har haft förmånen att sitta i presidiet tillsammans med Jens, Anders och Teres. Jens och Anders har signalerat att det här troligtvis är deras sista debatt.

Jag vill tacka er alla i presidiet för väldigt gott samarbete. Det har varit väldigt lärorikt för mig. Jag är också tacksam över samarbetet i trafikutskottet. Jag kandiderar igen och hoppas få förmånen att fortsätta jobba med de här frågorna. Jag vet inte om Teres är med i fler debatter, men annars vill jag rikta ett stort tack till dig. Det har varit fantastiskt roligt att jobba med er. Vi har inte alltid varit överens. Jag gillar duellerna, Jens. Men jag tycker att du var feg i dag; jag fick ju inte komma upp. Tack ändå, allihop!

Tack också för en god debatt här, Emma Berginger!

Fru talman! Kristdemokraterna vill alltså med berått mod stoppa Ostlänken, som har varit planerad under lång tid och som skulle skapa förutsättningar för snabba resor till Stockholm för mängder av människor i Östergötland.

De vill stoppa bygget av stambanan mellan Göteborg och Borås, två städer som ligger på ett bra pendlingsavstånd. Just nu går det alltså 1 500 bussar om dagen mellan de städerna. Det går i princip inte att sätta in mer busstrafik. Vi vet också att det är betydligt mer bekvämt att åka tåg än buss vid den dagliga pendlingen.

De vill stoppa bygget mellan Lund och Hässleholm, som också är en flaskhals i järnvägssystemet och där vi skulle behöva ha fyrspår.

Framför allt säger de nej till helheten, som vi också har varit med och drivit igenom, till att påbörja planeringen för hjärtat som knyter samman systemen i Jönköping. Kristdemokraterna säger nej till utbyggd järnväg i Jönköping. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Det är också näst intill lite oärligt att antyda att vägnätet skulle bli mindre bara för att vi väljer att satsa på att bygga ut järnvägen. Det blir det ju inte. Vi har det vägnät vi har, och det läggs stora resurser på att underhålla det. Sedan kommer inte allting att underhållas till ett skick som är tipptopp. Man måste göra prioriteringar även här. Men vi kommer inte att få ett mindre vägtrafiknät bara för att vi satsar på att bygga ut järnvägen och skapa en möjlighet för fler att både resa med järnvägen och transportera gods med järnvägen.

Det är vad som krävs för att vi ska skapa ett hållbart transportsystem. Vi måste ställa om. Vi är i ett klimatnödläge där vi inom de närmaste åren måste börja minska utsläppen globalt om vi inte ska stå inför en klimatkatastrof. Det behöver även Kristdemokraterna förhålla sig till.

Fru talman! Jag noterade att ledamoten utelämnade hela Norrlands inland när vi pratade om investeringar i en hållbar infrastruktur. Det räknades upp en massa storslagna järnvägsprojekt i södra Sverige, men från Kristinehamn upp till Gällivare fanns det inte en krona i ledamotens värld.

Om man tittar på de människor som bor och verkar i Norrlands inland ser man att de bara har vägen att tillgå för att kunna leva och verka, för att industrin ska fungera och för att jordbruket ska fungera. Men ledamoten vill lägga alla pengar på höghastighetståg i södra Sverige.

Det blir lite intressant om man tittar på hur det ser ut med exempelvis godstransporter på väg och järnväg. Vi tycker att det är en fördel om man kan lyfta upp godset på järnväg för de långväga och tunga transporterna; det kan man med fördel göra. Men om man tittar på hur det ser ut i verkligheten ser man att nästan 70 procent av det gods som transporteras på lastbil i Sverige går en kortare sträcka än tio mil.

Det är ju lite intressant. Vad är det då vi pratar om? Jo, vi pratar om anläggningstrafik, om jordbrukets transporter och om skogsindustrins transporter. Det kan aldrig bli tal om att lyfta upp dem på järnväg i de här kortare perspektiven. När det väl är förädlat och ska vidare kan det med fördel gå på järnväg, men för att klara den dagliga verksamheten är det vägen som gäller. Då måste man också investera i ett vägnät som håller.

Vi har sagt nej till höghastighetståg, för vi anser att pengarna gör större nytta i investeringar för att underhålla det Sverige har.

Fru talman! Jag tror inte att ledamoten Thomas Morell lyssnade ordentligt på mitt anförande, där jag nämnde hela Norrlandskusten och att vi såklart också har ett behov av andra järnvägsinvesteringar. Jag hade bara ett par exempel; jag har inte en hel lista på alla järnvägsinvesteringar som vi vill göra från Miljöpartiets sida.

Det här är en tydlig prioritering, för vi behöver ställa om transportsektorn utifrån ett klimatperspektiv. Samtidigt är Miljöpartiet, som jag sa i mitt anförande, inte emot att man underhåller vägar på landsbygden. Miljöpartiet vill se att underhållsmedel till vägar fokuseras på det finmaskiga vägnätet i våra landsbygder i stället för att det slängs bort miljarder på att rusta upp fullt fungerande vägar för tyngre lastbilar.

Det är viktigt att människor kan transportera sig från sitt hem till jobb på ett säkert sätt, även om de bor på landsbygden. Det är just därför vi vill ha denna fokusering på vägunderhållet.

Genom att vi skapar en ökad kapacitet med de nya stambanorna kan vi också få godstrafiken att flyta bättre i Sverige, vilket är väldigt viktigt för att vi ska kunna flytta över mer godstrafik från väg till järnväg. Även om det är många lastbilstransporter som sker i det korta, regionala perspektivet, där tåget kanske inte alltid är en lösning, finns det också väldigt mycket transittrafik som går genom till exempel Skåne, som jag själv kommer från. Trafiken kommer till hamnen i Trelleborg och passerar sedan genom Skåne på våra motorvägar. Det här är transporter som med fördel hade kunnat ske på järnväg i stället, om man vill ha ett klimatsmart och hållbart transportsystem.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Då ser jag fram emot att Miljöpartiet stöttar vår motion om att väcka upp hela Inlandsbanan. Den är i dag nedlagd mellan Mora och Daglösen. Där vill vi lägga ett godsstråk där man får mycket av transittrafiken från Nordnorge ned genom Sverige på järnväg. Då kan vi se fram emot att vi får stöttning i den motionen. Jag ser fram emot det.

Vi pratar ju om järnvägstrafik. Jag brukar säga att jag leder SM i tågförseningar. Var och varannan gång jag åker stannar tåget. Jag vet i alla fall en ledamot som sitter här i salen i dag som fick övernatta på tåget eftersom det inte fungerade. Just därför att järnvägstrafiken är så instabil blir den inte ett alternativ för godstransporterna, för godset måste komma fram. Även om man inte pratar med godset är det viktigt att det kommer på plats.

Om inte järnvägen är så stabil att det är lönt att använda sig av den - om inte folk litar på att den fungerar - spelar det ju ingen roll vilka investeringar man gör. I dagsläget fungerar inte järnvägen tillfredsställande. Det är signalfel, växelfel och kontaktledningar som ramlar ned. Det finns mängder av felrapporter.

På sträckan mellan Nässjö och Falköping räcker inte strömmen - när de kör med godstågen försvinner strömmen. Det finns inte tillräckligt med kapacitet för att leverera ström till tågen. Ni måste ju vara med i verkligheten och se vilka investeringar som behövs innan vi diskuterar höghastighetståg.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet är väldigt väl insatta i tåg- och järnvägstrafiken. Jag skulle tippa på att den miljöpartistiska riksdagsledamotsgruppen har nog så mycket erfarenhet av försenade tåg som många andra här inne, som i stället väljer att flyga till sitt arbete i riksdagen.

För att prata om annat än personliga erfarenheter kan man säga att det finns en väldigt väl utbredd kunskap om att det som behövs för att vi ska kunna lyfta järnvägen inte bara är underhållsmedel till den befintliga järnvägen. Vi kommer inte att kunna komma åt problemet - vi kommer inte att kunna stänga av järnvägen och göra det underhåll som krävs - om vi inte samtidigt bygger ut kapaciteten så att vi kan få ett mer robust järnvägssystem, så att vi kan leda om trafiken och så att man kan stänga av en bana för att rusta upp och underhålla den och använda en annan bana.

Det är ju detta som är problemet - när de högerkonservativa pratar om järnvägen säger de att de ska rusta upp det som är befintligt, men vi vet att det inte fungerar. Det fungerar inte så, fru talman, utan vi måste bygga ut kapaciteten när vi har en kapacitetsbrist i järnvägsnätet som är så stor som i dag. Detta har vi vetat under lång tid; från Kapacitetsutredningen och framåt har det belysts i utredning på utredning.

Det var just därför regeringen Reinfeldt 2014 föreslog att man skulle bygga de här nya stambanorna för höghastighetståg. När S-regeringen, med Miljöpartiet, vann valet 2014 tog vi detta projekt och drev det vidare.

Nu har vi alltså beslut och påbörjade projekt när det gäller Ostlänken, Göteborg-Borås och Lund-Hässleholm där man har kommit en bra bit på väg. Vi har också ett uppdrag att starta planeringen för helheten.

Jag är dock den första att säga att det här måste gå mycket snabbare. Vi behöver göra de här investeringarna så att vi kan få en färdigställd järnväg som kan nyttjas av både mig, mina barn och mina barnbarn. Det är så vi skapar ett hållbart transportsystem för Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Infrastrukturfrågor

Fru talman! Det var ett utmärkt anförande av Emma Berginger, tycker jag - jag håller med om det i stort. Men det var en sak som jag reagerade på, nämligen att Emma Berginger sa att Miljöpartiet är det parti som satsar mest på järnvägen. Det tycker jag inte riktigt stämmer. Då vi fastslog ramarna för den nationella infrastrukturplanen var det ju Vänsterpartiet som lade fram ett alternativt förslag med 170 miljarder kronor i utökad ram, och nästan allt detta skulle gå till ny järnväg och mer underhåll till järnvägen. En del skulle gå till cykelinfrastruktur. Detta röstade Miljöpartiet emot.

Så var det, men i övrigt var det ett fint anförande.

Fru talman! Miljöpartiet är faktiskt det mest ambitiösa tågpartiet, vill jag ändå framhålla, även om Vänsterpartiet också är ett väldigt ambitiöst tågparti.

Vi väljer att ta våra strider till regeringen när vi har möjlighet. Vi vill ingå där besluten faktiskt fattas, för till skillnad från hur det diskuterades här tidigare, fru talman, är det inte enskilda motioner från riksdagsledamöter som driver igenom vilka infrastrukturprojekt som byggs. Detta vet jag att Jens här också vet; det var inte Jens Holm som sa så, utan det var en annan ledamot.

Det är faktiskt regeringen som fattar beslut om vilka objekt som byggs. När det gäller ramen är det däremot regeringen som lägger fram förslag om den och riksdagen som sedan fattar beslut.

I det läget satt vi i Miljöpartiet i regeringen och hade fått förhandla tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna om en infrastrukturram som vi inte alls var nöjda med. Det har vi varit ganska tydliga med - jag var tydlig med det redan förra året när vi hade den här debatten. Där har vi fått anpassa oss för att kunna få ihop en helhet. Miljöpartiets ingångsvärden i den förhandlingen låg på en betydligt högre nivå än vad som blev slutresultatet.

Det är också Miljöpartiets ingång nu när vi går till val. Vi vill ta de här 100 miljarderna om året, investera i en klimatomställning och ta delar av dem till att stärka transportinfrastrukturplanen, så att vi kan genomföra de åtgärder som behövs för att skapa tåglandet Sverige.

Fru talman! När ett parti sitter med i regeringen är det de beslut som fattas där som man får utgå från när partiet ska utvärderas. Det är ett faktum att vi i Vänsterpartiet lade fram ett förslag om 170 miljarder kronor mer - nästan allt till järnvägsutbyggnad och underhåll - och därutöver lånefinansiering av de nya stambanorna. Det röstade Miljöpartiet ned. Ifall Emma Berginger underkänner det förslaget eftersom vi inte satt i regering kan vi lika gärna underkänna Miljöpartiets nuvarande förslag - deras ingångsvärde - eftersom Miljöpartiet nu inte sitter i regering. Faktum är att Vänsterpartiet då det var skarpt läge lade den största ramen någonsin för järnvägen.

Men vi behöver inte träta mer om det. Jag tyckte bara att det var av viss vikt för protokollet. Jag tycker nog att Vänsterpartiet är ett minst lika bra tågparti - sannolikt ett bättre, skulle jag vilja säga.

Fru talman! Vi från Miljöpartiet uppskattar såklart alla partier som vill driva på för en bättre järnvägspolitik. Vi har haft stort utbyte av att Vänsterpartiet drivit på i de här frågorna. Samtidigt har Vänsterpartiet haft en betydligt friare roll i och med att partiet stått utanför regeringen. Det har därmed kunnat lägga fram förslag som inte kunnat gå igenom, men där man varit friare i sin roll och sitt uttryck.

Samtidigt måste jag påpeka att Vänsterpartiet inte är lika ambitiöst längre när det gäller klimatfrågor. Där har Vänsterpartiet gjort en U-sväng och valt att sälla sig till de högerkonservativa partierna och Socialdemokraterna genom att föreslå sänkningar av skatten på bensin och diesel. Vänsterpartiet kommer därmed också betydligt lägre i rankningen av de olika organisationer som bedömer vilka partier som har bäst politik för miljö och klimat. Det gäller både Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, som har rankat Miljöpartiet som det bästa klimat- och miljöpartiet.

Jag hade såklart önskat att en klimatkämpe som Jens Holm haft mer inflytande i sitt parti. Då hade han säkert också suttit kvar som klimatpolitisk talesperson. Det är bara att beklaga att så inte är fallet. Vi från Miljöpartiet kommer att fortsätta stå upp för klimat och miljö - vid det här valet och vid nästa val. Det är en väldigt viktig fråga. Jag hoppas att Jens Holm hittar en plattform för att driva sina frågor när det gäller miljö och klimat framöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)