Särskild debatt - 2021-06-23

Fru talman! Sverige har arbetet inom EU och FN för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten mellan Israel och Palestina. De våldsamheter med civila dödsoffer, inte minst barn, som inträffade under krisen i maj var förfärande och visade återigen på vikten av att konfliktens grundorsaker måste adresseras. Så länge de är olösta riskerar våldet att på nytt blossa upp som det gjort så många gånger förr.

Det är centralt att det eldupphör som uppnåddes den 21 maj stabiliseras. De avsteg från eldupphöret som har skett är oroande och visar hur viktigt det är att det internationella samfundet fortsätter arbetet med att befästa vapenvilan. Det är också centralt att säkerställa humanitärt tillträde för att förbättra den humanitära situationen i Gaza. Sverige har ökat sitt humanitära stöd.

Situationen i Jerusalem, som bidragit till att utlösa den senaste våldseskaleringen, är fortsatt mycket spänd. Läget på stora delar av Västbanken är till synes lugnare men samtidigt bräckligt. Det krävs ansvarsfullt agerande från alla håll.

Allt detta är viktigt i ett omedelbart perspektiv, men på längre sikt är det lika oundgängligt med en process för en lösning på konflikten på basis av folkrätten och internationellt etablerade parametrar. Sverige och EU är tydliga i sitt budskap om vikten av en förhandlad tvåstatslösning och ett slut på ockupationen. EU:s sedan länge etablerade position är att bosättningar, demoleringar och vräkningar måste upphöra. Israels bosättningspolitik, inklusive vräkningar av palestinier i det ockuperade östra Jerusalem, strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå.

EU uppmanar regelbundet Israel att upphöra med denna typ av åtgärder för att leva upp till sina skyldigheter som ockupationsmakt. EU är också tydligt med att status quo vid Haram Sharif, Tempelberget, måste upprätthållas.

Det stämmer att Hamas inte har erkänt Israel och helt uppenbart inte har varit berett att avstå från våldsanvändning. Detta är ett stort hinder för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten. EU, och därmed Sverige, klassificerar Hamas som en terroristgrupp.

Sverige har alltid stått upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Under den senaste våldseskaleringen har vi varit tydliga med att fördöma de urskillningslösa raketattackerna mot Israel. Raketattacker eller brandbomber från terroristgrupper, såsom Hamas i Gaza, mot civila i Israel är oacceptabla och måste upphöra en gång för alla. Israel har rätt att försvara sig men måste göra sitt yttersta för att civila inte ska drabbas. Den humanitära rätten och dess regler om distinktion, proportionalitet och försiktighet måste respekteras.

Sveriges relationer med både Israel och Palestina är viktiga och något som regeringen har värnat. Israel och Palestina är de två parter som i slutändan måste komma överens om en förhandlingslösning. För att det internationella samfundet ska kunna hjälpa dem att nå dit krävs goda och konstruktiva relationer med båda sidor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Sverige skulle kunna vara en klar och tydlig röst för fred och samexistens i Mellanöstern. Men Sverige är inte det med nuvarande regering. Våra förbindelser är sådana att hur gärna utrikesministern än vill når den svenska diplomatin inte fram i Israel. Den som inte uppfattas kunna tala med alla parter har heller inte mycket att tillföra.

Fru talman! Låt mig läsa upp ett citat: "Ett lands säkerhetspolitiska linje är inget man experimenterar med. Det är inget som man under hastiga förhållanden försöker förändra i riksdagens motionsbehandling med ihopsnickrade tillkännagivanden. Om förändringar ska ske så ska de vara resultatet av grundliga analysarbeten och ha ett brett politiskt stöd."

Så låter det från Socialdemokraterna och regeringen när de har att möta en riksdagsmajoritet i en annan fråga, den om Nato-option. Då sägs det finnas oro för tvära kast. Det är samma regering som utan förankring eller grundligt analysarbete, och utan att söka ett brett politiskt stöd, ensidigt erkände Palestina som stat efter regeringsskiftet 2014.

Då blir det svårt att bidra konstruktivt när Israel attackeras med tusentals raketer från Gaza. Då blir det svårt att samtidigt betona Israels självklara rätt till självförsvar och plädera för moderation.

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström har försökt förklara regeringens ensidiga agerande: "Genom vårt erkännande ville vi, för det första, ge vårt stöd till de moderata krafterna bland palestinierna, de som ska styra den komplexa palestinska statsbildningen och de som åter måste sätta sig vid förhandlingsbordet när fredsprocessen väcks till liv. För det andra ville vi underlätta en uppgörelse genom att göra parterna i dessa förhandlingar mindre ojämlika. För det tredje hoppades vi kunna bidra till mer hopp och framtidstro bland de unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras i tron att det saknas alternativ till våld och status quo."

Vad av detta har hänt sedan 2014? Vad har uppfyllts? Hur ser utrikesminister Ann Linde på detta i ljuset av det dödens raketregn som för en tid sedan skett från, i och runt Gaza?

I en debatt för sju år sedan med Margot Wallström konstaterade jag att det är viktigt att man som politiker kan utvärdera de steg regeringen tar. Mitt förslag på kriterier löd då och lyder nu: Kommer vi om två år att kunna se att det har blivit färre attacker från Gazas sida in mot Israel? Kommer det att handla om att det har blivit ett mindre antal dödade där nere? Eller kommer vi att se att det har blivit ett minskat antal brott mot de mänskliga fri- och rättigheter som palestinier har utövat mot andra palestinier?

Fru talman! Konflikten är komplicerad. Händelserna i Gaza visar på utmaningarna. Sverige hade kunnat vara en kraft att räkna med. Det försvann 2014 med denna regerings ensidiga och tvära kast genom erkännandet av Palestina och att vi därmed mälde oss ur det som skulle kunna ha varit en sammanhållen europeisk linje inom EU.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Den dramatiska upptrappningen av konflikten mellan israeler och palestinier inleddes militärt genom att Hamas och andra terrorgrupper i början av maj påbörjade en kraftig raketbeskjutning av Israel. Beskjutningen var urskillningslös och träffade mestadels civila mål. De raketer som avfyrades nådde stora delar av Israel, och vissa hade en räckvidd som motsvarar de raketer som har använts för att leverera taktiska kärnvapen. Det handlade således inte om några hemmasnickrade fyrverkeripjäser.

Vi kan med andra ord bara glädjas över att Israels mycket avancerade luftvärnssystem lyckades skjuta ned flera av raketerna. Med tanke på antalet raketer som avfyrades finns dock inget luftvärnssystem i världen som kan garantera att raketer inte slipper igenom och leder till civila dödsoffer.

Precis som vilken suverän stat som helst valde Israel att besvara attacken mot dess territorium och mot dess befolkning. Man gjorde det genom att bekämpa olika militära installationer i Gaza. Det ska inte alls behöva sägas att de använt sig av en fundamental rätt till självförsvar, en rättighet vi måste förstå och försvara. Samma grundläggande rätt skulle vilken annan demokrati som helst i världen ha använt sig av om den utsatts för militära attacker. Det gäller inte minst när man som i detta fall utsätts för renodlade terrorattacker mot civila.

Fru talman! Att Israel har investerat så mycket i att utveckla ett oerhört dyrt men världsledande luftvärnssystem för att motverka attacker på sin civila befolkning är ett tydligt tecken på vad Israel kontinuerligt utsätts för. Vidare är det ett tydligt tecken på landets defensiva agerande, som vi återkommande ser, oaktat de återkommande, omfattande och urskillningslösa angreppen. Trots en kontinuerlig beskjutning från Gaza valde Israel även denna gång att avstå från att gå in med marktrupper, vilket är ytterligare ett tecken på landets defensiva strategi.

Med detta i åtanke får vi inte glömma det fundamentala ansvaret att i största möjliga mån skydda sin befolkning. Vid långvariga och urskillningslösa beskjutningar är det nämligen upp till varje land att agera. Något annat är fullkomligt otänkbart i en välfungerande demokrati. Israel har svarat och anfallit militär infrastruktur av olika slag i Gaza. Dessa attacker har i vissa fall också tyvärr inkluderat byggnader som även har en civil funktion. Men faktum kvarstår: Israel har gjort mer än det som folkrätten kräver och i möjligaste mån varnat civila som uppehållit sig i områden där Israel bekämpar terrorister. Att det är på detta vis borde det rimligtvis inte råda några som helst tvivel om.

Fru talman! Det finns de som beskriver Israel-Palestina-frågan som den perfekta konflikten. Området har en historia som i sanning är konfliktfylld. Det är centrum för tre världsreligioner och historiska maktkamper och har påverkats av två världskrig.

Sverige och många svenskar har ett långt engagemang i området. Sverige har stått upp för staten Israels rätt till sitt erkända territorium, för dess självklara rätt att som alla andra stater försvara sig och för den internationella rätten. På den grunden har det också varit klart att palestinierna har sina rättigheter utifrån internationell rätt.

Vi välkomnade Osloavtalet i september 1993, när det som så länge verkat helt otroligt hände, när Rabin och Arafat utbytte ömsesidiga erkännanden och undertecknade avtalet. Det krävde ledarskap från det internationella samfundet men också mod från ledare i Israel och Palestina. Målet var att på den grunden finna en fredlig lösning på konflikten genom överenskommelser mellan Israel och Palestina om en tvåstatslösning, om gränser, landbyten och flyktingar samt om Jerusalem som ett corpus separatum, en huvudstad för två stater.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

De lösningar för fred som många hoppades på tappade energi när Rabin sköts till döds av en högerextrem israel. Målet om två stater för två folk som lever i fred inom säkra och erkända gränser har inte uppnåtts. Ockupationen av Västbanken har fortgått. Nya strider har utbrutit. Nya försök till fredsavtal har prövats efter avtalen med Egypten och Jordanien. Nu senast har också avtal med gulfstater träffats.

Centerpartiet välkomnar alla fredsavtal som slutits genom åren, men skulle önska att avtal också skulle kunna träffas mellan Israel och Palestina. Vi drömmer om att inte bara israelerna får leva i demokrati och frihet i en rättsstat utan också palestinierna, att de båda får slippa rädslan för nästa attack av extremister som vill skjuta hoppet i sank. Terrororganisationen Hamas kidnappar varje konflikt med nya missiler från Gaza. De vet att Israel inte bara har rätt att försvara sig utan också kan göra det. De vet att de därmed utsätter människorna för ökat lidande på båda sidor. De investerar i terror och ökad polarisering i stället för lösningar och demokrati. Det är terrorns och extremisters vapen.

Tänk om hårt drabbade människor fick leva i fred och frihet och fick utveckla sina länder! Men, fru talman, det syns inte något ljus i tunneln i dag. Mönstret av förlorade möjligheter fortsätter. Konflikterna får ny näring från agerandet på båda sidor med nya strider, nya vapenstillestånd och återigen nya strider. Drömmarna om ett stort Israel ges näring från olika håll och ökar självklart desperationen hos palestinierna, som trängs tillbaka. Detta är en väg för polarisering, hat och rädsla för den andre. Där det inte finns hopp växer desperation och hat.

Fru talman! Den mest långvariga pågående konflikten i världen är Israels ockupation av Palestina. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades år 1948 skapades grogrunden för dagens konflikt. Hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten.

Det är inte fråga om en konflikt mellan jämlika parter. Israel är en av världens största krigsmakter, och dess militärapparat understöds av USA. Landet har i egenskap av ockupationsmakt också ett större ansvar enligt folkrätten.

Samtidigt är det viktigt att understryka att folkrättens regelverk, bland annat förbud mot attacker mot civila, omfattar samtliga parter. Israels ockupation ursäktar inte på något sätt raketbeskjutningen mot Israel, attacker på israeliska civila mål eller palestinska grupper som begår brott mot mänskliga rättigheter i palestinska områden.

Israels övergrepp mot mänskliga rättigheter, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter utan blir allt grövre. Blockaden av Gaza fortskrider, så även byggandet av den mur som sedan länge fördömts av FN. Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer obehindrat, och fördrivning av palestinier från östra Jerusalem och Jordandalen ökar. Ingen fred tycks vara i sikte. Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva ockupationen av palestinsk mark, som pågått i årtionden. Här finns nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Vänsterpartiet anser att Israel måste dra sig tillbaka från ockuperade områden, att blockaden av Gaza måste brytas, att bosättningar måste utrymmas och att en fri och demokratisk palestinsk stat bör upprättas inom 1967 års gränser. Vänsterpartiets utgångspunkt är folkrätten och respekten för mänskliga rättigheter. Därför uppmärksammar och fördömer vi Israels grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Vi gör det både i och utanför denna riksdag. Vi har samtidigt inte tvekat att ta avstånd från de brott mot folkrätten och mänskliga rättigheter som begås av palestinska grupper.

Vänsterpartiet ser framför sig att Sverige kan spela en avgörande roll i en framtida freds- och försoningsprocess för att bygga en palestinsk statsbildning. Sveriges erkännande av Palestina som stat var ett viktigt steg, och det ska regeringen ha beröm för.

Nu har israelisk politik äntligen förändrats. Den korrupte före detta premiärministern Benjamin Netanyahu står nu åtalad för tre fall av korruption efter att ha blandat ihop sina egna intressen med landet Israels. Det har inneburit att en osannolik koalition bildats. Högerpartier, vänsterpartier, judiska partier och arabiska partier har format en åttapartikoalition. Det är en välkommen utveckling, även om vägen till fred och ett slut på ockupationen fortfarande är lång.

Fru talman! Sverige behöver en ny Mellanösternpolitik. Med de senaste årens regeringar har vårt lands möjligheter att spela en aktiv roll för dialog och fred spolierats. Enögdheten och oförmågan att se de egentliga orsakerna till den israelisk-palestinska konflikten har resulterat i obsolet politik och en inverterad syn på ansvar.

Vi såg det senast i samband med Hamas våldsutbrott för några veckor sedan. När 4 000 raketer avfyrades från Gaza mot tättbefolkade områden i Israel meddelade utrikesminister Ann Linde att Israel har ett särskilt ansvar för att få stopp på våldet och den väpnade konflikten. När attackerna mot civila ökade och Israel med stöd av självförsvarsrätten slog ut militära mål i Gaza sa utrikesministern att trycket måste öka på båda parter. Det demokratiska Israel är enligt den svenska regeringens synsätt en part som ska jämföras med en brutal terrororganisation.

Fru talman! När Hamas angrep Israel sommaren 2014 rapporterade Sveriges Radio på följande sätt: "Israel bröt i dag vapenvilan efter att Hamas öppnat eld mot israeliska soldater." Det är lätt att dra på munnen åt detta. Men precis som enögda medieföreträdare lever regeringen i föreställning att Israel per automatik är ansvarigt för det som sker.

Likt ett mantra upprepas att ockupationen är orsaken till den israelisk-palestinska konflikten, detta trots att den samlade arabvärldens krig mot Israel 1948 och 1967 genomfördes innan det existerade någon ockupation. Målet då var detsamma som målet i dag, att utplåna Israel.

Fru talman! Det djupa hatet mot det judiska folket och den judiska staten är orsaken till den israelisk-palestinska konflikten. Både för detta faktum och för den palestinska ledningens djupa ansvar blundar regeringen. Detta leder, fru talman, till de skeva synsätt som alldeles för länge har präglat svensk Mellanösternpolitik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Det vi såg för någon månad sedan var hur terrorns Hamas strösslade tusentals raketer in i Israel. Men kan fundera över det i kontexten av Sveriges erkännande av Palestina. Om man vill bilda en stat kan man också börja med att uppföra sig som en stat förväntas göra.

I praktiken finns det två Palestina i dag. Det finns ett Palestina på Västbanken, och det finns ett Palestina på Gazaremsan. I det ena Palestina har man inte hållit val på 15 år, och i det andra Palestina styr en organisation som Sverige och Europeiska unionen har stämplat som en terroristorganisation.

Utsikterna ser därmed ganska tuffa ut för Palestina att kunna bli en demokratisk stat. Ändå är det vad vi strävar efter. Vi vill se en tvåstatslösning - i varje fall vill vi från Liberalernas sida det - där ett demokratiskt Palestina kan leva sida vid sida med Israel. Det är dock inte riktigt det som Hamas vill. Hamas vill att Palestina ska befinna sig ovanpå Israel och att judarna ska drivas ut i Medelhavet.

Israel lämnade Gazaremsan 2005. Det som därefter hände var att man hade kunnat göra någonting bra på Gazaremsan och bygga upp det till någonting bra. I stället gjorde man precis tvärtom från Hamas sida.

Man har styrt hela ekonomin till att vara en krigsekonomi. I stället för att bygga hus gräver man tunnlar. I stället för att använda pengarna till att investera i utbildning och framtid för de palestinska ungdomarna använder man pengarna till att köpa vapen och starta nya krig.

Hela verksamheten som Hamas bedriver är inriktad på att starta krig för att utplåna staten Israel. Det är inte en aktör för fred. Faktum är, fru talman, att det vi nu ser kommer vi att se upprepas framöver gång på gång så länge Hamas är kvar vid makten på Gazaremsan.

Detta är egentligen det enda scenariot som man kan se framför sig om Hamas är kvar vid makten. Vart tredje år, vartannat år, eller vart femte år får man en konflikt av det här slaget med raketregn där Israel försvarar sig. Sedan bygger Hamas upp igen, gräver nya tunnlar och importerar nya vapen för att starta nästa krig. Israel får då hoppas på att man klarar sitt tekniska övertag och kan försvara sig.

Det här är förstås inte någon hållbar ordning över huvud taget. Men det är tyvärr som situationen nu ser ut.

Fru talman! I Sverige står vi i dag inför en nationell utmaning i form av en regeringskris. Samtidigt som det inte är någon önskvärd utveckling följer den alla konstitutionella regler vi har. Tack vare det demokratiska samhälle som vi lever i innebär det varken krig, konflikter eller våld, men möjligen oro. Samma demokratiska förutsättningar och förhållanden måste vi aktivt arbeta för att det ska finnas i andra länder och även i Mellanöstern.

Mellanöstern är tyvärr en region med få och bristfälliga demokratier, och inte ens de mest demokratiska staterna respekterar alltid alla människors lika rätt. I de länderna är det särskilt viktigt att Sverige bidrar med till exempel ett långsiktigt bistånd för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. I det ska Sverige såklart också stötta demokratiska val, fredsprocesser och medlingar i regionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Den senaste tidens väpnade konflikt mellan Israel och Palestina har liksom alla andra krig och konflikter främst drabbat kvinnor och barn. Vi har mötts av fruktansvärda besked om att uppemot ett sextiotal barn har dödats. I en sådan situation är det inte läge att dra tillbaka det stöd man kan ge. Vi måste finnas tillgängliga i de mest utsatta delarna i världen om vi vill att fler barn ska kunna gå i skola, fler kvinnor ska vara delaktiga i samhällsbygget och att barn ska ha en framtidstro.

Sveriges utvecklingsarbete - vårt stöd till konfliktdrabbade - ska präglas av ett rättighetsperspektiv och av utsatta människors perspektiv på utveckling. Rättighetsperspektivet innebär att de mänskliga rättigheterna och demokrati ska ses som grundläggande för utveckling. Det är svårt att se hur en fredlig utveckling skulle gynnas av att vi stryper stöd, till exempel till Palestina, när det finns chans att stärka en fredlig utveckling om vi utgår från internationell rätt.

Jag vill ändå tro, trots att vi har olika syn på konflikten, att vi i kammaren står enade om att vilja ge barn och unga en framtidstro.

Fru talman! Det är centralt att motarbeta krafter som förespråkar våld, extremism och antisemitism. Detta är förväntningar som vi har på alla länder. Sverige har varit tydligt i dialogen med den palestinska regeringen om vikten av att ta avstånd från våld, hatpropaganda och uppvigling.

På samma sätt är den rasistiska hatretoriken som kom till uttryck under högerextrema israelers flaggmarsch i östra Jerusalem häromveckan förkastlig. Det är något som min nya israeliska kollega Yair Lapid också tydligt markerat.

Den palestinska ledningen i Ramallah har sedan länge erkänt Israels rätt att existera. Den har gjort åtagande om att inte använda våld i sin strävan att nå en lösning på konflikten. Vi förväntar oss att den fortsätter att uppfylla dessa åtaganden.

För att bidra till en lösning på konflikten har vi stöttat de goda krafterna i Palestina, de som verkar för fred, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Det svenska biståndet till Palestina syftar till att göra just detta.

Att palestinska val inte har ägt rum sedan 2006 är djupt problematiskt och beklagligt. Det palestinska folket har rätt att göra sin röst hörd. Sverige har framfört att fria och rättvisa val bör hållas så snart som möjligt och att Israel måste leva upp till sin skyldighet under Osloavtalet att bistå med genomförandet av valen i östra Jerusalem.

Förekomsten av antisemitism är en avskyvärd realitet. Den påträffas såväl i Palestina som i vårt eget land och i andra delar av världen. Det upptrappade våldet i Israel och Palestina i maj ledde till att antisemitismen kom till uttryck.

Jag instämmer med statsministern att detta är bedrövligt, oacceptabelt och inte har en plats i vårt samhälle. Att kritisera hur staten Israel agerar är legitimt liksom kritik mot varje annan stat när detta är befogat. Att uttrycka hat mot judar och förneka staten Israels rätt att existera är det inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Antisemitismen ska fördömas varhelst och närhelst den uttrycks och behöver bekämpas genom ett konsekvent, systematiskt och uthålligt arbete.

Statsministern har inbjudit till Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism den 13 oktober i år.

I detta anförande instämde Hans Wallmark (M).

Fru talman! Jag vill först göra ett litet klarläggande: Jag instämmer inte fullt ut med utrikesministern i hennes anförande, trots att det såg ut så. Jag försökte begära ordet men misslyckades i den första delen.

Däremot kan jag hålla med utrikesministern, fru talman, i den andra delen: Det är oerhört viktigt att man kan vara en trovärdig partner både hos Israel och hos Palestina.

Därför, fru talman, är min fråga till utrikesministern: Uppfattas den svenska nuvarande regeringen efter erkännandet av Palestina 2014 som en trovärdig röst i konflikten av Israel?

Fru talman! Det är vidare utmärkt att utrikesministern påminner om det viktiga möte som kommer att hållas i Malmö. Jag undrar om utrikesministern på något sätt som socialdemokrat vill reflektera kring de djupa anklagelser som finns mot inte minst SSU i Malmö för antisionistisk verksamhet med slagord som har skanderats under förstamajtal. Vad säger utrikesministern om det?

Fru talman! Jag uppfattar att Israel bedömer Sverige som en viktig partner. Senast nu i veckan fördes ett oerhört konstruktivt samtal med Israels nye president Isaac Herzog, som jag personligen känner mycket väl sedan många år tillbaka. Han uttryckte just vilket bra samarbete man har haft med både statsministern och med mig, som jag hoppas ska fortsätta.

Inom kort åker kabinettssekreterare Robert Rydberg till Israel för samtal. Som Hans Wallmark vet var jag också i egenskap av handelsminister i Israel och hade konstruktiva samtal.

Det finns många olika och väldigt divergerande åsikter bland partierna i Israel, så det finns säkert de som har olika synpunkter på Sveriges roll, både positiva och negativa - precis som det ska vara i en demokrati.

Fru talman! Av en mängd olika skäl hoppas vi på en ny regering, oavsett om det inträffar i år eller efter de allmänna valen 2022. Jag hoppas att en ny regering också har en ny politik som innebär att Sveriges utrikesminister gör officiellt besök i Israel.

Fru talman! Jag hoppas att utrikesministern använder sin andra replik till att kommentera just den kritik som specifikt har riktats mot socialdemokrater i allmänhet och SSU i synnerhet i Malmö. Jag tycker att det är viktigt att vi visar upp vår tredje största stad kring de här frågorna. Inte minst finns det ett stort och gott arv från Socialdemokraterna från Göran Perssons tid, men det har förslösats genom slagord i förstamajtal i Malmö.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Avslutningsvis: Den tidigare utrikesministern sa att erkännandet 2014 innebar en energiinjektion i den avstannade fredsprocessen. Hur skulle den nuvarande utrikesministern vilja recensera sin företrädares åsikt?

Fru talman! Varhelst antisemitism uttalas eller utförs är det naturligtvis helt förkastligt. Oavsett om det sker i ungdomsorganisationer, i vanliga organisationer eller i stater är det alltid lika förkastligt. Det finns bara ett entydigt svar: Det är aldrig acceptabelt.

När det gäller erkännandet av Palestina står jag naturligtvis fortfarande bakom det. Regeringen har ansett att de folkrättsliga kriterierna för erkännandet av Palestina är uppfyllda trots den utdragna ockupationen. Med erkännandet anslöt sig Sverige till en majoritet; det är över 130 länder som har erkänt Palestina.

Jag skulle vilja säga att utvecklingen sedan 2014 har lika mycket att göra med den israeliska regeringen som med vårt eventuella erkännande.

Fru talman! Jag vill inledningsvis tacka utrikesministern för att hon markerade så tydligt mot antisemitism och Israelhatiska inlägg. Jag tycker att det var ett väldigt skarpt inlägg. Sådana kan behövas, inte minst med tanke på de återkommande ertappandena av socialdemokrater som uttrycker sig antisemitiskt eller antiisraeliskt. Det är faktiskt handling som spelar roll, och inte ord.

Mot bakgrund av detta undrar jag: Hur ser utrikesministern på att man från den palestinska sidan har gett terrorlöner? Det här är en fråga som vi återkommande har lyft upp. Utrikesministern själv har betraktat dessa som en form av socialbidrag, vilket hon sa vid ett möte år 2020 med Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Fru talman! Det är tyvärr både handling och ord som betyder något, vilket kanske borde få många av Markus Wiechels partikamrater att tänka sig för många gånger om, inte minst i de här frågorna.

När det gäller frågan om löner, utbetalade bidrag, socialbidrag eller vad det nu är till familjer där mannen sitter i fängelse handlade det om att när en man, en familjeförsörjare, sitter i fängelse för någonting kan man inte kasta ut familjen på gatan. Då får familjen, mamman och barnen, pengar av staten.

Att det sedan skulle vara mer pengar om man har begått vissa förfärliga brott är naturligtvis ingenting som är bra. Men jag kan inte ställa upp på att det är fel att ge stöd till familjer där familjeförsörjaren försvinner.

Fru talman! Detta stöd visar klart och tydligt vad det är för en så kallad stat vi har att göra med. Man belönar terrorister, och belöningen är högre ju grövre brott de har begått.

Men det handlar inte bara om det här. Vi har Israel, som är en demokrati som skyddar civila och försöker försvara sig mot terrorattacker. Hamas och även andra terrorgrupper angriper, och Israel svarar. I samband med detta manade utrikesministern Israel till återhållsamhet. Hon menade att Israel hade ett särskilt ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Hur kan en demokratisk stat som blir angripen av terrorister ha ett särskilt ansvar? Och varför ska den agera med återhållsamhet när den försöker försvara sina civila?

Fru talman! Det kan inte råda någon som helst tveksamhet om det starka fördömande som jag har gjort otaliga gånger när det gäller de urskillningslösa raketattackerna mot Israel. Detta måste stoppas, och det måste stoppas på en gång. Det får aldrig förekomma igen.

Samtidigt är det så att när Israel försvarar sig, vilket man har rätt till, måste man göra sitt yttersta för att civila inte ska drabbas. Det är den humanitära rättens regler. Det handlar om distinktion, proportionalitet och försiktighet, som måste respekteras. Det är inget konstigt med det.

Fru talman! Även jag vill välkomna det tydliga språk som utrikesministern använder när det gäller hur viktigt och riktigt det är att bekämpa antisemitism och att säkerställa att den aldrig får nytt fäste. Det gäller då inte minst i Sverige och i Europa.

Centerpartiet vill se en palestinsk stat, men formerna för detta och hur regeringen hanterar frågan har vi tydligt kritiserat. Jag vill fråga utrikesministern om det fanns en plan från regeringens sida inför erkännandet.

Hur skulle detta generera effekt i området? Hur såg planen ut? Och fördes det samtal dessförinnan - till exempel med Obamarepresentationen, som då verkade, och med EU-länder, som vi ju samverkar med - för att ha en gemensam hållning?

Fru talman! Tanken var just det som min företrädare uttryckte: För att man ska kunna ha en tvåstatslösning behöver man två stater. Och för att det ska bli en realitet måste man ha ett erkännande av den andra staten, Palestina. Det kan i sin tur ge hopp till inte minst ungdomar i Palestina om att det finns en reell möjlighet till två stater - inte bara en stat utan också ett Palestina som skulle kunna leva tillsammans med Israel inom säkra och erkända gränser.

Det var det som var tanken. Sedan var det naturligtvis väldigt många samtal de där åren precis innan vårt erkännande. Det kom många erkännanden på 80-talet och 90-talet och så vidare. Som jag sa tidigare är det över 130 länder som har erkänt Palestina. Sedan kom inte alla till samma slutsats som vi, att man faktiskt skulle göra det då. Det finns andra länder som fortsatt diskuterar det.

Fru talman! Det är ett viktigt instrument som regeringen förfogar över, och det är klart att om man använder detta instrument är det oerhört centralt att man som regering säkrar att det spelar rätt och når målet. Finns det ingen plan utan det kommer som en blixt från en klar himmel, då är det bara ett oljud som hörs, fru talman.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Det kom verkligen inte som en blixt från klar himmel. Mitt parti Socialdemokraterna hade i åratal pratat om erkännandet av Palestina. Vi hade sagt det till våra israeliska interlokutörer, vi hade sagt det till palestinierna och vi hade sagt det till alla i EU-kretsen att om vi vann valet så skulle vi erkänna Palestina.

Och det gjorde vi. Det är inte alltid man kan genomföra det som man har föresatt sig, men i det här fallet tyckte vi att det var rimligt. Vi ansåg att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Palestina var uppfyllda, och vi anslöt oss till en majoritet av världens länder, över 130 stycken, som har erkänt Palestina.

Däremot kan jag säga att vi hade trott, inte minst efter de samtal som vi hade och som jag själv hade i en annan kapacitet, att fler länder inom Europa än de som redan hade erkänt Palestina skulle följa vårt exempel.

Fru talman! Jag håller med om mycket av det som utrikesministern har sagt i den här debatten, särskilt det om antisemitism.

Den israeliska militärens bombningar av Gaza ledde fram till att 256 dödades, varav 66 barn. Det visar på militärens bristande syn på folkrätt och mänskliga rättigheter. Därför måste nu omvärlden öka trycket mot de ansvariga i den israeliska militären.

Sverige har i dag alltför täta band med den israeliska militären, främst genom vår utsända militärattaché i Tel Aviv men också genom att vi historiskt har tillåtit Israel att testa drönare i norrländska Vidsel. EU-länderna är fortfarande i dag stora exportörer av vapen till IDF, vapen som dagligen används för att förtrycka det palestinska folket.

Det är därför dags för Sverige att klippa banden till Israels militär. Det skulle Sverige enkelt kunna göra genom att kalla hem försvarsattachén, sluta tillåta Israel att testa drönare och införa ett vapenembargo mot Israel på EU-nivå.

Jag undrar därför om utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot Israels militär.

Fru talman! Sverige har inget militärt samarbete med Israel, och det finns inga militära drönare som testas i Sverige.

Dessutom tycker jag att det är bra att ha försvarsattachéer runt omkring, inte minst därför att de kan ge rapporter hem om hur läget är när det gäller militären, information som gäller försvar och militär och så vidare.

Jag kan inte se att det skulle vara någonting negativt att vi får hem den typen av information från Israel av en egen försvarsattaché. Tvärtom tycker jag att det är positivt.

Fru talman! Om man läser Försvarsmaktens och FRA:s beskrivning av vad en militärattaché gör är det dels det som Ann Linde säger, det vill säga att rapportera om hur läget är kring de militära frågorna, dels att föra dialog med länderna i den region där man befinner sig och därigenom ha ett militärt utbyte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Det gör att militärattachén i Tel Aviv är för nära den israeliska militären. Man skulle kunna ha den här typen av information ändå, utan att ha en militärattaché på plats.

Det är också så att Sverige historiskt sett har tillåtit Israel att testa drönare, och vi vet att de har använts i de tidigare krigen i Gaza. Detta gör att Sverige inom EU-kretsen till exempel behöver lyfta fram vikten av att stoppa vapenexporten till Israel för att på så sätt visa att EU menar allvar med att man vill ha en fredlig tvåstatslösning.

I övrigt är jag och utrikesministern ändå i stora drag överens om inriktningen på Sveriges Palestinapolitik.

Fru talman! Tänk, jag tycker precis tvärtom mot Håkan Svenneling här. Jag tycker att det är jättebra om vår försvarsattaché har dialoger och samtal också med personal från försvaret eller de militära delarna i Israel och därmed kan prata om vilken linje Sverige har, hur vi ser på frågorna som till exempel den humanitära rättens regler och allt möjligt och få svar som man kan rapportera hem om.

Jag tycker inte att det är något negativt. Tvärtom tycker jag att det är väldigt positivt, och som jag sa tidigare: Vi har inget militärt samarbete med Israel på något sätt, genom militära drönare i Norrland eller någonting sådant.

Fru talman! För att en tvåstatslösning ska vara möjlig har krav ställts på att den palestinska grundlagen, PLO-stadgan, ska ändras så att de paragrafer stryks som handlar om ett utplånande av staten Israel.

Att de här paragraferna skulle strykas utlovades av Yassir Arafat i samband med Osloavtalet 1993. Det här beskedet var helt centralt både för Israel och för omvärlden. En reviderad PLO-stadga var så att säga förutsättningen för förhandlingar.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga Ann Linde om det existerar några reviderade stadgar och om regeringen i så fall har tillgång till dem.

Fru talman! Det är uppenbart att Lars Adaktusson läser PLO-stadgarna mer än vad jag gör. Jag har faktiskt ingen aning om vad det står. Självklart är det så att om det står något om ett utplånande av staten Israel så är vi emot det.

Fru talman! Faktum är att det råder en stor osäkerhet vad gäller artiklarna om att utplåna Israel.

I en rapport som Kristdemokraterna har beställt från riksdagens utredningstjänst heter det att artiklarna anses ha förklarats upphävda. Dock har utredningstjänsten inte kunnat finna några uppgifter om en ändrad eller reviderad version av stadgarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Liknande svar kommer från den ansedda palestinska organisationen Passia, som uppger att reviderade stadgar inte existerar.

Om ledningen för PLO och Fatah har strukit paragraferna om att utplåna Israel borde det självklart finnas reviderade stadgar som bekräftar detta. Hur ser utrikesministern på att så inte är fallet?

Fru talman! Jag tycker att det låter helt rimligt. Om man har tagit bort paragrafer om utplånande av staten Israel, vilket borde vara en självklarhet, måste det naturligtvis kunna ses i stadgarna. Jag håller helt med Lars Adaktusson.

Fru talman! För två och ett halvt år sedan fattades ett beslut hos en svensk myndighet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, om tilldelningen av statsbidrag till Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. De skriver i sitt beslut: "Myndigheten gör bedömningen att SSU uppfyller kraven för att beviljas statsbidrag för bidragsår 2019. Myndigheten räknar dock bort föreningarna som tillhör distrikt Skåne, eftersom myndigheten ser allvarliga brister i underlagsåret 2017 för detta distrikt. Bristerna gäller demokratisk uppbyggnad (bland annat i hanteringen av distriktsårskongresser och styrelsearbete). Myndigheten ser även brister bland företrädare i distriktet gällande demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering."

Det här handlar ju om de återkommande larmen om antisemitism inom SSU. Kan Socialdemokraterna vara trovärdiga i de här frågorna när sådana anklagelser finns?

Fru talman! SSU är inte antisemitiskt. Det har förekommit att enskilda distrikt eller enskilda personer har uttryckt sig antisemitiskt, men det har regeringen fördömt i alla former. Vi tar avstånd från alla former av rasism och antisemitism varhelst det framförs och av vemhelst det framförs. Men att säga att SSU är antisemitiskt är att gå alldeles för långt, och det kan jag inte acceptera.

Sverige arbetar på bred front för att systematiskt motverka antisemitism och säkra Förintelsens hågkomst, och vi har beslutat att genomföra ett stort antal åtgärder för att förebygga och motverka antisemitism. Regeringen har bland annat ökat anslagen för säkerhetshöjande åtgärder för de judiska grupperna i Sverige. Som jag sa har statsministern bjudit in till Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.

Fru talman! Mycket av det som Ann Linde har räknat upp här är bra, till exempel att stärka skyddet för judiska institutioner.

Men samtidigt kvarstår faktumet att en svensk myndighet har minskat statsanslaget till Socialdemokraternas ungdomsförbund på grund av anklagelser om antisemitism i distriktet i Skåne. Det är ett faktum.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Jag är själv gammal ordförande i Liberala ungdomsförbundet. Jag vet mer än väl att det finns massor av duktiga unga sossar som inte är antisemiter. Jag hävdar inte att alla är det. Men det säger något om en uppenbart problematisk intern kultur och attityd om man har den typen av problem inom SSU. I förlängningen försvårar detta för Sverige - eftersom det är fråga om regeringspartiets ungdomsförbund - att vara trovärdigt i konflikten gentemot alla parter.

Fru talman! De svenska myndigheterna fungerar väl. Så fort de ser antisemitism reagerar de och tar bort bidragen där de har förekommit, och det är mycket bra. Att hävda att vad några har sagt i ett distrikt i ett ungdomsförbund skulle påverka Sveriges relation till Israel är inte seriöst. Jag förstår att Fredrik Malm vill påpeka detta som om det skulle vara ett stort problem för Sverige, att det inte skulle vara tillräckligt att vi fördömer antisemitism och har aktiviteter mot antisemitism. Han tar alltid upp denna fråga i stället för att koncentrera sig på något där våra myndigheter har reagerat med kraft. Det är bara partipolitik och faktiskt lite ovärdigt.

Fru talman! Det har påpekats av flera talare att det är viktigt med en tvåstatslösning. Jag tror också att det finns en bred samsyn i kammaren i den svenska riksdagen att förorda denna lösning.

Däremot finns det inte en bred uppslutning bakom tanken på att man på det sätt som gjordes skulle erkänna Palestina som stat. Det är av det skäl som utrikesministern tidigare antydde, nämligen att försök gjordes att få med sig fler EU-länder. Men det misslyckades. Sverige gjorde detta erkännande ensidigt.

De grundläggande villkoren för erkännandet 2014 var att det skedde ensidigt av regeringen. Det var inte baserat på ett grundligt analysarbete, utan det var ett tvärt kast i förhållande till den svenska linjen och det fanns inte ett brett politiskt stöd.

Fru talman! Jag skulle vilja hävda att sista gången Sverige på allvar försökte bidra till den viktiga fredsprocessen i Mellanöstern var faktiskt 2000 under Göran Persson i samband med de så kallade Harpsundssamtalen. Det är inte ofta jag brukar längta tillbaka till Göran Perssons tid som statsminister, men i det här fallet gör jag det. Sedan dess har Sverige inte spelat en roll. Vi skulle kunna göra det, men vi gör det inte.

Fru talman! På min bänk ligger Johan Berggrens nya bok Den perfekta konflikten, som just handlar om Israel och Palestina. Boken har tryckts i en andra upplaga och är mycket intressant. Den rekommenderas gärna till läsning. Han räknar upp fem kriterier för att man ändå ska kunna vara en part, nämligen ett personligt engagemang, det har det funnits hos till exempel Göran Persson, en tydlig strategi, det saknades i samband med erkännandet, internationell samverkan, vi lämnade EU bakom oss, goda relationer med Israel, vilket jag hävdar att vi inte har, samt israeliskt och palestinskt intresse av att Sverige spelar en roll. Alla fem kriterierna borde uppfyllas, och de uppfylls inte av en regering som väljer ensidighetens väg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Innan jag glömmer det vill jag passa på att visa min uppskattning för att man hörsammade SD:s och KD:s begäran att hålla den här viktiga debatten.

Krig leder i princip alltid till offer, såväl militära som civila. Det är just därför man i det längsta ska undvika att använda militärt våld. Det tål att sägas om och om igen. Jag är därför den förste att beklaga civila offer, oberoende av vilka som drabbas. Varje civilt offer är en tragedi. För varje dödsfall i en militär konflikt finns anhöriga och ett samhälle som drabbas. Det ska vi och får vi aldrig glömma.

Likaväl som vi aldrig glömmer dödsoffren i konflikter måste vi klara av att sätta dem i perspektiv. Så länge Sverige, Israel eller någon annan stat har ett militärt försvar innebär det att vi måste vara beredda att använda försvaret när vi utsätts för aggression, i synnerhet om aggressionen kommer från terrorister som inte tar hänsyn till folkrätt eller civila offer, vare sig det är israeler, palestinier eller någon annan.

Fru talman! Det är just därför jag inte kan sluta förvånas över vilka uttalanden jag ser från en rad politiker så fort Israel väljer att försvara sig mot terrorangrepp. Detta blev tydligt i synnerhet i samband med raketattackerna i maj. Det är faktiskt helt otroligt att man i samband med dessa attacker fick se politiker lägga skulden på offren och närmast försvara förövarna. Än mer anmärkningsvärt är det att Sveriges egen utrikesminister manar Israel till återhållsamhet samtidigt som tusentals raketer regnar över landet och halva befolkningen, kvinnor och barn, tvingas sova i skyddsrum.

Med detta sagt vill jag också passa på att tacka kammarpersonalen, kollegor och talmännen för det gångna året och önska alla en trevlig sommar.

Fru talman! Mönstret av förlorade möjligheter fortsätter. Konflikterna får ny näring från agerandet på båda sidor. Såväl palestinier som israeler har sett hur bosättningarna växer och utrymmet för palestinierna krymper. Alla har ett val att göra. Det handlar om polarisering, hat och rädsla för den andra eller hopp för en bättre framtid.

Fru talman! Svenska regeringar och svenskar, som Bernadotte, har tidigare verkat för lösningar, och självklart kan och ska en svensk regering söka bidra. Men som har framgått av tidigare replikskifte har vi från Centerpartiets sida konstaterat att regeringen Löfven förlorade många möjligheter genom det sätt som de klampade in när de likt en blixt från klar himmel erkände Palestina. Därmed har regeringens möjligheter förspillts bortom platsen i säkerhetsrådet. Det beklagar Centerpartiet, och för det förtjänar regeringen tydlig kritik - då och nu.

Men oberoende av detta är möjligheterna till lösningar små. För detta skulle krävas ett tydligt ledarskap för fred hos båda parter - mod hos båda parter. För detta krävs självklart även att den starkaste parten visar att man menar allvar. Bosättningspolitiken, vräkningar och annekteringssträvanden måste upphöra. Där är vi inte i dag, tyvärr.

Det som hände 1993 kan hända igen. Alternativet känner vi väl, det vill säga fortsatt våld, förtryck eller etnisk rensning, eller ett Israel med lika rättigheter fullt ut för alla oavsett religion, etnicitet och så vidare.

Jag har mött många goda krafter i både Israel och Palestina. Så låt oss ledas av hopp för en lösning på den så långa konflikten, för alla israeler, alla palestinier, för deras barn och barnbarns skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Jag har stor simultankapacitet just nu.

Mycket av det som Kerstin Lundgren säger håller jag med om. Det finns mycket kring Israel och Palestina som Vänsterpartiet och Centerpartiet är överens om.

Jag hade möjlighet att resa med två trevliga kollegor till Kerstin Lundgren till just Israel och Palestina strax innan pandemin bröt ut. Där fick vi se konsekvenserna av ockupationen - den systematiska terrorn som möter palestinier varje dag. Men vi mötte också civila israeler som hade byggt skyddsrum i sina egna hem för att kunna skydda sig mot eventuella raketattacker från Hamas.

Det är en majoritet bestående av Vänsterpartiet, regeringen och Centerpartiet som gör att Sverige fortfarande är en stor bidragsgivare till flyktinghjälpen UNRWA och som gör att Sveriges stöd för en tvåstatslösning är starkt. Men denna linje utmanas hela tiden av högern till höger om Kerstin Lundgren; det ser vi inte minst i denna debatt.

Jag undrar vad Centerpartiet anser är de viktigaste åtgärderna för att skydda det svenska Palestinabiståndet och verka för en fredlig tvåstatslösning.

Fru talman! Det är naturligtvis så att vi behöver en majoritet i den här kammaren för att säkerställa att det finns förutsättningar för fortsatt stöd.

Det är ett bidrag, för oavsett stöd och oavsett om Håkan Svenneling eller någon annan skulle regera finns det inte möjligheter att från vår horisont åstadkomma fred eller en lösning på konflikten. Det krävs vilja på plats. Det krävs mod och ledarskap på både den palestinska och den israeliska sidan för att nå resultat.

Från vår sida tycker vi att det är intressant att läsa den bok som Hans Wallmark hänvisade till tidigare. Där framgår det att UNRWA har en historia kopplad till bland annat Bernadottes arbete för palestinska flyktingar.

Fru talman! Jag håller med om mycket av det som Kerstin Lundgren lyfter fram och säger.

Vi ser nu faktiskt en förnyelse i den israeliska politiken med en ny koalition som förhoppningsvis bjuder in utrikesministern till Israel för att förnya den dialog med Sverige som har funnits historiskt. Men förhoppningsvis kan Sverige också bidra till att pressa Israel men också de palestinska parterna så att nya president- och parlamentsval kan hållas.

Det är viktigt att det palestinska ledarskapet förnyas. Det är ett gammalt gäng som var med när Osloavtalet tecknades och som har gjort viktiga insatser för fredliga lösningar, men det är i mångt och mycket ett trött ledarskap som inte längre har folkets förtroende i samma utsträckning.

Därför behöver Sverige vara en aktiv part utifrån det parlamentariska stöd som jag tror finns här i Sveriges riksdag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Ja, efter åtskilliga val - extra val, omval - har Israel fått en brokig regering. Vi har ju sett att extrema krafter på ytterkanterna förhindrar lösningar, och vi hoppas att man nu ska hitta krafter på båda sidor som har mod och ork att söka lösningar. Naturligtvis måste man då investera i sitt eget folk för lösningar. Det finns krafter som vill detta.

På den palestinska sidan behövs absolut ett val och nytt ledarskap. Det finns inte kraft, och det finns inte tilltro hos folket för en lösning med nuvarande ledning.

Fru talman! Bombningarna av Gaza från Israels militär och raketerna mot civila i Israel från terrorgruppen Hamas kom vid en lämplig tidpunkt för båda parter.

Genom kriget höll Netanyahu på att stoppa möjligheterna för oppositionen att forma en ny regering i Israel. Men det är också viktigt att slå fast att agerandet från Israels militär och polis med avspärrningar runt Damaskusporten, stormningar av den religiösa platsen al-Aqsamoskén och fördrivningar av palestinska familjer från östra Jerusalem utgjorde en fond av händelser som ökade konfliktnivån i slutet av det religiösa firandet Ramadan. Lägger man därtill besvikelsen över det inställda palestinska parlamentsvalet kan man konstatera att Israels ockupation av Palestina utgör grunden för dagens problem och utmaningar.

Det har nu gått på tok för lång tid sedan palestinierna fick rösta fram sina ledare. I år måste det hållas nya parlaments- och presidentval i Palestina, för man kan vara nästan lika gammal som jag - 34 år - och aldrig ha röstat i ett palestinskt val.

Den palestinska administrationen med president Mahmud Abbas bär ett tungt ansvar för den här situationen. Men även den israeliska ockupationen sätter käppar i hjulen, dels genom att hålla ledande palestinska politiker fängslade och dels genom att försvåra att val hålls i östra Jerusalem. Omvärldens tryck på både Palestina och Israel måste vara avgörande för att palestinska val ska hållas i år.

Samtidigt befinner vi oss i ett intressant nytt politiskt läge med en ny israelisk regering som innebär en möjlighet för den svenska regeringen att förnya sitt engagemang för en tvåstatslösning och för att avsluta världens längsta ockupation.

Den nya regeringen är på många sätt en osannolik koalition men också en koalition som har möjlighet att ta landet Israel in i ett nytt politiskt läge. Vi har sett det ske till exempel på Island när motsvarigheterna till Vänsterpartiet, Moderaterna och Centerpartiet gjorde upp för att avsätta korrupta politiker. Jag tror att det kan ske också i Israel och att man då skapar möjligheter för att i framtiden inleda en fredsprocess. Jag hoppas att Sverige kan bidra i det.

Fru talman! Vi har återkommande fått höra att Israel bär ett ansvar för de attacker som sker mot Gaza och om hur civila drabbas. Jag är, som jag nämnt tidigare, den förste att beklaga att civila har drabbats i den här fruktansvärda konflikten.

Men Håkan Svenneling sa också att man skulle ställa ansvariga israeliska politiker till svars för dessa attacker. Det jag undrar, fru talman, är vad de ska ställas till svars för. Det de har sysslat med är ju faktiskt att försvara sin befolkning. Det de har gjort finns det stöd för i tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen, där det står att man faktiskt får angripa områden eller civila byggnader som effektivt bidrar till militära operationers genomförande. Då är de legitima mål. Vad är det de här politikerna ska ställas till svars för?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Jag vill rätta Markus Wiechel - jag sa de ansvariga inom militären. Man kan ju se det som att politikerna i någon mening bär ansvar för vad de säger till militären att göra, men det jag menar är såklart att om det har begåtts krigsbrott ska de utredas och de ansvariga ställas till svars.

Israel har under lång tid motsatt sig att det internationella samfundet utreder händelser under landets tid som ockupationsmakt och även fallet med Gaza, där man har en blockad och därigenom har stängt in 2 miljoner människor på ett område stort som Orust i Sverige.

Israel måste låta oberoende observatörer komma in och granska. Och när till exempel mediehus med internationell press som al-Jazira och Associated Press blir bombade måste man visa bevis på att de är militära mål, för vi kan se att när man dödar 256 civila och 66 barn träffar man inte bara militära mål. Då dödar man också Gazas människor.

Fru talman! Ja, naturligtvis ska krigsbrott bekämpas. Man ska utreda eventuella krigsbrott oavsett var de sker.

Men i det här fallet har vi klart och tydligt sett att den odemokratiska och djupt osympatiska terrorgruppen Hamas med flera grupper har avfyrat enorma mängder raketer mot Israel, och de struntar fullständigt i var de slår ned.

Jag vet att Håkan Svenneling också fördömer detta, men hur skulle Håkan Svenneling och Vänsterpartiet vilja att Israel svarade på det? Man har ju faktiskt angripit byggnader just för att de har använts som militära baser på ett eller annat sätt. Vad finns det som tyder på att den israeliska militären inte har gjort det?

Fru talman! De brott som Hamas begår består i att man skickar raketer från Gaza mot civila israeler för att man inte kan rikta in dem mot militära mål, vilket hade varit okej enligt folkrätten. I stället träffar man hej vilt. Därför är vi otroligt glada över att Iron Dome finns och att så många av den massiva mängd raketer som Hamas skickar mot Israel skjuts ned.

Man har enligt folkrätten rätt att försvara sig proportionellt, det vill säga att man måste väga civila och militära mål. Detta är en del av Hamas strategi, och det är också därför de inte går att besegra militärt, tror jag. Hade Hamas gått att besegra militärt hade väl en av världens största militärmakter redan gjort det, men det går inte.

Det är därför man måste bryta blockaden av Gaza och ge Gazaborna andra alternativ än att stödja en terrororganisation som Hamas. Men i dag styr Hamas för att omvärlden inte har klarat av att lägga detta tryck på Israel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! När de avskyvärda terrorattentaten i Frankrike inträffade 2015 slutade det med att tolv personer dödades och elva skadades. Alla minns vi morden på redaktionen för Charlie Hebdo. Vi minns gisslandramat i östra Paris och dagarna av dramatisk jakt, som slutade med att gärningsmännen sköts till döds av polisen.

Förra månaden drabbades Israel av islamistisk terror. Hamas avlossade över 4 000 raketer för att sprida skräck och mörda oskyldiga människor.

Anser Vänsterpartiet att det är någon skillnad mellan Israels och Frankrikes rätt att försvara sig mot terror?

Fru talman! Som jag var inne på förut finns det enligt folkrätten en rätt att försvara sig proportionellt, det vill säga att man måste kunna identifiera att det är ett militärt mål man träffar. Det är detta som är utmaningen i ett så tättbefolkat och litet område som Gazaremsan, där 2 miljoner människor bor. Det är alltså i praktiken omöjligt att veta att civila inte skadas när man attackerar legitima mål. Detta är också en del av Hamas strategi.

Det är därför jag menar att både Israel och omvärlden behöver en annan strategi för att folket i Gaza ska få en bättre livssituation. I dag kan du vara tolv år och ha upplevt fyra krig. Du har inte dagligen rent vatten, du har inte avlopp och det är svårt att försörja sig - just för att blockaden finns där.

Jag menar att vi måste sätta Gazabornas möjligheter till värdiga liv i fokus. Då kommer vi också att stoppa rekryteringen av radikaliserade till Hamas.

Fru talman! Jag har varit i Gaza och sett hur det ser ut. Jag ser behoven som Håkan Svenneling talar om - det är ingen tvekan om det.

Men här handlar det om en helt annan sak, nämligen att Vänsterpartiet alltid plockar fram en särskild måttstock när det handlar om Israel. Det som gäller andra länder gäller inte Israel. När raketerna regnar över israeliska städer och hundratusentals invånare jagas ned i skyddsrummen ser Vänstern israeliska brott mot folkrätten - för att Israel gör som Frankrike gjorde 2015, det vill säga använder sin rätt till självförsvar.

När terrorn drabbade Paris talade Svennelings partiledare om ett vidrigt dåd. När Tel Aviv drabbas är reaktionen från partiledaren att UD måste läxa upp den israeliska ambassadören. Israelfientligheten, fru talman, sitter i Vänsterpartiets dna.

Fru talman! Lars Adaktusson har fel, och jag ska förklara varför. Det finns en väldigt stor skillnad mellan Israel och Hamas. Israel är en stat - en demokratisk stat med fria och rättvisa val där man kan välja sina ledare. Det gör att man också har ambassadörer i Sverige. Jag tycker att det är rimligt att man kallar upp dem om det pågår flygräder över ett område där det bor 2 miljoner människor, där vi i slutändan kan räkna till 256 döda, varav 66 barn - garanterat inte Hamasterrorister.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Samtidigt har vi i Hamas en terrororganisation som bryter mot folkrätten genom att, som Lars Adaktusson beskriver, urskillningslöst skicka raketer mot Israel. De flesta slås som tur ned av Iron Dome, och det är jag tacksam för. Annars hade dödstalen också på den israeliska sidan varit högre. När det gäller dem som dog på israelisk sida handlar det om samma typ av grymhet som präglar hela denna konflikt, men ockupationen är grunden.

Fru talman! När man lyssnar till utrikesministern låter det som att relationerna mellan Sverige och Israel är problemfria. Faktum är att de är körda i botten. Av EU-ländernas 27 utrikesministrar är Ann Linde den enda som inte är välkommen i Mellanösterns enda demokrati. Sveriges relationer till Israel måste återupprättas. Under sju år har regeringen misslyckats med detta.

Samtidigt måste biståndet till palestinska områden förändras. Alltför länge har biståndspengar gått till spridande av antisemitism och hat mot Israel. Alltför länge har palestinska myndigheten avlönat dömda terrorister och deras familjer. Till dess att terrorstödet och antisemitismen stoppas måste biståndet till palestinska områden frysas.

Fru talman! Självklart ska vi bistå det palestinska folket. Genom åren har palestinierna utsatts för allvarliga oförrätter. Ansvaret för detta faller tungt på genomkorrumperade palestinska ledare som konsekvent satt stopp för demokratisering och fred.

Från den brittiska Peelkommissionens förslag 1936 till FN:s delningsplan 1947 och senare års fredsinitiativ har palestinska ledare sagt nej till uppgörelser med Israel. Utan en ökning av det politiska trycket på detta ledarskap blir det ingen förändring.

Att som den svenska regeringen hålla regimen i Ramallah under armarna är inte att hjälpa. Det är att svika det palestinska folket.

Fru talman! Många har under lång tid jämfört den israeliska regeringens och dess myndigheters sätt att dela upp människor på grund av härkomst med apartheidsystemet i Sydafrika. Ändå slog människorättsorganisationen Human Rights Watchs juridiska granskning av Israels lagar, där man konstaterar att de liknar apartheid, ned med kraft. Att prata om apartheid syftar till att visa på systematiken i det förtryck som dagligen möter palestinierna i deras liv.

Jag minns när jag passerat genom checkpoints i Palestina. Det är som att vara ett boskapsdjur. Man trycks igenom en trång checkpoint där det spelas hög musik, samma låt som går på repeat för att driva en till vansinne.

Vi kan titta på den diskriminering som möter araber som bor i Israel och är israeliska medborgare. De diskrimineras strukturellt genom att deras samhällen prioriteras bort. Vägar rustas inte upp, och när du har svängt in i ett arabiskt dominerat område märker du skillnaden jämfört med ett israeliskt. Detta skapar klyftor även i Israel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Varför ser inte Lars Adaktusson detta systematiska förtryck av palestinier?

Fru talman! Håkan Svenneling låter som de mest extrema palestinska grupperingarna, som brukar använda sig av samma terminologi och tala om Israel som en apartheidstat.

Rapporten som Håkan Svenneling nämner är långt ifrån okontroversiell. Till och med Human Rights Watchs tidigare chef har erkänt att organisationen har ett stort problem när det gäller opartiskheten i relation till den här konflikten, vilket denna rapport sannerligen ger uttryck för.

Om man jämför det demokratiska Israel med en apartheidstat förminskar man det system som plågade befolkningen i Sydafrika under så lång tid. Jag tycker att det är riktigt, riktigt dåligt.

Fru talman! Bosättarvåldet är ett dagligt hot mot palestinier på Västbanken. Att få huset demolerat eller att bli tvångsförvisad från sitt hem är något som hotar och drabbar många palestinska familjer. Det är detta systematiska förtryck som ockupationen för med sig.

I dag har många borgerliga politiker talat om SSU och saker som hänt i Sverige. Men vi talar alldeles för lite om det våld som har ägt rum inom Israel, mellan palestinier och israeler som båda är israeliska medborgare. Det är detta som är det nya i det som har skett nu i vår.

Jag är orolig över det våld som har spridits. Jag tror att det beror på den underblåsning som har skett under Netanyahus tid vid makten som premiärminister. Förhoppningsvis får den nu ett slut. Den nya breda koalitionen bestående av både judiska och arabiska partier kan skapa en förutsättning för försoning och i framtiden fred och fredsavtal. Men om vi ska nå dit måste man också se det strukturella förtryck som dagligen drabbar palestinier.

Fru talman! Jag delar förhoppningen när det gäller den nya israeliska regeringen. Jag hoppas också att den kommer att lyckas. Jag tror faktiskt också att det finns en del förutsättningar för det, trots att det är en ovanligt bred koalition även för israeliska förhållanden.

Men det finns en klar skiljelinje mellan mig och Håkan Svenneling - ja, det finns flera, men en är väldigt tydlig - och det är att Håkan Svenneling inte ser Israels utsatthet. Vänsterpartiet ser inte att Israel är angripet av mer eller mindre brutala diktaturer som omger landet med en halv miljard människor. Landet är angripet eller hotat av några av världens värsta terrororganisationer. Det ställer en del krav på säkerhet, naturligtvis. I det arbetet måste det självklart finnas en förståelse för respekt för mänskliga rättigheter, men Israel är tvunget att försvara sig. Det är detta som ligger till grund för den situation vi har.

Fru talman! Ett att de största hoten mot en framtida fred och en av de viktigaste katalysatorerna för konflikten mellan Israel och palestinierna är ett annat land i Mellanösternregionen, nämligen Iran. Den iranska regimen hänger människor i lyftkranar. Man sätter elchocker under fötterna på sina kritiker, och man torterar invånarna sönder och samman i Evinfängelset i Teheran.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Notera då att detta gör Iran utan att förfoga över kärnvapen. Vi kan bara spekulera i vad den iranska regimen skulle vara i stånd att göra om den också skulle förfoga över kärnvapen, vilket den ju strävar efter.

Fru talman! Världens värsta regimer ska inte sitta på världens farligaste vapen. Iran har gång på gång, år efter år och varje dag hotat att utplåna Israel. Man försöker till och med att skaffa kärnvapen, förmodligen för bland annat detta ändamål.

Omvärlden måste också förstå att om någon varje dag, år efter år och gång på gång hotar med att utplåna någon eller döda någon kan de också mena allvar med det. Detta har omvärlden inte riktigt förstått, utan man har trott att det bara är tom retorik från den iranska regimen. Men man måste förstå att för Israel är det ganska väsentligt huruvida det är tom retorik eller allvar. Det handlar nämligen om statens existens och framtida överlevnad.

Om man vill söka en fred mellan Israel och palestinierna och en tvåstatslösning, vilket de allra flesta vill, måste man se att det kommer att vara i stort sett omöjligt att uppnå så länge den iranska regimen agerar på det sätt man gör och med den destruktivitet man har. Att ändra på detta är alltså en del av lösningen.

Fru talman! Vi ägnar alltså riksdagsårets sista dag åt att visa upp de svenska partiernas olika tankar om lösningen på situationen i Mellanöstern. Jag tycker att det kräver viss ödmjukhet, att vi med ett utifrånperspektiv tror att vi i inlägg på två plus två minuter ska kunna leverera något stort.

Jag tycker också att vi med ödmjukhet ska fokusera på de människor som lever i Israel och i Palestina under denna konflikt, som ju har pågått i generation efter generation. Det är på dessa människor vårt fokus bör bara.

Med den respekten för konfliktens art vill jag ändå redogöra för Miljöpartiets position, och den är vi inte ensamma om. Israels bosättningspolitik, inklusive hot om vräkningar av palestinska familjer, strider mot internationell humanitär rätt, underminerar tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Ockupationen måste upphöra.

Israel måste också respektera internationell rätt och på allvar försöka hitta vägar framåt för en tvåstatslösning, i stället för att fortsätta expandera bosättningar på palestinsk mark. Sverige och resten av världssamfundet har ett ansvar för att sätta press på Israel och inte blunda för vad bosättningspolitiken gör.

Den givna motfrågan är då - jag ställer den innan någon annan gör det: Är allting då Israels fel? Nej, men Israel är den starkare parten. Det är en ockupationsmakt. Och som ockupationsmakt har Israel ett särskilt ansvar som inga andra länder har. Det handlar också om ett ansvar för att hålla tonen i en debatt globalt, här och runt om i världen, som bidrar till en fredlig lösning och inte hejdar den.

Fru talman! Om man ska vara en trovärdig partner ska man nog också se konflikten i dess helhet. Det som har hänt den senaste tiden är ju ett dödens raketregn från Gaza. Det verkar inte finnas med i Miljöpartiets sätt att beskriva det som nu händer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Miljöpartiet sitter ju på biståndsministerposten i den svenska regeringen. Något som brukar vara ett credo och som upprepas är detta med demokratisatsningar. Det har varit Drive for Democracy och en del annat. Kan Camilla Hansén som företrädare för Miljöpartiet definiera den demokratiska statusen på ett område som tar emot svenskt bistånd men inte har genomfört ett val sedan 2006? När är måttet rågat, enligt Miljöpartiet?

Fru talman! Tack för frågan, Hans Wallmark! Det råder ingen tvekan om att var bomber mot civilbefolkningen än kommer ifrån är det förkastligt, oavsett land. Det är inte ett sätt att ta sig framåt i riktning mot fred någonstans i världen.

Men vi behöver här ha en större bild av varför det händer. Det innebär inte att det någon gång är acceptabelt. Jag vill vara jättetydlig med det.

När det gäller den demokratiska statusen för ett land som inte har haft val kan jag inte se att det ankommer på min roll att tala om vilket år det är dags att ha ett val. Vårt bistånd ska bidra till att förbereda för val. När man inte har haft val på så länge är det självklara att det ska ske så snabbt som möjligt. Men om det drar ut på tiden, ska vi då dra tillbaka vårt stöd för att genomföra demokratiska val? Det är jag inte så säker på.

Fru talman! Det senaste valet skedde 2006, och det skulle ha skett ett nytt 2010. Då kunde man från Miljöpartiets sida tycka att det borde ske nu. Det sa man 2011, 2012, 2014, 2018, 2020 och 2021. Men finns det något rimligt skäl att tro att man nu kommer att hålla ett val i närtid om man inte har gjort det sedan 2006?

Det är ju detta som är problemet, inte minst för det parti som sitter på biståndsministerposten. Man säger att strategin för Palestina handlar om respekt för mänskliga rättigheter, stärkande av demokratin, rättsstatens principer och jämställdhet. Exakt vad av detta ser Camilla Hansén i det område som den regering hennes parti stöder har erkänt som en stat? Vad i detta har svenskt bistånd medverkat till när det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter och om ett val som inte har genomförts sedan 2006?

Fru talman! Jag kan påminna om att vi inte bara stöder regeringen, utan vi ingår också i den.

Jag funderar på hur man ska se på hur man vill bidra i världen. Det går inte framåt tillräckligt snabbt för att komma till val i Palestina. Är det då man ska backa och säga "Nej, nu blev det jobbigt, vi backar och slutar att stödja en demokratisk utveckling i Palestina"?

Jag tror att det handlar om att inte ge upp, att stå kvar och att fortsätta driva på för mänskliga rättigheter och demokrati. Vilken typ av land blir vi om vi backar undan när det är som svårast?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! Miljöpartiet sitter som bekant i dag på biståndsministerposten, med den uttalade ambitionen att främja demokrati och mänskliga rättigheter, bland annat. Trots denna ambition ser vi återkommande hur pengar slussas till den palestinska myndigheten direkt eller indirekt, exempelvis till UNRWA. Inom UNRWA vet vi att det finns skolor som har använts som rekryteringsbas för terrorgrupper som Hamas. Man sprider propaganda i skolböcker som visar på uppvigling till terrorism och där man försöker hjärntvätta eleverna med grova antisemitiska budskap.

Fru talman! Hur ser Camilla Hansén på detta?

Fru talman! Tack, Markus Wiechel, för frågan om hur jag ser på de saker som du räknade upp! Det är en lite märklig fråga att svara på, för du kan rimligen inte tro att jag skulle tycka att terrorrekrytering och alla de saker du nämnde skulle vara något som jag tycker är en bra idé eller att jag tycker att det är bra att bistånd eventuellt hamnar i felaktiga händer. Det är ju helt absurt.

Vi vill såklart att biståndet ska gå till rätt saker. Jag säger det igen. När man är i en av de svåraste konflikterna i världen och man vill bidra kommer det att vara svårt. Om man backar för varje svårighet man stöter på kanske man inte ska vara en del av den typen av lösningar. Jag och Miljöpartiet vill att Sverige ska vara en del av att stötta fredsutveckling och demokratier runt om i världen.

Fru talman! Det gläder mig att även Camilla Hansén tycker att bistånd ska gå till rätt saker, och jag är såklart inte förvånad över det. Det var just därför jag ställde frågan.

Jag ser inte hur de biståndsmedel som går exempelvis till UNRWA:s skolor går till rätt saker, om det är så att man vill främja demokrati, mänskliga rättigheter och så vidare. Hur kan man påstå sig föra en sådan politik när man de facto faktiskt finansierar det rakt motsatta?

En specifik fråga, fru talman, när det gäller regeringens satsningar på bistånd i detta område - till Palestina - är: Vilka positiva resultat kan regeringen peka på att dessa satsningar har fått? Det är trots allt svenska skattemedel som slussas dit i syfte att göra något gott. Har det fört något gott med sig?

Fru talman! Jag funderar på när vi ska ge upp att ge utbildning till barn. Om inte vi är där och stöttar utbildning till barn och unga på Gazaremsan, vilken annan utbildning får de då? Jag vill fortfarande att vi ska finnas på plats och att vi ska ge hopp om en framtid som ser annorlunda ut än vad den gör i dag.

Man kan alltid fundera på vilka resultat insatser ger. Ibland känns det ganska tröstlöst, när man tycker att man inte når sitt mål. Det betyder inte att insatser är utan verkan. Det är klart att jag vill att svenskt bistånd ska bidra till lösningar, men jag kan också förstå att det kanske inte räcker till det. När det gäller just Israel och Palestina är det hela världssamfundet som behöver ge stöd för en fredlig lösning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Fru talman! I debatten har det nämnts att den palestinska myndigheten fortsätter att betala ut pengar till terrordömda palestinier och deras familjer. Förra året handlade det om motsvarande 1 ½ miljard svenska kronor som gick till avlöning av personer som genomfört terrorattacker. Ju fler dödade och skadade israeler, desto högre ersättning. Pay for slay, är det engelska begreppet.

De senaste årens miljöpartistiska biståndsministrar har alla försäkrat att inget svenskt direktstöd går till den palestinska myndigheten eller till terrorstöd. Oberoende av detta skulle jag vilja veta vad Miljöpartiets uppfattning är om den palestinska myndighetens terrorstöd.

Fru talman! Miljöpartiets uppfattning är att det inte ska gå stöd till terrorister. Jag nöjer mig så.

Fru talman! Det var ett klart svar. Jag konstaterar att Miljöpartiet uppenbarligen gör en annan bedömning än utrikesministern, som kallar det en form av socialbidrag. Det är bra.

Samtidigt har vi sett genom åren hur Miljöpartiet håller eller har hållit den palestinska regimen under armarna. Partiet har, från Per Gahrton till Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan, ägnat sig åt att konstant svartmåla Israel. Mitt förslag, Camilla Hansén, är: Varför inte göra upp med detta? Varför inte, så här på riksdagsårets sista dag, ställa sig på demokratins sida, mot palestinsk terrorism?

Fru talman! Jag är säker på att Per Gahrton, Gustav Fridolin och tidigare miljöpartister alltid har stått på fredens sida mot terrorism. Det kommer vi att fortsätta att göra.

I just den här situationen står vi på fredens sida. Det innebär att Israel som ockupationsmakt behöver ta det ansvar som tillkommer en sådan. Det innebär att alla berörda behöver samla sig och leta efter en fredlig väg framåt. Det är detta vi behöver. Här ska världssamfundet såklart backa upp och stödja alla steg i rätt riktning.

Fru talman! Miljöpartiet ansvarar för biståndsfrågorna i regeringen. Sverige är ju en mycket stor givare till det palestinska flyktingorganet UNRWA, vilket är ett väldigt speciellt FN-organ. Den palestinska flyktingtragedin ägde nämligen rum innan Genèvekonventionen fanns, vilket innebär att UNRWA har ett mandat som kom 1949. Enligt det har palestinierna en annan definition av sitt flyktingskap än vad alla andra flyktingar har. Det palestinska flyktingskapet går nämligen i arv, och det gör inte andra flyktingskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Min fråga till Miljöpartiet är: Eftersom Sverige är en stor givare till UNRWA, vore det inte rimligt om Sverige började diskutera frågan om att ändra i UNRWA:s grundläggande statut så att palestinierna behandlas på samma sätt som alla andra flyktingar i världen?

Fru talman! Tack för frågan, Fredrik Malm! Du är som vanligt kunnig på området, och du kan mer än jag. Den här frågan kan jag faktiskt inte svara på, för jag känner inte till den skillnaden.

Fru talman! Tack för det uppriktiga svaret, Camilla Hansén - jag kan inte heller alla frågor, ska jag säga! Men den här frågan har jag engagerat mig en del i.

Det är nämligen så här: Det finns ingen ambition att till exempel alla kurder ska repatrieras till Kurdistan eller att alla bulgarer som bor runt om i världen ska repatrieras till Bulgarien. Men när det gäller palestinierna finns det en ambition som man kallar frågan om återvändande, och den bygger någonstans på att alla palestinier ska återvända till Israel. Detta innebär ju att flera av de länder i arabvärlden där de palestinska flyktingarna bor inte behöver ta något större ansvar, för det har man skyfflat över på FN-organet UNRWA - som då i sin tur blir någon sorts god man för, i dag, 5 miljoner palestinier.

Det är inte rimligt att den palestinska flyktingtragedin på det här sättet bara går vidare i generation efter generation. Det är därför jag menar att man bör se över dessa statuter.

Fru talman! Visst är det väl så att det vi önskar oss - jag tar tillfället i akt att vara lite vidlyftig nu när vi närmar oss slutet av riksdagsåret - är en värld där alla kan flytta dit de vill men där ingen som inte vill flytta tvingas att fly. Jag tänker mig att vi behöver fortsätta prata om detta framöver och fördjupa oss i frågan.

Med det önskar jag glad en sommar!

Fru talman! För att bygga en hållbar och rättvis fred mellan Israel och Palestina måste båda parters behov, rättigheter och säkerhet tas i beaktande.

Sverige har på olika sätt, politiskt och genom biståndet, försökt bidra till en tvåstatslösning och till att ockupationen, våldet och terrorismen ska få ett slut. En långsiktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten står endast att finna i en framförhandlad tvåstatslösning med fast förankring i folkrätten, där Israel och Palestina kan existera i fred och säkerhet, sida vid sida och med Jerusalem som huvudstad för båda staterna.

Särskild debatt om konflikten i Mellanöstern

Med det tackar jag så mycket för initiativet till den här debatten och önskar alla ledamöter en glad midsommar!

Den särskilda debatten var härmed avslutad.