Arbetsplenum - 2019-04-25

Fru talman! Vi behandlar i dag Redogörelse för verksamheten inom Interparlamentariska unionen (IPU) och den svenska delegationens arbete under 2018. Inledningsvis yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag.

Interparlamentariska unionen, IPU, är världens äldsta multilaterala organisation. Den grundades 1889 i syfte att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete. Sverige blev medlem 1892.

I dag har IPU 178 medlemsparlament. I uppgifterna för organisationen ligger just att främja personliga kontakter mellan parlamentsledamöter i alla medlemsländer och att verka för de parlamentariska institutionernas utveckling.

Fru talman! I år firar Sveriges riksdag 100 år av demokrati. När vi blev medlem i IPU för lite mer än 125 år sedan var det vi som behövde stöd med att utveckla vår demokrati. I dag stöttar vi andra i det demokratiska arbetet, inte minst via Interparlamentariska unionen.

IPU bedriver också en omfattande biståndsverksamhet i frågor som representativ demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och kvinnors deltagande i politiken.

Sverige är här en stor bidragsgivare genom Sidas biståndsstöd. Tillsammans med ett antal andra givare stöttar vi IPU:s strategiska mål. Eftersom Sidas programperiod har kortats från fyra till tre år utan att Sverige har minskat sin biståndssumma har Sveriges andel av IPU:s budget ökat.

Fokus för Sveriges stöd de kommande tre åren kommer att vara att stärka parlament, att förespråka och främja jämställdhet, att förespråka och skydda mänskliga rättigheter, att bidra till fredsbyggande, konfliktförebyggande och mänsklig säkerhet, att bidra till unga människors representation och inflytande i parlament och att bygga parlamentariskt stöd för de globala utvecklingsmålen med särskilt fokus på hälsa och klimat.

Vi ska vara stolta över att Sverige via sitt bistånd bidrar till viktig utveckling för en bättre värld.

Fru talman! Den svenska IPU-delegationen har sedan 40-talet utgjorts av en ordförande från den regeringsbärande sidan och en vice ordförande från oppositionen. Denna mandatperiod utgör dock ett undantag. Den utdragna regeringsbildningen resulterade i att lotten fick avgöra presidiesammansättningen i både riksdagens delegationer och flera utskott. Därför har IPU-delegationen nu en moderat ordförande trots en socialdemokratiskt ledd regering.

I detta sammanhang är det viktigt att understryka att den svenska IPUdelegationen till mångt och mycket är partilös. Delegationens fem ledamöter utses av talmannen och företräder i första hand Sveriges riksdag. Partipolitiken lämnas hemma i Sverige, för i den internationella kontexten är det betydligt mer som förenar än som skiljer ledamöterna från Sverige.

Varje år genomför IPU två församlingar, som samlar parlamentariker från de 178 medlemsländerna. Under förra årets två församlingar, som båda hölls i Genève, hanterades resolutioner och olika teman som migration och flyktingskydd, kvinnors deltagande i politiken, nedrustning och icke-spridningsfrågor och parlamentariskt ledarskap för att främja fred och utveckling i förändring inom forskning, innovation och teknik.

Fru talman! Jag vill passa på att tacka för att jag fått förtroendet att vara en av de fem ledamöter som ingår i IPU-delegationen. Jag hade denna förmån även förra mandatperioden.

Låt mig understryka vikten av att delegationen är samspelt och jobbar över tid. Ledamöterna i delegationen är i högsta grad beroende av varandra.

Efter höstens val fick jag som enda återstående riksdagsledamot i delegationen pröva på att ensam representera Sverige. Det är inget jag rekommenderar någon att pröva på, men det gick faktiskt att hantera och parera fyra utskott och samtidigt representera Sverige i generalförsamlingen.

Detta hade dock varit omöjligt att genomföra utan stöd från riksdagens internationella kansli. Därför vill jag rikta ett stort tack för det arbete som bedrivs där, och jag ser fram emot ett fortsatt gott samarbete.

År 2014 hade jag som nyinvald i delegationen förmånen att bli introducerad i IPU:s verksamhet av de dåvarande delegationsledamöterna Krister Örnfjäder, Anti Avsan, Monica Green och Ulrika Karlsson. Ingen av dem är längre riksdagsledamot, men låt mig avslutningsvis rikta ett stort tack till Krister, Anti, Monica och Ulrika för deras fina insats, inte minst när det gäller att representera Sveriges riksdag inom ramen för IPU:s arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Interparlamentariska unionen (IPU)

Fru talman! Vi lever i en alltmer föränderlig tid. I en alltmer oförutsägbar tid vilar Sveriges framtid.

I år firar svensk demokrati 100 år. Den kan lätt tas för given eller tas lätt på. Inte minst är det viktigt med demokratin för oss, för våra värderingar och vårt samhälle bygger på allas lika rätt, möjligheter och ansvar. För oss är en stadig grund av mänskliga rättigheter, demokrati och multilaterala samarbeten förutsättningar för en fruktbar och rikare framtid. Vi vet att detta krävs.

Sverige är ett litet, starkt exportberoende land långt upp i norr som bygger ekonomiska förutsättningar och välstånd på goda relationer och handel med andra. Vi vet vikten av samarbete.

Fru talman! Vi har som vana och med positiv erfarenhet använt hela bredden av säkerhetspolitiska instrument såsom diplomati, internationellt samarbete, konfliktförebyggande, demokratiutveckling och förtroendeskapande åtgärder för vårt arbete för fred och säkerhet. Sverige arbetar aktivt globalt för att bekämpa fattigdom, ojämlikhet och klimatförändringar.

Samtidigt blir omvärlden mer oförutsägbar. Utvecklingen går allt snabbare. Världspolitiken är i snabb förändring, och allt fler ifrågasätter multilaterismen som medel. Hoten mot vår trygghet blir allt bredare, och nya former av cyberattacker visar att sårbarheten i vårt uppkopplade samhälle blir allt större. Under senare tid har det globala säkerhetsläget försämrats. Vapenskrammel på den koreanska halvön och en alltmer upptrappad risk för kärnvapenkrig gör att världen måste hålla samman. Situationen i Syrien är fruktansvärd, likaså i Zimbabwe, och vi får oroväckande rapporter från de humanitära kriserna i Jemen, Myanmar och Sydsudan.

Terrorattacker är tyvärr en del av den globala normalbilden i dag - nu senast i Sri Lanka. Över 65 miljoner människor har tvingats på flykt runt om i världen, och situationen i Mellanöstern är fortfarande bräcklig.

Fru talman! Förutsättningarna för att Sverige ska vara med och arbeta internationellt bygger på vår egen erfarenhet. Den är inte bara decennielång, utan den är sekelskifteslång. Vi vet att handel spelar en roll för att skapa godare förbindelser och förutsättningar för morgondagens utmaningar. Det gäller också förutsättningar för trygghet och säkerhet i den omvälvande tid vi befinner oss i.

Fru talman! Redan för 140 år sedan samlades parlamentariker för en dialog, för samtal, för ökad kunskap och förståelse, för att öka förutsättningarna för en säkrare och stabilare värld. Det var år 1889 Interparlamentariska unionen bildades, och den firar i år 130 år.

Interparlamentariska unionen är en viktig samarbetsorganisation för Sverige i en globalt omvälvande tid, precis som Nordiska rådet, Europarådet, EU, OSSE och Förenta nationerna - för att nämna några. Sveriges förutsättningar kräver mer multilateralism, inte mindre multilateralism. Men de kräver också effektivitet, mer transparens och framför allt starkare samverkan med våra grannar, som vi i grunden delar så mycket gemensamma förutsättningar med samt även hot och möjligheter. Våra nordiska vänner är kärnan, och de är det också i Interparlamentariska unionen.

Interparlamentariska unionen kan kort sägas vara den parlamentariska dimensionen av Förenta nationerna, där nära och konkret samverkan sker. Precis som min kollega Teres Lindberg förtjänstfullt beskrev Interparlamentariska unionens arbete är det en global organisation för självständiga staters parlament. Syftet är att arbeta för fred och mellanfolkligt samarbete med de för närvarande 178 parlamenten. Forumet vi talade inför senast var 1 200 parlamentariker. Det är klart att den samverkan spelar en roll för hur morgondagens globala utveckling ser ut.

Sverige har, som bekant, hög svansföring internationellt och anses vara en humanitär stormakt. För att fortsätta att utveckla demokratier är det klart att den delen är oerhört viktig, även kring arbetet med att vara den humanitära stormakt som Sverige vill vara.

Vi anser därför från riksdagens sida att det är glädjande att myndigheten Sida har bestämt att från och med i år och ett antal år framåt fördubbla insatserna för demokratiskt arbete runt om i världen. Precis som Teres Lindberg sa var det en förutsättning för Sveriges demokratiska utveckling en gång i tiden att andra länder också fanns där på plats för att hjälpa oss. Det är klart att vi ska bidra med våra insatser och kunskaper för andra.

Men det är samtidigt viktigare än någonsin, när svenska skattebetalare ska betala dubbelt så mycket, att arbetet sker på ett mer effektivt sätt, att det är öppet och transparent samt att vi kontinuerligt följer upp arbetet. Detta är grunden och en av hörnstenarna till att den svenska riksdagen har valt en interparlamentarisk delegation för arbetet. Vi i Sverige är mot korruption och för mer öppenhet.

Fru talman! Interparlamentariska unionens fortsatta arbete handlar om demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det svenska engagemanget, från riksdagen, regeringen och myndigheter, är starkt, men vi kan självklart göra mer för ökad trygghet, fred och säkerhet.

Jag yrkar bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande.

Fru talman! IPU är en organisation med en stolt tradition av att arbeta för att stärka mänskliga rättigheter och fredliga relationer mellan olika länder. Jag är hedrad över att få vara en liten del av Sveriges delegation till IPU. Ännu så länge har jag som nyvald ledamot i delegationen bara hunnit få en ytlig inblick i verksamheten och arbetet, men jag tycker ändå att jag kan ge några kommentarer redan nu.

Först och främst vill jag ansluta mig till vad vi har hört kollegorna från Socialdemokraterna och Moderaterna säga. Det är glädjande att se att det finns så stor samsyn inom den svenska IPU-delegationen när det handlar om att stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter. Jag har känt mig stolt över att se mina kollegor från både Moderaterna och Socialdemokraterna slåss för mänskliga rättigheter i världen inom ramen för IPU. I en tid av stark politisk polarisering i Sverige kan det vara välgörande för delar av allmänheten att se hur arbetet fungerar inom IPU-delegationen. Det kan ibland låta som att vi skulle vara väsensskilda från varandra, ha helt olika världsbild, att några står för ondska och andra står för godhet. Men i fråga om grundläggande mänskliga rättigheter är samsynen mellan partierna i Sveriges riksdag stor, och det är något som gläder mig.

Även om jag tycker att Sveriges deltagande i IPU är viktigt, och att IPU är en viktig organisation med en stolt historia, får man inte heller förhålla sig alltför okritisk till organisationen. Det är uppenbart att IPU är i behov av reformer, ökad transparens och ökad effektivitet. Jag vet att den uppfattningen, åtminstone i vissa avseenden, också delas av mina kollegor, och jag tror att vi tillsammans kan fortsätta att arbeta i den frågan.

När det gäller det svenska ekonomiska bidraget till IPU, som några av kollegorna också har berört, är det i förhållande till vårt lands storlek och vår röststyrka i IPU mycket stort. Nu betalar Sverige mer än 10 procent av IPU:s totala budget. Jag tycker att det är värt att fråga sig om detta är rimligt. Är det över huvud taget bra för IPU att ett land står för en så stor del av budgeten?

Jag tycker också att vi bör sträva efter att tillsammans använda det inflytande som bidraget borde ge när IPU är så pass beroende av Sverige. En av de frågor som jag vet att man redan arbetar med, och där jag tycker att vi måste lägga ned ännu mer krut, handlar om den helt ohållbara situation som i dag finns inom IPU när det gäller att diskutera grundläggande mänskliga rättigheter för homosexuella. Jag hoppas och ser fram emot att vi kan öka trycket på organisationen, i synnerhet i kraft av den stora betydelse som Sverige ekonomiskt har för organisationen i frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Fru talman! Vi ska nu debattera ett betänkande som samlar alla motionsyrkanden om polisfrågor från den allmänna motionstiden hösten 2018.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 14. Vi anser inte att några tillkännagivanden behöver göras.

Gör vi det för att vi är ointresserade av polisfrågor? Definitivt inte! Inte heller för att alla förslag är dåliga och saker vi med kraft vill motverka. Nej, vi gör det helt enkelt för att få av dessa förslag tillför något nytt eller bättre till det arbete som redan pågår.

Vi har under de senaste åren med kraft reformerat polisen. Vi genomför en historiskt stor satsning och höjer anslaget till polisen med över 7 miljarder. Parallellt med detta har vi påbörjat ett arbete med att renodla polisens arbetsuppgifter, infört nya former för att kunna följa upp polisens resultat i det lokala arbetet och fördubblat antalet som utbildas till polis.

Vi har genomfört ett trettiotal straffskärpningar för bland annat grova narkotikabrott, grova vapenbrott, våldsbrott och organiserad brottslighet samt lagt förslag om ny lagstiftning kring blåljussabotage för att polis och annan blåljuspersonal ska få ett bättre straffrättsligt skydd.

Allt detta är arbete som gjorts under den socialdemokratiskt ledda regeringen under de senaste åren, och det gör skillnad.

Nu fortsätter vi reformarbetet. I regeringsförklaringen presenterades en rad frågor som vi redan jobbar med. En del frågor utreds som sig bör, och i vårt nya mittensamarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna pekar vi i januariavtalet ut ytterligare områden, däribland den viktiga målsättningen om 10 000 fler polisanställda till 2024 samt att attraktiviteten i polisyrket ska förstärkas genom bättre villkor.

Allt detta gör vi därför att det för oss, fru talman, inte råder några tvivel om att brottsligheten utgör ett hot mot hela det demokratiska samhället och ska bekämpas med alla medel. Polisen ska ha god förmåga att utreda brott och finnas där den bäst behövs. Ett starkt samhälle är en förutsättning för ett tryggt Sverige. Då krävs en kompromisslös kamp mot brotten och brottens orsaker.

Vi vill ha en effektiv och lokalt förankrad polis som ges rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Vi kan inte acceptera att människor känner otrygghet i sitt bostadsområde på grund av kriminella gäng, att utredningar läggs ned på grund av resursbrist eller att den som bor på landsbygden är osäker på om polisen kommer.

Det är till polisen du vänder dig i de mest utsatta situationerna i livet. Polisens insatser är avgörande för vår trygghet, och det är polisen med sina befogenheter som är den yttersta garanten för att lag och ordning upprätthålls i vårt samhälle.

Därför krävs en lokalt förankrad polis som har en nära relation till medborgare, kommun och företag. Det är när polisen känner dem som bor och verkar i ett område den kan bedriva ett riktigt effektivt polisiärt arbete.

Fru talman! Sverige är i grunden ett tryggt land, men vi har problem som vi måste möta med kraft. Därför har lagar skärpts för att bekämpa terrorism, knäcka den organiserade brottsligheten och få mäns våld mot kvinnor att upphöra.

Kriminalitetens utveckling i Sverige oroar. Den organiserade brottsligheten har vuxit och tagit sig djupare in i samhället. De särskilt utsatta områden som polisen har identifierat har ökat i antal över tid. Skjutningar och öppen narkotikahandel har varit problem under lång tid. I vissa bostadsområden har de kriminella en stark påverkan på lokalsamhället. När kriminella lyckas skrämma boende till tystnad har polis, skola och socialtjänst svårt att göra sitt arbete.

Till följd av de åtgärder vi har vidtagit ser vi förbättringar, till exempel när det gäller skjutningar och att fler kriminella nu sitter häktade. Men vi måste hålla i den utvecklingen långsiktigt.

Otryggheten och utsattheten är större i resurssvaga områden men är inte begränsade till dem. Stöldligor, ett ökande antal anmälda sexualbrott och narkotikamissbruk är exempel på problem som finns i hela vårt land. Brottsbekämpningen måste fungera i alla delar av Sverige.

Vi måste bekämpa brotten och samtidigt bekämpa brottens orsaker. Den långsiktigt bästa brottsbekämpningen är att bygga ett samhälle där de sociala klyftorna är små, där alla har rätt till arbete, där kvinnor och män har lika mycket makt och där barn och ungdomar har trygga uppväxtvillkor. På det sättet är välfärdspolitiken en viktig del av kriminalpolitiken. Det ger ett Sverige som håller ihop.

Fru talman! Slutligen vill jag kort kommentera förslagen om tillkännagivanden om specialenheter inom polisen och att begränsa antalet godkända id-handlingar.

Polismyndigheten har behov av att stärka och utveckla polisverksamheten. Vår uppgift i politiken är att säkerställa att det finns resurser och skapa förutsättningar för att utbilda fler poliser, inte att i detalj vara inne och styra hur polisen bäst organiserar sitt arbete för att nå bästa möjliga resultat.

Hela den omfattande reformeringen av polisen till en polismyndighet, som vi i riksdagen i bred enighet står bakom, handlar också om tillit. För oss är det en viktig utgångspunkt att Polismyndigheten har uppgiften att planera och rekrytera rätt kompetens utifrån verksamhetens behov. Det är Polismyndigheten som har bäst kompetens att avgöra vilka brottstyper som ska handläggas av olika avdelningar och bedöma behovet av olika specialenheter. Här tycker vi att en majoritet i utskottet tänker fel. Vi kan bara beklaga det.

Samtidigt kan jag konstatera att när det gäller frågan om tillkännagivande om färre godkända id-handlingar är det att slå in öppna dörrar. Riksdagen gjorde så sent som förra året ett tillkännagivande till regeringen att det behövs en skyndsam uppstramning av tillgången till id-handlingar i syfte att minska id-stölder och bedrägerier. Det är en fråga som nu också utretts, vilket vi alla vet eftersom utredningen för bara någon vecka sedan presenterade sina förslag. Frågan bereds nu i Regeringskansliet.

Att i det läget komma med ytterligare ett tillkännagivande är inte verkningsfullt och riskerar att urholka själva grundtanken med riksdagens tillkännagivanden.

(Applåder)

Fru talman! Vi är nu inne på vårt femte år med Stefan Löfven som statsminister i Sverige. Då kan man fundera: Hur har det gått?

Poliserna har blivit färre. Det finns knappt några poliser på landsbygden i dag. Sexualbrotten har tredubblats sedan 2014, och förra året hade vi nästan en skjutning varje dag.

I det läget väljer vår regering att skära ned polisbudgeten med en kvarts miljard kronor. Hur kan regeringen vara så ansvarslös? Jag förstår inte hur man kan se medborgarna i ögonen.

I ett land där otryggheten börjar bli kännbar för alla är det provocerande att skära i polisens budget och samtidigt öka resurserna till Arbetsförmedlingen, för att nämna ett exempel.

Inte minst ökningen av sexualbrotten - och att utredningarna av sexualbrott bortprioriteras av en hårt belastad polis som i stället lägger resurser på mordutredningar - ställer krav på omedelbara insatser. Det är därför glädjande att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att återinrätta specialenheter inom polisen för att öka lagföringen av exempelvis sexualbrott och narkotikabrott. Vi har sett att specialistkompetens effektivt kan bidra till att bekämpa och utreda dessa typer av brottslighet.

Dagens beslut väntas också innebära ännu ett tillkännagivande till regeringen om att begränsa antalet godkända id-handlingar, vilket vi välkomnar, och förhoppningsvis också utöka rätten till kränkningsersättning för poliser. Det vet vi är en viktig fråga.

Fru talman! Även om regeringen är senfärdig fortsätter vi här i riksdagen att sätta press, för vi vet att tryggheten behöver stärkas nu.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 12.

(Applåder)

Fru talman! Svensk polis har i dag stora utmaningar jämfört med bara för några år sedan. Den nedmonterade sammanhållningen och den alltmer tydliga segregationen leder till en ökad otrygghet, vilket givetvis ger direkta konsekvenser för polisen.

Sverige har många mycket kompetenta och hårt arbetande poliser, men vissa problem och tillkortakommanden är uppenbara. Polismyndigheten har i dag inga större problem med att hantera sitt förvaltningsuppdrag, men desto större problem med att hantera polisuppdraget. Om vi vill att Polismyndigheten ska bedriva en bra och effektiv polisverksamhet behöver polisiär kompetens vara ett krav för de personer som ska leda myndigheten.

De senaste åren har vi kunnat se en ökad polarisering i samhället, och tilltron till samhället i allmänhet och polisen i synnerhet i många utanförskapsområden är på tillbakagång. I takt med att dessa områden blir fler till antalet och trångboddheten ökar underlättas för grovt kriminella att flytta fram sina positioner.

Var och varannan dag rapporteras det om skottlossning med skottskador som följd, många gånger med dödlig utgång, våldtäkter, rån, även av barn, och annan grov brottslighet. Många av dessa brott kommer till sjukvårdens och rättssamhällets kännedom, men under ytan finns en ocean av beskyddarverksamhet, droghandel och social misär, som utgör grogrunden för brottslighet i framtiden.

Grovt våld, ökande våldtäkter och gärningsmän som inte kan lagföras är akuta polisiära frågor som inte kan anstå. För att komma till rätta med dessa utmaningar behöver vi politiker enas över blockgränserna om en långsiktig polispolitik.

Polisarbetet är ett unikt arbete som skiljer sig mycket från i stort sett alla andra arbeten. Det ställs unika krav, och yrket omgärdas av ett unikt ansvar och är förknippat med unika befogenheter. Det kräver såväl juridisk kunskap som utbildning inom en mängd områden, praktiska färdigheter och fysisk förmåga. Polisarbete kräver en blandning av teoretisk utbildning och praktiskt hantverksarbete. Både teoretiskt kunnande och inte minst erfarenhet krävs för att behärska och förstå det fullt ut.

Man skulle kunna jämföra det med arbete inom sjukvården eller skolan. I kärnverksamheten i skolan är det utbildade behöriga lärare som utbildar. Visst finns det duktiga outbildade lärare, men vi förutsätter ändå att det bästa är att ha utbildade behöriga lärare och att erfarenhet gör dem bättre.

Vem skulle vilja opereras av en obehörig läkare? Inte ens om man varit med om flera förlossningar får man börja jobba som barnmorska om man saknar utbildning. Det finns tydliga utbildningskrav när det gäller vad ett sjukvårdsbiträde, en undersköterska, en sköterska och en läkare får göra. Det borde inte vara någon skillnad för polisen.

Kärnverksamheten i polisarbete är att förebygga, ingripa mot och utreda brott. Detta arbete görs och leds bäst av utbildade och erfarna poliser. Det är därför viktigt att behålla yrkesprofessionalismen för poliser, precis som det är viktigt att behålla professionella lärare och läkare.

För att bli polis finns en lägsta grund, och innan en polis anses vara grundutbildad krävs en utbildning på två och ett halvt år. Sverige har nog världens bäst utbildade polis, och vi behöver dessa poliser som kan ta sig an de krävande och många gånger farliga arbetsuppgifter som de möts av.

Kunskap och färdighet kan aldrig kompenseras av en snabb ökning av numerären civilt anställda. Man anställer civila polisanställda utan att ha några lägsta grundkrav och utan att kräva annan relevant polisiär utbildning än en kort introduktion eller några veckors kurs och förväntar sig att de ska ersätta riktiga poliser. Detta är en mycket oroande och farlig utveckling. På kort sikt kan det leda till enskilda misstag. På längre sikt riskerar det att undergräva tilltron till hela rättsväsendet.

Även om många av dessa civilanställda har andra utbildningar och erfarenheter, är trevliga och gör ett bra jobb utifrån de förutsättningar de har är detta en mycket oroande trend som går stick i stäv med utvecklingen inom de flesta andra yrken, där man förväntas ha en längre relevant utbildning och som polis även en särskild legitimation.

Det finns även ett riskmoment med att ha många civila inom polisen. De utsätts för allvarliga risker då de saknar utbildning, utrustning och förmåga att hantera farliga och våldsamma situationer som kan uppstå då de utför polisiärt arbete.

Alltmer av makten och besluten inom polisen har kommit att styras av icke-poliser, medier och populistiska drev, kortsiktiga och oftast inte speciellt välgrundade politiska beslut och inte minst HR-avdelningar som har vuxit och fått alltmer makt.

Alla organisationer behöver influenser utifrån, och det är även viktigt för Polismyndigheten att rekrytera personer utanför den egna myndigheten för chefs- och specialistfunktioner. Men själva kärnverksamheten och ledningen inom polisen måste skötas av utbildade och erfarna poliser. Det är förödande för verksamheten när alltmer polisarbete utförs och allt fler ledningsbeslut fattas av personer som inte har polisutbildning och relevant kunskap om polisarbete.

Polisverksamheten är unik och kan inte utföras på samma sätt som ett arbete på Försäkringskassan eller något privat företag. Därför måste poliser ledas av riktiga poliser med polisexamen. Polisiär examen och erfarenhet av Polismyndighetens verksamhet och organisation ska vara grundkrav vid chefstillsättningar som har direkt koppling till den polisiära verksamheten.

Som dagens samhälle ser ut är det viktigare än någonsin att Polismyndigheten rekryterar chefer som har examen från Polishögskolan och erfarenhet av polisiärt arbete. Jag har svårt att förstå varför det gång efter annan rekryteras chefer antingen externt eller internt som inte har polisiär bakgrund. Jag är helt övertygad om att det bland Sveriges ca 20 000 poliser finns gott om bra chefsämnen. Att leda och styra polisarbete ska vara förbehållet dem som har den utbildningen och den erfarenheten.

Med detta sagt finns det ett behov av civilanställda och andra som hanterar uppgifter som i onödan belastar polisen. Polisen har väldigt många uppgifter som inte handlar om att bekämpa brott. En rad av dessa borde polisen slippa för att i stället kunna fokusera på just brottsbekämpning.

Polisen tar bland annat hand om 60 000 berusade människor varje år. De har inte begått något brott, men välutbildade poliser skjutsar dem, låser in dem i en cell för tillnyktring och håller sedan koll på dem. En betydande del av verksamheten går åt till att ta hand om berusade och personer med psykisk ohälsa. Är dessa personer inte våldsamma borde detta vara en uppgift för sjukvården eller någon annan lämplig enhet.

Andra exempel är att polisen tar hand om hundar och katter och transporterar frihetsberövade personer långa sträckor genom landet. När socialtjänst och andra gått hem är det bara polisen kvar. Polisen tar hand om samhället när många andra inte är närvarande. Polisen finns där året runt, dygnet runt och gör en massa saker som inte syns eftersom dessa uppgifter inte mäts.

Om vi vill ha högre polisnärvaro och bättre brottsbekämpning behöver vi som politiker se över hur vi fördelar resurserna i samhället och vem som ska ansvara för vilka arbetsuppgifter, och vi behöver fler chefer och polisanställda med polisexamen och erfarenhet av polisiärt arbete.

Polisen är trygghetens väktare. De är den sista utposten för dem som just då behöver hjälp allra mest. Det är viktigt att vi ser detta. Svensk polis är för viktig för att förvandlas till någon form av post i en budget. Vi måste i alla lägen och alla situationer stå upp för de lagar vi beslutar om och för dem vi är satta att försvara. De ska känna att vi backar och stöder och att vi tar deras oro på allvar. Sverigedemokraterna kommer inte att vika en tum i sitt stöd till den svenska polisen.

Jag yrkar bifall till reservation 28.

Fru talman! Jag ska börja med att läsa upp ett inlägg på sociala medier från den gångna helgens påskaftonskväll: Strax efter klockan 11 i dag, på påskdagen, bröt sig någon in och stal min brors fyrhjuling med släp. Troligtvis mötte jag medhjälparen strax innan när jag var på väg dit. En mörk Volvo med en fyrhjuling på släpet körde förbi grannarna några kilometer bort. Vägkäpparna åkte av. Flera observationer gjordes av människor utmed vägen. Registreringsnummer nedtecknades, det polisanmäldes och vi överlämnade uppgifterna. När min bror i kväll ringer polisen svarar de att de lagt ned fallet utan åtgärd - helt oacceptabelt för ett fordon som är värt 100 000. Det här betyder fri väg för dem som vill vara kriminella i våra bygder.

Detta är en förfärlig utveckling, som tyvärr är väldigt vanlig i dagens Sverige.

Fru talman! Vi har sedan beslutet om omorganisationen av polisen fattades i denna kammare följt hur polisen gått från över 20 olika myndigheter i landet till en sammanhållen myndighet. Jag har dessutom följt det på nära håll som ledamot i Polismyndighetens nationella insynsråd.

Man kan lugnt säga att det har varit en tuff resa för polisen, en av landets största offentliga verksamheter. En del saker har blivit bättre, men en del saker finns kvar att göra. En av de uppenbara bristerna är att antalet poliser är och har varit för litet. Poliser har lämnat sina jobb. De har kanske inte alltid haft de rätta förutsättningarna att kunna göra sitt jobb.

Därför känns det bra att Centerpartiet tillsammans med andra partier i januariavtalet har enats i frågan om att utöka antalet polisanställda med 10 000 fram till år 2024. Attraktiviteten i polisyrket ska förstärkas genom till exempel höjda löner och bättre arbetsvillkor, så att man kan hålla kvar eller få tillbaka erfarna poliser. Jag väljer därför att inte yrka bifall till Centerpartiets motion om en mer effektiv poliskår, vilket annars är lockande. Där har vi tittat på en metod som man har jobbat med i bland annat New York, där ett systematiskt arbete med mätbara mål har lett till väldigt goda resultat.

För att kunna utföra ett bra jobb måste polisen också ha tillgång till modern utrustning och sådan utrustning som anses vara nödvändig och behövlig. Därför föreslog Centerpartiet tillsammans med Alliansen ett utrustningslyft för poliskåren, som bland annat ska syfta till att samtliga poliser i yttre tjänst ska ha modern skyddsutrustning. Detta är otroligt viktigt, speciellt i dag, eftersom vi ser attacker på blåljuspersonal, vilket är helt oacceptabelt och en otrolig situation. Man trodde inte att detta kunde hända.

I och med att vi också blir fler poliser borde även den fortfarande bristfälliga tillgängligheten förbättras. Det finns fortfarande långa telefonköer och långa handläggningstider för till exempel vapenlicenser, och inte minst måste utryckningstiderna ned.

Fru talman! I vissa landsbygdskommuner kan utryckningstiden dra sig uppemot en timme eller mer, om polisen alls kommer. I dag känns det inte som att vi har en polis för hela landet. Det är en situation där landsbygden många gånger känner sig bortprioriterad.

Fru talman! När det gäller vissa brott kan man inte vänta på att de ska lösas när den nya organisationen sätter sig eller när vi får mer poliser på plats. Vissa måste man åtgärda, och det nu. Det gäller bland annat att se till att öka lagföringen av narkotika- och sexualbrott.

De senaste åren har antalet sexualbrott ökat, samtidigt som andelen uppklarade brott har minskat. Centerpartiet menar att särskilda sexualbrottsgrupper med specialistkompetens måste kunna verka i samtliga regioner i hela landet. Detta får inte leda till att resurser tas från andra brott och att ärenden läggs på hög. Det ena får inte utesluta det andra. Jag utgår från att regeringen snarast genomför det som kammaren i dag troligen kommer att besluta, nämligen ett utskottsinitiativ om att återinrätta vissa specialenheter inom Polismyndigheten, så att fler fall av till exempel trafficking och sexualbrott klaras upp.

Jag vill i detta sammanhang passa på att säga att jag står bakom samtliga motioner från Centerpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 17.

Sedan en tid tillbaka har vi ett antal utpekade särskilt utsatta områden runt om i Sverige. Det är områden där gängkriminalitet och droger ökar och tron på samhällets stöd minskar. Det är jätteallvarligt.

Men vi ska också komma ihåg att det finns saker som är värda att visa upp också i dessa utsatta områden. Inte minst i Vivalla i Örebro, i min valkrets, där både gasellföretag, fotbollsproffs och schlagerstjärnor ser dagens ljus. Men tyvärr är det inte detta vi ser i rubrikerna.

I bland annat dessa områden jobbar polisen med det man kallar myndighetssamverkan och utför ett mycket bra arbete. Polisen måste ha hög synlighet och jobba brottsförebyggande tillsammans med kommunerna, speciellt i dessa områden. Räcker detta? Ja, det återstår att se. Vi måste följa det noggrant, inte minst för barnens och ungdomarnas skull.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha en närvarande, lokalt förankrad och kunnig polis som finns både på landsbygden och i förorten. Vi vill ha en polis som kan sitt område, som har sjyst lön och bra arbetsmiljö och vill göra Sverige till ett tryggt land för alla.

Polisen har ett av de finaste uppdrag man kan ha - att skapa ett Sverige för alla som är tryggt och säkert och där vi kan lita på varandra.

Men på grund av ökade klyftor i samhället slits Sverige isär. Klyftan mellan landsbygden och staden är alltför stor, liksom klyftan mellan den ensamstående undersköterskan i Hageby och bankdirektören i Djursholm. Det gör något med människor när klyftorna växer: Man hittar på att problem som alltid har funnits kanske är nya. Man letar efter någon annan att skylla på. Numera är det invandrare som får ta smällen för att Sverige har blivit ett skatteparadis för rikingar, där arbetarklassen knappt får ihop till hyran. Och arbetarklassen heter inte längre Johnny och Conny utan i stället Ahmed och Mohammed, och de pekas ut som ansvariga för samhällets alla problem.

Men det stämmer inte. Det vet vi som är vänster. Men det har blivit alltför enkelt att peka finger mot en del av befolkningen som ansvarig för hela Sverige kriminalitet.

Det är särskilt ett parti som använder både polisen och invandringen för att måla upp ett Sverige som är läskigt och otryggt. Man använder ord som sexualbrottsepidemi och verkar helt ha missat metoo. Man skyller hotet mot kvinnor på ökad invandring samtidigt som man på nätet hetsar mot kvinnor som inte delar den uppfattningen.

I statistiken kan vi se att otryggheten minskar över tid. Ökningen av sexualbrottsanmälningar beror på att kvinnor äntligen våga anmäla alla de män som utsatt dem för brott. Det är tack vare alla feminister som har drivit på under metoo som anmälningarna ökar. Det förstår vilken polis som helst.

Fru talman! Jag får inte ta replik på vilka talare som helst i den här debatten, för så ser våra regler ut i kammaren. Men om jag skulle få göra det skulle jag ta replik särskilt på ett parti.

Fru talman! Det behövs fler poliser, och det är ett problem att många av dem som ansöker till polisutbildningen sedan inte dyker upp och påbörjar utbildningen. Det är ett problem att polisutbildningen inte sker på högskolenivå med en yrkesexamen. Det är ett problem att polisens löner är så pass låga och att så många högerpartier inte förstår grundläggande lönerevisionsförhandlingar. Det är också ett problem att samma partier nu vill in och peta i polisens organisation, som fortfarande är ett öppet sår. Man vill in med politiska pekpinnar och gegga runt.

Men det finns också otroligt mycket bra som görs. När jag årligen åker radiobil med polisen i Polisregion öst blir jag djupt imponerad av varje polis jag möter - från polisen som sitter med kvinnan som blivit våldtagen till den civila polisanställda som utreder barnpornografibrott.

Jag har många gånger i denna kammare lyft frågor om polisens arbetsmiljö, utrustning och it-kompetens och om förankringen i utsatta områden och allt som behöver förbättras. Polisen är en enormt stor myndighet, som nu börjar landa efter en väldigt stor omorganisation. Men då gäller det att politiska partier lägger bort sina snabba och snygga repliker i denna talarstol och i stället ser till polisens större uppdrag: att skapa ett tryggare Sverige för alla. Men det kommer att bli väldigt svårt att göra om inte de ekonomiska klyftorna minskar.

Jag yrkar bifall till reservation 24.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hanna Gunnarsson, Tony Haddou, Christina Höj Larsen, Maj Karlsson, Mia Sydow Mölleby, Ilona Szatmari Waldau, Jon Thorbjörnson, Ciczie Weidby och Jessica Wetterling (alla V).

Fru talman! Vi debatterar polisfrågor i kammaren i dag, och Polismyndigheten är inte vilken polismyndighet som helst. De poliser som går till jobbet varje dag, varje kväll och varje natt utgör grunden för vår trygghet och säkerhet, och för det förtjänar de ett stort tack. Men de är för få.

Sverige har en låg polistäthet, och vi har i denna kammare varit överens om att vi måste satsa på poliser. Vi måste få fler poliser. Vi måste få ut fler poliser i yttre tjänst. Vi behöver få fler utredare. Därför är det anmärkningsvärt att januaripartierna i sin första budgetprodukt gör en neddragning med 232 miljoner kronor just på Polismyndigheten.

Rikspolischefen konstaterar att det får konsekvenser. Det är pengar som redan är intecknade i årets budget. De var tänkta att användas till att fortsätta utveckla polisens verksamhet.

Jag skulle i dagens debatt vilja få klarhet i vilka konsekvensanalyser som regeringspartierna och stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna har gjort när de bestämde sig för att med ett pennstreck dra bort en kvarts miljard från polisens anslag samtidigt som polisen ska byggas ut med 10 000 fler polisanställda bara de kommande åren.

Svaret kanske kommer att vara: Ja, vi ska ju lägga transporterna på Kriminalvården i stället för på Polismyndigheten. Det är korrekt. Det beslutet fattades för två år sedan. Men tanken var inte att vi skulle ta bort den enda polisbilen i Norrlands inland, som i dag emellanåt får ta långa transporter. Tanken var inte att dra undan den polisbilen och flytta pengarna för den polisbilen till Kriminalvårdens anslag. Poängen med att flytta över transporterna var att renodla polisens arbetsuppgifter och se till att den där polisbilen inte behöver ta långa transporter utan kan vara kvar. Och det behövs fler för att öka tryggheten i hela landet. De 232 miljonerna behöver alltså vara kvar hos polisen samtidigt som Kriminalvården får ett ökat anslag.

Jag skulle vilja ha besked i dag. Vilka konsekvensanalyser har januaripartierna gjort? Uppenbarligen får denna neddragning konsekvenser, enligt rikspolischefen.

Om man ska nå fram till 10 000 fler poliser går det inte att dra tillbaka anslag. Man måste satsa mer på polisen. Vi behöver också vända på alla stenar - se till att locka tillbaka poliser som har slutat, ha riktade lönesatsningar för poliser i kärnverksamheten och kunna återanställa pensionärer för att inte tappa den erfarenhet och kompetens som finns hos många poliser som i dag tvingas sluta på grund av att de faller för åldersstrecket. Vi tror också att man behöver se över utbildningarna för att snabbare få ut fler i polistjänst.

I detta betänkande, fru talman, som rör polisfrågor finns det tre tillkännagivanden som Kristdemokraterna står bakom. Det handlar om skyndsamma åtgärder för att begränsa antalet godkända id-handlingar. Det handlar om att inrätta vissa specialenheter inom Polismyndigheten, och det handlar om en utvidgad rätt till kränkningsersättning till poliser.

Jag ska säga några ord om det tillkännagivande som är föreslaget om att inrätta specialenheter. I samband med polisens ombildning till en myndighet för fyra år sedan avvecklades vissa specialenheter som fanns tidigare. Det är tydligt att målsättningarna med omorganisationen om bland annat bättre utredningsresultat och högre kvalitet i polisens arbete hittills inte riktigt har uppnåtts. För att man bättre ska kunna bekämpa exempelvis narkotikabrott och sexualbrott bör därför vissa av polisens specialenheter återinföras. Att ha specialistkompetens är i många fall ett effektivt och behövligt sätt att bekämpa och utreda brottslighet.

Vad gäller sexualbrott har det under de senaste åren rapporterats om hur anmälningar om sexuella övergrepp bortprioriterats eftersom en tungt belastad polis lägger resurserna på mordutredningar. Våldtäktsanmälningar och utredningar har lagts på hög. Särskilda sexualbrottsgrupper bör därför införas i alla polisens regioner för att säkerställa en bra kompetens beträffande den typen av brott och för att motverka att anmälningar om sexuella övergrepp läggs på hög. Det är positivt att en majoritet i Sveriges riksdag står bakom den ambitionen.

Kristdemokraterna har, som jag nämnde tidigare, lagt fram ett förslag om att man i större utsträckning ska kunna återanställa pensionerade poliser. Vi har valt att kalla det för GW-modellen, eftersom Leif GW Persson för några år sedan kom med en liknande idé. I Stockholm har man nyligen satt igång ett pilotprojekt med tio pensionerade poliser, som redan har betytt mycket. Denna erfarna arbetskraft och denna kompetens behöver tas till vara bättre. Det skulle också kunna leda till bättre utredningar och till att utredningarna inte behöver läggas på hög. Vi skulle då även få ett bättre brottsofferperspektiv i dessa frågor, som är så angelägna.

Jag vill säga några ord om tillkännagivandet om en utvidgad rätt till kränkningsersättning till poliser. Kränkningsersättning betalas ut till personer som har utsatts för brott som har inneburit en allvarlig kränkning av hans eller hennes person, frihet, frid eller ära. Poliser anses tåla angrepp bättre än andra. Men det krävande jobb som poliserna har innebär inte att poliser ska tåla vad som helst. Ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i sin yrkesutövning. Reglerna om skadestånd i form av kränkningsersättning behöver därför ändras. Det står en majoritet i justitieutskottet bakom. Jag hoppas att det kommer att hålla även i voteringen i eftermiddag.

Detta är angeläget. Trots att regeringen nu äntligen har lagt fram förslag om att höja straffen för brott som blåljussabotage och våld mot blåljuspersonal har man missat den här aspekten: att poliser inte ska behöva tåla vad som helst. De behöver en ökad och utvidgad rätt till kränkningsersättning. Det finns också andra delar i fråga om skärpta straff för blåljussabotage som regeringen har missat, utöver att man har dragit frågan i långbänk. Men det, fru talman, tror jag att vi får anledning att återkomma till både i denna debatt och i justitieutskottets arbete framöver.

Jag står inte bara bakom våra tillkännagivanden utan även de reservationer som Kristdemokraterna har i betänkandet. Men för att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall endast till reservation 12 om en lokalt förankrad polis. Den handlar om att öka antalet poliser i första hand i lokalpolisområdena för att man ska få fler synliga och närvarande poliser i hela landet.

(Applåder)

Fru talman! Natten mot påskdagen mördades två unga män i Helsingborg. Båda sköts ihjäl. Nyheten om två nya offer i den ungdomsdrivna kriminella världen är mer gammal än ny. Under flera år har vi marinerats i liknande händelser. Jag ska inte mata på med siffror om antalet mord i den kriminella miljön under senare år. Det behövs inte. Vi vet hur det förhåller sig.

På kort tid har det dödliga våldet exploderat ute i några av förorterna runt flera av våra städer. Vi vet vad det beror på: en invandringspolitik som helt har gått över styr. Det finns ingen anledning att älta dessa grundläggande fakta ännu ett varv. Det som krävs är att Sverige försöker samla ihop sig på allvar runt de samhällsproblem som steg för steg strukturerar om samhället på ett sätt som ytterst få människor önskar.

Politiken behöver ta problemen på ett större och mer samlat allvar. Brett över parti- och expertgränser behövs en uppryckning som motarbetar det slags tilltagande sociala likgiltighet som alltmer breder ut sig i samhället.

Socialpolitiken lyser med sin totala frånvaro, detta i ett land som tidigare så starkt präglats av socialpolitiska fundament, till exempel Rita Liljeströms klassiker Uppväxtvillkor och Våra barn, andras ungar. Jag lockas nästan att säga att Sverige är i stort behov av en socialpolitisk väckelse. Det är i varje fall något åt det hållet som skulle kunna bryta mönstret.

I dag har vi fastnat i en nedåtgående spiral där det finns en ovilja hos politiken att öppet och utan krusiduller och utan överdrivet sneglande på opinionssiffror ta tag i de problem som bidrar till den sociala likgiltighetens tillväxt. Polisen och kriminalvården kämpar på med sina knappa resurser och otillräckliga räckvidder.

Det finns många enskilda människor och sammanslutningar av olika slag som kämpar på för att kunna vända enstaka unga människors liv innan det är för sent. Det finns många enskilda lärare och rektorer som kämpar på för att bringa ordning, struktur och kunskapstillväxt i utsatta och svåra miljöer. Det finns socialarbetare som kämpar på för att ge stöd och support åt enskilda och familjer i knepiga lägen. Alla dessa insatser av alla dessa människor behöver ses, förstås och sättas in i ett begripligt socialt sammanhang. I dag har vi i stället fastnat i ängsliga åsiktskorridorer där de som lyfter upp invandringsproblemen ses som halvrasister och smyg-SD:are medan de som lyfter upp hur bra allt går ses som verklighetsförnekande politruker.

Jag ser framför mig någon form av samlande kommission som kan bringa hygglig samstämmighet i de tre centrala frågorna i livet och politiken: Var kommer vi ifrån? Var står vi nu? Vart ska vi?

Dagens läge där Sverige snabbt förvandlats till ett av världens mest dödligt skjutglada länder blir helt omöjligt att förstå om vi inte tillåts se hur problemen har uppkommit. Problemen blir samtidigt helt omöjliga att lösa om vi fastnar i fäktningar om mördarnas och de mördades etnicitet och bakgrunder. Problemen är svenska, punkt. Morden sker här. Barnens uppväxt sker här. Ansvaret finns här och ingen annanstans. Ansvaret är personligt, politiskt och socialt.

Politiken har alltför länge abdikerat från de socialpolitiska barrikaderna. Medan Sveriges sociala problem dramatiskt har försämrats har den svenska rikspolitiken blivit alltmer inåtvänd och samhällsfrånvarande. Det är ett svårt läge med många låsta positioner, och det är därför jag nästan vill använda ordet väckelse. Vi behöver inse att vårt samhälle har stora problem och att det finns möjlighet att ta sig an problemen på ett sätt som samlar medborgarna mer än vad det polariserar.

Journalister brukar citera oss, men det jag nu har sagt är hämtat från Widar Anderssons blogg. Han är politisk chefredaktör i Norrköping och sätter fingret på något oerhört viktigt: Vi har en enorm integrationsskuld. I dag är det inte någon som förnekar att vi har enorma problem att ta tag i. Parallellsamhällen har vuxit fram därför att politiken har tillåtit dem att växa fram. Det är absolut ingen systemkollaps. Sverige är ett fantastiskt land på många olika sätt, men vi måste ändå erkänna att alltför många individer har kollapsat under systemet. Detta är något som vi tillsammans måste ta ansvar för.

Som liberal är det självklart att alltid ta kampen när någon inskränker någon annans frihet eller begår brott, oavsett om detta har sin grund i främlingsfientlighet, kriminalitet eller radikalisering och oavsett om det sker i hemmet eller på öppen gata.

Betänkandet består av ett konfettiregn av politiska förslag - högt och lågt, stort som smått. Ett utvecklingsområde är hur politiken kan renodla polisens uppgifter. Jag kan förstå varför vi inte lyckas möta de stora samhällsproblemen när frågan ännu inte är löst om det är skäligt att polisen ska utfärda danstillstånd eller inte med tanke på den höga arbetsbelastning de har.

Frågan om danstillstånd lyftes upp redan 2015 av min företrädare Mathias Sundin. År 2016 kom det första tillkännagivandet om att avskaffa kravet på danstillstånd, en utredning tillsattes och i dag, 2019, går det att läsa att frågan fortfarande bereds av Regeringskansliet. Vi pratar om regler för var man får dansa. I min värld är detta obegripligt. Jag är för mer fri dans och att polisen får ägna sig åt den grova kriminaliteten. När regeringen inte ens lyckas lösa detta kan jag förstå varför det blir svårt att hantera den ökade gängkriminaliteten, dödsskjutningar, mord på kvinnor i nära relationer, hedersmord, barnäktenskap, våldtäkter och radikalisering av terrorister.

Är det så att vi politiker, när vi hamnar vid rodret, blir rädda att göra tydliga problembeskrivningar därför att vi tror att vi i samma stund ska hitta de enkla lösningarna? Vi fastnar i stället i det vi kan hantera. Varför har politiken duckat för de mest alarmerande problemen? Då menar jag oavsett partitillhörighet. Men att ducka för allvarliga samhällsproblem är omöjligt på lång sikt. Det är lika omöjligt som att dölja en graviditet - det går ett tag, men till slut blir verkligheten uppenbar.

I riksdagen skyddas vi av vakter, säkerhetskontroller och tydliga åtgärder vid minsta hot för att vi ska få tillgång till vår frihet. För alla de utsatta jag mött genom åren är verkligheten den totala motsatsen. Där är det inte polisen som står för friheten, utan i stället är det närstående, moralpoliser och kriminella som försätter individen i total ofrihet.

Att känna och uppleva trygghet är en grundläggande mänsklig rättighet och en av statens viktigaste kärnuppgifter i en demokrati. Vi kan bättre. Satsningar på polisen måste göras. Höjda löner är en viktig åtgärd som nu vidtas. Inrättande av specialenheter för att öka förutsättningarna att utreda exempelvis narkotikabrott och sexualbrott är en annan.

Polisen ska förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Det är tydligt, men vad krävs för att poliser ska ges rätt förutsättningar för att lyckas med detta? Jag har kommit nära polisens arbete, och jag vet att det inte är viljan som saknas. De sliter; de vill. Men det saknas en polismyndighetsorganisation och arbetsstruktur som har tillräckliga resurser för medborgarnära verksamhet. Polisen bör inte vara undanskuffad till en byråkratisk gråtonad högborg utan ha avdelningar där människor befinner sig, i våra boendeområden. Då kan det förebyggande arbetet ske i närhet och i tillit i det område där brott ska förhindras.

Jag är glad för att vi har beslutat att vi ska ha områdespoliser. Jag har jobbat med dem tidigare och varit i ett miljonprogramsområde, och de fyller en otroligt viktig funktion. Men i dag när man lägger det förebyggande arbetet på dem som jobbar med ingripandeverksamhet blir det som att förebyggande av brottslighet är att utreda redan begångna brott.

Jag tror att satsningar på polisen är ett måste om vi någonsin ska kunna höja statusen på yrket och få till de 10 000 poliser som vi har beslutat om till 2024.

Vi följer upp alla våra reservationer och tillkännagivanden, men vi yrkar bifall till reservation 68.

(Applåder)

Fru talman! Polisen är en av de viktigaste myndigheter vi har. De har ett svårt uppdrag. Polisen möter våldsamma människor. De möter pressade människor. De möter desperata människor. Polisen möter också brottsoffer. Och polisen möter anhöriga. När vi stärker polisen stärker vi hela samhället.

Polisen har genomgått en lång och svår organisationsförändring - en omorganisation - som har varit omdiskuterad. Alla partier var med på den från början, och den var förmodligen helt nödvändig. Men det har varit svåra år. Möjligen har vändningen kommit så att polisen kan gå ur omorganisationen starkare.

Under de senaste åren har polisen fått massiva resurstillskott och blivit stärkta. Det kommer att behöva fortsätta. I januariavtalet finns ett mål om 10 000 fler anställda i Polismyndigheten till år 2024. Det är ett viktigt mål, men det är inte enkelt. Det är dock viktigt, men varför? Jo, om det blir fler polisanställda innebär det en högre kapacitet. Polisen behöver klara upp fler brott.

Fru talman! Det är viktigt att förstå att förutsättningarna är olika i olika delar av Sverige, också när vi diskuterar hur polisen kan fungera bättre.

Att renodla uppgifter är oerhört viktigt, och vi har haft en diskussion om transporter med Kriminalvården och polisen när det gäller vilka som ska sköta vad. Vi har också gjort en överföring av pengar i vårändringsbudgeten.

Men vi måste också komma ihåg att förutsättningarna är olika. Kriminalvården finns långt ifrån på alla håll i landet. Och där de inte finns kan de förstås inte heller genomföra transporter. På motsvarande sätt är det när man diskuterar om andra borde ha hand om onyktra personer. Vi vet också att det inte heller finns sjukvårdspersonal runt om i hela Sverige, utan att det ibland är ett visst avstånd till sådan.

Fru talman! I höstas skickade rikspolischefen en promemoria, bland annat till oss i justitieutskottet, med önskemål om olika politiska åtgärder. Den var i första hand inte riktad till polisen utan till andra myndigheter om att göra förändringar. Det som var mycket tydligt från rikspolischefen var det förebyggande arbetet. Det spelar ingen roll om man tar in en, två eller tre från de kriminella gängen om det står tio eller femton och knackar på för att komma in i gängen. Det som var kärnan i budskapet var att rekryteringen behöver avbrytas. Det är mycket lätt att instämma i. Vi vet att när unga killar på glid, som av olika skäl inte trivs i skolan, kommer i kontakt med äldre i kriminella gäng och börjar tjäna pengar där är det väldigt lätt att dessa unga killar blir kvar i dessa gäng när de blir äldre och fortsätter på den kriminella banan. Ju längre de har varit där, desto svårare är det att sedan bryta denna utveckling för att få ett vanligt hederligt liv med ett vanligt jobb och försörja sig själva.

Fru talman! Politik handlar om att vilja, välja och prioritera. Men politik handlar också om att styra. Det är en konst. Det handlar inte bara om vilka beslut som ska tas utan också om hur de ska tas och av vem. I detta betänkande finns det ett tydligt exempel där en utskottsmajoritet, och gissningsvis också en majoritet i kammaren, vill tillkännage på vilket sätt polisen ska organiseras. Det är inte ett bra sätt att styra på.

Polisfrågor

När det gäller de andra tillkännagivandena pågår det ett arbete, och det skulle inte behöva göras tillkännagivanden. Det tror jag att partierna här är medvetna om, men de väljer ändå att bortse från det.

Fru talman! Slutligen vill jag instämma i föregående talares ambition att värna friheten att dansa och att det skulle vara ett mycket enkelt och bra sätt att renodla polisens uppgifter att ta bort detta krav på dem att ge tillstånd för det.

Jag yrkar bifall till reservation 14.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 21, under punkt 28, från S, V och MP om att inrätta en särskild enhet inom Kriminalvården för unga som har begått grova brott. Jag vill samtidigt yrka avslag på samtliga övriga motionsyrkanden.

Som ny i riksdagen och i justitieutskottet har jag haft förmånen att under senare tid få göra ett antal olika besök inom bland annat Kriminalvården och fått ta del av verksamheter och träffat människor som på olika sätt berört mig djupt och gett mig olika bilder av ett arbete som har stor betydelse för att skapa ett tryggt samhälle men också ett fungerande rättsväsen. Det är människor som på olika sätt är hängivna uppgiften att göra skillnad, anställda i Kriminalvården som dagligen och på riktigt möter de intagna som finns på våra anstalter och som möter människan som finns bakom den kriminella handlingen.

Jag träffade Gunnar som jobbar på kvinnoanstalten Sagsjön utanför Göteborg. Han beskrev sitt arbete som att vara en drömfångare.

Utanför anstalten Sagsjön fanns det för länge sedan en plats där kringresande stannade till på sin väg - ett rastställe för att vila men också för att ta ut riktningen för den fortsatta färden. Det är en bild som också kan beskriva dagens verksamhet vid Sagsjön.

Gunnar beskrev sin uppgift som att nå människorna, få dem att reflektera över sitt liv och också kunna ge dem stöd att formulera realistiska drömmar för att inte återfalla i ny kriminalitet och att ta ut riktningen för sin fortsatta färd.

Jag besökte Island och fick i Reykjavik träffa företrädare för kommunen. De beskrev hur de tillsammans med föräldrar, polis och civilsamhälle arbetar kring det som kallas Reykjaviksmodellen, en gemensam kraftsamling för att ge unga goda uppväxtvillkor, bättre skolresultat och en meningsfull fritid och för att förhindra kriminalitet och droganvändning. Resultaten visar så här långt att förebyggande arbete inte bara skapar ett tryggare samhälle, förbättrade skolresultat, minskad arbetslöshet och minskad kriminalitet utan faktiskt också sparar pengar. Att satsa på människorna i början av livet är en av de bästa investeringarna som vi kan göra för att förhindra och förebygga kriminalitet.

Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk. Det är en förklaring men aldrig ett försvar. Vi bär alltid ett eget ansvar för våra handlingar. För att förebygga och förhindra den sortens kriminalitet behövs ett starkt samhälle med en generell välfärd som vi bidrar till gemensamt efter förmåga och får del av efter behov.

I mer ojämlika samhällen är livet kortare, den sociala rörligheten mindre, den fysiska och mentala hälsan sämre, de sociala klyftorna större och kriminaliteten och våldet mer utbrett.

De ekonomiska och sociala klyftorna mellan människor och grupper i Sverige har under en lång tid ökat. Att minska dem tar tid. Det kräver tålmodighet, ett ihärdigt arbete, tid och ytterst en vilja.

Kriminalvårdsfrågor

Det går inte att förklara kriminalitet enbart med ojämlikhet, klyftor eller samhällsklassernas över- och underordning. Klassfrågan och ojämlikheten har betydelse för vem eller vilka som hamnar i kriminalitet, men kriminaliteten finns även bland dem som tillhör samhällets privilegierade. Den skadar samhället, tryggheten och tilliten, och den ska bekämpas med kraft.

För att minska kriminaliteten handlar det om att satsa på välfärden. Men det räcker inte. Det behövs också ett starkt rättsväsen som förebygger, förhindrar, omhändertar och lagför, där de som döms får kännbara straff och hjälp till åtgärder för att inte återfalla i ny kriminalitet.

Därför har regeringen prioriterat satsningar på den generella välfärden - en historisk satsning på polisen, på skärpta straff för vapenbrott, på kampen mot terrorism, extremism och organiserad brottslighet, på brott med hedersmotiv och mäns våld mot kvinnor för att nämna några mycket tydliga exempel.

Därför ökas nu anslaget till Kriminalvården med 335 miljoner kronor i vårändringsbudgeten.

Straffskärpningar och satsningar på polisen ger nu resultat, och detta märks i kriminalvården. Beläggningssituationen på häkten och anstalter är ansträngd.

Myndigheten har presenterat en plan för investeringar, och mycket är på gång. Samtidigt är det långa ledtider innan nya platser är färdiga. Behovet är stort, och därför är ökade resurser nödvändiga för att verksamheten ska kunna upprätthålla kvalitet och säkerhet.

Transportverksamheten, som ger Kriminalvården ett utökat ansvar för att utföra transporter av frihetsberövade och som syftar till att renodla polisens uppgifter och verksamhet, har lett till ökade kostnader. Detta behöver regleras för att man ska kunna hantera ekonomin. Myndigheterna har också i uppdrag att gemensamt ta fram en plan för fördelningen av ansvaret för transporterna.

Utöver resurstillskottet till Kriminalvården är det fortsatt angeläget att med kraft se till att nyttja de resurser man har på bästa sätt, minska onödig byråkrati och ha ett starkt fokus på att utveckla verksamheten. En angelägen uppgift, som jag ser det, är att ta vara på och utveckla potentialen i frivården. En annan är att förbättra övergången mellan fängelse och frihet genom olika utslussningsåtgärder.

Det finns inget alexanderhugg som i ett slag klarar av att förhindra, förebygga och bekämpa kriminalitet. I stället handlar det om samverkan och samarbete. Därför är kriminalvårdens försöksverksamhet med så kallade inslussningsprogram angeläget. Programmet innebär att den intagne får ett samordnat stöd från kriminalvården och de lokala samhällsaktörerna. Försöksverksamheten pågår på tre orter i landet och ska utvärderas efter att den första delen är avslutad vid halvårsskiftet 2020. Ska den som på allvar har bestämt sig för att lämna kriminaliteten bakom sig klara det behöver hela samhället se till att det kan bli möjligt.

Fru talman! Personalen är den stora resursen inom kriminalvården. Den nya och förlängda utbildning till kriminalvårdare som startade vid årsskiftet är nödvändig för att möta verksamhetens behov och för ökad professionalitet. Pensionsavgångar och förändrad verksamhet kräver att fler väljer ett yrke som kriminalvårdare men också andra yrkesgrupper i verksamheten. Att vara en attraktiv arbetsgivare som förmår inte bara rekrytera utan även utveckla och behålla sin personal är därför en allt viktigare förutsättning för en verksamhet av hög kvalitet.

När det gäller rekrytering av personal, fru talman, skulle jag också vilja peka på behovet av att i större omfattning rekrytera människor med utländsk bakgrund. Det handlar om att få till en ökad mångfald.

Låt mig också säga att det för att motverka mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck tillförs 130 miljoner kronor i vårändringsbudgeten. De går till att stötta kvinno- och tjejjourer och förbättra förutsättningarna för och stödet till dem som drabbas, liksom till att jobba förebyggande.

Fru talman! Jag vill säga någonting om reservation 21. Det finns enligt min uppfattning flera sakskäl som talar mot att detta skulle vara ett bra förslag.

För det första är Kriminalvårdens uppdrag att utforma en verkställighet som bygger på en individuell utformning samt ett tydligt innehåll som verkar återfallsförebyggande och som underlättar individens anpassning i samhället. Att skapa en särskild enhet för dessa dömda kan snarare få motsatt effekt eftersom deras individuella behov varierar stort.

För det andra är de unga som döms hemmahörande i någon av alla våra kommuner, och kommunerna har det övergripande ansvaret att tillsammans med Statens institutionsstyrelse planera och genomföra verkställigheten. Oavsett om det är Sis eller Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten har alltså kommunen ett stort ansvar när det gäller utslussning och ett fortsatt liv utanför anstalten. Som jag ser det kan det därför snarare finnas skäl att se över Sis uppdrag och ansvar, och regeringen har tagit ett initiativ i den frågan.

För det tredje och sista anser jag att förslaget om en särskild enhet för unga skulle innebära alltför mycket detaljstyrning av en verksamhet. Det där tycker jag att vi ska överlåta åt myndigheten själv att genomföra.

Till sist: För de partier som på riktigt vill ta sig an samhällsutmaningarna när det gäller kriminalpolitiken handlar det om att kunna ha två tankar och perspektiv i huvudet samtidigt. Vi behöver nämligen ha både och - såväl en stark välfärd och en ökad jämlikhet som ett starkt rättsväsen - för att bekämpa kriminalitet.

(Applåder)

Fru talman! Kriminalvårdens arbete fyller egentligen två viktiga funktioner. Den ena delen handlar om att den dömde ska avtjäna sitt straff. Den andra delen handlar om att den som har dömts för brott ska få stöd att återgå till ett liv utanför kriminalitet och till en ny bana.

Att förstärka avhopparverksamheten, förhindra att nya skulder uppstår och öka samverkan med myndigheter och civilsamhälle är centralt för att färre ska återvända till en kriminell livsstil. Det är därför glädjande att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att förstärka denna verksamhet. Det gäller även behovet av ett nationellt exitprogram för gängkriminella. Det finns god verksamhet inom ramen för olika frivilligorganisationer, men förutsättningarna för detta ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Därför menar vi att det är centralt att en fungerande nationell verksamhet kommer på plats.

Som mångårig socialnämndsordförande i en kommun med flera socialt och särskilt utsatta områden har jag på nära håll fått ta del av socialtjänstens frustration när det gäller såväl bristande resurser som, kanske framför allt, redskap för att jobba med gruppen unga kriminella. Inte heller Statens institutionsstyrelse - Sis, som föregående talare lyfte fram - har vare sig kapacitet för eller, visar forskningen, särskilt goda resultat när det gäller att stötta denna grupp och motverka att människor återgår till en kriminell livsstil.

Jag är därför väldigt glad att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att inrätta en särskild enhet inom Kriminalvården som får ansvaret för att jobba specifikt med denna grupp unga, grovt kriminella. Vi menar att Kriminalvården har bättre förmåga, kompetens och möjlighet att genom påföljder och behandlingsinsatser motverka återfall i brott. I det ökade anslag till Kriminalvården som fanns med i M-KD-budgeten, som den här församlingen röstade igenom strax före jul, finns resurser öronmärkta för det syftet.

Jag vill lyfta fram behovet av ökat internationellt samarbete för att utländska medborgare ska få möjlighet att avtjäna sitt straff i hemlandet. För några veckor sedan fick jag tillsammans med några kollegor möjlighet att besöka anstalten Kumla. Av de intagna där är det just nu 75 procent som är svenska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd; 25 procent är eller har det inte. 20 procent av de intagna ska utvisas efter avtjänat fängelsestraff - 20 procent! Det är en av fem, och detta samtidigt som man inom kriminalvården vittnar om överfulla fängelser och häkten och samtidigt som vi bör ge dömda möjlighet att återanpassa sig till det land där de ska vistas efter frisläppandet. Vi välkomnar därför även här dagens tillkännagivande.

Jag kan instämma i det föregående talare sa om att Kriminalvården behöver ökade resurser. Det anslog vi redan i den ordinarie budgeten i höstas, och vi väntas göra det även nu i vårändringsbudgeten. Men till skillnad från regeringen tar vi inte dessa pengar från polisen, för polisen behöver även fortsättningsvis ökade resurser. Det är helt fel väg att gå.

Herr talman! Vi står, med detta sagt, bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 4 om att korta tiden mellan dom och verkställighet.

Fru talman! Vi debatterar i dag de kriminalpolitiska frågor som finns i motionsbetänkandet Kriminalvårdsfrågor.

Kriminalvården har varit ett eftersatt område under väldigt många år. Jag ägnade mig på förmiddagen lite grann åt att titta på hur vi har haft våra anslagsfördelningar under årens lopp. Nu kan vi ju se att fler partier börjar prata om att vi måste börja satsa på hela rättskedjan, där Kriminalvården kan ingå.

Flera partier, utöver Sverigedemokraterna, har satsat mer pengar på polisen, även om Sverigedemokraterna var relativt ensamma under föregående mandatperiod om att göra just den framryckningen för svensk polis. Men det som skilde Sverigedemokraterna från de andra partierna var att Sverigedemokraterna också satsade mer pengar på de andra myndigheterna inom vårt ansvarsområde, där Kriminalvården ingår.

Det finns en logisk förklaring till detta, och det är att hela rättskedjan hänger ihop. Får vi fler poliser som är ute på gatan och griper och lagför personer kommer fler personer att sitta på våra anstalter.

Detta tar mig fram till dagens datum. Alla partier här inne har varit överens om att vi behöver satsa mer pengar på svensk polis, men för bara ett år sedan var det bara Sverigedemokraterna som också satsade mer pengar på svensk kriminalvård. Nu har vi alltså närmast en överbeläggning på våra anstalter - beläggningen är upp till 98 procent, vilket är helt orimligt. Det skapar orimliga arbetsförhållanden för dem som arbetar inom kriminalvården, och det är också orimligt utifrån de förutsättningar som vi förväntas ge dem som sitter på våra anstalter att återanpassas till bättre medborgare.

Till och med för år 2019 saknar exempelvis Centerpartiet mer pengar till Kriminalvården, trots att de satsar mer pengar på Polismyndigheten. Det finns absolut en läxa att lära för flera partier i denna församling när det gäller att se helheten i rättskedjan - man kan inte bara satsa mer pengar på svensk polis och sedan hoppas att allting löser sig i slutändan.

Det visar sig återigen att den rödgröna regeringen har misslyckats kraftigt med att se hela rättskedjan när vi nu ser att man efter påtryckningar från oppositionen har genomfört ett trettiotal straffskärpningar och även gått med på att satsa på fler poliser. Nu står vi inför en situation där vi har nästan överfulla fängelser.

Till följd av denna utveckling har Sverigedemokraterna presenterat ett förslag om att hyra fängelseplatser i andra länder. Detta är ett förslag som inte är särskilt kontroversiellt; flera andra länder i Europa har redan provat denna lösning. Det har förvisso visat sig vara ganska dyrt, men om vi ställer det i relation till den situation som vi väntas stå inför - där vi exempelvis börjar diskutera om människor som begår grova brott över huvud taget ska sitta i fängelse, just på grund av att vi har fulla fängelser - tycker jag att en lösning med att hyra platser i andra EU-länder är ett bra alternativ. För detta har vi presenterat en ganska generös satsning.

Vi står också inför ett annat problem. Årligen tar vi in ungefär 3 000 utländska medborgare på våra anstalter. Det är ungefär en tredjedel av dem som skrivs in varje år. Av de 3 000 som skrivs in är det bara ungefär 50 personer som får avtjäna sina straff i sina respektive hemländer. Det är alltså 50 personer av de 3 000 som skrivs in som avtjänar sina straff i sina egna hemländer.

Här har vi tillsammans med oppositionen ett tillkännagivande till regeringen där vi menar att vi från svensk sida måste bli bättre på att se till att andra länder tar ansvar för sina egna medborgare och verkställer de straff som vi har dömt ut här i Sverige. Det finns ett utarbetat system inom Europa - som vi 2015 antog här i riksdagen i god enighet - om erkännande och verkställighet av fängelsedomar. Det har dock visat sig att vi till och med har fått färre verkställda domar att avtjänas i respektive hemland efter 2015. Det har alltså sjunkit.

Regeringen menar att detta är ett onödigt tillkännagivande. Jag kan fråga mig: På vilket sätt är det ett onödigt tillkännagivande när utvecklingen går åt fel håll? Här måste riksdagen sätta ned foten och markera att vi inte är nöjda med detta. Utländska medborgare som tillhör ett annat EUland och som begår brott i Sverige ska enligt gängse regler avtjäna straffen i sina egna hemländer. Detta kan också vara en del av lösningen på problemet med överfulla fängelser i Sverige.

Vi måste ta denna fråga på allvar och se till att EU-länder tar emot sina egna medborgare och ser till att de får avtjäna straffen i sina egna hemländer. Precis som föregående talare sa gäller detta också utifrån ett rehabiliteringsperspektiv. Om man sitter av sitt straff i det land som man är medborgare i och som man skulle utvisas till efter avtjänat straff har man bättre rehabiliteringsförutsättningar.

Om det nu är så att det av olika skäl inte finns möjlighet att verkställa ett straff i ett land, exempelvis av skäl som har med mänskliga rättigheter att göra eller på grund av att fängelserna håller dålig standard, är det givetvis bättre att man upphandlar avtal enskilt med landet i fråga eller med ett närliggande land, så att personen får avtjäna straffet i det landet.

Vi har en av Europas högsta kostnader - om inte den högsta - per dag och intagen i svenska fängelser. Det finns ingen vits med att utlänningar som kommer till Sverige och som begår brott i Sverige får sitta på svenska anstalter till skyhöga priser när de inte har någon väg tillbaka ut i det svenska samhället och när det därmed inte är någon vits med de rehabiliteringserbjudanden som finns på svenska anstalter. Dessa personer ska sitta av sina straff i sina respektive hemländer. För detta har Sverigedemokraterna ett antal reservationer.

Vi står bakom samtliga reservationer i detta utskottsbetänkande, men vi har en reservation om fängelser i andra länder - reservation 20 om att hyra fängelseplatser i andra länder - som jag yrkar bifall till.

Fru talman! Centerpartiet ställer sig givetvis bakom alla våra reservationer, men för att spara tid väljer vi att yrka bifall endast till reservation 2.

Så sent som i söndags, på påskdagen, vaknade jag till den hemska nyheten att ytterligare två unga män skjutits till döds i staden jag älskar, Helsingborg. Det är givetvis oerhört tragiskt och fullständigt oacceptabelt men tyvärr inte längre särskilt förvånande. Det är en situation som inte bara finns i Helsingborg utan på många ställen runt om i hela landet.

Trygghetsdebatten och trygghetsfrågorna har med rätta tagit stor plats i samhället de senaste åren. Debattens fokus ligger väldigt många gånger på polisen. Det är fullt förståeligt, men det räcker inte. Vi behöver på allvar diskutera hur vi kan stärka hela rättsväsendet och hela rättskedjan för att minska såväl den faktiska otryggheten som den upplevda otryggheten.

De senaste veckorna har jag besökt Kriminalvårdens verksamhet runt om i landet. Det är till stora delar en väldigt bra verksamhet med fantastiskt engagerade medarbetare. Men det är helt uppenbart att Kriminalvården är i stort behov av såväl ökade ekonomiska resurser som fler verktyg i verktygslådan.

Det är en logisk utveckling att den samhällsutveckling som vi tyvärr ser, tillsammans med en effektivare polisorganisation och historiskt stora satsningar på fler poliser, kommer att ställa ökade krav på den resterande rättskedjan, inklusive Kriminalvården.

Det är också helt uppenbart att det ökade behovet av satsningar på Kriminalvårdens verksamhet inte finns om tio år utan här och nu.

För någon vecka sedan fick jag möjlighet att besöka häktet i Helsingborg. Om jag uppfattade det rätt var det andra gången på 30 år som man frös intaget på häktet där. Samma dag frös man också intaget på häktet i Malmö och i Trelleborg. Då blir det väldigt påtagligt att Kriminalvården här och nu har en kapacitetsbrist som vi behöver få bukt med.

Därför är det bra att vi i vårändringsbudgeten finansierar Kriminalvården fullt ut för uppdraget kring transportverksamheten samt att vi tillför ytterligare resurser.

Fru talman! En del av Kriminalvårdens verksamhet är självklart att straffa kriminella, men det handlar om så mycket mer.

Kriminalvården har en oerhört viktig roll i arbetet med att förebygga återfall i brott. Det gäller såväl yngre som äldre brottslingar. Det är viktigt att det finns ett starkt stöd från samhällets sida för den som vill lämna det kriminella livet. Ofta löper den som under lång tid varit aktiv i grov brottslighet betydande risk som avhoppare. Det är inte helt enkelt, även om viljan finns.

Kriminalvårdens så kallade avhopparverksamhet, som vänder sig till dem som vill lämna den kriminella livsstilen, är därför av stor betydelse. Flera städer runt om i Sverige med utsatta områden och kriminella miljöer saknar i dag sådan verksamhet. Vi vill se ett ökat arbete med sådan verksamhet från Kriminalvårdens sida och vill även se en samlad översyn av all avhopparverksamhet och en grundlig genomgång av metoder och resultat.

Det handlar dock inte bara om avhopparverksamhet. Vi behöver bli ännu bättre på att förstärka tidigare dömdas möjligheter på arbetsmarknaden, förhindra att skulder uppstår för den intagne under fängelsetiden och stärka samverkan mellan berörda myndigheter för att få till stånd en så bra utslussning som möjligt. Detta är frågor som vi på allvar behöver se över.

För vissa av de ungdomar som ställer sig utanför samhällets spelregler räcker inte socialtjänstens insatser till. När det gäller denna grupp tycker vi därför att man bör se över om staten bör ta över ansvaret. Grovt kriminella unga skulle i högre grad kunna bemötas med de rehabiliteringsåtgärder som används för kriminella generellt, inte främst för att straffa utan för att använda åtgärder som har bättre förutsättningar att lyckas än traditionell socialtjänst.

Fru talman! Det är helt uppenbart att kriminalvården behöver vara en prioriterad fråga under denna mandatperiod. Jag tycker inte att vi ska stänga dörren för nytänkande utan tvärtom öppna dörren för nya politiska förslag inom Kriminalvårdens verksamhet.

Så sent som i november presenterade Kriminalvårdens generaldirektör själv ett par spännande förslag med ökade verktyg, inte minst för frivården. Det handlar om att sluta generalisera straffen som ges inom ramen for frivården och att i stället ha en ökad individualisering så att frivårdens verksamhet kan passa fler kriminella.

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt stanna där. Men det är helt uppenbart att det i den här debatten svängs med ganska mycket uttryck som vem som satsar på vad, vem som inte satsar på vad och vem som inte tycker vad. Jag kan bara kallt konstatera att i den budget som Liberalerna och Centerpartiet presenterar tillsammans med regeringen satsas 335 miljoner kronor mer på Kriminalvården än i M- och KD-budgeten som hade stöd av Sverigedemokraterna.

(Applåder)

Fru talman! Jag känner mig lite nödgad att ta replik på Centerpartiet och Jonny Cato Hansson. Vi får här höra att satsningarna på Kriminalvården i den budget som lades fram i höstas är betydligt mindre än de som Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med regeringen nu levererar. Det är en irrelevant jämförelse.

En bättre jämförelse är vad Centerpartiet gjorde för skuggbudget till den budget som antogs under hösten. Där satsade Centerpartiet 2,1 miljarder mer än regeringen på Polismyndigheten men 0 kronor mer på Kriminalvården. I budgeten för 2018 ser vi att Centerpartiet satsade 800 miljoner mer på Polismyndigheten och 0 kronor mer på Kriminalvården. Om vi går tillbaka till 2017 ser vi att Centerpartiet satsade en halv miljard mer än regeringen på Polismyndigheten och 1 ½ miljon mer på Kriminalvården.

Kallar du, Jonny Cato Hansson, detta för ansvar när du säger att det här och nu är en kapacitetsbrist på svenska fängelser? Varför är det en kapacitetsbrist på svenska fängelser? Är det för att vi har satsat för mycket eller för lite på svensk kriminalvård? Och vilket ansvar känner Jonny Cato Hansson själv när han får redogjort för sig att Centerpartiet har varit ett av de partier som har satsat 0 kronor på Kriminalvården under samtliga år, samtidigt som man har gett Polismyndigheten mer resurser? Ser inte Jonny Cato Hansson ett samband och sitt eget ansvar för den situation som svensk kriminalvård nu befinner sig i?

Fru talman! Jag tror att alla partier ska rannsaka sig själva. Debatten har de senaste åren handlat väldigt mycket om polisen, Säpo och så vidare, men hela rättskedjan behöver stärkas.

Självklart kan man diskutera vem som tidigare har satsat vad. Men jag väljer att konstatera att den budget som vi nu presenterar har en satsning på 335 miljoner kronor mer på Kriminalvårdens verksamhet än den budget som faktiskt Sverigedemokraterna bidrog till att få igenom i riksdagen, nämligen M-KD-budgeten.

För mig är det relevanta vilka utmaningar vi står inför här och i dag och vad vi ska göra för att få bukt med dem. Då är jag glad och stolt över att vi tillsammans med regeringen konstaterar att Kriminalvården har en bra verksamhet, en verksamhet som behöver utvecklas och satsas mer på de kommande åren.

Jag är helt övertygad om att de 335 miljonerna kommer att göra skillnad på riktigt, och det är jag glad och stolt över.

Fru talman! Återigen: Det är helt irrelevant att jämföra dagens satsningar med gårdagens satsningar. Om Jonny Cato Hansson ska göra jämförelser med de satsningar som görs i vårbudgeten måste de givetvis ställas i relation till vad Sverigedemokraterna och andra oppositionspartier föreslår i samma veva. Vi föreslår 500 miljoner riktat till en enda enskild satsning, nämligen att hyra fängelseplatser i andra länder. Därutöver har vi 750 miljoner mer i bagaget från vår budget från i höstas. Det är den jämförelsen som är relevant att göra. Annars kan man ju hitta på vad som helst, och det tror jag inte tjänar någon i debatten.

Jag tycker fortsatt att det är intressant att höra hur Centerpartiet väljer att tala om hela rättskedjan och om problemet med kapacitetsbristen i dag, samtidigt som man historiskt har varit det parti som har satsat minst på Kriminalvården av samtliga oppositionspartier och samtidigt som man har medverkat till att Polismyndigheten har fått mer resurser.

Det här går givetvis inte ihop. Att vi har fått fler lagförda personer hänger ihop med att vi har gjort kraftsatsningar på svensk polis genom påtryckningar från oppositionen. Men orsaken till kapacitetsbristen på våra fängelser är att ledamoten Hansson tillsammans med regeringspartierna historiskt sett har varit väldigt inaktiva när det kommer till satsningar på svensk kriminalvård. Det är ert ansvar att det ser ut som det gör i dag, och det tycker jag att du kan ta med dig till dina fortsatta förhandlingar med regeringen.

Fru talman! Det är trots allt så att Kriminalvården klarar sitt uppdrag i dag - så är det. Överbeläggningarna är på väg, och det är därför som vi nu gör satsningar för att undvika dem. Men situationen här och nu klarar man. Även om den är prekär på sina håll runt om i landet ser vi att man klarar av uppdraget.

Jag kan bara konstatera att jag tycker att Sverigedemokraterna har ett stort ansvar för den budget som ni medverkade till att få igenom i Sveriges riksdag. Det vore mer relevant att ställa frågan till M och KD varför man inte då valde att satsa mer på Kriminalvårdens verksamhet än vad regeringen, Liberalerna och Centerpartiet gör i dag.

Återigen: Det blir väldigt mycket diskussioner fram och tillbaka i trygghetsdebatten om vem som satsar på vad och vem som inte satsar på vad. Jag väljer att se det som väldigt positivt att många partier här inne ser att Kriminalvården har ett stort behov som vi behöver satsa mer på de kommande åren.

Fru talman! I förra veckan besökte jag Kumlaanstalten. Det var otroligt intressant. Anstalten är i många delar tyvärr dubbelbelagd. Många klienter delar rum och bor alldeles för trångt. Det är tydligt att de senaste årens "höja-straffen-politik" inte riktigt insåg vilka konsekvenserna skulle bli i slutändan. Det är farligt med överbeläggningar, och det skapar en otrygghet hos klienterna.

Jag skakade hand med en livstidsdömd man som berättade hur viktig hans medverkan på anstaltens nu nedlagda klosterverksamhet varit för honom. Det var väldigt fint att se. Han hade fått insikter som han annars inte skulle ha fått. En yngre man berättade om den miljövetarutbildning han hade gått på distans från anstalten men som han nu inte längre får gå, eftersom det är en högskoleutbildning. Han ville komma ut på andra sidan som akademiker - nu kan han inte det.

Det finns alltför många som bara pratar om straffets längd men ingenting om innehållet. Ingenting om vikten av att kunna delta i ett behandlingsprogram, att kunna få samtala med någon, att få behandling för sitt missbruk, att kunna studera eller arbeta under sin tid på anstalten. Vi befinner oss i en politisk debatt och kontext där kriminella inte längre ska ses som människor med rättigheter och mänskliga egenskaper utan enbart som onda varelser som ska låsas in. Det är det bland det farligaste synsättet vi kan ha.

Kriminalvården gör ett fantastiskt jobb med att få människor att förändra sitt beteende från det kriminella, invanda mönstret till något annat. Genom behandling, samtal och arbete ska man komma bättre ut. Den politiska debatten handlar dock bara om hur länge personer ska sitta inlåsta och inte ett dugg om hur de ska komma bättre ut på andra sidan.

Det finns i dag ingen behandling för personer som gjort sig skyldiga till hedersrelaterat våld och förtryck. Det borde vara en självklarhet. Det finns inte heller möjlighet till en bra utbildningsmiljö på alla anstalter, och möjligheten att studera ser väldigt olika ut beroende på vilken anstalt man är på. Det borde vara en samhällsekonomisk självklarhet att personer som sitter på anstalt ska kunna studera på alla nivåer och komma ut med en utbildning.

Av många uppenbara skäl finns det också svårigheter att hålla kontakten med sina barn under en anstaltsvistelse. Vänsterpartiet skulle vilja se över hur stödet till barn som har föräldrar på anstalt kan bli bättre. Det finns både familjerum och olika åtgärder, till exempel att kunna läsa in en godnattsaga till sina barn. Men vi vet i dag inte hur många barn som har en förälder på anstalt. Detta borde Brottsoffermyndigheten få i uppdrag att utreda.

Fru talman! Om vi på riktigt vill få bukt med kriminalitet och återfall i brott borde väldigt många färre personer sitta inlåsta i fängelse. Många, många fler skulle avtjäna sitt straff i frihet med elektronisk fotboja och intensivövervakning.

Att avtjäna sitt straff ute i samhället är otroligt mycket tuffare än att sitta inlåst. Du måste möta invanda beteendemönster och gamla vänner som gör dumheter, och du måste själv se till att vara nykter och drogfri.

Detta skulle också lösa problemet med överfulla fängelser. Många andra länder, till exempel Frankrike och Belgien, har liknande system, och Kriminalvården är väl medveten om att det här inte är en fråga om hur utan om när.

Kriminalvårdsfrågor

Låt alla med strafftid under ett år avtjäna sitt straff i frihet! Det är till största delen dessa som också återfaller i brott, vilket visar på att inlåsningsstraffet är ett väldigt dåligt verktyg som inte fungerar.

Jag yrkar bifall till reservation 23.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ali Esbati, Tony Haddou, Christina Höj Larsen, Yasmine Posio och Mia Sydow Mölleby (alla V).

(forts. § 8)

Herr talman! Vi debatterar kriminalvårdsfrågor och har i enighet belyst hur Kriminalvårdens kapacitet är utmanad med uppemot 98 procents överbeläggningar. Kring det behöver vi kanske inte ha någon vidare diskussion mellan mig och Vänsterpartiet.

Det som intresserar mig i sammanhanget är att vi har ett etablerat system inom Europa där andra europeiska länder per automatik ska erkänna och verkställa domarna för utlänningar som begår brott i Sverige. Det här är någonting som skulle kunna vara väldigt effektfullt om man på kort sikt vill få ned trycket på våra kriminalvårdsanstalter, nämligen att få de utlänningar som begår brott i Sverige och tillhör ett annat EU-land att avtjäna straffet i sitt eget hemland.

Det är också anledningen till att vi i det här betänkandet har ett tillkännagivande till regeringen som tar sikte på just detta. Vi har årligen ungefär 3 000 personer, utlänningar, som skrivs in på våra anstalter. Samtidigt är det en sjunkande andel utlänningar som får sina straff verkställda i sina hemländer. Av de 3 000 var det 50 personer som under 2017 överfördes till sina hemländer. Utvecklingen går åt fel håll, och det är också anledningen till att vi har det här tillkännagivandet till regeringen. Vi måste jobba för att få det här systemet, som vi alla är överens om i Europa om att varje enskilt medlemsland ska ta större ansvar för sina egna medborgare, att börja gälla.

Kriminalvårdsfrågor

Mina frågor till Vänsterpartiet är: Tycker ni att utlänningar som begår brott i Sverige och som tillhör ett annat EU-land ska sitta i svenska fängelser, eller tycker ni att de ska sitta i fängelser i hemländerna? Och varför reserverar sig Vänsterpartiet mot det här tillkännagivandet när utvecklingen går åt fel håll?

Herr talman! Vänsterpartiet tycker att Sverige ska följa svensk lagstiftning. Precis som du sa i ditt anförande, Adam Marttinen, antog vi en sådan här lagstiftning om att de som har möjlighet att avtjäna sitt straff i sitt hemland också ska kunna göra det. Vi tycker att det är en bra lagstiftning och att man ska använda sig av den.

Sedan finns det vissa fall då det inte går att avtjäna straffet i det land där man är medborgare. Ofta har det att göra med mänskliga rättigheter och att det till exempel finns risk att man blir avrättad i hemlandet.

Vänsterpartiet reserverar sig mot tillkännagivandet för att det redan finns en lagstiftning och för att tillkännagivanden ofta är ett slag i luften, som SD gillar att använda sig av.

Herr talman! Vilket europeiskt land avrättar personer? Min fråga gällde ju det europeiska samarbetet, och mig veterligen förekommer inte avrättningar. Men visst kan det finnas fall där fängelsestandarden eller annat påverkar de mänskliga rättigheterna. Att det då blir ett mer komplicerat fall är jag absolut beredd att hålla med om.

Kriminalvården vittnar om att det finns mycket annat som sätter käppar i hjulet för detta samarbete. Det handlar om administrativt krångel. Medlemsländerna kan neka initialt, och intagna på anstalter kan överklaga överflyttningsdomarna.

Det finns alltså saker att göra, och jag tycker att reservationen om detta i betänkandet inte är tillräckligt uttömmande. Där står att det finns ett system i Europa och att allt fungerar bra, och därför behövs inget tillkännagivande till regeringen. Men de facto är det bara 50 av 3 000 utlänningar som begår brott i Sverige som får sina domar överförda till sina hemländer för verkställighet. Dessutom sjunker antalet år för år. Sedan systemet kom på plats 2015 har antalet personer vars straff verkställs i hemländerna sjunkit.

Är det därför inte nödvändigt att rikta ett tillkännagivande till regeringen? Jag förstår verkligen inte Vänsterpartiets inställning i denna fråga. Man reserverar sig mot en utveckling som går åt fel håll, och regeringen har inga svar på varför det går åt fel håll eller vad den är beredd att göra åt det.

Oppositionen och även Sverigedemokraterna enskilt har motionerat om att detta måste bli mer vanligt förekommande, inte minst mot bakgrund av att vi har en överbeläggning på våra egna anstalter. Det är orimligt att utlänningar ockuperar platser i Sverige när vi har ett etablerat system för att detta ska kunna fungera i praktiken inom Europa.

Min fråga kvarstår. Varför reserverar sig Vänsterpartiet mot en utveckling som går åt fel håll?

Herr talman! Det låter som att det står tusentals svenska klienter och bara längtar efter att få komma in på Sveriges anstalter, där det sitter en massa utlänningar som lättvindigt kan flyttas över till andra länder, men att Vänsterpartiet säger nej till det.

Så är inte fallet, Adam Marttinen. Vänsterpartiet reserverar sig mot tillkännagivandet för att arbete pågår. Vi har en lagstiftning, och regeringen som jobbar på detta.

Jag tycker att tillkännagivandehysterin i justitieutskottet är, ursäkta ordvalet, ganska löjlig. Vi behöver inte jobba på det sättet; det går att jobba på andra sätt.

Vi har en lagstiftning om europeiskt samarbete för att kunna flytta över klienter från en anstalt i ett land till en anstalt i ett annat land. Mycket kan säkert förbättras, och arbete pågår.

När jag talade om människor som inte kan flyttas dit där det finns andra straff, till exempel dödsstraff, avsåg jag länder utanför Europa. Här finns också en problematik. Det finns alltså utländska medborgare som sitter i svenska fängelser för att de inte kan flyttas till andra fängelser, och de ska få ett bra innehåll i sitt straff på svenska anstalter.

Adam Marttinen målar upp en bild som inte stämmer. Vänsterpartiet står för sin politik. Men vill du, Adam Marttinen, grotta ned dig i frågan är det väl för tusan inte ett parti som inte sitter i regeringen du ska fråga. Du ska väl fråga regeringen.

Herr talman! Ett fungerande rättssamhälle förutsätter att de som bryter mot lagen lagförs och straffas. Människan är en moralisk varelse som hela tiden har ansvar att förhålla sig till vad som är rätt och fel. Därför är det viktigt att samhällets rättssystem utdömer straff när ett brott sker. Den som blir dömd och har tagit sitt straff har sonat sitt brott och får med detta en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person.

Tiden då straffet avtjänas ska användas på ett meningsfullt sätt genom insatser som möjliggör ett liv utan brottslighet. Behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk samt utbildning och arbetsträning bör erbjudas.

Frigivningen måste förberedas i god tid. För att undvika återfall bör den frigivne få hjälp att skaffa bostad och arbete eller annan typ av meningsfull sysselsättning. Det är även viktigt att det sociala kontaktnätet stärks.

Satsningar på kriminalvården bör ses som ett sätt att minska brottsligheten i framtiden.

Kristdemokraternas budskap är att Sverige behöver bekämpa en alltmer komplicerad brottslighet. Sverige har under lång tid haft ett växande problem med olika typer av brottslighet och en minskande förmåga att hantera desamma.

Innevarande regeringsperiod är ett exempel på att det inte tas tillräckliga krafttag. Antalet poliser sjunker samtidigt som parallellsamhällen träder fram, och den allra grövsta brottsligheten, som sexualbrott och dödsskjutningar, når rekordnivåer. Under dagens debatt har vi hört vad som hände för bara några dagar sedan.

Detta behöver åtgärdas. Vi behöver fler poliser och bättre verktyg för att bekämpa brottsligheten, och de som döms förtjänar hårdare straff. Detta kommer att få konsekvenser för hela rättskedjan, från polis, åklagare och domstol till kriminalvård.

Herr talman! För en månad sedan gjorde jag ett studiebesök på Boråsanstalten och fick då en inblick den verklighet som Kriminalvårdens generaldirektör beskriver, nämligen platsbristen. Det råder överbeläggning, vilket innebär att interner måste dela rum. Vi kan alla fundera på vad detta kan medföra. Överbeläggningar har tidigare skapat problem. Det har förekommit rymningar, upplopp, fritagningar och gisslansituationer.

När nu antalet intagna i kriminalvården ökar är det viktigt att de resurser som krävs tillförs, vilket är en prioriterad fråga för oss kristdemokrater. Kriminalvården har ett svårt uppdrag som kommer att bli ännu svårare framöver.

Fängelser kan också vara en miljö där våldsbejakande extremism frodas. Därför är det viktigt att vi gör insatser som motverkar denna tendens.

Herr talman! Inom området vi nu debatterar har utskottsmajoriteten fyra tillkännagivanden. Tillkännagivanden är ett bra sätt för justitieutskottet att driva på regeringen. Vi ser att det behövs insatser på områden där det inte tas fram tillräckligt omfattande förslag i tid.

Tillkännagivandena berör fyra områden.

Ett är att kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall ska förstärkas. Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff, dels ska den som har begått brott ges möjlighet och hjälp att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna.

Ett annat tillkännagivande handlar om vikten av att ta fram ett nationellt exitprogram för personer som vill lämna det kriminella livet. Sverige har allvarliga problem med brott kopplade till kriminella uppgörelser. Gängkriminaliteten drabbar dem som bor i Sveriges utsatta områden extra hårt, och den måste därför mötas med kraft. För personer som vill lämna kriminaliteten bakom sig bör det finnas adekvat stöd. Därför bör ett nationellt exitprogram införas för personer som vill lämna det kriminella livet.

Herr talman! Både jag och utskottet ser ett behov av att det bildas en särskild enhet inom Kriminalvården som tar över ansvaret för unga som har begått grova brott. Kriminalvården har en viktig roll i att stärka arbetet med att förebygga återfall i brott, och det gäller såväl yngre som äldre personer.

Tyvärr räcker socialtjänstens insatser inte till för de ungdomar som ställer sig helt utanför samhällets spelregler. Det gäller bland annat de ungdomar som begår grova brott i gängmiljö. Denna grupp bör därför bli statens snarare än kommunernas ansvar. Syftet är inte främst att straffa utan att vidta åtgärder som ger bättre förutsättningar att lyckas än en traditionell socialtjänsts insatser.

Förutom dessa förslag har det nämnts att det i utskottet finns en majoritet för att tillkännage att vi bör öka samarbetet med andra länder för att få fler utländska medborgare att avtjäna straff i hemlandet.

Herr talman! Förutom de förslag som enligt utskottet ska vinna bifall vill jag lyfta fram ytterligare ett viktigt område. Det handlar om att det behöver tas fram en mer genomtänkt plan för Kriminalvårdens expansion och framtida fängelseetableringar.

Under den senaste tiden har problemet med platsbrist i svenska fängelser uppmärksammats. Den höga beläggningen äventyrar personalens säkerhet, ökar risken för incidenter mellan intagna och försämrar möjligheten till rehabilitering. Kriminalvården har under flera år pekat på att olika straffskärpningar innebär högre krav på Kriminalvårdens verksamhet. I ljuset av detta finns behov av att det tas fram en konkret och långsiktig plan för Kriminalvårdens expansion och framtida fängelseetablering.

Herr talman! Resurstilldelningen till Kriminalvården är viktig. Jag kan bara konstatera att vi i utskottet har debatterat - frågan berördes även under statsministerns frågestund - att Kriminalvården får mer pengar men på bekostnad av polisen. Den satsning som har sin grund i M-KD-budgeten, med tillskjutande av medel till polis och kriminalvård, får nu en förändring som innebär att Kriminalvården visserligen får mer pengar men att de som får betala är polisen.

Vi kan här säga att den politiska oppositionen tar billiga poäng. Men jag tycker att när rikspolischefen också uttrycker oro och det faktum att kostnaderna kvarstår löser vi inte problemen genom att flytta runt i budgeten. Vi behöver ta ordentliga tag så att Kriminalvården får de medel som behövs för de behov som finns. Det är lite skevt att jämföra den budget som lades fram i höstas med den vårbudget som nu har presenterats av den nuvarande styrande koalitionen. Det kanske kommer något som är mer relevant att jämföra. Den som väntar på något gott kanske får se något ytterligare.

Herr talman! Jag stöder givetvis de tillkännagivanden som utskottet har tillstyrkt och de reservationer som Kristdemokraterna har, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 19.

(Applåder)

Herr talman! Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff, dels ska den som begått brott ges möjlighet och hjälp att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjligheter att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna.

Det är självklart att vi tillsammans ställer oss bakom att Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott bör förstärkas. Det känns som att det är hela grundidén med Kriminalvårdens arbete. Men man kanske snarare skulle fundera över varför det arbetet inte finns på plats sedan tidigare.

Jag har inte under min tid som politiker träffat intagna, men jag har däremot jobbat med många ungdomar som har suttit inne. Jag har mött dem utifrån den roll jag hade i mitt arbete som nationell samordnare mot hedersrelaterat våld. Jag har ställt frågor till framför allt unga killar och även tjejer hur de själva ser på den tid de har tillbringat i Kriminalvården.

När de kommer ut från Kriminalvården vid dryga 20 års ålder är den bild de ger att deras liv är kört. Det spelar ingen roll vad de gör eftersom det inte kommer att ske någon förändring. Man skulle ha varit där när de var fyra fem år gamla. Där började våldet hemma hos dem. De fick problem i skolan, och tidigt kände de att de inte klarade av utbildningen. Likadant har det varit i deras närområde där de har vuxit upp.

Men det intressanta är att när de väl blivit dömda har många av dem fått insatser för att hantera deras aggressiva beteenden, men uppdraget att göra sin syster illa handlar många gånger inte om deras aggression utan om tvång från andra.

När omgivningen ser det som en fördel om en ung människa ändrar sitt beteende finns förutsättningar för dessa unga killar. Många av de unga killarna undrar vad som händer när de kommer hem och säger till familjen att de förstår att det familjen tvingade dem att göra var fel. Då undrar de hur de tas emot i familjen.

Utskottet har ett särskilt tillkännagivande om att en särskild enhet inom Kriminalvården ska fokusera på unga människor. Jag tror att det arbetet skulle kunna utvecklas till att verkligen förstå dessa unga människor även inom Kriminalvården.

Jag har också mött unga tjejer som på grund av bristande insatser har tvingats lämna sina familjer och hamnat i utsatthet, missbruk och kriminalitet. När de hamnar i fängelse känner de sig för första gången fria. Det har varit första gången de inte har varit rädda eftersom de vet att ingen i familjen kan komma åt dem där. Det är en sorglig verklighet, men det är också en möjlighet. Där har tjejerna fått en chans tack vare en god kontakt mellan dem och Kriminalvården, som kan förstå tjejerna.

Vi från Liberalerna har ställt oss bakom Vänsterpartiets motion om att stärka barnrättsperspektivet, det vill säga att ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att titta på barn vars vårdnadshavare är dömda.

Jag har varit inne på anstalt. Jag är ordförande i Bufff - Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse. Jag har varit med om att barn gråter när vi går in och går ut från anstalten, inte bara för att det är en svår situation att lämna en förälder på anstalt utan också på grund av det bemötande barnen får där de känner sig näst intill skyldiga. Det är viktigt att förstå hur det känns för ett barn att ha en dömd vårdnadshavare.

Jag har också varit på anstalt med barn som inte vill träffa sin vårdnadshavare. Vi har diskuterat att det inte är lämpligt. Det är viktigt att se att det kan finnas stora skillnader.

Jag fick vid ett tillfälle ett samtal från en anställd inom Kriminalvården som var förtvivlad, som berättade att när barnet kom in kissade barnet på sig direkt när det fick se pappan. Trots det hade socialtjänsten tyckt att det var självklart att pappan skulle ha rätt att träffa sitt barn.

Förutom att Kriminalvården måste få en ökad kunskap i att bemöta barnen måste också resurser läggas på kommuner. Det här är hemligheter som barn tvingas bära i sin ensamhet. Det är hemligheter som de lär sig att inte prata med någon om.

När den vårdnadshavare som befinner sig utanför anstalten protesterar får det också konsekvenser. Jag kommer aldrig att glömma den mamma som vägrade lämna ut sitt barn från kvinnojouren. Pojken hade sett henne bli näst intill ihjälslagen. Ändå bedömde socialtjänsten att pojken tillsammans med okända människor skulle besöka pappan när han satt frihetsberövad i fängelse.

Vi höll kvar pojken. Vi lät inte honom gå ut. Men till slut kom man med polishandräckning och tog med sig pojken. När pojken kom tillbaka tog det en vecka och sedan hade han tappat allt hår av chocken. Han har aldrig fått tillbaka håret.

Vi vet att för barn som växer upp i miljöer där det finns kriminalitet och utsatthet finns också en riskfaktor för att de själva ska hamna i kriminalitet. När vi diskuterar dessa frågor måste vi se till helhetsperspektivet i att förstå vilka insatser som krävs. Ta till exempel de unga killar på en anstalt som vill träffa en kurator, men det finns ingen. De får träffa en präst eller en imam. Det är vad som finns att tillgå.

Oavsett vilka satsningar som görs, om det är fråga om överbeläggningar och så vidare, måste vi mena allvar. Vi liberaler anser att när det gäller de unga människor som blir dömda för ett brott för första gången - många av dem har begått brott tidigare men inte blivit dömda för dem - är det viktigt att komma ihåg att de inte kommer att ändra sitt beteende om de inte får möjligheten till en förändring.

Vi liberaler ställer oss, som vi ofta gör, bakom en motion från Vänsterpartiet. Vi yrkar därför bifall till reservation 16 i betänkandet. Vi ställer oss självklart också bakom vår andra reservation och utskottets övriga förslag till beslut i betänkandet.

Herr talman! Det brukar inte gå ett anförande utan att Liberalerna talar om Europa. Det här tror jag var första gången vi inte hörde Liberalerna vädja till EU:s övermakt för att lösa Sveriges problem.

Tidigare har det handlat om den överstatliga åklagarmyndigheten - en käpphäst i justitieutskottet, där Liberalerna har fäktats länge och väl. Vi har delade meningar i den frågan. Men när det gäller fängelsekapaciteten i Sverige är det vida erkänt i denna kammare att den är ansträngd till bristningsgränsen.

Detta hänger såklart ihop med de tidigare budgetsatsningar som Liberalerna delvis har medverkat till genom att inte utgöra en ordentlig opposition så som Sverigedemokraterna har gjort. Anslagsökningen för Kriminalvården var liksom en politisk nyhet för de flesta partier förra året. Vi hade för flera år sedan, föregående mandatperiod, behövt se anslagsökningar till Kriminalvården för att möta den utveckling vi ser i dag.

Min fråga till ett EU-vänligt parti som Liberalerna, som ofta vädjar till EU:s övermakt eller EU:s samarbetsförmåga, är: Kan Liberalerna tänka sig, rent principiellt, att ställa sig bakom Sverigedemokraternas förslag om att hyra fängelseplatser i andra europeiska länder? Det var så Norge tacklade sin puckel av överbeläggning på anstalter. Även andra europeiska länder har använt sig av modellen, i detta fall i samarbete med Nederländerna.

I dagarna har Sverigedemokraterna presenterat en kraftig budgetsatsning på att hyra fängelseplatser i andra länder i Europa för att hantera den situation vi ser i Sverige i dag med överbeläggning och det våld som det kan innebära för både intagna och personal på våra anstalter.

Kan Liberalerna principiellt, som ett EU-vänligt parti, tänka sig någon form av samordning av Europas samlade fängelsekapacitet för att lösa Sveriges problem med överbeläggning?

Herr talman! Tack, Adam! När det gäller EU har du helt rätt - vi tror på samarbete. Vi tror inte på överstatlighet, utan vi tänker att detta kommer att gynna oss alla.

Jag fick frågan huruvida vi kan tänka oss att ha platser i andra länder. Det är klart att det är någonting man måste titta på. Här och nu säger jag varken ja eller nej. Jag har ännu inte blivit så mycket politiker att jag pratar om det jag inte kan, så jag kan säga att jag inte har tillräckligt med kunskap. Men självklart är det en fråga i ett pragmatiskt sätt att tänka.

Däremot har man hört att det har varit ganska kostsamt att ha dessa platser. Sverigedemokraterna gillar ju inte att vi betalar dyra pengar till Europa, så det måste man väl fundera över. Vi kanske ska använda de pengar som detta skulle kosta utöver vad det skulle kosta att hantera det hemma till att utveckla vår egen kriminalvård och de platserna.

Jag tänker också på det du själv anförde i replikskiftet med Linda Westerlund Snecker. Vi måste kanske börja med att fullfölja det vi beslutat om de utländska medborgare som skulle kunna avtjäna sitt straff i ett annat europeiskt land. Vi kan börja med att reda ut den delen och använda de pengarna till att bygga ut.

Men jag är pragmatiker. Självklart är detta förslag någonting vi måste åtminstone titta på.

Herr talman! Min fråga var inte ställd för att gå i konflikt på något sätt utan för att sikta framåt. Vad kan vi göra framgent för att lösa den akuta situation som den rödgröna regeringen har stort ansvar för att Sverige har försatt sig i? Det är som sagt överbeläggning på våra fängelser. Det kan få allvarliga konsekvenser, vilket har belysts av flera partier i debatten.

Jag är glad att Liberalerna har valt att ansluta sig till det tillkännagivande som finns i betänkandet om att rikta ett uppdrag till regeringen att påbörja arbetet med att se till att de samarbetsavtal som finns inom Europa också efterlevs av samtliga länder. Som jag har konstaterat har vi 3 000 utlänningar intagna på våra anstalter, alltså en tredjedel av dem som tas in. 50 av dem får sina straff verkställda i sina hemländer. Det är långt ifrån tillfredsställande. Därför är det glädjande att Liberalerna väljer att ansluta sig till den konservativa oppositionen i just den enskilda frågan.

Men detta ger såklart inga garantier. Även om Sverige skulle påbörja ett aktivt arbete finns det inga garantier för att systemet börjar fungera. Som bekant kan EU-lösningar vara krångliga, och ibland kan man stånga sin panna blodig utan att få några nämnvärda resultat.

Det som däremot har fungerat är just att hyra fängelseplatser. Då tecknas ett avtal mellan två olika länder, och man får en befintlig lösning på plats ganska snabbt.

Min uppmaning till det Europavänliga partiet är att ta med detta till arbetsbänken och till nästa riksdagsårs motionsflod. Vi får se till att samla en utskottsmajoritet, inklusive Liberalerna, för ett förslag om att hyra fängelseplatser i andra länder. Det tror jag är en framkomlig väg för att råda bot på den akuta överbeläggningen.

Herr talman! Jag tror inte att jag har så mycket mer att tillägga till samtalet eller debatten.

Men jag tror att vi är ett pragmatiskt parti. Det är klart att vi ska titta på detta. Vi ska använda EU där det är möjligt - men inte till någon överkostnad. Framför allt är det bara att lappa och laga i stället för att ta tag i det faktiska problemet.

Först och främst ska vi se till att de som inte är svenska medborgare och kan avtjäna sina straff i sina hemländer också gör det. Vi ska bygga ut så att vi har den kapacitet som krävs.

Men självklart låser vi oss inte. Jag vill säga så här: Vi ställer oss inte bakom konservativa lösningar utan bakom pragmatiska idéer, oavsett vem som väljer att lyfta fram dem.

Herr talman! "Bättre ut" - det är kanske den bästa slogan en svensk myndighet eller kommun har. Det är Kriminalvårdens slogan, och de två orden beskriver på ett koncist sätt vad uppdraget innebär: att den som kommer ut ur fängelse ska vara bättre på andra sidan, vara mer anpassad till ett normalt liv än när den kom in.

Vi debatterade tidigare i dag en myndighet på samma spektrum, Polismyndigheten, som möter många svårigheter. Den myndighet vi diskuterar här, Kriminalvården, har också ett svårt uppdrag. Den frihetsberövar människor och håller dem inlåsta, och den har fått ett svårare uppdrag på det sättet att det är allt fler som är inlåsta.

När straffen skärps, vilket har skett för en lång rad brott, kommer fler att sitta i fängelse under längre tid. Det får förstås direkta konsekvenser för Kriminalvården. Varje dag i häkte eller på anstalt kostar flera tusen kronor. Men det är inte bara en ekonomisk fråga - långt därifrån. Det är en fråga om plats, rent fysiskt.

Vi brukar i många sammanhang tala om finansieringsprincipen. När riksdagen beslutar om förändringar på olika områden skjuter den också till pengar. När man ger kommuner ökat ansvar enligt lag skjuter man också till pengar för att de ska klara det. När det gäller detta har Kriminalvården inte fått uppräkningar över tid på det sätt som den kanske borde ha fått. Man behöver resurstillskott när man får utökade uppdrag.

Häktena och fängelserna är i dag överbelagda. De flesta av oss som sitter i utskottet har säkerligen sett statistiken men också gjort besök på häkten eller anstalter och sett hur det ser ut rent faktiskt. De på plats i de olika verksamheterna får trolla med knäna, och det finns inte minst säkerhetsaspekter att förhålla sig till. Det är ju trots allt dömda personer man arbetar med.

Att det ser ut på detta sätt följer en internationell trend. Sverige är långt ifrån ensamt om att ha gjort straffskärpningar för olika typer av brott. Konsekvenserna är också likartade: Fler hamnar i fängelse under längre tid.

För en tid sedan presenterade riksåklagaren en offentlig utredning som handlar om den så kallade straffreduktionen för unga vuxna. Riksåklagarens uppdrag var att föreslå att den ska avskaffas. Man kan förstås diskutera om det är rätt eller fel, men oavsett vilket kan vi väl enas om att ett avskaffande skulle få stora konsekvenser.

I en tid när Kriminalvården är högt belastad och har stort tryck och det råder överbeläggning kommer, inte minst när det gäller unga vuxna, uppdraget att rehabilitera och göra så att man kommer ut på ett bättre sätt att bli svårare. Detta måste vi ha med oss, för det gäller inte minst de unga vuxna eller straffmyndiga barn som begått brott.

För att man inte ska fastna i kriminalitet och ägna sig åt det under hela sin vuxentid måste man få stöd. Man måste få grundläggande behörighet och gymnasieutbildning för att ha en vettig chans att klara ett hederligt liv där man försörjer sig själv med ett vanligt jobb.

Slutligen, herr talman, måste vi alla ha med oss att vi, om vi ska klara situationen genom en bättre kriminalvård och inte ha lika fullt som i dag, kommer att behöva fler anstalter. De måste ligga någonstans. På de befintliga platserna fungerar verksamheten ofta bra, men när det ska byggas nya häkten eller anstalter är det ofta motstånd lokalt. Det ligger på allas vårt ansvar att inse att om vi vill ha ökad kapacitet måste anstalterna rent fysiskt finnas någonstans.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 21.

Herr talman! När det gäller kriminalvårdsfrågor har vi här några gånger repeterat att situationen med överbeläggning på våra anstalter är näst intill alarmerande. Vi har i detta betänkande ett tillkännagivande till regeringen. Det är kanske lite oklart vilket utfallet blir här i kammaren om ungefär 20 minuter.

Tillkännagivandet handlar om att regeringen måste påbörja ett aktivt arbete för att verkställa intentionen med det samarbete som finns mellan europeiska länder när det gäller att utlänningar från andra europeiska länder ska få sina straff verkställda i sina respektive hemländer. Detta arbete måste påbörjas skyndsamt.

Som jag har sagt tidigare i debatten skrevs ca 3 000 personer in under föregående år, varav ungefär 50 har fått sina straff verkställda i sina egna hemländer. Detta är en utveckling som dessutom har gått åt fel håll. Tidigare år har fler utlänningar dömda i Sverige fått sina straff verkställda i andra länder.

När den rödgröna regeringen nu sitter vid makten och allt går åt fel håll riktar vi ett tillkännagivande av en orsak. Vi gör det inte av okynne för att vi vill vara stökiga i riksdagen, utan det handlar om att utvecklingen går åt fel håll. Jag undrar på vilket sätt Rasmus Ling, som företrädare för regeringen, tycker att en reservation är motiverad mot bakgrund av vårt tillkännagivande om verkställighet i de egna hemländerna.

Herr talman! Jo, det handlar faktiskt om okynne när man lägger fram tillkännagivanden om saker som uppenbarligen redan pågår och är på väg. Då kan man faktiskt inte kalla det för något annat.

Jag och mitt parti tycker generellt att det är bra att vi samarbetar i Europa, till skillnad från Adam Marttinens parti, som inte vill att Sverige ska vara med i EU över huvud taget. Även på kriminalvårdsområdet är det naturligtvis bra. När det gäller människor som har blivit dömda till fängelsestraff och efter avtjänat straff ska bo och verka i ett annat land, där de har sitt medborgarskap, är det jättebra om det kan lösas så att de kan avtjäna straffet i det landet. Där har vi nog inte någon skiljaktighet.

Vad det handlar om här är dock att man upprepade gånger - det är inte bara i det här ärendet, utan detta är ett mönster vi ser - riktar tillkännagivanden trots att man vet att saker kommer att hända och att arbetet pågår på Regeringskansliet. Jag kan tycka att det är beklagligt att man hanterar riksdagen på det sättet.

Herr talman! Jag noterar att Rasmus Ling, företrädare för regeringspartierna, tycker att vi i riksdagen ska vara nöjda med att utvecklingen går åt fel håll. Som jag sa i min första replik har vi haft en utveckling där färre personer får sina straff verkställda i sina hemländer, trots att åren går.

Mot bakgrund av att vi har överbeläggning på våra anstalter är detta en anmärkningsvärd utveckling. Denna utveckling har vi sett under flera år, inte bara från föregående år till i år. Den har pågått under fyra fem år i följd, från det att vi antog samarbetsavtalet inom EU 2015. Utvecklingen har år efter år gått åt fel håll.

Ledamoten Rasmus Ling påstår att det pågår ett arbete med detta inom Regeringskansliet. Det som pågår är att utvecklingen går åt fel håll. Färre personer får sina straff verkställda i sina egna hemländer. Det är klart att vi i riksdagen inte ska vara nöjda med denna utveckling, och det är väl självklart att riksdagen ska uppmana regeringen att göra det som förväntas - speciellt mot bakgrund av att vi har överbeläggning på våra anstalter och att väldigt allvarliga situationer kan uppstå där till följd av detta.

Detta arbete tål inte att dras i långbänk ett år till. Det här måste regeringen skyndsamt få att fungera bättre. Som sagt, 3 000 utlänningar är intagna på svenska anstalter, och 50 personer har fått sina straff verkställda i sina hemländer. Detta är långt ifrån tillfredsställande, och ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga är fullt befogat.

Herr talman! Jag är glad över det nyväckta intresset för överbeläggningarna inom Kriminalvården från Sverigedemokraternas sida. Överbeläggningarna beror inte bara på att straffen har skärpts på en lång rad områden utan också på att vi inte har byggt nya anstalter. På de ställen där Kriminalvården faktiskt har velat bygga ny kapacitet - i södra Sverige, i Svedala i Skåne - har Sverigedemokraterna motsatt sig detta allt man har kunnat. Man har hotat med att överklaga, bildat protestgrupper och så vidare.

Var någonstans, Adam Marttinen, har Sverigedemokraterna jobbat för att man ska etablera något fängelse för att bygga upp den kapacitet som behövs?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Herr talman! Hälsa är fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. En god hälsa är en bred definition, och varje person är unik. Välbefinnande är både ett generellt mål för befolkningen och något som varje enskild person ska kunna känna.

Hälso- och sjukvården har till uppgift att både arbeta hälsofrämjande och ge god vård när jag blivit sjuk. Socialtjänsten finns också där och har som mål att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, ge förutsättningar för jämlikhet i levnadsvillkor och möjliggöra ett aktivt deltagande i samhällslivet. Det civila samhället bidrar också till välbefinnande och god hälsa.

Generellt sett mår vi ganska bra i Sverige. Vi har en god folkhälsa, och den har förbättrats genom åren. Men den psykiska hälsan har inte förbättrats; den har försämrats. Det kan handla om besvär som oro, sömnsvårigheter, depression eller ångest - besvär som påverkar mitt liv under en kortare period och varav en del går över av sig själva. Men det kan också vara besvär som leder till livslång sjukdom och förändrar hela mitt liv - besvär som jag behöver kontinuerlig hjälp för att klara av.

Ungefär var tredje person som befinner sig i vårdcentralens väntrum söker för någon form av psykisk ohälsa. WHO anger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna för hela folkhälsan. Det är alltså en samhällsfråga att möta den psykiska ohälsan. Den drabbar unga, den drabbar mitt i livet och den drabbar den som är årsrik.

Att ge uthållig och samordnad hjälp till den som har psykisk sjukdom eller psykiska besvär är en självklar del av välfärden. Det är en del av välfärdens kärna, och man ska få del av den oavsett vem man är och var man bor. Att förebygga psykisk ohälsa är en framtidsinvestering som vi inte har råd att låta bli att göra.

Vi i socialutskottet har valt att göra frågor om psykisk ohälsa till ett eget område när vi debatterar de motioner som skrivits i höstas. Det finns anledning för hela politiken att göra psykisk ohälsa till eget område där vi enas om mål och strategier, så att vi kan bli uthålliga i det vi gör.

Kristdemokraterna står bakom samtliga sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag här bifall bara till reservation 4 under punkt 2.

Vi vet en del, men sammantaget vet vi för lite om varför den psykiska ohälsan ökar. Ska vi lyckas arbeta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande behöver vi veta mer om orsakerna. Därför har vi kristdemokrater föreslagit det. Jag tror att det är viktigt att fylla på med kunskap och ta reda på det vi kan om hälsa och ohälsa. Vi behöver se det som den samhällsfråga det är. Då blir också åtgärderna bättre.

Herr talman! Ett område där alla partier i utskottet har enats rör samsjuklighet. Det handlar om människor som har både beroendesjukdom och annan psykisk sjukdom. Att leva med beroendeproblematik är att leva med en sjukdom. Det är inte en fråga om karaktär, utan det är en beroendesjukdom som kräver samordnade insatser av kompetent personal. Detsamma gäller vid annan svår psykisk ohälsa.

För en del människor är det alltså samsjuklighet - man har båda dessa eller kanske till och med fler sjukdomar - som man lever med. Det är en väldigt utsatt situation, där vi från det offentliga inte alltid förmår att ge den hjälp som behövs. Vi har svårt att ge stöd och behandling som hänger ihop, trots många insatser som ibland pågår under lång tid. I stället blir det för många människor med samsjuklighet ett bollande mellan verksamheter och huvudmän.

Ingen tar ett helhetsansvar, och det blir ett lapptäcke av insatser - ett lapptäcke som inte håller ihop. Ibland har det fler hål än lappar. Vi behöver många insatser som fogas till varandra. De kommer att se olika ut för olika personer eftersom behoven är unika, men gemensamt för alla är att insatserna ska hänga ihop. I dag är det stor risk för att det blir ett hål i lapptäcket. Det finns en risk för att man faller igenom. Ibland har hålet blivit så stort att man faller igenom även om man lagt en stor fin lapp i hålet. Om lappen inte hänger ihop med det övriga räcker det ändå inte.

Utskottet har enats om att frågan om samsjuklighet är mycket angelägen och att det dubbla huvudmannaskapet behöver förändras. Det ska vara en huvudman som är ansvarig för vården av personer som lider av både beroendesjukdom och psykisk ohälsa. Det är ett viktigt steg, men räcker det? Nej, inte alls. Det krävs mycket mer för att vi ska lyckas bättre och ge god vård, stöd och behandling till människor med samsjuklighet. Men att låta det dubbla huvudmannaskapet bestå tycker jag inte är ansvarigt när vi vet att det är en del av problemet.

Jag är glad över att yrkanden från oss kristdemokrater och andra partier nu har hörsammats och att ett enigt utskott nu går fram till kammaren med detta.

För att vända den negativa utvecklingen av psykisk ohälsa är en samordnad god nära vård oerhört angelägen. Såväl den pågående socialtjänstutredningen som primärvårdsutredningen är viktiga och kommer att ha betydelse för hur vi arbetar vidare framåt.

Herr talman! Jag vill avsluta med att tacka alla i utskottet för ett gott samarbete. Ibland tycker vi olika och landar i olika förslag. Andra gånger landar vi gemensamt. Jag tycker att det är bra att vi kan göra både och i utskottet.

(Applåder)

(forts. § 11)

Fru talman! Senast jag debatterade psykisk ohälsa i denna kammare var under den allmänpolitiska debatten i höstas. Då avslutade jag med orden: "Vi moderater tar den ökande psykiska ohälsan på stort allvar. (.) Det brådskar att ta tag i det faktum att allt fler mår dåligt. Låt oss göra detta tillsammans."

Det är verkligen glädjande att vi faktiskt gör detta tillsammans här i dag. Vi har två tillkännagivanden som utskottet tillstyrker och som kammaren således bifaller. Psykisk ohälsa är ett område där vi behöver kroka arm över partigränser och blockgränser. Detta är precis vad vi gör här i dag, och det är jag stolt över.

Forum for Health Policy är en ideell, oberoende tankesmedja som har som syfte att inspirera och driva på utveckling och innovation inom vård och omsorg. För en vecka sedan skrev de en debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag hoppas att alla i kammaren läste den. Rubriken löd: "Vi behöver en New York-plan mot psykisk ohälsa".

Jag blev verkligen inspirerad av det nya grepp som man har tagit till i New York. Borgmästaren har gett ett uppdrag och skickat med 1 miljard kronor. Under fyra år ska man investera i olika åtgärder för att möta psykisk ohälsa. Bland annat ska hela 250 000 personer utbildas i första hjälpen för psykisk ohälsa. Det handlar också om att man ska identifiera och behandla alla gravida mödrar med depression, att man ska inrätta en organisation med 400 stödpersoner i primärvården och att ett hundratal socialarbetare och psykologer har kopplats till skolorna för att utbilda föräldrar i psykisk hälsa. Detta är bara några av de förslag och initiativ som finns. Det är totalt 54 initiativ, och dessa ska såklart följas upp noga och utvärderas.

Varför berättar jag då om detta exempel från USA? Jo, med tanke på den ökade psykiska ohälsa som finns både i USA och här i Sverige finns det ett stort behov av att låta sig inspireras att ta helhetsgrepp och ha ett nytänkande.

Vi moderater anser, precis som borgmästaren på andra sidan Atlanten, att det finns ett stort behov av en heltäckande strategi för området psykisk ohälsa. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till Moderaternas reservation nr 1 om en nationell strategi för området psykisk ohälsa. Vi vill att en nationell strategi bland annat ska innehålla förebyggande insatser, ett återinförande av den förstärkta vårdgaranti som tidigare fanns inom barn- och ungdomspsykiatrin, förbättrade förutsättningar för samarbete mellan olika aktörer, stärkt uppföljning och tillsyn inom psykiatrin och utökat samarbete med civilsamhället.

Jag vill säga några ord om de två tillkännagivanden som en majoritet i utskottet har kunnat enas om och som vi moderater ställer oss bakom. Jag är glad att utskottet ställer sig bakom det som från början var en alliansmotion, där stärkt tillsyn och uppföljning inom barn- och ungdomspsykiatrin föreslogs. Detta är grunden till det första tillkännagivandet. Att BUP håller en hög kvalitet i hela landet är en förutsättning för en jämlik vård inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Det andra tillkännagivandet är extra viktigt. Det handlar om samsjuklighet, alltså när en person lider av både psykisk ohälsa och en beroendesjukdom. För allmänheten tror jag att de stora problem som finns med delat huvudmannaskap blev väl kända när Sannes tragiska öde uppmärksammandes av Uppdrag granskning i november förra året. Det blev fullkomligt uppenbart att en person som både lider av psykisk ohälsa och har en beroendeproblematik behöver få hjälp av en och samma aktör. Så är det inte i dag. Nu får regeringen i uppdrag att se över hur samsjuklighet kan samlas hos en huvudman. Detta är bra och verkligen på tiden.

Fru talman! Min kollega har yrkat bifall till reservation nr 4, vilket är bra. Om vi någonsin ska lyckas minska den ökande psykiska ohälsan krävs ökad kunskap om varför den ökar så kraftigt. Det är först när vi vet orsakerna till ökningen som vi kan satsa förebyggande. Och om det är något som jag verkligen hoppas att vi kommer att diskutera i utskottet och här i kammaren de kommande nästan tre och ett halvt åren är det just det förebyggande arbetet.

(Applåder)

Fru talman! Vi har ingen plan. Den psykiska ohälsan är en av vår tids största folkhälsoutmaningar, men vi har ingen plan.

Den politiska debatten har blivit ett ekorrhjul där samma argument snurrar. Alla är överens, och ambitionerna finns: Vi måste göra något. Och det gör vi. De senaste tio åren har regeringar satsat över 10 miljarder totalt för att på olika sätt försöka stimulera utvecklingen inom området psykisk hälsa. Det är satsningar som i regel har varit projektfokuserade och kortsiktiga och där den statliga styrningen främst har verkat genom statsbidrag, nationella samordnare och olika slags överenskommelser. Det var varit försöksverksamheter, pilotprojekt, handlingsplaner och strategier - kortsiktiga och spretiga punktinsatser med avsaknad av analytiska åtgärder.

Enstaka problem observeras och ska lösas för stunden. Kvartalspolitiken är ett faktum, och ekorrhjulet fortsätter att snurra. Därför är det nu hög tid att tänka om. Komplexiteten i att möta den växande psykiska ohälsan kan inte ha undgått någon politiker.

Temporära förstärkningar är därför inte lösningen. Lösningen är en samlad och långsiktig statlig styrningsmodell, där man utgår från att den psykiska hälsan är hela samhällets ansvar och ser vikten av att samordna insatser och att arbeta tvärsektoriellt.

Fru talman! Sverigedemokraterna efterfrågar politisk konsensus, där alla partier i Sveriges riksdag för dialog och gemensamt lägger grunden för ett långsiktigt och hållbart arbete för att kunna ändra riktning och möta den stora utmaning som vi står inför.

Alla har del i ansvaret för den fortsatta utvecklingen, och med samlad kraft kan vi faktiskt göra skillnad.

Vi har sett exempel på de positiva effekter som politisk samsyn kan medföra när vi nu banar väg för att se över huvudmannaskap och lagstiftning för psykiatrisk tvångsvård och beroendevård. Det är ett oerhört viktigt beslut, som förhoppningsvis kan resultera i en samordnad reglering och en modern och diversifierad lag som förbättrar vård och hantering av personer med beroendeproblematik och svår psykisk ohälsa.

Att få följa Sanne, en ung kvinna med beroendeproblematik och psykisk ohälsa, i hennes individuella kamp i samhällsprogrammet Uppdrag granskning väckte starka känslor hos många av oss.

Konsekvensen blev således ett snabbt politiskt agerande som visar att politik kan vara pragmatisk och att vi kan samla majoritet för bra förslag oavsett partitillhörighet. Det inger trots allt hopp i den annars ganska cementerade och byråkratiska politiska sfären, där avsändaren många gånger väger tyngre än förslaget.

Fru talman! I början av april fick vi ta del av ny statistik från Socialstyrelsen som visar att förskrivningen av antidepressiva preparat fortsätter att öka. Den största procentuella ökningen har under de senaste åren varit bland barn och unga. Ett av hundra barn mellan 10 och 14 år fick under förra året antidepressiva läkemedel förskrivna. Förskrivningen av antidepressiva preparat har i åldern 10-14 år ökat med så mycket som 60 procent bland flickor och 40 procent bland pojkar sedan 2014. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Vi har under de senaste decennierna kunnat följa en utveckling som går mot en fortsatt ojämlikhet i hälsa och en ökning av självrapporterad psykisk ohälsa, främst bland barn och ungdomar. Det är en av många anledningar till att den psykiska hälsan måste vara ett prioriterat område, där vi också prövar nya angreppssätt och understryker vikten av insatser på alla samhällsnivåer. Utgångspunkten för detta är ett helhetstänkande, där vi inte avgränsar frågor om psykisk ohälsa till en fråga för psykiatrin eller för socialtjänsten.

Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 14.

Fru talman! Detta betänkande handlar om ett otroligt viktigt område, nämligen psykisk ohälsa. Men jag tänkte faktiskt fokusera på en av alla de saker som behandlas i betänkandet. Det handlar förstås om hur vi behandlar människor med beroendesjukdomar. I och med detta betänkande och i och med det riksdagsbeslut som kommer att fattas nästa vecka tar vi ett rejält steg framåt.

Svensk sjukvård är lysande på många sätt. Vi har behandlingsresultat som andra bara avundas oss. Men just vad gäller beroendesjukdomar, och framför allt när det gäller de som är narkotikaberoende, har vi oerhört dåliga resultat. Vi är på näst sista plats vid en EU-jämförelse. Det är fem gånger så många med narkotikaberoende som dör i Sverige jämfört med EU-genomsnittet. Det är bara Estland som har värre siffror än vad vi har.

Detta handlar om 1 000, ofta unga, människor som dör varje år. Det är alltså två till tre gånger fler än som dödas i trafiken. Detta beror på stora brister som vi har haft i hur vi har behandlat människor med beroendesjukdomar. Detta är stora siffror - 1 000 döda per år. Men man ska tänka på att det bakom varje siffra handlar om en käresta. Det kan handla om en mamma, om en pappa, om en son eller om en dotter.

Förra året hade vi ett seminarium här i riksdagen med 32 mammor som nyligen hade gett ut en bok - De begravde sina barn. Det är en bok om kvinnor som alla mist sina barn i drogdöden. Detta är en oerhört gripande bok som är svår att lägga ifrån sig. Efter att ha läst denna bok förstår man vidden av de stora bristerna i hur vi i Sverige behandlar människor som insjuknat i ett narkotikaberoende.

I denna bok uppmanar mammorna föräldrar att vara närvarande med sina barn för att kunna upptäcka tecken på drogmissbruk, och de vill skingra alla fördomar och tabun kring missbruket. Men de vill också allvarligt ifrågasätta den vård som vi erbjuder missbrukare i Sverige i dag.

De skriver: Många av oss upplever att myndigheters syn på missbrukarna är att om en missbrukare dör blir det ett problem mindre.

I Sverige dör fem gånger så många som i jämförbara länder i denna sjukdom. Då kan man fråga sig varför det är på det viset. Jo, det beror på att just när det gäller denna sjukdomsgrupp har behandlingen till stor del styrts av politiska beslut och ideologi och inte baserats på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det är framför allt två kraftfulla ideologiska låsningar som vi har haft att kämpa mot. Den ena kommer från 1970-talet. Då sa man att det är sociala missförhållanden som är orsaken till att vi har missbruk i Sverige och att om vi åtgärdar de sociala missförhållandena kommer missbruket att försvinna. Det är det som gör att vi har denna oerhört märkliga ordning i Sverige att det inte är sjukvården som har ansvar för behandlingen av denna sjukdomsgrupp utan den kommunala socialtjänsten. Det är i stort sett inga andra länder som har valt denna lösning. I detta betänkande tar vi nu ett steg bort från det.

Den andra låsningen är minst lika allvarlig, och den kommer från 1980-talet. Då trodde man att om man bara har en nollvision och ser till att narkotikan försvinner helt och hållet kommer detta inte att vara något problem. Det är det som har lett till den repressiva politik som vi har i Sverige, där vi har sagt till människor som har hamnat i missbruk och insjuknat i beroendesjukdomar: Du får sluta använda narkotika. Då löser sig dina problem.

Det är detta som man fortfarande ser i den svenska debatten.

I morse när jag slog upp Arbetarbladet och Gefle Dagblad där hemma läste jag vad det moderata regionrådet har sagt, nämligen att det är omoraliskt att starta särskilda lågtröskelmottagningar för människor med beroendesjukdomar.

Omoraliskt - det är alltså fem gånger så många som dör på grund av detta i Sverige som i andra jämförbara länder.

Det är dessa två ideologiska låsningar som har gjort att vi ligger absolut sämst till när det gäller att ta hand om denna grupp av människor. Det handlar om de människor som kanske står längst ned på samhällsstegen och som det har varit fritt fram för alla att spotta på och förakta och inte erbjuda den hjälp som de har rätt till.

Detta betänkande är ett stort steg framåt, eftersom utskottet - ett enigt utskott dessutom - nu säger att det får vara slut på detta med delade huvudmän. Det är helt orimligt att beroendesjukdomar, med tanke på den samsjuklighet som finns, ska behandlas av olika huvudmän. Ofta lyfter man fram psykisk sjukdom som en samsjuklighet. Där finns det siffror på att mellan 30 och uppåt 70 procent av alla som har en beroendesjukdom också har en annan psykiatrisk diagnos. Men det som man då glömmer är den somatiska samsjukligheten. Människor som är fast i en beroendesjukdom har nämligen även en stor andel andra somatiska sjukdomar.

Det är därför ett stort steg framåt när utskottet väljer att be regeringen att återkomma med förslag på detta område.

Det andra stora steget är att utskottet säger att vi också måste se över tvångslagstiftningen. Vi har tre olika tvångslagstiftningar som gör att det nästan är en plan i att människor ska falla mellan stolarna.

Det tredje stora steget, inte minst, är att det nu alltså är en enig riksdag som säger att farmakologisk behandling för människor med beroendesjukdomar ska vara tillgänglig i hela landet.

Det var inte så många år sedan som talare i denna talarstol sa: Ett statligt knark är också knark, och vi ska inte använda skattebetalarnas pengar för att betala knark till dem som är knarkare.

Nu tar vi ett stort steg framåt, och det känns oerhört skönt. Detta är ett viktigt steg. Min förhoppning nu är att regeringen snabbt svarar upp mot detta, tillsätter de utredningar som behövs och ser till att det inte bara blir ett tillkännagivande i Sveriges riksdag utan att det dessutom blir lagförslag som innebär konkreta förändringar.

Detta är dock inte nog. Det kommer att behövas ytterligare förändringar. Min och Centerpartiets förhoppning är att detta nu kan bli ett steg mot att vi säger: Även människor med beroendesjukdomar är värda behandling baserad inte på politisk ideologi och politiskt tyckande utan på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är nämligen den här gruppen värd.

Jag står bakom Centerpartiets samtliga reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall enbart till reservation nr 4. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack för ett strålande anförande, Anders W Jonsson! I vissa frågor kan man liksom kroka arm och gå framåt, och det är i just en sådan här fråga vi ska göra det. Jag blev alldeles tagen!

Resurser, egenmakt, snabb vård och rehabilitering som leder framåt - det är det människor som lider av olika typer av psykisk ohälsa ska få, inte sant? Så är det inte i dag. 50 procent av dem som vårdas för beroende har även psykisk ohälsa. Precis som Anders sa har det varit decennier av marginalisering av människor med beroende, och specifikt av människor med beroende och psykisk ohälsa. Det innebär att detta är en grupp som har väldigt svårt att känna hopp och framtidstro.

Fru talman! Det är fantastiskt att vi har tagit fram de här förslagen - de här viljeyttringarna - tillsammans. Det måste jag säga. När man har sett i runda slängar tusen döda missbrukare, år efter år, måste man göra någonting. Och dagens beroendepolitik motsvarar inte forskning och evidens. Precis så är det. Det har inte heller tillförts tillräckligt med resurser till beroendevården eller psykiatrin, fru talman.

Grundstenen för att möta psykisk ohälsa och beroende är välfärd som är solidariskt finansierad - och som vänsterpartist säger jag självklart att det inte ska vara vinster i välfärden - men givetvis även vård och behandling utifrån forskning och synsättet att jämlik hälsa ska ges till de personer som står längst bort. Så har det inte varit för de mest utsatta, och det är dags för dem nu. Vi hoppas på en uppryckning specifikt i Gävleborg samt i andra delar av Sverige.

Vi behöver också en psykiatri som tar ansvar för beroende med psykiska diagnoser och psykisk ohälsa. Det har egentligen ingen hindrat psykiatrin att göra - den har bara inte gjort det, på grund av ett förhållningssätt inom både socialtjänsten och beroendevården.

Lagändringar räcker dock inte. Vi hoppas ju nu att det blir en lagändring när det gäller huvudmannaskapet, men det kommer inte att räcka. Det behövs också en förändring i attityden gentemot människor med beroende. De ska ha rätt till jämlik hälsa och insatser som grundar sig på forskning, för - och det säger jag igen - så har det inte varit. Väldigt många har suttit och rört runt i sin egen lilla gryta, fru talman, när det gäller vilka typer av insatser det ska vara. Välfärden måste nå dem som är mest utsatta. Vi måste prioritera välfärden, inte skattesänkningar för dem som har det bäst - det vill jag också poängtera.

År 1995 genomförde vi psykiatrireformen, ni vet. Intentionen var att människor skulle ut i samhället. Detta stod alla bakom, och man måste säga att det var en fantastisk tanke. Men det måste också finnas politiska muskler i den här frågan, för att ge adekvat vård till de här personerna. De behöver samtal, bra boende, social samvaro, på sikt jobb och så vidare. Det handlar om att ge hopp, och att det inte blev så för alla dem som skrevs ut från institutionerna är uppenbart.

Egenmakt och inflytande tycker vi är nyckelord för människor som drabbas av psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Det är oerhört viktigt att de som söker vård inom psykiatrin - oavsett om det är på öppen avdelning, låst avdelning eller inom primärvården - vet sina rättigheter. Vi vill ta fram en rättighetskatalog för personer som söker vård för psykisk ohälsa. För personer med psykisk sjukdom behöver det finnas tydliga och väldigt adekvata riktlinjer, och de ska implementeras. Det vore väl bra? Vården ska nämligen vara sammanhållen och likvärdig runt om i Sverige. Den ska finnas på plats, fru talman. Det har vi sagt i vår reservation nr 3, som jag yrkar bifall till.

Psykologförbundet uppger att 33 procent av Sveriges vårdcentraler varken har anställd psykolog eller vårdavtal med privatpraktiserande psykolog. De kanske i och för sig har kuratorer som har gått steg 2-utbildning och så vidare, men vi tycker att det här är ganska alarmerande. Det gör nämligen tillgången till psykologisk behandling väldigt ojämlik. De som behöver hjälp i dag kan ju köpa den på stan om de har lite fetare plånbok, så att säga - bättre ekonomi och så vidare. Då blir det en klassfråga vilka som får de här samtalen. Tittar man in i psykiatrin i dag ser man att det kan vara så olyckligt att den som har haft exempelvis en psykos eller liknande - det är ju ett allvarligt tillstånd - och varit tvångsinlagd under kanske en vecka får tillgång till tre samtal inom psykiatrin, detta i Stockholm. Det är liksom inte till fyllest; det kan man väl ändå säga.

Sedan är det också så här: En del patienter nekas omedelbar hjälp för akut psykisk sjukdom som självmordstankar eller psykostillstånd, trots att detta är livshotande tillstånd. Detta innebär stora risker för personer som mår så dåligt. Vi vet också i dag, fru talman, att djup depression kan vara en dödlig sjukdom. Vi vill att det ska göras en översyn av vårdgarantin för psykiatriska diagnoser och föreslår åtgärder för att just de med allvarliga tillstånd ska kunna tas in direkt. Det är oerhört viktigt, fru talman. Det finns många berättelser om personer som inte har fått akut hjälp när de verkligen har behövt det.

Många inom de barn- och ungdomspsykiatriska verksamheterna inom regionerna upplever själva att deras uppdragsbeskrivningar är väldigt luddiga och vaga. Det finns inga gränsdragningar mellan BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, och övriga instanser. Det skapar också en förväntan på BUP och vad man ska kunna göra med väldigt komplexa patienter. Det krävs resurser, och de resurserna kanske inte alltid finns. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning som presenterar förslag för hur en nationellt samordnad vård för de mest utsatta och vårdkrävande barnen inom psykiatrin kan utformas, fru talman. De barnen far nämligen väldigt illa i dag. De får inte det de behöver.

Jag måste också passa på att i den här salen ställa en fråga till den nya konstellationen regeringen, bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och förhandlingsparten Liberalerna och Centerpartiet. Ni har ju tagit bort 90 miljoner, är det väl, från området psykisk ohälsa. De pengarna har i stället lagts på Apotek Produktion & Laboratorier AB i vårändringsbudgeten. Det hör ju ihop, kan man tycka, och jag tycker att det var lite märkligt. Men ni kanske har ett svar, och det vore underbart att få höra det i så fall. Vi blev nämligen lite förvånade. Det här är ju ett prioriterat område, inte sant?

Fru talman! Vi har många reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 3 och avslag på övriga motioner i ärendet.

Fru talman! Jag är övertygad om att varje människa som drabbas av svår sjukdom behöver god vård och stöd att få tillbaka sitt eget liv och sin frihet. Det var inte bättre förr, fru talman, men vi har heller inte gjort tillräckligt än.

Fru talman! Varje gång jag hör människor berätta om sina liv med psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, eller när jag träffar någon som oroar sig för och lever nära någon som de tycker om och som inte mår bra, slår det mig hur otroligt ömtålig man blir av psykisk sjukdom. Vi blir mycket ömtåliga, vi människor. Samtidigt slår det mig vilken otrolig skillnad det kan göra att få god vård och ett gott stöd där vi som patienter vet vem som är ansvarig, vem vi ska fråga när vi undrar någonting eller känner oss otrygga och vad vi kan förvänta oss.

Vi liberaler, fru talman, har ett antal förslag om just sådana förbättringar, som jag står bakom.

Beroendesjukdom är ju ingenting en människa väljer, lika lite som vi kan välja att låta bli att bryta lårbenshalsen eller välja att få eller inte få diabetes eller parkinson. Majoriteten av de människor som drabbas av beroendesjukdom, fru talman, lider också av en annan, bakomliggande sjukdom.

Sjuka människor ska inte bollas runt. Sjuka människor ska inte puttas som pingpongbollar mellan kommuner och regioner. Sjuka människor ska få vård - det är inte svårare än så. Därför behöver ansvaret för beroendevården självklart överföras till hälso- och sjukvården.

Det är ett viktigt beslut vi har framför oss i kammaren. Jag är väldigt glad över att det är ett gemensamt beslut och att vi har valt att äntligen ta detta steg. Jag tror att det betyder mycket för människor. Det är en knapptryckning för oss, men för vissa människor kan det förändra hela deras liv.

Jag är också glad över att vi väljer att säga just att vi är hela människor, med allt vi bär med oss i form av sjukdomar, friskhet och nära och kära, oavsett vilken sjukdom det gäller och oavsett vem vi råkar vara släkt med. Detta måste naturligtvis också gälla oavsett var i landet vi bor.

Det är viktigt att regeringen får i uppdrag att se över hur läkemedelsbehandlingen kan bli jämlik var vi än är skrivna. Rätt läkemedel kan göra hela skillnaden. Detta gäller naturligtvis all psykiatrisk vård, inte bara sådan som gäller beroende utan oavsett sjukdom.

Jag minns när jag för länge sedan läste psykiatri och hörde om när ett fungerande läkemedel för första gången upptäcktes som, i alla fall någorlunda, hjälpte mot schizofreni. Läkemedlet var så efterlängtat att det döptes efter en känd magiker och trollkarl, Truxa. Jag tror att det är så det kan kännas att lida av en mycket svår psykisk sjukdom och äntligen få sin hjälp.

Just därför är det helt oacceptabelt att vissa människor träffar en trollkarl som kan dra en kanin ur hatten medan andra människor, fru talman, träffar en person som inte har någon kanin att dra upp. Detta beror på var vi bor. Det får inte vara så. Det får inte gå till så.

Vi liberaler accepterar inte detta. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 2, som kräver att vården inte ska vara ett postkodlotteri.

Vi vill införa psykiatricentrum som är nationellt styrda. Vi vill ha en nationell psykiatrisatsning. Var vi än bor ska vi kunna lita på att det inte finns maskor att falla genom. Stödet och den goda vården ska finnas där var vi än är skrivna.

För ett barn, fru talman, är psykisk ohälsa ännu mer påtaglig, obegriplig och drabbande än vad den är för oss vuxna. Barnen måste få tidig hjälp, och detta kräver naturligtvis tidig upptäckt. Därför är det en viktig del av januariavtalet att elevhälsan ska stärkas och att vi skapar en ny vårdform där patienter snabbare får hjälp vid psykisk ohälsa, innan de hinner bli ännu sjukare.

Jag är glad över att överenskommelsen innebär att psykiatrin stärks och att vi upprättar ett mål om köfri barn- och ungdomspsykiatri, som vi sedan naturligtvis måste jobba hårt för att uppnå. Jag är övertygad om att det inte finns någon quickfix - här behöver såväl barn- och ungdomspsykiatri som skola, föräldrar och socialtjänst vara en del. Det finns inga lätta vägar mot målet.

Jag är också väldigt glad över att Liberalernas, Centerpartiets, Moderaternas och Kristdemokraternas förslag ser ut att bli verklighet. Kvaliteten måste stärkas i barn- och ungdomspsykiatrin genom att vi stärker tillsynen och uppföljningen. Detta tror jag är en mycket viktig nyckel.

Jag hade även velat att vi tog reda på mer om varför den upplevda psykiska ohälsan ökar så kraftigt; det skulle ha gjort den enklare att mota och förebygga. Men det var för många partier som sa nej och - än så länge - för få som valde att säga ja.

Det är ändå skönt att vara försiktigt glad när man pratar om något så eftersatt och allvarligt, fru talman, för det börjar röra på sig. Vi har mycket kvar, men jag tror att vi tillsammans kan nå väldigt långt. Jag tror också att detta kan vara en av de första snöbollarna och att vi när den rullar och blir allt större kommer att le när vi tittar på den.

Fru talman! Psykisk ohälsa kan drabba oss alla, oavsett om det beror på sjukdom, missbruk eller en för tuff social situation eller arbetsmiljösituation.

Om eller när någon drabbas är det viktigt att den redan tidigt kan få hjälp av läkare, psykologer, kuratorer eller annan relevant personal.

I medier har det lyfts fram hur personer hamnar mellan stolarna och inte får den vård de behöver utan skickas fram och tillbaka. Vi har fått berättat hur fasansfullt det kan vara både för den som drabbas och för de nära och kära runtomkring.

Regelverk och lagstiftningar krockar om man har flera sjukdomar. Det kan vara så att man har såväl ett missbruk och en beroendesjukdom som en psykisk sjukdom - det vi brukar kalla samsjuklighet. Det kan vara extra problematiskt att få den hjälp man behöver om man har flera sjukdomar. Den sjuke får hjälp för den ena sjukdomen. Personen mår kanske bättre efter ett tag och skrivs ut och skickas hem, för då anser vården att personen är färdigbehandlad. Men då har man inte fått hjälp med den andra sjukdomen. Risken är att personen åter blir sjuk, och då kanske sjukdomssituationen blir än värre.

Vi socialdemokrater tycker att den som är sjuk - oavsett om man fått sjukdomen genom dålig arbetsmiljö eller om man har en psykisk sjukdom eller en beroendesjukdom - måste få hjälp, oavsett vem som har ansvaret. Vi vet också att det faktiskt går att kroka arm och behandla personer samtidigt. Många vittnar ju om att det börjar med psykisk ohälsa, som gör att man startar sitt beroende av droger.

Fru talman! Regeringen fortsätter sitt arbete utifrån den nuvarande strategin för området psykisk hälsa. Som framgår av vårt betänkande har avsevärda satsningar gjorts på detta område. Under 2018 avsattes 1,7 miljarder för insatser som skulle gå till området psykisk hälsa.

Det som många glömmer bort är att vi måste se till att det finns kompetent personal som kan och vill jobba inom elevhälsan, psykiatrin och missbruksvården. Vi måste se till att personalen får rätt förutsättningar att göra ett bra jobb och att det blir lite mer status att jobba inom psykiatrin och missbruksvården, oavsett om den bedrivs i kommunen, regionen eller landstinget.

Vi måste också våga titta på hur de olika ersättningssystemen fungerar så att vi gör rätt saker - inte bara det som blir en extra pinne i statistiken som kan redovisas så att man kanske får en bättre ersättning just för den insatsen.

I den överenskommelse som träffades mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet anges att psykiatrin och elevhälsan ska stärkas och att ett mål om köfri barn- och ungdomspsykiatri ska slås fast. Detta har också Sveriges statsminister sagt i sin regeringsförklaring. Psykiatrin ska också byggas ut, och vi ska utreda en ny vårdform för patienter med lättare psykisk ohälsa.

SKL och staten ska sluta ett avtal om ett större statligt ansvarstagande med ökande resurser för att bland annat stärka elevhälsans främjande och förebyggande arbete, motverka mobbning och göra särskilda satsningar riktade mot riskpersoner.

Ibland låter det som om ingenting görs, men så är inte fallet. Det finns goda exempel på sådant som görs väldigt bra och på rätt sätt, men det är inte alltid de bästa som lyfts fram. Men självklart måste mer göras. Det som måste vara i fokus är att den som lider och drabbas av psykisk ohälsa ska få rätt hjälp och så tidigt som möjligt. Men man måste jobba mer förebyggande för att fler ska få en bra psykisk hälsa.

Fru talman! Det behövs mer forskning, kunskap och förståelse, för det ökar möjligheten till rätt vård och omsorg efter behov. Det är inte alltid den som lider av psykisk ohälsa som står längst fram på barrikaderna och ropar högst på vård och hjälp. Många vågar kanske inte ens prata om det eller söka den vård de behöver, för det är lättare att prata om och få förståelse för en nyopererad åkomma eller ett brutet ben än att prata om att man lider av en psykisk ohälsa, oavsett orsak.

Även om jag tycker att det har blivit bättre över tid har vi alla ett ansvar för att det blir lite mer lika, att vi tar den psykiska ohälsan och dess konsekvenser på allvar precis som vi gör med andra sjukdomar.

Fru talman! Vi har haft seminarium i riksdagen, och jag har själv varit ute på många ställen där man jobbar för fullt och på många olika sätt för att förbättra den psykiska hälsan och hjälpa dem med psykisk ohälsa. Det som behövs är mer samordning, mer förebyggande, tidiga insatser och behandlingar som går att få i hela landet.

För oss socialdemokrater är satsningar på vår gemensamma välfärd och de här sakerna viktigare än stora skattesänkningar för redan rika.

Avslutningsvis, medan rösten håller, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Roza Güclü Hedin (S).

Fru talman! Jag har en modest fråga till regeringsföreträdaren om den besparing på 90 miljoner som ni socialdemokrater har gjort tillsammans med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet på området psykisk hälsa. Jag måste säga att jag blev lite förvånad. Det står tydligt angivet i vårändringsbudgeten att pengarna har lagts som ett kapitaltillskott till Apotek Produktion & Laboratorier AB.

Jag vet, fru talman, att Ann-Christin har en ansträngd röst nu, men jag hoppas ändå att hon kan svara på hur ni tänkte med de 90 miljonerna.

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för frågan! Jag kan inte svara på frågan med hundra procents säkerhet. Men Karin Rågsjö liksom jag hade önskat något annat än den budget som gick igenom förra året. Det blev ju så mycket mindre pengar. Jag är lite osäker på om det Karin Rågsjö frågar om är den pott som inte hade använts tidigare. För att kunna presentera en budget med de pengar som behövdes togs pengar bort som inte hade använts. Jag tror, utan att vara till hundra procent säker, att det är den potten som man ser i budgeten. Jag kan gärna återkomma när jag har dubbelkollat med regeringen.

Frågor om psykisk ohälsa

Fru talman! Jag tycker att det låter lite märkligt att regeringen och Socialdemokraterna, som Ann-Christin Ahlberg representerar, valde att ta bort just pengarna för bekämpning av psykisk ohälsa, som är ett tickande problem, och att pengarna inte hade gått åt. Men, fru talman, jag ser fram emot Ann-Christins svar när rösten har kommit tillbaka och kontrollen är gjord.

Fru talman! Jag tycker att det är en relevant fråga. Självklart ska jag ta reda på hur det är, så att Karin Rågsjö får ett riktigt svar.

(Applåder)