Fru talman! Det är snöblandat regn och mörkt denna fredagskväll, och de har precis gått och lagt sig. Genom rullgardinens spalt noterar hon ändå att lyset på uthusen tänds. De styrs av ett relä som slår igång ljuset när någon kommer i närheten. Hon väcker sin man, och de tittar ut. De ser först ingenting, men de går ned till köksfönstret och noterar en bil som de inte känner igen en bit ned på infarten.
För bara några år sedan hade nog gissningen varit antingen att det var någon som irrat sig fel bland småvägarna så här långt från tätorten, eller att det var någon som behövde hjälp. Efter den senaste tidens alltför vanliga rapporter om stölder, inbrott och tjuvligor är gissningen snarare att det är fråga om någon som inte är där i goda syften.
De vågar inte gå ut, men de tänder ytterbelysningen från boningshuset så att tjuvarna - om det nu är sådana - ska veta att de är upptäckta. Men de verkar inte bry sig. Pensionärsparet som bor där känner en extra gång att ytterdörren är låst. Att låsa dörren är något de har börjat med först på senare år. Dörrarna brukade alltid vara olåsta, och om de åkte på något kortare ärende låste de dörren men lät nyckeln sitta i. Någon kunde ju behöva komma in och låna något.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Aktuell debatt med anledning av bemanningssitua-tionen inom polisen
De ringer 112 och får tala med polisen, men polisen har inte möjlighet att komma. Eftersom det är fredag kväll måste man tydligen ha en patrull i beredskap utanför den närmaste centralortens enda dansrestaurang utifall att det skulle bli bråk där. Ingen kommer till det äldre parets undsättning. Ingen kommer till deras hjälp. De vill inte ringa sin son och väcka honom. Det hade ändå inte spelat någon roll, för han bor tolv mil bort.
Efter en stund som känns som en evighet verkar det som att den främmande bilen åker iväg. De vill ändå inte gå ut och titta. Det är mörkt och kallt, och ingen av dem kan sova. De kokar kaffe och ställer fram mackor, men ingen av dem är särskilt hungrig. Känslan av obehag är övermäktig. Känslan av maktlöshet är tärande, liksom sorgen. Deras plats på jorden, platsen som varit deras hem och jorden som varit deras utkomst, platsen där deras barn har vuxit upp, platsen som känts som den tryggaste på jorden, är i denna stund något helt annat.
De får någon timmes sömn frampå småtimmarna. När det ljusnat går de och tittar och kan konstatera att det mycket riktigt har varit inbrott. De ringer polisen igen, denna gång 114 14, och får vänta nästan en timme på att få prata med någon.
Det var en timme som kändes meningslös eftersom polisen ändå inte gjorde något som helst för att försöka utreda brottet. Det hela lades ned - i brist på spaningsuppslag, sas det. Och det är väl inte så konstigt, för det letades inte direkt efter några spaningsuppslag.
Den här berättelsen är baserad på en verklig händelse. Deras son, han som bodde tolv mil bort, mejlade mig och berättade den här historien. Jag är säker på att samtliga vi som deltar i den här debatten har fått höra många liknande berättelser, kanske till och med den här - berättelser om människor, vanligt folk, som inte bara drabbas av brott utan också känner sig osedda och nonchalerade av rättsstaten.
På många håll gör man vad man kan. Man sätter in bättre lås, och man sätter upp larm och kameror. Man går samman i olika former av samverkan och varnar varandra när man ser någon bil som verkar misstänkt. Man har mobilbilder, signalement och registreringsnummer, och allt detta vill man ge vidare till polisen. Men man upplever i alldeles för många fall att det inte är till någon nytta, att polisen ändå inte gör någonting av det.
Inget samhälle - inte ens den hårdaste polisstat - kan hindra att sådant här händer, att människor tar sig rätten att bryta mot de regler som vi gemensamt satt upp för att kunna leva i fred och frihet. Men varje samhälle som vill säkra tryggheten måste kunna agera när brotten mot dessa regler äger rum. Brottsoffer måste bli sedda av rättsstaten. Brott ska utredas och kriminalitet förebyggas så långt det är möjligt.
Det är inte verkligheten i dag, och det har inte varit verkligheten på flera år. Det här mejlet fick jag redan tidigt 2015. Då hade ett arbete från vår sida i Centerpartiet redan kommit igång med att djuploda i just detta mörka fenomen: kringresande stöldligor på landsbygden. Det var ett arbete som ledde fram till några skarpa policyförslag, som vi sedan har fått majoritet för här i riksdagen och som regeringen förväntas leverera på. Möjligen kommer det att dröja tills efter regeringsskiftet i höst, men det finns saker att göra lagstiftningsvägen.
Fru talman! När vi betraktar den långsiktiga trenden för trygghetsutvecklingen i Sverige ser vi att den inte är nattsvart. De senaste 20 åren är det mycket som har gått åt rätt håll. Men det finns anledning att titta närmare på den här utvecklingen, för det finns brottskategorier som går mot strömmen och ökar. Det är bland annat sexualbrott men även bedrägerier och gängvåld.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Aktuell debatt med anledning av bemanningssitua-tionen inom polisen
Bedrägerier ökar lavinartat och tar enormt mycket resurser i anspråk från rättsväsendet. När jag började titta på detta var antalet anmälda brott 185 000 stycken. Det var 2015. Jag träffade polisen för att prata om detta, och då berättade de att de på papperet just då var 26 poliser som skulle jobba med det här men att de i praktiken bara var nio. År 2016 ökade antalet anmälda bedrägeribrott till 194 000.
Under mandatperioden har även gängvåldet eskalerat till en fullständigt orimlig nivå. De kriminella gängen har tillåtits flytta fram positionerna, och konsekvenserna är inget mindre än katastrofala med nära nog dagliga rapporter om skjutningar, några av dem med dödlig utgång - ganska många, tyvärr.
När jag pratar med poliser som jobbar med just det här, att mota och bekämpa de allra farligaste gängkriminella, är budskapet tydligt. I samband med att den nya organisationen skulle komma på plats släppte polisen på trycket på gängen, och i den luckan av friare spelrum hann de organisera sig, beväpna sig och bygga sitt våldskapital så starkt att vi nu har den situation vi befinner oss i. Sannolikheten är stor att vi sedan dess håller på att bygga upp en skuld som kommer att växlas ut i statistiken framöver.
Det finns många ytterligare exempel som alla kokar ned till samma slutsats: Ett grundläggande problem är att vi har för få tillgängliga arbetande och trygghetsskapande poliser ute i lokalsamhället. Det måste lösas, och frågan är inte om utan hur.
(Applåder)