Interpellationssvar - 2017-05-29

Fru ålderspresident! Jan R Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förstärka möjligheten för MSB att hantera naturolyckor som beror på vattenbrist och torka samt vilka åtgärder jag är beredd att i närtid vidta för att hjälpa de områden som nu i sommar riskerar att drabbas av torka.

MSB:s uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmåga att förebygga och hantera olyckor och kriser. Under sommaren har MSB en beredskap för att hantera allt från att vid behov lämna stöd vid säsongsberoende naturhändelser, som exempelvis skogsbränder, till olyckor och kriser. När det gäller frågan om vattenbrist och torka följer MSB detta inom ramen för sin omvärldsbevakning. Varje vecka håller MSB samverkanskonferenser med berörda aktörer inom samhällets krisberedskap. Vid behov tas frågan om de låga grundvattennivåerna och även lågt ytvattenflöde upp i detta forum.

En grundläggande princip i krisberedskapsarbetet är ansvarsprincipen, som innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ansvara för den i krissituationer. Ansvarsprincipen innebär också ett ansvar för varje aktör att samverka med andra. Detta gäller även för de aktörer som är ansvariga för samhällets vattenförsörjning. MSB följer ansvariga myndigheters arbete och de konsekvenser som kan uppstå och kan i en akut situation vara en samordnande part för bland annat nätverk som kan nyttjas av ansvariga aktörer. Om regionala resurser är uttömda kan MSB stödja länet med förstärkningsresurser som personal eller utrustning samt genom att mäkla resurser från andra aktörer. Regeringen följer utvecklingen noga och har en nära dialog med ansvariga myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret. De här frågorna är möjligtvis lite komplicerade och kanske inte vanligtvis sådana frågor som vare sig försvarspolitiker eller inrikesministern sysslar med, men trots allt ligger det på bådas vårt bord.

Grunden är, precis som statsrådet säger, ett kommunalt ansvar. Men givetvis finns i frågan en diskussion som kan vara relevant. Var går gränsen för kommunernas ansvar? Givetvis måste en kommun själv stå för det den har åsamkat. Om den själv har åsamkat en torka måste den givetvis kunna stå för den. På samma sätt skulle man kunna säga att om det är någonting som man skulle kunna förutsäga och vet kommer att hända ska man ha en beredskap för det. När det gäller torka går det varken att säga att kommunerna har orsakat torkan eller att man kanske hellre skulle ha en beredskap för den typen av händelser. Exempelvis Mörbylånga, som är en liten kommun på 15 000 personer, drabbades förra året av ganska stor torka och hade en kostnad på 130-140 miljoner. Det är klart att den kostnaden blir exceptionellt stor för en liten kommun. Jag har försökt översätta det till ett Mälardalsperspektiv och landade då på någonstans runt 13 miljarder.

När man kommer upp i sådana proportioner ändrar frågan karaktär lite grann. Det är möjligt att vi får den karaktären på frågan i sommar, eftersom de signaler som har kommit om vattenbrist inte bara rör vissa delar utan stora delar av Sverige och delar av Sverige som har en stor befolkning.

Det berör inte heller bara grundvattennivån, utan det berör också, som statsrådet tar upp, vattendrag och sjöar som kommer att få sänkta nivåer, vilket också gör att det blir svårt att hämta dricksvatten. Det kan också bli svårt för företagare såsom jordbrukare att använda vatten för att driva sina näringar.

Lite grann handlar det väl om, som statsrådet tidigare har konstaterat, att ansvarsprincipen gäller, och därför får man i exempelvis Mörbylånga skylla sig själv. Det är ett mycket högt pris för en liten kommun. Man skulle kunna föra den principiella diskussionen om var ansvarsprincipens gränser går. Det finns ju andra delar av samhället där samhället faktiskt griper in när stora händelser inträffar och därmed bidrar på ett annat sätt.

Det finns en annan viktig principiell fråga, och det är att regeringen ger stöd för åtgärder som karaktäriseras som klimatförändringar, men man gör det bara när det handlar om mer vatten och inte när det handlar om mindre vatten. Det gör också frågan extra känslig i den meningen att man skulle kunna få bidrag eller ersättning för den ena effekten av klimatförändringen men inte för den andra. För en regering som har Sveriges första klimatminister någonsin kanske det skulle kunna kännas lite märkligt att man, nu när effekterna av klimatförändringarna börjar synas i många av våra kommuner, står med mössan tom och inte har någonting att ge. Det upplever nog många som mycket problematiskt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle vilja rikta en fråga till statsrådet, och den handlar om hur många länsstyrelser som hittills har rapporterat att de kan komma att få problem med torka och vattenbrist. Jag undrar också vilka befolkningsmängder det handlar om, för det tror jag är intressant i den vidare i debatten.

Jag har ytterligare en fråga. Har regeringen över huvud taget tittat på detta att det går att få ersättning för att förebygga klimatförändringar som handlar om ökat regn men inte när det handlar om minskat regn och torka?

Fru ålderspresident! Låt mig bara till en början slå fast, även om det är en dålig analogi i det här fallet, att ansvarsprincipen inte gäller bara soliga dagar utan även de regniga dagarna. När du är ansvarig för en verksamhet är du skyldig att planera även för de svåra situationerna. Torka är, i motsats till exempelvis brand eller jordskred, någonting som uppträder med naturliga variationer och som vi i förväg vet kommer att inträffa. Därför är det angeläget att de som är ansvariga för dricksvattenförsörjningen också planerar för torka och den möjligheten att kunna ge medborgarna i kommunen vatten även under de förhållandena.

När det gäller klimatpåverkan är det väl osäkert hur stark kopplingen är mellan förra årets torka och klimateffekterna. Det får forskningen ge svar på. Däremot presenterar Klimat- och sårbarhetsutredningen väl i dag sitt betänkande, och då kan jag och Jan R Andersson ta del av det och se vilka ytterligare slutsatser som kan dras.

Den viktigaste politiska, nationella slutsatsen är naturligtvis att vatten är en grundläggande samhällelig resurs och att det krävs en långsiktig vattenförvaltning för att vi ska kunna ha en säker tillgång till vatten. Huvudansvaret för det ligger på våra kommuner, och då måste de också ta sitt ansvar. Det går inte att komma undan det ansvaret med att man är en liten kommun, en medelstor kommun eller en stor kommun och att man därför inte skulle klara de ansvarsområden som åligger en kommun. Vad man då ytterst säger är att en kommun av den storleken inte klarar av det kommunala åtagandet. Man skulle kunna tänka sig att en kommun gjorde samma sak med skolåtagandet eller något annat åtagande: Vi är en för liten kommun för att klara skolåtagandet. Då blir svaret att man faktiskt inte klarar att vara en kommun, för det här är ett grundläggande åtagande.

Jag kan inte den exakta siffran på hur många länsstyrelser som har rapporterat in i dag, utan den får jag återkomma till Jan R Andersson med. Det är ett antal länsstyrelser, och det är fler än vad det var förra året. Jag vet att min kollega Karolina Skog har träffat länsstyrelserna och gått igenom läget med dem när det gäller den mer långsiktiga förvaltningen. Jag är ansvarig för krisberedskapsverksamheten i Sverige.

Fru ålderspresident! Det var inte min intention att säga att små kommuner inte klarar det här, men det är klart att det kan få mycket stora implikationer för en liten kommun i ett speciellt klimat. Men den fråga som är intressant och som statsrådet inte valde att gå in på är hur långt man kan dra ansvarsprincipen. När blir ett problem en olycka, och när ska en stat gå in med resurser för att faktiskt kunna hjälpa? Det är kanske en för komplicerad fråga för att ta i en talarstol, men det är ändå ett viktigt medskick, tycker jag, att man får se till att fundera på det. En olycka karaktäriseras av snabba händelser, och en torka är kanske tvärtom en långsam händelse, men fortfarande blir det samma effekter för en kommun som blir drabbad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu ser vi situationer där en stor del av landet, inklusive storstadsregionerna, södra Norrland, hela östra Sverige och även delar som har mycket stora vattentillgångar, kan komma att drabbas av torka. Då är det klart att det är intressant att höra om regeringen har vidtagit några åtgärder, om man har någon policy eller om man har uppdaterat sig i frågan. Svaret är nej, och det tycker jag är problematiskt.

Jag tycker exempelvis att man skulle kunna titta på vad MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skulle kunna göra. Det finns också andra myndigheter som jobbar med de här frågorna, men jag tycker att regeringen har agerat passivt. Som ansvarsprincipen säger har en kommun, speciellt i den här frågan, ett ansvar att förutsäga vad som kommer att hända, och det är inte så himla lätt att förutsäga en torka. Regeringen och dess myndigheter som har större resurser kan göra den typen av prognoser och förekomma i större utsträckning än vad en kommun faktiskt kan göra.

Därför funderade jag: Hade regeringen förekommit? Svaret på den frågan var nej. Jag ställde också frågan om det finns några planer på att ändra instruktionerna till MSB, och även där var svaret nej. Jag är givetvis tacksam om statsrådet återkommer med tydliga siffror på hur många av landets kommuner och invånare som kan komma att drabbas av denna torka.

En annan fråga som är intressant är att det här inte bara handlar om att det är en torka och att man kanske behöver ransonera vatten, utan det finns andra effekter som detta kan få som mer behandlar de områden som vi vanligtvis behandlar. Hur kan exempelvis brandkåren drabbas om brunnarna blir torra? Kan annan typ av samhällskritisk verksamhet sluta fungera, till exempel om sjukhusen har för lågt tryck i sina ledningar eller om andra funktioner påverkas? Där finns det väl också en del tankar att tänka som fortfarande inte har blivit presenterade, i alla fall inte i denna kammare.

Slutligen, fru ålderspresident, konstaterar jag att trots att det här har gått från att vara ett lokalt till ett nationellt problem har ingen policyförändring kommit från regeringen, och det är jag ledsen över.

Fru ålderspresident! Nej, svaret är inte nej. Jan R Andersson missförstod mig å det kraftfullaste om han tror det. Vi håller en kontinuerlig dialog med MSB. MSB bedömer att de har de resurser och det uppdrag som krävs för att klara situationen. SGU, Sveriges geologiska undersökning, är ansvarig för och gör den typ av prognoser som Jan R Andersson efterfrågar. Där finns ett nationellt ansvar.

Vi vidtar långsiktiga åtgärder när det gäller klimatförändringar, och Jan R Anderssons parti motsätter sig många av dem som skulle kunna hantera klimatsituationen långsiktigt. Vi följer noga situationen i kommuner, men grunden, Jan R Andersson, är att det är kommunerna som har ansvaret för att trygga den egna vattenförsörjningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte så att staten tar över ansvaret när någonting blir jobbigt. Däremot kan staten bistå med resurser, med mäkling av olika material, med personella resurser eller med de expertresurser som behövs för att man ska kunna klara en speciell situation.

Grunden för den långsiktiga vattenförsörjningen åligger dock kommunen. Jag kommer fortlöpande att följa utvecklingen för att se hur kommunerna klarar att leva upp till detta ansvar. Men vi kan inte ta bort ansvaret från kommunerna.

Fru ålderspresident! Det som jag konstaterade i debatten med statsrådet Ygeman var att om man ser på kommunernas möjlighet att förebygga och klara av dessa förhållanden har regeringen på inget sätt sagt att man kommer att ändra inställning eller på något annat sätt ge stöd. Man följer frågan, och det är väl gott så.

En kvarstående fråga är ju hur långt man kan dra ansvarsprincipen. Om Mälaren skulle torka ut, skulle regeringen inte göra någonting då? Det är klart att den här frågan kommer att få konsekvenser på olika sätt, om det går tillräckligt långt.

Det finns anledning att diskutera dessa frågor. Jag ser fram emot att fortsätta att diskutera dem ur ett krisberedskapsperspektiv. Under den här sommaren kommer vi nog att få se händelser som vi inte har sett tidigare då brunnar sinar och verksamheter inte fungerar i den utsträckning som vi tidigare har kunnat förvänta oss.

Vid ett sådant tillfälle kommer jag givetvis att återkomma i frågan. Då kan jag i alla fall säga till mig själv att jag har lyft frågan och gjort regeringen uppmärksam på den. Men vad regeringen gjorde, det får den själv tala för.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka Jan R Andersson för den här interpellationsdebatten. Regeringen är ju på intet sätt omedveten om problemet med torka. Det har vi diskuterat i flera år, och vi har också varit mycket angelägna om att föra en dialog med både myndigheter och kommuner om deras ansvar för att förebygga den här situationen.

Det vore nog farligt om man - som Jan R Andersson antyder - lämnar över ansvaret för vattenförsörjningen till någon annan. Om man antyder det betyder det att de som faktiskt är ansvariga inte vidtar de åtgärder som krävs för att klara situationen.

Jag vill påminna om att vi i riksdagen har en enighet om ansvarsfördelningen. Jag och Jan R Andersson är överens om att det är kommunerna som bär ansvaret.

Ska man diskutera någon annan ansvarsfördelning längre fram är det en annan fråga. Men hittills finns det inget parti i denna kammare som menar att vi ska ha en annan ansvarsfördelning för dricksvattenförsörjningen i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Jan R Andersson har frågat mig om jag anser att krisen inom deltidsbrandkårerna är ett problem för svensk krisberedskap. Jan R Andersson har också frågat mig om jag avser att under denna mandatperiod vidta några åtgärder för att förbättra villkoren för deltidsbrandmän eller underlätta för rekrytering av deltidsbrandmän.

Det är kommunerna som ansvarar för räddningstjänst och förebyggande verksamhet inom kommunen. Verksamheterna har grundläggande betydelse för samhällets skydd mot olyckor och krisberedskap och måste därför kunna bedrivas på ett effektivt och säkert sätt.

Sedan lång tid tillbaka är kommunernas verksamheter på detta område organiserade med hel- och deltidsanställda brandmän och brandbefäl. Att det finns räddningsresurser som snabbt kan vara på plats och påbörja en hjälpinsats är avgörande för effektiva och säkra insatser. Det är därför allvarligt att många kommuner inte kan upprätthålla sin beslutade beredskap för räddningstjänst. En tydlig orsak till detta är att kommunerna av olika skäl har stora svårigheter med att rekrytera deltidsanställda brandmän, det vill säga räddningstjänstpersonal i beredskap.

Regeringen har därför nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att analysera kommunernas förutsättningar att bedriva räddningstjänst och förebyggande verksamhet. Utredaren ska analysera och föreslå hur verksamheterna ska kunna bedrivas på ett mer likvärdigt, effektivt och säkert sätt. En väsentlig del av uppdraget innebär att utredaren ska analysera och föreslå hur kommunerna ska få bättre förutsättningar att rekrytera deltidsanställda brandmän. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2018.

Jag och regeringen kommer även i fortsättningen att noga följa utvecklingen på detta område och vid behov även vidta ytterligare åtgärder. Samtidigt är det av stor vikt att kommunerna vidtar de åtgärder som behövs för att säkerställa effektivitet och kvalitet i de aktuella verksamheterna.

Fru ålderspresident! Kungsör, Arboga, Säter, Trosa, Heby, Malung, Eskilstuna, Grängesberg, Gävle, Heby, Höganäs, Oxelösund, Sibbhult, Valdemarsvik, Uppsala, Åhus, Tanum, Sigtuna, Upplands-Bro, Knivsta, Hammerdal, Krokom, Lit, Vara, Fagersta, Åtvidaberg, Vingåker, Filipstad, Simrishamn, Högsby, Lilla Edet - det var bara en del av de orter som jag fick fram vid en snabb sökning på internet där man har haft stora uppsägningar av deltidsbrandmän.

Stora uppsägningar innebär att på en del stationer har alla deltidsbrandmän sagt upp sig och på andra stationer har en mindre styrka gjort det. Men det handlar om stora problem på alla dessa stationer med den bemanning som är grundläggande.

Av den anledningen har jag ställt två frågor till statsrådet Ygeman: Anser statsrådet att krisen inom deltidsbrandkårerna är ett problem för svensk krisberedskap? Avser statsrådet att göra någonting under mandatperioden?

Av det svar som Ygeman just har avlämnat kan jag konstatera att svaret på den första frågan är ja och att svaret på den andra frågan är nej. Det enda som Ygeman tänker göra under denna mandatperiod är tydligen att utreda frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att det är bra med en utredning. Men Ygeman och jag har diskuterat den här frågan tidigare. Redan då förstod jag att du inte har haft intrycket av att det är ett problem.

I och med det nya avtal om räddningstjänst i beredskap som har slutits har detta problem eskalerat. Det innebär inte bara att en stor del av deltidsbrandmännen har lämnat sitt uppdrag. Många har de facto kommit tillbaka, men på de stationer där man i dag är färre än tidigare kommer det att bli ytterligare problem med att rekrytera. Det avtal som SKL har tecknat med brandmännen har gjort det svårare för Sveriges deltidsbrandkårer att hitta sin bemanning.

Utredningen är bra, och den har rätt anslag på många punkter. Men just nu är det kris inom deltidsbrandkårerna, och den krisen har förvärrats i huvudsak genom ett avtal som har gjort många deltidsbrandmän förvånade och förbannade.

Det är klart att de deltidsbrandmän som har fått lönesänkningar givetvis blir arga och upprörda, det tror jag att vi alla skulle bli. Men det pekar nog också på någonting mer, att dessa drastiska händelser kanske inte var det som fyllde glaset, utan det som fick glaset att rinna över.

Vi har under en lång tid undervärderat behovet av att ha en deltidsbrandkår. Därför har vi också underprioriterat deltidsbrandmännens villkor.

Det är inte lönsamt att vara deltidsbrandman i dag. Många är det av helt andra skäl än pengar. Men när avtalen innebär att ersättningen blir lägre är det klart att man fattar ett beslut som kan vara lite drastiskt för tillfället.

Min fråga till stadsrådet är då: Har man ingenting på lut när det gäller förslag under innevarande mandatperiod? Du säger i svaret att den utredning som du har initierat kommer att redovisas några månader före valet. Därför kommer den inte att få någon effekt under innevarande mandatperiod. Kommer du inte att göra någonting annat än att följa frågan och vänta på den utredning som kommer om drygt ett år?

Fru ålderspresident! Det kanske blir lite av en paradgren för Jan R Andersson att ställa frågor om saker som andra har ansvar för och undra vad statsrådet gör för att lösa deras problem. Jag kommer då med en dåres envishet att svara att de som är ansvariga för problemet måste lösa det.

I en kommun är det kommunen som har ansvar för räddningstjänsten. Du nämnde Heby två gånger i din uppräkning, men det kanske beror på en särskild kärlek till Heby, vad vet jag. Det är en fin kommun med en ny länstillhörighet.

Det är upp till räddningstjänsten i de olika kommunerna att göra uppdraget som brandman i beredskap attraktivt.

Det är upp till staten att se till att det finns goda utbildnings- och rekryteringsmöjligheter. Det är kommunerna och deras samverkansorgan SKL som har skrivit ett nytt avtal med sina fackliga motparter. Detta varken kan eller ska jag påverka, och detta varken kan eller ska Jan R Andersson påverka. Kommunerna måste ta sitt arbetsgivaransvar, och de fackliga organisationerna måste ta sitt ansvar som arbetstagarrepresentanter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad vi däremot kan påverka är hur det framtida systemet ska se ut, till exempel om vi ska utveckla nya möjligheter, om vi ska utöka möjligheterna när det gäller rekrytering och hur utbildningssystemet ser ut. Därför har vi tillsatt den utredning som ska se över just dessa delar. Förhoppningsvis kommer den med bra svar, som gör att vi bygger systemet starkare inför framtiden. I motsats till Jan R Andersson tror jag att ilskan till viss del beror på detta avtal. Den tror jag dock håller på att lägga sig.

Den andra delen handlar om att arbetslivs- och bosättningsmönster har förändrats sedan vi införde deltidsbrandkårer. Jag tror att vi måste förändra systemet om det ska ha en chans att överleva. Det handlar om mer långsiktiga förändringar. Därför är det viktigt att vi får ett bra underlag och att vi har fast mark att stå på. Av den anledningen har vi tillsatt utredningen. Jag tror att vi i bred enighet kan diskutera dessa förändringar.

Jag noterar att det finns spännande exempel från andra länder att titta på. Där har man använt ny teknik för att klara uppgiften på ett annat sätt än vad som görs i dag.

När utredningen väl kommer kan man även diskutera hur grundläggande anställningsförhållanden ska se ut och vem som ska vara arbetsgivare. Kanske ska man snarare gå efter var brandmännen har sin tjänst och tillbringar största delen av sin tid än var de är bosatta. Dessa frågor får dock utredningen titta på, så får vi ha en diskussion när utredningsbetänkandet kommer.

Fru ålderspresident! Det finns givetvis flera dimensioner av frågan. Det kommunala självstyret är grundläggande, och det är alltid lätt för ett statsråd att bara hänvisa till det. Självklart är det även ett bra sätt att svara om man vill undvika konstitutionsutskottet. Trots allt finns dock ett ansvar som åligger staten i denna del. Det handlar om sådant som har med utbildning och regleringar av yrket att göra. Det finns alltså möjligheter att göra saker.

Jag hade två delar i min fråga. Den ena handlar om hur detta påverkar vår krisberedskap. Man skulle kunna göra en jämförelse med om en väldigt stor andel av våra poliser säger upp sig - visserligen säger ganska många poliser redan nu upp sig - eller om en stor del av våra ambulansförare gör det. Hur skulle detta påverka vår krisberedskap? Detta är frågor som angår statsrådet Ygeman.

Statsrådet säger att han är bekymrad över läget, men som jag konstaterade kommer ingenting att göras i brådrasket för att förenkla det hela.

Det är givetvis så som Ygeman säger: Deltidsbrandkårerna är i en mening konstruerade för en annan tid. Då måste vi hitta sätt för att modernisera deltidsbrandkårerna, för skulle vi avskaffa alla och ersätta dem med heltidsbrandkårer får vi dels en mycket sämre beredskap i många lägen, dels en betydligt högre kostnad. Deltidsbrandkårerna är en väldigt billig försäkring för stora delar av landet som inte skulle kunna klara sig utan dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Av just detta skäl är frågan viktig, och därför efterlyser jag statsrådets engagemang. Många av de orter som redan i dag har det tufft att klara sin normala service får det ännu svårare om deltidsbrandkårerna inte kan verka på ett högkvalitativt och effektivt sätt.

Många av Sveriges deltidsbrandmän är väldigt engagerade eftersom de verkar för sin egen bygd och de människor som de träffar varje dag. De hjälper till och gör en viktig samhällsinsats. Men även för deltidsbrandmännen finns det situationer då vattnet rinner över och de blir ilskna och upprörda.

I en sådan situation förväntar jag mig att statsrådet agerar på olika sätt, som ju statsrådet gör i många andra frågor. Han kan antingen komma med förslag, eller så kan han på annat sätt visa sitt stöd. När det gäller dessa delar har Ygeman faktiskt inte gjort någonting. Åtminstone har jag inte hört något. Det finns dock fortfarande möjlighet att uttala sitt stöd för deltidsbrandmännen, för de behöver en bättre situation. Man kan göra detta utan att kommentera den avtalsmässiga situationen, som är lite komplicerad.

Jag förstår precis som Ygeman att man inte kan säga att ett avtal ska vara på det ena eller det andra sättet. Men både jag och Ygeman kan konstatera att det i någon mening är lite olyckligt att ett avtal tecknas så att situationer som dessa uppkommer. Detta var den ena delen av min fråga, alltså hur det här påverkar Sveriges krisberedskap. Jag skulle vilja att Ygeman om möjligt kunde utveckla denna del i nästa inlägg.

Fru ålderspresident! På Jan R Anderssons fråga kan jag svara att MSB:s bedömning i dag är att det inte påverkar krisberedskapsförmågan, men att det skulle kunna göra det. Därför följer vi naturligtvis frågan.

Jag tackar Jan R Andersson för berömmet av min konstitutionella integritet, det vill säga att jag låter kommunerna ansvara för de frågor som de har ansvar för. Det betyder att jag inte ska blanda mig i dem. Det innebär också att det är de avtalsslutande parterna som ska bestämma över villkoren.

I någon mening är villkoren för räddningstjänst i beredskap att jämföra med hamnkonflikten i Göteborg. Det finns avtalsslutande parter, och dessutom finns en annan förening som gör andra saker. Detta är naturligtvis en olycklig situation. Men jag tror att i diskussionen och dialogen mellan å ena sidan dem som är räddningstjänst i beredskap och fackliga organisationer och å andra sidan arbetsgivare kommer man att kunna lösa situationen.

Däremot har vi kvar det strukturella problemet. Det handlar om förändrade arbetsmarknads- och bosättningsmönster. Detta kräver mer långsiktiga åtgärder. Jag tror att Jan R Andersson och jag är överens om att något sådant också kräver ett bra beredningsunderlag och att det är en diskussion som faktiskt måste få ta tid.

I den andra delen, som handlar om en möjlig konflikt på arbetsmarknaden mellan olika arbetstagarrepresentanter och arbetsgivare, är jag helt övertygad om att den löses bäst i diskussion och dialog mellan dem, inte i dialog mellan mig och Jan R Andersson.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Jag ska inte bli långrandig, eftersom det är veterandagen i dag och jag som en av försvarsutskottets ledamöter gärna vill delta. Jag tycker ändå att svaret förtjänar en kommentar. Det gäller konflikten som jämförs med den i Göteborg.

I konflikten som pågår i Göteborgs hamn har emellertid en mindre fackförening enligt förhandlingen tvingats haka på en större fackförening. I det här fallet är det precis tvärtom. Här är det en större fackförening som har blivit bortkopplad på grund av att en betydligt mindre fackförening har fått det första kollektivavtalet, vilket sedan har blivit ledande för hela branschen.

Detta är givetvis inget som jag förväntar mig att statsrådet ska kommentera, men det är ändå viktigt att det i sak blir rätt. Jag kan tycka att det här är märkligt, men det är ingenting som jag kan göra något åt. Det är märkligt att en mycket mindre fackförening tecknar ett avtal som omfattar en mycket större fackförening.

Eftersom detta är mitt sista inlägg får jag konstatera att om jag inte hade ställt en interpellation med dessa frågor till statsrådet Ygeman hade det nog inte blivit någon utredning, vilken nu trots allt kommer. Om jag inte hade legat på i frågan hade engagemanget hos statsrådet nog inte varit sådant att vi hade fått någon förändring. Nu kommer den visserligen lite för sent, och det kommer att ta tid. Jag hoppas trots allt att vi kan enas om den utredning som kommer så att vi kan ge deltidsbrandmännen goda villkor att kunna göra sitt jobb. Detta förtjänar inte bara deltidsbrandmännen, utan det förtjänar hela Sverige och framför allt den svenska landsbygden.

Fru ålderspresident! Jan R Andersson framhåller sina egna förtjänster i diskussionen. Det vore mig främmande att en flaggdag som denna ta ifrån honom denna känsla. Jag vill därför bara tacka honom för en bra interpellationsdebatt.

Överläggningen var härmed avslutad.