Arbetsplenum - 2016-11-16

Fru talman! Vi debatterar i dag en av Sveriges viktigaste myndigheter, Riksrevisionen.

Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt. Den regleras i regeringsformen, en av våra grundlagar, i samma kapitel som till exempel Riksdagens ombudsmän, JO, och konstitutionsutskottet självt. Riksrevisionen är ett verktyg för att riksdagen ska kunna kontrollera att den statliga verksamheten sköts korrekt och effektivt.

Riksrevisionen bildades som en myndighet under riksdagen 2003, när dåvarande Riksrevisionsverket, som var en myndighet under regeringen, och Riksdagens revisorer slogs samman. Riksrevisionens tillkomst har inneburit att riksdagens kontrollmakt på det ekonomiska området stärkts. Riksrevisionen har ett mycket viktigt granskande uppdrag. Den oberoende revisionen ökar insynen i statliga myndigheter och verksamheter, säkerställer att offentliga medel används på ett effektivt och önskvärt sätt samt bidrar till ett högt förtroende för den offentliga verksamheten.

Samtidigt innebär förstås Riksrevisionens viktiga uppgifter att det måste ställas höga krav på myndighetens ledning och verksamhet. Därför var det med stigande oro som vi tog del av den medierapportering som inleddes i juli i år och som beskrev olika problem och missförhållanden med koppling till Riksrevisionens ledning.

Den inledande rapporteringen handlade om huruvida en av riksrevisorerna hade tagit befattning på ett felaktigt sätt med ett revisionsärende som gällde Länsstyrelsen i Skåne län. Ärendet hade delvis hanterats av en myndighet där han tidigare var chef och rörde dessutom en annan riksrevisors ansvarsområde. Kärnfrågan var därmed om jävsreglerna hade åsidosatts. Därefter följde rapportering som bland annat gällde rekryteringen av nya medarbetare till Riksrevisionen och hanteringen av en stor omorganisation. I samband med denna rapportering avgick en av riksrevisorerna.

Konstitutionsutskottets roll när det gäller Riksrevisionen består av tre delar:

KU nominerar nya riksrevisorer, som sedan väljs av kammaren.

KU bereder förslag till den lagstiftning som reglerar Riksrevisionens organisation och uppdrag.

Det är KU som kan föreslå kammaren att entlediga en riksrevisor, om riksrevisorn gjort sig skyldig till det grundlagen kallar allvarlig försummelse. I lagens förarbeten ges två exempel på vad allvarlig försummelse kan vara. Det som nämns där handlar om att riksrevisorn antingen har begått brott i tjänsten eller brott av allvarligt slag utanför tjänsten eller har komprometterat en granskning på så sätt att han eller hon till exempel tagit instruktioner utifrån om vilka slutsatser som ska dras i granskningen.

Konstitutionsutskottet tog medierapporteringen i somras på stort allvar och kallade de tre riksrevisorerna till en öppen utfrågning, som ägde rum i början av augusti. Ett syfte var att få en bild av om någon riksrevisor gjort sig skyldig till allvarlig försummelse och om KU därför skulle ta initiativ till att entlediga riksrevisorn i fråga. KU:s ledamöter kom fram till att det då inte fanns anledning att ta något sådant initiativ, även om vi samtidigt kunde konstatera att förtroendet för Riksrevisionen hade skadats av det som hänt och att det därför skulle krävas ett omfattande arbete för att återupprätta förtroendet.

Senare under augusti avgick en andra riksrevisor till följd av rapportering i ytterligare ett ärende om agerande som kunde vara problematiskt ur jävssynpunkt. Den 15 september meddelade den tredje riksrevisorn att även hon ville lämna sitt uppdrag för att ge myndigheten möjlighet till en nystart med en helt ny ledning. Hon kvarstår dock i tjänst tills vidare, för att inte myndigheten ska sakna ledning under tiden som rekrytering av tre nya riksrevisorer pågår.

Riksrevisionen gav professor Hans-Gunnar Axberger i uppdrag att analysera det som hänt och om formella fel begåtts. Av hans rapport framgår bland annat att processen kring den omfattande nyrekrytering som genomfördes hade inslag som övertalning av utvalda, inriktning mot egna nätverk samt föregripande av beslut och tillträden. De här olika omständigheterna gav tillsammans en samlad bild som inte inger förtroende, menar professor Axberger. Samtidigt påpekar han att riksrevisorernas strävan var att få så kompetent personal som möjligt, att riksrevisorerna lyckades knyta väl meriterade medarbetare till sig och att det inte finns grund för misstro mot dem som anställdes. Båda dessa iakttagelser är viktiga för framtiden, som jag ser det.

Hans-Gunnar Axberger pekar också på att det förändringsarbete som inleddes inom Riksrevisionen drevs för hårt, utan tillräcklig hänsyn till medarbetare och befintlig verksamhet, att beredningen försummades och att riksrevisorerna inte hade tagit initiativ till en riskanalys, vilket är ett krav när man genomför stora förändringar.

När det gällde granskningen av Länsstyrelsen i Skåne län, som var det första som rapporterades i medierna, konstaterar Hans-Gunnar Axberger att en riksrevisor trots jäv lade sig i ett ärende och att det var felaktigt. Han konstaterar dock samtidigt att den riksrevisor med administrativt ansvar som hade ansvaret för granskningen i fråga borde ha agerat mer resolut när det framkom att de slutsatser som den ansvarige revisorn på lägre nivå i organisationen hade dragit var felaktiga. I debatten framställdes det som att riksrevisorn med administrativt ansvar hade lagt sig i ärendet för mycket. Axbergers slutsats är tvärtom att hon lade sig i ärendet för lite.

Det finns alltså mycket att säga om detta, men det är väldigt bra att det genomfördes en extern utvärdering och granskning av Riksrevisionen i de här avseendena.

Axberger gjorde även en bredare analys av tillståndet i myndigheten och menar att det bland annat utvecklats en delvis problematisk organisationskultur.

Mot bakgrund av allt som hänt och som rapporterats är det viktigt att framhålla att sommarens medierapportering i allt väsentligt gäller problem kopplade till riksrevisorerna. Samtidigt har myndighetens personal fortsatt sitt viktiga arbete med att granska den verksamhet som hela tiden bedrivs i staten.

Fackliga företrädare vid Riksrevisionen har besökt konstitutionsutskottet, och jag har medverkat vid ett personalmöte på Riksrevisionen. Jag har vid båda dessa tillfällen och i andra sammanhang framhållit att vi från KU:s sida ser och värdesätter de insatser som de flera hundra medarbetarna inom Riksrevisionen utför. Jag är fortsatt full av beundran inför att de har förmått fortsätta med sitt arbete trots att det har stormat runt omkring myndigheten.

Det är lätt att inse att det har varit en påfrestande tid. Man ska kunna berätta med stolthet och självförtroende var man arbetar. Jag vet att många medarbetare inte har känt det så under den tid som varit. Det måste nu få ett slut. Myndighetens anseende måste återupprättas. Riksrevisionen ska vara en arbetsplats att vara stolt över.

Ett viktigt led i detta arbete är rekryteringen av tre nya riksrevisorer. Det är en uppgift som konstitutionsutskottet genom sin beredningsdelegation just nu arbetar intensivt med. Ambitionen är att vi ska lägga fram tre namnförslag före jul.

Härutöver vill konstitutionsutskottet att det ska göras en översyn av ett antal frågor som rör Riksrevisionen. KU föreslår i det betänkande som vi nu debatterar att riksdagsstyrelsen ska få i uppdrag att tillsätta en sådan utredning som ska vara parlamentariskt sammansatt men ledas av en opolitisk, framstående jurist. En del av de frågor som behöver utredas har aktualiserats genom medierapporteringen. Andra behövde analyseras under alla förhållanden och hade utretts förr eller senare ändå.

Utredningen ska få i uppdrag att göra en översyn av riksrevisorernas uppdrag, relationen mellan riksdagen och Riksrevisionen, effektivitetsrevisionen, vissa förhållanden vid Riksrevisionen och ett antal övriga frågor. För att eventuella grundlagsändringar ska kunna träda i kraft efter riksdagsvalet 2018 behöver ett delbetänkande om grundlagsfrågor läggas fram till sommaren 2017. Slutbetänkandet är tänkt att vara färdigt vid årsskiftet 2017/18. Jag kommer nu att redogöra för ett antal viktiga frågor som kommer att tas upp i utredningen.

En fråga som har diskuterats mycket är hur ordningen med tre riksrevisorer har fungerat. Den kom till som en kompromiss när myndigheten skapades och berodde på att vissa partier inte ville ha en ensam riksrevisor som man menade skulle kunna få för stor makt. Ett tredelat ledarskap har dock visat sig svårt att hantera. Det har skapat otydlighet gentemot medarbetarna och har medfört att betydande kraft har behövt läggas på förankring och samordning de tre riksrevisorerna emellan. Många hävdar därför att Riksrevisionen borde få en tydlig chef. Utredningen ska analysera fördelar och nackdelar med den nuvarande ordningen. Däremot ska utredningen inte lägga fram lagförslag om ett ändrat antal riksrevisorer.

KU har en skyldighet enligt grundlagen att snarast lägga fram förslag på tre nya riksrevisorer, och då är det inte lämpligt att i utredningen utarbeta lagförslag om att minska antalet riksrevisorer. De tre som väljs i närtid ska veta att deras mandattid inte kommer att förändras av riksdagen i efterhand. Däremot ska utredningen analysera på vilka lagnivåer - grundlag, riksdagsordningen, vanlig lag - som olika frågor som rör Riksrevisionen bör regleras. En möjlighet är att man då lägger fram förslag om att flytta bestämmelsen om antalet revisorer från regeringsformen till riksdagsordningen. Därigenom skulle det bli lättare att i en framtid ändra antalet riksrevisorer om det bedöms motiverat.

Även om de tre riksrevisorerna beslutar självständigt om de granskningar som de ansvarar för är en av de tre utsedd till administrativt ansvarig riksrevisor, vilket ger den personen viss ensam beslutsrätt över främst administrativa frågor. Utredningen ska titta på ordningen med en administrativt ansvarig revisor och om dennes roll behöver förstärkas. Det skulle kunna vara ett sätt att skapa ett tydligare ledarskap inom ramen för en modell med tre riksrevisorer.

Ett annat problem är att det med dagens grundlagsregler inte går att tillsätta en ställföreträdande riksrevisor som skulle kunna gå in och tjänstgöra om någon eller alla riksrevisorer drabbas av sjukdom. Utredningen ska därför överväga om en ordning med ställföreträdare bör införas, ungefär som det finns vad gäller JO.

Den sjuåriga mandatperioden för riksrevisorerna ska också utvärderas. I detta ligger att överväga om det ska finnas en möjlighet att välja riksrevisorer för kortare eller längre tid än den huvudsakligen föreskrivna.

Vidare ska utredningen se över de kvalifikations- och behörighetskrav som finns för riksrevisorer samt vilka kriterier som ska gälla för entledigande och hur den processen bör se ut. Som jag nämnde är det svårt för riksdagen att avsätta en riksrevisor. Tanken är att riksrevisorerna ska våga fatta obekväma granskningsbeslut utan att riskera att avsättas av en missnöjd riksdagsmajoritet. Det är en god tanke som bör värnas. Samtidigt har det under sommaren och hösten blivit tydligt att förtroendet för en riksrevisor kan skadas så allvarligt att det blir svårt för riksrevisorn att fortsätta sitt arbete, även om agerandet inte når upp till de formella kraven för entledigande. Det väcker frågan om kraven för entledigande är väl avvägda.

I fråga om relationen mellan riksdagen och Riksrevisionen ska utredningen analysera vad Riksrevisionens självständighet består i och om det finns skäl att tydliggöra begränsningarna för självständigheten. Det är en självklar utgångspunkt att riksrevisorerna fortsatt ska ha självständighet när det gäller att besluta om vad som ska granskas, hur granskningen ska bedrivas och vilka slutsatser som ska dras av granskningen.

Däremot är frågan hur riksdagen tar sitt ansvar som huvudman för Riksrevisionen, det man i näringslivet skulle kalla för ägaransvar. Frågan om riksdagens roll ska därför analyseras. Hur fungerar rollen, och kan den utvecklas? Är det lämpligt att det i dag är tre olika organ inom riksdagen som ansvarar för olika frågor som gäller Riksrevisionen, KU, finansutskottet och det parlamentariska rådet? Bör den parlamentariska insynen i Riksrevisionen öka, och i så fall hur?

Riksrevisionen är landets främsta granskare, men frågan har i debatten ställts om vem som granskar granskaren. I utredningen ska därför även frågor om tillsyn av Riksrevisionen, den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen tas upp.

År 2010 genomfördes lagändringar för att förtydliga effektivitetsrevisionens uppdrag. Det har varit omdiskuterat i debatten vad de ändringarna egentligen betydde och om det krävdes omfattande förändringar för att de skulle få genomslag. Utredningen ska därför se över effektivitetsrevisionens uppdrag, kvalitet och genomslag, vilket bland annat innebär att analysera hur riksdagens beslut från år 2010 har genomförts.

Fru talman! Tre nya riksrevisorer kommer som sagt att tillträda, sannolikt under första delen av 2017. Det blir en viktig hållpunkt för arbetet med att utveckla Riksrevisionen. Det utredningsarbete som jag nu har beskrivit ska genomföras under 2017. Den processen blir en andra viktig del i utvecklingsarbetet.

När utredningen har slutförts, och eventuella ändringar i lag och grundlag har genomförts, är min och konstitutionsutskottets förhoppning att vi ska ha ett väl genomtänkt och väl avvägt regelverk för Riksrevisionens ledning, relationen mellan riksdagen och Riksrevisionen, effektivitetsrevisionens inriktning och andra viktiga frågor.

Sverige har redan i dag en kompetent riksrevision som utför sina viktiga uppgifter på ett utmärkt sätt. Under ledning av de nya riksrevisorerna och med det kommande nya regelverket som ram är målet att Sverige ska få en ännu skarpare riksrevision, som genomför årlig revision, effektivitetsrevision och internationellt samarbete av yppersta klass. Det behöver och förtjänar ett modernt, transparent och reforminriktat land som Sverige. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Dagens Nyheters reportage i juli kom som en överraskning för mig. För socialdemokrater som var aktiva verksamma i finansutskottet och det parlamentariska rådet fanns väl mer av aningar. Jag själv hade inte ens aningar. Man får också lägga till att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet enligt tryckfrihetsförordningen har visat sitt stora värde när Dagens Nyheter har kunnat göra sina reportage.

Det har också kommit bidrag utanför Dagens Nyheters reportage. Det har kommit skrivelser till konstitutionsutskottet från olika insatta individer, bland annat tidigare revisorer vid de numera sammanlagda myndigheterna. Jag hade dessförinnan inte heller den typen av information som de har vidarebefordrat. Konstitutionsutskottets kansli har gått igenom forskningsläget när det gäller vår riksrevision. Där finns en hel del hämta och se, men inte heller där kan jag i efterhand se att man såg de problem som dök upp under 2016.

Det har varit värdefullt att lyssna på företrädarna för personalorganisationen vid Riksrevisionen. Där kom fram nyanser som låg i linje med den utredning som Hans-Gunnar Axberger har gjort men kanske med något olika betoningar. Där var naturligtvis förhållandena i denna stora myndighet i centrum. Jag tycker nog att man kan säga att man där såg att det har funnits en del problem men att de fördjupades under augusti 2015 och framåt.

Konstitutionsutskottets egna utfrågningar av riksrevisionerna, alla tre, har också varit bra. Dock menar jag att dessa skeenden och de mejl och krav vi fick in inte var tillräckligt djupa och allsidiga för att konstitutionsutskottet och riksdagen skulle kunna entlediga riksrevisorerna i enlighet med våra nuvarande regler. Där anges som utgångspunkt begreppet allvarlig försummelse.

Det är först i och med Hans-Gunnar Axbergers utredning, som Riksrevisionen själv bad om och som jag och vi i presidiet var med om att tillstyrka igångsättandet av, som vi får underlag för konstitutionsutskottets ställningstagande när det gäller att bedöma vad som har skett inom Riksrevisionen i form av förtjänster och problem. Med den har vi kunnat få en utgångspunkt - och jag vågar nog säga att den också har varit en samlande utgångspunkt - för bedömningen i konstitutionsutskottet och det initiativ till en utredning som vi nu föreslår riksdagen.

Jag vill direkt säga att jag och Socialdemokraterna tyckte att de tre riksrevisorerna har handlat riktigt när de successivt har begärt sina entlediganden. De har gjort det, vill jag tro, så småningom i ljuset av Axbergers utredning. En så omfattande kritik på så många punkter som den innehåller gjorde att situationen inte var hållbar vare sig för de tre individerna som riksrevisorer - varav en ju redan hade avgått direkt - eller för förhållandena inom myndigheten.

Jag vill nämna några punkter ur Axbergers utredning som måhända i uppföljningen i medierna och kommentarer inte har varit så mycket i centrum men som jag tycker är betydelsefulla. Som vår ordförande nyss framhöll i sitt anförande handlar det om det stora förändringsarbete som sattes igång av de tre nya riksrevisorerna utan en så kallad riskanalys. En sådan skulle ha inneburit att man hade varit tvungen att för sig själv sätta upp vad som skulle kunna ske i och med den kraftiga omstart eller nystart som man förespråkade.

Axberger menar också att det i detta läge hade varit mycket lämpligt med samråd med riksdagen. Jag vill dock påpeka att den information som i alla fall jag upplever mig ha fått i och med revisorernas besök i KU inte gjorde att jag förstod vad som var på gång och vad som skulle kunna bli problematiskt.

Likaså är nedläggningen av granskningar och att inga motiv för dessa angavs av riksrevisorerna i strid med revisionslagen, och det är inte heller en acceptabel förvaltningsprocess. Det finns en informell kultur i myndigheten som har funnits under många år och som paradoxalt nog har gjort att myndigheten har styrts på ett mindre regelkonformt sätt än vad svensk statsförvaltning ska ha och som man skulle kunna tänka sig att just Riksrevisionen borde vara angelägen om att ha.

Fru talman! Jag vill också ta upp hur vi i riksdagen har utövat vårt huvudmannaskap för Riksrevisionen. I Axbergers utredning, och i viss mån i andra inlägg, framkommer problemen med splittringen i tillsynen och kontakten med revisionen när det gäller konstitutionsutskottet, finansutskottet och det parlamentariska rådet. Här framkommer också att lagstiftningen, ursprungligen från 2003, och utformningen av självständigheten för riksrevisorerna har varit otydliga. Hela processen 2003 var en politisk parlamentarisk kompromiss som inte hade riktigt bra utformad lagstiftning som följd.

Jag vill också nämna något som jag tror nästan är en systemegenskap och som Hans-Gunnar Axberger har åtminstone muntligt nämnt för oss. Det handlar om att en följd av självständigheten, eller i Axbergers yttrande "oberoendet", för de tre riksrevisorerna är att den upplevs som ett mindre oberoende för förvaltningstjänstemännen i myndigheten. Där finns måhända ett av de problem som naturligen inte finns i en vanlig svensk myndighet, där generaldirektören tenderar att ofta delegera ned till olika nivåer i sin organisation. Det gäller då inte bara beredning utan också beslut. Här finns ett problem som vi har anledning att uppmärksamma, och vi bör i viss mån förstå vad som har varit och se på vad vi ska göra framåt.

Det finns många uppskattande bedömningar, inklusive från personalorganisationerna. Trots personalomsättningen, kanske låg produktivitet i granskningar och andra frågetecken finns vittnesbörd och bedömningar de senaste åren som pekar på att bra jobb också har gjorts.

Det är förhoppningen att vi med mycket möda och god tro ska kunna skapa en samhällsnyttig, spännande och bra riksrevision såväl för riksdag och den politiska tillsynen av oss själva som för att myndigheten ska fungera på ett sätt som gör att vi får goda och engagerade medarbetare.

Jag vill givetvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Skälet till att vi står här i dag är de felaktigheter som har upptäckts under sommaren inom Riksrevisionen. Den myndighet som borde ha varit en god förebild och ett gott föredöme för hela Myndighetssverige har helt enkelt inte klarat av att leva upp till sitt fulla åtagande.

Det blir närmast en filosofisk fråga, fru talman: Vem granskar egentligen granskarna? Den frågan är vi nog betydligt fler som ställer oss i dag än innan felaktigheterna inom Riksrevisionen uppdagades i somras. Många undrar nog också över huruvida riksdagen verkligen har kontroll på sina egna myndigheter. Dessa frågor är naturligtvis helt berättigade att ställa, särskilt i dag.

Min mening är att de händelser som nu lyfts fram i ljuset av den tredje statsmakten, det vill säga medierna, högst osannolikt hade kunnat upptäckas av riksdagen med de kontrollinstrument vi själva förfogar över. Sveriges riksdag och medierna har båda en granskande funktion, men hur vi utför vår granskning skiljer sig naturligtvis mycket åt.

Det de flesta nog ändå kan vara helt överens om är att vi båda behövs och att våra olika metoder att granska kompletterar varandra. Riksrevisionen, men också JO, är speciella myndigheter på så vis att de utgör en del av riksdagens kontrollmakt och i förlängningen också folkets. Därför behöver förtroendet för dessa myndigheter vara mycket högt. När det gäller Riksrevisionen är det därför djupt beklagligt att myndighetens förtroende nu är skadat.

Fru talman! Jag har aldrig trott på ordspråket att tiden läker alla sår. För att vi ska återställa och därefter också kunna upprätthålla förtroendet för Riksrevisionen kommer det att krävas betydligt mer än bara tid. Det kommer krävas ett långsiktigt arbete både av oss politiker och av de kommande riksrevisorerna.

I den rapport som tagits fram av Hans-Gunnar Axberger efter att skandalen var ett faktum riktades kritik mot såväl Riksrevisionen som de tre riksrevisorerna, men också mot riksdagen. Bland annat konstateras att Riksrevisionen oberoende riskerar att ifrågasättas då alltför många rekryteringar skett direkt från Regeringskansliet. Det konstateras också att det inom myndigheten har rått en informell ledningskultur där egna överväganden och intern praxis har gått före rättsliga regler.

När det gäller kritiken mot riksdagen konstateras bland annat att riksdagen i grunden inte är konstruerad för styrning av myndigheter och att vi också saknar de redskap som krävs för att på egen hand driva komplicerade lagstiftningsprojekt, vilket enligt utredningen märks i Riksrevisionens regelverk som utredaren menar har väsentliga brister.

De brister som nu har påpekats av såväl mediernas rapportering som Hans-Gunnar Axbergers rapport får inte lämnas utan åtgärd, och Sverigedemokraterna stöder därför det tillkännagivande som vi i dag riktar till riksdagsstyrelsen om en översyn av Riksrevisionen.

Det är också ett enigt utskott som i dag gör detta ställningstagande. Jag ska inte upprepa vad som redan sagts om denna översyn, men jag vill ändå lyfta upp några saker som från Sverigedemokraternas sida anses särskilt viktiga att belysa.

För det första anser vi att det är viktigt att man i översynen nu tittar på vilka kriterier som ska gälla för att kunna entlediga en riksrevisor. I dag är det i praktiken mycket svårt att göra just detta, och det är därför viktigt att frågan om vilka möjligheter som ska finnas för att göra detta verkligen utreds.

För det andra, fru talman, anser vi att det är särskilt viktigt att det också görs en översyn av om jävsreglerna för Riksrevisionen bör stärkas, framför allt med anledning av de larmsignaler som Axberger sänder ut i sin rapport om att Regeringskansliet utgör en stor rekryteringsbas för Riksrevisionen, vilket knappast är en framkomlig väg för att stärka det oberoende som nu med all rätt ifrågasätts.

För det tredje, fru talman, vill jag avslutningsvis nämna att Sverigedemokraterna i ett initialt skede föreslog att utvidga den nu aktuella översynen till att även gälla Riksdagens ombudsmän, JO. Då detta inte vann något gehör hos övriga partier väckte Sverigedemokraterna ett utskottsinitiativ om att initiera en separat utredning av Riksdagens ombudsmän, JO, helt enkelt för att ta ett helhetsgrepp om våra egna myndigheter. Det är i dag helt omöjligt för oss att känna till om de fel och brister som nu har upptäckts inom Riksrevisionen är isolerade till enbart Riksrevisionen.

Sverigedemokraterna menar att det är bättre om vi kan identifiera och lösa problem innan de uppstår i stället för att lappa och laga när problemen väl är ett fullbordat faktum. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Eriksson och Crister Spets (båda SD).

Fru talman! Konstitutionsutskottet behandlar nu KU14, Översyn av Riksrevisionen. Det är ett ovanligt långt utskottsinitiativ - nästan som en utredning i sig - som, hoppas jag, kommer att ge mycket stöd för riksdagsstyrelsen om de beslutar att gå vidare med att tillsätta en utredning som kan göra den översyn av Riksrevisionens verksamhet som vi från KU:s sida efterfrågar.

Bakgrunden till att vi föreslår riksdagsstyrelsen att tillsätta en utredning för att göra en översyn finns, precis som ledamöter på KU här tidigare har berättat om, i granskningar som DN startade i somras i en serie artiklar. Artiklarna handlade dels om hur man rekryterat, dels om ett specifikt ärende i Skåne. Det handlade också om myndighetens interna arbete.

Samtliga tre riksrevisorer var då tämligen nyutsedda, och två av dem avgick under sommaren. Den tredje, Margareta Åberg, har aviserat sin avgång men har lovat att stanna tills det finns ny riksrevisor på plats i verksamheten.

Tidigare talare har berättat om hur beredningsprocessen har gått till, så jag ska inte gå in så mycket på det. Jag ska inte heller gå in så mycket på det historiska perspektivet som Andreas Norlén och Björn von Sydow lyft upp tidigare. Jag tänkte inte heller tala så mycket om många av de enskilda frågorna, som effektivitetsrevision och kvaliteten på rapporterna. I stället tänker jag fokusera på riksdagens förhållande till Riksrevisionen.

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen i likhet med Riksbanken och Justitieombudsmannen. För alla tre myndigheterna är begreppet självständighet centralt för att de ska kunna fungera och ha en hög trovärdighet. Riksbanken måste vara fri att sätta räntan och att agera snabbt utan politiska påtryckningar. Justitieombudsmannen ska kunna granska enligt de sätt man finner riktiga och rätta och ska kunna göra det utan påtryckningar. Riksrevisionen likaså.

Men ingen av myndigheterna lever i ett vakuum. Riksbanken har ett fullmäktige som består av politiker, ofta riksdagsledamöter, och både ordföranden och viceordföranden kan sitta med på direktionsmöten även om de inte får rösta.

Justitieombudsmannen har en avstämning varje år i riksdagen med en öppen och en stängd utfrågning där ledamöter i konstitutionsutskottet ges möjlighet att ställa frågor, både om de särskilda granskningarna och om det interna arbetet på JO.

Men på Riksrevisionen har man ett parlamentariskt råd helt utan egna resurser och som har möten fem gånger per år, vilket alltså inte är särskilt ofta. KU är ansvarigt för att bereda valen som sedan görs i riksdagen. Konstitutionsutskottet får också i förlängningen föreslå entledigande och ny lagstiftning, och det är verkligen inte någonting som sker särskilt ofta.

Man lämnar sin revisionsrapport årligen till finansutskottet, och där får man också synpunkter från utskottet på vad man skulle kunna göra i förlängningen. Finansutskottets uppfattning har varit att verksamheten har fungerat bra, men man har velat trycka på för att arbetet med att få in mer effektivitetsrevision ska gå fortare att få igenom. Sedan har Riksrevisionen också ett visst samröre med utrikesutskottet när det gäller all den utlandsverksamhet som Riksrevisionen har. Det är kort sagt en mycket splittrad roll som riksdagen ger Riksrevisionen när det gäller att göra olika avstämningar.

Jag tycker att vi från riksdagens sida behöver göra vår läxa för att kunna ge betydligt bättre och framför allt mer samlade avstämningsmöjligheter än vad som finns i dag. Själv skulle jag nog i dagsläget förespråka att det parlamentariska rådet kunde få en starkare ställning, men det är ingenting som jag vill låsa mig vid, utan jag kan också tänka mig att det finns andra varianter för att samla avstämningsmöjligheterna.

KU föreslår också att man i översynen ska titta på en rad andra praktiska saker som hur många riksrevisorer man ska ha - i dag är det tre med en administrativ chef - hur länge de ska kunna sitta, om man ska kunna ha ställföreträdare och så vidare. Det här är frågor som har dykt upp då alla tre riksrevisorerna egentligen vill sluta men verksamheten inte kan fungera utan en riksrevisor.

Herr talman! Riksrevisionen spelar en extremt viktig roll för tilltron till alla de statliga institutionerna. Att återupprätta förtroendet är därför jätteviktigt. Jag vet att Riksrevisionen just nu gör ett gediget jobb med att se över sina egna rutiner och utbildningar efter att man tagit del av Hans-Gunnar Axbergers rapport. Allt detta gör man för att kunna bli ännu mer noggrann och professionell i sitt granskningsarbete.

Vi i konstitutionsutskottet gör också ett extra gediget och omfattande jobb den här gången med att en gång till se över våra rekryteringsprocesser nu när vi är inne i en process med att hitta tre nya riksrevisorer till en verksamhet som inte bara har en tuff tid bakom sig utan nu också står inför en stor översyn.

Jag hoppas att dagens beslut ska vara en central pusselbit i ett återupprättat förtroende för Riksrevisionen och vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Konstitutionsutskottet föreslår en översyn av Riksrevisionen och riksdagens förhållande till Riksrevisionen. Avsikten är att riksdagen ska ta beslut om ett utredningsuppdrag.

Dagens Nyheters rapportering om Riksrevisionen under sommaren och konsekvensen av den, att alla tre riksrevisorerna beslutade sig för att avgå, är naturligtvis en mycket bekymmersam bakgrund. Riksrevisionen är en mycket viktig myndighet som ska granska att statliga myndigheter sköter sin verksamhet på det sätt som riksdagen och regeringen har gett dem i uppdrag att göra.

Jag anser inte att de riksrevisorer som tillträdde förra året eller Riksrevisionen har misskött sin granskning av myndigheterna. De nya riksrevisorernas ambitioner har mycket tydligt varit att förbättra kvaliteten på granskningen av myndigheterna, bland annat genom nyrekrytering. Men riksrevisorerna har gjort en del fel, som blir allvarliga om vi ser på dem ur perspektivet att de som granskar andra själva måste föregå med gott exempel. Man måste följa de regler som gäller alla myndigheters verksamheter.

Riksrevisor Margareta Åberg gav under sommaren tidigare justitieombudsmannen, professor Hans-Gunnar Axberger, i uppdrag att utreda om det har funnits formella fel och brister i hanteringen och ledningen av det förändringsarbete som de tre nya riksrevisorerna bedrev. Axberger lämnade den 12 oktober sin redovisning av uppdraget till Riksrevisionen och till oss i konstitutionsutskottet.

Hans-Gunnar Axbergers redovisning tillsammans med den omfattande medierapporteringen under sommaren och de bakgrundsfakta om Riksrevisionens tillkomst som KU:s kansli har tagit fram är nu grund för det utredningsuppdrag som KU vill att riksdagen ska fatta beslut om.

Hans-Gunnar Axberger redovisade sina övergripande iakttagelser i åtta punkter, som nu blir en viktig grund för utredningsarbetet. Hans punkter var

oberoende

informell ledningsstruktur

effektivitetsrevision

årlig revision

huvudman

politik

lagstiftning

uppdrag.

Jag ska gå in lite närmare på punkterna.

När det gäller oberoende lyfter Axberger fram att Riksrevisionen skapades för att granska regeringen och dess myndigheter. Riksrevisionen ska hålla distans till dem som granskas, bland annat genom att undvika rekrytering direkt från Regeringskansliet.

När det gäller informell ledningsstruktur lyfter Axberger fram att det inom Riksrevisionen finns en informell kultur. Egna överväganden och intern praxis går före rättsliga regler. Extern tillsyn behövs.

När det gäller effektivitetsrevisionen lyfter han fram att riksdagen måste ange vad den vill ha av effektivitetsrevisionen, liksom vad denna ska syssla med. Ska man ägna sig åt uppgifter som borde vara förbehållna demokratiskt valda organ?

När det gäller den årliga revisionen menar Axberger att den har hamnat i skuggan av effektivitetsrevisionen. Det kan avhjälpas genom att en riksrevisor med revisorskompetens får ansvar för den verksamhetsdelen.

När det gäller huvudmannaskapet lyfter Axberger fram att riksdagen inte är konstruerad för styrning av myndigheter. Även formellt oberoende institutioner under riksdagen måste dock kontrolleras. Riksdagen bör anpassa sig till detta.

Under punkten politik lyfter han fram att Riksrevisionen förhandlades fram under oenighet. Kompromissen med tre riksrevisorer har medfört problem. Han menar att en fortsatt exklusiv revision under riksdagen kräver politisk enighet i sak. Om man inte löser det bör man hitta andra lösningar än den nuvarande Riksrevisionen.

När det gäller lagstiftning lyfter han fram att riksdagen inte har de redskap som behövs för att på egen hand driva komplicerade lagstiftningsprojekt. Detta märks i Riksrevisionens regelverk, som har väsentliga brister.

När det gäller riksrevisorernas uppdrag lyfter Axberger fram att sex av de åtta riksrevisorer som har valts på fulla mandat, alltså sju år, har lämnat sina uppdrag i förtid. Det tyder på brister som har att göra med uppdraget, inte med dem som har valts. För att komma vidare kan det behövas grundlagsändringar. Under tiden kan riksrevisorerna dela upp sina uppgifter för att lösa de problemen.

Axberger har redovisat de här iakttagelserna för oss och för Riksrevisionen. De är nu en viktig grund för den parlamentariska utredning som vi vill ska tillsättas.

Även riksdagens tidigare beslut om Riksrevisionens organisation med tre riksrevisorer kritiseras. Bakgrunden till att vi har tre riksrevisorer kanske en del har glömt. Men det berodde på att en regering, med Bosse Ringholm som finansminister, hade problem med en stark och kritisk riksrevisor, Inga-Britt Ahlenius. Därför blev det i stället tre riksrevisorer.

Nu har vi fått viktiga gemensamma erfarenheter. Inte minst har vi i KU, som jag bedömer det, skaffat oss en bra grund för utredningen som ska skapa en bättre ordning när det gäller Riksrevisionen och riksdagens styrning av Riksrevisionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet Översyn av Riksrevisionen.

(Applåder)

Herr talman! Väldigt mycket har sagts. Flera har redogjort tydligt för ärendet och vårt förslag om utredning. Jag tycker att det är bra att utskottet är enigt om förslaget om en översyn av Riksrevisionen. Var vi kommer att landa senare är en annan sak. Men eftersom vi är ense om vad vi vill att man ska titta vidare på är möjligheterna för att senare bli ense om resten större än om vi hade haft olika åsikter om själva granskningen.

Riksrevisionen är, som alla har sagt, en viktig del av kontrollmakten. Då är det såklart bra om vi har så stor enighet som möjligt om regelverket och villkoren för myndigheten.

Jag håller med om väldigt mycket av det Per-Ingvar Johnsson redogjorde för angående just styrning och Riksrevisionens oberoende.

Många har hänvisat till Hans-Gunnar Axbergers utredning. Jag håller med om att den lyfter fram och belyser flera problem. Men den modifierar också en del av den kritik som fanns i medierna. Den balanserar liksom lite däremellan.

Jag vill påminna om att vi nu förhoppningsvis kommer att få en bredare utredning som görs av fler personer. Och det är inte säkert att den landar i samma slutsatser som Axberger har gjort. Vi kommer att titta på det här ur ett bredare perspektiv. Vi ska inte tro att den utredningen utgör ett facit.

En viktig fråga som Axberger lyfter upp och som Per-Ingvar Johnsson också lyfte fram är förhållandet mellan Riksrevisionen och riksdagen. Det är klart att riksdagen inte ska bestämma hur granskningar ska göras eller lägga sig i vilka slutsatser som dras. Men vi måste ha ett sådant förhållande till Riksrevisionen att vi har en tydlig uppfattning om Riksrevisionens del i kontrollmakten. Vi ska veta vilken sorts frågor och vilka delar man granskar där.

Det är också viktigt att vi har en riksdag som har så pass stor kunskap om hur Riksrevisionen fungerar att vi kan försvara vår kontrollmyndighet när det börjar blåsa. Om vi har en effektiv och bra riksrevision kommer den förstås ibland att komma med kritik och synpunkter som förmodligen kommer att bli ifrågasatta. Alla myndigheter är inte alltid perfekta i alla lägen. Vi kan ibland tänka att vår regering nog har sett till att en viss myndighet sköter sig, och kanske tycker vi att det som kommer fram genom viss kritik inte är särskilt bra.

Men jag tror att det är viktigt att vi har en kunskap om och ett samarbete med Riksrevisionen som gör att vi kan lita på att det som görs är korrekt. Då kan vi också stå upp för våra riksrevisorer när det blåser. Det är en viktig del i att få en riksrevision som vågar göra egna oberoende granskningar av det som man ska granska. Sedan får det förstås inte bli så tajt att man försvarar Riksrevisionen även om den inte har gjort något som är bra. Men det är jätteviktigt att hitta den balansen.

Det som har hänt är bland annat att Riksrevisionen har fått bli som en fri boll som far omkring. Man har informerat om vad man gör, men vi har inte kunnat ha det samarbete som vi borde ha. Där behöver vi ha en större kontroll, och det är viktigt och skulle vara bra.

Jag hoppas att det här blir en ordentlig gedigen utredning. Vårt förslag till inriktning på utredningen bäddar verkligen för att detta ska bli något som vi kan använda och göra någonting riktigt bra av.

(Applåder)

Herr talman! Det är ett enigt KU som efter många inläsningar, utfrågningar och sammanträden nu i detta betänkande föreslår en genomgående översyn av Riksrevisionen. Vi tar i betänkandet upp olika frågor som översynen ska behandla och som gäller bland annat riksrevisorerna, riksdagen och Riksrevisionen.

Jag vill inte tro att det finns något samband mellan det faktum att det var ungefär när jag valdes in i utskottet som de omvälvande nyheter som vi i dag refererar till dök upp i Dagens Nyheter. Det interna förändringsarbetet liksom effektivitet, förfarande vid rekryteringar samt eventuella oegentliga kontakter togs upp, och även om vi som beslutsfattare alltid måste vara försiktiga med att blint rusa i väg i opinionens riktning, så var uppgifterna tillräckligt oroande för att de behövde tas på yttersta allvar.

Dock var det, som föregående talare har tagit upp, inte tillräckligt allvarligt för att vi skulle kunna entlediga riksrevisorerna, något som slogs upp i stora rubriker i tidningarna som ett absolut krav. Nu, fyra månader senare med tre riksrevisorer som har eller som står i färd med att lämna sina uppdrag, står vi här och redovisar och debatterar vad vi tillsammans ser som nödvändigt att utreda för att se en väg framåt för Riksrevisionen.

Riksrevisionen har som vi alla vet även tidigare varit föremål för utredningar, och möjligen kan man säga att de frågor som vi nu föreslår för översyn till viss del är ett resultat av frågor som tidigare utredningar antingen missat eller möjligen hamnat lite snett i. Vad gäller forskning inom området har den också till stor del speglat de problem som under hösten särskilt framkom, det vill säga otydligheten i oberoendet och självständigheten i förhållande till riksdagen, ledningen av Riksrevisionen, det tredelade styret och arbetsfördelningen riksrevisorerna emellan.

När det gäller riksrevisorernas roll, är de tillsatta primärt för att säkra granskningens kvalitet, eller primärt för att administrativt leda och utveckla verksamheten och dess relationer? Hur ska en långvarig frånvaro hanteras?

Det har funnits en brist på en tydlig mottagare av granskningsrapporterna och osäkerhet om huruvida rapporterna skulle komma till nytta över huvud taget. Hur kan intresset för den statliga revisionen öka bland riksdagsledamöter och utskotten? Och vem granskar Riksrevisionen?

Hans-Gunnar Axbergers utredning - initierad av Margareta Åberg - som det tidigare har refererats till tar särskilt upp några av punkterna som också har belysts i forskningen. För mig är det ytterst viktigt att vi granskar oberoendet och frågorna kring det. Återigen: Vad innebär oberoende och självständighet egentligen?

Det är också extremt viktigt att man tittar vidare på den informella ledningskulturen. Riksdagen behöver också gå in och definiera effektiviseringsrevisionen för att se vad vi menar och vad vi vill ha.

Den årliga revisionen har uppenbarligen inte ägnats tillräckligt stor uppmärksamhet. Återigen beträffande huvudmannaskapet: Riksdagen är uppenbarligen inte konstruerad för styrningen av denna myndighet.

Jag ska förkorta mitt anförande eftersom många av mina kollegor har gett uttryck för så fantastiskt bra åsikter och synpunkter.

Utskottet anser att en parlamentariskt sammansatt utredning bör tillsättas för att göra en översyn av detta och av ytterligare punkter som har framkommit här i dag.

Herr talman! Vi politiker, liksom Riksrevisionen, befinner oss i förtroendebranschen i allra högsta grad. Därför är den kommande utredningen, som vi hoppas att kammaren fattar beslut om, oerhört viktig. Ett fungerande riksrevisionsorgan bidrar till upplysta medborgare och beslutsfattare genom att förse oss med oberoende, objektiv och pålitlig information, något som tillsammans är fundamentet för en fungerande demokrati.

Med dessa ord vill jag tacka mina kollegor och kansliet för ett mycket konstruktivt arbete tillsammans. Det visar på med vilket allvar vi tar frågan. Det visar också tydligt att vi alla är medvetna om att Sverige behöver en stark riksrevision som är oberoende och självständig, men som inte är övergiven av riksdagens starka intressen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte närma mig frågan lite från ett annat håll.

Sveriges demokrati och Sveriges välstånd vilar på ett starkt förtroende för våra institutioner. I dessa inbegrips

grundlagarna och den lagstiftande makten,

regeringen, myndigheterna och utövandet av den styrande makten, statschefen och förhållandet till tredje land, den dömande makten och - förstås - den granskande och reviderande makten.

Därtill kommer civila makter, där såväl allmänhetens friheter och maktutövning som journalistiken tillhör centrala delar av demokratin.

Att dessa maktcentra är omistliga delar av ett fungerande land torde det inte råda något tvivel om. De bildar - såväl var för sig som tillsammans - ett sammanhållande kitt utifrån vilket vårt samhälle kan byggas. På dess grund har vi som individer, familjemedlemmar, företagare, föreningsdeltagare, politiskt aktiva eller i andra egenskaper givits möjligheten att forma våra liv till fromma för oss själva, för våra nära och kära och för det gemensamma bästa.

Institutioners roll för demokrati och välstånd är väl beforskat. Redan 1993 förärades forskarna Douglass North och Robert Fogel det så kallade Nobelpriset i ekonomi för sin forskning kring institutioners roll för välstånd. I sin forskningssammanställning Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty från 2012 gör forskarna Daron Acemoglu och James Robinson en genomgripande genomgång av hur samhällets ekonomiska och politiska spelregler påverkat utvecklingen genom historien. Deras slutsats är lika enkel som den är uppfordrande för oss här: Institutionerna är den viktigaste förklaringsfaktorn till varför vissa länder är rika och andra är fattiga.

Det är viktigt att påminna om detta när vi diskuterar Riksrevisionen och granskningen av hur statsförvaltningen fungerar. Det kan förefalla vara ett smalt ämne, men en väl fungerande revision av vår statsapparat är en omistlig del av vår demokrati. Det är också ett nödvändigt fundament för att garantera att våra institutioner fungerar så som det är tänkt: till stöd för vårt välstånd och för det gemensamma bästa.

Herr talman! Det har sagts många bra saker här kring det gemensamma betänkandet. Jag tänker inte göra någon djupdykning i den händelseutveckling som har lett oss hit. Det är uppenbart att fel har begåtts på Riksrevisionen, detta har framkommit såväl i medias granskning som i den oberoende granskning som gjorts av professor Hans-Gunnar Axberger.

Men det har också begåtts fel här ifrån Sveriges riksdag som inte i tid har upptäckt och korrigerat det som redan för flera år sedan skulle ha behövt leda fram till den översyn som vi i dag kommer att fatta beslut om att tillsätta.

Förklaringarna till det finns delvis också berört i Axbergers granskning. Det ligger inte i riksdagens roll att styra myndigheter. Vi har bara två andra myndigheter i vårt hägn, JO, det vill säga Riksdagens ombudsmän, och Riksbanken. Båda dessa myndigheter åtnjuter en stor självständighet.

Jag tänker också på den bild av Riksrevisionen som man har fått i den offentliga debatten. Det talas nämligen ofta om Riksrevisionens oberoende, om att det inte ska kunna finnas någon utomstående som utövar inflytande eller kan anmärka på hur Riksrevisionen arbetar. I själva verket är ju Riksrevisionen och dess ledning, precis som andra offentliga verksamheter, i behov av råd och vägledning, såväl från den riksdag som har tillsatt den som från samhället i övrigt. Det är viktigt, inte minst för att Riksrevisionen också ska värna sitt förtroende, att det inte tillåts växa fram en egen kultur som står över all kritik från utomstående.

Något oberoende i den meningen att Riksrevisionen alltid ska stå över att få sin egen verksamhet granskad har lagstiftaren heller aldrig avsett. Däremot ska Riksrevisionen förstås åtnjuta en stor grad av självständighet i hur man bedriver sitt arbete inom de ramar som har givits. Här tycker jag finns skäl för klargöranden, och vi från Kristdemokraternas sida är nöjda med att denna frågeställning finns med i översynen.

Därutöver vill jag lyfta fram vikten av att vi får en grundlig genomgång av den ordning som gällt för Riksrevisionen fram till i dag.

Har det varit lämpligt att låta tre riksrevisorer dela på ansvaret för att styra en myndighet, eller borde vi ha en annan ordning med större specialisering? Ska riksrevisorer vara oavsättliga för annat än allvarliga försummelser, även om de förbrukat sitt förtroende hos en kvalificerad majoritet i riksdagen? Och finns det anledning att se över avgångsvillkor och mandatperioder för riksrevisorerna, givet att så många av dem som hittills utnämnts valt att inte fullgöra sina uppdrag?

Detta och många andra frågor hoppas vi kristdemokrater få svar på. Som jag har belyst i detta anförande är det en fråga som är viktig inte bara för Riksrevisionen och dess medarbetare utan för hela det svenska samhället, dess institutioner och de välståndsskapande krafter som tjänar vårt gemensamma bästa väl.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Björn von Sydow har gått igenom bakgrunden till att KU föreslår att en utredning om Riksrevisionens framtida ställning och organisation tillsätts. Jag kommer att tala om det direktiv som ska utarbetas för en kommande parlamentarisk utredning.

Legitimiteten för Riksrevisionen påverkar även legitimiteten för det demokratiska styrelseskicket. Som vi hörde tidigare är det ytterst viktigt att medborgarna känner förtroende för de institutioner som bär upp samhället för att vår demokrati ska fungera och för att kostnaden för transaktioner i vårt samhälle ska bli så låg som möjligt.

Vi socialdemokrater tycker att utgångspunkten för utredningen ska vara att Riksrevisionen även framdeles är placerad under riksdagen och att dess ställning ska vara reglerad i grundlag. Däremot är det viktigt att nu-varande ordning med tre riksrevisorer, varav en med ett administrativt ansvar, utreds. Utifrån den utredning som har gjorts av Axberger och utifrån andra iakttagelser verkar det finnas problem med denna organisationsform.

Man kan överväga andra modeller, exempelvis den modell som finns för Justitieombudsmannen med en chefsjustitieombudsman. Det bör även övervägas om en förändring ska kunna göras enklare genom att bestämmelserna flyttas till riksdagsordningen, vilket vi har hört tidigare talare ta upp.

Det är uppenbart att ett problem uppstår när ett förtroende är helt förbrukat. Bestämmelserna för entledigande är så svåra att risken finns att man får en riksrevision som helt saknar riksdagens förtroende. Naturligtvis finns det en balansgång mellan självständigheten för Riksrevisionen och förtroendefrågan.

Om man ska göra någonting åt detta måste vi få en reglering där kvalificerad majoritet krävs för att avsätta riksrevisorer på grund av bristande förtroende. Frågan bör dock övervägas. Även frågor om mandatperiodens längd, omvalsmöjlighet, ersättarmöjligheter och en karenstid bör studeras.

En särskild fråga vad gäller Riksrevisionens självständighet är att en myndighet även om den är självständig inte flyger i luften. Det krävs ett ansvarsutkrävande och styrning även av en sådan myndighet. Hur denna besvärliga balansgång ska kunna organiseras kräver mycket eftertanke. Många lösningar är tänkbara, och utredningen måste noga överväga för- och nackdelar innan den sätter ned foten.

Effektivitetsrevisionen fick en ökad roll efter 2010. Utredningen bör titta på om regleringen måste ändras för att förtydliga och avgränsa effektivitetsrevisionens uppdrag. Det kanske inte är revisionens uppdrag att fundera över exempelvis vårt skattesystem eller statsskick.

Det har förekommit att Riksrevisionen har företrätts i externa relationer på ett sätt som har gjort att revisionens politiska neutralitet har kunnat ifrågasättas. Det här undergräver allvarligt Riksrevisionens legitimitet, och vi i Socialdemokraterna vill påpeka att utredningen särskilt bör titta på detta.

Sammanfattningsvis är utredningen nödvändig och viktig för att Riksrevisionen, som är en viktig del av kontrollmakten, ska få förnyat förtroende av svenska folket. Därigenom ges en förutsättning för att medborgarna kan ha förtroende för att deras resurser används på ett klart och effektivt sätt.

De tre riksrevisorer som nu utses har det viktiga uppdraget att få organisationen att fungera väl även innan eventuella organisationsförändringar har kunnat göras. Det är viktigt att Riksrevisionens anseende återupprättas snarast. Jag önskar dem lycka till i deras svåra och viktiga uppdrag.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! För mer än 70 år sedan bildades Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, på ett hotell i Bretton Woods, New Hampshire, USA. Tillsammans spelar IMF och Världsbanken sedan dess en central roll såväl för den rådande ekonomiska världsordningen som för enskilda länder världen över.

IMF och Världsbanken har genom sin historia varit starkt kritiserade. Exemplen är många på hur man under kalla kriget gav lån och bidrag till västvänliga diktaturer och auktoritära stater. Under 80- och 90-talet tvingade man merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika att genomföra olika former av strukturanpassningsprogram designade av IMF och Världsbanken.

Centralt för alla dessa program var privatiseringar, nedmontering av välfärden, avregleringar och handelsliberaliseringar, vilket i många länder fick katastrofala sociala och ekonomiska följder. Miljö- och klimatperspektiven var ofta helt frånvarande. Världsbanken har under sin historia bidragit till storskaliga investeringar i dammar och kolkraftverk som har haft katastrofala följder både för människor och för miljön. Flera länder har till exempel genom historien tvingats privatisera sina vattenverk och sin vattenförsörjning, vilket såklart har inneburit att man starkt har inskränkt fattiga mäns och kvinnors tillgång till rent vatten.

Resultat blev för 10-15 år sedan att många länder i syd valde att betala tillbaka sina lån i förtid till IMF för att slippa undan dess krav. Under åren efter millennieskiftet valde ett flertal länder i Latinamerika och Sydostasien att skapa egna regionala fonder för krishantering för att bryta sitt beroende av IMF. Jag minns som ny riksdagsledamot här i denna kammare för drygt tio år sedan hur man då talade om IMF:s kris. När ingen ville låna pengar av IMF sinade intäkterna och ränteinkomsterna, och man fick snabbt slut på resurser.

Den ekonomiska krisen 2008 i Europa skapade en ny så kallad marknad för lån och ekonomiska räddningspaket. Island, Irland, Portugal, Grekland och Cypern men också Lettland, Ukraina, Ungern och en rad andra stater på vår egen kontinent har de senaste åren sökt IMF:s hjälp. IMF har i högsta grad varit medansvarig för en krispolitik som har inneburit att notan för bankernas och finansinstitutens oansvariga belåning under många år skickats till vanliga löntagare och pensionärer.

IMF har drivit på för långtgående privatiseringar och omfattande nedskärningar i välfärden och trygghetssystemen. I krisens spår ser vi runt om i Europa hur arbetslösheten cementeras på höga nivåer, klyftorna i samhälle efter samhälle ökar och människor förlorar sina hem och tvingas ut i djup fattigdom.

Fru talman! IMF och Världsbanken har samtidigt de senaste åren tagit intryck av den kritik som har framförts mot Bretton Woods-institutionerna. År 2013 släppte IMF en rapport om sin krishantering i Grekland, och den var starkt självkritisk. Man medgav att fonden gjorde mycket allvarliga missbedömningar av situationen i Grekland, vilket ledde till att man allvarligt skadade den grekiska ekonomin. Världsbanken har också under Jim Kims ledning lagt om inriktningen på centrala punkter. Jämställdhet har äntligen lyfts fram tydligt i bankens verksamhet, och fokus på miljö- och klimatfrågorna har ökat tydligt.

Alla de här reformerna har vi från Vänsterpartiets sida välkomnat. Men för oss är det också fortfarande tydligt att en bred utvecklingspolitik som syftar till att minska fattigdomen, öka jämlikhet och jämställdhet, minska klimatförändringarna och skapa makroekonomisk stabilitet också förutsätter att man fortsatt driver på för en reformering av IMF och Världsbanken.

Vi ser att Sverige har ett stort ansvar att i IMF och Världsbanken driva på för grundläggande reformer av institutionerna både när det gäller beslutsfattande och politisk inriktning och när det gäller insyn och dialog med långivare, låntagare och ideella organisationer.

För det första bör Sverige fortsätta driva på för en revidering av röstfördelningen såväl i IMF:s och Världsbankens högsta beslutande organ, guvernörsstyrelsen, som i exekutivstyrelsen för att öka utvecklingsländernas inflytande.

Vi har sett hur man de senaste åren har gjort en del förändringar i röstfördelningen både inom IMF och Världsbanken, men fortfarande är det USA och Västeuropa som dominerar organen och har procentuellt sett flest röster och kan blockera icke önskvärda beslut. De reformer som har genomförts har framför allt gynnat tillväxtekonomier som Kina, men alldeles för många utvecklingsländer i syd har fortfarande ett mycket begränsat inflytande över de här två viktiga, globala institutionerna.

För det andra vill vi att Sverige aktivt driver på för att valet av ordförande i IMF och Världsbanken ska föregås av en öppen nomineringsprocess och att val av ordförande ska utgå från kompetens och vem som är mest lämplig i stället för från vilket land man kommer från. Sedan bildandet av IMF och Världsbanken har traditionen varit tydlig. Det är alltid en europé som är ordförande för IMF och alltid en person från USA som leder Världsbanken, trots att det genom åren funnits en rad andra mycket kompetenta och kvalificerade kandidater som har sorterats bort därför att de kommer från fel land eller fel kontinent.

För det tredje bör Sverige verka för att lån och ekonomiskt stöd från IMF och Världsbanken inte får försvåra möjligheterna att uppfylla de nya globala utvecklingsmålen Agenda 2030. Jämställdhetsperspektiv och miljö- och klimatperspektiv måste genomsyra alla lån och alla program.

Vi vänder oss från Vänsterpartiets sida mot att länder fortfarande tvingas genomföra privatiseringar, nedskärningar i välfärden och nedmontering av sina sociala skyddsnät. Oavsett om det gäller ett land i nord eller syd måste det vara befolkningen som genom demokratiska val tillsammans avgör och tar ställning till de ekonomiska vägval som varje land står inför.

Därför vill jag, fru talman, avslutningsvis yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse med anledning av verksamheterna i Internationella valutafonden och Världsbanksgruppen samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna under 2014 och 2015. Under den tidsperiod som redovisas här har de internationella finansiella institutionerna bidragit till att minska fattigdomen och främja tillväxten. De är relevanta för att öka stabiliteten på de finansiella marknaderna, och de har spelat en viktig roll för återhämtningen av den globala ekonomin efter krisåren.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Världen är inte rättvis. Kvinnor och män föds, växer upp och dör med olika förutsättningar och möjligheter. Det mest grundläggande skiljer människor åt: om du kan äta dig mätt i dag, om dina barn får lära sig något i skolan och om dina mänskliga rättigheter kommer att respekteras.

För att ändå närma oss en rättvisare värld antogs hösten 2015 de nya globala hållbarhetsmålen av världens politiska ledare för att faktiskt visa på att vi inte accepterar detta och att vi också vill och kan göra någonting åt det. Genom sin utlåning, expertis och forskning är utvecklingsbankerna viktiga aktörer i arbetet för att nå de 17 målen. Utvecklingsbankerna har betydelse för möjligheten att nå målen och för att mobilisera resurser, både genom lån och gåvor och genom att främja privata investeringar och stärka länders egen förmåga till inhemsk resursmobilisering.

Fru talman! Världen är föränderlig. För att kunna bidra till utveckling och minskad fattigdom i en föränderlig värld måste såklart även de finansiella institutionerna förändras, och vi ser en vilja hos utvecklingsbankerna att anpassa sig till aktuella utmaningar.

I juni 2015 var 60 miljoner människor på flykt, och bara under 2014 tvingades nästan 14 miljoner människor att lämna sina hem. En viktig lärdom när millenniemålen utvärderades var att måluppfyllelsen var absolut sämst i konfliktdrabbade och sköra stater. Antalet extremt fattiga människor som lever i sviktande stater har dubblerats de senaste 30 åren och förväntas dubbleras igen till 2030.

De finansiella institutionerna spelar en viktig roll för att hjälpa sviktande stater att bygga fred och hållbara institutioner för att ta sig ur en ond cirkel av återkommande konflikter och våld. Institutionerna måste ha flexibilitet och kunskap att agera snabbt.

Ett gott exempel som jag vill lyfta fram i dag är Världsbankens nya MENA-strategi som ger banken en mer fredsfrämjande roll som främjar samarbete och koordinering mellan olika utvecklingsbanker, FN-systemet och regionala aktörer och som med nya grepp försöker underlätta särskilt för de länder i MENA-regionen som mottagit många flyktingar från krisen i Syrien.

Strategin sträcker sig bortom det grundläggande mottagandet och syftar till att stärka utbildning, arbete och fungerande samhällen i krisens närområde. Detta är positivt. Länken mellan humanitär verksamhet och långsiktigt utvecklingsarbete måste stärkas.

Mänskliga rättigheter ingår inte i mandatet för någon av de finansiella institutioner som vi diskuterar i dag förutom för EBRD. Detta är särskilt märkligt eftersom de finansiella institutionerna jobbar med frågor som i bästa fall bidrar till demokrati och åtnjutandet av mänskliga rättigheter, exempelvis genom sitt arbete inom områden som hälsosystem, jämställdhet, utbildning och arbetsmarknadens funktion.

Mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande för att bidra till utveckling, främja tillväxt och utrota fattigdom. Utan ett tydligt mandat att inkludera mänskliga rättigheter kan dock åtgärderna i värsta fall bidra till fortsatt diskriminering och exkludering.

För att främja mänskliga rättigheter i Världsbanksgruppen har regeringen bidragit med medel till en särskild fond, Nordic Trust Fund, med syfte att främja mänskliga rättigheter i bankens arbete. Trots att referenser till mänskliga rättigheter har mött och möter stort motstånd från vissa medlemsländer inom Världsbanksgruppen har fondens arbete blivit ett viktigt verktyg för att påverka hela bankens verksamhet.

Sverige måste fortsätta arbeta för att mänskliga rättigheter ska vara en naturlig del av arbetsuppgifterna i Världsbanken och i övriga utvecklingsbanker som Sverige engagerar sig i.

Jag vill också säga några ord om skatteflykt. Även vid FN:s konferens om utvecklingsfinansiering som föregick beslutet om de nya hållbarhetsmålen konstaterades utvecklingsbankernas viktiga roll för att finansiera en hållbar utvecklingsagenda. En viktig del är att öka insatserna för att motverka korruption och skatteflykt. Transparens och tydliga riktlinjer är centralt för att undvika att företag eller privatpersoner undandrar skatt eller ägnar sig åt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Särskilt viktigt är det att undvika kapital- och skatteflykt från låg- och medelinkomstländerna där utvecklingsbankerna är verksamma.

Fru talman! Vi anser att höga standarder för arbetsmiljö och arbetsrätt är utvecklingsdrivande. Sjysta jobb lyfter människor och därmed länder ur fattigdom. Genom höga standarder och ett starkt regelverk för sociala och miljömässiga standarder kan delaktigheten, kvaliteten och förutsägbarheten i utvecklingsbankernas projekt och därmed hållbarheten i projekten förbättras.

Avslutningsvis finns det ett tillkännagivande i betänkandet. Utskottet ser vikten av utvecklingsbankernas arbete. De är viktiga och kan göra skillnad i fattiga människors vardag. Vi har dock sedan flera år saknat en samlad redovisning av resultaten ur ett svensk perspektiv och har i flera betänkanden efterlyst tydligare resultatredovisning från regeringen till riksdagen. Vi ser fram emot att regeringen återkommer med en samlad resultatredovisning till riksdagen med början 2018.

(Applåder)

Fru talman! I dag, då världens blickar riktas mot Washington, debatterar vi här i kammaren två Washingtonbaserade institutioner: Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF. Dessa två institutioner har till och med gett upphov till ett statsvetenskapligt begrepp: Washingtonkonsensus. Det begreppet anspelar på ett bästa regelverk för stater som de två organisationerna har kommit fram till i en sorts konsensus. Jag tror att Hans Linde var inne lite på det ämnet i sitt anförande.

Den lärobok som experterna i Världsbanken och IMF har tagit fram för att ge länder råd har fått utstå viss kritik genom åren. En viktig kritik som Washingtonkonsensus har fått är att man har varit väldigt liberal när det gäller handel. I dag tror jag att till och med Hans Linde som normalt är kritisk mot frihandel kanske tycker att det är bra om det kommer fram mer Washingtonkonsensus vid Världsbanken och IMF än det som kommer fram i några byggnader lite längre därifrån.

Man ska veta att de krav som Världsbanken och IMF ställer framför allt gäller när någon har hamnat fel. IMF bedriver också ett förebyggande arbete. De besöker alla länder, även Sverige, granskar den långsiktiga hållbarheten i vår ekonomi och ger rekommendationer. De hårda kraven kommer först då man har försatt sig i en sådan situation att man behöver världssamfundets hjälp.

När det gäller Världsbanken tar man ofta upp dammbyggena. Vid dammbyggen är det alltid svårt, och olika intressen ställs mot varandra. Det vet vi från när vi en gång i tiden byggde ut vattenkraften i Sverige. Men den som har sett ett flygfoto över Afrika som är taget nattetid ser verkligen ett mörkt Afrika. Vi vet att elektricitet är vägen till både fattigdomsbekämpning och jämlikhet. Det ger fattiga möjlighet att kunna läsa läxan i skenet av en ellykta. I de stora projekten är det alltså viktigt att väga in alla, att ha en helhetssyn. Det är klart att stora dammbyggen för med sig nackdelar. Men man måste även se fördelarna.

Jag vill avsluta med en kommentar om jämställdhet, som tagits upp här. IMF leds i dag av Christine Lagarde. Hon är en stålmadam. Man kan tycka att hon är en riktig Excelarksdam. Hon har hållit ett anförande, som är ett av de mest spännande jämställdhetsanföranden jag har hört. Hon förde ett resonemang om jämställdhet och menade att det inte bara är en mänsklig rättighet utan också en ekonomiskt viktig faktor. Hon sa: Av den anledningen har jag gett mina ekonomer i uppdrag att ta fram hårda siffror på hur stort ekonomiskt bortfall det innebär för länder som inte bedriver en jämställd politik.

Jag tror att denna stålmadam, med hjälp av sina ekonomiska teknokrater, kan bidra till jämställdheten på ett viktigt sätt.

(Applåder)

Fru talman! Mellan 1999 och 2001 hade jag den stora förmånen att bo i Elfenbenskusten och vara Sveriges representant i styrelsearbetet i Afrikanska utvecklingsbanken. Jag såg då vilken viktig uppgift Afrikanska utvecklingsbanken och resten av IFI:erna har i det internationella systemet. Det som krävs är att vi har olika instrument för att finansiera investeringar som kickar in i olika lägen av en utveckling, i olika delar av ett samhälle. Det behövs utvecklingssamarbete i form av bistånd. Och det behövs allt från mjuka lån till hårda lån.

Regeringens utgångspunkter är att institutionernas verksamheter bör vara inriktade på att hjälpa medlemsländerna att skapa förutsättningar för tillväxt och finansiell stabilitet och, sist men inte minst, att främja en globalt hållbar utveckling.

När jag gav mig in i politiken, i Miljöpartiet, för ett antal år sedan var det som att svära i kyrkan att säga att bankerna spelade en viktig roll. Men jag är glad att nu kunna säga att även mitt parti tycker att bankerna har en viktig uppgift att fylla och att vi kan göra kan göra mycket i bankväsendet när det gäller klimatomställningen.

Vi arbetar för att resurser ska användas för att gynna de fattigaste länderna, inte minst länder som drabbats av instabilitet och konflikter. Institutionerna ska, inom ramen för respektive mandat, fortsätta stödja återhämtningen efter den ekonomiska och finansiella kris som bröt ut 2008. För regeringen är det prioriterat att institutionerna utgår från Agenda 2030, de globala målen och Parisavtalet. Regeringen har alltså slagit fast en kraftfull ambitionshöjning när det gäller IFI:ers energiinvesteringar.

Precis som Göran Pettersson sa tidigare är det också en jämställdhetsfråga. Det är viktigt att utvecklingsländerna inte behöver gå via investeringar i klimatfarlig energi utan att vi kan hjälpa dem att hoppa över det steget. Det är viktigt för klimatet, för världen och för våra barn och barnbarn.

Sverige verkar aktivt för att IFI:er ska minska fossila investeringar avsevärt och i stället öka investeringarna i förnybar energi betydligt, genom ambitiösa och tidsatta mål. Målformuleringar är en viktig utgångspunkt i de strategier som regeringen har beslutat om avseende Sveriges samarbete med Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken.

Klimatfinansiering från utvecklade länder som kanaliserats genom IFI:er uppgick år 2014 till nära 30 miljarder US-dollar. Det är väldigt mycket pengar. Vi ser alltså att utvecklingsbankerna, i det sammanhanget, spelar en viktig roll för omställningen i världen. Dessa institutioner har under många år investerat i fel sorts lösningar. Nu vänder vi det här.

Fru talman! Paris är inte målet för en process utan starten. Nu vill vi se de fina orden från Paris bli till verklighet. Utsläppen ska minskas kraftfullt, och nya energiinvesteringar ska inte gå till kol och olja utan till förnybart. Det är detta Sverige ska använda sitt inflytande till i de internationella finansiella institutionerna. Vi jobbar med det genom direktkontakt med institutionerna, via kapitalöversyn, via påfyllnadsförhandlingar i det löpande styrelsearbetet inom respektive IFI och i samarbete med likasinnade länder.

Fru talman! IFI:er har också en viktig uppgift när det gäller den globala flyktingsituationen. Vi ser att Världsbanken och andra IFI:er har tagit en större roll för att stödja länder, och då även medelinkomstländer, vilket innebär en förändring i regelverket för de länder som tar en stor del av flyktingpopulationen. Vi anser att det är en väldigt viktig väg att gå att ge mjuka lån även till medelinkomstländerna.

Vi ser också behovet av att öka ansträngningarna för att gifta samman de humanitära insatserna med det långsiktiga utvecklingssamarbetet.

Jag vill också lyfta att Sverige och regeringen under lång tid har drivit - och försöker att driva - att jämställdhet ska vara ett särskilt fokusområde. Vi ser att många framsteg har gjorts. Samtidigt behöver detta arbete i bankerna fördjupas och bli mer systematiskt i samarbetsländerna. Här har de nordiska länderna legat framkant även under min tid i Afrikanska utvecklingsbanken. Det var vi som var drivande i arbetet i Afrikanska utvecklingsbanken.

Slutligen driver regeringen att alla multilaterala organisationer ska vara öppna och transparenta. Både Världsbankens och IMF:s policyer för öppenhet har förbättrats avsevärt på senare år, men vi behöver bli ännu bättre.

Precis som Vänsterpartiet vill också vi lyfta en ökad demokratisering av institutionerna och att utvecklingsländernas röstandelar och inflytande i bankerna ska öka.

Rätt använda är det ingen tvekan om att IFI:er spelar en väldigt viktig roll för en hållbar utveckling i världen.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar regeringens skrivelse med redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen och de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2014 och 2015. Det är en redogörelse som vi i utskottet samfällt hoppas ska kunna utvecklas så att vi kan få en mer tydlig och mer tematisk debatt när vi under våren 2018 hoppas få möjlighet att diskutera en sådan redogörelse från regeringen. Det är viktigt att regeringen nu fångar upp det tillkännagivande som vi föreslår. Det skulle underlätta för att få en mer fokuserad debatt. Det är ju ett stort område som detta gäller.

Herr talman! IMF är ju i grunden en institution som syftar till att stabilisera världsekonomin och som syftar till att skapa förutsättningar när vanliga lånevägar inte längre är öppna. När krisen är ett faktum ska möjligheterna finnas.

IMF har inte varit ensam om krishanteringen. Vi, EU-medlemmar och andra aktörer har deltagit och tillsammans diskuterat oss fram till de regelverk som vi har önskat se. Det har varit viktigt att få en stabilitet, och IMF har utgjort en stabiliserande faktor för klara effekterna av de världsfinansiella kriser som vi har sedan Lehman Brothers och situationen i Grekland.

Det finns all anledning att utvärdera och diskutera hur man kan föra detta vidare. Jag är övertygad om att nästa kris inte kommer att se likadan ut, men det är naturligtvis alltid viktigt att dra lärdomar av det som har varit och av det som fortfarande pågår. Olika länder har också hanterat frågorna på lite olika sätt.

Jag har tagit upp IMF:s agerande i Ungern och gällande Island, vilket vi tidigare har lyft fram i kammaren. Det är olika sätt för olika länder att möta de krav som kommer och olika sätt att diskutera hur man ska ta sig vidare för att komma ur den kris som annars ytterst drabbar medborgarna.

Vi ska inte glömma bort att om man inte har den här typen av stabilitetsinstrument blir det medborgarna och ytterst de som har de svåraste förutsättningarna som kommer att drabbas allra hårdast. Det finns liksom ingen genväg där.

Man har tagit fasta på att förbättra villkoren, längre räntetider och en flexibilitet i systemet. Man kan se att det har skett en utveckling, även om vissa - också i den här debatten - låter ungefär som man lät i debatten om IMF för 20 år sedan.

Världsbanken har tagit kraftfulla steg i en riktning som är oerhört värdefull för att skapa bra spelregler och en hållbar utveckling. Jag har diskuterat detta flera gånger tidigare här i kammaren. Med den nya ledningen för Världsbanken är det uppenbart att man har en kraftfull roll för att kunna skapa förutsättningar för en hållbar utveckling.

Den svåra utmaningen är att många länder inte riktigt har kommit dit. Många länder vill utnyttja sina koltillgångar, vattentillgångar eller annat. Det kan vara rätt eller fel, men de tycker att det är fel att vi inte tillåter dem att göra den resa som vi har kostat på oss att göra. Det är en del av den debatt och diskussion som vi har att föra. Det är naturligtvis viktigt med en balans här.

Det är inte bara röststyrkan som det handlar om, utan det handlar också om att kunna förstå att alla länder har en rätt att få välja sin väg. Det är bra om man får goda exempel och förutsättningar för att - förhoppningsvis - undvika de misstag som vi har gjort och som vi i dag får försöka att rätta till.

Jag tycker att Världsbanken tydligt visar att man har dragit lärdomar. Vi ska komma ihåg att Sverige är en av bidragsgivarna till både IMF och Världsbanken. Det är en av de stora och viktiga frågorna att säkerställa att institutionerna har tillräckliga resurser för att kunna fungera stabiliserande. Utan dessa resurser kommer den utsträckta handen inte ens att finnas, och det skadar hela världen.

Det framgår av skrivelsen - och det tycker jag är positivt - att de regionala utvecklingsbankerna och institutionerna har utlovat en satsning på 400 miljarder dollar under de kommande tre åren för att utveckla och fånga de globala hållbara målen. Det är också en tydlig markör, en investering för att göra verklighet av våra globala överenskommelser.

Herr talman! När det gäller ändrad röststyrka har Sverige visat vägen för andra i vår krets. Men som framgår av skrivelsen handlar det naturligtvis om att hantera den relativa vikten i världsekonomin och också viljan hos medlemsländerna att ge bidrag.

Herr talman! Med det ser jag fram emot våren 2018 och en ny skrivelse. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! I dag behandlar vi regeringens skrivelse angående verksamheten i IMF, Världsbanksgruppen och en lång rad regionala utvecklings- och investeringsbanker.

I skrivelsen redovisas de frågor som har präglat institutionerna under 2014-2015 och regeringens prioriteringar för arbetet i de olika institutionerna, men det blickas också framåt genom att det redogörs för den förväntade inriktningen på institutionernas verksamhet under de närmaste åren. Här beskrivs även två andra aktörer som numera finns på den internationella scenen, Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar, AIIB, och den nya utvecklingsbanken, New Development Bank, som initierats av de så kallade Briksländerna. Utvecklingen i dessa banker med infrastrukturfokus blir högst intressant att följa framöver.

Men egentligen var detta budskap inte efterfrågat. I betänkande 2015/16:UU7 konstaterades att samordningen mellan utvecklingsbankerna och övriga multilaterala institutioner successivt har ökat, inte minst i syfte att uppnå de tidigare millenniemålen och nu Agenda 2030. Därför vore det bättre om riksdagen i stället får en samlad resultatanalys av arbetet i de multilaterala utvecklingsorganisationerna i stort.

För att möjliggöra en djupare analys anser utskottet att det bör finnas möjlighet att i varje skrivelse fokusera på vissa teman eller grupper av organisationer som bedöms som särskilt viktiga för att uppnå målen för svenskt utvecklingssamarbete. Vidare anser utskottet att analysen bör innehålla en bedömning av verksamheten i förhållande till de strategier och resultatramverk som överenskommits men också resultatet av svenskt styrelse- och påverkansarbete. Vilken insyn och möjlighet till påverkan har vi egentligen? Ansvaret för att Sveriges skattebetalare ska kunna känna sig trygga med det omfattande bistånd som kanaliseras via multilaterala organisationer är stort. Ansvaret innebär att det sker transparent och rättvist.

Jag anser också att en samlad resultatanalys av arbetet i de multilaterala utvecklingsorganisationerna känns särskilt relevant med tanke på den nära samverkan som flyktingsituationen i världen tvingat fram. Det finns en insikt om att stödet till människor på flykt är mer än en plats i flyktingläger och mat för dagen - det handlar också om att skapa ett meningsfullt liv och ge människor framtidstro. För detta krävs arbetstillfällen. Den ekonomiska utvecklingen i de länder som tar störst ansvar för människor på flykt är central. Detta kan inget FN-organ ensamt skapa då det krävs utlåning och investeringar.

Det är positivt att de internationella finansiella institutionerna har anpassat sin verksamhet för att kunna bidra till att hantera flyktingsituationen. Det är också positivt att regeringen i sin skrivelse slår fast att den kommer att fortsätta stödja investeringsbankernas hantering av flyktingkrisen.

I sammanhanget kan det dock vara på sin plats att erinra om den senfärdighet som regeringen visat för att möjliggöra att stöd går till länder som räknas som medelklassländer, såsom Libanon och Jordanien. Sveriges fokus på Internationella utvecklingsfonden, Ida, är fullt förståeligt med tanke på målet att lyfta människor från extrem fattigdom, men med de utmaningar som världen står inför kan förmånliga lån och gåvobistånd inte längre endast gå till de fattigaste länderna. Här krävs flexibilitet och nytänkande.

Herr talman! Det är därför viktigt att Sverige aktivt medverkar i utformningen av Idas framtid. Allt fler låginkomstländer blir positivt nog rikare, får medelinkomststatus och går i stället in i Internationella utvecklings- och återuppbyggnadsbanken, IBRD. Detta påverkar Idas uppdrag på sikt och även frågan om hur utlåningen ska utformas för de länder som närmar sig medelinkomststatus eller de länder där skillnaden mellan fattiga och rika inom landet är otroligt stor. Givarländers princip att endast hjälpa de fattigaste länderna kommer att bli problematisk framöver, och risken finns att medelinkomstländer återgår till att bli fattiga länder igen.

Redovisning av verk-samheten i Internatio-nella valutafonden, Världs-banksgruppen samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2014 och 2015

Vårt ansvar för att våra insatser via Världsbanken och andra finansiella aktörer bidrar till målet för global utveckling är viktigt. Det är tydligt att också mer och mer av Sidabiståndet kanaliseras via Världsbanken. Allt oftare bedömer lokala Sidakontor runt om i världen att ett världsbanksprogram är det effektivaste och bästa sättet att uppnå ett mål, och detta är i enlighet med de landstrategier som regeringen fastställt. I dag handlar det om stöd till över 200 fonder.

Jag säger inte att det här är en oroande utveckling; det kan till och med vara en mycket önskvärd utveckling. Men frågor kring insyn och påverkansmöjligheter kommer att vara viktiga att fortsätta debattera och utveckla. När det gäller nya investerare på arenan finns det farhågor om mindre insynsmöjligheter. Detta måste noga följas upp.

Avslutningsvis ser jag fram emot kommande skrivelser som har en tydligare koppling till den utveckling i vilken vi glädjande nog har sett mer samarbete mellan multilaterala organisationer. Den innehåller också en analys av Sveriges möjlighet till insyn och påverkan i dessa.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)