Arbetsplenum - 2016-10-26

Herr talman! Vi ska nu debattera civilutskottets betänkande CU2, som handlar om företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy.

Förslagen bygger på ett EU-direktiv och innebär att alla företag av en viss storlek och vissa koncerner ska upprätta en hållbarhetsrapport med upplysningar om miljö, sociala förhållanden, personal, respekt för mänskliga rättigheter och motverkande av korruption. Vissa noterade bolag ska också i sin bolagsstyrningsrapport upplysa om den mångfaldspolicy som tillämpas för styrelsen, till exempel vad gäller ålder, kön, utbildning och yrkesbakgrund.

Ändringsdirektivet gör det tvingande att kräva upplysningar i hållbarhetsfrågor från stora företag av allmänt intresse - detta enligt definitionen i redovisningsdirektivet - om de på balansdagen har haft i genomsnitt 500 anställda under räkenskapsåret.

Rapporteringskravet ska knytas till de gränsvärden som definierar stora företag enligt redovisningsdirektivet. Med omräkning till svenska kronor föreslår regeringen att kravet ska omfatta de företag som uppfyller två av följande tre villkor: medelantalet anställda är för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren mer än 250, balansomslutningen är för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren mer än 175 miljoner kronor och nettoomsättningen är för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren mer än 350 miljoner kronor.

Förslagen i den proposition i civilutskottets betänkande CU2 som vi i dag ska ta ställning till innebär därmed att rapporteringskravet i Sverige kommer att omfatta fler företag än vad ändringsdirektivet föreskriver. Skillnaden är att även stora företag som inte är noterade eller finansiella omfattas och att det extra gränsvärdet 500 anställda inte tillämpas. Eftersom kravet riktas mot alla företag av en viss storlek omfattas även andra typer av juridiska personer än aktiebolag och handelsbolag.

Skillnaden mellan minimikravet i direktivet och regeringens förslag innebär att det är i storleksordningen 100 svenska företag respektive, med regeringens förslag, uppemot 1 600 svenska företag som berörs.

Med Sveriges medlemskap i EU följer en skyldighet att införliva bestämmelserna i ändringsdirektivet med den svenska rättsordningen. Direktivet ska senast den 6 december 2016 - alltså i år, om mycket kort tid - vara genomfört i svensk rätt. Annars kommer Sverige att få betala ett mycket kännbart skadestånd.

Lagändringarna i det nu föreliggande betänkandet och lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 december 2016, och det kommer att tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2016. Om betänkandet faller i dag finns det inte tillräckligt med tid för att kunna efterleva att direktivet ska vara genomfört senast den 6 december 2016.

Allianspartierna har gemensamt reserverat sig när det handlar om lagstiftningens framtida utformning. Vi anser att kravet på hållbarhetsrapportering ska avgränsas till att gälla de företag och koncerner som ändringsdirektivet kräver och att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om detta.

Vi välkomnar ändringsdirektivets syfte att öka tillgängligheten när det gäller information om företagens hållbarhetsarbete. Förslagen går väsentligt längre än vad EU-direktivet kräver när det gäller hållbarhetsrapportering. Betydligt fler företag inkluderas än vad som krävs för att uppfylla direktivets villkor, men det har inte klarlagts att överimplementeringen - gold-plating, som man säger - medför tillräckliga fördelar, exempelvis när det gäller företagens miljöpåverkan.

Riksdagen har nyligen gett till känna att regeringen ska återkomma med förslag som i fråga om kategoriindelningen av företag i årsredovisningslagen utgår från ambitionen att minska företagens regelbörda. De förslag som läggs fram i propositionen går i motsatt riktning. En ökad regelbörda och ökade kostnader för dessa företag riskerar att försvaga den svenska konkurrenskraften och slår ytterst mot svenska jobb, i tider då jobben måste värnas.

De förslag som regeringen återkommer med bör i den utsträckning det är möjligt skapa neutralitet mellan noterade moderbolag och onoterade moderbolag när det gäller hållbarhetsrapporteringen på koncernnivå. Vidare finns det anledning att tydliggöra vilka frågor som ska belysas genom hållbarhetsrapporteringen.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Allianspartiernas uppfattning är att hållbarhetsfrågorna ska ges en vid innebörd. Beroende på företagets verksamhetsinriktning kan exempelvis frågor om mänskliga rättigheter behöva belysas ur olika perspektiv. Ett företag som utvinner naturresurser i vissa områden kan till exempel behöva redovisa frågor om mänskliga rättigheter ur ett urfolksperspektiv, och migranters rättigheter kan vara särskilt relevanta för företag som anlitar många tillfälligt anställda gästarbetare.

Allianspartierna menar att riksdagen bör ställa sig bakom detta och tillkännage detta för regeringen. Jag yrkar därför bifall till reservation 2 från allianspartierna.

Herr talman! Vi debatterar som bekant frågan om obligatorisk hållbarhetsrapportering. Jag tror inte att det är någon här i kammaren, förutom möjligen Sverigedemokraterna, som riktar några principiella invändningar mot hållbarhetsrapportering som sådan. Faktum är att den information som oftast ingår i hållbarhetsrapportering i allt större omfattning efterfrågas av kunder och aktieägare i dag.

I stället borde denna debatt ta sin utgångspunkt i hur vi i Sverige väljer att implementera EU-lagstiftning i konkurrenskraftshänseende. Vi är från svensk sida sällan sena med att gnälla över krångliga regelverk och ingripande EU-lagstiftning. I de allra flesta fall har vi dock oss själva att skylla. Det är nämligen inte EU-regelverken i sig själva som går längst, utan det är vår egen implementering. Detta sker både från lagstiftningshåll och från myndighetshåll vid implementering av föreskrifter.

Vi skulle kunna stå här hela dagen om jag ska räkna upp varje gång som den svenska lagstiftaren eller svenska myndigheter har gått längre än vad ett EU-direktiv kräver. Att så sker är mer regel än undantag. Så är fallet även denna gång, och vi måste ställa oss frågan: Vad innebär det för svensk konkurrenskraft och svenska arbetstillfällen?

Vid en implementering på miniminivå skulle ungefär 100 företag omfattas av lagstiftningen i Sverige. Regeringen väljer i propositionen att gå 16 gånger längre: 1 600 företag omfattas. I den skiss som låg på bordet för något år sedan skulle eventuellt ända uppemot 6 000 företag ha omfattats. Om inte vi och många med oss hade protesterat högljutt hade det förmodligen blivit så. Likafullt står vi här med en proposition på bordet som kommer att omfatta 1 600 företag.

Hur slår detta mot vår konkurrenskraft? Hur skapar vi fler jobb genom ökade pålagor för våra svenska företag utan att i någon annan del återkomma med regelförenklingar? Om man vill göra ett förslag konkurrenskraftsneutralt och om man vet att förslaget kommer att driva upp kostnaderna för svenska företag borde man rimligen kompensera företagen på något annat håll.

Enligt bedömningar av branschorganisationer kan en hållbarhetsrapportering, om den ska vara värd namnet, kosta så mycket som 1 miljon kronor per företag. Är regeringen medveten om vad det innebär att påföra den typen av kostnader på 1 600 bolag? Är regeringen medveten om att Europas största ekonomi - Tyskland - implementerade direktivet på ett sådant sätt att det omfattar hälften så många företag som omfattas i Sverige? Det säger något om rimligheten eller snarare orimligheten i den position som den svenska regeringen har landat i.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Jag tittar på talarlistan för dagens debatt och kan konstatera att det är märkligt att ett av de partier som har slagits hårdast för detta, nämligen Miljöpartiet, inte ens är här i dag. Vad skickar det för signaler till de företag som kommer att bli lidande? Vad skickar det för signaler till dem som kämpar för att minska regelkrångel och byråkrati? Här kan vi lättvindigt införa en regel som drabbar 1 600 företags konkurrenskraft, och så är man inte ens med och diskuterar frågan här i Sveriges riksdag.

Stefan Löfven sa under valrörelsen 2014: Om vi får regeringsmakten ska varje enskilt förslag som vi lägger på riksdagens bord prövas utifrån en sysselsättningsaspekt. Vi ska bara lägga fram förslag som genererar nya arbetstillfällen.

Jag har en fråga till regeringspartierna i dag som jag hoppas att de kan återkomma till: Hur många jobb kommer denna proposition att generera i svenska företag, genom att vi påför dem ytterligare kostnader utan att kompensera dem för det ökade regelverk som denna proposition för med sig? Det är min enkla fråga.

Jag skulle vilja avsluta detta anförande med att göra det enda rimliga, nämligen att yrka avslag på denna proposition och bifall till reservation 1, och be regeringen återkomma med en proposition som bättre speglar direktivets intentioner. Implementera detta direktiv på dess miniminivå, som våra grannekonomier gör, för att låta det vara konkurrensneutralt för svenska företag.

Herr talman! Alla människor är unika och ska bedömas efter sina egna kvaliteter. Ingen människa ska heller tillskrivas ett högre eller lägre värde på grund av sitt kön, sin ålder eller sitt ursprung.

För oss sverigedemokrater är det viktigt att alla ska känna sig välkomna till en arbetsplats och att ingen diskrimineras. En arbetssökande eller en person som är tänkt att ingå i en styrelse ska bedömas efter kompetens, efter vem den personen är och vad den kan bidra med. Ingen ska behöva värderas som mer eller mindre värd på grund av sitt kön, sin ålder eller sin etnicitet. Om man säger att någon är mer värd på grund av sitt kön eller sin etnicitet säger man nämligen också att ett annat kön eller en annan etnicitet är mindre värdefull.

Jag vägrar att värdesätta människor utifrån de kriterier som regeringen nu vill att företagen ska börja värdera efter. Företagen ska tvingas rapportera hur de jobbar för mer mångfald avseende kön, ålder och ursprung. Det betyder att företagen nu ska börja kategorisera människor efter dessa kategorier och därefter ge årliga rapporter som ska visa hur de jobbar för att öka mångfalden i företaget inom dessa tre områden som regeringen ger som exempel på mångfald.

Mångfald har kommit att bli ett modeord som ingen vågar ifrågasätta, då man i så fall riskerar att stämplas som rasist. Alla ska vara för mångfald, oavsett anledning och sammanhang. Det är antagligen därför som inte hela förslaget från regeringen toksågas av remissinstanserna. Det borde verkligen sågas, när man tänker efter vad det innebär. Mångfald ska lyftas fram som en allsmäktig gud inom alla företag och alla branscher. Nu införs det bara på de större företagen och bara för styrelsen, men självklart förväntas alla företag ta efter. På sikt ska mångfald råda överallt, eftersom mångfald enligt regeringen alltid är bra på alla sätt. Mångfald betyder dock bara att det ska finnas många olika, vilket givetvis kan bli diskriminerande i det enskilda fallet. Varför ska någon se sin kompetens som mindre värd på grund av sitt kön eller sitt ursprung?

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Herr talman! Den vision som jag har om ett samhälle där kön och ursprung inte har betydelse för en människas möjligheter att lyckas tycks komma allt längre från oss. Jag vill se ett samhälle där det som man har mellan benen är mindre intressant än vad man i huvudet och där en människas karriärmöjligheter är oberoende av vilket land man är född i eller var föräldrarna kommer från, ett samhälle där varje människa döms efter sina egna meriter utan att de värderas om för att passa in i någon mångkultursmall från staten.

I stället går regeringen i helt motsatt riktning och pekar ut områden där man i det enskilda fallet ska diskriminera människor som råkar befinna sig på de överrepresenterades sida.

Vän av ordning kanske undrar varför Sverigedemokraterna, som ofta själva lyfter fram problem kopplade till olika grupper i samhället, nu motsätter sig att man ser till grupper som kvinnor och invandrare. Svaret på det är att vi inte gör det. Vi motsätter oss inte att man diskuterar problemen inom grupperna. Man kan som politiker givetvis se problemen i en eller flera grupper i samhället och lyfta fram dessa problem. Även vi kan se att det finns problem med att kvinnor och invandrare lyckas sämre med att ta sig fram karriärmässigt. Det är inget problem att man lyfter fram dessa problem kring en grupp. Det är den lösning som regeringen presenterar som är ett problem. Det är nämligen ingen lösning i det enskilda fallet att försöka tvinga företag att välja kvinnan framför mannen eller invandraren framför den som är svensk.

Om vi fick bestämma skulle företagen snarare tänka på följande sätt: Väljer vi nu verkligen den person som har bäst kompetens oavsett kön, ålder eller ursprung, och hur undviker vi att styras av fördomar när vi väljer? Så bör företagen tänka.

Om regeringens förslag hade riktat in sig på att minska diskrimineringen i stället för att rikta in sig på att öka mångfalden hade vi kunnat stödja det. Om man i stället hade sagt till företagen att de ska redovisa hur de tänker arbeta för att undvika att någon blir diskriminerad utifrån kön, ålder och ursprung hade jag varit den första att ställa mig bakom det. Men nu gör man inte det, utan i stället säger man att vissa grupper ska öka på bekostnad av andra. Diskriminering av en grupp ska förhindras genom diskriminering av en annan. Vi tror inte att två fel blir ett rätt.

Herr talman! Vi har som parti ställt oss positiva till att man samlar in statistik om till exempel kön, då det kan vara intressant utifrån ett samhällsperspektiv och utifrån ett jämställdhetsperspektiv att veta hur könsfördelningen faktiskt ser ut. Att därifrån gå till att vilja påverka företagens rekrytering på ett sätt som i praktiken innebär att man uppmanar till diskriminering på grund av kön, ålder och ursprung är en helt annan sak.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Sverigedemokraterna anser att varje person ska bedömas utifrån sin utbildning, sina erfarenheter och sin lämplighet och inte som regeringen anser utifrån diffusa tyckanden om personens kön, ålder och släktskap. Alla människor är unika och har unika erfarenheter, kunskaper och mål i livet. Därför ska människor bedömas individuellt.

Utöver detta innehåller detta förslag hållbarhetskrav. Dessa hållbarhetskrav, som drabbar betydligt fler företag, har jag ännu inte kommit in på. Dock behöver det nog inte sägas så många ord om detta. Att vår regering och EU tror att företag i den storleken inte själva funderar på hållbarhet och att den svenska regeringen och EU kräver en redovisning säger nog betydligt mer om vår regering och om EU än om företagen.

Jag avslutar mitt anförande med att yrka bifall till reservation 1, som naturligtvis innebär ett fullständigt avslag på hela propositionen.

Herr talman! Regeringen har sent omsider presenterat en lagstiftning som innebär att Sverige, med bara några veckors marginal, lever upp till ett EU-direktiv om hållbarhets- och mångfaldsredovisning, vilket bygger på att företag av en viss storlek samt vissa koncerner ska kunna rapportera upplysningar om miljö, sociala förhållanden, personal, respekt för mänskliga rättigheter och motverkande av korruption. Vissa företag förväntas med stöd av direktivet upplysa om den mångfaldspolicy som gäller för deras styrelse i fråga om ålder, kön, utbildningar och yrkesbakgrund.

Det handlar inte om någonting annat än krav på redovisning, som Mikael Eskilandersson från Sverigedemokraterna nyss påstod sig tro att det skulle handla om. Han måste ha missat vitala delar i förslaget.

Detta är en sorts rapportering som alla större företag ägnar sig åt, inte minst eftersom det i dag gudskelov anses som en konkurrensfördel att ha ett miljötänk, att syssla med CSR-frågor, att inte vara korrupt och att inte kränka mänskliga rättigheter. Dessutom är det glädjande nog så att hållbarhetsfrågor, naturresursfrågor, klimatfrågor och frågor om verksamheters miljöpåverkan på frivillig basis är en hygienfaktor också hos små företag, allra mest kanske i vårt eget land.

Förslaget från EU tas emot väl av de nätverk som företagens miljöchefer ingår i, av olika tankesmedjor med miljöinriktning och självklart av miljörörelsen här i Sverige. Det finns också mängder av expertkunskap och hjälp att få, inte bara för storföretagen. Centerpartiet är inte kritiskt till hållbarhetsredovisningen som sådan, utan vi har snarare tillskyndat detta.

Det var också under vår tid i regeringen som detta direktiv förhandlades fram. Vi var pådrivande, eftersom vi vet att svenska företag redan ligger långt framme medan andra länders företag inte gör det. För väldigt många, säkert fler än de som omfattas av minikraven, är detta inga konstigheter utan snarare en naturlig del i verksamheten och en konkurrensfördel i Europa och globalt.

Sedan kommer vi till detta med överimplementering, eller gold-plating som det också brukar kallas. När regeringen trots att det inte krävs ökar kretsen av företag från uppskattat 100 till 1 600 stycken bara genom att halvera det antal anställda som krävs - man går från 500 anställda, som det står i direktivet, till 250 - får det oönskade effekter. I det spannet finns hela 1 500 företag som kommer att få ökade kostnader på från 40 000 kronor och ända upp till ett par hundratusen kronor årligen för att producera något som vi inte med säkerhet vet resultatet av och nyttan med.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Kompetens finns så det räcker, och det ger visserligen ett utrymme för nya konsultföretag att växa fram. Men det riskerar också att försämra svenska företags konkurrenskraft gentemot de andra ländernas företag, som slipper detta arbete. Detta att regeringar i Sverige, och speciellt sådana som leds av socialdemokrater, är mindre känsliga för kritik mot nya regler som försvårar, fördyrar och försämrar villkoren, är det många - inte bara i näringslivet - som är kritiska till. Många medborgare, till exempel ni som nu sitter hemma och tittar på debatten på tv, undrar säkert varför Sverige alltid måste vara bäst i klassen.

För den förra regeringen, en alliansregering där näringsministrarna kom från Centerpartiet och hette Maud Olofsson respektive Annie Lööf, var regelförenkling ett mål i sig. Om man lägger till en regel måste man ta bort två. Detta uppskattades av näringslivet, och vi kan inte påstå att företagen under den tiden blev sämre på mångfaldsfrågor och hållbarhetsfrågor - tvärtom.

Herr talman! Det är fel att i lag tvinga fram en utveckling som ändå sker och på så sätt skapa nya handelshinder. EU:s ambitioner måste i stället vara att skapa större likheter och därmed göra det enklare att verka på varandras marknader. Det kan knappast vara till nackdel för Sverige. Lika förutsättningar var ju skälet till att vi medverkade till att förhandla fram direktivet.

Det blir kostsamt för hela den inre marknaden i Europa när olika länder implementerar lagstiftningen på olika sätt. Svenskt Näringsliv säger i en rapport att hela 32 procent av de ökande administrativa kostnader som europeiska företag får för att följa ny lagstiftning kommer sig av en ineffektiv och ibland överdriven implementering och inte av lagarna som sådana.

Vår gemensamma EU-bnp skulle kunna vara 0,8 procent högre om inte strängare krav som påverkar rörligheten i den inre marknaden negativt införs i medlemsländerna. När Sverige inför hårdare krav drabbar det inte bara svenska företag utan hela EU, och ju fler länder som gör som Sverige, desto svårare blir det för Europa att klara den globala konkurrensen. Och vi vet ju varifrån den kommer och hur man arbetar med hållbarhetsfrågorna i de länderna.

Vi har nu som sagt ett lagförslag att ta ställning till. Centerpartiet är precis som övriga i Alliansen mycket kritiskt till det och yrkar därför bifall till reservation nr 2, som innebär att regeringen snarast ska återkomma till riksdagen med ny lagstiftning som bara berör de företag med mer än 500 anställda som är av allmänt intresse, noterade företag och kreditupplysningsföretag. Vi ska alltså följa minimikraven.

Det skulle innebära att betydligt färre företag tvingas göra en redovisning som de inte har behov av eller kompetens för. Regeringens förslag gäller de företag som uppfyller minst två av tre krav, nämligen

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

att under vart och ett av de två senaste åren i medeltal ha haft mer än 250 anställda

att under vart och ett av de två senaste åren ha haft en balansomslutning på mer än 175 miljoner kronor

att under vart och ett av de två senaste åren ha haft en nettoomsättning med mer än 350 miljoner kronor i medeltal.

Regeringens förslag betyder också att fler än noterade företag kommer att påverkas, som Tuve Skånberg påpekade. Vi hade förväntat oss att regeringen tog bättre hänsyn till riksdagens tidigare beslut om att i fortsättningen kategoriindela företag på ett sådant sätt att gold-plating och överimplementering undviks. Det har den inte gjort, och vi i Centerpartiet är kritiska till det.

Centerpartiet ser värdet av en transparent rapportering om sådana verksamheter som kan ha en miljöpåverkan. Rapporteringen ska följa en liknande standard men kunna anpassas till olika branscher, till vilken verksamhet företaget bedriver och till var någonstans och inom vilket område påverkan är som störst. Vi har i vår egen följdmotion föreslagit två nivåer, vilket skulle innebära en klart förenklad redovisning för företag med mellan 250 och 500 anställda. Det är i stort sett likvärdigt med förslagen från övriga partier i Alliansen, som vill se en ny lagstiftning där dessa företag helt undantas.

Om tiden fram till den 6 december, då lagstiftningen i Sverige måste träda i kraft, inte vore så knapp skulle ett avslag vara naturligt. Då hade regeringen kunnat återkomma med ett mindre omfattande förslag som kunde accepteras av en majoritet och välkomnas av företagens organisationer. Nu finns inte den tiden. En lagstiftning med den här innebörden måste vara på plats när Lucia står för dörren och glöggdoften sprids från julfester här och på andra arbetsplatser.

Låt Sveriges företag få en julklapp i år som innebär enklare regler, bättre konkurrenskraft och ett framåtsyftande hållbarhetsarbete som stärker dem! Ett beslut till stöd för reservation 2 från Centerpartiet och Alliansen skulle vara en sådan välkommen present.

Herr talman! Jag kände mig så illa tvungen att begära replik när jag blev anklagad för att fara med osanning för att jag påstod att det är någonting mer än bara en redovisning, vilket Ola Johansson framhöll i sitt anförande att detta var.

Jag vill läsa högt från s. 59 i den proposition som är framlagd. Det bör vara samma proposition som Ola Johansson har läst.

"Syftet med kravet på rapportering om mångfaldspolicy är att ge marknaden tillgång till information om hur företagen arbetar med dessa frågor, vilket indirekt sätter press på företagen att öka mångfalden i styrelserna." Detta är alltså inte bara en fråga om redovisning. Jag fortsätter att läsa: "En ökad mångfald i styrelsen bidrar i regel till en effektiv tillsyn av ledningen och en framgångsrik styrning av företaget. Könsfördelning är en aspekt av mångfald."

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Utöver vad som står i propositionen kan jag framhålla vad som ofta framhålls när det gäller könsfördelningen i styrelserna, nämligen att det är viktigt att den är jämn därför att det säger någonting om hela företaget och att man genom att ha en jämnare könsfördelning i styrelserna ska få en jämnare könsfördelning i hela företaget. Då måste ju samma sak gälla även övrig mångfald - genom att jämna ut i styrelserna tror man att man ska sätta press på företagen att öka mångfalden i hela företaget.

Jag är inte säker på att det alltid blir så. Jag är definitivt inte beredd att ställa mig bakom att man i det enskilda fallet diskriminerar någon på grund av dess kön, ålder eller bakgrund.

Herr talman! Vad bra att Mikael Eskilandersson tog tillfället i akt att själv beskriva varför och på vilket sätt han fullständigt feltolkar innehållet i propositionen!

Du säger själv att kravet på redovisning indirekt sätter en press, Mikael Eskilandersson. Vem är det som värderar redovisningen? Jo, det är kunder, samarbetspartner, investerare och fonder som har för avsikt att satsa på ett företag. Grunden till att man satsar på, investerar i och köper tjänster och produkter av ett företag är ju en tilltro till att företaget har en potential att ta marknadsandelar och växa - och göra det på ett hållbart sätt, med hänsyn till mänskliga rättigheter och utan korruption, utnyttjande av människor runt om i världen och miljöbelastning.

Det är kunderna och företagens förväntade partner som ska värdera detta. Påstår Mikael Eskilandersson och Sverigedemokraterna att de har fel?

Herr talman! Min åsikt är att den som ska avgöra vem som ska styra ett företag är den som äger företaget och ingen annan. Här framgår det tydligt att man vill sätta press på företagen så att det i det enskilda fallet ska fundera över om personen har rätt kön, om personen har rätt ålder eller om personen har rätt ursprung för att sitta i företagets styrelse. Det sägs ingenting om att man ska se till kompetens eller till vem som är mest lämplig för uppdraget.

Jag kommer aldrig att ställa mig bakom att människor ska diskrimineras, även om man gör en diskriminering därför att man tror att det på sikt blir mindre diskriminering. Diskriminering är aldrig rätt oavsett hur man lägger upp det. I det enskilda fallet blir det alltid en diskriminering om man säger att ett kön är mer värdefullt än ett annat kön, att ett ursprung är mer värdefullt än ett annat ursprung.

Det går inte att värdera människor på det sättet eftersom varje människa har en helt unik bakgrund och helt unika förutsättningar. Det finns ingenting som säger att den som kommer från ett annat land skulle ha en särskild erfarenhet på grund av just det. Vill man ha en person som har levt i utanförskap kan man lika gärna välja en svensk som har levt i Rosengård. Den personen har levt i precis lika stort utanförskap som en invandrare som har bott i ett svenskt område i Sverige.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Herr talman! Det var ju föga förvånande att vi fick lyssna till Sverigedemokraternas främlingskritiska retorik här i kammaren också i den här debatten. Det finns en klar majoritet i riksdagen som är kritisk mot det sätt på vilket regeringen implementerar det här direktivet. Det finns några partier som har tagit sig för att yrka avslag på hela propositionen, vilket - som jag har redovisat - kommer att få oönskade konsekvenser. Vi från Centerpartiet skulle hellre se att regeringen återkom med ett förslag som följer det som vi har talat om att vi vill att regeringen ska göra när det gäller att kategoriindela företag.

Vi förväntar oss att regeringen även fortsättningsvis arbetar efter den principen även om vi inte skulle få majoritet för det förslaget när vi röstar i eftermiddag.

Vi kan också notera att Sverigedemokraterna i sin argumentation mot det här förslaget fullständigt skiljer sig från hur övriga partier resonerar om vad som skapar konkurrenskraft och en positiv utveckling.

Mikael Eskilandersson kritiserar direktivet som sådant. Det framgick ju inte av hans argumentation att det fanns de problem som du här beskriver med det direktiv som EU vill införa, att det så fullständigt skulle snedvrida konkurrensen i hela Europa.

Vi känner också till Sverigedemokraternas EU-kritiska hållning. Det hade inte förvånat oss om även det hade dykt upp.

Men jag kan konstatera att det finns milsvida skillnader mellan hur vi och ni ser på att företag ska arbeta och skapa en konkurrenskraft på en global och väldigt utmanande marknad.

Fru talman! För Liberalernas del vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1 som handlar om att avslå propositionen i dess helhet.

Liberalerna välkomnar att både konsumenter och investerare ställer krav på att företag tydligt redovisar sitt arbete med hållbarhet. Hållbarhetsfrågorna har flera dimensioner, men de handlar till exempel om hur företaget ska arbeta för att ta relevanta miljöhänsyn, säkerställa goda arbetsvillkor, motverka korruption, att det finns tillgänglighet för personer med funktionshinder och att man säkerställer alla typer av mänskliga rättigheter. Frågan i detta sammanhang här i kammaren handlar därför inte om ifall det ska finnas någon hållbarhetsrapportering över huvud taget utan om det ska finnas det.

Hållbarhetsrapportering förekommer redan, och Liberalerna välkomnar verkligen den utvecklingen, och jag ska ge ett väldigt tydligt exempel.

Tre av fyra bolag som är registrerade på Stockholmsbörsen i dag redovisar sina klimatutsläpp. Det har varit en väldigt bra utveckling under senare år. Att det sker en hållbarhetsrapportering även utan tvingande lagstiftning ser vi redan.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Den aktuella frågan handlar i stället om hur mycket av hållbarhetsrapporteringen som ska regleras genom tvingande lagstiftning. Vi från Liberalerna är kritiska till att regeringen väljer alltför långtgående tvingande lagstiftning utöver vad EU-direktivet kräver.

Jag tror att de flesta känner till att vi Liberaler tror på att ett starkt EU-samarbete gör Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt. För oss bygger EU:s inre marknad på lika konkurrens - ett samarbete som bygger på lika villkor att konkurrera för företagen oavsett vilket land man kommer ifrån.

När det kommer till implementeringen av detta EU-direktiv om hållbarhetsrapportering lider den rödgröna regeringen av vad jag och många andra liberaler kallar för ett bäst-i-klassen-komplex. Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar varje chans de får att byråkratisera och fördjupa de direktiv som EU föreslår. Men då missar man ju hela poängen med EU-direktiven och med att ha en gemensam inre marknad. Poängen är att man ska ha samma villkor och förutsättningar för alla företag, oavsett om det är ett svenskt, rumänskt, tyskt eller grekiskt företag. I ett försök att vara bäst i klassen blir den rödgröna regeringen faktiskt sämst i klassen. Låt mig då förklara varför!

Man kan sammanfatta Socialdemokraternas och Miljöpartiets generella sätt att se på EU-direktiv ungefär så här: Fler svenskar och fler svenska företag ska omfattas av direktiven än vad EU-länderna kommit överens om. Tuffare spelregler ska ges till svenska företag än vad EU-länderna har kommit överens om. Fler myndigheter ska kontrollera de svenska företagen än vad EU-länderna har kommit överens om. Det ska kosta mer för svenska företag än vad det ska kosta för andra EU-länders företag.

Detta är vad man inom EU-sammanhang kallar för gold-plating. Man försöker att vara bäst i klassen, men i stället sätter man inre marknaden ur spel. Svenska företag får mycket sämre spelregler att arbeta med än vad andra företag får. Tyskland och Finland kommer nu att införa EU:s minimikrav medan Sverige tvingar dubbelt så många företag att hållbarhetsrapportera än vad Tyskland totalt gör, trots att Tyskland har 90 miljoner invånare och Sverige snart har 10 miljoner invånare.

Vad den rödgröna regeringen inte förstår är att Sverige nu i stället är sämst i klassen. Nu får helt plötsligt minst 1 400 mindre svenska företag en fördyrande rapportering på halsen. Regeringen kan inte heller precisera hur mycket detta kommer att kosta. I propositionen anger man mellan 100 000 kronor och 1 miljon kronor. Enligt Svenskt Näringsliv uppgår kostnaden till mellan 1 och 2 miljoner kronor, vilket konkurrenterna i Europa inte behöver betala. Det är inte bra för konkurrenskraften och det är inte heller bra för Sverige. Det gör mig också lite irriterad att det inte finns någon analys i propositionen av vad detta innebär för de berörda företagen.

Jag skulle därför vilja att Socialdemokraternas representant förklarar detta i sitt anförande. Jag märker att Miljöpartiet inte ens har behagat att komma hit till kammaren i dag, trots att man har fem sex fler ledamöter än vad Liberalerna har. Om Miljöpartiet inte ens bemödar sig att komma hit och ta en debatt i frågan undrar jag varför de lägger fram ett förslag i kammaren.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Jag vill också poängtera att de flesta börsföretag, utom de minsta, redan i dag lämnar någon form av frivillig hållbarhetsrapportering, oftast baserad på de riktlinjer som utarbetats av den internationella organisationen Global Reporting Initiative. Man bör också nämna att många företag genom annan lagstiftning, till exempel redovisningslagen, redan har krav på rapportering inom många av de områden som liknar de krav som nu förts fram.

Det har över huvud taget inte framförts några argument i propositionen eller från de rödgröna om vad det är som bevisar att de krav som redan finns inte är tillräckliga.

Vi från Liberalerna anser därför att kravet på hållbarhetsrapportering ska avgränsas till att omfatta de företag och koncerner som ändringsdirektivet kräver. Därför säger vi i Liberalerna nej till propositionen. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag som bara omfattar dessa företag.

Jag vill också i sammanhanget nämna att Liberalerna har motionerat i riksdagen om att vi vill ha en regel in - en regel ut. Sverige bör alltså införa en lagstiftningsprincip som innebär att varje ny betungande administrativ regel som beslutas i riksdagen ska motsvaras av att man tar bort en annan betungande administrativ regel. Det har redan länder som Tyskland, Kanada och Storbritannien infört, och vi kommer att driva den här frågan i Sveriges riksdag och i Europaparlamentet. Jag tror att det är väldigt viktigt för svenskt företagande och vår konkurrenskraft.

Fru talman! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande nr 2 Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Hållbart företagande handlar i grund och botten om att driva företag med sikte på framtiden, se de utmaningar som finns och utifrån det jobba mot en positiv samhällsutveckling. Det handlar också om att minimera företagens negativa inverkan på samhället och om att ge omvärlden en större bild av vad man sysslar med. Vi ser nu att hållbarhetsarbete och mångfaldsarbete blir allt viktigare framgent.

Här i debatten har vi hört att hållbarhet är något bra, att man välkomnar hållbarhetsrapportering och så vidare. En bit in i anförandena kommer det dock ett "men": Detta är ingenting som vi lagstiftare ska pyssla med.

Vad den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har sagt är att politik är att vilja. Vi vill att Sverige ska gå längre. Sverige ska sticka ut och ligga i framkant. Därför tycker vi att hållbarhetsredovisning är en oerhört viktig fråga. Det är även en framtidsfråga, vilket är ett av skälen till att vi i detta förslag går lite längre än EU:s regelverk.

Jag har haft en del kontakter med den bransch som jobbar med hållbarhetsredovisning. Det var intressant att se deras arbete. Detta är absolut en bransch som växer ganska mycket. I Sverige är vi i dag duktiga på hållbarhetsredovisningar, och vi exporterar denna kunskap. Jag tror till och med att ett och annat arbetstillfälle skapas - apropå frågan om hur många arbetstillfällen som försvinner. Vi är duktiga som attan på detta.

Jag har som sagt träffat personer i branschen och fått exempel på vad detta handlar om, något som man annars kanske undrar.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Ett av dessa exempel är en organisation inom internetbranschen. Man har 70 anställda och en omsättning på ungefär 170 miljoner. Där påbörjade man hållbarhetsredovisning 2015. Syftet har varit att skapa attraktionskraft som arbetsgivare, det vill säga man ville jobba med hållbarhet och mångfaldsfrågor för att attrahera de absolut bästa. Företaget har därför landat i att hållbarhetsrapportera enligt GRI, och detta har lett till stora positiva effekter.

Den största positiva effekten, förutom att företaget har en mycket bättre bild av vad man gör, är att detta har skapat en stolthet. De anställda i bolaget känner en stolthet över att de faktiskt gör rätt och att de gör bra saker.

Ett annat exempel är en organisation inom klädindustrin. Den har 37 anställda och en omsättning på ungefär 100 miljoner. Här har man även jobbat mycket med att konsumenten ska känna att de produkter företaget säljer är miljövänliga och att de produceras på ett sjyst sätt. Hållbarhetsredovisningen har här varit oerhört viktig för att gentemot konsumentledet visa att företaget är sjyst och säljer sjysta produkter.

Mitt sista exempel gäller en organisation inom livsmedelsindustrin. Företaget har ungefär 180 anställda, och omsättningen ligger på lite över 1 ½ miljard. Här handlar det om att visa såväl konsumenter som leverantörer och ägare att man har en sjyst leverantörskedja och använder sig av en bra certifiering. Mot kunden vill man visa att man har kvalitet i de produkter man säljer.

Detta var några exempel på bolag som i vissa fall inte kommer att beröras av regeringens förslag medan andra kommer att göra det. De visar hur som helst på varför hållbarhetsredovisning och mångfaldspolicyredovisning är viktigt.

Om man ser tillbaka på de senaste åren ser man en oerhört positiv utveckling på området. Många svenska bolag liksom många bolag globalt sett ägnar sig åt detta. Ett av de största skälen till att man gör detta är att investerare i allt större utsträckning i dag tycker att detta är viktigt. Bolag som har sådan rapportering drar lättare till sig investerare.

Ser man på en del telekombolag och deras mer eller mindre goda affärer runt om i världen kan man tycka att de kanske hade mått bra av att ha en tydligare hållbarhets- och mångfaldspolicy vid vissa affärer. Det kan också finnas företag inom Europas bilindustri som kanske hade mått bra av att jobba lite mer med hållbarhetsfrågor. Vi ser nu att dessa får problem med trovärdigheten inför investerare och kunder.

Låt oss ägna oss åt kärnan i debatten: Varför har regeringen gått lite längre? Jo, om vi hade hållit oss till EU:s minimidirektiv skulle ungefär 100 bolag berörts av detta. Av dessa hållbarhetsrapporterar i stort sett alla i dag. Regeringen använder sig i stället av definitionen "stora bolag", vilket innebär att 1 600 svenska företag berörs. Många av dessa företag hållbarhetsredovisar, som vi har hört i debatten, redan i dag. Jag ser alltså inte detta som särskilt problematiskt.

Jag gissar att vi i något av replikskiftena kommer att debattera de ökade kostnaderna, men dessa är inte speciellt stora. När jag har talat med branschen har jag fått reda på att det går att hållbarhetsredovisa för en kostnad på under 100 000, om man tycker att hållbarhetsredovisning inte är någonting viktigt. Jag tror att man klarar av lagkravet för 20 000-30 000. Men alla seriösa bolag vill nog ha en hållbarhetsredovisning som är värd namnet och därför får den kosta lite mer. Man kanske tycker att detta är en stor pålaga, men det rör sig om mycket lite pengar för ett bolag som omsätter hundratals miljoner.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Lagförslaget innebär i grund och botten att stora företag i Sverige ska informera om hur man jobbar med hållbarhetsfrågor, miljö och mänskliga rättigheter. Detta tycker regeringen är positivt.

Fru talman! Det är spännande att i civilutskottet debattera så mycket närings- och jobbpolitik. Det är få som känner till att vi gör det. Det är bra att Johan genom sitt sätt att argumentera också lyfter fram de stora skillnader som finns i synen på företagande och jobb.

Vi är i huvudsak överens om att hållbarhetsrapportering är någonting bra och att det för många positiva saker med sig. Men regeringen överimplementerar det hela, vilket även syns i Johans sätt att argumentera då han använder ett citat av, tror jag, Olof Palme. "Politik är att vilja." Ja, politik är uppenbarligen att vilja något - och också att inte vilja något annat.

Vilken vilja har socialdemokratin och regeringen när det gäller att regelförenkla och skapa bättre förutsättningar för företag att kunna anställa fler och att kunna växa och konkurrera på en global marknad? Johan tar telekomindustrin som exempel. Det finns mycket i övrigt att önska av hur företag med svensk bakgrund arbetar på den marknaden, men det handlar också om vilka man har att konkurrera med. Det är i huvudsak inte europeiska företag, utan det handlar om företag som kommer från andra kontinenter och världsdelar. De verkar under helt andra villkor.

Mina frågor till Johan är: På vilket sätt har regeringen för avsikt att kompensera de 1 500 företag som nu kommer att drabbas ytterligare av merkostnaderna? Och varför är ni så sena - bilan faller ju den 6 december? Hur kommer det sig att det har tagit så lång tid att ta fram ett sådant förslag? Det finns ju ingen möjlighet att diskutera det här innan stupstocken ställs fram.

Fru talman! Först och främst tycker jag att det blir väldigt hårda ordalag. Man pratar om överimplementering och de gigantiska pålagor som läggs på de här bolagen. Men de bolag som kommer att beröras av den här lagstiftningen har ett par hundra miljoner i omsättning, och de flesta av de bolagen genomför den här typen av redovisning redan i dag. Den pålaga som krävs ligger på ungefär 100 000. Man kan också uppfylla lagkravet till bra mycket mindre kostnader, sägs det i branschen, även om det inte kommer att vara speciellt snyggt gjort. Det innebär att pålagorna är väldigt små.

Vinsterna är desto större. Det handlar om att Sverige faktiskt sticker ut och säger att vi tycker att det är viktigt med hållbarhetsredovisning och mångfaldspolicyer, att detta är någonting som vi vill att svenska företag ska göra. Samtidigt visar det sig att Sverige i dag är oerhört duktigt på det här. Det är till och med så att det växer fram en ganska stor bransch inom detta område, vilket jag i förlängningen tror kommer att "lyfta ryktet" och ge Sverige en positiv skjuts i de här frågorna.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

När jag nu har några sekunder kvar av min talartid vill jag kommentera de borgerliga partiernas motioner. När jag läser de olika yrkandena konstaterar jag att viljeinriktningen skiljer sig åt partierna emellan, åtminstone att döma av motionsskrivandet, och ger lite olika ingångar. Jag får till exempel inte riktigt ihop hur man vill minska kretsen av bolag och samtidigt tycker att det är viktigt att fler moderbolag i koncerner ska hållbarhetsredovisa. Man drar alltså åt lite olika håll, och det är någonting som jag gärna skulle vilja att vi fokuserade lite grann på under de kommande replikskiftena.

Fru talman! Jag tackar Johan Löfstrand för debatten. Det finns en väsentlig skillnad i hur vi ser på jobbskapande och företagsklimat i Sverige. Det är uppenbarligen så att Socialdemokraterna och den sittande regeringen lever i tron att riksdagen kan besluta fram jobb. Här talar Johan om möjligheten som finns för konsultföretag att växa fram och genomföra hållbarhetsrapportering, som riksdagen bestämmer sig för att överimplementera i svensk lag. Därmed skapas det jobb och sysselsättning. Det är tydligt.

Många svenska företag ser konkurrensfördelar med att göra det här och gör det också. Det är alla de positiva exempel som både Johan och jag har möjlighet att lyfta fram som har lett fram till den här utvecklingen, inte ett riksdagsbeslut om att överimplementera ett direktiv.

Det Centerpartiet gick fram med i sin följdmotion var att vi skulle ha två nivåer på implementeringen, en med väsentliga regelförenklingar och en i enlighet med minimikravet. Det förslaget hade vi naturligtvis hoppats på att få uppslutning kring. Men i avvaktan på att det blir verklighet ser vi hellre att riksdagen tillkännager att regeringen ska återkomma med ett förslag om att införa direktivets minimikrav.

Det är lite intressant att Johan säger att det finns möjlighet för företag att göra det här på det enklaste sättet för 20 000 kronor. Om ni påstår att det finns en enklare dörr ut talar det ju emot hela implementeringen. Varför gör ni det här om man i huvudsak kan strunta i det och komma undan för 20 000 kronor?

Fru talman! Det jag menade var att jag tror att de flesta bolag - och i stort sett alla de bolag som kommer att beröras av den här lagstiftningen - anser att mångfaldsfrågor och hållbarhetsfrågor är viktiga. Man kommer att göra en väldigt seriös redovisning av detta, och man kommer att följa den här lagen. Jag är helt övertygad om att de flesta av dem gör detta redan i dag. Jag har gått igenom ett antal av de bolag som skulle påverkas, och alla gör detta redan i dag. Den oerhörda pålaga som de borgerliga partierna talar om finns inte. Det handlar snarare om att man vill skapa en konflikt om någonting som egentligen inte finns.

Ola Johansson ställde tidigare en fråga om varför vi är så sena. Det har pågått ett antal samtal mellan regeringen och de borgerliga partierna, och där var kritiken inte alls så hård och spetsig som nu i den här kammaren. Visst är det så att man har kunnat framföra sina synpunkter!

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Fru talman! Johan Löfstrand börjar med att säga att politik är att vilja. Nej, Johan, politik är att välja, att prioritera. Era prioriteringar landar av någon outgrundlig anledning alltid i att någon annan ska tvingas göra mer. Någon annan ska tvingas göra eftergifter. Någon annan ska få ökade byråkratiska pålagor. Någon annan ska betala mer i skatt.

Nu står Johan Löfstrand i talarstolen och säger att vinsterna är större. Men om vinsterna med att göra detta vore större skulle alla rimligen göra det på en fri marknad. Det är klart att det beror på situationen. Det som det här lagstiftningsförslaget inte tar höjd för är just vilken situation de respektive bolagen befinner sig i. Det är nämligen så att ni vill gå mycket längre än vad direktivet kräver av oss. Varför blir svensk konkurrenskraft bättre och starkare om vi går 16 gånger längre? Johan Löfstrand står i talarstolen och säger att vi går lite längre. Men vi går alltså 16 gånger längre än vad direktivet kräver av oss.

Johan Löfstrand pratar om att det här har tagit tid därför att regeringen har fört en massa samtal med Alliansen. Man har fört ett samtal med Alliansen. Under det samtalet tillkännagav vi den uppfattning vi också tillkännager här i dag.

Det är klargörande, Johan Löfstrand, när du säger att det kommer att skapas fler jobb. Det visar sig att de jobb du syftar på i talarstolen går till de konsulter som kommer att fakturera mer på grund av ökade byråkratiska pålagor. Det är väl klart att de människor du träffar i den här branschen är av uppfattningen att det är kul att få fakturera mer. Men det är inte så man i grunden skapar fler jobb i Sverige, Johan Löfstrand.

Fru talman! Carl-Oskar Bohlin har en förmåga att vända och vrida på saker. Det jag menar när jag pratar om vinster och om att politik är att vilja är i grunden att jag och regeringen anser att det är en stor samhällsvinst att vi har ett tydligt regelverk kring hållbarhetsredovisning. Det är en vinst för företagen, både nu och i framtiden. Det är en vinst för konsumenterna, som får en mycket bättre bild av vad olika företag står för. Det är en vinst för investerare att veta vilka bolag de ska investera i.

Jag ser även en vinst i att vi kommer att vara himla duktiga och framstående på det här området. Det är någonting som jag tycker att vi ska vara stolta över. Sverige är redan i dag ett av de länder som är spjutspetsar i hållbarhets- och jämställdhetsfrågor. Jag tycker att vi ska vara stolta över det och över att det här är en bransch som växer. Men självklart ser jag också att de företag som ska hållbarhetsredovisa och som redan i dag hållbarhetsredovisar gör en vinst genom att de har en mycket bättre dialog med sina ägare, med konsumenterna och med framtida investerare.

Sedan tycker jag att det blir lite fånigt i debatten med det som Carl-Oskar Bohlin lyfter fram i sitt anförande om att den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen nu ska överimplementera på det här området också. Under de åtta år då Alliansen styrde var det inte heller så att man gick på minimidirektiv på alla områden. Det är jag helt övertygad om. Det fanns, hoppas jag, en politisk vilja från den borgerliga regeringen att gå lite längre.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Fru talman! Johan Löfstrand säger att vi ska vara stolta över den bransch som växer. Han refererar då till den bransch av redovisningskonsulter som nu kan få fakturera mer. Det var nog länge sedan vi hörde ett så tydligt inlägg direkt från ett särintresse i den här talarstolen. Det är lite beklämmande, får vi säga.

Det som Johan Löfstrand konsekvent undviker att svara på är hur den svenska konkurrenskraften stärks av att vi tvingar svenska företag till 16 gånger fler pålagor än vad våra grannar i Finland och Tyskland genomför. Hur blir det fler jobb av det här förslaget? Det var faktiskt så att Stefan Löfven gav vallöftet att varje minister skulle redovisa hur alla framlagda förslag skapar fler arbetstillfällen.

Då talar vi inte om fler arbetstillfällen bland människor som lever på att skriva fram papper som vi kräver av företag. Då talar vi om hur företagen kan växa och anställa fler människor. Kan Johan Löfstrand drista sig till att svara på frågan?

Det är tråkigt att Johan Löfstrand fullständigt blandar ihop äpplen och päron i sitt huvudinlägg när han börjar tala om att om vi bara hade haft krav på hållbarhetsrapportering kanske inte Telia hade ägnat sig åt korruption i Uzbekistan och Volkswagen hade haft bättre värden i sina motorer.

Det är naturligtvis inte okej för företag att bryta mot vare sig internationell eller svensk lagstiftning bara därför att de inte hållbarhetsrapporterar. Att stå och insinuera det i talarstolen tycker jag är lite slarvigt.

Fru talman! Carl-Oskar Bohlin har en förmåga att vända och vrida på saker. Det är inte så som jag uttryckt mig.

I grund och botten handlar det inte om att vi har företag som bedriver konsultverksamhet. Det handlar om det signum som Sverige står för. Vi är ett av de länder som går bräschen för att bedriva ett hållbart samhällsbygge. Det är någonting som vi ska vara stolta över.

Det har gjorts genom politiska beslut och att vi har en miljömålsberedning som i bred samklang har lagt fram ett antal förslag. Det beror på att vi har haft politiker som varit modiga och faktiskt velat genomföra saker. Vi ska vara stolta över Sverige och svenska företag. De anses vara väldigt miljövänliga och ha en väldigt tydlig hållbarhetsstrategi. Det är någonting som vi ska vara stolta över.

Förutom att det uppstår väldigt mycket vinster för samhället skapas också jättestora vinster för konsumenter. De är medvetna om vad som sker. Det uppstår vinster för ägare och investerare i mycket större utsträckning. I förlängningen uppstår det också vinster för de företag som hållbarhetsredovisar. Jag tror att de företagen kommer att attrahera nya grupper.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

De köpstarka grupper som vi ser i samhället i dag är medvetna konsumenter och medvetna investerare. Jag tror att de företag som ligger i framkant, vill någonting och ska gå före kommer att också att tjäna på att hållbarhetsredovisa. Det tror jag att vi kommer att se ännu mer av än vad vi redan hittills har sett.

Fru talman! Det är väldigt fascinerande att lyssna på Johan Löfstrand, som talar med en väldigt stark emfas. Du låter lite som en klassisk dammsugarförsäljare som knackar på dörren, erbjuder en lyxig dammsugare i snygg förpackning och förklarar varför det här är så himla bra och så himla nödvändigt. I verkligheten har man redan en dammsugare som fungerar. Man behöver inte betala det dyra priset, och man kommer mycket längre med den dammsugare man redan har hemma än med den lyxiga dammsugare som försäljaren vill erbjuda.

Jag önskar att du talar med samma emfas när det kommer till LSS-lagstiftningen. Politik är att vilja och att skapa ett hållbart samhällsbygge. Innan jag kom in i kammaren talade jag med en väljare från Västmanland, ledamot Erikssons hemlän, som sa om sitt barn: De kommer att ta bort hennes assistanstimmar.

Jag önskar att ni i stället för att tala om hållbarhet för företag och tvinga på dem redovisning på riktigt gick ut och kämpade med samma emfas för att till exempel människor som har barn som behöver assistansstöd ska kunna arbeta.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag får be ledamoten att hålla sig till ämnet.)

Det är ämnet. Det handlar om hållbarhet. Dessa företag sysslar redan nu med hållbarhetsredovisning. Det är viktigare för oss politiker att arbeta med andra frågor när företag redan arbetar med hållbarhet. Till exempel redovisar redan i dag tre av fyra börsbolag på Stockholmsbörsen sina klimatutsläpp. Politik är att vilja. Syssla i stället med LSS-lagstiftningen och gör det rätt för människor.

Nu ska vi titta på om det finns brister i lagstiftningen. Du säger att Global Reporting Initiative redan täcker stora delar av områdena. Du säger att företagen redan gör det. Du talar om en oerhört positiv utveckling. Du lyfter fram en mängd positiva exempel. Allt detta har skett utan några lagkrav.

Jag vill fråga dig: Vilka brister finns i dag i redovisningslagen? Vilka brister finns det i Global Reporting Initiative? Varför behöver du stå här och peta i stället för att förbättra LSS-lagstiftningen?

Fru talman! Jag tycker att du i väldigt stor uträckning talar emot dig själv, Robert Hannah. I grund och botten är det precis som jag sa i mitt anförande.

Det handlar om att jag som lagstiftare vill peka ut en riktning. På samma sätt som när politiker vågat peka ut en riktning många gånger tidigare vill jag peka ut en riktning mot vart jag vill att samhället ska gå. Jag är som socialdemokrat stolt över att ha gjort och fortfarande gör det. Det genererar ett bra samhälle.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Oavsett om det handlar om LSS eller hållbarhetsredovisning handlar det om att vilja. Den hållbarhetsredovisning och det miljötänk som Sverige och svenska företag har i dag handlar väldigt mycket om att det har funnits och finns en politisk vilja. Den ska vi fortsätta att driva på, för man ska aldrig avstanna en viljeinriktning.

Det blir lite lustigt när vi tidigare i replikskiftena hört att det största problemet är de oerhörda pålagor som nu kommer att tvingas på företagen på grund av regeringens överimplementering. I nästa stund när vi lyssnar på Robert Hannah hör vi att i stort sett alla dessa företag redan hållbarhetsredovisar. Då blir det ingen pålaga.

Det blir i stort sett så att regeringen implementerar en lagstiftning som alla redan följer. Då faller hela Alliansens resonemang i reservationen där man säger att de oerhörda pålagorna kommer att förstöra konkurrenskraften och tvinga svenska företag så att de inte klarar sig. Du säger i ditt anförande, Robert, att företagen redan gör detta. Då blir det ingen stor pålaga, som är den största kritiken, eller hur?

Fru talman! Det är väldigt tydligt att Johan Löfstrand aldrig har sysslat med företagande. Det är väldigt okunniga svar.

Varför det blir en oerhörd pålaga är för att politiken ska gå in och regelbestämma exakt på vilket sätt företag ska redovisa. Då är det en pålaga. Du som socialdemokrat tycker att det är politisk vilja att sitta och styra över förtagen, hur de ska styras, hur de ska redovisa och på vilket sätt.

Global Reporting Initiatives krav är att man ska redovisa. Du vill helt plötsligt agera som vd och ägare av företag och styra hur de ska redovisa. Det är den stora skillnaden. Svenskt Näringsliv och alla andra experter pekar på att det kommer att kosta. Det är inte Robert Hannah och Alliansen som säger det. Det är experterna. Det är dem som du inte har ett svar till, och det är för dem du inte kan förklara varför kostnaden och bördan kommer att öka.

Vad gäller politisk vilja är det bättre att syssla med frågor som faktiskt hjälper människor i vardagen och inte syssla med frågor som kommer att göra det svårare. Jag tycker fortfarande att du är som en dammsugarförsäljare. Du försöker sälja någonting som redan finns. Du vill göra det dyrare att ha varan som redan existerar.

Någonstans behöver ni gå tillbaka och fundera på varför detta ens är nödvändigt. Om det är någon som talar emot sig själv är det väl du. Om företagen redan redovisar och gör ett bra jobb, som du påpekar, och vi redan har en positiv utveckling, varför ska då helt plötsligt politiken gå in och peta i lagstiftningen?

Varför ska vi ha högre krav i vår lagstiftning än Tyskland, Finland och alla andra länder inom EU:s marknad har? Varför ska just Sverige syssla med gold-plating och ha de absolut högsta kraven på våra företag? Lös LSS-lagstiftningen och se till att människor kan komma till jobbet i stället för att bli arbetslösa och ta hand om sina barn eftersom ni drar ned på LSS-timmarna.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Fru talman! Skälet till att vi lägger fram förslagen är att vi vill någonting. På det här området som på så många andra områden vill vi någonting. Vi vill att Sverige ska gå före. Vi vill att svenska företag ska gå före, för vi tror att det är bra för konsumenterna och investerarna. Vi tror i grund och botten att det också är bra för företagen.

Robert Hannah talar om redovisningsregler. Tidigare i debatten talade vi om EU:s inre marknad. Det var viktigt att vi skapade transparenta regler som gjorde att alla hade samma förutsättningar. Då är det väl bra med gemensamma redovisningsregler som gör att alla redovisar på samma sätt så att investerare och konsumenter kan jämföra.

Men det här fria sättet där alla ska redovisa lite hur de vill skapar inte transparens. Det skapar inte möjligheter för den inre marknaden eller för konsumenterna och investerarna på den inre marknaden att göra enkla val. Du säger emot dig själv här också.

Det finns ett antal internationella standarder i dag, och om vi ska ha en standard ska vi försöka följa dem. Om det är så som Robert Hannah säger - att de flesta bolag redan i dag följer någon av dessa standarder - är väl det jättebra! Det blir ingen pålaga, och vi ser till att Sverige ligger i framkant.

Jag tror att det om några år kommer att råda stor konsensus om denna lagstiftning. Man kommer i stor utsträckning att tycka att detta var helt rätt väg att gå. Det kanske till och med borde vara fler företag som skulle få öva sig att jobba med hållbarhet och mångfaldspolicy.

Fru talman! Jag har, som märktes i mitt anförande, valt att koncentrera mig på den del av förslaget som gäller mångfaldspolicyn. Det gäller framför allt betydelsen av kön.

Nu väljer regeringen att ytterligare sätta fokus på kön och att öka fokus på vilket kön människorna i styrelserna, och därmed också i företagen, har. Jag ser det som ett problem, för det kan upplevas som diskriminerande. Framför allt kan det bli diskriminerande i det enskilda fallet. Det tror jag att regeringen inser. Om en styrelse redan har en låg representation av kvinnor kommer denna styrelse eller detta företag att känna en enorm press att välja bort män. Det är diskriminering, även om det är diskriminering av det som kanske traditionellt uppfattas som det starkare könet.

Jag skulle vilja se att man gick i riktning mot en lagstiftning och ett sätt att redovisa som i mindre utsträckning går in på vilket kön människor har - speciellt eftersom vi lever i en värld där man nu börjar tala om att införa ett tredje kön och att det finns människor som upplever att de inte har rätt biologiskt kön. Dessa människor ska man alltså tvinga in i ett system där de måste välja mellan de två kön som finns i dag. Om man skulle införa ett tredje kön kan det bli ännu mer spännande att se hur man ska använda detta i en mångfaldspolicy.

Jag undrar varför regeringen tycker att det är så viktigt vilket kön människor tillhör att man förutom att i andra sammanhang har hotat med lagstiftning om en jämn könsfördelning även i detta fall väljer att peka ut kön som en viktig mångfaldsfaktor. Varför är kön så viktigt för er?

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Fru talman! Nej, i grund och botten tycker inte jag att kön är viktigt. Det viktigaste är att hela samhället är representerat på olika sätt i olika instanser i vår samhällsstruktur.

Om man ser tillbaka, och om man gör en analys av samhället i dag, kan man se att vi har en skevhet där det ena könet i större utsträckning inte finns representerat - eller i alla fall är underrepresenterat - på ett antal olika funktioner i samhället. Då vill jag som politisk företrädare att vi ska jobba med dessa frågor.

Det kan man göra på en mängd olika sätt. Man kan jobba med det genom att föra en politisk debatt där man säger att det är oerhört viktigt att båda könen är representerade. Man kan också jobba med det genom en mångfaldspolicy eller till och med gå längre och i förlängningen diskutera kvotering eller vad det nu kan tänkas vara.

Detta är en fråga som är oerhört viktig när det gäller vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett samhälle där mina barn, oavsett om det är min dotter eller min son, som växer upp i det här landet ska ha samma förutsättningar när de går i skolan, när de kommer ut i arbetslivet eller den dag de kanske hamnar i en bolagsstyrelse. De ska ha samma förutsättningar oavsett kön. Det är någonting som är oerhört viktigt. Det är jag är övertygad om, och den övertygelsen delar jag med en ganska stor del av både denna kammare och svenska folket.

Vi har varit duktiga på jämställdhetsarbete, men man kan inte stanna upp. Då är det viktigt att man på olika sätt belyser frågan.

Fru talman! Här fick vi höra att det inte är viktigt med kön. Exemplet var att son och dotter skulle ha samma förutsättningar. Men förstår man inte från regeringens sida att Johan Löfstrands son och Johan Löfstrands dotter får helt olika förutsättningar om de söker till samma styrelse där det saknas en person och där man redan har en överrepresentation av män? Då bedöms de givetvis inte lika. Då bedöms givetvis dottern vara mer värd på grund av enbart sitt kön och ingenting annat för att det redan finns en överrepresentation av den ena sidan.

Mångfaldsfrågor är fruktansvärt viktiga och mycket intressanta för företaget. Så långt håller jag definitivt med. Det handlar om att företaget ska kunna få maximal kompetens. Ett företag som väljer bort människor på grund av kön, ålder eller ursprung får inte in maximal kompetens i sitt företag. För företagets egen skull måste det arbeta med mångfaldsfrågor på detta sätt.

Detta att man ska gå in och redovisa vilket kön ens styrelsemedlemmar har är att gå för långt. Då börjar man sätta fokus på fel saker, och då har man inte längre koncentrerat sig på vad som är viktigt för företaget. För företaget är det viktigt att ha en företagskultur som inte väljer bort kompetens oavsett om det gäller en man eller en kvinna. Oavsett om det är Johan Löfstrands son eller dotter som söker tjänsten i styrelsen ska hon och han bedömas utifrån vilken kompetens just de har. Även om båda skulle vara Johan Löfstrands döttrar har säkert inte båda exakt samma kompetens bara för det.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Varför förstår inte regeringen en så grundläggande sak?

Fru talman! Självklart är kompetensfrågan jätteviktig. Om vi ska kunna bedriva företagande i det här landet måste man både när man väljer bolagsstyrelser och när man anställer människor välja den som har den absolut högsta kompetensen.

Det jag tycker att Mikael Eskilandersson missar lite grann i sitt resonemang är det grundläggande strukturella problem vi har i samhället i och med att kvinnor i mycket större utsträckning diskrimineras och inte får samma möjligheter att komma fram i samhället. Utifrån de strukturella fenomen som finns måste vi jobba för att försöka skapa jämställdhet. Då får man använda olika metoder för att lyfta upp dessa frågor. Det finns strukturella hinder som gör att vi inte har jämställdhet fullt ut och att människor inte har precis samma förutsättningar.

Därför är det oerhört viktigt att vi hela tiden först och främst för en debatt om jämställdhet och alla människors lika möjlighet att vara delaktiga i samhället. Men förutom att vi debatterar och lyfter frågan gång på gång handlar det om att vi ska våga gå vidare. Då gäller det att lyfta in de här frågorna i olika typer av redovisningar, men i förlängningen kanske man också behöver gå längre och faktiskt lagstifta.

Fru talman, kära ledamöter och åhörare! Världen står i dag inför stora utmaningar. Klimatförändringarna pågår, och vi ser effekterna på nyheterna varje dag: torka, extremväder och översvämningar som i förlängningen leder till svält, konflikter och hotade ekosystem. Men hållbar utveckling handlar inte bara om miljön utan även om social, ekonomisk och ekologisk utveckling. För att skapa hållbar utveckling behövs alla dessa tre dimensioner.

I september 2015 antog FN en agenda för hållbar utveckling med bland annat 17 nya globala mål som gäller fram till år 2030 - den så kallade Agenda 2030. I agendan lyfts företagens betydelse för utvecklingen fram, och det anges att företagen ska uppmuntras att införa hållbara metoder och att integrera hållbarhetsinformation i sin rapportering.

Det förslag som nu presenterats av regeringen går i linje med Agenda 2030. Förslaget innebär att alla svenska företag av en viss storlek ska upp-rätta en hållbarhetsrapport med information om miljö, sociala förhållanden, personal och respekt för mänskliga rättigheter samt hur de arbetar för att motverka korruption. Vissa noterade bolag ska också i sin bolagsstyrning upplysa om den mångfaldspolicy som tillämpas för styrelsen, med avseende på exempelvis ålder, kön, utbildning och yrkesbakgrund.

Mångfaldspolicyn behövs därför att vi ser att det finns stora brister i många bolagsstyrelser när det gäller just mångfalden, till exempel när det gäller kvinnors representation. Vi lever i ett patriarkalt samhälle där mannen ses som norm, och det avspeglar sig i många bolagsstyrelser. I börsbolagen dominerar männen fortfarande stort. Det här måste vi naturligtvis göra någonting åt, och det är därför beklagligt att Sverigedemokraterna inte ser vikten av jämställdhetsarbetet.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

De här förslagen är både bra och nödvändiga, och Vänsterpartiet ställer sig bakom dem. Förslagen bygger dessutom på ett EU-direktiv.

Det finns ett stort samhällsintresse av att företag informerar om hur de arbetar med hållbarhetsfrågorna. Både investerare och en bredare allmänhet har rätt att få god vetskap om hur företagen hanterar frågor om miljö, sociala förhållanden, personalfrågor, mänskliga rättigheter och korruption. Även om många företag redan i dag lämnar sådan information skiljer sig rapporteringen åt. Ett lagstadgat krav på hållbarhetsrapportering kan dessutom öka transparensen och underlätta jämförelsen mellan olika företag.

Många svenska företag bedriver redan i dag ett aktivt och ambitiöst hållbarhetsarbete, vilket vi har hört om här i debatten, och rapporterar om det. Om de inte gör det är det hög tid att börja. Många företag har insett att hållbarhet är framgångsrikt och kan bidra till att stärka konkurrenskraften på sikt. Jag är övertygad om att ett hållbart företagande är en framgångsfaktor. Innovation, hållbar konsumtion och produktion kan bidra till lösningar på det globala samhällets gemensamma utmaningar.

Jag är förvånad över att de borgerliga partierna inte tycker att det är viktigt att mer än ett fåtal företag tar ansvar för hållbarhetsfrågorna fullt ut utan vill begränsa förslaget till att omfatta en miniminivå, vilket skulle betyda att endast omkring 100 företag skulle vara tvungna att rapportera om sitt hållbarhetsarbete. Vi kan inte lämna över ansvaret för dessa avgörande frågor till enbart enskilda, stat och kommun, utan företagen måste självklart också ta sitt ansvar för en mer hållbar utveckling.

Det finns heller ingen anledning att befara att det skulle innebära sådana enorma kostnader för företagen som motionärerna vill framhålla. Många företag har redan en hållbarhetsrapportering, och de flesta företag har information om utsläpp, korruptionsrisker och miljöpåverkan. Det man nu måste göra är kanske att bättre koordinera verksamheten, vilket kan innebära en del kostnader initialt men gynna både samhället och företagen långsiktigt.

Jag ser den här lagstiftningen som ett steg i rätt riktning för att skapa ett mer hållbart samhälle, men på sikt kommer det med stor sannolikhet att krävas fler och tydligare åtgärder och riktlinjer på detta område om vi vill uppnå social välfärd och global rättvisa inom ramen för ekologiskt hållbara gränser.

Jag yrkar bifall till förslaget i civilutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarves anförande väckte en nyfikenhet hos mig. Jag skulle vilja fråga Lotta Johnsson Fornarve på vilket sätt det här förslaget bidrar till näringslivet och till svenska företags konkurrenskraft.

Fru talman! Jag tycker att det är lite märkligt att Centerpartiet och Ola Johansson inte ser att ett framgångsrikt hållbarhetsarbete kan vara en framgångsfaktor för företagande med innovationer på till exempel miljöområdet, hållbar konsumtion och produktion och att det här kan leda till en ökad konkurrenskraft i stället för tvärtom.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Om Sverige går i spetsen när det gäller de här frågorna tror jag att vi kan skapa många nya jobb på det här området framöver. Jag tror också att det är nödvändigt att vi tar ett gemensamt ansvar för miljön och att vi inte kan lämna över det ansvaret enbart till enskilda, stat och kommun utan att även företagen måste vara en del i det här viktiga arbetet. Vi står inför en stor utmaning, inte minst när det gäller klimatfrågan.

Fru talman! Jag gav Lotta Johnsson Fornarve två minuter att redogöra för det här förslaget och för, såvida hon inte avviker från ämnet, hur Vänsterpartiet generellt sett vill bidra till att skapa bättre förutsättningar för svenska företag att verka.

Jag ger henne ytterligare två minuter att redogöra för hur Vänsterpartiet ser på regelförenklingsarbete och på vilket sätt det kan bidra till att förstärka förutsättningarna för svenska företag att anställa fler människor och kunna växa och därmed bidra till EU:s konkurrenskraft.

Fru talman! Man måste se att företagen har ett ansvar för hållbarhetsarbetet. Det är oerhört viktigt att vi inte lämnar över det bara till enskilda, stat och kommun, utan företagen måste vara med och ta ansvar för det här.

Jag är övertygad om att det här i förlängningen kommer att leda till att vi får ett företagande som riktar in sig på en mer hållbar marknad och att det kan leda till fler arbeten och en bättre konkurrens med omvärlden.

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve sa i sitt anförande att Sverigedemokraterna är emot jämställdhet och tog även upp att vi lever i ett patriarkalt samhälle, alltså ett samhälle som styrs av ett patriarkat.

Patriarkat betyder fadersvälde, och det är där som söner och män normalt ärver titlar och pengar och har fördel av att vara man jämfört med att vara kvinna. Vi har haft patriarkala strukturer i Sverige under lång tid bakåt i tiden. Dock tror jag att det mesta vad gäller lagstiftning och så nu är reglerat. Jag får uppfattningen att Lotta Johnsson Fornarve menar att hon fortfarande lever i ett patriarkat.

Då undrar jag: Exakt vilka lagar och regler är det som Lotta Johnsson Fornarve menar finns kvar som hindrar kvinnor från att bli jämställda med män och där kvinnor förfördelas? Det finns inte någon lag som säger att styrelserna ska innehålla fler män än kvinnor eller att män ska ha större fördel av att driva företag.

Min personliga uppfattning är att vi kan få verklig jämställdhet först när vi kan bortse från kön och det inte har någon betydelse alls om du är kvinna eller man. Jag ser att den lagstiftning vi har till stora delar går ut på att vi inte ska ha några skillnader. Men nu inför ju regeringen skillnader där man ska ta fram mångfaldspolicyer och eventuellt diskriminera män direkt när det gäller bolagsstyrelser för att få en jämnare fördelning i dem.

Vilka lagar och regler är det som Lotta Johnsson Fornarve menar finns kvar som är patriarkala?

Fru talman! Jag tycker att det är ganska uppenbart att Sverigedemokraterna inte står upp för ett jämställt samhälle. När jag talar om ett patriarkalt samhälle menar jag att vi fortfarande lever i en könsmaktsordning där det är mäns normer och värderingar som styr samhället på en mängd olika områden. Det betyder till exempel att kvinnor tjänar mindre, ofta har sämre arbetsvillkor och är sämre representerade, framför allt i bolagsstyrelser. Det här måste vi förändra och göra någonting åt. Jag vill skapa ett jämställt samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, samma skyldigheter och samma rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

Det finns mycket att göra på det här området, och att kräva en sådan här mångfaldspolicy kan ju vara en bra början. Det kan bli ett incitament för bolagen att börja se över representationen.

Fru talman! Jag delar inte riktigt bilden av att det fortfarande skulle finnas en könsmaktsordning som gör att kvinnor tjänar mindre. En stor anledning till att kvinnor generellt tjänar mindre är att de arbetar inom den offentliga sektorn. Där sitter sådana som Lotta Johnsson Fornarve och hennes vänner i samma parti och beslutar om vilka löner som det ska vara. Man hade i stort sett med ett beslut kunnat höja lönerna så att de blev mer jämställda, men man väljer att inte göra det eftersom man i så fall inte får ihop budgeten.

Att kvinnor har sämre arbetsvillkor finns det inget inskrivet i någon lag som säger, utan det handlar om att framför allt den offentliga sektorn har dåliga arbetsvillkor överlag, och många kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn.

Där delar sig nog vår syn på vad som är könsmaktsordning och vad som faktiskt handlar om vad vi har beslutat som politiker. Mycket av det skulle man kunna upphäva i morgon om man hade velat. Det är rena politiska beslut som avgör vilka löner det ska vara i offentlig sektor, och det är rena politiska beslut som avgör vilka arbetsvillkor det ska vara i offentlig sektor, för dem beslutar vi ju om till största delen.

Jag förstår fortfarande inte varför man skyller det på en könsmaktsordning. Beror det på män i allmänhet att det ser ut så här? Beror det på män i allmänhet att det inte beslutas om höjda löner och bättre arbetsvillkor inom offentlig sektor? Jag tror inte det. Jag tror att det beror på att de po-litiker som sitter där inte har tillräckligt med pengar för att genomföra det, som det ser ut i dag.

Fru talman! Det är beklagligt att Mikael Eskilandersson inte ser att det fortfarande finns en könsmaktsordning i vårt samhälle. Det är mäns normer och värderingar som är styrande på en mängd olika områden. Vi måste göra någonting åt det, om vi vill skapa ett verkligt jämställt samhälle.

Det stämmer att många kvinnor jobbar inom typiska så kallade kvinnoyrken och att lönerna där är lägre. Vi måste jobba för att få upp de lönerna. Att lönerna är låga beror till stor del på att yrkena är just kvinnodominerade. Men om vi vill uppnå ett jämställt samhälle behöver det göras mycket, också inom en mängd andra områden. Vi måste skapa ett samhälle där kvinnor och män, tjejer och killar har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy

(Beslut fattades under § 21.)

Herr talman! Nu behandlar vi utbildningsutskottets granskning av EU-kommissionens meddelande om en ny kompetensagenda för Europa. Tanken är att riksdagen inte ska fatta några beslut annat än att utlåtandet läggs till handlingarna. Dock kommer de synpunkter som framförs i utskottets utlåtande att skickas till EU-kommissionen inför det fortsatta arbetet med agendan.

EU-kommissionens förslag handlar om hur kunskap och kompetens kan stärkas i Europa och i alla medlemsstater. Kommissionen inleder meddelandet med att säga att kompetens är vägen till anställbarhet och välstånd och att människor måste ha rätt kompetens för att kunna arbeta med kvalificerade uppgifter och förverkliga sin potential som trygga, aktiva medborgare. Kommissionen använder en bred definition av begreppet kompetens: det en person vet, förstår och kan göra.

I den globala ekonomin och det kunskapssamhälle vi lever i bestäms konkurrenskraft och innovationsförmåga i hög grad av tillgången till kunskap och kompetens och förmågan att utveckla eller sätta samman dem till ny kompetens. Men kommissionen framhåller också att kompetens är avgörande för den sociala sammanhållningen i Europa. Jag instämmer i det.

I ett Europa med hög arbetslöshet, växande ekonomiska klyftor, stora kunskapsklyftor i samhällen samt länder eller regioner som halkar efter hotas alltså inte bara innovationsförmågan och konkurrenskraften utan också den sociala sammanhållningen och stabiliteten i unionen. Här står Europa inför stora utmaningar.

Ny kompetensagenda för Europa

Kommissionen pekar på att ca 70 miljoner av invånarna i de europeiska länderna inte har tillräcklig läs- och skrivförmåga, att ännu fler har bristande räknefärdigheter och att nödvändig digital kompetens saknas i dag. Mer än hälften av de 12 miljoner långtidsarbetslösa som finns inom EU - helt ofattbara siffror, för övrigt - har en låg utbildningsnivå.

Man pekar också på kompetensbrist och kompetensglapp, hög arbetslöshet och att många människor har jobb som inte motsvarar deras kunnande, samtidigt som 40 procent av arbetsgivarna i Europa har svårt att hitta personer med den kompetens som behövs för tillväxt och innovation.

Man konstaterar också att lärande i allt större utsträckning sker utanför det formella utbildningssystemet - i arbetet, på nätet, genom egen fortbildning, i sociala och frivilliga aktiviteter eller genom frivilligarbete - men att detta informella lärande, eller tysta lärande, som man kan kalla det för, sällan ges ett erkännande eller kan valideras.

Det är något av bakgrunden till behovet av en ny kompetensagenda, och kommissionen menar att det kommer att krävas betydande politiska insatser och reformer på utbildningsområdet i alla medlemsstater.

Kommissionen är klar över att respektive medlemsstat bestämmer om undervisningens och utbildningens innehåll samt utbildningssystemets organisation men menar att det krävs en gemensam satsning för att uppnå ändamålsenliga och hållbara resultat. Agendan är en del i ett brett arbete med olika insatser för att stärka det man kallar kompetensbasen i Europa.

Herr talman! Agendan innehåller sammanlagt tio initiativ, och arbetet kommer att inriktas på tre områden: kompetensutveckling, kompetenser och kvalifikationer som är jämförbara mellan medlemsländerna och bättre sätt att inventera kompetens. Initiativen är av olika slag och karaktär och är olika långtgående.

Utskottet har granskat kommissionens förslag, och det finns enighet om yttrandet. Utskottet ser positivt på att stärka kompetensbasen i Europa genom samarbete. Utskottet konstaterar att mycket redan görs på nationell nivå i medlemsstaterna. I Sverige pågår flera nationella initiativ som berörs i agendan: stora satsningar på vuxenutbildning, kvalificerad yrkeshögskoleutbildning, validering, vägledning och arbete med digitalisering.

Samarbetet mellan medlemsstaterna är viktigt, och det är angeläget med erfarenhets- och informationsutbyte på utbildningsområdet, framför allt därför att EU:s medlemsstater står inför liknande utmaningar. Samtidigt är det viktigt att framhålla att utbildning är en nationell kompetens, det vill säga att medlemsstaterna själva bestämmer om inriktning, innehåll och utbildningssystemets organisation i varje land.

Utskottet anser vidare att agendans innehåll bör ha ett mer tydligt fokus på frågor där EU:s insatser kan ge ett mervärde, till exempel jämförbara kvalifikationer och möjligheten för medborgare att röra sig över gränserna men också ett gemensamt arbete för att stärka yrkesutbildningarnas roll i de olika länderna.

I yttrandet påpekas att utformningen av agendan inte får leda till att det uppstår målkonflikter i förhållande till medlemsstaternas egna ambitioner för de nationella utbildningssystemen. I Sverige har vi sedan länge utbildning för vuxna som en reguljär del på olika nivåer i utbildningssystemet, inklusive yrkesutbildningar och högre yrkesutbildning. Det ger stora möjligheter till flexibelt lärande och till personlig utveckling och bildning. I Sverige har också våra folkhögskolor och all den verksamhet som finns inom folkbildningen och våra studieförbund en viktig roll.

Ny kompetensagenda för Europa

Herr talman! Jag tycker personligen att EU-dokumentet En ny kompetensagenda för Europa är ganska spännande och att den innehåller flera intressanta ansatser och förslag. Jag tycker att resonemangen och förslagen om att lågutbildade ska få möjlighet att kartlägga sin befintliga kompetens och sitt behov av kompetenshöjning är intressanta. Jag tycker att valideringstankarna och möjligheten att validera så kallad tyst kunskap, informellt lärande och nyanländas kunskaper är viktiga liksom tankarna om höjd kvalitet i yrkesutbildningarna.

Målet, skriver kommissionen, är ett gemensamt engagemang och en delad vision om kompetens som nyckeln till hållbara arbetstillfällen, tillväxt och konkurrenskraft för hela Europa. Låt mig också lägga till social sammanhållning - jag tror att det är viktigt.

Uppgiften är att hitta balansen mellan vad EU kan, bör och vill göra å ena sidan och medlemsstaternas egen beslutsrätt, ansvar och ambitioner för sina egna utbildningssystem å andra sidan. Jag tycker att kommissionen har en del kvar i arbetet med att förtydliga denna balans.

Avslutningsvis är det bra att medlemsstaternas parlament tidigt kan komma in i diskussionen om EU-förslag. Det var också ett bra initiativ av riksdagens talman att skicka meddelandet till utbildningsutskottet. Det har lett till att vi har haft en bra utskottsdiskussion, en granskning och nu en möjlighet till en kammardebatt om förslaget.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! I likhet med vad Håkan Bergman sa vill vi i Alliansen - som jag representerar här i dag - inom utbildningsutskottet tacka talmannen och gruppledarna som i samråd beslutat att denna fråga bör ligga till grund för en debatt.

Dagens ärende gäller alltså den nya kompetensagendan för Europa. Vi tycker att det är bra, eftersom vi ser det som högst väsentligt att riksdagen tidigt får chansen att granska och debattera de eventuella beslut som kommer att beröra Sverige men som kommer att fattas i EU-sfären. De är många.

Sett till den kommunala nivån hävdar Sveriges Kommuner och Landsting i olika rapporter att hela 60 procent av de beslut de fattar på olika sätt är påverkade från Bryssel, antingen via rättsliga beslut eller via rekommendationer där EU har en ambition att påverka.

Dagens betänkande rör det sistnämnda, nämligen ett område där EU har ambitionen att försöka påverka medlemsländerna att öka sin kompetensförsörjning. Det gör de även om de egentligen inte har befogenhet till det.

Jag kommer att ha en lite annorlunda ansats än min debattör från Socialdemokraterna. Vi i Alliansen vill betona det som är frågor som EU ska engagera sig i och det som EU inte ska engagera sig i. Därför kommer jag inte att referera så mycket till vad kompetensagendan innehåller i sak.

Ny kompetensagenda för Europa

Men vi tycker att det är glädjande att ett enigt utbildningsutskott noga framhåller att utbildningsfrågorna är del av den så kallade nationella kompetensen och att EU nu endast har befogenhet att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder på detta område. Utbildningsutskottet markerar alltså ett revir, och det gör vi på goda grunder.

Med detta sagt är frågeställningarna som lyfts fram i agendan, liksom vissa av de åtgärder som föreslås, viktiga. Vem kan säga nej till att EU vill höja kompetensnivån i Europa och att europeiska länder i högre grad ska uppmärksamma frågor såsom vuxenutbildning, ekonomiskt studiestöd och digitalisering? Det gör i alla fall inte svenska politiker, eftersom detta är precis vad vi jobbar för och har jobbat för sedan många decennier tillbaka. Men vi vill, som sagt, besluta om dessa frågor själva.

Ett enigt utbildningsutskott uttalar därför också att agendan bör ha ett mer tydligt fokus på frågor där EU faktiskt kan ge ett mervärde, precis som Håkan Bergman sa. Som exempel nämner vi validering av formell och informell kompetens, vilket är avgörande för att personer som flyttar mellan olika länder snabbare ska komma i studier eller i sysselsättning. Det är något som hittills har visat sig vara så svårt, men som är än mer trängande och angeläget i migrationens spår. Här behövs gemensamma metoder där EU kan samordna och/eller komplettera medlemsländernas ansträngningar.

Men vi i Alliansen anser att det vore bra om Sverige också kan låta sig inspireras av några frågor som nämns i kompetensagendan. Det rör framför allt nya områden som lyfts fram i form av vikten att främja företagaranda och entreprenörskap, lärlings- och yrkesutbildningar och ökad studie- och yrkesvägledning. Detta är förbättringsområden som alla identifierades och aktualiserades under alliansregeringens tid och som behöver fortsatt uppmärksamhet genom ett strategiskt och systematiskt arbetssätt.

Alliansen i utskottet välkomnar också att kompetensagendan tar ett helhetsgrepp såtillvida att den lyfter fram frågor alltifrån utbildning, via näringspolitik och till integration. Men det gör dessvärre också att agendan blir spretig och ofokuserad, och det borde åtgärdas.

I sammanhanget vill vi också uttrycka vår oro för att finansieringen av det fortsatta EU-arbetet med agendan är oklar. Därför tycker vi att det som antyds i skrivningarna om att Horizon 2020, som rör mycket av forskning och innovation, och Erasmus+ väntas bidra till finansieringen är mycket illavarslande. Det känns inte rätt.

Herr talman! Avslutningsvis vill vi i Alliansen - då talar jag för Moderaterna, Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna - framhålla att vi står bakom majoritetstexten i dagens betänkande men att vi också noggrant kommer att överväga våra framtida ställningstaganden då de enskilda rättsakterna sedermera kommer att behandlas i utskottet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).

Herr talman! Jag har inte heller något annat yrkande än att ärendet läggs till handlingarna. Det var, som sagt, ett enigt utskott som ställde sig bakom detta utlåtande.

Ny kompetensagenda för Europa

Jag tänkte nämna lite grann om utskottets utlåtande. Håkan Bergman gick på ett förtjänstfullt sätt igenom själva kompetensagendan. Jag kommer att återkomma till den, måhända med en något mer kritisk touch.

Jag tycker att det var ett bra och välavvägt utlåtande. Det är det bästa som jag har sett om EU i riksdagen.

I dokumentet nämns att EU ska ha som uppgift att komplettera, inte dubblera, verksamheter. Det är bra. Finansieringen nämns och ska enligt uppgift inte belasta vår nationella budget. Det är få förslag som gör det direkt. Vi betalar en ganska hög EU-avgift, och nästan alla kostnader är indirekta. Jag tror att det är ett rimligt antagande att även de indirekta kostnaderna blir rätt små med denna kompetensagenda. Det framgick också av handlingarna.

Frivillig medverkan nämns, vilket är bra. Det påpekas att man i Sverige arbetar med många av de saker som tas upp i dokumentet. Det känns ibland nästan som om sådana här förslag inte är riktigt riktade till norra Europa utan till andra länder som inte har ett lika bra utbyggt skolsystem.

På ett utskottsmöte väcktes frågan om vad vi kan lära oss av andra och vi kan lära ut till andra. Jag tror inte att jag är det minsta scoutaktig när jag påstår att vi gällande själva skolsystemet inte har så mycket att lära av andra - tvärtom. Vi skulle kunna lära andra en hel del.

Själva systemet är vi bra på. När det däremot gäller innehållet i systemet, som själva undervisningen, ordning och reda och så vidare, kan vi ha mycket att lära av vissa andra länder. Detta illustreras bland annat i form av de sjunkande resultaten i PISA-undersökningar och andra liknande undersökningar. Här borde vi kanske öppna dörren betydligt mer än i dag för vissa utländska impulser.

Slutligen, när det gäller vårt dokument, poängteras detta med prioriteringar. Det är kanske viktigare nu än vi kan föreställa oss. Vi mister nämligen inkomsterna från Storbritannien i EU:s budget. Det kommer att bli ett avbräck, och det ska bli mycket intressant att se hur man hanterar det.

Herr talman! Jag ska nämna några ord om själva kompetensagendan. Jag försöker att vara positiv men är måhända lite mer negativ än Håkan Bergman.

I dokumentet tar man upp mycket av det som vi jobbar med hela tiden i vårt land, till exempel att få in arbetslösa i utbildning så att de blir anställbara och matchar det som arbetsmarknaden efterfrågar etcetera. Man påpekar också att arbetsmarknaden, och samhället i övrigt, är stadd i förändring. Det vet vi naturligtvis. Om EU driver på medlemsländerna så att vi och andra medlemsländer kan matcha utbildningarna bättre är det bra. Men huvudsakligen sker naturligtvis även detta på nationell nivå.

Det står också i kompetensagendan att kommissionen ska stödja flexibla läroplaner. Vad är flexibla läroplaner? Men tänk om medlemsländerna inte vill ha det? Det låter i alla fall som någonting som jag inte vill ha.

I samma stycke står det något om innovation i undervisningen. Det låter inte som någonting för svenska förhållanden. Jag vet inte ens riktigt vad det innebär.

En annan märklig passage finns på s. 19: EU kommer att bedöma medlemsstaternas reforminsatser genom landspecifika analyser och genom att främja ömsesidigt lärande och evidensbaserade politiska beslut.

Ny kompetensagenda för Europa

Om vi inte tar evidensbaserade politiska beslut, vad händer då? Ska vi pryglas på torget i Bryssel, eller? Vi tar vilka beslut vi vill här. Det är helt enkelt nationellt självbestämmande. Jag tycker att EU går för långt och har ett tonfall som är arrogant ibland.

Det står också i dokumentet att EU jobbar för en attitydförändring hos individer och organisationer. Det kanske behövs, speciellt kanske hos britterna. Men det kan tolkas som lite översittaraktigt.

Vidare meddelar kommissionen och rådet att man har lyckats i sin strategi att höja utbildningsnivån. Det är jättebra. Nu ska man koncentrera sig på utbildningens kvalitet i stället - själva innehållet.

Detta är helt rätt tänkt, och det är exakt vad vi borde göra även i vårt eget land. För en gångs skull tycker jag att man inom EU har kommit fram med något riktigt bra.

Detta måste naturligtvis huvudsakligen ske på nationell nivå, inte på EU-nivå. Men om EU kan driva på denna positiva utveckling tycker jag att det är jättebra.

Lite längre ned står det: Vidare anser EU-kommissionen att alla måste kunna läsa och skriva.

Jag håller med EU om det. Man har helt rätt. Det är skarpsinnigt.

Kommissionen tar upp vikten av yrkesutbildningar. Det är exakt den fråga som vi alla jobbar med nationellt, och regeringen har nyligen lagt fram en proposition om yrkeshögskolor. Det är för övrigt en bra proposition.

Tydligen är detta med yrkeshögskolor ett europeiskt problem, när det gäller matchningen i fråga om arbetsmarknadens behov av rätt utbildad arbetskraft. Om vi kan få till något fruktbart samarbete när det gäller detta tycker jag att det är bra.

I dokumentet står det om en gemensam referensram för yrkeskvalifikationer, där människor ska kunna söka jobb i hela Europa och där kvalifikationerna direkt ska kunna avläsas i hela EU. Tanken är faktiskt inte helt fel, även om vi - ifall jag minns rätt - har motsatt oss delar av detta.

Sedan skymtar man dock i texten att väldigt få använder sig av detta system. Vi har alltså ett system som kostar stora summor pengar men som få använder. Det är ett enormt resursslöseri. Nu när brexit står för dörren måste vi börja prioritera. Jag vet inte om någon här inne i lokalen har tänkt på det, men i och med brexit försvinner en ansenlig del av EU:s budget. Har vi sett några planer på hur EU:s budget ska bantas?

Sammanfattningsvis, herr talman: Många idéer som EU driver, och många idéer även i detta dokument, är i grunden bra. En del fungerar väl någorlunda som det är tänkt, medan andra inte fungerar i praktiken, på grund av en massa orsaker. Det kan vara att länderna i EU ligger för olika till vad gäller utvecklingsnivå. Det är väl den främsta orsaken.

En del idéer ser bra ut på papperet men fungerar inte i verkligheten. Så är det ju inom företagsvärlden också - man prövar idéer som inte håller måttet, och då lägger man ned dem. I EU driver man idéerna i alla fall, eftersom kostnaderna ändå är täckta och man vill undvika en prestigeförlust. Till slut blir det ju ett svart hål där pengarna rinner bort.

Ny kompetensagenda för Europa

Sedan är det så att detta förslag tillsammans med liknande förslag verkar lägga sig på en europeisk lägstanivå, och eftersom Sverige inte befinner sig på denna lägstanivå har vi ibland inte speciellt mycket att hämta.

För att avsluta lite positivt, herr talman, hoppas jag på ett framgångsrikt samarbete i Europa när det gäller frihandel, bekämpning av kriminalitet och liknande. Där tror jag att det finns mycket att hämta även för Sveriges del.

Herr talman! Kunskap väger tungt men är lätt att bära. När man väl har skaffat sig kunskap om något kan ingen ta den ifrån en. Kunskap är också förutsättningen för att man ska kunna vara med och påverka ett samhälle och stärka demokratin. Den är nyckeln till ett rikt liv, personlig utveckling och bildning.

Möjligheten att skaffa sig kunskap och utbildning ser väldigt olika ut, mycket beroende på i vilket land man bor. Olika länders utbildningssystem är uppbyggda på olika sätt. Vi lever i ett samhälle där det händer så mycket nya saker i rask takt. Nya innovationer lanseras, nya hjälpmedel blir tillgängliga för gemene man och behovet av utbildning och vidareutbildning bara ökar.

Europas länder står inför en stor utmaning när det gäller kompetens och kompetensutveckling. Kunskapsklyftan har en tendens att öka, vilket kan leda till ett demokratiskt underskott. Kompetensagendan vi diskuterar i dag har sammanlagt tio initiativ. Det är tre övergripande områden, nämligen

bättre och mer relevant kompetensutveckling

tydligare och mer jämförbara kompetenser och kvalifikationer

bättre kompetensinvestering och dokumentering, liksom mer välgrundade yrkesval.

I Sverige pågår flera nationella initiativ inom de områden som kompetensagendan berör, bland annat inom vuxenutbildning, validering, ekonomiskt studiestöd, vägledning och digitalisering.

Människor behöver en bred kompetens för att kunna förverkliga sig själva såväl i arbetslivet som på fritiden och i samhället. Kunskap är avgörande för välstånd, jobb, tillväxt och varaktigt välbefinnande. Vi i Sverige har sedan länge ett väl uppbyggt system för att människor ska kunna gå in i och ut ur utbildningssystemen. Vi har vuxenutbildning i olika former, med bland annat komvux och folkhögskola som exempel. Vi har även möjlighet att studera på universitet och högskola långt upp i åldrarna.

Utbildningen är inte en EU-fråga, utan varje land äger frågan själv. Det finns dock stora vinster för den enskilda och för länder i EU med en viss samordning och samsyn kring utbildning och kompetens. Utan att för den skull sudda ut de olika ländernas särdrag går det att lyfta fram de likheter som förenar oss. Här kan man tänka sig en utveckling av läroplaner och undervisningsmetoder, ett närmare samarbete mellan olika utbildningsanordnare, validering och erkännande av informellt lärande. Möjligheterna till ett livslångt lärande, och insatserna, måste vara inkluderande och omfatta alla.

Ny kompetensagenda för Europa

Varför är det då så viktigt med en ny kompetensagenda för Europa? Jo, den främjar medborgarnas rörlighet mellan länder och underlättar deras livslånga lärande. Den kan medverka till att förbättra yrkesutbildningens kvalitet och bli en verktygslåda för att stödja länderna i arbetet med ett kontinuerligt förbättrat kvalitetsarbete.

Här behöver vi underlätta ett samarbete med nationella myndigheter för att främja validering inom EU och arbeta för att stödja erkännandet av migranters och flyktingars kompetens och kvalifikationer. Vi behöver stödja utbildningen av personal i mottagningscenter för att påskynda förfarandet för erkännandet samt främja utbytet av information och fungerande rutiner när det gäller kunskaper om och erkännande av kompetens och kvalifikationer.

All utbildning bidrar till den enskilda individens utveckling och till livslångt lärande, samhällsengagemang och kritiskt tänkande. Därför behöver vi arbeta och öppna för ett bättre samarbete mellan EU-länderna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

(Applåder)

Herr talman! Möjligheten att diskutera EU:s kompetensagenda låter kanske lite torr, men samtidigt finns verkligen möjlighet för oss i utskottet att delge varandra hur vi tänker runt kompetens, kompetensutveckling och så vidare.

Egentligen skulle jag önska att det blev mer av diskussion och debatt än att var och en läser upp sitt redan förberedda anförande. Tyvärr kan man ju inte begära replik på talare förrän man själv har deltagit i debatten, men jag och Daniel Riazat - som är sist på talarlistan - får möjligtvis chansen att diskutera med varandra.

Det är framför allt några utgångspunkter jag skulle vilja lyfta fram i dag. Att ge alla människor möjlighet att bygga kompetens, oavsett om man tänker sig en framtid som anställd, företagare, medarbetare eller ledare, är otroligt viktigt för Sveriges utveckling, för Europas utveckling och inte minst för den enskilda individens utveckling. Som ledamot i utbildningsutskottet tänker jag att detta väl är några av de viktigaste frågorna att diskutera i kammaren när det gäller Sveriges utveckling.

De tre utgångspunkterna för EU:s kompetensagenda har redan nämnts. Jag kan tycka att det är svårt att se de tio initiativen som särskilt vassa allihop, men de tre rubriker de samlas under känns väldigt viktiga. Den första handlar om kompetensutveckling, och den andra handlar om jämförbara kompetenser - så att vi också gör det möjligt för människor att flytta mellan länder och använda sina kompetenser i olika länder.

Ny kompetensagenda för Europa

Den tredje och väldigt viktiga delen är den om kompetensinventering. Kanske har vi hittills i debatten mest uppehållit oss vid kompetensutveckling och vilka fantastiska möjligheter till detta det finns i Sverige, men med kompetensinventering blir det genast lite svårare. Det är väl det som vore intressant att diskutera med varandra.

Maud Olofsson påbörjade ett arbete med kompetensplattformar när hon var näringsminister. Jag tror att många har kommit i kontakt med detta på olika sätt. Runt om i Sverige har man tittat på vilken kompetens som är viktig för oss, vad vi har brist på och vad vi behöver bygga vidare på.

Det har gett ett underlag som man har använt sig av på olika sätt vid fördelning av platser på yrkeshögskolan och för satsningar inom kommunal vuxenutbildning, yrkesvux och lärlingsutbildning. Under alliansregeringen sjösattes den nya gymnasieskolan med tydligare yrkesprogram än tidigare.

I debatten målar våra olika politiska partier upp olika bilder av yrkesprogrammen och kompetensutvecklingen. Det har förts en debatt i Sverige huruvida yrkesprogrammen inte skulle leda till högskolebehörighet. Det är kanske många som har gått ett studieförberedande program och sedan inte blivit behörig till yrkeshögskolan. Vi som politiska partier oavsett inriktning är nog besjälade av att skapa många vägar framåt för barn och unga i vårt samhälle.

Arbetsmarknaden för alla elever som har gått igenom ett yrkesprogram är mycket god. Här är det extra viktigt att betona det som utskottet vill att Sverige nu ska jobba vidare med, nämligen vägledning. Därför hade det varit lite mer spännande om företrädarna för regeringspartierna Håkan Bergman, Socialdemokraterna, och Elisabet Knutsson, Miljöpartiet, hade berättat lite mer om de delar som vi försöker att jobba mer med, till exempel om vägledningen, och vad det skulle innebära för människor i Sverige i dag.

Jag tror att vi alla har uppmärksammat yrkeslandslaget och är nyfikna på den tävling som går av stapeln i Göteborg med Euroskills 2016 i början av december. Anna Ekström träffade yrkeslandslaget för bara någon vecka sedan, och då sa hon: "Möjligheterna som finns med en examen från ett yrkesprogram är större än vad många vet."

Därför tycker jag att det är viktigt att i diskussionen här i dag poängtera att det finns fantastiska framtidsmöjligheter. Och återigen: Jag vill betona vikten av vägledning för att man ska ge elever möjligheter att göra goda val.

I den nya gymnasieutredningen diskuteras om gymnasiet ska vara obligatoriskt och om gymnasiet ska ge allmän högskolebehörighet. I EU:s kompetensagenda pratas det mycket om - som också tidigare talare har varit inne på - företagaranda, om entreprenörskap och om innovativt tänkande. Och vad innebär då det? Borde vi inte kunna stärka yrkesprogrammen på många olika sätt, inte enbart genom att ge allmän högskolebehörighet, som inte heller ger tillträde till så många ytterligare utbildningar inom högskolan som man kanske ger sken av i debatten?

Jag vill fråga företrädarna för regeringspartierna, Håkan Bergman och Elisabet Knutsson, om det skulle vara möjligt att driva UF-företag på fler yrkesprogram för att stärka företagarandan som stärker det innovativa tänkandet. Vi vet att det är oerhört positivt.

Jag skulle också gärna vilja lite höra mer om detta med yrkesutbildningens år som är 2016. Regeringen har satsat 30 miljoner, och nu är vi snart inne i november och året har nästan gått. Vad har det lett till? Vilka initiativ har man tagit under året för att stärka yrkesutbildningarna?

Jag vill också säga någonting kort om det tredje området, kompetensinventering. Hur långt har vi egentligen kommit i Sverige? Det har inrättats några snabbspår för utbildade från olika länder. Men jag skulle vilja höra lite mer om hur man tänker sig kompetensinventering på det stora området. Folkbildningen kan vara en viktig del i att genomföra valideringen utifrån det breda kompetensperspektiv som Håkan Bergman lyfte fram i sitt inledningsanförande. Det handlar om att kunna saker, göra saker och förstå saker.

Ny kompetensagenda för Europa

(Applåder)

Herr talman! Kollegor! Åhörare! Det kan inte ha undgått någon att Vänsterpartiet är ett parti som är EU-kritiskt. Vi ifrågasätter hur EU är uppbyggt och hur EU drivs i dag. Det gäller alltifrån det ekonomiska systemet till hur man ibland går över vissa gränser när det handlar om nationella angelägenheter.

När det gäller kompetensagendan för Europa är det fler av oss som har uppmärksammat att man på något sätt har försökt att gå över en viss gräns.

Men jag är glad över att samtliga ledamöter i utbildningsutskottet har ställt sig bakom en skarp linje som tydligt markerar vad som är en nationell angelägenhet och vad som ingår i EU:s uppdrag.

Jag vill ta upp tre punkter som rör kompetensagendan som vi måste följa upp där vi kan lära av andra länder och där vi själva kan bli bättre.

En ena punkten handlar om valideringssystemet. Sverige skulle möjligtvis kunna lära sig av andra länder. Ska vi vara helt ärliga har vi haft ett valideringssystem som har varit icke-fungerande. Det ser man när man åker taxi på olika jobbresor och när man äter på olika pizzerior runt om landet. Över huvud taget kan man se det i samhällsdebatten när man pratar med olika människor som har en annan bakgrund.

Det är en fråga som det är väldigt viktigt att samarbeta med andra länder om, men återigen: det är det nationella ansvaret att utveckla detta arbete tillsammans med andra länder.

Den andra punkten som vi måste följa upp handlar om att höja yrkesutbildningarnas status.

Jag kan hålla med Ulrika Carlsson om att den enda lösningen inte handlar om behörighet för vidareutbildning. Samtidigt är det ett av de viktigaste verktygen som vi kan använda oss av. Men generellt behöver det göras mycket mer för att stärka yrkesutbildningarna och för att dessa elever senare i arbetslivet ska ha en höjd status i sitt arbete. Vi måste få bort det klassförakt som kan finnas gentemot vanliga arbetare som kanske har genomgått en yrkesutbildning.

Den tredje punkten handlar om privatiseringar. Jag instämmer i det mesta som utskottet har skrivit i dokumentet. Men jag kan inte riktigt hålla med om att de tre riktlinjerna överensstämmer med EU:s övriga politiska inriktning. Samtidigt som vi pratar om att stärka utbildningssystemet, stärka valideringen och skapa ett mer enhetligt system driver EU en linje som leder till privatiseringar och ett marknadstänk inom utbildningsväsendet, vilket - enligt mig och Vänsterpartiet - inte gynnar den agenda som vi alla har ställt oss bakom.

Jag vill yrka bifall till förslaget att ärendet läggs till handlingarna samtidigt som jag vill framföra min kritik.

Ny kompetensagenda för Europa

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)