Interpellationssvar - 2016-09-29

Herr talman! Fredrik Schulte har frågat mig varför regeringen lånar till att höja bidragen när Sverige är i behov av att spara för att möta sämre tider.

När den tidigare regeringen tillträdde 2006 visade de offentliga finanserna på ett överskott motsvarande 2,2 procent av bnp, och statsskulden minskade. När den nuvarande regeringen tillträdde möttes vi av ett underskott motsvarande 1,6 procent av bnp, och staten var tvungen att låna drygt 70 miljarder kronor. Det var således under den tidigare regeringen som det offentliga sparandet försämrades kraftigt och staten började låna.

När regeringen tillträdde avvek det finansiella sparandet i den offentliga sektorn tydligt från överskottsmålets nivå. Mellan 2009 och 2014 försämrades det strukturella sparandet med mer än 3,5 procent av bnp. Detta förklaras delvis av den utdragna lågkonjunkturen, men framför allt av de ofinansierade åtgärder - bland annat flera skattesänkningar - som den förra regeringen vidtog trots att konjunkturläget förbättrades.

Nuvarande regering har fört en stram finanspolitik som gjort att den offentliga sektorns underskott minskat kraftigt sedan 2014. Trots det stora underskott som ärvdes av den tidigare regeringen och de kortsiktiga konsekvenserna för de offentliga finanserna av de senaste årens asylinvandring avser regeringen att bedriva en finanspolitik som gör att överskottsmålet nås senast 2020. Återgången till ett sparande i linje med överskottsmålet sker då i en takt som är väl avvägd.

Avslutningsvis är det inte heller korrekt att regeringen lånar. Både Riksgäldskontoret och regeringen bedömer att vi kommer att amortera på statsskulden i år.

Herr talman! Det är högkonjunktur, och i högkonjunktur borde man spara. Man borde spara i högkonjunktur så att man sedan kan möta en lågkonjunktur. Det gör inte finansministern. Det hon i stället gör är att sätta sprätt på en massa pengar, framför allt genom att höja bidragen för dem som inte arbetar. Vi har alltså en finansminister som lånar till bidragshöjningar.

När hon ska försöka förklara bort detta försöker hon måla upp en bild av att alliansregeringen lånade till skattesänkningar. Hon talar om att vi hade ett underskott på 70 miljarder 2014 och att man nu minsann har minskat det underskottet. Jag vill först säga en sak, och det är att underskottet hade varit mycket större ifall den socialdemokratiska budgeten hade gått igenom för 2015.

Det andra jag vill säga är att vi hade en långvarig lågkonjunktur under den förra och den förrförra mandatperioden, vilket gjorde att vi var tvungna att öka belåningen från statens sida för att kunna stimulera ekonomin. Det intressanta i detta är att om det var 70 miljarder i underskott 2014 var Magdalena Andersson med på 64 av de miljarderna. Hennes argumentation är alltså fullständigt ihålig.

Det är nästan så att man börjar undra om finansministern ens vet skillnad på högkonjunktur och lågkonjunktur. Är hon medveten om att det är andra förutsättningar när det är lågkonjunktur än när det är högkonjunktur?

Något annat intressant är att finansministern försöker måla upp en bild av att hon bör kunna ta åt sig äran för att den ekonomiska utvecklingen är så positiv. Finansministern har alltså haft sin budget gällande i några månader. Socialdemokraterna fick ju inte igenom sin budget för 2015, utan det var alliansbudgeten som gick igenom. Anledningen till att det har gått bra för Sverige är att Alliansen förde en ansvarsfull ekonomisk politik och att det genomfördes strukturella reformer för att förbättra ekonomin.

Det vi ser från den här regeringen är experterna helt överens om. Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet - alla oberoende experter - säger en och samma sak, nämligen att den politik regeringen för kommer att öka den strukturella arbetslösheten. När det sedan blir lågkonjunktur kommer arbetslösheten att bli högre än den hade varit om Socialdemokraterna inte hade genomdrivit sin politik.

Vi får också höra mycket tydlig kritik från Finanspolitiska rådet vad gäller just att man inte sparar tillräckligt mycket. Den nya ordföranden Flam sa mycket tydligt i ett pressutspel för bara någon vecka sedan att regeringen skapar allvarliga obalanser i det offentliga sparandet. Vi måste spara nu när det är goda tider för att kunna möta lågkonjunkturen när den väl kommer, och det särskilt mot bakgrund av att räntan nu är så låg att vi inte kan räkna med att Riksbanken kommer att hjälpa till och stimulera en återhämtning.

I detta läge väljer finansministern i stället att satsa på en politik där hon höjer skatten på arbete för att kunna, i huvudsak, finansiera satsningar på ökade bidrag så att det lönar sig sämre att arbeta. Det är mycket tydligt, både rationellt och logiskt men också tydligt förankrat i vetenskapen, att detta kommer att leda till en högre arbetslöshet. Det är detta finansministern alltså lånar till - att få höja bidragen.

Herr talman! Det som pågår här, när man lyssnar på finansministern, är ingenting annat än historierevisionism. Att jämföra enskilda år och prata om hur det såg ut sista året med Göran Perssons regering och sista året med alliansregeringen är fullständigt ovidkommande när man ser på totalen. Det intressanta är vad som hände under de åtta år som Alliansen styrde Sverige. Då minskade statsskulden, trots att vi gick igenom den djupaste globala lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Trots detta minskade vi statsskulden.

Jag tycker att Magdalena Andersson ska ge ett erkännande till Anders Borg och alliansregeringen i stället för att låtsas att den sista siffran på den sista raden i december 2014 är den viktiga. Vi skulle kunna jämföra enskilda månader eller någonting annat om vi tycker att det är roligt, men det intressanta är faktiskt att se vad som händer över tid.

Som Fredrik Schulte påpekade här var S-budgeten faktiskt betydligt svagare 2014 än vad Alliansens budget var. Magdalena Andersson var som ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna med och tog fram den budgeten. Ändå har hon mage att klaga på Alliansens underskott fastän hon själv ville ha ett ännu större. Det är lite konstigt att man klagar på Alliansens siffror när man själv hade ett ännu större underskott i sin budget. Varför kan inte Magdalena Andersson erkänna att Socialdemokraternas budget var ännu svagare 2014?

Jag säger det igen: Nio månader ska jämföras med nio år. Nuvarande regering har fört en stram finanspolitik som har gjort att den offentliga sektorn minskat kraftigt sedan 2014, skriver Magdalena Andersson i sitt svar. Det är faktiskt också en historieförfalskning. Ni har styrt i nio månader med er budget. Under resten av de nio åren som har gått har det varit Alliansens budget. Det är ju vi som har fört en politik och lagt grunden så att underskottet i statens ekonomi har minskat. Det är inte ni som har gjort det.

I slutet står det: "Avslutningsvis är det inte heller korrekt att regeringen lånar". Detta är väldigt konstigt. Om en budget går med underskott måste man ju finansiera den med lån. Är det kanske så att det är kommunerna som är banken i dag? Staten är skyldig kommunerna 20 miljarder kronor för migrationskostnader. Är det så Magdalena Andersson finansierar underskottet i dag?

Herr talman! När finansminister Magdalena Andersson presenterade budgeten i förra veckan, om jag minns rätt, stoltserade hon med att regeringen har bedrivit en stram finanspolitik sedan man tog över Rosenbad. Man insinuerade också att man även fortsatt ser behovet av, är intresserad av och vill driva en stram finanspolitik.

Samtidigt kan vi konstatera, när vi väl synar budgeten och också lyssnar på de oberoende experter som uttalat sig, bland annat Konjunkturinstitutet, att väldigt mycket mer finns kvar att göra för att driva en stram finanspolitik, någonting som finansministern verkar vilja uppnå. Jag utgår nämligen ifrån att det handlar om mer än bara politisk retorik, faktiskt också någonting som man önskar och vill ska spegla innehållet.

Herr talman! Det vore fullt möjligt att uppnå en budget i balans, trots det faktum att vi har genomgått både politiska och finansiella kriser de senaste åren. Ibland när man lyssnar på företrädarna för olika politiska partier får man bilden av att det är mer eller mindre omöjligt för Sveriges riksdag att uppnå en budget i balans under innevarande år eller framtida år, utan det är någonting man gärna skjuter på - helst in i nästa mandatperiod.

Men det är faktiskt fullt möjligt. Sanningen är att i dag drivs inte underskotten av bärande av gamla kostnader, utan underskotten drivs av utbyggnad av bidragssystem, någonting som det vore fullt möjligt för dagens regering att säga nej till. Socialdemokraterna kunde avstå och säga att man inte har råd för stunden. Man kunde de facto bedriva en stram finanspolitik och inte bara hänvisa till att man vill bedriva en stram finanspolitik.

Sanningen är också att det Sverige behöver inte är utbyggda bidrag över huvud taget. Det Sverige behöver och det som också bland annat Konjunkturinstitutet pekar på är betydande reformer för att få fler människor i arbete. Det är det som Sverige just nu behöver.

Sverige har i dag den högsta sysselsättningen i EU. Det har finansministern tidigare stoltserat med, och det är korrekt. Sverige hade redan 2014 det som av EU klassades som den bästa jobbmarknaden i hela EU med en extremt hög sysselsättning, men vi klarar inte riktigt av att se till att tillräckligt många är med och bidrar. Framför allt klarar vi inte av att också hålla kostnaderna för bidrag nere, utan det är någonting som accelererar och upptar en alldeles för stor del av den svenska statsbudgeten.

Betydande reformer behövs för att fler ska vilja jobba mer och därmed bidra mer. Men betydande reformer behövs också för att se till att de som står längst från arbetsmarknaden faktiskt får en chans att komma in på arbetsmarknaden och kan vara med och bidra.

Det betyder för det första att vi behöver ytterligare sänkta skatter på arbete. Låginkomsttagare betalar nästan ingen annanstans i världen högre skatt än vad man gör i Sverige. Det är en stor och aktiv hämsko på viljan att arbeta.

För det andra är det få andra ställen i världen som har så betydande marginaleffekter när man går från bidrag till arbete att det blir en avskräckande effekt för många. Man måste uppnå väldigt höga löner för att ens tjäna pengar på att börja arbeta.

Sanningen är också att inget annat land i hela EU har så låg andel enkla jobb som Sverige har, och det innebär en betydande tröskel för unga människor och nyanlända när det gäller att ta sig in på arbetsmarknaden.

Allt detta är sådant som förvisso har blivit bättre de senaste åren men som är långt ifrån bra. Reformer behövs, men regeringen väljer att göra ingenting. I stället bygger man ut bidragen.

Det finns en annan väg som är möjlig. Det går att bedriva en stram finanspolitik på riktigt.

Herr talman! Moderaterna tycker att jag borde ge Anders Borg en eloge. Det har jag också många gånger gjort. Jag tycker att den politik som fördes under själva finanskrisen var väl avvägd. Jag hade velat se en annan mix av åtgärder, men jag tycker inte att det var fel att man då använde de stora överskott som man ärvde till att motverka effekterna av finanskrisen. Det har jag aldrig kritiserat - tvärtom. Jag har sagt att jag tycker att det är en väl avvägd politik i omfattningen.

Däremot riktar sig min kritik mot de omfattande skattesänkningar som man fortsatte att genomdriva 2013 och 2014, trots att konjunkturen då hade vänt, och som gjorde att vi hade stora underskott som inte berodde på konjunkturen. Det strukturella underskottet som vi tog över 2014 var på 0,9 procent av bnp, vilket gör att man hamnade ungefär 75-80 miljarder från det överskottsmål som man borde ha. Vi tog alltså över i ett läge där vi låg ungefär 80 miljarder från överskottsmålet, beroende på att man hade sänkt skatten på ett sätt som det inte fanns utrymme för i de offentliga finanserna.

Vi lade stramare budgetar än regeringen i opposition från det att jag tog över, vilket innebar stramare budgetmotioner både 2013 och 2014. År 2015 lade vi så fram en mycket stram budget. Alliansmotionens ramar utgick från min budget och var också stram. Det vill jag ge en eloge för. Alliansen lade en mycket stramare budgetmotion i opposition än vad man någonsin gjort i regeringsställning, och den slutsats jag drar av det är att allianspartierna passar bäst i opposition. Det är bäst så för svensk ekonomi.

Det är också viktigt att säga att vi ju lade fram en ändringsbudget på våren. Om vi hade haft en politik som var så dålig och som hade förstört statsfinanserna för 2015 hade vi alltså kunnat göra det på våren så att det hade påverkat statsfinanserna. Men det gjorde vi inte, utan vi lade fram en mycket ansvarsfull och fullt finansierad budgetmotion då.

Jag tror också att man kanske ska vara lite försiktig från Moderaternas sida när man säger att det var moderat politik hela 2015, för vi gjorde en omfattande takhöjning i a-kassan förra hösten som jag kanske inte tror att Moderaterna vill vara med och ta åt sig äran av.

Att tala om oberoende experter kanske inte är det bästa att göra just de här dagarna, när just oberoende internationella experter två dagar i rad tydligt visat att regeringen för en väl avvägd och ansvarsfull ekonomisk politik.

I dag har IMF kommit med sin studie av Sverige där de tydligt säger att de tycker att regeringen för en bra och väl avvägd politik - ett väldigt tydligt erkännande av att regeringens finanspolitik är mer väl avvägd än vad det ibland kan låta när man lyssnar på oppositionen. I går kom också World Economic Forum med sin konkurrenskraftsmätning där vi kliver 20 placeringar uppåt vad gäller ekonomisk politik - ett rejält skutt uppåt tack vare den politik som förs här.

Samtidigt är det viktigt att säga att vi tog emot fler asylsökande i Sverige förra hösten än vad något OECD-land har tagit emot i modern tid. Om man inte tror att det på något sätt skulle påverka de offentliga finanserna i närtid tror jag att man kanske inte riktigt förstår hur omfattande utmaningen är. Här ser vi att regeringens politik, som vi har lagt om, har haft effekt och att det är färre som söker asyl. Det gör att kostnaderna är störst 2016 och 2017. Det är också därför som vi ser underskott de åren, men det är tydligt att vi sedan går mot balans och överskott. Det beror dels på att kostnaderna minskar, dels på att regeringen har fört och fortsätter att föra en mycket ansvarsfull politik. Vi har sänkt kostnaden där med 100 miljarder bara sedan i våras.

Herr talman! Vi debatterar alltså att regeringen lånar till bidragshöjningar. Trots att vi har en högkonjunktur och borde spara lånar vi pengar för att kunna finansiera stora satsningar på att det inte ska löna sig bättre att arbeta.

Socialdemokraterna vill gärna ge bilden av att de är ett parti som värnar välfärden, men när det kommer till kritan är det ju bidragen som de verkligen satsar på.

Så var det också i opposition. Magdalena Andersson försöker ge bilden att man var ansvarsfull under 2013 och 2014 och att den dåvarande borgerliga regeringen lånade pengar för att finansiera skattesänkningar. Vi har haft den här debatten så många gånger, och jag får aldrig något vettigt svar - eller åtminstone ett erkännande från finansministern att hon föreslog nästan exakt lika stora satsningar som alliansregeringen gjorde.

Hade Magdalena Andersson varit finansminister 2014 hade underskottet varit 64 miljarder i stället för 70 miljarder. I grunden var vi överens om att vi skulle stimulera ekonomin då. Skillnaden var att vi ville belåna staten 2013 och 2014 för att kunna stimulera ekonomin genom skattesänkningar, medan Magdalena Andersson ville göra det på det sätt hon alltid vill göra, nämligen genom bidragshöjningar.

När Magdalena Andersson om en vecka kan läsa Moderaternas budget kommer hon där att kunna se - det vet hon i och för sig redan eftersom det redan har varit ett pressutspel om den - att vi föreslår 16 miljarder mer i sparande under de kommande två åren. Det innebär att det efter 2017 års budget inte råder någon som helst tvekan om att slösarpartiet i det här dramat är Socialdemokraterna.

Det som är särskilt häpnadsväckande är just att det är en fantastisk högkonjunktur och en hög efterfrågan. Det är just nu som Sverige borde spara, men det är just nu som finansministern slösar genom framför allt bidragshöjningar. Det är allvarligt inte bara därför att det äventyrar offentliga finanser.

Apropå IMF:s rapport är det som är intressant med den och det som gör att IMF skiljer sig från svenska oberoende bedömare, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, att IMF har ett längre perspektiv. När IMF tittar på hur Sverige har skött sina offentliga finanser går de längre tillbaka i tiden, det vill säga till åren då Alliansen styrde, medan Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet tittar på här och nu. Som Finanspolitiska rådets ordförande Harry Flam säger för regeringen en obalanserad politik.

Det är inte bara allvarligt att finansministern äventyrar offentliga finanser. Det är minst lika allvarligt att hon för en politik som handlar om att öka bidragen, därför att det som då händer är att det inte kommer att löna sig att arbeta.

Under det knappa år som finansministern har kunnat påverka politiken har incitamenten, drivkrafterna, för arbete kraftigt sjunkit för vanligt folk. Det gör att man är arbetslös längre; där är forskningen väldigt tydlig. Man söker färre jobb. Man blir mer kräsen vid valet av jobb. Framför allt fastnar människor, därför att det är jobbigt att vara i utanförskap. Om man då dessutom känner att det inte lönar sig att ta ett jobb är det många som fastnar i depression och inte orkar ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden.

Det här är effekterna av Magdalena Anderssons politik, och vi ser dem nu tydligt. Det blir fler i utanförskap, och kostnaderna för bidragen ökar.

Herr talman! Jag skulle vilja gå tillbaka till 2008 igen och krisen som vi hade då. Alliansen hade väldigt stora överskott i budgeten, och vi jobbade upp dem efter hand. År 2008 var ekonomin väldigt stark.

Vi kommer ihåg hur det var på våren 2008. Allt såg jättebra ut och alla siffror pekade åt rätt håll, men bara ett halvår senare var vi inne i en riktigt djup kris. Men då fanns det muskler. Vi hade stora överskott i budgeten, och räntan låg på normalnivå. Vi kunde då satsa pengar för att ta oss ur krisen och framför allt hålla kommunernas välfärd under armarna så att den inte skulle falla ihop när skatteintäkterna föll.

I dag har vi underskott i statsbudgeten, och vi har minusränta. Vi har inga muskler över huvud taget. I detta läge lånar regeringen till att höja olika bidrag och ersättningar.

Vad gör regeringen? Vad tänker Magdalena Andersson göra om det skulle bli en ny global ekonomisk oro? Det är ju ingen brist på hot. Finansministern redovisade själv för finansutskottet så sent som i dag att det finns stora risker och stora hot. Men det finns ingen beredskap.

Vi moderater ser risken, och vi lägger fram en budget i balans redan i år. Trots det ger vi mer pengar till välfärden än vad regeringen gör. Vi ger 60 miljarder till välfärden, regeringen ger 40 miljarder. Ni lånar till bidrag. Vi lägger pengarna på välfärden.

En av de saker som vi sparar in på är byggsubventionerna. Magdalena Andersson sa alldeles nyss att om vi drar in dem kommer man att sluta bygga, att det kommer att slå mot byggandet.

Peter Eriksson redovisade i frågestunden i dag att vi nästan har ett nytt rekord i byggande redan i dag - utan subventioner, för de har inte trätt i kraft och börjat verka än. Trots det har vi alltså ett rekordstort byggande. Det finns ingen risk alls med att ta bort byggsubventionerna. Det kommer att byggas på precis som vanligt.

Som sagt: Magdalena Andersson spelar roulett med den svenska ekonomin genom att inte ha någon beredskap. Jag skulle vilja ha en kommentar till det.

Herr talman! Tack så mycket, finansministern och övriga debattdeltagare!

Under finansministerns förra inlägg lät det bitvis som att Anders Borg i och för sig var en hyvens kille men att mer eller mindre allting Alliansen hade gjort under sina år var fel när det gäller arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska politiken. Sedan hyllade hon resultaten av alliansbudgetarna. Vi kan dividera om ifall det är nio eller åtta och ett halvt år av alliansbudgetar; likväl är det nästan ett decennium av allianspolitik.

Jag får inte riktigt ihop det. Tycker hon att de insatser som gjordes var bra eller dåliga? Om de nu var så dåliga, exempelvis jobbskatteavdraget, har hon då en intention att avskaffa dem? Ibland kan det låta så. Men i regeringens budget ligger den typen av satsningar kvar och beskrivs till och med som något positivt som bidrar till ökad sysselsättning, vilket inte alltid är den bild man får när man lyssnar på finansministern.

Herr talman! Självfallet ska man vara stolt över att det går bra för Sverige. Det finns all anledning för finansministern att vara stolt och glad över att vi i Sverige har en urstark ekonomi, att vi har en stark och god konkurrenskraft, men det är någonting som vilar på vad vi har gjort tidigare. Det säger väldigt lite om vart vi är på väg.

Om vi då i stället tittar framåt kan vi läsa i regeringens egen budget att man prognostiserar för fler i utanförskap. Konjunkturinstitutet bekräftar att arbetskraftsdeltagandet väntas sjunka framöver på grund av att det saknas betydande reformer för att få fler människor i arbete.

Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet - vi kan rada upp en lång rad instanser som är oroliga för framtiden även om det har gått bra för Sverige tidigare.

Jobbskatteavdraget gav betydande effekter samtidigt som de samlade intäkterna till offentlig sektor steg med 91 miljarder under alliansåren.

Det finns all anledning att fortsätta att genomföra reformer.

Herr talman! Låt mig påpeka att när Moderaterna talar om 60 miljarder mer till välfärden talar de om pengarna de ger men är tysta om pengarna de tar. Räknar man med de pengar som Alliansen tar från kommunerna slutar det på en minussumma. Till exempel behöver kommunbonusen på 7,5 miljard räknas bort. Även en rad fördyringar för kommunerna blir resultatet av Moderaternas politik, vilket gör att det hamnar på minussidan. Inte minst skulle det bli en katastrof för kommunerna nästa år när man halverar våra välfärdsmiljarder.

Kommunerna fick 10 miljarder för i år, vilket Moderaterna nu vill halvera. Tusentals människor runt om i landet riskerar att behöva sägas upp om Moderaternas politik blir verklighet. Det är tur för alla barn i skolan och förskolan och för våra äldre som är beroende av välfärden att den inte kommer att bli det.

Moderaterna säger att vi lånar till bidrag. Låt mig påpeka att statens budget går med plus. Då är det kanske lite svårt att hävda att vi lånar till reformerna.

Fredrik Schulte säger att vi höjer skatten, vilket ökar utanförskapet och gör folk deprimerade. Den inkomstskattehöjning regeringen gör är avtrappningen av jobbskatteavdraget för människor som tjänar över 50 000. Jag är inte helt övertygad om att denna skatteförändring ökar utanförskapet.

Jag ställde en fråga i förra interpellationsdebatten som jag fortfarande inte har fått svar på. Moderaterna har många gånger debatterat och uttryckt hur förskräcklig denna höjning är. Innebär det att de i sin budgetmotion kommer att föreslå att avtrappningen tas bort och därmed sänker min skatt med 26 000 kronor?

Fru talman! Jag förstår att finansministern är nyfiken på Moderaternas budget. Men hon får ha is i magen, för den kommer om en vecka. Då kommer hon att få svar på alla sina frågor.

Debatten handlar om att vi har en finansminister som lånar till bidragshöjningar, även om hon försöker att få det att framstå som något annat. Staten går med underskott, och vi borde spara och samla i ladorna så att vi kan möta nästa lågkonjunktur. Men regeringen väljer att spendera mer pengar än man borde, och man får kritik från nästan alla oberoende experter.

Det man framför allt gör för dessa lånade pengar är att satsa på högre bidrag så att det inte lönar sig att arbeta. För två år sedan fick ett vårdbiträde 6 000-7 000 kronor extra av att jobba kontra att gå på a-kassa. Det har sjunkit till runt 4 000 kronor. Vi har fått en situation där en arbetslös advokat kan få mer i bidrag för att inte jobba än vad den 19-åriga servitrisen får i lön för att gå upp på morgonen och jobba och slita 40 timmar i veckan.

Detta bygger ett samhälle som kommer att skapa ett enormt bidragsberoende. Man föder en kultur av bidragsberoende och en känsla av att man inte behöver bidra. Det kommer att få allvarliga konsekvenser, särskilt mot bakgrund av att vi har en jättelik integrationsutmaning med människor som har kommit som flyktingar till Sverige och som vi vet kommer att få det tufft att hävda sig på den svenska arbetsmarknaden.

Nu måste vi se till att det lönar sig bättre att arbeta, och vi måste spara till den dag då det blir lågkonjunktur.

Magdalena Andersson gör precis det motsatta. Hon lånar mer pengar än hon borde, och hon satsar dem på att höja bidragen så att det lönar sig sämre att arbeta. Det är precis fel väg för Sverige.

Fru talman! Nej, Fredrik Schulte, staten går inte med underskott. Fredrik Schulte får läsa på lite. Staten går med överskott.

Nej, alla externa experter kritiserar inte regeringen. Tvärtom har vi i dag fått ett stort erkännande av IMF, inte för den politik som har förts tidigare utan för just den politik som förs här och nu. IMF menar att det är en väl avvägd politik och att regeringens sätt att hantera kostnaderna för den stora asylinvandringen som vi hade förra hösten är helt rätt.

Tror man att asylsituationen inte påverkar statsfinanserna eller sysselsättningsgraden under de kommande åren verkar man inte ha någon verklighetsanknytning och förstå vad som har hänt. Det är fler människor per capita som har sökt asyl i Sverige än i något annat land i EU.

Detta har regeringen hanterat, och vi kommer givetvis fortsätta att hantera denna situation. Men självklart påverkar det statsfinanserna i närtid. Regeringen hanterar det på ett sätt som får ett stort erkännande av IMF i dag.

Vi har givetvis en annan politik än Moderaterna. Moderaterna är ett parti som vill sänka skatten för dem som tjänar mest. Fredrik Schulte kan inte svara på om han vill ge mig en skattesänkning på 26 000 eller inte. Men eftersom han så många gånger här i kammaren har sagt att han tycker att det är dåligt att vi har höjt skatten för mig med 26 000 utgår jag från att han nu vill sänka min skatt med 26 000.

Här har vi olika ingångar. Ska människor som jag som har bra inkomster vara med och bidra mer till välfärden, till en bra skola och förskola, en fungerande sjukvård och en trygg äldreomsorg? Och inte minst, ska vi vara med och bidra till att våra ungdomar som väntar på att få ett jobb, på att börja plugga och på att kunna flytta hemifrån får den möjligheten?

Jag är gärna med och bidrar mer till det, och jag vet att det är en bättre politik för att bygga Sverige starkt än att sänka min skatt med 26 000.

Överläggningen var härmed avslutad.