Interpellationssvar - 2016-06-17

Herr talman! Anti Avsan har frågat mig om jag anser att det är acceptabelt att det går tre dagar från det att en enskild människa ringer till polisen om ett pågående brott till dess att polisen agerar. Han har också frågat vart jag anser att en medborgare ska vända sig när det är uppenbart att polisen inte agerar och det inte kommer någon hjälp. Vidare undrar han om jag anser att det är rimligt att bevakningen av stora arrangemang, exempelvis Eurovision Song Contest, medför att polisen inte har resurser att rycka ut för att ingripa mot pågående brottslighet. Slutligen vill Anti Avsan veta om jag har för avsikt att vidta åtgärder - och i så fall vilka - för att en liknande situation inte ska uppstå igen.

Det är en grundläggande uppgift för Polismyndigheten att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och ge allmänheten skydd och annan hjälp. I detta ligger också att ingripanden måste kunna göras inom rimlig tid. Det är generellt sett inte acceptabelt att det tar flera dygn innan polisen ingriper mot pågående brottslighet och ordningsstörningar. Samtidigt måste det vara upp till myndigheten att göra de taktiska bedömningarna av hur och när man ska agera för att nå framgång i ett enskilt ärende.

Förekomsten av otillåtna bosättningar i form av tält- och husvagnsläger på privat eller offentlig mark har ökat markant i Sverige på senare år. För att kunna agera mer aktivt och enhetligt mot otillåtna bosättningar har Polismyndigheten tagit fram interna rekommendationer och genomfört in-formationsinsatser riktade till personal i yttre tjänst. Samtidigt har justitieministern låtit utreda hur möjligheterna för markägare att få hjälp med att avlägsna otillåtna bosättningar kan förbättras. Uppdraget redovisades den 26 maj i år, och förslagen är nu ute på remiss.

För att ge Polismyndigheten goda förutsättningar att genomföra sitt uppdrag har regeringen föreslagit riksdagen i vårändringsbudgeten för 2016 att Polismyndighetens anslag i år ska öka med 283 miljoner kronor. Enligt det budgetunderlag som Polismyndigheten lämnade till regeringen i februari bedömer myndigheten att man på längre sikt behöver öka antalet polisanställda. Regeringen avser att noga följa hur Polismyndighetens förutsättningar att fullfölja sitt uppdrag utvecklas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för svaret. I ett rättssamhälle, som är ett tryggt samhälle som håller ihop, är en av grunderna ett rättsväsen som agerar mot brottslighet och kränkningar av människors integritet och egendom.

I ett rättssamhälle kan brottslighet aldrig tolereras. Rättsväsendet måste vara starkt och ha medborgarnas förtroende, och polisen får aldrig ge vika och inte heller låta bli att ingripa när brott begås eller när någons egendom, som i detta fall, olagligen ockuperas av andra.

Enligt Aftonbladet var det dock just detta som hände under några dagar i maj då en bonde i Sollentuna fick se sin gård invaderas och intas av ett hundratal personer. Personerna slog sig ned med sina husvagnar och begick enligt uppgift ett antal olagliga handlingar. Bland annat bestod handlingarna av - uttryckt i vanliga ordalag - vandalisering och hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt.

Enligt uppgift tog det tre dygn innan polisen reagerade och kom till platsen. Den förklaring som den drabbade fick var att polisen i Stockholm under den tiden hade varit mycket hårt ansträngd, bland annat på grund av att mycket tid och kraft hade gått åt till att bevaka finalen i Eurovision Song Contest, som just då arrangerades.

Att svensk polis är hårt ansträngd och står inför stora utmaningar framöver har stått klart under lång tid. Ibland - eller rättare sagt förhållandevis ofta - är det också så att stora arrangemang kräver extra bevakning från polisens sida. Särskilt tydligt är detta i Stockholm. Däremot är det fullständigt oacceptabelt om polisens resurser urholkas eller används så att man inte kan ingripa mot pågående brott. Det försvagar förtroendet för rättsväsendet i stort, och i synnerhet för polisen, och innebär att enskilda människor kommer i kläm.

I detta fall var det, som jag har nämnt, en fråga om en situation där en enskild medborgare anmälde ett pågående brott. Enligt uppgift valde dock polisen att inte ingripa eller ens bege sig till platsen för att bedöma situationen. Detta ska också sättas i relation till att vi ofta får uppgifter om att enskilda människor och näringsidkare runt om i landet avstår från att po-lisanmäla brott eftersom de tycker att det känns hopplöst att vända sig till polisen. I bilden ingår också uppfattningen att en polisanmälan ändå inte leder till något resultat i form av åtgärder från polisens sida.

Vi moderater anser att människor i Sverige måste kunna lita på att polisen kommer och ingriper mot pågående brott. Det är en mycket grundläggande förutsättning för att medborgarna ska kunna känna sig trygga. Att vänta under tre dagar på att polisen ska reagera mot ett pågående brott är fullständigt oacceptabelt.

Under alliansregeringen genomfördes stora satsningar på fler poliser. Befolkningsökningen och samhällsutvecklingen gör att det nu behövs dels ännu fler poliser för att utreda och bekämpa brott, dels förändringar i polisens förhållningssätt och attityder till sitt arbete - och detta kanske främst på en strukturell nivå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den första meningen i det som är det egentliga svaret från inrikesministern är en omskrivning av § 1 i polislagen och handlar om hur det borde vara på ett övergripande plan. Anledningen till min interpellation är dock hur det förhåller sig i verkligheten här och nu och på en mängd olika platser i hela Sverige. Jag tycker för egen del också att inrikesministerns svar på det som är den egentliga övergripande frågan i min interpellation verkligen är ett understatement: "Det är generellt sett inte acceptabelt att det tar flera dygn innan polisen ingriper mot pågående brottslighet". Jag utelämnade ordet "ordningsstörningar" eftersom vi talar om pågående brottslighet.

Jag undrar: Vilka åtgärder tänker inrikesministern vidta för att göra polisen bättre fungerande?

Herr talman! Jag delar i stort Anti Avsans ståndpunkter. Jag har också i mitt svar redovisat de åtgärder som regeringen har vidtagit: Vi har ökat polisens budget för innevarande år, vi satsar nu mer pengar på polisen än man någonsin har gjort under en alliansregering och vi har nya instruktioner för polisen så att man avhyser folk som olagligt har bosatt sig på annans mark.

Vi har gått vidare och gjort detta ännu enklare i och med den utredning som justitieministern tillsatte. Vi kommer att under höstens budgetprocess bereda de yrkanden som finns från polisen om ytterligare resurser.

Herr talman! Det hänvisas till de satsningar som regeringen sägs göra på polisen. Då blir frågan direkt: Varför säger ni nej till att behålla målet på minst 20 000 poliser i Sverige? Det handlar också om det vi moderater och de övriga allianspartierna har föreslagit, nämligen 2 000 ytterligare poliser som i första hand ska arbeta i särskilt utsatta områden, i utanförskapsområden och i glesbygd.

Inrikesministern hänvisar i svaret till att det måste vara upp till Polismyndigheten att göra de taktiska bedömningarna av hur och när man ska agera för att nå framgång i ett enskilt ärende. Då blir den naturliga följdfrågan: Kan inrikesministern lämna exempel på taktiska bedömningar som gör att man ska vänta tre dygn med att ingripa i ett fall som mitt exempel?

Jag vill understryka att detta inte handlar om problematiken med otillåtna bosättningar utan om förutsättningarna för polisens basfunktioner i ett rättssamhälle.

De 283 miljoner kronor som är regeringens satsning på polisen kan inte vara någonting som är en lösning på polisens problem i vidare mening. Pengarna är ändå avsedda för att möta flyktingkrisen och i viss mån en satsning på civilanställda. Man har också uttalat att 33 miljoner avser det som kallas återvändandearbetet, och man nämner även hatbrott i sammanhanget.

Debatten i dag handlar i grunden inte om pengarna i sig utan om hur polisen utför sitt arbete. Det har också koppling till vilket ansvar regeringen tar för polisens omorganisation och möjligheterna att nå goda medarbetarresultat inom polisen. Detta är något som jag har tagit upp också i en tidigare interpellationsdebatt med inrikesministern. Jag har då framhållit att polisens nya organisation måste ses endast som ett första steg mot att förändra och förbättra polisens möjligheter att uppnå goda resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Oavsett organisatoriska och lagreglerade förutsättningar för polisens arbete kommer attityderna, eller med andra ord förhållningssättet, till arbetsuppgifterna alltid att vara avgörande för resultatet. Kortfattat handlar det om vad polisen ska ägna sig åt och hur man sedan gör det.

Ska polisen prioritera det som verkligen är polisens basfunktioner, vilka jag anser vara för det första en fungerande utryckningsverksamhet, så att människor i akuta situationer kan få hjälp, och för det andra en fungerande utredningsverksamhet, så att människor som har blivit utsatta för brott kan komma till sin rätt? Om dessa grundfunktioner skulle värderas och prioriteras högre skulle det i förlängningen också ge avtryck i fråga om vilken typ av arbetsuppgifter som blir karriärbefrämjande inom polisen. Det skulle i sin tur också påverka attityderna.

En annan mycket viktig och helt elementär förutsättning för polisens resultat är hur det polisiära ledarskapet i framtiden är utformat och hur det ska utövas. Det är mycket viktigt.

Jag vill också peka på att den nuvarande justitie- och migrationsministern Morgan Johansson vid ett flertal tillfällen i opposition kritiserade polisens brist på effektivitet. När alliansregeringen vid några tillfällen lade fram lagstiftningsförslag var svaret från Socialdemokraterna ofta att uppklaringen av brott i stället borde bli bättre. Då undrar jag: Hur har inrikesministern tagit hand om den frågan? Hur ska man se till att uppklaringen av brott, som enligt min mening är den andra av polisens basfunktioner, förbättras?

Herr talman! Jag tror att det finns en grundläggande skillnad mellan regeringen och den moderata oppositionen i synen på vem som är bäst lämpad att göra prioriteringar utifrån den lokala brottsligheten och hur situationen ser ut. Regeringen menar att poliserna måste få vara poliser och att det är polisen som ska göra bedömningen och prioriteringen. Moderaterna lade däremot i kammaren fram förslag på 17 olika brottstyper som skulle prioriteras, men man hade inte förslag om att en enda brottstyp skulle prioriteras ned. Det är ju inte att prioritera över huvud taget.

Nu står Anti Avsan i talarstolen och räknar upp olika saker som ska prioriteras, samtidigt som inget ska prioriteras bort. Det duger inte som sätt att styra svensk polis. Vi har lämnat den pinnjakt som ni bedrev bakom oss. Vi inför nya styrmodeller, och basen för det är att polisen ska få vara polis. Vi tror på polisens profession och yrkesroll, och vi tror på förmågan och kapaciteten att tillsammans med lokalsamhället formulera problembild och prioriteringar för arbetet.

Sedan frågar Anti Avsan varför vi motsätter oss det moderata kravet om att sätta upp ett mål om 20 000 poliser i Sverige. Svaret på den frågan är att vi den 1 maj i år hade 20 310 poliser i Sverige, varför ett mål om 20 000 poliser knappast är en speciellt imponerande ambition.

Herr talman! Jag tror att vi är helt överens om att polisen ska göra prioriteringarna. De ska naturligtvis göras i det som polisen själv kallar den minutoperativa verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har väl inte stått här i dag och sagt vilka brott man ska prioritera. Däremot är prioriteringarna något som påverkar polisens arbetsförutsättningar. Det har ju gjorts en del granskningar av hur det ser ut i dag.

I Aftonbladets granskning, som har rubriken "Krisen inom polisen", säger poliser till exempel: Folk ringer om pågående brott, men vi kan inte komma. Problemen är landsomfattande, enligt granskningen. Det händer dagligen att polisen inte rapporterar brott. Brott mot knivlagen är något som man tvingas prioritera bort. Man påstår till och med att narkotika hälls ut i gatubrunnar.

Någon säger att kriminalavdelningen går på knäna och rubricerar ned ärenden som mindre allvarliga brott. En annan säger: Tänk på att toaletten inte är långt borta om ni råkar hitta ett beslag av narkotika. Så säger någon återigen: Folk ringer om pågående brott, men vi kan inte komma. Ytterligare en annan säger att hela systemet läcker som ett såll på väg till domstol: Är det inte vi som lägger ned så är det åklagarna. Man har också på framsidan en representant från Polisförbundet som säger: Poliser har när de påbörjar ett arbetspass fått rekommendationen att inte stoppa missbrukaren på den stulna cykeln.

Om bara något av detta är sant tycker jag att det är illa. Detta handlar inte om vad man säger utan om vad man faktiskt vill förändra och förbättra. Det handlar om medarbetarna inom polisen. Jag tror att alla poliser kan göra ett bra arbete om man ger dem goda förutsättningar. Det är detta det handlar om.

Slutligen vill jag önska inrikesministern en trevlig sommar.

Herr talman! Jag ska naturligtvis vara försiktig med att ställa frågor när Anti Avsan inte kan svara. Man kan dock notera att det finns en motsättning när Anti Avsan säger att det är polisen som ska prioritera samtidigt som han i kammaren har fört fram förslag om 17 olika brottslighetstyper som ska prioriteras utan att föreslå att någon enda brottslighetstyp ska prioriteras bort.

Vi möts naturligtvis av en del oroväckande bilder i massmedierna, vilket Anti Avsan gav uttryck för. Man ska vara ärlig och säga att vi också möter en del sådana oroande bilder när vi träffar poliser. Jag vet att Anti Avsan och andra ledamöter i riksdagens justitieutskott har varit runt i alla polisregioner och fått både oroväckande och positiva signaler.

Jag tror att detta kokar ned till att vår polis har haft verktyg som varit ganska dåligt anpassade till problembilden. Det finns en liten grupp brottslingar som står för en väldigt stor del av brottsligheten, och påföljder och effekter är inte riktigt anpassade efter dem. Det gör att polisens vardagliga arbetssituation blir ganska ohållbar. Man känner att man gör ungefär samma sak varje dag och upplever att man inte gör någon nytta. Där måste vi ta helt andra grepp. Jag planerar att återkomma till kammaren i annan ordning om vilka grepp det borde vara.

Det andra är naturligtvis att polisen har stått under enorm påfrestning det senaste året. Vi har haft den första gränskontrollen på 22 år. Vi har haft det största asyltrycket någonsin, mer än dubbelt så stort som tidigare, och vi har haft ett förhöjt terrorhot. Det har naturligtvis inneburit stora påfrestningar på polisens organisation. Även om vi satsar mer pengar än någonsin på polisen har den enskilda polismannen upplevt den egna arbetssituationen som frustrerande, och man har ibland känt sig otillräcklig. Detta måste vi ta på allvar när vi i höst tar emot Statskontorets utvärdering av polisreformen och ser vad vi kan göra för att förbättra ledarskap och organisation inom polisen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen: Glad sommar!

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ska ta upp några olika saker.

Missförstånd eller inte när det gäller ramorganisationerna - faktum kvarstår att vi har en rad ramorganisationer som i dag sitter med sin verksamhet och tvingas skära i den eller skjuta upp olika insatser. De tvingas skicka negativa besked till sina partner i syd. Det är klart att det kommer att påverka vårt arbete i år och kommande år när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa runt om i världen.

När det gäller Globala fonden gör jag en annan prioritering än Isabella Lövin. Men om vi blickar framåt vet jag nu också att regeringen ska sätta sig ned och förhandla om ett nytt avtal med Globala fonden för en kommande treårsperiod. Jag hoppas verkligen att regeringen är beredd att upprätthålla ett starkt engagemang för Globala fonden och att man kan sluta ett nytt treårigt avtal med hög ambitionsnivå.

Slutligen ska jag ta upp de humanitära insatserna, för jag tycker att det är en av de kanske viktigaste frågorna just nu. Vi ser att Sverige ökar sitt humanitära stöd kraftigt, och det är mycket välkommet. Men det är viktigt att i det arbetet inte glömma bort arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Jag besökte i december ett flyktingläger i Jordanien, lägret Azraq. Där beskrev man hur många desperata föräldrar gifter bort sina döttrar vid en ålder av 13, 14 eller 15 år, därför att de tror att det är det enda sättet att bevara deras säkerhet. När jag besökte flyktinglägret beskrev man från FN hur man tvingats stänga lägrets sjukhus eftersom man saknade finansiering. Det fanns inga möjligheter att erbjuda mödravård till lägrets gravida kvinnor och flickor.

Det visar varför dessa frågor är viktiga också inom ramen för det humanitära arbetet, och det är tyvärr alldeles för få givare som är beredda att gå in. Vi såg tidigare att Australien var inne och finansierade mycket av IPPF:s arbete i till exempel Syrien men att landet nu har skurit ned sitt stöd. Det är viktigt - och det är min kanske tydligaste signal till Isabella Lövin i dag - att inom ramen för det humanitära arbetet öka stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Herr talman! Aldrig har vi haft så många människor i behov av humanitär katastrofhjälp som vi har i dag. Det rör sig om 125 miljoner människor i världen. 60 miljoner människor är på flykt, och vi har ett humanitärt system som är kroniskt underfinansierat. Sverige är ett av de tio länder i världen som står för 90 procent av allt finansiellt stöd till dessa 125 miljoner människor. Det är helt oerhört vilket ansvar vi tar.

Systemet är bara finansierat till hälften. Vad är det då som prioriteras av dem som är tvungna att leverera hjälpen på marken? Jo, man prioriterar mat, man prioriterar tält och man prioriterar vatten. Man prioriterar de mest elementära sakerna. Det första som faller bort är sådant som gör människors liv värdiga, till exempel utbildning och de sociala bitarna.

Vi är nu ordförande i ett initiativ som heter Call to Action, som just prioriterar sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors situation i humanitära situationer. Vi jobbar där för att få andra länder att förstå att detta är helt centralt. Kvinnor, flickor och barn är ju de som är allra mest utsatta i dessa katastrofsituationer när människor är på flykt. Den sexuella utsattheten för kvinnor fortplantar sig också i generationer på grund av ofrivilliga graviditeter, social uteslutning och allt det som kan hända när kvinnan är offer flera gånger om - och även barnen. Det skapar ytterligare söndring i dessa situationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är alltså oerhört viktigt, och det är viktigt att vi använder biståndet och vår politiska energi till att förhindra nya krig och konflikter från att uppstå. Det är också en prioritering i svenskt bistånd.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Hans Linde har frågat mig

om jag avser att ta några initiativ med anledning av kritiken i Statskontorets rapport om bristande styrning från Regeringskansliet

om jag avser att verka för att regeringen ställer krav på obligatoriska risk- och konsekvensanalyser för myndigheters och statsägda bolags insatser inom utvecklingssamarbetet

vad jag avser att göra för att öka transparensen kring myndigheters och statsägda bolags insatser inom utvecklingssamarbetet

vilka initiativ jag avser att ta för att motverka ändringar i OECD-Dacs regelverk för privatsektorbiståndet och för att försvara åtagandena i agendan om biståndseffektivitet när det gäller obundenhet och lokalt ägarskap.

Låt mig först slå fast att Agenda 2030, Addis Ababa Action Agenda med fokus på utvecklingsfinansiering samt klimatavtalet i Paris tydliggör behovet av stärkta partnerskap och mobilisering av fler aktörer samt ökade resurser för hållbar utveckling och klimatinvesteringar - däribland privat sektor och dess resurser.

Ökad inhemsk resursmobilisering och bistånd är fortsatt centralt, men inte tillräckligt, för att möta behoven för att utrota den extrema fattigdomen. Stora investeringar behövs. Biståndsmetoder för att engagera privat sektor och investeringar för utveckling är ett komplement till traditionellt utvecklingssamarbete. Det kan vara särskilt relevant till exempel i arbetet med att säkerställa finansiering för investeringar i förnybar energi i utvecklingsländer.

I syfte att inhämta underlag för den fortsatta utvecklingen av styrningen av Sidas och Swedfunds verksamhet vad gäller samverkan med privat sektor inom biståndet gav regeringen i juli 2015 Statskontoret i uppdrag att se över rollfördelningen mellan Sida och Swedfund på området, med anledning av den tidigare regeringens omfattande uppdrag till Sida att införa privatsektorstöd i biståndet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statskontoret fann att det inte fanns något betydande problem när det gäller denna rollfördelning. Sida och Swedfund har kompletterande roller och olika inriktning på sina verksamheter och instrument. Samtidigt ser Statskontoret möjligheter till förbättrad samordning och samarbete mellan dessa två aktörer som borde kunna ge en ökad effekt av det samlade utvecklingssamarbetet.

Beredning av initiativ med anledning av Statskontorets rapport pågår för närvarande i Regeringskansliet. Effektiv användning av biståndets resurser är förstås centralt för regeringen. Jag ser därför fram emot att återkomma i frågan när beredningen är avslutad.

Hans Linde tar även upp frågan om risk- och konsekvensanalyser i verksamheten och refererar till EBA-rapporten Business and Human Rights in Development Cooperation - has Sweden incorporated the UN Guiding Principles? Regeringen beslutade i juli 2015 att ändra Sidas instruktion för att säkerställa att myndighetens verksamhet bedrivs i enlighet med FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. I statens ägarpolicy och riktlinjer för företag med statligt ägande, som även omfattar Swedfund, har regeringen identifierat samma principer och riktlinjer som väsentliga att följa för företag med statligt ägande.

Hans Linde tar också upp transparens. Transparensen är en hörnsten i svenskt utvecklingssamarbete, och Sverige är en starkt pådrivande kraft globalt för att främja ökad transparens också i det internationella utvecklingssamarbetet. För Sidas verksamhet som rör samverkan med privat sektor och innovativ finansiering gäller samma krav som för myndighetens övriga verksamhet. Swedfunds prisbelönta årsredovisning är ett exempel på en transparent och offensiv redovisning av bolagets verksamhet. Information om beslut om det svenska biståndet finns bland annat på informationstjänsten openaid.se.

Hans Linde nämner slutligen även OECD-Dac. Vid ministermötet i OECD-Dac den 18-19 februari fattades beslut om på vilket sätt stöd till offentliga institutioner som mobiliserar privata resurser för utvecklingsändamål ska få räknas som bistånd. OECD-Dac slog då fast att en grundförutsättning för att sådana stöd ska få räknas som bistånd är att deras huvudsyfte är att bidra till ekonomisk utveckling och välfärd i fattiga länder. Den principen är fundamental, och Sverige kommer att fortsätta verka för att regelverket ska spegla givarländernas ansträngningar och vara transparent.

Principen om obundenhet i biståndet är fortsatt central för svenskt bistånd, och vi förespråkar ett lokalt ägarskap. Allt utvecklingssamarbete ska bidra till hållbar utveckling - ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet också för detta svar.

Det är uppenbart att om vi ska lyckas nå de stora målsättningarna i Agenda 2030 om att utrota fattigdomen, minska ojämlikheten mellan män och kvinnor, stoppa klimatförändringarna och skapa en socialt och miljömässigt hållbar utveckling måste vi involvera den privata sektorn. Det går inte att bedriva ett framgångsrikt och långsiktigt utvecklingsarbete utan att förhålla sig till konsekvenserna av handel, investeringar och privata företag. Och det saknas inte goda exempel på när näringslivets intressen sammanfaller med utvecklingspolitikens mål. Jag vill vara tydlig på den punkten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag besökte Nicaragua när Sverige fortfarande hade ett utvecklingssamarbete med landet. I Nicaragua hjälpte Sida genom programmet Fondeagro småbönder som odlade kaffe att bli krav- och rättvisemärkta. Svenska ambassaden, som vi då hade i Managua, såg sedan till att koppla ihop dessa småbönder med det svenska kaffebolaget Arvid Nordquist, som var på jakt efter kaffebönor av god kvalitet som var både krav- och rättvisemärkta. Det slutade med att det i Sverige nu säljs kaffe från de här små-bönderna i Nicaragua. Det var en vinst för alla inblandade.

Men det är inte så svårt att se exempel på motsatsen. År 2013 besökte jag koppargruvan Mopani i norra Zambia, som ägs av det schweiziska bolaget Glencore. Det var då en utan tvekan framgångsrik verksamhet. Kopparpriset var skyhögt och lönsamheten mycket god. Men bara ett stenkast från smältverken levde zambier i den djupaste fattigdom. Ägarna till Mopani blåste den zambiska staten på över 800 miljoner kronor i skatt varje år. Det var fyra gånger mer än det samlade svenska biståndet till Zambia samma år.

Det är här någonstans det börjar bli komplicerat. Hur agerar Sverige och hur använder vi vårt utvecklingssamarbete när vinstintressena i den privata sektorn hamnar i direkt konflikt med målen för svensk utvecklingspolitik?

Expertgruppen för biståndsanalys och Statskontoret har nyligen publicerat två bra rapporter om det svenska biståndet och den privata sektorn. Båda rapporterna pekar på brister i styrning och samstämmighet.

Jag tycker att det är bra att Isabella Lövin är tydlig med att hon tar Statskontorets kritik på allvar och nu förbereder initiativ för att svara på den kritik som har framkommit. Här kommer vi att följa statsrådets arbete framöver.

Expertgruppen för biståndsanalys efterlyser att man inför ett obligatoriskt krav på statliga företag och myndigheter att genomföra risk- och konsekvensanalyser i situationer med hög risk för kränkningar av mänskliga rättigheter.

I sitt svar säger Isabella Lövin att regeringen identifierar FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som väsentliga att följa för företag med statligt ägande. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad det innebär, och jag skulle gärna vilja få ett förtydligande från statsrådet.

Andra har valt att vara tydliga. Svenska Concord har krävt att Sverige inför en lagstiftning med krav på obligatoriska konsekvensanalyser för företag som verkar i särskilda riskmiljöer och risksektorer. Är regeringen beredd att gå vidare med en sådan lagändring, så att det blir tydligt och klart att vi ställer den här typen av krav på konsekvensanalyser för företag som agerar i riskmiljöer och risksektorer?

Något som också är lite oroande är att när Expertgruppen för biståndsanalys gjorde sin granskning kunde inga av de myndigheter eller statliga bolag som kontaktades lämna ut relevanta dokument som visade på de riskbedömningar som hade gjorts i aktuella projekt. I vartenda fall hänvisade man till sekretess. Tycker Isabella Lövin att det är en rimlig ordning?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi delar naturligtvis uppfattningen att om inte näringslivet och den privata sektorn tar ett ansvar och uppträder ansvarsfullt i utvecklingsländer kommer vi aldrig att se ett förverkligande av Agenda 2030. Biståndets roll är ändå en liten droppe i det enorma finansiella hav som rör sig globalt sett. Om investeringarna leder till en ohållbar utveckling kommer vi aldrig att kunna komma vidare med biståndet som kämpar motströms.

Vi ser en nödvändighet och en möjlighet att samarbeta med den privata sektorn, som också var en del av Sveriges delegation i förhandlingarna om Agenda 2030 och inte minst Financing for Development. Vi behöver få genomslag för FN:s principer för mänskliga rättigheter inom företagandet och global hållbarhet för näringslivet som sådant.

När det gäller Statskontorets kritik - om vi ska kalla det för kritik - tar vi påpekandena på allvar. Jag vill understryka att det var regeringen själv som bad Statskontoret att titta på de olika roller som Sida nu har tagit när det gäller privatsektorsamverkan och Swedfunds uppdrag att helt och hållet ägna sig åt frågan och om det finns en komplementaritet. Det tyckte Statskontoret. Annars kunde man tänka sig att helt låta Swedfund ägna sig åt frågan. Att vi skulle tjäna på bättre synergier och samverkan eller en bättre kommunikation mellan de två tar vi på allvar, och det kommer vi att återkomma till.

Vad gäller EBA:s kritik vill jag understryka att rapporten skrevs innan regeringen beslutade om den nationella handlingsplanen för företagande och mänskliga rättigheter och innan vi gav Sida instruktion att genomföra FN:s vägledande principer om företagande och mänskliga rättigheter i sitt privatsektorbistånd. Även de analyser som gjordes av företag gjordes innan Sida hade hunnit införliva de här principerna i styrningen.

Vi tycker givetvis att det är väldigt viktigt med uppföljning, konsekvensanalys och transparens. Regeringen har instruerat Sida att bedriva verksamheten i enlighet med internationella riktlinjer och principer för hållbart företagande.

Hur gör då Sida sin analys? Jo, man bereder projektförslag väldigt noggrant. Man har nyligen uppdaterat sina riktlinjer för MR-analys när det gäller företagande och MR och man har ett ramverk för hållbarhetsbedömning av privata aktörer. Riksrevisionen tittar på om Sida följer de lagar, förordningar och myndighetsinstruktioner som finns och gör en årlig uppföljning av hur Sida följer regeringens instruktioner.

Swedfund har också mycket väl utarbetade system för risk- och konsekvensanalyser. Man jobbar med både miljö- och social riskanalys under hela investeringsprocessen.

Vi följer naturligtvis redovisningen noga, och regeringens instruktioner är tydliga.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att regeringen så tydligt lyfter fram FN:s principer om mänskliga rättigheter och företagande. Men det blir väldigt svårt för mig som riksdagsledamot i Sveriges riksdag att utkräva ansvar, eftersom det är otydligt vilka krav som ställs på svenska myndigheter och de statliga bolagen på flera områden. Framför allt är det nästan omöjligt att göra en uppföljning. När myndigheter och statliga bolag får frågor om hur de jobbar med det här hänvisar de till sekretess och vill inte lämna ut några uppgifter. Då blir det väldigt svårt att ha något ansvarsutkrävande för folkvalda, för svenska skattebetalare och för människor i syd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är ändå frågor som är centrala i svensk utvecklingspolitik. Vi kräver gång på gång av regeringar i syd, av FN-organ och av det civila samhället att det ska vara transparens, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande. Då måste vi rimligen också kunna ställa kraven på oss själva och på våra statliga företag och myndigheter.

Möjligheten till ansvarsutkrävande gäller inte framför allt mig. Det handlar framför allt om människor i syd. Jag tänker på de bönder i Liberia som fick sina möjligheter till försörjning sönderslagna av statliga Vattenfall och Swedfund när de gick in och investerade i bioenergi i företaget Buchanan Renewables - ett projekt som lämnade många bönder långt fattigare än vad de var innan projektet inleddes.

Vilken möjlighet har dessa bönder att få insyn i de beslut som togs och i de konsekvensanalyser som gjordes för att kunna utkräva ansvar av dem som fattade dessa beslut? Här är dörrarna på många sätt stängda. Det är en viktig fråga ur ett rättighetsperspektiv.

I min interpellation lyfte jag fram den diskussion om att utreda hur privatsektorbistånd ska definieras som pågår inom OECD:s biståndskommitté Dac. Vid mötet i februari beslutade man att tillsätta en sådan utredning, och resultatet ska presenteras i oktober.

Starka krafter vill vidga definitionen av vad som får räknas som bistånd. Något som man tittar på är begreppet additionalitet. I detta sammanhang handlar additionalitet om att biståndsmedel endast får användas inom det privata näringslivet om insatsen annars inte skulle ha genomförts. Det handlar också om vad som får räknas som bistånd när det finns blandad finansiering från privata och offentliga källor. Man ska även titta på offentliga garantier till privata investeringar och när det kan räknas som bistånd.

Detta gör mig ganska oroad. Risken är uppenbar att fler insatser som vi i nord gör för att främja våra företag och vår export ska börja betraktas som bistånd. Det skulle innebära att biståndet urholkas och att det blir mer bundet och givarstyrt.

Jag hoppas verkligen att Sverige kommer att hålla emot dessa förslag till vidgad definition av vad som får räknas som bistånd.

En förutsättning för att det privata näringslivet ska kunna bidra till en socialt och miljömässigt hållbar utveckling i Sverige eller någon annanstans är att det finns fackliga organisationer som kan hävda löntagarnas intressen och att det finns fungerande kollektivavtal på plats. Detta blundade den borgerliga regeringen helt för, vilket kanske inte var så förvånande.

Men jag blir lite oroad när Sida i en skrivelse från juni, som har lämnats över till regeringen och som handlar om hur biståndet ska användas för att stärka den sociala dialogen, beskriver fackliga organisationer som dysfunktionella, korrumperade och i avsaknad av medlemsinflytande. Det är inte en bra signal från Sida. Här behövs uppenbarligen en tydligare styrning från regeringen till Sida vad gäller att fackliga rättigheter är grundläggande mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Hans Linde ställer många frågor. Jag ska försöka hinna med dem.

Transparens är mycket viktigt. Vi ställer samma krav på privatsektorrelaterat bistånd som på allt annat bistånd. När organisationen Publish What You Fund kom med sitt aid transparency index 2016 hamnade Sverige på nionde plats av 46 givare, och vi fick högsta betyget väl godkänd.

Vi ska också vara stolta över att alla allmänna handlingar och all offentlig information om biståndet görs tillgängliga på den webbaserade informationstjänsten openaid.se. Där kan man följa när, till vem och för vilka ändamål biståndsmedel har betalats ut och med vilka resultat.

Sidas beslut och bedömningar är offentliga också när det gäller samarbete med företag. Alla insatser omfattas av transparensgarantin och publiceras på openaid.se.

Det är sant att i en del fall kan svaren på vissa av frågorna utgöra affärshemligheter, och då kan det inte bli offentligt. Men det är klart att Sida granskar och har rutiner och processer för detta. Sida har att respektera offentlighets- och sekretesslagen.

När det gäller OECD-Dac-kriterierna för bistånd har vi varit mycket tydliga med att det ska vara additionellt när det handlar om privatsektorbistånd. Det ska endast gå till insatser som annars inte hade ägt rum. Vi ska alltså inte stödja företagens investeringar i utvecklingsländer.

Det måste också vara obundet. Sveriges bistånd är det i allra högsta grad. Alla länder har inte den principen utan kopplar gärna sina biståndsinsatser till sitt privata näringsliv. Det gör inte Sverige och ämnar inte heller göra.

Givetvis ska vi se till att mänskliga rättigheter, sociala förhållanden och miljömässig hållbarhet uppfylls i de insatser som vi gör med biståndsmedel och det allmännas medel. Det är något helt centralt som vi också påpekar i OECD-Dac-sammanhang.

Vad gäller mötet i höst fastställdes kriterierna och principerna vid ministermötet i februari. Det som återstår är på mer teknisk nivå. Principerna om additionalitet och att fattigdomsbekämpning ska vara huvudsyftet är redan etablerade. På mötet var det tydligt att exportkrediter inte kommer att kunna klassas som bistånd. Det kan möjligtvis klassas som övrigt stöd men inte inom biståndet.

Regeringen har verkligen lyft upp fackliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor som en central punkt inom biståndet. Vi har lyft in det i en lång rad strategier. Det var bra att Hans Linde nämnde detta. Det är givetvis ett komplement till privatsektorstödet.

Arbetstagares rättigheter och möjlighet att organisera sig är helt centrala också för en balans. Vi kan kalla det den svenska modellen, och det som ligger bakom begreppet global deal är att våra svenska framgångar på arbetsmarknadsområdet ska kunna exporteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vad gäller OECD-Dac har Isabella Lövin allt stöd för att fortsätta att hålla emot mot dem som vill öppna upp definitionerna. Jag välkomnar att Isabella Lövin är så pass tydlig på denna punkt.

Jag välkomnar också att Isabella Lövin är tydlig med vikten av fackliga rättigheter. Statsrådet får nog skicka en tydligare signal till Sida, för där ger man en märklig bild av hur man ser på fackliga organisationer. Det är uppenbarligen så att regeringen i sin styrning behöver klargöra att fackliga rättigheter är grundläggande mänskliga rättigheter. Man behöver också understryka att det behövs en social dialog i såväl den privata som den offentliga sektorn som inkluderar både fack och arbetsgivare och att svenskt bistånd har en viktig roll här.

En del av diskussionerna kan kännas lite tekniska och komplicerade, men en nyckelfråga är: Varför har vi inte uppnått mer med svenskt bistånd? Jag får ofta den frågan, och det tror jag att statsrådet också får.

Svaret är att mycket av det vi gör med biståndet slås sönder av insatser på andra områden. I exempelvis Liberia har vi de senaste åren gjort stora insatser för fred, säkerhet och fattigdomsbekämpning. Samtidigt har det svenska statliga företaget Vattenfall gått in i ett bioenergiprojekt som har kastat ut människor i fattigdom och slagit sönder möjligheterna för småbönder att försörja sig. Detta visar vikten av samstämmighet.

I förra veckan lanserade regeringen sin nystart för Sveriges politik för global utveckling. Det är välkommet med en nystart, för detta är en nyckel-utmaning om vi ska få en utvecklingspolitik som håller ihop och som gör skillnad.

Vi måste se att när det kommer till exportfrämjande insatser, handelspolitik och statliga företag har vi tyvärr fortfarande en stor målkonflikt kvar att hantera och lösa.

Herr talman! Regeringen har verkligen höjt ambitionsnivån vad gäller hållbart företagande och mänskliga rättigheter både nationellt och internationellt. Det är i helt i linje med vår nystart för politiken för global utveckling.

Sverige är ett av de första länder som har införlivat FN:s principer för hållbart företagande och mänskliga rättigheter inom företagandet nationellt. Det är helt nödvändigt om vi ska kunna se ett uppfyllande av Agenda 2030, de globala mål som världen så högtidligt antog förra året.

Detta kommer att bli fullständigt omöjligt om vi blundar för eller ser mellan fingrarna med giriga vinstintressen i fattiga länder som gynnar korruption eller struntar i miljömässig eller social hållbarhet på ett sätt som göder konflikter.

Det finns alltför många exempel på hur multinationella företag som har en omsättning som är långt större än ett fattigt lands hela bnp mycket lätt förhandlar till sig villkor som är fullständigt oanständiga vad gäller miljömässig och social hållbarhet. Det kan vara att flytta hela byar eller att förstöra stora havsområden.

Här är det viktigt att vi driver på från Sverige, inte minst genom EU, för att företag ska uppträda ansvarsfullt och anständigt. Genom politiken för global utveckling har vi ett helhetsperspektiv i den svenska regeringen.

När det gäller fackförbunden är det givetvis oerhört viktigt att vi stöder sjysta fackförbund som fungerar med sant demokratiska metoder, men vi ska inte blunda för att det kan finnas kriminalitet eller korruption inom olika delar av samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler har frågat mig hur jag och regeringen ser på den kritik mot klimatpolitiken som Finanspolitiska rådet framför och vilka åtgärder jag avser att vidta till följd av slutsatserna i Finanspolitiska rådets rapport.

Låt mig först säga att det redan när klimatkonventionen antogs 1992 stod klart att de industrialiserade länderna ska gå före genom att minska utsläppen i snabbare takt än utvecklingsländerna och göra det utifrån ansvar och förmåga. Det är inget vi kan välja att göra eller inte. Det är beklagligt att den tidigare regeringen inte agerade för att skapa större tydlighet kring ansvarsfrågan och tydligt visa att Sverige är berett att visa ledarskap. Desto mer glädjande är det att den parlamentariska miljömålsberedningen nu har enats om förslag till gemensamma målsättningar.

Regeringen genomför viktiga klimatsatsningar i Sverige. Exempel är Klimatklivet, stadsmiljöavtal och supermiljöbilspremien, som stöttar ambitionen om fossilfria resor och transporter och klimatsmarta städer. Vi satsar på järnvägsunderhåll och kollektivtrafik. Det kostar; regeringen satsar stora medel på detta.

Kostnadseffektiviteten i klimatsatsningar är viktig, men det leder fel att enögt fokusera på klimatnyttan av vår klimatpolitik. Satsningarna skapar attraktivare städer med renare luft och skapar innovation och jobb i hela Sverige. Vi investerar i det hållbara samhällsbygget.

De många nyttorna av vår klimatpolitik låter sig inte enkelt analyseras i makroekonomiska modeller; det är väl känt. Jag konstaterar att varje beslut om nya mål har föregåtts av debatt om kostnader för klimatpolitiken. De ekonomiska modellerna har visat på höga kostnader. I backspegeln har vi dock nått våra nya mål både lättare och billigare än de samhällsekonomiska analyserna och modellerna har gjort gällande, samtidigt som den förnybara energin nu slår igenom inte bara i Sverige utan globalt.

Det är mycket förvånande att interpellanten och Finanspolitiska rådet har uppfattningen att regeringen minskar på internationella klimatinsatser. Det hade räckt att läsa vår senaste budget för att se att det inte stämmer.

Det behövs enorma klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Därför har regeringen drivit igenom en rekordstor svensk finansiering av Gröna klimatfonden. Den svenska finansieringen meddelades redan 2014 och fick andra länder att följa samma exempel. Det är ett tydligt exempel på hur ledarskap kan få andra länder att följa efter.

Betydande satsningar görs också på klimatområdet inom ramen för bilaterala och regionala utvecklingssamarbetsstrategier. Sverige använder också sitt inflytande i det multilaterala samarbetet och i de internationella finansiella institutionerna för att investeringar i och stöd och subventioner till fossil energi ska fasas ut och att investeringar i förnybar energi ska öka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I min roll som minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat möts jag av respekt för Sveriges politik och agerande, som ger hög trovärdighet. Jag möter ett stort intresse för de styrmedel vi använder men även våra tekniska lösningar och innovationer. Efterfrågan på samarbete med Sverige är stor. Genom en ambitiös klimatpolitik och en offensiv näringslivs, innovations- och exportpolitik är regeringen övertygad om att kunna bidra till globala målsättningar och fortsatt stark konkurrenskraft för svenska företag.

Klimatavtalet från Paris innebär en avsevärd höjning av de globala klimatambitionerna. Alla länder är nu förbundna att bidra till att stärka sitt klimatarbete och till att begränsa klimatförändringen så långt under 2 grader som möjligt och helst under 1,5 grader. Ska vi lyckas med det fungerar inte den vänta-och-se-attityd som interpellanten är inne på. I stället måste alla länder kliva fram och presentera hur det egna arbetet kan stärkas. Det gäller även Sverige.

Herr talman! Jag får börja med att tacka klimatminister Lövin för svaret, även om jag tycker att det är ett lite märkligt svar, av några skäl.

Det första som slår mig som anmärkningsvärt är tonen i delar av svaret, kanske framför allt mot slutet. Jag upplever att statsrådet använder sig av ett klassiskt debattknep: det som man brukar kalla för en halmgubbe. Det betyder att man hittar på att motdebattören har en uppfattning, och sedan argumenterar man mot den i stället för att bemöta det som motdebattören faktiskt säger. Jag hade nog förväntat mig lite mer av klimatministern än så, särskilt i en så här viktig fråga.

Statsrådet påstår nämligen i svaret att jag skulle förespråka en "vänta-och-se-attityd". Då vill jag be klimatministern visa var någonstans i min interpellation jag skriver något som kan uppfattas på det viset. För det gör jag verkligen inte.

Min interpellation består i princip av ett citat med tre punkter från Finanspolitiska rådets rapport, följt av mina frågor där jag ber statsrådet att redogöra för dels hur hon ser på den kritik som rapporten innehåller, dels vilka eventuella åtgärder statsrådet avser att vidta med anledning av rapporten.

Det mest allvarliga är att statsrådet inte alls bemöter kritiken från Finanspolitiska rådet. När man läser statsrådets svar får man snarast intrycket att hon antingen inte har läst rådets rapport eller inte riktigt har förstått vad rapporten faktiskt säger.

Det ägnas stor kraft i svaret åt att kritisera ekonomiska modeller i största allmänhet men framför allt åt att bemöta ett påstått argument, där någon - oklart vem - skulle vara emot alla former av kostnader i klimatpolitiken. Jag får anta att statsrådet menar att antingen jag eller Finanspolitiska rådet skulle vara av den uppfattningen.

Men det är ju inte alls detta som kritiken handlar om. Kritiken handlar om kostnadseffektivitet. Det är väsentlig skillnad på kostnader och kostnadseffektivitet. Kostnadseffektivitet handlar inte om hur mycket pengar vi ska spendera utan om hur vi ska få ut så mycket som möjligt av varje spenderad krona.

Om klimatministern verkligen är så besjälad av att minska utsläppen av växthusgaser som hon ger sken av och som jag i och för sig också tror att hon är borde hon ta denna fråga på lite större allvar. För vad det handlar om är hur vi kan minska utsläppen av växthusgaser så mycket som möjligt för de pengar vi väljer att satsa, oavsett hur stor den summan för stunden råkar vara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Finanspolitiska rådet utrycker det så här: "En kostnadseffektiv klimatpolitik ligger i allas intresse då den sparar resurser och därmed möjliggör ytterligare insatser inom klimatpolitiken eller andra politikområden."

Herr talman! Klimateffekterna är globala, och utsläppen av växthusgaser påverkar oss alla på hela jordklotet, oavsett var utsläppen sker. Därför är det lika viktigt att bli av med ett tons koldioxidutsläpp i exempelvis Kina som ett tons koldioxidutsläpp i Sverige. Och om vi kan åstadkomma fyra, fem eller kanske tio gånger större utsläppsminskningar för samma pengar genom insatser utanför Sveriges gränser är det väl åtminstone något som man borde vara beredd att diskutera.

Klimatministern verkar ta både Finanspolitiska rådets rapport och min interpellation närmast som en förolämpning och tolka den som en uppmaning till att Sverige ska göra mindre eller ingenting alls. Men så är det inte.

Jag tycker att Finanspolitiska rådet har många intressanta poänger, även om jag inte är säker på att jag delar och fullt ut köper deras slutsatser om vad Sverige bör göra eller inte göra när det gäller exempelvis transportsektorn. Men just därför hade det varit intressant att höra klimatministerns syn på detta.

Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt om jag i mitt svar har misstolkat den attityd som interpellanten har i klimatfrågan. Jag gläds åt att interpellanten inte tycker att vi ska vänta och se. Jag gläds också åt det parlamentariska arbete som sker inom Miljömålsberedningen, där vi har en bred enighet över blockgränserna kring ambitiösa miljömål och kring att Sverige ska bli koldioxidneutralt till 2045.

Det är ett föredöme för resten av världen. Så sent som för två dagar sedan framhöll jag detta, liksom energiöverenskommelsen om 100 procent förnybart till 2040, i Bryssel. Vi kan jobba tillsammans och se de gemensamma intressen som Sverige har och det ansvar vi också har i och med att vi har de bästa förutsättningarna med en mycket stor tillgång till förnybar energi och ett fredligt samhälle med ett näringsliv som är intresserat av att delta i den här omställningen. Om inte vi kan, vilka skulle då kunna?

Det stämmer inte att jag inte skulle ha läst Finanspolitiska rådets kapitel som handlar om klimatfrågan. Här finns det ett påstående som säger att det inte finns något empiriskt stöd för Miljömålsberedningens påstående att det skulle stärka Sveriges konkurrenskraft med en striktare klimatpolitik.

Jag vill nämna ett exempel som användes flitigt av den tidigare regeringen och som handlar om när Sverige 1991, som ett av de första länderna i världen, introducerade en koldioxidskatt. Det var då väldigt omdebatterat om Sverige skulle gå före, vilka konsekvenser det skulle få för svenskt näringsliv och om inte hela landet skulle hamna bakom alla andra på grund av den här så kallade straffskatten. Men sedan dess, 1991, har utsläppen minskat med 25 procent och bnp ökat med 60 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I dag framhåller näringslivet mycket ofta de striktare regler som Sverige har haft på lagstiftningsområdet som en absolut konkurrensfördel. Vi är ju ett exportberoende land. Som minister för internationellt utvecklingssamarbete upplever jag att man efterfrågar smarta svenska miljö- och tekniklösningar och innovationer på det här området. Här är det lagstiftning och målsättningar som har skapat stabila planeringsförutsättningar för svenskt näringsliv som i sin tur har drivit de här frågorna framåt.

Det andra som är direkt felaktigt i Finanspolitiska rådets rapport är att vi har minskat våra satsningar utomlands. Som ansvarig minister för det här området vad gäller klimatarbetet via biståndet har jag mycket klara besked att ge: Det har vi inte.

Vi är en av de absolut största givarna till Anpassningsfonden, Gröna klimatfonden och fonden för de minst utvecklade länderna. Vi jobbar via Sustainable energy for all. Vi har introducerat förnybar energi i en lång rad bilaterala biståndsstrategier. Vi jobbar med det regionalt i Asien, Oceanien och Afrika söder om Sahara. Vi ingår i initiativet Power Africa, som ska förse 600 miljoner människor med förnybar energi. Här har Sida utlovat att bidra med 1 miljard dollar inom tio år.

Det här är exempel på hur vi satsar där det är billigare, men vi måste också gå före. Vi som kan har ansvar att göra det.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka klimatministern för ursäkten. Jag förstår att det kan vara svårt och att man kan misstolka eller missuppfatta formuleringar ibland. Då har vi rett ut det.

Jag vill bemöta några av de påståenden som finns i det skriftliga svaret och som det kopplades till här i klimatministerns anförande.

Statsrådet kritiserar alliansregeringen i det skriftliga svaret och hävdar att man inte har visat ledarskap, men faktum är att alliansregeringen satsade mycket på att minska utsläpp här på hemmaplan men också genom internationella klimatinvesteringar. Vi ser nu att utvecklingen i svensk miljöpolitik har bromsat in med den rödgröna regeringen.

Ett exempel är att utsläppen av växthusgaser bara minskade med ungefär 1 procent förra året medan minskningen var ungefär 3 procent 2014. Framför allt gäller detta trafiksektorn, där vi vet att utsläpp från vägtrafiken står för ungefär en tredjedel av de totala utsläppen. Utsläppen från personbilar dominerar.

Det finns mycket som tyder på att minskningen som vi har sett under tidigare år nu har avstannat. Vi vet att det är viktigt att få nya styrmedel och regler för transportsektorn på plats. Man kan konstatera att vi inte har sett så mycket från regeringen ännu, men vi får hoppas att det kommer någonting inom en snar framtid.

När det gäller den gröna klimatfonden beslutades det om den vid klimatmötet i Köpenhamn 2009. Då var vi faktiskt drivande i att få den till stånd. Det stämmer att vi till en början har varit lite avvaktande när det gäller att lägga in pengar till den här fonden under uppbyggnadsskedet eftersom vi var tveksamma då den inte har varit i funktion förrän ganska nyligen. Vi har tyckt att det är mer seriöst att investera i insatser som faktiskt minskar i stället för i byråkrati, som det till viss del handlade om. Men nu fungerar fonden sedan en tid. Den har fått struktur och har börjat bli mer funktionell. Vi satsade också en del pengar i den mot slutet av förra mandatperioden. Regeringen har nu ökat den satsningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet tycker att både Finanspolitiska rådet och jag, vilket upprepas här, feltolkar regeringen när det gäller hur utsläppsminskningarna ska nås. Men det står faktiskt i regeringens budgetproposition för 2016: Regeringens ambition är att i ökad utsträckning genom nationella insatser nå målet 2020. Det är regeringens egen formulering.

Det är just detta som Finanspolitiska rådet ifrågasätter. Det handlar inte om hur mycket pengar man satsar utan om huruvida det är kostnadseffektivt, eller med andra ord om man verkligen får ut störst klimatnytta per satsad krona genom att göra på det viset.

Rådets slutsats är: Nej, det är inte kostnadseffektivt. Då tvingas jag återigen konstatera att statsrådet inte bemöter detta i sak. Det hade varit intressant att höra mer om hur regeringen ser på den här kritiken, för det kan ju finnas skäl till att man väljer det här tillvägagångssättet även om det inte är kostnadseffektivt. Men då vill jag gärna höra argumenten för det.

Statsrådet tar upp en del annan kritik från Finanspolitiska rådet. När det gäller det här med att det inte skulle finnas något empiriskt stöd för att det är bra för Sverige att gå före vill jag hävda att det är klart att det finns exempel på att det kan vara bra att gå före i vissa fall. Jag delar den bedömningen och är inte säker på att Finanspolitiska rådet har helt rätt här. Jag är glad att det åtminstone bemöts här så att vi kan ha ett samtal om detta.

När det gäller styrmedlen tror jag att klimatministern, Finanspolitiska rådet, jag och många andra är överens om att de effektivaste styrmedlen är koldioxidskatt och utsläppshandel. Det fungerar som allra bäst om man kan göra det här globalt, men det är bra om det åtminstone görs på en större marknad än den nationella, där man riskerar att verksamheter i stället flyttar till andra länder.

Herr talman! Den här regeringen har gjort en unikt stor satsning på miljö- och klimatsidan på väldigt kort tid. Vi har nu satsningar på 4 ½ miljard i budgeten. Det är 600 miljoner till Klimatklivet som ska kunna leverera laddstolpar och biogasanläggningar regionalt och kommunalt. Vi ser en enormt stor efterfrågan på de här pengarna. Det kommer att behövas mer. Vi satsar på järnväg, kollektivtrafik även på landsbygden och energieffektivisering av miljonprogrammen. Det är en vinn-vinnsituation då det inte bara är en klimatinsats utan också en insats för att rusta upp våra bostadsområden som håller på att förfalla. Här finns många lågt hängande frukter att plocka som tyvärr har blivit eftersatta på senare år under tidigare regering.

Om vi i ökad utsträckning vill genomföra klimatinsatser nationellt betyder inte det att vi inte tänker investera internationellt. Clean development mechanism, som var kopplad till klimatavtalet, är på väg att avvecklas.

Nu tittar man på en ny mekanism för hur man ska jobba mer direkt med länderna, för en grön omställning till förnybar energi och även för anpassning.

Jag nämnde vad vi gör inom det bilaterala arbetet. Jag glömde att nämna att vi har gett Swedfund, den statliga investeringsfonden, ett tillskott på närmare 400 miljoner för att man ska jobba med förnybar energi. Jag glömde också att säga något om det arbete vi gör inom Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken och Europeiska investeringsbanken. Sverige är en stor bidragsgivare till alla dessa banker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi jobbar nu med en strategi för att få bankerna att sluta investera i fossila bränslen, i huvudsak kol och olja, och börja investera i förnybara bränslen. Vi talar om biljoner dollar som årligen investeras i olika energislag i utvecklingsländer.

Genom vårt policyarbete gör vi en enorm skillnad. Vi ägnar oss alltså inte åt att bara ställa om Sverige. Det är en irriterande argumentation när man säger att Sverige bara står för 0,1 procent av jordens utsläpp och där-för inte behöver göra särskilt mycket här utan borde göra mycket mer någon annanstans. Vi gör mycket mer någon annanstans! Men argumentationen om 0,1 procent av jordens utsläpp gäller också Danmark, som står för mindre än 0,1 procent. Spanien står också för 0,1 procent. Irland står också för 0,1 procent. Finland står också för 0,1 procent. Portugal står också för 0,1 procent. Det är 16 länder inom Europa som står för mindre än 0,1 procent av jordens utsläpp. Varje region eller stad eller liknande kan argumentera likadant: Vi står bara för 0,1 procent.

Vi tycker att det är kostnadseffektivt för världen att vi, som har utbildning, ett miljömedvetande, en vilja och ett näringsliv som är villigt att investera och ser konkurrensfördelar, gör det. Att vi går före kommer att innebära väldigt bra förutsättningar för våra barn och barnbarn och för ekonomin i Sverige.

Det har visat sig om och om igen att koldioxidskatten, Sveriges höga miljöambitioner och hårda lagstiftning på området inte har lett till att svensk industri har gått i kvav - tvärtom. Nu har vi konkurrensfördelar, inte minst när det gäller energieffektivisering. När energi kostar mycket är det energismarta anläggningar som vinner.

Herr talman! Jag vill gå in på den senare delen som klimatministern tog upp. Jag tror att det har blivit ett litet missförstånd i debatten. Problemet är inte påståendet att Sverige står för en liten del av utsläppen och att vi därför inte behöver göra någonting.

Det handlar om var man kan göra insatser som ger störst effekt till lägst kostnad. Om insatserna kan göras mest kostnadseffektivt här, oaktat hur stor Sveriges andel av utsläppen är, ska de också göras här. Men om insatserna ger större resultat om de görs någon annanstans tycker jag att man åtminstone bör resonera kring om man borde lägga en större andel någon annanstans. Om man inte ska göra det bör man motivera varför så inte är fallet.

Det är ingen som påstår, i alla fall inte jag, att vi inte ska göra någonting alls i Sverige. Men om det är bråttom att komma till rätta med växthusgasutsläppen - det tror jag att vi båda tycker att det är - borde detta vara ganska relevant. Hur kan vi använda de resurser som vi avsätter för detta mest effektivt? Hur får vi ned utsläppen mest för de pengar vi lägger in? Vi borde kunna vara mer överens här.

Det blir en balansgång. Jag håller med om att vi behöver göra saker nationellt också. Och jag tror att det finns ett stort behov av att göra saker nationellt, till exempel när det gäller transportsektorn. Det finns en nationell logik i det. Transportsektorn står för en stor del av våra utsläpp i Sverige. Men man behöver titta på det i det större perspektivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som Finanspolitiska rådet kritiserar är bland annat formuleringen att regeringen anser att ska man göra en större andel nationellt för att nå målet. Det blir inte kostnadseffektivt. Det borde ligga i klimatministerns intresse att titta lite närmare på detta.

Herr talman! Eftersom jag sitter i den rådgivande styrelsen för generalsekreterarens initiativ Sustainable energy for all vet jag att världen tittar på Sverige. Världen beundrar Sverige. Om inte Sverige levererar när det gäller klimatmålen, vem ska då göra det? Vi har de allra bästa förutsättningarna. Om vi skulle vänta på att Kina eller några andra stora utsläppare skulle lösa problemen innan vi hoppar på tåget skulle inte Kina vara lika intresserat.

När det gäller Gröna klimatfonden gick Sverige in först. Det stämmer. Om vi inte hade gått in hade inte andra givare kommit med. Vi har vittnesmål om att vårt bidrag på 4 miljarder var helt avgörande för att fonden skulle kunna sättas upp. Det gjorde man cirka ett år före Pariskonferensen. Det var också helt avgörande - psykologiskt - för världen att vi skulle leverera utifrån de löften som bland andra Fredrik Reinfeldt ställde ut i Köpenhamn när man bestämde att den gröna klimatfonden skulle etableras.

Det fanns en stor osäkerhet i utvecklingsländerna: Ska vi tro på de rika länderna? Det var ingen som ställde upp. Men Sverige ställde upp. Den här regeringen ställde upp med 4 miljarder. Det gjorde att Norge, Kanada och andra sedan gick in, trots att de inte hade tänkt gå in.

Vi drev dessutom på så att fyra projekt kunde godkännas i oktober, före decemberkonferensen i Paris. Det visar också praktiskt att det här kommer att fungera.

Vi ska hjälpa de små önationerna. Vi ska hjälpa dem som håller på att drabbas av ökenutbredning och dem som behöver ställa om till förnybar energi.

Vi arbetar i allra högsta grad internationellt. Det är min poäng. Clean development mechanism är inte det enda sättet vi arbetar på. Vi arbetar med så många andra instrument. Och vi är erkända för det internationellt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Maria Weimer har frågat mig vad jag anser om den planerade utbyggnaden av Nordstream 2 och kopplingen till att uppnå Parismålen samt hur jag agerar inom EU för att uppmärksamma EU-kommissionen och viktiga länder, som Tyskland, på problematiken med att EU fortsätter utbyggnaden av fossila energikällor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig börja med att instämma i interpellantens positiva bedömning av klimatavtalet i Paris. Det är ett oerhört viktigt avtal. Världens länder enades om att begränsa den globala uppvärmningen till så långt under två grader som möjligt, och helst under en och en halv grad. Jag påminner också om att de industrialiserade länderna har ett ansvar att gå före genom att minska utsläppen i snabbare takt än utvecklingsländerna.

EU förbereder nu genomförande av klimatavtalet genom konkret klimatlagstiftning på EU-nivå. Sverige arbetar för att lagstiftningen ska komma på plats så snart som möjligt och utformas på ett sätt som möjliggör att EU fullt ut kan delta i klimatavtalets femåriga översynscykler för att höja ambitionsnivån.

Herr talman! Maria Weimer är orolig för naturgas och Nordstream 2. Jag delar oron för att inlåsning i fossil energi kommer att göra det svårare att nå våra klimatmål. Ska vi lyckas med målsättningarna från Paris måste större delen av den fossila energin stanna där den är i dag - i marken.

Regeringen anser därför att Sverige ska använda sitt inflytande i det multilaterala samarbetet och i de internationella finansiella institutionerna för att investeringar och stöd till fossil energi ska fasas ut på sikt. Sverige verkar för att avsevärt minska sådana investeringar och betydligt öka investeringar i förnybar energi som ett förstahandsval för att trygga länders långsiktigt hållbara energiförsörjning.

Regeringen driver också på inom EU så att investeringar som finansieras av bland annat fonder kopplade till EU:s utsläppshandelssystem bidrar till uppfyllandet av EU:s långsiktiga klimat- och energimål, främst genom att investera i förnybar energi, energieffektivisering och elinfrastruktur.

Regeringen arbetar för fossilfrihet och 100 procent förnybar energi och driver aktivt på för en ambitiös klimatpolitik på EU-nivå. Samtidigt kan jag konstatera att det specifika valet mellan olika energislag är upp till varje medlemsstat att bestämma. Självklara utgångspunkter för detta arbete är att EU:s regelverk ska följas och att klimat- och energimålen ska respekteras.

Om Nordstream 2 ansöker om regeringens tillstånd för sträckningen av en ny rörledning i svensk ekonomisk zon kommer bolagets ansökan att prövas noggrant enligt svensk och internationell rätt.

Herr talman! Tack, klimatministern, för svaret!

Planerna på att bygga en andra rysk gasledning genom Östersjön oroar av många skäl. Det finns en utrikes- och säkerhetspolitisk oro, som jag diskuterade i morse med utrikesminister Margot Wallström. Vi anser att det strider mot den utrikes- och säkerhetspolitiska inriktning som Sverige och EU har.

Det finns försvarspolitiska orosmoln. Det får negativa konsekvenser för säkerheten i vårt närområde. Jag anser att det även energipolitiskt bryter mot de mål som energiunionen har om att diversifiera gasmarknaden. Men det är de klimatmässiga skälen som interpellationen handlar om och som vi ska fokusera på.

Det är överflödigt att säga att klimathotet är vår största framtidsutmaning. Parisavtalet har ju gett världen lite av en spark i baken för att öka tempot i klimatarbetet.

Vi vet också att den största boven i de globala koldioxidutsläppen är energin. Energisektorn på global nivå släpper ut mer än industrin, mer än jordbruket och mer än transportsektorn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ska vi uppfylla målen från Paris är det energisektorn som är en av våra stora utmaningar. Klimatministern och jag är nog överens om att vi ska minska utsläppen från fossila energikällor. Vi har lite olika syn på vägen dit. För oss liberaler behöver världen satsa både på förnybar energi och på kärnkraft för att tränga bort de fossila energikällorna. Fokuserar vi bara på förnybart tror jag att vi tappar fart och kommer att få mycket svårt att hinna minska utsläppen i tid.

För svensk del behöver vi inte oroa oss just för elsektorn. Vi har nästan en helt utsläppsfri elsektor. De stora utmaningarna finns, som sagt, hos våra grannländer. Tyskland är ett sådant land.

I Tyskland har man valt att snabbstänga kärnkraften, och därmed har man ökat sitt beroende av kol och gas. Det finns visserligen en utbyggnad av förnybart, men den kommer inte att räcka till.

Tyskland var ett av de länder som var pådrivande för att bygga Nordstream 1. Redan då var det ett felaktigt beslut att upplåta Östersjöns känsliga botten till en gasledning och att bygga ut fossila energikällor. Redan då var det fel att satsa på gas. Redan då skulle ledningen ha stoppats. Nu driver Tyskland på för Nordstream 2, och det är ett dubbelfel.

Herr talman! Den stora skillnaden mellan i dag och när Nordstream 1 byggdes 2009 är just Parisavtalet. Vi har nu en global enighet om att minska utsläppen, och gas är och förblir ett fossilt bränsle. Därav min interpellation till statsrådet Lövin, som nu är Sveriges klimatminister.

Lövin är också partiledare för Miljöpartiet, som vill vara ett grönt parti. Att bygga Nordstream 2 skulle öka Europas beroende av beroende av en fossil energikälla.

Min fråga är då: Vad gör en grön klimatminister åt saken? Hur avser Lövin att agera i den här klimatfrågan?

Herr talman, Roger Hedlund och övriga i bänkarna! God eftermiddag!

Roger Hedlund har frågat mig vad regeringen avser att göra för att säkerställa tillgången på bostäder till studenter. Det är en viktig och rimlig fråga.

Jag anser i likhet med Roger Hedlund att det är mycket olyckligt om studenter ska tvingas tacka nej till en utbildningsplats för att de inte kan få en studentbostad på studieorten.

Studentbostadsbyggandet var under en rad år mycket lågt. Till exempel byggdes det under åren 2008-2012 i genomsnitt färre än 500 studentbostäder per år, samtidigt som antalet studieplatser blivit större under de senaste åren och den allmänna bostadsbristen ökat. Mot denna bakgrund har det vidtagits en rad åtgärder för att öka studentbostadsbyggandet.

Det aviserade investeringsstödet för anordnande av hyresbostäder och bostäder för studerande underlättar finansieringen av studentbostäder. Stödet avses gälla retroaktivt för byggande som påbörjats från den 25 mars 2015. Dessförinnan trädde nya byggregler, i form av ändrade utformningskrav, i kraft under 2014, vilket möjliggjorde byggande av studentbostäder med en boyta om 16 kvadratmeter; tidigare var motsvarande siffra ca 25. Härvid görs inte avkall på tillgängligheten.

Förra året beslutade regeringen om en förordning om trafikbuller vid bostadsbyggnader. Förordningen innehåller särskilda riktvärden för små bostäder under 35 kvadratmeter och har gjort det lättare att bygga studentbostäder i centrala kollektivtrafiknära lägen där många vill bo.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har förtydligat uppdraget för Akademiska Hus. Sedan 2015 har bolaget därför full möjlighet att självt bygga och äga studentbostäder. En viktig del i bolagets uppdrag är en långsiktigt hållbar campusutveckling, vilket också innefattar att möjliggöra nya studentbostäder. Akademiska Hus har som en följd av detta ytterligare intensifierat sina satsningar för att skapa förutsättningar för nya studentbostäder genom externa aktörer eller i egen regi. Bolaget har i dag drygt 10 000 studentbostäder i sin planering för de kommande fem sex åren.

Åtgärderna för att öka studentbostadsbyggandet ser ut att ha gett ordentligt resultat. Under 2015 påbörjades drygt 3 000 studentbostäder, enligt Statistiska centralbyrån. Kommunerna bedömer i årets bostadsmarknadsenkät att det kommer att påbörjas drygt 4 000 studentbostäder i år och 6 000 nästa år.

Svar på interpellationer

Herr talman! Tack så mycket, Peter Eriksson, för det svar som du har levererat på min fråga när det gäller vad regeringen avser att göra för att garantera att studenterna får möjlighet till en bostad på studieorten!

Vi kan nog enas, statsrådet och jag, om att Alliansen inte alls tog situationen på allvar. I många avseenden har de varit med och skapat den situation som vi i dag ser för studenterna. Det råder stor bostadsbrist generellt i Sverige i dag. Det gäller såklart också de studenter som behöver ett boende. Vi såg förmodligen alla de rubriker som fanns i lokaltidningar runt om i landet, och även i de stora tidningarna, om hur studenter saknade bostäder när de till hösten skulle studera på det program de hade kommit in på. Det är oerhört allvarligt när man ser att vissa studenter blir tvungna att campa i tält i väntan på en bostad.

Det är också allvarligt att vi har en situation där människor har varit tvungna att avstå från studier på den utbildning de har kommit in på på grund av att de inte har möjlighet att få en bostad, att pendla eller att på andra sätt lösa det hela - kanske genom att ha kapital för att köpa en bostad.

Detta är såklart ett allvarligt läge för hela landet och för arbetsmarknaden eftersom vi har en hög arbetslöshet i Sverige. Den beror i mångt och mycket på att företagen inte får tag i rätt kompetens på arbetsmarknaden. Det kanske inte alltid behövs fler jobb, utan det kan snarare behövas utbildad personal som kan ta de jobb som finns att ta. Därför är det en allvarlig situation när studenter saknar möjlighet att studera - något som är så pass viktigt för att man ska kunna bidra till en god arbetsmarknad där vi får in skattepengar för att kunna ordna tillgången till välfärd och liknande.

Sverigedemokraterna har lyft frågan i ett flertal debatter. Jag har tagit upp den sedan jag kom in i riksdagen hösten 2014. Jag kan erkänna att vi har börjat se lite resultat från regeringens sida när det gäller att ta tag i situationen utifrån den lamslagna situation som rådde med Alliansens regerande under tidigare år.

Jag känner inte riktigt att jag får svar på hur ungdomarna på de mindre orterna och andra som vill studera på universitet och högskolor ska få möjlighet att studera. Visst talar man om att skapa bättre generella förutsättningar, men finns det kanske andra lösningar för att möjliggöra också för dem som har det allra svårast - de på de mindre orterna - att komma till studieorten där högskolan eller universitetet ligger? Vilken möjlighet ska de få till en bra utbildning och kanske i första hand kunna bidra till att utveckla den landsbygd eller mindre ort där de bor? Tyvärr ser vi en avfolkning av de mindre orterna på grund av att det saknas jobb. Det i sin tur beror också på att företagen saknar utbildad personal på arbetsmarknaden på de mindre orterna. Detta är i allra högsta grad en fråga som berör hela Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I dag kom en undersökning som visar att det är en stor andel ungdomar som hänvisar till att avsaknaden av bostad gör att de inte har möjlighet att utveckla sin studiekarriär.

Min fråga blir: Hur många år ska man behöva vänta på att få en balans på bostadsmarknaden för studenterna? Och är de åtgärder som presenteras i interpellationssvaret från statsrådet tillräckliga, enligt bostadsministern?

Herr talman! Är åtgärderna tillräckliga? Bostadsbyggande tar viss tid. Problemet är inte bara att det byggdes för lite förut utan också att barnkullarna var stora under de här åren. Det handlar om att de barn som föddes under åren kring 1990 och som nu är ungdomar är väldigt många. De har gått ut gymnasiet, och de är nu i många fall inne i universitetet. De har också redan börjat gå ut från universitetet. Det gör att vi har en topp precis nu.

Så här i efterhand kan vi se att man borde ha byggt betydligt mer betydligt tidigare. Då hade man kunnat möta denna topp på ett bra sätt, och det hade på många vis underlättat. Men nu ser vi att inom några få år kommer barnkullarna att minska, och det kommer att vara en kraftig minskning av studerande från det hållet. Å andra sidan har vi en kraftig invandring, som vi har haft under ett antal år. Det balanserar antagligen det här i ganska hög grad.

Den bedömning jag gör är att det kommer att krävas ytterligare nybyggnation av studentbostäder under de kommande åren. I den plan och i det planerade byggande som vi ser har vi också en rejäl utbyggnad av antalet studentbostäder. De investeringsstöd som vi har fattat beslut om riktar sig till de mindre bostäderna. Akademiska Hus har god planering för att bygga mer. Jag tror att vi kommer att kunna hantera frågorna ganska bra.

Jag skulle säga att den totala bostadssituationen i Sverige är mer bekymmersam, speciellt under de närmaste åren. Svensk ekonomi går bra. Även bostadsbyggandet går bra. Det har ökat kraftigt de senaste åren, och vi är nu uppe på en nivå av påbörjade lägenheter det senaste kvartalet som motsvarar 60 000 lägenheter per år till skillnad mot 25 000-30 000, som det låg på under förra mandatperioden. Det är alltså mer än en fördubbling av bostadsproduktionen totalt sett. Men vi kommer att behöva ännu mer, särskilt i det korta perspektivet 2017-2018, för att hantera den totala bostadssituationen. Jag tror att också antalet studentbostäder kommer att öka ganska kraftigt. Det kommer vi att klara av att hantera.

Herr talman! Tack återigen för svaret, Peter Eriksson! Jag kan liksom du konstatera att det ökade bostadsbyggandet förmodligen beror på konjunkturen i Sverige snarare än på de regelförenklingar eller liknande som Alliansen ofta lyfter fram som en orsak till det ökande byggandet.

Det är viktigt att se på studenternas boende utifrån bostadsmarknaden i dess helhet. 72 procent av alla de studenter som har en bostad bor i det allmänna bostadsbeståndet och inte i en särskild studentbostad. Det föranleder oss att se över den situation som vi hade i höstas med en stor asylvåg till Sverige, vilket har skapat stor bostadsbrist. Vi har haft en situation där man har pressat fram boenden i olika former överallt. Vi har till exempel haft människor som har bott i tältläger i Sverige.

Den 1 mars införde regeringen ett tvång för kommunerna att ta emot flyktingar, vilket har tvingat vissa kommuner att köpa bostäder, villor och liknande, för att möjliggöra att flyktingarna har någonstans att bo. Ansvaret ligger nu alltså på kommunen och inte på staten.

Detta föranleder en fråga: Hur ser då situationen ut i höst för de studenter som har kommit in på sina utbildningar och behöver en bostad utifrån den flyktingvåg som vi såg till Sverige hösten 2015? Har situationen förvärrats? En stor del av studenterna - 72 procent, som jag sa - bor i det allmänna bostadsbeståndet. Vet statsrådet hur situationen har förändrats för studenterna i och med detta när det gäller boende?

Svar på interpellationer

Boverket har kommit med en rapport där man säger att det behövs 700 000 bostäder generellt i Sverige för att få någon form av balans på bostadsmarknaden. Det var en rapport som kom före flyktingvågen hösten 2015. Hur stort behovet är i dag vet vi inte, för det har inte kommit någon ny inventering på området. Vi kan dock alla konstatera att situationen ganska säkert har förvärrats oerhört mycket med tanke på att det kom 114 000 asylsökande till Sverige mellan september och december 2015.

Min fråga är: Vilka möjligheter att få ett boende under hösten kommer studenterna att ha? Det undrar jag med tanke på den situation som har uppstått i och med flyktingvågen och att så många studenter i dag bor i det allmänna bostadsbeståndet.

Herr talman! Jag får väl erkänna att jag inte har lyckats lösa alla problem på de här veckorna. Till exempel tror jag att det fortfarande kommer att vara ett dilemma för studenterna i höst. För en hel del studenter kommer det att ta tid att hitta en bra bostadslösning även i höst. Det är min bedömning. Jag tror att relativt många kan behöva hitta en lösning som handlar om att vara inneboende, att bo i en villa eller en lägenhet hos någon annan. Det behöver inte alltid vara en dålig lösning.

Vi tittar nu också på om vi kan hitta modeller för att ytterligare gynna uthyrning i andra hand som en del av en lösning på bostadsproblemet generellt i Sverige. Men det handlar också om situationen för studenter.

När det gäller ungdomar och studenter som kommer från kranskommuner eller från landsbygdskommuner utanför studieorterna är det en speciell fråga. Där är ofta bostadsproblemet mindre än vad det är i studieorterna. Det handlar ibland om att hitta smarta lösningar med lite bättre kollektivtrafik och bättre samordning, så att kanske inte alla, i alla fall inte omedelbart, behöver flytta till en studentbostad alldeles intill universitetet eller högskolan. Då kan de bo kvar åtminstone till dess att de hittar en bra lösning.

Det är min erfarenhet att det finns en hel del kommuner och kommunpolitiker som är beredda att göra insatser för att hjälpa till i den frågan. Det är många som gör så redan. Jag har hört diskussionen. En del säger: Nu ökar bostadsbyggandet ordentligt, och det beror på vad vi gjorde under förra mandatperioden. Roger Hedlund säger att det beror på konjunkturen. Jag säger: Det beror väldigt mycket på politisk vilja. Ansvaret för bostadsbyggandet ligger i huvudsak, får man ändå säga, på kommunerna. Och i dag har vi kommuner som vill bygga. De jobbar väldigt hårt i många fall för att se till att klara av bostadsutmaningen och skapa förutsättningar så att företagen och de allmännyttiga bostadsbolagen kan göra de insatser och byggnationer som de vill och så att det ska kunna gå snabbare. Det finns många bra exempel i en hel del kommuner på att man ser till att använda regelverket, som jag tycker är alldeles för krångligt, på bästa möjliga sätt. Man ser till att man genom en bra och smart planering faktiskt får upp bostadsbyggandet rejält.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min bedömning är att det är viktigt med politisk vilja. Det finns en vilja hos regeringen. Det finns en större vilja hos många kommuner, ska jag säga. Det bidrar starkt till att vi också bygger mer i dag.

Herr talman! Bostadsministern talar om att gynna andrahandsuthyrning. Riksdagen och regeringen har ju i ett tidigare skede ändrat reglerna så att det är ganska gynnsamt i dag. Man kan hyra ut för upp till 40 000 kronor skattefritt innan man behöver börja betala. Det gör att det är gynnsamt i dag. Jag vet inte riktigt hur vi mer kan gynna detta utan att det samtidigt innebär att vi gynnar dem som tjänar väldigt mycket pengar på centrala bostäder i Stockholm och andra storstadsregioner. Men det är i alla fall bra att man ser över olika saker för att förbättra situationen.

Det har visat sig att det finns ett behov av över 21 000 bostäder för studenterna - förmodligen många fler. Det är återigen gamla utredningar från förra året som jag refererar till. Detta kan säkert ha förändrats. Det kommer alltså att ta väldigt lång tid utifrån det som regeringen presenterar i dag, tillsammans med utvecklingen, innan det blir någon form av balans och säkerhet för studenter, så att de kan ha ett boende på studieorten. Frågan är om man skulle kunna knyta bostäderna till studenterna på studieorterna just för att garantera att det finns bostäder till studenter. Det är ju oerhört viktigt för hela samhället att det finns bostäder till studenter när de behöver studera.

Jag hoppas att Regeringskansliet med dess enorma resurser kan se över den här situationen. Jag hör i alla fall att statsrådet har ambitionen att titta på det. Jag hoppas också att regeringen använder de resurserna till att faktiskt se över situationen ordentligt under sommaren. Några snabba lösningar till hösten kanske är för mycket att förvänta sig. Men jag hoppas att vi i alla fall framöver ska slippa se de rubriker som vi förmodligen kommer att få se i höst som handlar om att studenter saknar bostäder.

Herr talman! Sammanfattningsvis kan jag i alla fall säga att vi bygger mer studentbostäder i dag än vad vi har gjort tidigare, och vi kommer att bygga ännu mer nästa år. Vi vidtar också ett antal åtgärder och ser över om vi kan göra ännu mer inom Regeringskansliet. Det kommer sådana förslag inom kort.

Överläggningen var härmed avslutad.