Arbetsplenum - 2016-03-03

Fru ålderspresident! Vi ska i dag debattera och fatta beslut i frågor som rör ensamkommande barn. Det är barn som har kommit till vårt land utan vårdnadshavare. Några har blivit ivägskickade av desperata föräldrar som hoppas att åtminstone en i familjen ska överleva. Några har lämnat föräldrar och syskon och hoppas att de genom att ta sig hit ska kunna hjälpa hela familjen, kanske genom att plugga hårt, jobba och försörja sig och skicka hem pengar, eller återförenas med dem. En del av dem har påbörjat resan tillsammans med familjen men skilts från den på vägen hit. Antingen har de tappat bort varandra eller i värsta fall har de sett syskon och föräldrar dö på den farofyllda resan hit.

Ensamkommande barn

Under 2015 kom mer än 35 000 barn till Sverige ensamma utan vårdnadshavare och sökte asyl. De flesta av barnen har kommit upp i tonåren. De är mellan 13 och 18 år. Men det finns också många yngre barn. 2 563 barn var 12 år eller yngre. Det är små barn. Hittills i år har betydligt färre kommit. Under januari kom 638 barn utan vårdnadshavare. Under hela februari var det 185 barn.

Fru ålderspresident! Det blir lätt ett rabblande av siffror - det låter så - och det är inte min avsikt. Det är viktigt att vi hela tiden kommer ihåg att det handlar om enskilda barn. Var och en av dem som kommer är ett barn, på de allra flesta sätt en helt vanlig unge - men en unge som har varit med om fruktansvärda saker. Det är fråga om redan utsatta små barn och tonåringar som riskerar att drabbas av våld, osäkerhet och otrygghet även när de har kommit hit till Sverige.

Under de senaste veckorna har vi nästan dagligen hört oroväckande rapporter om förhållandena när barnen har kommit hit till det som skulle vara en trygg plats. Och det är vårt ansvar. Vi kan inte göra ogjort det som hänt dem innan de kom hit. Vi kan såklart på andra områden försöka hjälpa till att hindra det krig som i de flesta fall är orsaken till att de har tvingats fly. Men även om vi inte kan göra kriget ogjort är det vårt ansvar vad vi gör när de har kommit hit. Det är vad som händer här och nu som är mest avgörande för deras framtid.

Redan i höstas larmade flera kommuner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap om att situationen på flera håll höll på att bli ohållbar. Under hösten 2015 tog Inspektionen för vård och omsorg emot lex Sarah-anmälningar från kommunerna av slag som var helt nya.

Kommuner angav att de själva inte förmått leva upp till lagstiftningen. De hade inte förutsättningar att följa de lagar och regler som vi har sagt ska gälla de mest utsatta barnen. Särskilt allvarlig angav de att situationen var för just ensamkommande barn och unga.

För att möta barnens behov och rättigheter behövs det fler socialsekreterare, gode män och familjehem. För de äldre ungdomarna behövs ett stort antal nya och säkrare boenden. Tyvärr ser vi de mänskliga effekterna av det som kommuner och MSB i höstas varnade för.

När väldigt många barn kommer till Sverige utan vårdnadshavare ökar trycket på en redan sedan tidigare hårt ansträngd socialtjänst. Utskottet har fått information om att många av de kommuner som nu anger att läget är mycket allvarligt hade svarat likadant om de fått frågan för ett år sedan.

Barnombudsmannen har i januari i år intervjuat ensamkommande barn och funnit flera allvarliga brister i mottagandet. Det är långa vistelsetider i de tillfälliga boendena, många som känner sig utsatta, de nekas hälso- och sjukvård och saknar kläder och skor för att vistas utomhus. Jag har själv på ett boende mött ett barn som hade varit nästan ett år i Sverige innan denne för första gången fick träffa en representant för Migrationsverket för att få processen med asylansökan påbörjad.

I den akuta situation som har uppstått anser Kristdemokraterna att hela situationen med mottagandet av barnen behöver ses över. Det behövs en annan ansvarsfördelning, och vi måste titta på andra arbetsformer för de ensamkommande barnen. Vi står inför en utmaning som går utöver vad socialtjänsten normalt hanterar. Det räcker inte med att bara försöka skala upp - göra det vi har gjort innan men mer. Det är en ny situation som kräver nya insatser.

Därför föreslog vi kristdemokrater före jul att en nationell socialkrisjour ska inrättas under Statens institutionsstyrelse. Den ska finnas som en resurs för de kommuner som behöver avlastning i arbetet med de ensamkommande flyktingbarnen. Det handlar inte om att ta över ansvaret från kommunerna utan för att finnas där, stötta och ta över en del arbetsuppgifter från de kommuner som uttrycker att de behöver hjälp.

Det är beklagligt att utskottet inte som helhet har sett tillfället att ge regeringen i uppdrag att gå vidare med vårt förslag. Behovet av en nationell socialkrisjour anser vi är större än någonsin tidigare. Det går inte att bara sitta still och se fler barn råka illa ut.

Det var inte länge sedan vi hade en utredning som tittade på vad vi har misslyckats med tidigare för barn som är omhändertagna. Vi vill inte om några årtionden stå med samma svårighet att se oss själva i spegeln för att vi misslyckades med omhändertagandet av barnen en gång till.

Fru ålderspresident! Jag står självklart bakom båda våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Fru ålderspresident! De omfattande flyktingströmmarna som nu äger rum påverkar Europa och Sverige. I allra högsta grad påverkar de här folkvandringarna den svenska socialtjänsten.

Under de senaste månaderna har 66 av landets 290 kommuner själva lex Sarah-anmält sig för att de anser att de på ett eller flera områden inte lever upp till dagens lagstiftning. Det är drygt var femte kommun i Sverige.

Sverige behöver därför en tillfällig flyktingpaus. Det krävs bättre ordning och reda i mottagandet och bättre ordnade former för integration av alla människor som redan är här. Andra länder måste ta sitt ansvar, och vi måste fokusera på integrationen. Det krävs en paus.

Förra året sökte drygt 170 000 människor asyl i Sverige, 80 000 av dem under knappt två månader. Av de sökande var drygt 35 000 ensamkommande barn. Sverige förmår inte att ta emot så många människor på så kort tid.

Antalet ensamkommande barn var i januari i år 637. Det är fler än motsvarande månad förra året och ännu fler än motsvarande månad 2013. Det pekar på att antalet ensamkommande barn år 2016 kommer att bli än mer omfattande.

Då räcker det inte att stå kvar och stampa. Då krävs politiskt ledarskap, reformer och strategier på kort och lång sikt.

Socialtjänsten och hälso- och sjukvården var redan tidigare, innan flyktingströmmarna exploderade i höstas, under hård press.

Alliansregeringen tog ansvar och tillsatte för utsatta barn och unga den nationella samordnaren och utredaren Cecilia Grevfe för att inleda det arbetet.

Nu är situationen extraordinär och så omfattande i många delar av socialtjänsten och vården att situationen kräver ytterligare åtgärder. Personal inom såväl socialtjänst som vård utför ett beundransvärt arbete. Samtidigt finns risken att många inte orkar utan slutar.

Det extraordinära trycket har bland annat medfört att riksdagen för en månad sedan hade en offentlig utfrågning gällande ensamkommande barn och socialtjänstens många ansvarsområden.

Särskilt oroande var de uppgifter som framkom från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som framhåller att den stora ökningen av ensamkommande barn och unga har påverkat såväl tillsynen som tillståndsprövningen. Det framkom bland annat att Ivo i dag inte ställer samma krav på ledningssystemens omfattning och delvis har accepterat en annan kompetens hos föreståndare, detta eftersom man inte mäktar med. Därtill kom det oroande uppgifter om att Ivos tillsyn gällande hälso- och sjukvård och övrig socialtjänst får stå tillbaka eftersom tillräckliga resurser saknas. Det är inte rimligt.

På samma utfrågning här i riksdagen betonade Akademikerförbundet att ingenting i nuvarande välfärdssystem är anpassat för att en så stor grupp ensamkommande barn som kommer under så kort tid ska uppnå en bra integration och ett bra mottagande. Socialtjänsten och socialtjänstlagen är inte riggade för den nuvarande situationen. Boendeformer som HVB, familjehem och elevhälsa har inte heller varit utformade med de ensamkommande i fokus.

Fru ålderspresident! Moderaterna är självkritiska. Vi borde ha börjat rusta Sverige tidigare för att bättre kunna möta flyktingströmmarna. Frågan är om regeringen och ansvarigt statsråd är beredda att göra och möta detsamma.

Flyktingkrisen kommer att påverka Sverige och socialtjänsten under mycket lång tid framöver. Nu går det inte att blunda för behoven. Nu krävs omprövning.

Nu krävs omprövning för att situationen, inte minst arbetssituationen, ska bli hållbar så att vi kan hjälpa utsatta barn och unga.

Nu krävs omprövning av reformer och tidigare förslag.

Enligt Inspektionen för vård och omsorg fanns det i februari i år 1 277 hem för vård eller boende, så kallade HVB. Av dessa drivs drygt tusen i kommunal regi. Det är ungefär åtta av tio HVB. Dessa har enligt nuvarande regelverk ingen tillståndsplikt. För närvarande drivs drygt 250 HVB i annan regi. För dessa krävs tillstånd. Sedan årsskiftet startas ungefär 50 nya boenden per vecka.

Fru ålderspresident! Samtidigt har regeringen lagt fram budgeten och riksdagen därefter beslutat om besparingskrav på tillsynsmyndigheten på närmare 60 miljoner kronor. Myndigheten ska minska tillsynen och uppföljningen av kvaliteten på boendena. Därtill har regeringen avvisat de förslag som Moderaterna lagt fram om lika kvalitetskrav från början.

Ni hörde rätt - det finns ett besparingskrav på en av de myndigheter som i dag har det kanske absolut främsta ansvaret för att utsatta barn ska få stöd och hjälp från början.

Med anledning av det allvarliga läge Sverige befinner sig i är det ännu mer viktigt att göra rätt från början. Men Sverige är på väg åt fel håll. Vi borde i stället stärka tillsynen, stärka prövningen och stärka kvaliteten för att göra mer rätt från början. Vi ska inte riskera att utsatta barn och unga hamnar i kläm.

De som arbetar med myndighetsutövning inom socialtjänsten ställs inför svåra överväganden i samband med beslut. Det handlar i grunden om beslut som får livsavgörande inverkan för barnen. Den myndighetsutövningen ska prövas systematiskt. Det kräver utbildning och kompetens hos såväl medarbetare som ledning, styrelser och ägare.

Rekryteringsproblemen när det gäller till exempel socialsekreterare har varit omfattande under en längre tid och försvåras nu ytterligare av trycket på socialtjänsten. Men att sänka kraven på utbildning och kompetens är fel väg att gå. Krisen i socialtjänsten skulle förstärkas snarare än motverkas om man släppte på kraven på kompetens.

Fru ålderspresident! Verkligheten har förändrats och det i rask takt. Då är det beklämmande att en svag vänsterregering sparar på tillsyn, sviktar om kvaliteten, minskar frekvenstillsynen och avvisar grundläggande kvalitetskrav.

Det är allvar nu. Nödvändiga insatser får inte utebli. Det är dags för omprövning. Det är dags för regeringen att vända andra kinden till.

Moderaterna har lagt fram ett antal förslag som vi menar borde genomföras.

För det första vill vi se en generell tillståndsplikt för alla utförare, oavsett form, vad gäller olika boendeformer i välfärdsverksamhet. Kvalitetskrav ska vara likställda och tydliga. Skarpa sanktioner i flera steg ska kunna vidtas vid olika typer av misskötsel. Indragna tillstånd är bara en del av detta.

För det andra behöver Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, mer resurser och inte mindre. Jag förutsätter att det här är en av de mest prioriterade frågorna inför de budgetförhandlingar som regeringspartierna nu har och att man också går tillbaka och tittar på de förslag som tidigare har funnits här i riksdagen. Vi föreslår en ökning, men det har regeringen tidigare tyvärr avvisat.

För det tredje ska det vara ordning och reda i välfärden. Det är ingen marknad. Kvalitet, rättssäkerhet, långsiktighet och grundläggande säkerhet ska prägla såväl de berörda barnen och ungdomarna som medarbetarna. Det ska präglas av goda rutiner, regelverk och tillsyn rörande olika typer av boendeformer och välfärdsverksamheter.

Det är nu på allvar. Nödvändiga åtgärder kan inte längre blundas för och inte längre utebli.

Jag yrkar bifall till Moderaternas förslag, reservation 2.

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Barn som far illa är de sköraste och mest utsatta i vårt samhälle. Att dessa barn ges trygghet, omsorg och möjligheter till ett bra liv är socialdemokratins själ och hjärta. Vartenda barn, oavsett bakgrund, har rätt till en trygg och säker uppväxt.

Det pågår en humanitär katastrof i världen, och miljontals människor är på flykt undan krig och elände. Sverige gör en historiskt stor insats för att hjälpa utsatta människor på flykt, många av dem ensamkommande barn. Vi ska vara stolta över de insatser som görs för att skydda och hjälpa utsatta barn och ungdomar till ett bättre liv.

Förra året kom över 35 000 ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. Var och en av dem har sina egna förutsättningar och sin egen unika historia med sig. Och det är naturligtvis viktigt att alla barn som kommer hit får en god uppväxt och bra möjlighet att förverkliga sina mål.

Samtidigt måste vi ta ansvar för att inte tappa bort andra barn som har behov här och nu.

Inom individ- och familjeomsorgen råder det i många kommuner en allvarlig situation, i synnerhet i den sociala barn- och ungdomsvården. Det är stora personalomsättningar, omfattande personalbrist och unga nyutexaminerade som får lite eller ingen introduktion alls och som får ta sig an svåra fall redan från dag ett. Det är dock viktigt att poängtera att socialtjänsten är en verksamhet som under många år varit hårt belastad och eftersatt. Det ökade trycket i socialtjänsten under lång tid har lett till att allt fler klienter tvingas konkurrera om socialtjänstens kompetens, behandlingsinsatser, tid och pengar. Det går ut över de barn som behöver samhällets stöd och hjälp allra mest.

Det går såklart också ut över alla de socialsekreterare som kämpar för att få arbetssituationen att gå ihop och som i många fall går på knäna.

Därför är jag glad att regeringen har tagit situationen på allvar redan från start och nu satsar på många av dessa verksamheter när man tillför medel och överväger regelförenklingar. Det viktiga är ju att de barn och ungdomar som kommer hit, som flytt för sina liv, får en bra start, en bra uppväxt och ett bra liv i Sverige.

Fru ålderspresident! Å ena sidan görs det fantastiska insatser varje dag i Sverige för ensamkommande flyktingbarn. Det handlar framför allt om den personal som arbetar på boenden och i socialtjänsten och som gör sitt allra yttersta för att de barn och ungdomar som placeras ska känna sig trygga och må så bra som det bara är möjligt i den situation de befinner sig i och med de erfarenheter de bär med sig från krig och flykt.

Det handlar om personal i skolan och i vården som gör sitt yttersta för att barnen ska få det bra och om alla de engagerade frivilligarbetare som tar av sin fritid för att göra ankomsten till Sverige lite bättre och för att skapa ett välkomnande och en bra introduktion till det svenska samhället. Och inte minst handlar det om alla de gode män och kontaktpersoner som ger barnen och ungdomarna en trygg punkt i vardagen.

Å andra sidan är jag fullt medveten om den ibland mycket tuffa situation som barnen, ungdomarna och personalen såväl i socialtjänsten som i skolan och på boendena har. Situationen är ansträngd.

Vid en kartläggning som Socialstyrelsen gjort har 43 av 50 tillfrågade kommuner uppgett att de verksamheter som rör ensamkommande är allvarligt eller kritiskt påverkade. Det gäller både själva utredningsarbetet och möjligheten att hitta placering till barnen.

Hälften säger att det finns för få platser både i HVB och i familjehem. 45 kommuner säger att övrig verksamhet påverkas av arbetet med ensamkommande.

Dessutom vittnar kommunerna om hur priserna per natt på boenden ökat drastiskt och hur de tvingas betala skyhöga belopp till privata bolag för de ensamkommande flyktingbarnens boende. Detta är naturligtvis oerhört problematiskt. Därför har regeringen nu gett Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att kartlägga och analysera HVB och konsulentstöd till familjehem och jourhem. Detta ska redovisas senast den 30 december i år. Uppdraget är avgränsat till HVB och konsulentstöd för barn och unga. Det har fokus på enskilt bedriven verksamhet, men på flera områden ska jämförelser göras med verksamheter som bedrivs i kommunal regi.

Det är otroligt viktigt att vi har koll på vad vi får för de skattemedel som satsas.

Fru ålderspresident! Barns bästa är en av våra främsta prioriteter. Därför krävs det ytterligare dialog med berörda myndigheter och kommuner om hur vi ska klara av att säkerställa barnperspektivet i alla delar av mottagandet av dessa barn och unga. För att vända situationen är det mycket som behöver göras.

Vi ser ett tydligt behov av en översyn av hela mottagningssystemet. Det skulle exempelvis kunna ske genom ett tilläggsdirektiv till den utredning som redan finns, om en översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Men parallellt med att man hittar en långsiktig lösning måste vissa saker göras här och nu. Därför tror jag att regeringens insatser hittills har varit helt rätt.

Regeringen har genomfört en mängd olika förändringar som vi vet kommer att skapa en bättre situation för de ensamkommande barnen.

För första gången någonsin riktas pengar speciellt till den sociala barn- och ungdomsvården, som ska gå till personalförstärkning och satsningar på kompetens och kvalitet. Regeringen satsar 1 miljard kronor under mandatperioden för detta. Genom den flyktingöverenskommelse som slöts förra året får landets kommuner också 8 miljarder kronor extra för att klara av situationen på ett bra sätt.

Stödboendeformen för barn och unga, 16-20 år, infördes i socialtjänstlagen den 1 januari 2016. Det var en reform som berörda parter länge efterfrågat.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utforma en satsning för att stärka bemanningen i den sociala barn- och ungdomsvården. De har också fått i uppdrag av regeringen att samordna informationsinsatser om familjehem, jourhem, kontaktpersoner, kontaktfamiljer, gode män och särskilt förordnade vårdnadshavare, samt att fördela 24 miljoner till kommunerna för utveckling och kompetenssatsning inom den sociala barn- och ungdomsvården för socialsekreterare och chefer. Den 30 november förra året öppnades också Socialstyrelsens svarsfunktion med uppgift att besvara frågor och ge stöd till kommunernas socialtjänst med anledning av flyktingsituationen.

Regeringen underlättar också kommunernas mottagande av ensamkommande barn. Det handlar om förenklingar av regelverket och om att minska den administrativa bördan. Kommunerna får även mer resurser för att de nyanlända barn som behöver skolgång ska få det.

Den 28 januari i år gav regeringen Migrationsverket i uppdrag att ta fram en ny modell för anvisning av asylsökande ensamkommande barn och unga. I den modellen ska barnen anvisas till alla de 290 kommunerna utifrån en fastställd andel av det totala antal som väntas söka asyl i Sverige. Det är på tiden att rika kommuner slutar att fly undan ansvar. Det vi kräver av EU måste vi också kunna lösa på hemmaplan - det är en fråga om trovärdighet.

Fru ålderspresident! Sammanfattningsvis: Det är en ansträngd situation, men regeringen tar den på allra största allvar. Det är glädjande att vi nu kan se flera goda exempel på hur kommunerna nu börjar använda de 8 miljarder som flyktingöverenskommelsen innebar. Man anställer exempelvis socialsekreterarassistenter, något som länge varit efterfrågat, och mycket mer.

I Socialstyrelsens rapport från förra veckan stod det också klart att nästan alla kommuner nu klarar sitt arbete, även om läget fortfarande är ansträngt.

Sverige behöver reformer. Vi behöver investeringar och nya samarbeten för att hålla ihop som land och gå stärkta ur den här situationen. Om hela Sverige arbetar tillsammans är det få saker som vi inte klarar av. Då kan krisen vändas till en framgång, och det är en möjlighet som vi inte får missa.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Inledningsvis vill jag, precis som Yasmine Larsson gjorde i sitt anförande, framhålla alla som faktiskt varje dag kämpar oerhört hårt för att göra så mycket de kan för alla de ensamkommande och utsatta barn som i dag finns i Sverige. Det är enorma insatser som görs, inte minst av socialtjänstens medarbetare. Det kan vi tillsammans betona, är jag övertygad om.

Men jag blir sedan oroad över Socialdemokraternas ingång i ett sådant här allvarligt läge. Vi kan nu konstatera att vi har ännu fler ensamkommande barn och unga hittills i år än tidigare år. Jag tror att man inför det ska vara oerhört ödmjuk och vara redo att ompröva, förnya och tänka på ett helt annorlunda sätt än vad man hittills har gjort för att mäkta med de stora ambitioner som vi ändå har när det gäller att hjälpa utsatta barn.

På hearingen blev det väldigt tydligt när fackförbund och andra betonade att socialtjänst och socialtjänstlagen inte är riggade för den här situationen - när så många under så kort tid behöver så mycket hjälp. Det gäller HVB, familjehem och elevhälsa, för att nämna några områden. Då är det viktigt att ompröva och förnya.

Senast i dag valde Socialdemokraterna att avslå ungefär 160 olika yrkanden på socialtjänstens område. Inget föll Socialdemokraterna i smaken.

Jag har en första fråga till Yasmine Larsson. Moderaterna föreslog redan den 29 oktober att vi skulle införa medicinska åldersbedömningar för att hjälpa just barn och unga och inte hjälpa andra som inte är barn och unga. Är Socialdemokraterna beredda att ompröva det?

Fru ålderspresident! Jag håller med Cecilia om att det är en allvarlig situation som vi behöver se över. Vi har sagt att vi är redo att se över exempelvis mottagandesystemet för ensamkommande. Jag tror också att det är saker som vi måste titta på och som vi måste ompröva.

Men jag tror att det är viktigt att vi håller fast vid och poängterar att situationen inte har uppkommit på grund av att vi har en flyktingkris och att det är många människor som kommer hit. Socialtjänsten var hårt ansträngd långt tidigare. Därför tror jag att det är viktigt att de åtgärder som vi vidtar också är långsiktiga. Vi behöver göra vissa saker här och nu, men vi behöver också se det ur ett perspektiv som handlar om att det här är åtgärder som ska hålla länge. Jag tror inte att det här är en situation som löses med tillfälliga och snabba reformer, utan vi behöver se över hela systemet. Vi kommer att behöva se över hela socialtjänstlagen. Vi kommer att behöva se över mottagandesystemet. Men låt oss göra det i den takt som krävs för att få långsiktiga lösningar!

Fru ålderspresident! Jag vill upprepa min första fråga till Socialdemokraterna och Yasmine Larsson. Moderaterna föreslog den 29 oktober att man skulle möjliggöra medicinska åldersbedömningar just för att vi ska kunna hjälpa dem som är barn och unga och för att rätt insatser enligt socialtjänstlagen ska komma dem till del. Är Socialdemokraterna beredda att ompröva sitt tidigare ställningstagande och möjliggöra medicinska åldersbedömningar?

Jag har en andra fråga till Yasmine Larsson - jag ger nu en möjlighet för Socialdemokraterna att svara på den i det andra replikskiftet. Man säger att man är beredd att förändra och göra andra långsiktiga insatser. Är man då beredd att tumma på kvaliteten i socialtjänsten? Är man beredd att sänka kraven ytterligare? Det är redan i dag låga krav på kvalitet. Alla boenden har inte ens ett generellt tillstånd för att utöva sin verksamhet. Vi vet inte i grunden om man gör helt rätt från början enligt de kvalitetskrav som vi ställer från Sveriges riksdag.

Det är mina två konkreta frågor till Socialdemokraterna.

Fru ålderspresident! Jag tror att det är viktigt att vi i den situation vi befinner oss i tar de myndigheter och de verksamheter som arbetar med det här på allvar, som säger att det är ett problem i dag att vi inte vet vilken ålder de som till exempel finns i skolan och på HVB har.

Nej, jag tror inte att det är bra att tumma på kvaliteten i den situation som vi befinner oss i. Men jag tror att det är viktigt att vi hittar lösningar för de här verksamheterna och att vi lyssnar på verksamheterna och myndigheterna för att hitta bra lösningar också framöver. Jag tror som sagt inte att det här är en situation som vi bara har här och nu. Det är en situation som vi måste lösa på lång sikt. Det är viktigt att vi inte gör lösningar bara i den situation som vi i dag är i utan också vågar se framåt.

Fru ålderspresident! Jag tänker börja ungefär där det förra replikskiftet slutade.

Yasmine Larsson säger att det inte är ett läge där vi ska göra tillfälliga saker, utan det behövs åtgärder som ska hålla länge. När det gäller de generella utmaningar som socialtjänsten har och har haft under en längre period håller Kristdemokraterna helt och hållet med. Det är viktigt att vi ser över de grundläggande förutsättningarna för att vi ska kunna ha en organisation och resurser. Det handlar om förutsättningar för att socialtjänsten på ett grundläggande sätt och med god kvalitet ska kunna hjälpa barn, familjer och andra i utsatta situationer som man kan hamna i.

Men nu har vi en unik situation. I den lägesrapport som MSB kom med den 20 oktober förra året uppmärksammade man för första gången hur särskilt utsatt läget och situationen var för de ensamkommande barnen. Det var den 20 oktober. Sedan har det här återkommit. Hela november har gått. Hela december har gått. Hela januari har gått. Hela februari har gått.

Det här betänkandet föranleddes av att Kristdemokraterna i och med det nya och unika läge vi hade väckte en motion med ett förslag om hur vi ska kunna hantera just den här situationen, som är unik och behöver särskilda lösningar. Då är utskottets svar att det krävs en översyn av mottagningssystemet som skulle kunna ske genom ett tilläggsdirektiv till utredningen om en översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Och frågorna skulle kunna beaktas vad gäller en ny ordning för boende i samband med mottagandet.

Det har gått mer än fyra hela månader. Varför har ni inte gjort det här under den tiden? På andra områden har regeringen visat att man kan göra saker snabbt.

Fru ålderspresident! Jag har stor förståelse för Emma Henrikssons och Kristdemokraternas förslag. Vi är i behov av att se över mottagandesystemet. Jag tror att man måste göra det, och jag tror att det är bra att ge ett tilläggsdirektiv till den utredning som redan finns i dag.

Men jag är inte övertygad om att det förslag som Emma Henriksson och Kristdemokraterna lägger fram är det bästa förslaget. Jag är heller inte övertygad om att det är det förslag som de berörda verksamheterna och myndigheterna tycker är bäst. Jag tror att vi behöver utreda detta ordentligt. Jag tror att det är en reform som behöver finnas lång tid framöver och att vi ska utreda det grundligt. Låt oss göra det! Låt oss försöka ge ett tillläggsdirektiv till den utredning som finns och se över möjligheterna att ändra exempelvis ansvarsförhållandet mellan kommun och stat!

Fru ålderspresident! Jag blir inte jättemycket lugnare av att höra att ni tänker att det här eventuellt kan vara ett bra förslag men kanske inte det bästa och mest ändamålsenliga. Jag är också ödmjuk inför det. Det är klart att det kanske inte är lösningen med stort L, men det kan vara en dellösning.

För att man ska kunna genomföra en sådan här sak måste man börja utreda och börja se: Är det här det bästa, eller behöver man vrida på det på något sätt? I stället avstyrker utskottet vårt förslag och säger att man kanske skulle kunna lägga in det i ett direktiv och en utredning som kanske skulle kunna börja jobba så småningom.

Sedan den 20 oktober har vi förspillt tid. Vi har blivit överens om att vi ska ge mer resurser till kommuner och landsting för att de ska kunna utföra arbetet. Det är bra. Det är viktigt. Det är också en del av lösningen. Men vi har inte gett de verksamheter som ska ta detta stora ansvar tillräckliga förutsättningar att lösa detta.

Vi har alla hört kommuner säga att det inte bara handlar om pengar. Det handlar även om andra förutsättningar. Om man sätter ut annonser och söker nya medarbetare till sin socialtjänst och inte får sökande räcker det inte att man har pengar på kontot för utbetalning av löner. Det måste faktiskt finnas någon som kan utföra arbetsuppgiften. Det hjälper inte att vi har socialsekreterare om de får lägga en stor del av sin arbetstid på att resa kors och tvärs över landet i stället för att fokusera på att göra det som bara de kan göra och det som de kan göra bäst.

Vi behöver unika lösningar eftersom det är en unik situation. Och det ska vara ett komplement till det som vi behöver göra också för det långsiktiga och det hållbara, som självklart måste vara den totala ambitionen och som jag bedömer att vi alla är överens om.

Frågan är: Varför har ni inte under den tid som redan har gått gett tillläggsdirektiven? Varför har ni väntat?

Fru ålderspresident! Som jag inledde med att säga har jag stor förståelse för den frustration som man känner, inte bara från Kristdemokraterna utan överallt. Det är en unik situation. Man kan tänka sig att det kan finnas unika lösningar. Man kan också tänka sig att det kan finnas lösningar som håller under lång tid men som tas fram i en unik situation.

Jag tror att vi är i stort behov av andra möjligheter, andra reformer och ett annat sätt att ansvarsfördela. Men jag är helt övertygad om att vi måste utreda möjligheterna att göra en förändring som fungerar i dag men som också fungerar på sikt.

Det förslag som Kristdemokraterna lägger fram har jag, som sagt, stor förståelse för. Men jag är inte övertygad om att exempelvis Statens institutionsstyrelse ska ha ansvaret och så vidare.

Jag är helt övertygad om att något behöver göras. Men jag är inte övertygad om att detta är rätt sätt att göra det på.

Fru ålderspresident! Det finns mycket allmänt att säga om frågan om ensamkommande barn. Om jag skulle säga allt som jag känner och som oroar mig skulle de åtta minuter som jag har anmält inte räcka till. För att inte sväva ut alltför mycket tänker jag vara ganska kortfattad och fokusera på det betänkande som vi debatterar i dag. Det har inte tillkommit på grund av att regeringen har lagt fram något förslag, utan det har tillkommit på grund av motioner som har kommit in på olika sätt.

Motionerna handlar bland annat om att inrätta ett nationellt kriscentrum, kommunernas ansvar för rekryteringar och förutsättningar för familjehem och jourhem. Det är viktiga saker som lyfts fram i motionerna. Det svar som ges med anledning av motionerna är att regeringen på ett eller annat sätt jobbar med frågorna. Det är såklart jättebra. Men vi hör här i dag att det uppenbarligen inte är tillräckligt.

Utskottet har på förekommen anledning fått mycket information och många lägesrapporter från olika myndigheter, och alla vittnar om ett havererat system. Någon myndighet valde att kalla det kortslutning i systemet.

Den information som vi har fått till utskottet har i allra högsta grad varit alarmerande och inte minst chockerande. Att sitta och höra hur illa det är gör ont i hela kroppen. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att om Sverige som land har bestämt sig för att på ett eller annat sätt öppna famnen och ta emot så många ensamkommande måste vi också kunna göra det på ett bra och säkert sätt. Det anser jag att vi inte gör i dag.

Den alarmerande information som vi har fått av myndigheter berör inte bara de ensamkommande barnen. Den handlar också om verksamheten som sådan. Det är en hårt belastad verksamhet som bland annat har till uppgift att utreda och eventuellt placera barn i noga granskade hem, men man kan i dag inte göra ett bra jobb. När situationen är som den är drabbas såklart inte bara de ensamkommande som ska utredas utan även socionomer och annan personal.

Många kommuner har, som vi har hört här i dag, lex Sarah-anmält sig själva för att de inte har lyckats fullgöra sina förpliktelser och inte har kunnat följa den lagstiftning som finns.

Arbetsbelastningen har dessutom inneburit att barn har placerats utan att deras specifika behov har utretts och utan möjlighet till vidare uppföljning, vilket kan bli livsavgörande för barn och unga.

Arbetsbelastningen har också lett till att socionomer väljer att sluta för att de inte klarar av den press och den stress som arbetet har kommit att innebära. Att ständigt arbeta men aldrig komma i kapp och känna sig nöjd med det arbete som man gör har inte sällan varit orsaken.

Personalen inom vård och omsorg gör ett fantastiskt arbete under rådande omständigheter. Men risken för att många slutar för att de inte orkar fortsätta är överhängande. Därför menar jag att det är viktigt att poängtera, som vissa har gjort här, att det är systemet, regelverket, en felaktigt förd politik och de dåliga förutsättningarna som har orsakat detta. Det är inte yrkeskårens fel.

Vi kan kalla det för kortslutning i systemet, ett socialt haveri eller vad vi vill. Men någonting måste göras, och det måste göras skyndsamt.

Det är inte rimligt att vi har kommuner som placerar barn i HVB och i familjehem som inte ens har blivit godkända att bedriva någon verksamhet på grund av att ingen har haft tid att kolla upp dem. Snarare har man i kommunerna dragit en lättnadens suck över att lösa dagens problem och hitta några få lediga platser. Vi kan alltså ha outredda barn i en verksamhet eller i ett hem som inte ens har tillstånd att bedriva en verksamhet, och detta i en tid då regeringen nyligen har stängt dörren för dem som har velat söka bidrag för den vanvård som de utsattes för när de var unga. Vad är det som säger att vi inte får ett liknande scenario framöver?

Det finns redan larmrapporter om att många barn, framför allt flickor, utnyttjas för att sköta hem och hushåll, passa barn med mera så till den milda grad att de inte hinner göra sina läxor eller delta i fritidsaktiviteter. Detta går såklart inte att jämföra med vanvård, men vem vet vad som händer bakom de stängda dörrar som vi ännu inte har lyckats öppna och granska?

Av Migrationsverkets prognos från förra månaden framgår det att 12 000-27 000 ensamkommande kan komma att söka asyl i Sverige 2016. Detta är alltså vad som beräknas vänta en redan hårt ansatt verksamhet som dessutom lider brist på socionomer.

Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har redan tidigare, före denna krissituation, varit under stor press och hårt belastad. När situationen nu är extraordinär krävs det också extraordinära åtgärder, kanske större åtgärder och förslag än de som vi har sett i dag.

När de gäller HVB rapporterar Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om undermåliga lokaler, bristande bemanning och säkerhet, ensamkommande som lämnas ensamma, flickor och pojkar blandat. Man rapporterar också om stora problem med vägglöss med mera.

Ett annat problem som också lyfts fram av olika myndigheter är det faktum att många av de ensamkommande är äldre än vad de egentligen har uppgett, vilket kan leda till problem i verksamheten och när det gäller säkerheten för övriga boende.

Någon större möjlighet att anmäla att någon har uppgett felaktig ålder finns dock inte på grund av sekretessen. Därför menar vi att man skyndsamt måste lägga fram ett förslag för att se över den sekretesslagstiftning som finns på området. Vi menar också att det är minst lika viktigt och minst lika brådskande att lägga fram förslag när det gäller åldersbestämning.

I dag finns tyvärr inget sådant förslag att ta ställning till, men jag förutsätter att statsrådet och regeringen har reagerat med samma oro som vi andra. Jag förutsätter också att viljan att komma till rätta med problematiken är lika stark som hos oss och att detta görs ytterst skyndsamt.

Det är inte rimligt att vi har personer som uppenbart är äldre, och som i vissa fall har konstaterats vara äldre, än vad som har uppgetts och räknas in i kategorin ensamkommande barn och befinner sig i verksamheten och riskerar att denna påverkas negativt.

Gällande regelverk bakbinder således personalen. Dessutom rapporteras det om att det varierar i landet när det gäller hur man hanterar frågan, vilket i sig också är ohållbart och orimligt.

Staten måste ta ett större ansvar än i dag gentemot kommunerna, vilkas situation är hårt ansatt. Jag vet att en del redan görs, men det finns all anledning att se över hur man på bästa sätt kan skapa bättre förutsättningar för kommunerna och framför allt säkerställa likvärdighet i alla kommuner genom tydliga riktlinjer och minimikrav.

Fru ålderspresident! Framför allt behöver Sverige, som någon har sagt, få andrum att återhämta sig. Vi måste få till stånd en ansvarsfull invandrings- och integrationspolitik. Vi kan inte fortsätta att ha den generösa invandring som vi har i dag om vi inte kan göra det på ett bra sätt.

Det är dags att börja inse hur verkligheten ser ut. Vi kan inte avfärda det hela med att säga att situationen vi har i dag inte har uppkommit på grund av flyktingströmmen. Det är dags att börja ta ansvar!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! Det är ett mycket allvarligt läge. Det tror jag inte att någon vare sig i det här rummet eller utanför det kommer att förneka. Men det är också viktigt att vi på ett korrekt sätt beskriver de utmaningar som finns för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt siktar mot reella problem.

Därför blev jag lite bekymrad när vi i förrgår, tror jag att det var, på Sverigedemokraternas hemsida - jag kollade precis, och det ligger fortfarande kvar - fick läsa en redogörelse för vad som har berättats för oss i utskottet i samband med hanteringen av den här frågan. Pressmeddelandet inleds med: "Personal som bär pistol och barn som ingen vet var de är. Detta är verkligheten på många av de HVB-hem som ökar i antal i Sverige", och så fortsätter det.

Jag har varit med på utskottets samtliga sammanträden. Jag har också haft kontakt igen med de myndigheter som har pratat om just säkerhetsfrågorna och fått bekräftat min bild av vad de sa och hur det faktiskt ser ut. Vi har till utskottet inte fått information om att någon ska ha burit specifikt pistol. Den uppgift vi fick - den uppgift som är korrekt och sann - är att det är en företrädare, alltså en huvudman, som vid ett tillfälle på ett boende har varit beväpnad. Vad för typ av beväpning det var, det vill säga om det var någon form av stickvapen eller så, har vi ingen aning om. Det har nämligen inte framkommit.

Min fråga till Sverigedemokraterna är därför: Förutom att ni siktar in er enbart på åldersfrågan, som också är viktig och som jag gärna kommer tillbaka till, är det inte viktigt för er att beskriva verklighetens stora problem korrekt i stället för att måla upp en bild som ger en annan verklighetsbeskrivning än vad som faktiskt är fallet?

Fru ålderspresident! På tal om att beskriva verkligheten som den är: Emma Henriksson säger att jag skulle ha siktat in mig enbart på åldersbestämning, och det är ju inte riktigt korrekt. Jag talade om problemen med socionomer, problemen med att vi inte kan få tag i boenden och så vidare. Att jag bara skulle ha riktat in mig på just åldersbestämning är alltså inte en riktigt korrekt beskrivning det heller, om vi ska utgå från sådana.

Vad gäller det som togs upp på utskottsmötet står såklart ord mot ord. En del har sekretess och kan inte framföra sin åsikt, men det sas att man hade sett fall där någon bar pistol. Man sa pistol, och man nämnde att den satt i linningen och så vidare. Det är klart att det kanske inte har framgått hur många, men att det hade förkommit fall sa man. Om det sedan skulle vara ett eller flera går såklart att kontrollera i efterhand. Att man inte vet var barnen är framkom tydligt, och att barn försvinner är ingen hemlighet.

Det är alltså den beskrivning vi har fått och som Sverigedemokraterna senare har redogjort för.

Fru ålderspresident! Jag har inte bara pratat med den myndighet som faktiskt var där och redogjorde för vad som sas och, inte mindre viktigt, vad som faktiskt har hänt - vad de faktiskt har sett på sina inspektioner. Det har handlat om ett ärende. Det är klart att det är fruktansvärt allvarligt, men man kan inte ge bilden att det är detta som är den stora utmaningen.

När det gäller Sverigedemokraternas förslag och att jag uttryckte det som att det är det ni har riktat in er på beror det på att jag tittar på vilka förslag Sverigedemokraterna de facto lägger fram. Jag har inte i våra handlingar, i behandlingen av detta ärende eller i något annat som gäller de ensamkommande barnen sett något förslag som Sverigedemokraterna har presenterat, yrkat på eller lämnat in en motion om som handlar om att förbättra situationen för de barn vi de facto har ett ansvar för. Det skulle glädja mig mycket om Sverigedemokraterna hade sådana förslag, men jag har inte kunnat se något sådant. Därför får Carina Herrstedt jättegärna redogöra för om Sverigedemokraterna har sådana konkreta förslag.

Min andra fråga gäller specifikt åldersbedömningar. Det är nämligen allvarligt om det är så att vuxna personer befinner sig på boenden som är för barn, och i så fall ska vi åtgärda det. Vi måste hitta bättre sätt. Vi har fått indikationer på att man på vissa håll bedömer att sekretessen kan vara ett hinder. Vi har också indikationer på att det finns kommuner där man, om det är någon man bedömer som vuxen, utan problem kontaktar Migrationsverket. Sedan är den personen inom ett dygn på ett boende för vuxna.

Frågan till Sverigedemokraterna blir: Hur bekymrade är ni i det fall det skulle vara så att vi riskerade att bedöma ett barn som vuxen?

Fru ålderspresident! Först och främst har det inte funnits möjlighet att inkomma med motioner till det här betänkandet, utan det handlar om motioner som har lämnats in sedan tidigare.

När det gäller vad vi har som förslag har vi talat om åldersbestämning och om att förändra sekretesslagstiftningen för att kunna skydda både dem som är äldre och dem som är yngre. Vi har också sedan tidigare budgeterat för antalet socionomer, vilket i sin tur påverkar om de barn som de facto kommer hit får den hjälp de förtjänar. Det är bland annat de frågorna vi har lyft upp.

När det gäller sekretessen är det ganska klart och tydligt vad som gäller inom socialtjänstlagen. Det står så här: "På grund av sekretessen som gäller inom socialtjänsten (26 kap. OSL) får inte socialtjänsten - vare sig socialsekreteraren eller vårdgivaren - om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom lider men - kontakta Migrationsverket angående eventuella misstankar kring uppgiven ålder."

Om någon är felaktigt bedömd får man alltså inte kontakta Migrationsverket och påtala detta. Där har vi ett jättestort problem, och vi föreslår att man ser över sekretesslagstiftningen just för att skydda de barn som är på boenden i dag.

Fru ålderspresident, åhörare och ledamöter! Socialutskottets betänkande 18 om ensamkommande barn är ett så kallat motionsbetänkande, vilket bland annat betyder att betänkandet inte hanterar några förslag från regeringen.

Med anledning av Cecilia Widegrens anförande och den problembeskrivning hon gav vill jag, fru ålderspresident, inleda mitt anförande på följande sätt.

I oktober 2007 antog Nordiska rådet mitt förslag om att de nordiska länderna i internationella forum, till exempel EU och FN, skulle starta ett arbete med att skapa regler för de stora migrationsvågor som vi var många som redan 2006 ansåg var tydligt i antågande. De nordiska ländernas regeringar, inklusive den konservativa alliansregeringen, var dock inte särskilt entusiastiska inför rekommendationen från Nordiska rådet. Ni i alliansregeringen har alltså ett mycket stort ansvar för den uppkomna situationen.

Att de stora folkvandringar vi nu ser i världen har varit på gång sedan lång tid har nog de flesta som arbetat med internationella frågor och biståndsfrågor insett sedan länge. Det förändrade klimatet i världen förorsakar både svår torka i många områden och översvämningar i andra områden. Det leder i båda fall till svårigheter att försörja sig, vilket tvingar folk att röra på sig. Det leder i sin tur till trängsel i de områden där det finns dricksvatten och jord att odla.

När folkgrupper rör sig är det faktiskt ofrånkomligt att det uppstår konflikter. I dagsläget säger man att minst 60 miljoner människor är på flykt och att närmare 1 miljon av dem befinner sig i läger eller på väg i södra Europa, främst i Grekland och i Balkanområdet. Bland dem finns många, många barn, och en del av dem står utan några vuxna anhöriga.

Naturligtvis skulle jag än en gång kunna slå mig för bröstet och säga: Vad var det jag sa? Men det finns naturligtvis ingen glädje i att återigen ha rätt i sak. Tvärtom är det med stor sorg som jag konstaterar att våra nordiska regeringar, inklusive alliansregeringen, inte förmådde nå den klarsyn som Nordiska rådet lyckades lyfta sig till hösten 2007.

Att det i grunden är klimatförändringen som är den bakomliggande orsaken till de stora globala folkomflyttningar som vi nu bara ser början på, och som kommer att prägla de närmaste årtiondena, är det tyvärr fortfarande många som försöker blunda för och till och med förnekar.

När EU-länderna nu försöker fördela ansvaret för mottagandet under den stress som de redan pågående stora folkvandringarna innebär kanske en del börjar inse att det hade varit klokt att förhandla fram regelverk för den hanteringen i tid, under lugnare former. Hade de nordiska ländernas regeringar lyssnat till Nordiska rådet 2007 kanske vi hade haft ett regelverk på plats redan 2011-2012 och en organisation på plats kanske redan för något eller några år sedan för att hantera den situation vi i dag befinner oss i. Det är bara sorgligt att det då, för nio år sedan, inte fanns en vilja att ta tag i situationen.

Fru ålderspresident! Under 2015 anlände fler än 160 000 flyktingar till vårt land, och av dem var över 35 000 ensamkommande barn. Detta har nästan alla här redan påpekat.

Bakgrunden till den motion i betänkandet som inte härrör från allmänna motionstiden, utan som är väckt med anledning av händelse av större vikt som det heter, är den dramatiska ökning av såväl flyktingar som ensamkommande barn som skedde under hösten 2015. Det var över 39 000 ankommande i oktober och över 36 000 i november. Av dessa var drygt 9 000 ensamkommande barn under oktober och bara marginellt färre under november. Självklart är den enorma förändring som har skett väldigt svårhanterlig för vårt land.

Jag har därför full förståelse för den nästan desperation som återspeglas i motionen från november med anledning av den dramatik som då utspelade sig på många platser runt om i landet. Det var många som drogs med i den nästan krisstämningsartade känslan, som det självklart fanns fog för under senhösten.

Utan tvekan innebär en så stor verklighetsförändring som vi såg i höstas att vi måste ställa oss frågor kring huruvida den organisation och den ansvarsfördelning som vi har i vårt land är funktionell och den rätta. Frågan kan ställas, som man gör i motionen, om staten ska ta mer ansvar. Är det just för ensamkommande barn staten ska ta ett ökat ansvar eller är det för andra delar? Behövs det en annan myndighetsstruktur? Ska kommunernas ansvar utvecklas och förändras på något sätt? Det finns många komponenter att fundera på när det gäller att hantera den nya verklighet som jag menar att vi befinner oss i.

Vi i Miljöpartiet delar utskottets uppfattning att den förändrade verkligheten, troligen under lång tid framöver, innebär förhöjda nivåer av ankommande flyktingar och att det i sin tur motiverar eller, på politikerspråk, föranleder en översyn av former för ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Vi utgår från att regeringen kommer att initiera ett sådant mer långsiktigt arbete. Det förutsätter utredningar som måste få ta sin tid. Det är alltid farligt att ha för bråttom med att göra stora förändringar i krissituationer. Det kan straffa sig i slutändan. Det är ungefär så som jag tycker att man ska argumentera för att avslå motionen. Den är bra som en återspegling av situationen och stämningen då, men åtgärderna måste ha en mer långsiktig och genomtänkt grund.

Självklart måste den aktuella situationen hanteras. Och som tur är har vi både en regering och många myndigheter som i höstas lugnt och sansat tog sig an situationen, som vi väl kan kalla för en oväntad utveckling.

I betänkandet finns beskrivet en jättearsenal av beslut och åtgärder som regeringen och myndigheterna vidtog, och fortsatt vidtar, med anledning av det som hände i höstas och för att hantera de problem som löpande uppdagas. Bland annat tillfördes ett stort antal miljarder - 11 miljarder har jag för mig att det står i betänkandet - på grund av det ansträngda läget, varav huvuddelen går till kommunerna.

Jag ser att tiden har gått fort, så jag tänker inte ta kammarens tid i anspråk för att räkna upp alla de regelförenklingar och medelstilldelningar som finns uppräknade i betänkandet. Dels har Socialdemokraterna redan berättat om det, dels antar jag att ministern kommer att säga mer om det.

Fler uppföljnings- och utvärderingsuppdrag har också lämnats, och det tror jag är viktigt för att vi ska dra lärdom av det som har hänt.

Det finns alltid en del mindre seriösa aktörer som när det sker stora förändringar från samhällets sida ser möjligheter att tjäna stora pengar. Vid överlappningar från ett system till ett annat är det normalt - jag har varit med så länge att jag tror att jag kan säga det - att samhället har svårt att klara kvalitetskontrollen vid förändringar av hur man löser frågor.

När verkligheten förändras så snabbt som den gjorde i höstas krävs också snabba åtgärder. Det finns förslag i motionerna från allmänna motionstiden som behandlas i betänkandet. När jag läser motionerna tycker jag att verkligheten har förändrats så mycket att det mesta som står i dem redan är överspelat. Därför tycker jag att man kan avslå även dessa och bifalla utskottets förslag till beslut.

Regeringen rustar nu upp våra system personellt genom att tillföra resurser så att fler människor kan anställas på de ställen där det behövs. Man tillför också andra typer av resurser, justerar lagar och annat som man kan göra snabbt utan stora utredningar. Detta gör man för att Sverige ska klara att ta det ansvar som ju ett rikt och välmående land måste ta i en tid då det är väldigt svårt för hela mänskligheten, för så ser det ut i dag.

Folkvandringarna kommer att öka i takt med att klimatet på planeten blir alltmer oberäkneligt så att det blir allt svårare att leva här. Därför är det viktigt att Sverige nu växlar över från att se den nya verkligheten - vi måste inse att det är en ny verklighet - som exceptionell och krisartad till att i stället ställa om och inse att vi har en ny vardag som vi måste hantera. Vi måste bygga infrastruktur, bostäder och allt annat som behövs för att till exempel de ensamkommande barnen som kommer till Sverige ska kunna utveckla sin fulla potential och berika alla oss andra i framtiden.

Som påpekats tidigare får självklart inte ambitionen att klara denna uppgift ske på bekostnad av att andra ansvarsområden som myndigheterna har, till exempel socialtjänsten, blir eftersatta. Det finns tydligt redovisat i betänkandet med citat av flera av socialministerns interpellationssvar och svar på frågor.

Jag vill avsluta med att säga att även om antalet ensamkommande barn för tillfället inte är så stort - det är fortfarande stort, 600 i januari - måste vi rigga en förmåga att hantera en betydligt högre och troligen mycket långvarig, kanske rentav permanent, hög nivå.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tackar dig, Jan Lindholm, för möjligheten att ställa några frågor och möjligen också ge något svar, för det lät i ditt anförande som att det kanske inte står riktigt klart för dig vad vi kristdemokrater har föreslagit.

Jag vill dock börja i den ände som handlar om Miljöpartiets agerande. Du nämnde i ditt anförande att det enligt ert förmenande är farligt att ha för bråttom. Så kan det absolut vara ibland. Men låt mig ställa det förslag vi har lagt fram i relation till hur Miljöpartiet och Socialdemokraterna agerade under hösten.

Med bara några dygns varsel lade regeringen först fram förslag om att stänga bron till Danmark, men det förslag som slutligen lades på riksdagens bord handlade om att införa id-kontroller.

Dessa förslag gick inte ens ut på ordentlig remiss. Ingen organisation som företräder mänskliga rättigheter fick möjlighet att ha synpunkter på arbetsmaterialet, alltså ett material som inte ens vi förtroendevalda och än mindre en enskild medborgare i landet fått möjlighet att titta på innan lagrådsremissen skickades iväg. Då hade regeringen otroligt bråttom.

Miljöpartiet var ett av de partier som stod bakom att införa en tillfällig lag i tre år som tillåter id-kontroller i sex månader i taget.

Nu talar vi om ensamkommande barn och om att införa en socialtjänstjour som kan verka över hela landet och rekrytera personal och familjehem.

Fru ålderspresident! Jag uppfattar att Emma Henriksson jämför äpplen och päron. Det handlar om att dels lösa en akut situation, dels bygga en struktur för att hantera problemet långsiktigt.

Jag kan ha missuppfattat Kristdemokraternas motion. Jag uppfattar att det är ett förslag till en del av den långsiktiga lösningen. Men har jag missförstått och det var ett förslag till en sorts krislösning tror jag att ni skulle ha hittat en annan form än att skriva en motion.

Vi måste kunna skilja på dessa båda saker.

I höstas hade vi kurvor som pekade åt ett håll. Jag tror att Emma Henriksson egentligen är lika insatt som jag i vad våra myndigheter sa om hur det såg ut med snabbt ökande sjukskrivningar och med myndighet efter myndighet som var mycket nära att inte klara av ens de mest basala funktionerna. Emma Henriksson vet mycket väl att det i det läget fördes en diskussion om huruvida systemet skulle kollapsa eller inte.

Det är något helt annat än att diskutera det jag upplever att vi utifrån detta motionsbetänkande gör nu. Det handlar om hur vi ska klara av att bygga upp de resurser som behövs för att i framtiden klara en situation som jag menar kommer att vara rätt annorlunda än för några år sedan, med en betydligt högre nivå av mottagande.

Fru ålderspresident! Det är möjligt att det kan uppfattas som att jämföra äpplen och päron. Det jag jämför är hur regeringen agerade på ett område i höstas och hur Miljöpartiet, som en del av regeringen, har valt att agera på ett annat område, nämligen det område vi talar om nu.

Vi vet att det i dag, flera månader senare, finns barn som fortfarande inte har fått en individuell bedömning och att det boende de bor på ännu inte har blivit ordentligt utrett. Det är fortfarande en krissituation för de enskilda barnen i dessa verksamheter. Det händer här och nu, och det har varit så under flera månaders tid.

Det är nödvändigt att vidta akuta åtgärder. Att vi behöver göra långsiktiga saker är vi överens om, men vi måste göra akuta insatser här och nu.

På ett område var regeringen beredd att införa en treårig lagstiftning med id-kontroller ett halvår i taget. Det är väldigt långtgående att vidta en sådan åtgärd. Kristdemokraterna medgav att regeringen kanske behövde ett sådant verktyg men eftersom det var så oförberett skulle denna möjlighet ges en månad i taget under ett halvår. Det är något annat än att anta en lagstiftning i tre år som inte är beredd.

Men på det område vi nu debatterar är Miljöpartiet berett att säga att det nu, enligt utskottets mening, borde tillsättas en utredning. Det har gått flera månader.

På ett område är man beredd att outrett ta jättestora beslut efter bara några dygns beredning och efter att riksdagens lagstiftande församling fått möjlighet att titta på det i bara ett dygn.

Vad är skillnaden? Varför har Miljöpartiet inte varit berett att vidta mer akuta åtgärder på detta område?

Fru ålderspresident! Jag har svårt att förstå Emma Henrikssons resonemang. Det är precis som att regeringen inte skulle ha gjort något. Det är ett tjockt betänkande med mängder av åtgärder som regeringen har vidtagit. Vecka för vecka har det kommit nya åtgärder.

Jag vet att det är jättesvårt i många kommuner. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som tillförs. Det finns ändå ingen att anställa med den kompetens som behövs för att handlägga dessa ärenden på socialtjänsten.

Det är inte så enkelt att man med en snabb lagstiftning kan ändra på den situationen. Mänskliga resurser är begränsade. Det tar tid att hitta personal. Jag vet att många pensionärer på uppmaning av tidigare kollegor gått tillbaka och börjat jobba deltid. Det är fantastiskt att man den vägen kunnat lösa en del handläggningsproblem.

Det jobbas jättemycket på detta på alla nivåer, och när jag läser betänkandet tycker jag att det är ganska fascinerande hur många beslut regeringen har lyckats ta på kort tid.

Jag delar uppfattningen att det inte är bra att det är så många som inte är utredda. Det är inte bra att det finns människor som sitter fast i systemet. Men vi hamnade i den situationen när det var en sådan otroligt snabb ökning i höstas. Jag har svårt att tro att det skulle gå att komma till rätta med detta snabbare. Det börjar att fungera lite sakta här och var i landet, och det får vi vara glada för.

Jag vet att många som är långt över pensionsåldern ställer upp och jobbar med detta. Det handlar ju om att få tag på personer som kan vara med och jobba med detta, och det är inte så himla enkelt. Det är inte bara en fråga om att regeringen tillskjuter pengar, utan det måste finnas människor som har kompetens att sköta detta. En del är att vi försöker att snabba på valideringen så att även nyanlända kan hjälpa till med sin kompetens.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Sverige tog under 2015 emot över 35 000 ensamkommande barn som sökte asyl. Det var en mångdubbling jämfört med tidigare år och en betydande andel av alla ensamkommande barn som sökte asyl i EU:s länder.

De fruktansvärda inbördeskrig som pågår i världen är ett smärtsamt fiasko för Förenta nationerna och för de länder, inklusive Sverige, som ingår där. Lidandet i och omkring Syrien, i flyktinglägren och för flyktingar som stoppas i Grekland är omätbart.

Sverige har och ska ta ett stort ansvar för att göra allt för att få världssamfundet att äntligen få stopp på striderna. Sverige ska också öka sina redan stora humanitära biståndsinsatser och få EU:s länder att öka sitt flyktingmottagande. Här ska Sverige fortsätta att vara ett föredöme.

Det stora antalet asylsökande till Sverige har ansträngt alla som på anställd, ideell eller politisk basis gör sitt yttersta för att barnen ska tas om hand på bästa möjliga sätt. Trots alla dessa insatser är uppgiften så stor att många slits ned, och kommuner rapporterar att de inte kan klara de uppgifter som de är ålagda, vilket naturligtvis är alarmerande. Vi får också mycket oroande rapporter om att kontrollen av dem som närmast ska ta ansvar för barnen, till exempel HVB-hem, ibland brister allvarligt.

Det är alltså utomordentligt viktigt att stat och kommuner gemensamt anslår erforderliga resurser till detta i alla led, så att barnen har det bra, och att man samtidigt jobbar så effektivt man kan och avväger regler så att resurserna kan utnyttjas optimalt, rekrytering ske med tillräckliga kvalitetskrav och kontrollen förbättras.

Centerpartiet har lagt rader av förslag för bättre integration och mottagning av alla asylsökande, naturligtvis också med särskilt fokus på barnen.

Jag vill uttrycka en stor beundran för och tacksamhet mot alla som på detta område i dagens Sverige gör stora och ibland heroiska insatser, både i linjen och genom frivilliga insatser, för att under ofta mycket pressade förhållanden och stor tidspress finna bästa möjliga lösningar med barnens bästa i fokus.

Utskottsbetänkandet behandlar några motioner från främst allmänna motionstiden som föreslår nya initiativ för en nationell krisjour med ansvar för ensamkommande barn samt en nationell översyn av rekryteringen av familjehem.

Jag menar att utskottet delvis tillmötesgår förslagen och hänvisar till det mycket omfattande och möjligen något ostrukturerade arbete som pågår under stor press i regeringen, myndigheterna och kommunerna.

Drygt nio sidor i betänkandet summerar alla de åtgärder som regeringen initierar och som myndigheter, kommuner och kontrollorgan mitt i den enorma arbetsbelastningen sliter med att utreda och implementera.

Låt mig ge några exempel. Socialstyrelsen ska utforma en stimulanssatsning för att stärka bemanningen inom den sociala barn- och ungdomsvården samt också fördela 24 miljoner kronor till kommunerna - 86 000 kronor per kommun - för utbildnings- och kompetensinsatser.

Regeringen har uppdragit åt MSB att på nationell nivå samordna ansvariga aktörers hantering av flyktingsituationen. Sveriges Kommuner och Landsting listade i oktober 2015, för fem månader sedan, omedelbara behov av regelförändringar eller undantag från gällande regelverk för att underlätta för kommuner i mottagandet av ensamkommande barn. Enligt uppgift från Socialdepartementet håller man på och ser över möjliga regelförenklingar.

Det kan vara en fråga till statsrådet inför hennes kommande inlägg, när svaren till Kommunförbundet kommer. De vill helst ha omedelbara insatser, och detta är akut.

Regeringen har givit Socialstyrelsen i uppdrag att samordna informationsinsatser till familjehem och andra samt se över sina egna föreskrifter och råd om HVB-hem.

I januari 2016 uppdrog regeringen åt Socialstyrelsen att göra en fördjupad analys av konsekvenserna för socialtjänsten med anledning av den rådande flyktingsituationen.

Detta var bara några exempel på alla de åtgärder som initieras av regeringen och som sker i myndigheter och kommuner. Det visar vilken press som mottagningssystemet är satt under. Den är svår att ta till sig och givetvis mycket allvarlig.

I november 2015 tillsatte regeringen vidare en särskild utredare som ska föreslå ett sammanhållet system för mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända.

Utskottet anser att det nu finns skäl att göra en principiell bedömning av vilken roll kommunen respektive staten ska ha i mottagandet av ensamkommande barn och att olika lösningar kan och måste övervägas här. Det behövs en översyn av mottagningssystemet, säger utskottet, som den redan tillsatta utredaren skulle kunna göra.

Så är läget. Med detta sagt, fru ålderspresident, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru ålderspresident! Jag vill inleda mitt anförande med att säga att jag är oerhört glad för att vi har samlats här i dag för att debattera ensamkommande barn och därmed barn i samhällets vård. För första gången på många år har de här barnen, de som vi har lovat att ta hand om, blivit en verklig politisk fråga. Tänk att det krävdes en flyktingkris för att inse vilka brister vi har i våra system.

Låt oss därför göra rätt från början och inleda den här debatten i rätt ände. Det kan ibland låta som om den situation vi befinner oss i och de brister vi ser beror på att många människor sökt skydd i vårt land. Denna uppfattning har förstärkts av det faktum att regeringen gjort det nästan omöjligt för ensamkommande barn att komma hit.

Men det är inte de ensamkommande barnen som satt socialtjänsten och dess verksamheter ur balans. Det är i själva verket den bortprioritering av socialtjänsten som skett under lång tid som vi nu ser konsekvenserna av.

Den grundläggande orsaken till den situation vi i dag befinner oss i är de politiska prioriteringar som den tidigare regeringen och Sverigedemokraterna genomfört. Genom effektiv nedmontering av våra gemensamma socialförsäkringssystem har människor som blivit sjuka eller arbetslösa inte längre omfattats av vårt gemensamma skyddsnät utan i stället hamnat i knät på socialtjänsten. Samtidigt har resursfördelning från de fattiga till de rika ökat klyftorna, och de sociala problemen har blivit värre.

Krisen vi ser inom socialtjänsten är således den räkning vi får betala för år av en orättvis ekonomisk fördelning och ett politiskt ointresse för dem som lever i utsatthet. För med handen på hjärtat kan väl ingen här inne påstå att det är en nyhet att socialtjänsten inte mäktar med att följa lagen och behålla personalen eller att barn inte får den hjälp de har rätt till.

Det är väl ingen ny information för er att situationen för familjehem varit ansträngd sedan länge. Det kommer väl inte som en överraskning att ni har gjort det fullt möjligt för fixar-Frasse och galne Gunnar att starta HVB-hem och tjäna miljonbelopp på barn i utsatthet, även om Cecilia Widegren och Moderaterna nu verkar ha svängt lite och inte tycker att det ska vara någon marknad inom välfärden.

Ni kan ju omöjligt ha missat att vi redan förra året motionerade om att våra HVB-hem, där vi placerade ensamkommande barn, inte höll måttet och att det redan då var platsbrist. Eller röstande ni ned motionen för att ni inte hade läst den?

Att nu låtsas som om allt det här är nytt eftersom det bubblar upp när människor blir fler är ohederligt. Vi har vetat länge att den sociala barn- och ungdomsvården har brister från ax till limpa. Men konsekvenserna har inte blivit tillräckligt omfattande, och därför har reaktionerna uteblivit.

I dag är det de ensamkommande barnen som får betala det högsta priset för att politiken vänt bort blicken. I dag är det alla de barn på flykt, som desperat försöker hitta ett land som tar emot dem, som står med notan i hand. Under tiden står vi här, ett av världens rikaste länder, och tar en paus. Det är verkligen skamligt.

Fru ålderspresident! Det är självklart så att det har varit en mycket påfrestande tid för de kommuner som fått bära ansvaret för de barn som nu berikar vårt land. Ingen hade kunnat förutspå att världen runt om oss skulle brinna så våldsamt att flera miljoner människor skulle vara tvungna att fly. Det här är en extraordinär situation som ställer oss inför nya utmaningar. Men det ger oss också möjligheter. Vi kan använda den här situationen som hävarm för att göra det vi skulle gjort för länge sedan.

Det är just därför jag är så glad att vi har den här debatten i dag. Det ger mig hopp om att vi nu kan se den kris som socialsekreterarna har larmat om i flera år. Det ger mig hopp om att vi ska ta i frågan med den kraft som så länge har efterfrågats, att vi ska hitta lösningar både på hur vi ska få ett effektivt och välfungerande mottagningssystem och skapa förutsättningar för socialtjänsten att låta människors behov styra och att vi äntligen ska skapa en barn- och ungdomsvård där barnen och deras rättigheter står i fokus oavsett vilka behov de har.

I utskottets förslag till beslut nämns en del av det arbete som pågår och som vi tror är steg i rätt riktning. Vi är väldigt glada att vi har kunnat vara med att bidra till miljardsatsningen på den sociala barn- och ungdomsvården. Vi välkomnar verkligen det arbete med LVU-utredningen som nu bereds, och vi är helt överens om att det behövs en översyn av mottagningssystemet. Med bakgrund av det arbete som nu pågår kommer vi att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Men om mitt hopp inte ska förvandlas till djupaste besvikelse krävs att regeringen bekänner färg. Ni står nu inför ett helt avgörande vägskäl. Nu är det upp till bevis för om ni har modet att bygga ett starkare samhälle som klarar att möta förändringar eller om ni i stället vill fortsätta borgerlighetens bygge för den redan starka, som vi nu betalar ett högt pris för.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Av de 60 miljoner människor som är på flykt i världen är ungefär hälften barn. Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Bland dem som drabbas allra hårdast finns naturligtvis barnen. Det talas om en flyktingkris. Ja, nog är det en kris - för dem som flyr.

Förra året sökte 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige. Det är en otrolig ökning från året innan, då det var 7 049. Det ansågs då vara många. Det är en kris för de 35 369, och ur det perspektivet bör den här frågan också diskuteras: Hur gör vi för att mottagandet ska bli så bra som möjligt? När det inte fungerar är det de som drabbas.

För att få en helhetsbild över läget ordnade vi i socialutskottet en offentlig utfrågning. Där talade företrädare för regeringen och olika myndigheter men också exempelvis kommuner, föreningar och förbund. Vi fick en ganska samstämmig bild av ett hårt tryck med brist på framför allt socialsekreterare. I Sverige finns många socionomer, men de vill inte jobba i kommunerna. De vill inte jobba i socialtjänsten med barn och unga.

För många kommuner är det svårt att klara av att ge barn ett gott mottagande. Det saknas personal. Det saknas gode män. Det saknas lokaler.

Mediebilden av de ensamkommande är många gånger mycket svart. Det står om bråk på boenden, och alla minns den fruktansvärda tragedin i Mölndal. Men samtidigt är det inte den enda bilden, inte den enda sanna bilden, och flera företrädare på den utfrågning som vi hade lyfte också upp att de inte kände igen sig i den beskrivningen. Det handlar om vanliga barn och ungdomar som många gånger har varit med om fruktansvärda saker, sa de bland annat.

Det är svårt på många håll. Barnombudsmannen, som också var på plats, berättade om sin rapport från ankomstboendena, där man hade pratat med barnen själva. Där fanns skrämmande läsning om utsatthet, ensamhet och ovisshet: att komma till ett boende där man ska vara högst 48 timmar men tre månader senare vara kvar, att vara enda flickan bland hundra pojkar eller vara den enda som talar ett visst språk. Att de har varit kvar så länge på ankomstboendena beror på att man i kommunerna inte har kunnat ta emot barnen då det helt enkelt inte har funnits plats.

Hela dagen var lite grann av en speed dating. Alla hade väldigt kort tid på sig att prata. Men det var ett sätt att få en överblick och en möjlighet att se var vi behöver fördjupa oss. Jag ser till exempel vårdnadsfrågan som en stor utmaning. Ett problem är också att barn kan bo i en viss kommun och ha sin socialsekreterare och gode man någon helt annanstans.

Vad gäller just gode män finns det flera saker att ta tag i, dels att man kan ha sin gode man någon helt annanstans, dels att de på flera håll är svåra att få tag på. Men det finns mer, för systemet med gode män är inte uppbyggt för att den gode mannen ska fungera som en ställföreträdande vårdnadshavare. Aldrig någonsin har Sverige haft så många barn utan föräldrar i sin vård. Uppdraget som god man räcker inte till. Vem ska skolan kontakta när något har hänt eller när något har gått bra? Vem går på utvecklingssamtalen? Det handlar om så mycket mer än juridik.

Sedan har vi stödboendena. Jag upplever ibland i debatten att stödboendena är det magiska trollspö som ska lösa problemet för kommunerna. Till att börja med är det en felaktig ingång. Det är inte i första hand kommunerna som har en situation som behöver lösas, utan det handlar om de barn och ungdomar som kommer hit. Vidare var tanken med stödboendena att de unga som är redo att lämna ett HVB-hem och börja stå på egna ben eller som inte behöver den vård som erbjuds på ett HVB-hem men ändå behöver samhällets stöd skulle få möjlighet att bo i ett stödboende. Boendeformen är alltså inte uppfunnen för ensamkommande barn. Det finns givetvis också välfungerande ensamkommande barn och unga, framför allt unga, som skulle kunna bo i ett stödboende. Men det är inte en quick fix, inte en billigare och snabbare lösning.

Det ska krävas särskilda skäl för att få bo på ett stödboende. Och för att få veta vilka det gäller behövs en grundligare utredning, och det är knappast möjligt att börja med en placering i ett stödboende. För många av dem som kommer hit har resan till Sverige kantats av övergrepp och våldtäkter. De mår inte bra. Då har vi bara pratat om resan hit. Frågan är vad de har upplevt innan de ens gav sig iväg. Det är barn som behöver stöd och närvarande vuxna - vuxna med rätt kompetens för att möta barnen där de befinner sig. Ofta kan en ungdom som är välfungerande på dagen ha fruktansvärda mardrömmar eller helt enkelt inte sova alls. Ingen 17-åring ska behöva tampas med det ensam utan ska få det stöd och den hjälp som hen har rätt till.

Det gör mig lite orolig att stödboendets utformning och föreskrifterna inte redan är på plats utan kommer senare, under våren. De borde redan finnas där. Om man tänker att man ska placera flera ungdomar tillsammans och lämna dem utan tillsyn över natten är vi ute på farliga vatten.

Samhället har tagit på sig föräldraansvaret. Då ska vi också agera som en ansvarsfull och omhändertagande förälder. Hur ofta lämnar vi våra egna tonåringar ensamma under nätterna tillsammans med 20 andra i samma ålder? Vi Liberalerna lyfte den här frågan redan när vi debatterade stödboende som boendeform och kommer att följa utvecklingen noga.

Jag har också tidigare här i kammaren lyft fram de barn som försvinner. Varje år försvinner hundratals barn från våra boenden, flera så små som i förskoleåldern. Jag tror inte att någon tror att det blir bättre om det inte finns vuxna där som ser till dem.

Behovet av särskilda samordnande insatser för att förebygga att barn försvinner och samlade insatser för att hitta dem som har försvunnit är akut. Vidare är det naturligtvis angeläget att de som kommer tillbaka följs upp.

Många kommuner har en otroligt pressad situation. Jag kommer från Örebro län. Det är ett län där många kommuner ligger i topp på listan över vilka kommuner som har tagit störst ansvar utifrån sin egen storlek. Det är oftast små kommuner, som Laxå och Ljusnarsberg, som har gjort heroiska insatser. Det finns flera positiva aspekter med detta. Ställdalen har till exempel för första gången på flera år fått en mataffär. Vi har skolor som var nedläggningshotade som nu finns kvar.

Samtidigt är boendesituationen akut på många håll. Man pratar om att det tar 14 år att få en lägenhet i Stockholm. Visste ni att det tar sju år i Örebro? Det är inte bara lägenheter som det är brist på. Det är svårt att få tag på lokaler som kan fungera som HVB-hem och stödboenden. Jag tänker då på stödboenden i gruppboendeform. Givetvis är det närmast hopplöst att få fram satellitlägenheter, när boendesituationen ser ut som den gör.

Alternativet får inte vara att börja tumma på den fysiska säkerheten, som brandskydd. Att placera barn i samma rum, två eller flera, kan i vissa fall givetvis vara nödvändigt. Men vi hör också om boenden anpassade för 14 där det bor minst dubbelt så många. Är det då konstigt att det blir problem? Träng ihop många människor på en för liten yta, lägg till traumatiska upplevelser, oro för framtiden och en stor portion sysslolöshet - det är få grupper som skulle fungera!

Självklart behöver vissa saker lösas akut. Men akuta lösningar får inte bli permanenta. Och vissa akuta lösningar är inte lösningar utan närmast panikåtgärder.

Jag hör om ett socialt haveri. Tonläget i debatten blir ibland väldigt högt. Jag nämnde Ljusnarsbergs kommun i Örebro län. Där har samtliga socialsekreterare sagt upp sig. Men lyssnar man på vad de säger handlar det inte om en plötsligt uppkommen kris. Socialtjänsten i hela Sverige har varit under stort tryck i många år, och kommunerna har inte lyckats möta de nya krav som ställs inom försörjningsstöd, familjerätt, missbruk och barnavård. Man hänvisar i stället till brist på fortbildning och möjligheter att utvecklas på jobbet, inga utökade resurser trots nya lagar och bestämmelser och ett förebyggande arbete som inte hinns med.

För att lösa den akuta situationen har man föreslagit att politikerna ska gå in och göra socialsekreterarnas jobb. Men jag tycker inte att politiker ska gå in och ta över socialsekreterares uppgifter, även om det inte rör sig om myndighetsutövning, för det finns en anledning till att utbildningen är flera år lång. Det krävs kunskap och erfarenhet. Av samma skäl tycker jag inte heller att förslaget om att luckra upp kravet på socionomutbildningen är särskilt bra. Det är inte i första hand en brist på socionomer som vi ser. Däremot är det alldeles för få som vill arbeta i kommunens socialtjänst.

Nuvarande system för mottagande av ensamkommande flyktingbarn måste förstärkas och förbättras, både det direkta mottagandet och det som händer sedan. Vi har en enorm integrationsutmaning framför oss. Hur får vi de här barnen och ungdomarna att känna att de är en del av vårt samhälle? Hur får vi dem att känna att det är deras samhälle lika mycket som vårt? Hur får vi dessa barn och ungdomar att bli trygga vuxna? Hur ger vi dem möjlighet att utvecklas från sina förutsättningar?

Vi från Liberalerna kommer att följa frågan och utvecklingen noga. Den här debatten är tvärlångt från avslutad.

I detta anförande instämde Barbro Westerholm (L).

Fru ålderspresident och ledamöter! Jag är glad över att vara med i den här debatten. Den är verkligen viktig, som flera av de tidigare talarna har pekat på. Jag är också glad för det samarbete som vi har haft under 2015 och 2016 i den här frågan.

Jag vill påpeka att vi i dag pratar om ensamkommande barn och socialtjänsten men att det är viktigt att den sociala barn- och ungdomsvården fungerar för alla barn som behöver den. Därför har vi bett Socialstyrelsen om en djupanalys av hur läget ser ut i stort för den sociala barn- och ungdomsvården.

Många har gjort stora insatser under den här tiden. Det gäller personal inom den sociala barn- och ungdomsvården men också personal på boenden, på Migrationsverket, i skolor, i vården och även frivilliga.

Från regeringens sida har vi tagit ett stort antal beslut om resurser och annat stöd. Vi ska inte bara ta emot de här barnen, utan vi ska också ta hand om dem.

Jag vill förstås instämma i det anförande som Yasmine Larsson nyss höll och också tacka Jan Lindholm för hans inlägg. Vi arbetar tätt tillsammans för att göra situationen bättre för de här barnen. Jag tycker att vi har haft en bra dialog med hela socialutskottet.

I det betänkande som dagens debatt handlar om behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden och även en motion som väckts på grund av händelse av större vikt, nämligen KD:s motion om en nationell socialjour.

Det finns mycket att säga i ärendet, men jag börjar med frågan om familjehem och hur de ska rekryteras och utbildas. Familjehem är en bra boendeform, som det är tänkt, för många barn som är i behov av boende utanför det egna hemmet, särskilt för de yngre barnen. Varje barn ska ha en egen bedömning. Det är det som är utgångspunkten i systemet.

I höstas när antalet ensamkommande flyktingbarn ökade dramatiskt ökade också behovet av familjehem stort. Också antalet enskilda personer som ville hjälpa till och öppna sina hem ökade, och därutöver växte ett stort antal familjehemsföretag fram - en del med bra kvalitet och goda avsikter, andra mindre seriösa. Det var tydligt att antalet intresseanmälningar ibland var större än vad kommunerna kunde ta hand om, och många som anmälde sitt intresse var inte medvetna om vad uppdraget innebar.

För att möta det här har regeringen vidtagit ett antal åtgärder. Redan i oktober förra året gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att initiera och samordna nationella informationsinsatser om familjehem, jourhem och gode män för ensamkommande barn och särskilt förordnade vårdnadshavare.

Syftet är att synliggöra behovet och öka kunskapen om vad uppdraget innebär för att säkra tillgången till bra familjehem. Uppdraget i sin helhet ska redovisas i april 2018, men Socialstyrelsen kommer att under hand lämna förslag för att stärka verksamheten.

Vi har därefter fått rapporter om missförhållanden inom oseriösa familjehem och familjehemsföretag. Senast i morse kom en sådan rapport i medierna. Det här är förstås fullständigt oacceptabelt. Syftet med de resurser vi lägger ned på mottagande av ensamkommande flyktingbarn är att barnen får ett bra mottagande, inte att oseriösa aktörer ska kunna bli rikare.

Vi har därför gett Vårdanalys i uppdrag att verkligen se över hur de här hemmen bedrivs och vad vi får för de resurser vi lägger på olika placeringsformer. Vi bereder dessutom just nu ytterligare förslag för att stärka säkerheten för barn som placeras i familjehem. Frågor som tillstånd och bakgrundskontroller kommer att beröras, och jag kommer att återkomma till detta inom kort.

Under hösten hade vi ett bra samarbete för att snabbt få igenom en lagstiftning för ytterligare en placeringsform: stödboende. För att varje barn ska få rätt placering behövs en variation av åtgärder. Just nu följer vi upp hur utvecklingen går, vilket också har nämnts här, när det gäller öppnandet av stödboenden. Jag förväntar mig att man levererar på det här området. För närvarande är föreskrifterna kända för såväl stödboenden som HVB i och med att de är ute på remiss och snart ska beslutas. Då hoppas jag att antalet stödboenden kommer att öka. De ska naturligtvis användas för de barn som klarar av just den formen.

För regeringen är det viktigt att varje barn ska få den omsorg som han eller hon behöver. De familjehem eller andra boenden och de gode män som gör mycket viktiga uppdrag ska ha det stöd som de behöver, och pengarna som satsas ska gå till rätt saker.

När det gäller resurser till socialtjänsten och kommunerna vill jag påminna om den situation som socialtjänsten befann sig i när regeringen tillträdde. Vi vet att det i många kommuner larmades om att det var svårt eller omöjligt att rekrytera, och många socialsekreterare valde bort att jobba just där redan när vi tillträdde. Det blev snabbt uppenbart hur eftersatt den här verksamheten var redan när regeringen tillträdde. Under de borgerliga regeringarna skärptes ett stort antal lagar, och del av dem var vällovliga. Dokumentationskrav ökade dock. Det var bra för rättssäkerheten, i alla fall i teorin. Men samtidigt minskade resurserna, och man ersatte inte med resurser som motsvarar de här behoven.

Socialtjänsten måste ha möjlighet att göra ett bra socialt arbete, och det kräver resurser. Därför måste vi nu bygga upp socialtjänsten. Jag är därför glad över att regeringen tillsammans med Vänsterpartiet tidigt beslöt att göra den största satsningen på den här verksamheten någonsin. 1 miljard på fyra år ska gå till bemanning och utveckling av socialtjänsten. Det är mycket välkommet, tror jag, bland de framför allt kvinnor som arbetar och sliter i den här verksamheten.

Inom ramen för den flyktinguppgörelse som regeringen gjorde med oppositionen förra året beslutades också om ett tillskott på 8 miljarder till kommunerna. De här pengarna är inte öronmärkta, men jag förväntar mig och utgår från att kommunerna använder dem på bästa sätt utifrån de behov som finns. Därför är jag glad över att vi nu börjar få en del rapporter från kommunerna som ser socialtjänsten som den nyckelfunktion som den är.

Vi har också en tät dialog med SKL, med socialtjänster i kommunerna och med de fackliga organisationerna för att få veta hur arbetet fortskrider. Jag gör också kontinuerligt besök i olika verksamheter.

Den nationella samordnaren Cecilia Grefve som samordnar frågor om den sociala barn- och ungdomsvården nämndes här. Hon gör minst 100 besök i minst 50 kommuner och rapporterar tillbaka till mig och departementet med regelbundna mellanrum. Jag har skärpt hennes uppdrag för att få så mycket kunskap om konkreta förslag som möjligt. Vi har också genomfört flera av hennes förslag.

När det gäller motionen om en nationell krissocialjour kom det, som vi har hört, förra året 35 000 ensamkommande barn till Sverige. Varje barn har sina förutsättningar och ska tas om hand inom dagens befintliga system. Man har socialtjänsten för det här ändamålet i kommunerna.

Det är också, som vi har hört, uppenbart att den sociala barn- och ungdomsvården inte är dimensionerad för den här stora belastningen. Därför har det gått ut stora extra resurser till kommunerna, och vi har fattat ett stort antal beslut från regeringens sida. Detta återges också i betänkandet.

Dessutom har regeringen fattat de svåra beslut som ni väl känner till när det gäller förändringar av migrationspolitiken. En av de viktigaste orsakerna till det här är att socialtjänsten behöver återhämta sig.

Statens institutionsstyrelse har mycket viktiga uppdrag i det svenska samhället. Deras huvuduppdrag är att bedriva individuellt anpassad tvångsvård och verkställa sluten ungdomsvård. Att genomföra en förändring som den som Kristdemokraterna föreslår skulle förändra myndighetens uppdrag i grunden. Förslaget innebär också att Sis skulle få göra biståndsbedömningar, vilket också är en oerhört stor förändring.

Därför är jag inte beredd att utreda just med denna inriktning, men jag är inte främmande för att vi behöver se över systemet för mottagande av ensamkommande barn i ett bredare perspektiv. Vi vet ju att antalet barn på flykt är stort, och vi ska bygga system som håller för det och har god kvalitet.

Avslutningsvis vill jag tacka alla socialsekreterare som arbetar väldigt hårt med de här frågorna i dag. Jag känner stor respekt för deras arbetsinsatser. Jag hoppas också att det strålkastarljus som nu riktas mot den här verksamheten stannar kvar och framför allt att vi som är engagerade, alla aktörer tillsammans, inte bara kan lösa det problematiska och akuta läget utan även kan se till att vi gör investeringar för framtiden. Jag är också mån om att den här frågan hela tiden ska präglas av ett jämlikhets- och jämställdhetsperspektiv.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det är ett ansträngt och allvarligt läge. Hela 66 kommuner har hittills lex Sarah-anmält sig själva för att de inte lever upp till sina åtaganden.

Sverige behöver en tillfällig flyktingpaus. Verkligheten har förändrats i rask takt. Då är det beklämmande att den svaga vänsterregeringen inte fullt ut sträcker ut handen för att nå en bred samsyn om inriktningen, inte tar steget och omprövar förslagen. Så sent som i dag avslogs 160 olika förbättringsförslag i socialutskottet. Det är klart att det finns läge att göra saker och ting och att ompröva saker och ting. Regeringen sparar på tillsynen och halverade frekvenstillsynen så sent som i december. Kvaliteten sviktar, och man avvisar grundläggande kvalitetskrav.

Jag har några frågor till regeringen och ansvarigt statsråd. För det första: Är det här nya ansträngda läget för socialtjänsten ett nytt normalläge, och kan det leda till undanträngningseffekter?

För det andra: Kommer regeringen att följa det moderata förslaget om att öka resurserna till ansvarig tillsynsmyndighet under kommande och nästkommande år?

För det tredje: Kommer regeringen att följa det moderata förslaget om att snarast införa medicinska åldersbedömningar, så att vi gör mer rätt från början och lyssnar in den kritik som finns i de möten som sker vardagligen mellan ensamkommande barn och medarbetare i socialtjänsten?

Fru ålderspresident! Jag tackar Cecilia Widegren så mycket för frågorna. Som Cecilia Widegren vet tog vi över i ett väldigt pressat läge. Den regering som Cecilia Widegren representerar och som hade makten i åtta år lämnade över en väldigt pressad socialtjänst, där det redan var mycket svårt både att rekrytera och att behålla socialsekreterare, trots att de utbildat sig till socionomer.

Därför har vi vidtagit ett stort antal åtgärder, som vi har pratat om i olika sammanhang och som också återges i betänkandet, för att förbättra situationen. Vi har också riktat resurser till den här verksamheten i en takt och omfattning som man inte har sett tidigare, skulle jag vilja säga.

Jag är väldigt mån om att det inte ska förekomma undanträngningseffekter, det vill säga att andra barn till exempel inte kan få sina orosanmälningar utredda. Som jag sa i mitt anförande har vi bland annat därför beslutat om alla de här resurserna, men också gett ett särskilt uppdrag till Socialstyrelsen att djupanalysera situationen. Detta ska inte vara ett normalläge. Vi ska göra det här till långsiktiga investeringar.

Ivo fick extra resurser för att kunna starta upp sin myndighet, och det är de som så att säga går ut nu. Jag är väl medveten om Ivos situation. Vi följer den här frågan och kommer att återkomma i budgeten. Det är mitt svar. Vi har tidigare möjliggjort att Ivo får resurser för att kunna öka sitt tillståndsarbete, som utan tvekan är väldigt viktigt.

Åldersbedömningar är en fråga som Socialstyrelsen tittar på. För mig är det väldigt viktigt att det är just barn som omfattas av barns rättigheter och det särskilda skydd som barn åtnjuter. Vi väntar på Socialstyrelsens genomgång av frågan och återkommer om det.

Fru ålderspresident! Alliansregeringen tillförde under sina åtta år 57 miljarder i nya resurser till välfärden. Det är den största satsning som någonsin gjorts i svensk historia på nya resurser till välfärden. Jag tar gärna matchen om nya resurser till välfärden.

Vi måste nu göra mer rätt från början - därav de här frågorna till regeringen och statsrådet. Jag är glad över att höra att regeringen följsamt och noga kommer att bevaka att detta inte kommer att leda till undanträngningseffekter. Jag tror att vi här från riksdagen kommer att följa oerhört noga vad som sker ute i kommunerna. Det är helt klart som så att de 66 lex Sarah-anmälningarna är en tydlig signal om att någonting kan vara på gång, och det ska man ta på väldigt stort allvar.

Statsrådet väljer att passa frågan till budgetförhandlingarna vad gäller resurser till tillsynsmyndigheten. Men tyvärr får vi nu oroande rapporter varje vecka. Min följdfråga till statsrådet blir om man redan i propositionen inför VÅP:en kommer att fundera över om man kan tillföra resurser under innevarande år för att det här inte ska uppstå och för att vi från början ska få en skarpare och tydligare tillsyn vad gäller kvalitet. Kommer Socialdemokraterna att ta det initiativet i de förhandlingar som sker kring vårpropositionen?

Ensamkommande barn

Min avslutande fråga handlar om de medicinska åldersbedömningarna. Det är en fråga som vi har diskuterat ganska många gånger och under lång tid. Socialstyrelsen beskrev på vår offentliga hearing att det här förslaget nu kommer. Är regeringen villig att genomföra det?

Fru ålderspresident! Några 57 miljarder såg inte socialtjänsten till under den tid då ni hade regeringsmakten, Cecilia Widegren. Tvärtom försvårades deras arbete under den här tiden.

När det gäller Ivo kommer jag att återkomma, som jag sa. Vi följer utvecklingen mycket noga. Detsamma gäller åldersbedömningar, där vi inväntar förslaget från Socialstyrelsen. Jag tar den här frågan på väldigt stort allvar. Jag följer den mycket noga och jobbar med den dagligen, och det kommer jag att fortsätta med tills situationen är mycket stabilare.

(forts. § 10)

Ensamkommande barn

Fru talman! Vi har ju debatterat och diskuterat ensamkommande barn här i dag.

Antalet kommuner och stadsdelsnämnder som lex Sarah-anmält sig själva för att de inte klarat att följa gällande lagar och bestämmelser var i januari 66. En del som socialtjänsten inte har klarat av att säkerställa är att de boenden som man placerar barn i är bra, att de är lämpliga.

Fru talman! Jag har tidigare debatterat barnäktenskap med statsrådet. I veckan fick jag berättat för mig om en flicka som är 16 år. Hon är gift med en man som är strax över 30 år. Hon är gravid i femte månaden. I rummet som hon bor tillsammans med mannen, och som är max 15 kvadratmeter stort, bor också en yngre och en äldre bror till vilka maken är tillförordnad vårdnadshavare. Flickan vägrar att äta. Hon lämnar inte sitt rum annat än i nödfall. Hon går ingenstans om hon inte har sällskap. Hon mår väldigt dåligt. Miljön är uppenbarligen olämplig.

Frågan är hur det här alls kan hända. Hur kan man placera en 16-åring på en förläggning med vuxna i samma rum som en 30-årig man? Situation måste ändå ses som ohållbar. Ministern har ett övergripande ansvar för lagstiftningen och de regelverk som styr socialtjänsten i det här avseendet.

Bör inte en 16-åring som kommer till Sverige med vad som uppges vara hennes dubbelt så gamla man ses och behandlas som ensamkommande och inte placeras på ett boende, en förläggning, med vuxna?

Fru talman! Det är naturligtvis så, utan att kommentera det enskilda fallet, att svensk lag ska gälla i Sverige och att barns rättigheter ska gälla alla barn. Det är viktigt för mig och för regeringen, även i det här fallet. Därför är jag väldigt engagerad i frågan om flickors rättigheter och barnäktenskap.

När det gäller lagstiftningen som finns om barnäktenskap, som är relativt ny, har både jag och justitieministern tidigare uttalat att vi behöver följa upp den för att se vad som eventuellt ytterligare behöver göras. Men vi har redan en skarp lagstiftning om barnäktenskap i Sverige. Utan att kommentera det fall som nämndes här är det viktigt att den gäller och att barn behandlas som barn.

Fru talman! Tack för svaret! Jag tror att jag förstår vad statsrådet menar, att det helt enkelt är olämpligt, naturligtvis. Men frågan är om verktygen verkligen finns för kommunerna att hantera situationen. Man ser att det är ett problem, men man vet inte vad de ska göra. Det har gjorts orosanmälningar, men ändå ser man inte att det finns verktyg att förändra situationen.

Frågan är hur många andra barn som kommer till Sverige med någon som anses vara deras man som blir placerade tillsammans med denna, framför allt på ett flyktingboende. Jag hade kunnat förstå om man hade resonerat på liknande sätt om de hade placerats i en egen lägenhet någonstans - där har man också haft problem - men inte på en flyktingförläggning för vuxna.

Diskussionen här har många gånger varit att vi måste säkerställa att inte vuxna befinner sig på boenden för barn, men det är ju minst lika illa om barn placeras tillsammans med vuxna.

Vi liberaler föreslog att Migrationsverket och socialtjänsten skulle kunna göra noggrannare kontroller av hem där ensamkommande placeras, men det gäller även förläggningarna. Vi föreslog också att de ska få veta mer om sina rättigheter. Här verkar det onekligen vara en ganska stor brist ifall flickor som kommer till Sverige inte har en aning om vad de har för rättigheter när de är under 18 år.

Vi föreslog även en haverikommission. När jag hör om den 16-åriga flickan är det svårt att se att inte det behövs. Jag skulle vilja höra vad statsrådet säger om den saken nu.

Fru talman! Det som debatten här tidigare handlat om är helt enkelt socialtjänstens förutsättningar att klara av uppdraget att ta hand om ensamkommande flyktingbarn och andra barn. Jag redogjorde för en rad åtgärder som regeringen har vidtagit för att stärka socialtjänsten med stöd i form av regelförändringar men också resurser.

Det är viktigt att socialtjänsten kan utreda varje barn som kommer till deras kännedom på olika vis. Därför är de åtgärderna relevanta för att stärka socialtjänstens utredningsförmåga. Varje barn har rätt till en egen utredning.

Länsstyrelsen i Östergötland har kommit med flera rapporter, och en av dem som kom nyligen handlar särskilt om det här. I rapporten pekar man på behovet av utbildning i frågor som gäller både olika former av förtryck, som särskilt flickor och kvinnor lever under, och också barnäktenskap. Jag tror att det ligger mycket i att ständigt fortsätta att utbilda, och det jobbar vi också med.

Som jag sa vill vi se över lagstiftningen om barnäktenskap och hur den har fungerat och eventuellt inte har fungerat.

Barnombudsmannen presenterade nyligen sin nya webbplats Koll på soc, som den heter. Barnombudsmannen och även socialtjänsten ska möjliggöra för barn att själva söka information om sina rättigheter och kunna komma i kontakt med till exempel socialtjänsten när de behöver det.

Vi har också inrättat en stödtelefon på Socialstyrelsen som kommunerna ska kunna ringa till, och barnäktenskap är en vanlig fråga som kommuner har.

Vi fortsätter att följa frågan noga, för det är en angelägenhet som vi delar.

Fru talman! Tack, statsrådet, för att du är med och deltar i denna otroligt viktiga debatt i kammaren i dag inför de beslut som vi ska fatta!

Jag upplever att statsrådet har ett väldigt stort personligt engagemang i de här frågorna, och det tror jag är viktigt när vi har en situation som gör att väldigt många av våra verksamheter blir extremt hårt ansträngda.

Jag är glad att regeringen har vidtagit många olika åtgärder. Det är inget jag förnekar eller ifrågasätter. Däremot har vi kristdemokrater sett att det behövs ännu mer och av akut karaktär.

Regeringen visade i höstas att man var beredd att gå väldigt långt och frångå beredningsprinciper och annat och anta kraftfulla åtgärder när det handlade om att minska antalet personer som kommer hit. Statsrådet uttryckte i debatten att socialen behöver återhämta sig.

Jag tänker framför allt på de flyktingar som är orsaken till att våra sociala system är hårt ansträngda. Det är fråga om människor som inte kan återhämta sig, som inte får något andrum, som flyr för sina liv.

Hittills har det kommit 135 711 personer över Medelhavet till Europa. Det är den senaste siffran från UNHCR. 36 procent av dem är barn.

Hur snabbt kan vi vänta oss de åtgärder som statsrådets partikamrater i utskottet sagt att de förväntar sig att regeringen återkommer med? De ger exempel på att det skulle kunna ske genom tilläggsdirektiv eller genom att uppmana den särskilda utredaren att komma med nya förslag.

Det har gått flera månader. Vi ser att detta är akut, och därför frågar jag om tidsplanen.

Fru talman! Jag vill tacka Emma Henriksson och socialutskottet för en bra dialog om dessa viktiga frågor.

Det är sant att jag personligen, och regeringen, har ett stort engagemang i detta. Man kan inte ha annat när det handlar om utlämnade barn som inte har någon annan att vända sig till. Det är dock viktigt att den sociala barn- och ungdomsvården funkar för alla barn som behöver den. Vi ska inte välja.

Emma Henriksson frågar om framtida system för mottagande, vilket vi också diskuterade tidigare. Jag är inte främmande för att titta på ett system för mottagning som är annorlunda än dagens system, för vi ser stora brister och stor belastning. Detta kommer vi att återkomma till, och jag vill gärna göra det snart.

I denna debatt, som har varit bra, har jag nästan blivit anklagad för att göra för mycket. Det hänvisades till nio sidor i betänkandet med åtgärder som vi har vidtagit. Det har vi gjort för att vi hela tiden har sett behov.

Även om vi har gjort mycket för att hjälpa i det akuta läget är min tanke att allt vi gör ska vara användbart också på lång sikt.

Vi hade ett mycket ansträngt läge när regeringen tillträdde. Du säger att vi har väntat i månader, Emma Henriksson, men just ditt parti hade ansvar i regeringen för socialtjänsten i åtta år. Ni lämnade efter er en socialtjänst med stora behov, vilket är väl belagt. Därför behöver vi jobba akut här och nu för att hjälpa människorna, barnen i detta fall, men också se åtgärder som vi nu vidtar som investeringar i framtiden.

Fru talman! Det var åtta år i en regering som gjorde mycket på just detta område. Med den så kallade Vanvårdsutredningen vågade vi lyfta på locket och titta på vad som faktiskt hänt i vår historia, vad vi gjort och vad vi misslyckats med. Då blev det uppenbart att det behövdes bättre förutsättningar och verktyg för socialtjänsten. Vi behövde bättre kontroll på hur omhändertagandet av barn som behöver samhällets vård skulle arrangeras. Vi är helt överens om att det finns fortsatt stora behov hos socialtjänsten generellt.

Men nu har vi ett akut läge. I vissa fall har barn blivit placerade utan att man vet vad barnet har för behov. Man har inte träffat barnet, och man vet inte vad det är för ställe barnet kommer till. I några fall har kommuner gjort placeringar på ställen som inte ens är ett boende, där någon bara har hittat på att kalla det för ett boende. Det är de värsta fallen, men att det ens förekommer är synnerligen allvarligt.

Våra förslag tar inte sikte på alla kommuner. Men i dagens läge har vi kommuner som säger att de inte klarar av detta. Det handlar inte om pengar, utan kommunen klarar inte av att rekrytera personal. Skulle vi nationellt kunna ta ett ansvar för att underlätta för just dem? Det handlar inte om att ändra systemet i grunden, för vissa delar behöver inte ändras i grunden. Det handlar om att kunna hjälpa dem som just nu har en alltför svår situation.

Jag har en fråga om stödboenden också. Kommunerna är oroliga över att stödboenden inte ingår i det avtal man har med Migrationsverket. Enligt uppgift har regeringen beslutat att det ska vara så. Varför?

Fru talman! Under de åtta år som Emma Henriksson refererar till gjordes det flera regelförändringar som var bra, vilket jag också sa i mitt anförande. Det infördes nya regler för orosanmälningar, uppföljning av placering av barn och så vidare. De åtföljdes dock inte av de resurser som behövdes.

Det var och är ingen brist på socionomer. Många utbildar sig till socionom, men de väljer bort denna del av arbetsmarknaden. Det gjorde de även då. Det är inget nytt, och det visste ni om.

Nu har vi denna situation, och då måste vi göra saker på både kort och lång sikt. Det är utifrån det vi arbetar.

Det ska inte finnas behov av någon ny vanvårdsutredning. Vi ska inte ha vanvård, utan vi ska ta hand om dessa barn på ett bra sätt.

Det handlar inte bara om pengar, men i viss utsträckning handlar det om pengar. Det är en kvinnodominerad sektor på arbetsmarknaden där villkoren inte har varit toppen och dit man inte söker sig eller stannar kvar. Kan man skapa arbetsro och ett annat sätt att organisera arbetet så att man har möjlighet att ägna mer än dagens i genomsnitt 15 minuter per dag åt barnen tror jag att det blir en mer attraktiv arbetsplats. Därför handlar det bland annat visst om resurser.

Ensamkommande barn

När det gäller stödboenden kommer jag att noga följa att man använder denna boendeform. Det är viktigt för att alla barn ska få ett boende som passar just dem. Nästan alla remissinstanser har gjort analysen att denna boendeform behövs.

Andra regler som Emma Henriksson nämner är också med i det paket som vi ser över. Det är meningen att detta ska funka så bra som möjligt. De nya föreskrifterna är på remiss, och jag är angelägen om att den här formen används så fort det bara går.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Herr talman! I december kom plötsligt en oväntad julklapp från bostadsminister Mehmet Kaplan och regeringen: en proposition med ambitionen att förenkla byggprocessen. Det var ännu en av alliansregeringens utredningsprodukter som fått slippa ur regeringens beredningsbur. Men precis som med bullerkraven är tyvärr även detta en urholkad proposition jämfört med vad som kunde ha blivit. Riktningen är rätt, men tillkomsten av bostäder uteblir.

Kristdemokraterna anser att politiken i allra högsta grad har en roll att spela på bostadsmarknaden. Det gäller bara att hitta rätt roll. En långtgående tolkning av försiktighetsprincipen har fått fritt spelrum i lagstiftningsarbetet och i tillämpningen av lagstiftningen hos myndigheter och i kommuner. På olika områden har regel lagts på regel. Föresatserna har varit goda, men konsekvensen har blivit allt krångligare regelverk och stigande byggkostnader. Vi kan kalla det välviljans tyranni.

Med propositionen En kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser ska länsstyrelserna tas bort som instansnivå för överklagande av detaljplaner. Den reducerade instansnivån bidrar förhoppningsvis till att korta tiden till byggstart för byggprojekt.

Överklaganden är en nödvändig del i ett rättssamhälle men måste till sin omfattning ha rimliga proportioner. Sverige är ett land i pågående bostadskris med en bostadsmarknad som länge varit i kraftig obalans. Förutsättningarna för att uppföra en bostad måste förbättras.

De långa överklagandeprocesserna är en extremt kostnadsdrivande process i dag, en process som både försvårar byggande och gör att byggtiderna blir orimligt långa. Det kan i vissa fall ta upp till tio år från idé till första spadtaget i Stockholm, och det är helt absurt.

Tidigare utredningsarbeten har innehållit flera delar som nu har övergetts. Några av dessa har särskilt framhållits och kommit till uttryck i den följdmotion som Alliansen lade fram tillsammans.

Vägar framåt är att instansordningen vid överklagande av beslut enligt plan- och bygglagen effektiviseras, med bibehållen rättssäkerhet, och att man överväger sådant som minskning av antalet instanser, begränsning av sakägarkretsen och införande av någon form av administrativ avgift vid överklagande till högre instans.

En angelägen och effektiv åtgärd för att främja bostadsbyggande är att kunna begränsa antalet överklaganden som görs i ett ärende. I dag finns en tendens till upprepade processer där samma person som förlorar ett mål väcker klagan i nästa omgång. Först överklagas detaljplanen, och därefter följer överklagande för bygglov.

I stället för dagens tendens med upprepade historier som ska prövas flera gånger bör man åter titta på förutsättningarna för att begränsa möjligheten att överklaga bygglov utan att några nya omständigheter i sak tillkommit sedan detaljplanen överklagades.

Med en avgift i samband med överklagande skulle även en återhållande effekt ges för rimliga proportioner. Internationella erfarenheter visar att detta väsentligt skulle reducera antalet överklaganden och att byggandet gynnas när överklaganden avgiftsbeläggs.

I dag löper en part som överklagar någon av hållpunkterna i byggprocessen inte någon risk att drabbas av kostnader, oavsett om överklagandet var motiverat eller inte och oavsett hur stor skada det orsakar byggherren och samhället.

Det finns ingenting som heter samhällsnytta i svensk lagstiftning, så som det gör i flera andra länder. Jag var bland annat i Italien i höstas. Där är det så att man trots att en överklagandeprocess pågår får fortsätta att bygga under tiden om det är av samhällsnyttiga skäl. Det skulle till exempel infrastruktur vara, och en del byggprojekt skulle i vissa fall också kunna ses som det, beroende på vad man bygger.

Normalt i svensk allmän domstol är en överprövning alltid förenad med en risk att behöva bekosta motpartens rättegångskostnader om överklagandet inte leder till bifall. Detta kostnadsansvar gäller inte vid överklagande av bygglov. Utredningen som ligger till grund för propositionen föreslog inte någon överklagandeavgift. Däremot visar utredningen, som har varit ute på remiss, att flertalet remissinstanser ställer sig positiva till detta.

Hanteringen av överklaganden saknar i dag en tidsbegränsning. Bristen på tidsgräns för hanteringen av överklagan gör det svårt för en byggherre att förutse hur lång tid en process kan ta. Det bör därför införas en tidsbegränsning för hantering av överklaganden, där en tidsfrist också bör övervägas för överklagandeinstanserna om ett ärende inte hanteras inom förutbestämd tid.

Likaså bör man titta på en begränsning av sakägarkretsen. I dag råder en orimlig ordning där exempelvis förändrad vy på håll anses utgöra grund för sakägarskap. I stället bör sakägarkretsen i lagtexten begränsas till dem som är direkt berörda. Ett typexempel på överdimensionerad sakägarkrets är turerna kring Slussen i Stockholm.

Sverige har ett trängande behov av bostäder. Med dagens förutsättningar kan vi inte möta de behov som föreligger. Vi har inte råd med tunna propositioner. Instanskedjan behöver förändras från grunden så att bostadsprojekt slipper leva som pappersprodukter i ett decennium innan de förverkligas. De förändringar som vi i Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centern föreslår i dag skulle göra stor skillnad.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Att korta tiden från idé till färdig lägenhet är angeläget och något som Alliansen har arbetat med under flera år. Under den föregående mandatperioden lade vi fram över 100 förslag just för att förenkla och förändra regelverken och kvicka på processen.

Det sägs i den allmänna debatten att detta är något som vi är överens om och att det är en fråga som regeringen är mån om. Samtidigt känner jag emellanåt tvivel utifrån att förslagen är få och oftast urvattnade när vi väl får dem. Det tycker jag är olyckligt.

I dagsläget tar angelägna projekt någonstans mellan sex och sju år i genomsnitt. Det tog åtta för några år sedan. Kanske har det kortats ned något år genom de förändringar vi har gjort. Detta behöver vi jobba vidare med, för det är helt orimligt. Det fördyrar processen och stänger ute nya och små aktörer. Så kan vi inte ha det.

I dag fattar vi beslut om att korta instanskedjan när det gäller detaljplaner och områdesbestämmelser, det vill säga vi tar bort länsstyrelsen som överklagandeinstans. Detta står vi moderater helt bakom, och jag vill ge en eloge för att åtminstone detta kommer.

Men vi vill gå längre. Vi vill att man tar bort länsstyrelsen över huvud taget när det gäller överklaganden. Det är egentligen av två skäl.

Det ena är att spara tid. Vi är säkra på att det kommer att gå mycket fortare för beslut att vinna laga kraft.

Det andra handlar om att renodla länsstyrelsens uppdrag. Jag har träffat på kommunpolitiker som tycker att de har jobbat jättehårt ihop med länsstyrelsen för att få fram bra program, och så blir det överklaganden. Det blir helt obegripligt för kommuner som jobbar fram saker tillsammans med länsstyrelsen när en annan avdelning på länsstyrelsen överklagar. Det har jag förståelse för. Det är säkert inte obegripligt för kommunjurister, för de vet detta, men för politiker kan det bli det.

Detta är olyckligt. Jag tror därför att den delen vore väldigt viktig för att renodla länsstyrelsens uppdrag. Detta är något som regeringen i en DN Debatt-artikel har sagt att man kanske är beredd att gå vidare med. Jag ska med intresse lyssna på regeringens företrädare för att höra hur en eventuell tidsplan för detta skulle kunna se ut. De skulle till och med ha kunnat bifalla att-satsen.

Att vi ser över sakägarkretsen känns också angeläget. Den har blivit orimlig i dag genom rättspraxis. Vi behöver se till att det är de närmast berörda som kan överklaga, inte några andra. Det kan inte vara så att förändrad utsikt på långt håll är ett skäl för att överklaga, utan det måste vara grannar och väldigt nära berörda som har den rätten.

Det är mycket möjligt att sakägarbegreppet inte var tydligt i samband med att vi ställde upp den nya plan- och bygglagen, men nu måste vi ta steget att förtydliga sakägarkretsen.

I detta sammanhang känns det angeläget att titta på att detaljplaner ofta överklagas när ett projekt planeras och man är negativ till det. Vi vet att människor ibland överklagar byggloven enbart för att fördröja. Det finns redan en begränsning av detta i plan- och bygglagen, men det känns inte som att den används speciellt ofta. Det är sällan så att man överklagar hela detaljplaneområdet. Ofta är en detaljplan större, och så tar man en del och överklagar bygglov.

Vi tycker att man verkligen borde fundera i banorna att den som har överklagat en detaljplan och inte fått rätt inte borde kunna överklaga ett bygglov, om det inte har tillkommit andra omständigheter. Jag tycker att det skulle kunna vara en rimlig aspekt.

Därtill tycker vi att det är angeläget att man återigen tittar på detta med avgifter och överklaganden. Det är självklart en avgift som man skulle få tillbaka om man får rätt. Vi tror att en sådan avgift skulle vara avhållande, och därför känns den frågan angelägen.

Ytterligare ett förslag som vi har handlar om tidsfrister. Det är inte så vanligt att domstolar har tidsfrister, men vi har det i vissa sammanhang, till exempel i ungdomsmål. Vi skulle vilja att man på allvar tittade på frågan om en tidsfrist. Vi tror att det skulle sätta lite mer press på förfarandet och också göra det tydligare för den som bygger när det gäller hur lång man tid man kan beräkna att det tar innan man får ett avgörande för ett lagakraftvunnet beslut.

I dessa tider, när vi har ett otroligt behov av fler bostäder, känns det oerhört angeläget att man går vidare med många av de förslag som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare har varit emot. Man har nu öppnat upp lite, och jag hoppas som sagt att ni kan presentera en tydlig tidtabell för när ni känner er beredda att gå vidare i de här frågorna. Jag kan känna ett visst tvivel om det finns en genuin vilja. Men jag tänkte försöka vara positivt inställd, så jag väntar med spänning.

Herr talman! Jag står bakom båda våra reservationer men yrkar endast bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Ja, plötsligt händer det! Äntligen - inte en dag för sent - lägger regeringen fram förslag som innebär förenklingar i plan- och bygglagen. Det är skarpa och konkreta förslag, åtminstone på papperet, som kan innebära kortare planprocesser och en större förutsägbarhet för dem som vill, kan och ska bygga bostäder.

Men under förra mandatperioden hördes det raljerande toner från de rödgröna om alla utredningar och uppdrag - dutt, dutt.

Vänner! Resultatet av detta är fortfarande det enda som kommer hit till riksdagen för ställningstagande, då ofta för sent och för lite. Det gäller exempelvis kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser och kanske allra mest den förordning om buller som, när den slutligen kom, bara marginellt förbättrade möjligheterna att få fram bostäder centralt intill trafik och verksamheter som kan ge ljud ifrån sig.

Herr talman! Vi kan konstatera att även regionplaneringsreformen dröjer. Regeringen vill invänta den nya regionindelningen som - om det inte havererar fullständigt, vilket det kanske gör - kommer att genomföras först 2023.

Med en tydligare roll för regioner och län för den fysiska planeringen ökar kraven på kommunerna att ha planer för bostäder framme, så att utbyggnaden kan ske samordnat med infrastruktur i arbetsmarknadsregionerna, små och stora.

Samtliga partier som ingick i Bostadsplaneringskommittén var överens, och Kaplan försatte inte något tillfälle att berätta om hur viktigt han tyckte det var att det nu har arbetats gemensamt med bostadspolitiken. Nu hörs inget sådant längre, i alla fall inte om det förslaget.

I stället bjuds det in till samtal med regeringen. Det är inget ont i det, men mycket av det som vi förväntas tala om i de samtalen är sådant som med allra största säkerhet skulle tas emot med öppna armar här i riksdagen om det leder till ökat bostadsbyggande, snabbare och mer förutsägbara planprocesser, minskade krav på detaljplaner, som Ewa Thalén Finné var inne på, och ökat självbestämmande för kommuner om detaljplanerna och deras antagande och framarbetande.

Herr talman! Alliansregeringen tillsatte och mottog den utredning som ligger till grund för det beslut som vi ska fatta i nästa vecka om att avskaffa länsstyrelsen som överklagandeinstans för detaljplaner och i stället föra över ärendena till våra fem mark- och miljödomstolar. Det gäller antagande, ändring och upphävande av kommunala beslut. Enligt vår mening kunde regeringen ha gått längre och flyttat över även prövningen av bygglov till en högre instans.

Det är ett steg i rätt riktning när länsstyrelsen ges en mer renodlad roll för att medverka till att en plan kan tas fram utan att stå i strid med lagar och nationella intressen och där olika myndigheter samordnas. Förhoppningsvis samråder man med kommuner på ett sådant sätt att bostadsbyggande inte stoppas.

Nu kommer länsstyrelsen inte längre att sitta på två stolar och pröva samma plan som de har medverkat till att ta fram under samrådet. Däremot kommer länsstyrelsen - genom regeringspartierna med stöd av Vänstern och Sverigedemokraterna - att kunna fortsätta upphäva de bygglov som har beviljats som ett resultat av samma plan.

I betänkandet finns en reservation där Centerpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tillsammans vill se en överföring även av byggloven till mark- och miljödomstolarna. Det handlar om 110 000 kommunala beslut per år, men det är bara 3 000 av de kommunala besluten som överklagas till första instans, länsstyrelsen, så det är ingen orimlig uppgift, eftersom enskilda bygglov ofta är betydligt mindre komplexa än en detaljplan, som kan omfatta hundratals bostäder. Det är uppskattningsvis bortemot 500 detaljplaner totalt som överklagas, och redan i dag får mark- och miljödomstolarna hantera hälften av dem, sedan länsstyrelsens beslut har överklagats en första gång.

Det är en tidsvinst att hoppa över länsstyrelseledet för detaljplaner - vi håller med om det. Men vi skulle gärna se att även byggloven följde med på den resan.

Är det något man möter när man träffar byggföretag men också kommunala politiker och tjänstemän är det en uppgivenhet över mängden överklaganden, den långa fördröjning det ger innan man kan sätta spaden i jorden och få bostäder färdiga och känslan av att aktörer som över huvud taget inte är berörda överklagar enbart för att sätta käppar i hjulet för en byggnation som man ogillar och fördröja genomförandet av en plan som ger bostäder.

Ibland tycks de vilja trötta ut den sökande. Om inte annat bidrar de till att det bara är de största, mest kända, uthålliga och kapitalstarka byggföretagen som klarar att fullfölja en sådan process. De små företagen avstår hellre, och därmed minskar konkurrensen och kostnadseffektiviteten i byggbranschen.

Herr talman! Det är av den anledningen vi i Centerpartiet och övriga allianspartier passar på att reservera oss till förmån för att regeringen borde överväga att minska den sakägarkrets som i dag tar sig rätten att överklaga planbeslut. Det handlar om att låta utreda vilken effekt det skulle få för lusten att okynnesöverklaga om det belades med någon form av avgift.

För Centerpartiet, som är ett liberalt parti, är individens rätt att sätta sig upp mot myndigheter grundläggande. Det bör inte vara förbehållet de rika att säga sin mening, men mot detta ska individers möjligheter att själva förverkliga sina bodrömmar vägas. Avgiften ska inte vara hög och måhända gälla bara de fall där utgången är klar men där det bara handlar om att fördröja. Detsamma ska gälla överklaganden av bygglov inom en plan, om inga nya omständigheter har tillkommit sedan planen vunnit laga kraft.

Till slut kan vi konstatera att inget av detta kanske skulle behövas om överklagandeprocessen kunde snabbas på genom mer resurser till mark- och miljödomstolarna, en välvilligare tolkning gentemot den sökande och en stupstock för långa handläggningstider.

Vi har i dag ett bostadsbyggande som är långt över vad det har varit tidigare. Det beror inte på den nuvarande regeringen utan på den föregående, där Centerpartiet deltog. Den rödgröna regeringens budget, med sitt investeringsstöd och bidrag till kommunerna för att de ska klara av sin självklara uppgift att planera för att bygga, har gällt i bara 65 dagar. Det finns inte heller något färdigt regelverk för vem, hur och för vad man kan söka dessa subventioner. Det som åstadkoms nu är alltså inget som ni kan slå er för bröstet för.

Däremot är det upp till bevis nu! Tveka inte att föra fram fler regelförenklingar och passa också på att ta bort de regleringar som hindrar investeringar i hyresrätter! Utmaningen vi har är enorm. Vi från Centerpartiet är med och vill ta ansvar så länge det känns konstruktivt och det finns en öppenhet när det gäller att se och lösa problemen.

Vi behöver bygga dubbelt så många bostäder de närmaste åren, eftersom det under decennier har legat en regelmässig hämsko på byggföretagen. Vi behöver lättnader i strandskydd och planprocesser så att fler kan aktiveras och vi får igång byggandet också utanför storstäderna.

Herr talman! En närodlad bostadspolitik börjar med att jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt yrkar bifall till propositionen. Men det kommer inte att räcka. I den mycket allvarliga situation vi ser framför oss kan inte människor med en inkomst från arbete, med väntande studier eller behov som uppstår till följd av ändrade familjeförhållanden, ålder eller att man är nyanländ få tag i bostäder som passar behoven. Använd i första hand de bostäder som redan finns effektivare och sätt fart på byggandet!

(Applåder)

Herr talman! Från Liberalernas sida vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 1. För tids vinnande yrkar jag inte bifall till något mer.

Nu när bostadskrisen har gått från att vara besvärlig till att vara superakut är det främst kommunerna som har hamnat i skottgluggen. En lösning som ofta föreslås, särskilt från vänstersidan, för att få fart på byggandet är mer statlig styrning. Bostadsminister Mehmet Kaplan har till exempel hotat med sanktioner mot de kommuner där byggtakten är för låg.

Sammantaget ger det bilden av att det är staten som driver på för bostadsbyggande här i Sverige, men i praktiken är det ofta staten som är bromsklossen. Nyligen satte Länsstyrelsen i Stockholm stopp för planerna på 800 centrala bostäder i Marievik. En av länsstyrelsens invändningar var att de planerade husen skulle synas från världsarvet Skogskyrkogården som ligger sex kilometer därifrån.

Mitt i en akut bostadskris bedöms alltså de dödas utsikt vara viktigare än bostäder för levande människor. Jag kan informera om att 350 000 unga vuxna saknar egen bostad i dag. Det är svårt att hitta ett mer illustrativt exempel på varför staten måste göra upp med alla de snåriga regelverk som gör att människor som behöver tak över huvudet alltid tycks sättas i sista rummet. Det finns jättemånga fler exempel bara i Stockholm med tusentals lägenheter som den senaste tiden inte har fått byggas.

Jag tycker att det är paradoxalt, för samtidigt beställer till exempel Stockholms kommun just nu i panik containerbostäder för miljarder åt flyktingar. Därmed sätter alltså länsstyrelsen stopp för riktiga bostäder som behöver byggas. De verkar tycka att det är bättre att flyktingarna bor i containrar. Det byggs tillfälliga bostäder med tillfälliga bygglov i brist på annan lagstiftning. Vi i Liberalerna har bland annat framfört att det behövs ett humanitärt undantagstillstånd i PBL för att våra flyktingar faktiskt ska få tak över huvudet.

Vad är Mehmet Kaplans svar på det? Ingenting hittills. Vad är Socialdemokraternas svar på det? Ingenting hittills. Man vet inte vad de tycker.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet får jättegärna sätta press på kommunerna att göra sitt yttersta för att få igång byggandet. Det tycker jag är helt rätt. Men regeringen får inte glömma bort att städa framför sin egen dörr.

Propositionen som vi debatterar här i dag, om att detaljplaner och områdesbestämmelser ska få en kortare instanskedja genom att länsstyrelsen tas bort som instans, är bra men innebär i praktiken bebissteg framåt. Det är långt ifrån tillräckligt med tanke på att vi saknar 700 000 bostäder i Sverige fram till 2025, att vi har över 500 000 människor i Stockholms bostadskö och att 250 av Sveriges 290 kommuner rapporterar bostadsbrist. Man tar bort en instans vad gäller detaljplaner och tror att det kommer att räcka.

Från Liberalernas och Alliansens sida vill vi gå längre, och vi vill ta bort instanskedjan för överklagande om bygglov och överväga att begränsa sakägarkretsen, just för att det är viktigare att människor har tak över huvudet än att alla har rätt att överklaga även när det är sex kilometer bort som det ska byggas.

Vi vill också se om det går att utreda för- och nackdelar med att införa en sanktionsavgift och om det går att begränsa människors möjlighet att överklaga samma beslut igen vad gäller bygglov efter att man redan har överklagat detaljplanen. Många av de här förslagen är små, men sammantaget leder de till, tror jag, fler lägenheter snabbare.

Från Liberalernas sida tror vi att det krävs ett humanitärt undantagstillstånd för att klara flyktingkrisen som vi ser i Sverige i dag. Miljöpartiet säger inte mycket, men i helgen sa de i varje fall att Sverige klarar av att ta emot 150 000 flyktingar det här året. Vi tog emot 160 000 flyktingar förra året. Det är alltså 310 000 människor till Sverige under de här två åren.

Mina frågor till Miljöpartiet är: Var ska de bo? Vilken lagändring tänker ni ta fram så att de får tak över huvudet? Hur tänker ni se till att vi inte bygger dyra containrar med tillfälliga bygglov?

Ett parti som vill ta ansvar och som tror på en generös flyktingpolitik måste ha svar på de här frågorna. Jag känner inte att Miljöpartiet har något svar över huvud taget, men de säger i varje fall någonting. Vad Socialdemokraterna säger och tycker i de här frågorna är höljt i dunkel.

Från Liberalernas sida vill vi generellt sett förändra bostadspolitiken. Vi vill ha typgodkända bostäder som är fria att bygga i hela Sverige för att få fram fler och billigare bostäder, till exempel Sabos kombohus. Vi vill utreda konkurrensen och att byggarna ska ha rätt att ta fram sina egna detaljplaner. Vi vill att länsstyrelsen ska tvingas ge planeringsbesked i ett tidigare stadium så att man inte kan komma i ett mycket senare skede och säga: Vi tycker att Skogskyrkogårdens utsikt är viktigare än 800 bostäder i Marievik. Vi vill ha färre överklaganden, vi vill mjuka upp strandskyddet, vi vill ha ägarlägenheter, vi vill sänka flyttskatten och vi vill faktiskt se över riksintressena, för det är inte rimligt att halva Sverige ska vara unikt. Jag tror inte att det stämmer.

Frågan är egentligen vad regeringspartierna vill och tänker göra. Det som man har presenterat här i dag är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. Om man menar allvar med en generös flyktingpolitik måste man också leverera lagstiftning så att man faktiskt sätter tak över huvudet på de här personerna. Just nu sätter man dem till exempel i campingläger i Göteborg. Är det rimligt? Är det den starten man ska ha i livet? Lyckas man i sin etablering om man bor i ett campingläger eller en container? Det tror inte jag.

Det är dags för en bra lagstiftning, och jag förväntar mig att regeringen svarar på de här frågorna och levererar lagstiftning i paritet med behoven som finns här i Sverige i dag hos dem som bor här nu och hos dem som kommer i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till civilutskottets förslag i betänkande CU16.

Regeringens förslag på en kortare instanskedja för detaljplaner och områdesplaner är ett bra sätt att effektivisera planprocessen och samtidigt bibehålla rättssäkerheten. Det kommer också att förtydliga länsstyrelsernas roll i samband med kommunernas planläggningsarbete. Jag tror att vi är överens om det ganska brett här inne.

Att överklagade ärenden går direkt till mark- och miljödomstolen kommer åtminstone inledningsvis att bli en ökad arbetsbörda för domstolen, tror jag. Det genomsnittliga antalet ärenden som överklagats till länsstyrelserna är 425 per år, och de som sedan överklagats till mark- och miljödomstolen är i snitt 275 per år. Det innebär att de får ungefär 150 ärenden till per år att hantera. Det tror jag är ett bra första steg.

Moderaterna och de övriga borgerliga partierna föreslår även att bygglov och tillsynsärenden ska gå direkt till nämnda domstol, vilket i snitt skulle innebära en ökning på ytterligare 1 700 ärenden per år.

Vår bedömning är att man ska börja med att endast låta planärenden gå direkt till mark- och miljödomstolen och utvärdera effekterna av den reformen innan vi lägger ytterligare 1 700 bygglovs- och tillsynsärenden på domstolen.

Vidare har Moderaterna och de övriga borgerliga partierna även lagt förslag om att begränsa sakägarkretsen som har rätt att överklaga bygglov och detaljplanebeslut, införa en avgift vid överklagande av detaljplaner, utreda förutsättningarna för att begränsa överklagande av bygglov när inga nya omständigheter tillkommit sedan detaljplan överklagats samt utreda tidsfrist för överklaganden.

PBL-överklagandeutredningen, som tillsattes av alliansregeringen, har tittat på de förslag som Moderaterna och de övriga borgerliga partierna nu lyft fram i sin motion och gjort bedömningen att inte lägga några sådana förslag. Utredningen gjorde bedömningen att de olika förslagen, utan att gå in på alla detaljer, riskerar rättssäkerheten vad gäller rätten att få överklaga samt att nackdelarna överväger fördelarna med att införa en avgift för överklaganden.

Det är flera som säger att det ska vara en låg avgift. Då ställer jag mig frågan: Vilka är det som hindras att överklaga? Jo, det är människor med låga inkomster som man vill hindra. Är det då människor med låga inkomster som okynnesöverklagar? Inte lär väl någon av oss i den här församlingen bli drabbade av en sådan avgift, om den skulle vara låg, och inte andra med högre inkomst heller för den delen. Nej, de som drabbas är de som har låga inkomster och som i dag har svårt att få lönen att räcka till hela månaden.

Vidare finns i plan- och bygglagen ett tydliggörande av att en fråga som redan är avgjord i detaljplan, områdesbestämmelser och förhandsbesked inte kan prövas på nytt. Att utreda frågorna igen känns inte som den mest framgångsrika vägen just nu. Vi har utrett dem. Ni tog fram en hel del utredningar, och vi har fått dem på bordet. Låt oss ta ställning till dem i stället för att utreda igen för att man inte fick det svar man ville få! Om vi får samma svar igen, ska vi då utreda en tredje gång?

Regeringen har nu inlett samtal med oppositionen om byggandet för framtiden. Det tycker jag är bra. Jag har pratat om det sedan jag kom in i riksdagen för ett och ett halvt år sedan. Jag fick till och med beröm av Caroline Szyber i den senaste debatten för att jag har rätt i att det är bra att vi diskuterar och försöker lägga våra ideologiska skygglappar lite åt sidan. Men under åtta år skedde aldrig detta. Inte en inbjudan kom till oppositionen om att diskutera de långsiktiga förutsättningarna för byggandet.

Möjligheterna finns just i att vi pratar med varandra. Jag hoppas nu att alla inblandade, även vi socialdemokrater, vågar släppa prestigen och gå in i samtalen förutsättningslöst, utan redan fastlåsta positioner. Tillkännagivanden till regeringen under dessa samtal riskerar snarare att låsa fast positioner än att skapa förutsättningar för ett givande samtal.

Självklart kan regelverken förenklas, men låt oss inte ha för höga förhoppningar på att det i sig ger ett ökat byggande. Det mesta går utmärkt att göra snabbt och smidigt redan i dag, när den politiska viljan sammanfaller med pragmatiska byggherrars vilja. Flera kommuner har framgångsrikt tagit tag i byggandet tillsammans med näringslivet. Tyvärr finns det många motsatta exempel på kommuner som inte tar sitt ansvar, utan snarare håller tillbaka i rädsla för tillväxt och lokal opinion. Inte sällan är det högerstyrda kommuner. Det är inte acceptabelt att inte alla aktörer gör vad de kan för att lösa våra gemensamma problem. Kommunerna måste se till att det finns byggbar mark tillgänglig och leverera planer inom rimlig tid. Det är min bestämda uppfattning.

Vi måste sluta skylla det låga bostadsbyggandet på plan- och bygglagen. Det är dags att vi lyfter fram de goda exemplen på kommuner som lyckas leverera effektivt, som Örebro och Järfälla. Vad gäller Stockholms stad har jag fått uppgifter om att byggandet har ökat. Byggstarterna ökade kraftigt under 2015, liksom antalet framtagna detaljplaner. Det finns med dagens PBL möjligheter att lyckas med det här.

Men för att kommunerna ska kunna leverera snabba planer och bygglov och få igång byggandet på riktigt måste vi snabbt ha utbildningar på plats för att hantera alla flaskhalsar, erfarenhetsbrister och kompetensbrister. Planhandläggare, byggnadsingenjörer, snickare, bergarbetare och kranförare - alla yrken är lika viktiga. Här måste alla parter ställa upp: akademi, yrkeshögskolor, kommuner, privata utbildare, studieförbund och sfi-anordnare. Det gäller även branscherna. Praktik och lärlingsplatser måste vara en självklarhet på varje byggarbetsplats. Mer resurser måste också läggas på produktivitetsutveckling och FoU i byggbranschen.

Med de volymer vi nu står inför finns enorma möjligheter till innovationer och industriell utveckling. Vi har redan världsledande bolag inom alla samhällsbyggnadssektorer, mängder med små och medelstora entreprenörer och stolta yrkesarbetare. Därtill har vi nu många som söker arbete och en trygg framtid i Sverige.

Jag hoppas att regeringens bostadssamtal nu har detta som utgångspunkt och att vi kan vända en situation med bostadsbrist och eftersatt infrastruktur till att vi inte bara bygger vårt eget land utan även bygger vår nästa stora exportindustri: ett hållbart samhällsbyggande.

(Applåder)

Herr talman! Det var lite synd att Leif Nysmed i sitt anförande, snarare än att lägga fram en tidsplan och vara positiv till förslaget om att ta bort länsstyrelsen som överklagandemyndighet också vid rivningslov och bygglov, gav känslan att han tycker att det här nog är mer problematiskt än bra. Jag tycker att det är lite förvånande med tanke på att statsministern, finansministern och bostadsministern i en artikel har uttalat att man borde ta bort länsstyrelsens roll i de här delarna. Jag skulle vilja höra vad Socialdemokraterna faktiskt tycker. Tycker socialdemokraterna i civilutskottet och riksdagen någonting annat än vad statsministern tycker?

Herr talman! Ewa Thalén Finné! Det jag gjorde var att problematisera. Jag sa att vi kanske ska titta på vad det blir för effekt om vi börjar med att föra över planärendena direkt till mark- och miljödomstolarna och utvärdera den reformen innan vi lägger 1 700 ärenden till på deras bord. Det betyder inte att jag säger att det inte är möjligt att göra det, men om vi lägger 150 plus 1 700 - det vill säga nästan 2 000 - ärenden direkt på deras bord nu tror jag att det kan bli ganska omfattande för deras del. Jag tror att man ska ta steg för steg i den här frågan och titta på effekterna.

Det finns en del farhågor med att ta bort länsstyrelsen. Landshövdingen i Stockholms län, Chris Heister, som jag tror är moderat, är väldigt kritisk till det här förslaget och har varit ute i pressen och kritiserat att vi ska ta bort länsstyrelserna som första instans vad gäller detaljplanerna. Det finns en del kritik mot det här förslaget, och jag tycker att vi ska lyssna på kritiken innan vi förändrar detta fullt ut. Men i ett första steg tror jag att det här är bra. Jag är inte emot att utvärdera det och titta på om det är möjligt att ta ett till steg framöver. Låt oss ta ett steg i taget och utvärdera!

Herr talman! Min uppfattning blir nog att regeringspartierna inte tar bokrisen på det allvar som jag anser att frågan förtjänar. Man är oerhört saktfärdig med samtliga regelförenklingsförslag man skulle kunna lägga fram, och de förslag man lägger fram är alltid minimalistiska.

Problematisera kan man alltid göra. Man kan alltid se hindren i stället för möjligheterna. Vi försöker se möjligheterna.

Under förra mandatperioden skällde ni på oss nästan varje gång vi hade debatter för att vi gjorde så många förändringar. Jag hör sådana tendenser även nu. Vi kanske inte ska göra så mycket - nu måste alla regelverk få sätta sig, säger ni. Det gör mig bekymrad. Vi måste fortsätta att städa i regelverken.

Det är självklart så att plan- och bygglagen i sig inte är ett hinder. Det är ett paket av åtgärder som behöver vidtas.

Vi har tackat ja till att delta i samtalen. Men vad jag också tycker är bekymmersamt är att det kommer noll signaler, mer än artikeln i DN Debatt, om vad regeringspartierna faktiskt vill. Det är svårt att förhålla sig till förslag som inte presenteras.

Det är synd att man är räddhågsen och inte vågar ta stegen. Det är klart att länsstyrelsen tycker att länsstyrelsen ska vara kvar. Men prata med våra kommunpolitiker, så får ni höra vad de har att säga!

Fru talman! Bostadspolitiken är långsiktig och sträcker sig inte bara över en mandatperiod. Jag hade tyckt att det varit en bra inställning från den tidigare alliansregeringen om man också hade sett det så och inte låst in sig med de sina fyra och tagit fram utredningar utifrån sina perspektiv utan bjudit in till samtal. En långsiktig bostadspolitik är nämligen någonting som branschen har efterfrågat under lång tid. Jag tycker inte att vi ska stå här och låsa fast oss i olika positioner inför de samtal som jag tror kommer att äga rum nästa vecka. Jag har sagt det förr och säger det i dag igen: Det finns mycket att diskutera, och det ska vi göra utifrån öppningar och inte låsningar.

Det har kommit en del förslag, och ni vet att vi också har andra förslag. Vi har många saker som vi är överens om. Men det finns naturligtvis saker som vi kommer att slå i huvudet på varandra. Det gäller kanske investeringsstöd, marknadshyror och så vidare. Men jag tror att vi kan lägga en bra grund för en gemensam långsiktig bostadspolitik framöver. Det är min bestämda uppfattning.

Fru talman! Detta förslag innehåller bland annat att vi från Liberalernas och Alliansens sida vill utreda sakägarkretsen, avgifter och se till att man inte kan komma tillbaka med samma överklagande. Leif Nysmed går då till attack och säger att människor med låga inkomster inte kommer att kunna överklaga. Min största oro ligger inte där, Leif Nysmed. Min största oro är att människor med låga inkomster behöver någonstans att bo och tak över huvudet.

Låt mig ta två väldigt enkla exempel. Jag har själv bott i Gårdsten, en förort till Göteborg. Den har sedan 15 år tillbaka fått 200 färre lägenheter men en 33-procentig befolkningsökning. Var bor dessa människor? De bor trångt, och de behöver bostäder. Det är där vi behöver bygga. Biskopsgården är en annan del av Göteborg som också är otroligt utsatt med många som har ekonomiska bekymmer. Det har varit en 20-procentig befolkningsökning och åtta nya lägenheter på 15 år. Dessa människor med låga inkomster behöver tak över huvudet. Det är vad vi politiker behöver ge dem.

Så till frågan. Ni är inte för några förändringar över huvud taget som ger effekt. Jag vill ändå fråga er: Anser Socialdemokraterna att Sverige har kapacitet att ta emot 150 000 flyktingar i år med den bostadspolitik vi har? Det är nämligen det som Miljöpartiet uttalat. Anser ni i Socialdemokraterna att vi med den bostadspolitik vi har i dag kan ta emot 150 000 asylsökande på ett vettigt sätt?

Fru talman! Flyktingfrågan, Robert Hannah, kan jag inte svara på i dag. Vi vet inte ens en gång om det blir så många som 150 000. Det var problem med de stora mängder som kom förra året och speciellt under hösten. Då vidtog vi också åtgärder för att klara av det stora antal som kom. Jag kan inte svara på det i dag.

Vi har i dag ett stort behov av bostäder oavsett om vi har många migranter som kommer till oss eller inte. Vi säger att det är bråttom med lägenheter och att få fram bostäder. Att utreda vidare ytterligare en gång för att man inte fick det svar man ville första gången löser inte det problemet på något sätt.

Då tycker jag att det är bättre att vi tar de frågorna i samtalen och tittar på om vi kan komma framåt. Jag misstänker att ni företrädare som kommer att vara med i samtalen med regeringsföreträdarna kommer att lyfta upp dem, eller hur? Det vore väl konstigt annars. Det är bättre än att lägga fram ett tillkännagivande om att vi ska utreda det. Då har vi låst fast vår position. Det tycker jag är direkt korkat.

Jag är själv född i Flemingsberg och har bott i hela mitt liv i Flemingsbergsområdet. Jag vet hur det ser ut bland de människor som bor i de områdena. Det är trångboddhet. Jag har grannar som har bott två tre familjer i en och samma lägenhet. Det är ett allvarligt problem.

Under den tid som borgerligheten har styrt i exempelvis Stockholms stad har man sålt ut väldigt många av de hyreslägenheter som kan efterfrågas av människor som har lägre inkomster och inte har möjlighet att ta lån. Fram till dags dato är det 60 000 färre hyreslägenheter i Stockholms stad än vad det var 1990.

Det beror inte på att Socialdemokraterna har startat med att bygga hyreslägenheter, utan det beror på de ideologiska utförsäljningar som Alliansen under årens lopp har sysslat med. Det har absolut inte hjälpt de personer som behöver ha en billigare bostad.

Fru talman! Det är intressant att sitta här i kammaren och få svaret "vet ej" på frågan om Sverige klarar av att ta emot 150 000 flyktingar i år. Det är nämligen vad er regeringspartner vill. De vill ta emot 150 000 flyktingar i år. Om det ska bli verklighet kan regeringen inte komma till riksdagen med lagstiftning som är så undermålig och innebär så små bebissteg att vi kan garantera att vi inte kan ta emot dem.

Liberalerna har sedan flera månader tillbaka begärt att regeringen kommer tillbaka med ett humanitärt undantagstillstånd i PBL så att vi kan sätta tak över huvudet för våra asylsökande. Är ett parti på riktigt för ett generöst flyktingmottagande måste det också backa upp det med arbetslagstiftning och bostadslagstiftning som gör att vi klarar av att ta emot dessa personer.

Det är oseriöst att ha två regeringspartier där det ena säger att det vill ha 150 000 asylsökande i år och det andra partiet säger "vet ej". Samtidigt vill man inte förändra i bostadslagstiftningen, som är ett hinder för att vi ska kunna ta emot människor på ett vettigt sätt.

Vad som kommer att hända med ett starkt asylmottagande som vi har redan nu är att dessa människor kommer att hamna i Gårdsten och Biskopsgården. Men vi kommer inte att kunna bygga bostäder till dem. De kommer också att hamna i din ort Flemingsberg. Men det kommer inte att finnas bostäder för dem. Oavsett om du konverterar hyresrätter till bostadsrätter saknades det 700 000 bostäder i Sverige innan flyktingkrisen kom.

Ska en regering vara allvarlig och seriös i sin bostadspolitik måste den också se verkligheten för vad den är. De förutsättningar som fanns när utredningarna sa nej var i ett helt annat Sverige. Det var inte ett Sverige som tog emot 160 000 flyktingar förra året utan ett helt annat Sverige.

Det är nya förutsättningar, och nya förutsättningar kräver att partier som är seriösa överväger sina tidigare ställningstaganden för att möta de behov som finns här i dag. Det gör tyvärr inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Fru talman! Menar du allvar, Robert Hannah, när du säger att de förändringar som finns i era förslag om att utreda sakägarkretsen, avgift för överklagande av detaljplaner och att begränsa möjlighet att överklaga bygglov skulle skapa 150 000 nya bostäder? Det tycker jag inte är seriöst.

Samtidigt lägger Liberalerna fram förslag om sänkta löner för dem som kommer nya in på arbetsmarknaden. Det är dessa personer vi talar om. Samtidigt föreslår man marknadshyror. I Vårby Gård är det 200 sökande på varje hyreslägenhet i dag. Tror du på allvar att dessa lägenheter skulle bli billigare med marknadshyra? Knappast.

Era förslag är rent nonsens. Människor med ännu lägre löner än vad som finns som lägstalöner i dag skulle inte lösa bostadspolitiken. Det skulle inte skapa en efterfrågan på någon bostad, möjligtvis tält kanske men inget mer. Då skulle vi få göra det fritt att tälta lite grann överallt. Mer allvarligt än så kan jag inte ta ert bostadspolitiska förslag.

(Applåder)

Fru talman! Att det råder bostadsbrist i Sverige har väl inte gått någon förbi. Vi ser hur bostadsbristen breder ut sig i alla kommuner i Sverige. Det förorsakar väldigt stora problem på arbetsmarknaden när det gäller möjligheten till boende och har också andra följder. Anläggningsboendena är fulla av personer som söker asyl i Sverige. Ebolagstiftningen har gjort att många lägenheter i Sverige i dag är knökfulla. Det håller inte. Vi vill se till att få en flyktingpaus för att kunna få någon ordning på bostadspolitiken.

Vad kommer då regeringen med för åtgärder? De är väldigt få, måste jag säga, för den krissituation som vi har i och med att man har stått bakom den havererade migrationspolitiken så väldigt länge. Dock är vi glada över den proposition som ligger på bordet för beslut i dag. Vi ställer oss såklart bakom den. Den är lite tunn, men den innehåller trots allt väldigt viktiga frågor.

Redan när PBL-överklagandeutredningens betänkande kom 2014 ställde sig Sverigedemokraterna sig bakom det förslag som innebär att man tar bort länsstyrelserna som överklagandeinstans och går direkt med överklaganden till mark- och miljödomstolen för detaljplaner och områdesbestämmelser.

Vi tror att detta, som man kan läsa i handlingarna, kommer att stärka länsstyrelsernas roll som samrådspart. Vi ser också man beräknar att handläggningstiderna kommer att minska med 4 ½ månader. Det är väldigt viktigt med en sådan förkortad handläggningstid i och med att vi i Sverige i dag har ett snitt på sex år för att få upp en bostad, och i storstäderna är det åtta år och kanske längre.

Detta innebär såklart också att fler byggbolag får möjlighet att medverka och att det blir billigare bostäder i och med den kortare handläggningstiden.

Det kan också vara intressant att titta på i vilken mån bygglov kan innefattas i att man tar bort länsstyrelserna från instanskedjan för överklaganden.

Dock ställer vi oss bakom det förslag som regeringen har lagt fram i propositionen och som innebär att man i första hand ska ta detta steg för att utvärdera de konsekvenser det innebär. När det gäller bostadspolitik är det viktigt att vi tar steg som innebär att vi inte lägger fram förhastade förslag som vi inte vet exakt vad de leder till. Det är något som vi dock ser många gånger när det gäller förslag från partier här i riksdagen: Man vill gå väldigt snabbt fram.

Jag och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigare att man har en bostadspolitik och ett byggande som harmoniserar med befolkningsökningen. Det skulle innebära att man inte behöver fatta förhastade beslut utan att veta vilka konsekvenser de innebär.

Att länsstyrelserna får behållas som överklagandeinstans för bygglov innebär också, som vi läser, att kostnaderna inte behöver öka lika mycket. Vi tror, i likhet med vad som framställs, att länsstyrelserna kan behövas på plats och att det därmed också blir enklare för dem att vara med i behandlingarna.

Flera frågor har diskuterats i bostadspolitiken om just överklagandeområdena. Men det finns också andra frågor som är viktiga att tillföra debatten. Vi ser att regeringen aviserar att se över de frågor som har diskuterats, inklusive de frågor som Alliansen har lagt fram. Det innebär därför egentligen bara att slå in öppna dörrar att bifalla de förslag som Alliansen har lagt fram i sina följdmotioner.

Vi sverigedemokrater ställer oss därmed bakom den proposition som regeringen har lagt fram och hoppas på fortsatta utredningar på sådana här viktiga områden för att kunna komma fram med nya förslag för att förenkla möjligheten till byggande.

Fru talman! Det var trevligt att vi bytte talman under debattens gång, så att också fru talmannen kommer att bli väl insatt i hurdan instansordningen är och hur vi nu vill förändra den från regeringens sida.

Tiden från idé till färdig byggnad och inflyttning behöver bli kortare - det är vi nog alla överens om. Men det är flera steg i processen som behöver gå fortare - däremot inte för fort. Att bygga ett hus är en sak, men det vi bygger i dag ska fungera också om 50 år och helst 100 år. Det är därför vi inte bara kan bygga hus utan också måste bygga ett samhälle.

För att kunna bygga ett samhälle behöver de som är en del av samhället också få vara en del av processen. Därför finns det krav på samråd tidigt i processen och möjlighet till överklagande senare i processen. I dag debatterar vi den senare delen: överklagandeprocessen. En del av oss vill strama åt den mer, medan regeringen väljer att lägga fram ett förslag som kommer att skynda på processen men som inte minskar människors möjlighet att påverka det samhälle vi ska bygga.

De förändringar vi nu föreslår kommer att innebära att länsstyrelsen inte längre kommer att sitta på dubbla stolar. Det innebär också en ökad rättssäkerhet.

Fru talman! Länsstyrelsen har i dag flera olika roller under planprocessen. De ska bland annat företräda staten under samrådet och värna vissa allmänna intressen. Denna del av länsstyrelsens uppgift påverkas inte av det förslag vi lägger fram i dag.

När kommunen har antagit en detaljplan har länsstyrelsen två uppgifter. För det första ska länsstyrelsen bedöma om planen kan antas vara olämplig i förhållande till särskilt utpekade kriterier. Det kan till exempel vara riksintresse, strandskydd och hälsa och säkerhet. Detta är den så kallade överprövningen. Om planen är olämplig i förhållande till något av dessa kriterier kan länsstyrelsen välja att upphäva planen. Denna del av länsstyrelsens uppgift påverkas inte av det förslag vi lägger fram i dag.

För det andra har länsstyrelsen i dag rollen att pröva överklaganden från en annan part. Uppgiften om överprövande är ingenting som påverkas om länsstyrelsen själv väljer att överpröva planen.

Det vi nu gör är att ta bort länsstyrelsen som instans för överprövande av annan part. Den skillnad som blir är alltså att ärendena nu kommer att hanteras av mark- och miljödomstolen, vilket regeringen har avsatt extra resurser för.

Formellt sett behöver inte länsstyrelsen överklaga det beslut de vill ändra, utan de kan bara göra precis som de har gjort tidigare. Länsstyrelsen kommer alltså också fortsättningsvis att företräda statens intressen.

Utöver regeringens förslag, som vi och oppositionen är överens om, motionerar också M, C, L och KD om ytterligare ändringar av bestämmelserna i överklagandeprocessen. Deras förslag är något vi i dag inte väljer att ställa oss bakom.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Även om vi med propositionen föreslår förändringar i överklagandeprocessen hoppas jag att vi alla är överens om att det vi egentligen måste göra är att minska det faktiska antalet överklaganden. Det gör vi nog bäst genom att få en bättre process i framtagandet av detaljplaner och områdesbestämmelser där medborgarinflytandet blir tydligt och kommer in tidigt i processen. Bra samrådsprocesser kan förhoppningsvis också leda till färre överklaganden.

(Applåder)

Fru talman! Jag bestämde mig för att begära en kort replik på Emma Hult. Vi får se hur kort den blir.

Diskussionen har lite grann karaktären av att det bästa blir det godas fiende. Jag håller med Emma Hult om att det är viktigt att vi planerar långsiktigt och att bostäderna kommer att stå i kanske 50-100 år. Jag vet inte vad man tänkte när man byggde miljonprogrammet. De kåkarna kommer väl att stå i evighet, antar jag. Men det finns stora renoveringsbehov. Det finns stora behov av att göra förändringar som innebär att man bygger på en våning, förändrar fasaden, energieffektiviserar och vidtar olika åtgärder som syftar till att lyfta ett sådant här område och samtidigt skapa fler bostäder.

Det är just denna typ av processer som kan överklagas. Det krävs ett bygglov, och ibland behövs en detaljplaneändring för att man ska kunna göra en så liten sak som att renovera, förtäta och förbättra ett bostadsbestånd.

Det är här det bästa blir det godas fiende. Man hamnar i en situation där inte bara detaljplanen utan också bygglovet överklagas. Det ena hamnar då enligt regeringens tankar i mark- och miljödomstolen, och bygglovet hamnar hos länsstyrelsen.

Vi känner till länsstyrelsernas sätt att arbeta. Jag har svårt att se att det förenklas speciellt mycket. När en länsstyrelse som avlövas när det gäller detaljplanen tvingas hantera bygglovet är det klart att det blir ett förändrat sätt att arbeta på länsstyrelsen. Redan i detta skede kommer kompetensen att försvinna vad gäller överprövningen medan vi behöver satsa på kompetenshöjning och förbättring av samrådet och dialogen med kommunen när planerna ska tas fram. Vi ser hur länsstyrelsen agerar när det gäller exempelvis strandskydd. Det är inte speciellt proaktivt och stödjande när det handlar om möjligheterna att lyfta landsbygden.

Jag är lite intresserad av detta, för jag märker ändå en nyfikenhet hos Emma Hult: Vad är det i våra förslag som hon gillar och stöder och vill komma tillbaka till?

Fru talman! Det var bra att du hann fram till frågan, Ola Johansson, för jag funderade på vad det var du undrade över.

Jag vill börja med att säga att jag har fullt förtroende för länsstyrelserna och det arbete de gör. Det råder ingen tvekan om den kompetens som finns där.

Däremot blir jag lite fundersam när Ola Johansson påpekar att länsstyrelsen avlövas när det gäller möjlighet att påverka detaljplaner och att de därför kommer att ställa till det i bygglovsskedet.

Jag skulle snarare vilja hävda att länsstyrelsen nu får den roll de ska ha: att under processerna ta fram en detaljplan och att även kunna vara med och påverka den. I nästa skede blir länsstyrelsen nu inte de som tar hand om överklagandena. För mig blir det en tydlig roll för länsstyrelsen att vara med tidigt i processen. Då vet man också, när man kommer till bygglovet, att det var den process man hade för att ta fram detaljplanen. Jag ser inte det problem som Ola Johansson ser.

Fru talman! Karaktären i de anföranden vi har hört, inte bara från Emma Hult, är lite grann att vi måste vänta, avvakta och se om detta är bra. Ingen av regeringspartiernas företrädare har ännu egentligen avfärdat de förslag som Alliansen lägger fram i sina följdmotioner.

Det må väl vara hänt att man springer regeringens ärende; vi har också en viss vana av detta.

Men det som ändå gör mig ganska nyfiken är denna syn på länsstyrelsens roll i framtiden. Är det som vi från allianspartierna framhåller, att det kanske är viktigare att kunna hitta en bostad? Man kan inte bo i ett överklagande. Då är det kanske viktigare att vi i det skede som vi nu befinner oss i ser till att vi förenklar, förbättrar och snabbar på möjligheterna att få en plan som vinner laga kraft och att vi förenklar kommunernas sätt att hantera detaljplaneprocessen.

Emma Hult känner till att vi har fört fram förslag om att man ska kunna undanta ett antal fall där kommunerna själva ska kunna besluta huruvida det ska tas fram en detaljplan eller om det räcker att gå fram med ett bygglov. Det ska också vara möjligt att delegera beslutsfattandet.

Jag tycker att det är lite märkligt, utifrån den diskussion som vi har, att regeringspartierna fortfarande kramar den politik som de tidigare kritiserade allianspartierna för, givet den situation som vi står inför med ett enormt behov av att bygga betydligt fler bostäder.

Jag är lite nyfiken på att få reda på Emma Hults inställning till de förslag som vi för fram. Är det viktigt att vi ska kunna korta handläggningstiderna för överklagande? Är det viktigt att vi ska kunna begränsa mängden okynnesöverklaganden? Och är det en god tanke på sikt att även lyfta bort byggloven från länsstyrelserna över till mark- och miljödomstolarna?

Fru talman! Att vi ska korta handläggningstiderna för överklagande är vi nog överens om. Det är därför som regeringen väljer att lägga fram detta förslag.

Det tillsattes en utredning, och utredningen visar - om man tycker att det är bra eller dåligt är upp till var och en att avgöra - att de andra åtgärder som ni föreslår inte skulle korta handläggningstiderna eller minska andelen överklaganden. Det är det som är problemet. Man tillsätter en utredning men får inte det resultat som man hoppas på.

Jag väljer att lämna det så pass öppet som att regeringen har kallat till blocköverskridande samtal, och det finns en orsak till det. Detta är ingenting som den ena eller andra sidan kommer att kunna lösa på egen hand. Detta är någonting som vi ska ha långsiktiga spelregler för, och Ola Johansson är minst lika inblandad som jag i de samtal som kommer att föras framöver. Vi fick tidigare höra att nästa möte är i nästa vecka. Jag hoppas att vi kommer att komma fram till en bra gemensam lösning. Det absolut viktigaste är nämligen att vi inte ändrar förutsättningarna hela tiden för dem som verkar i denna bransch. Att förändra för kommunala handläggare eller för företag i branschen ger en osäkerhet.

Nej, det är klart att det inte går att bo i ett överklagande. Det är ingen bostad.

De förslag som ni lägger fram kommer såklart att bli en del i samtalen, men jag tänker inte föregripa dem. Vi får nog vänta och se.

Fru talman! Det verkar vara regeringens nya sätt att man har lite förhandlingsteknik och förhalningsteknik och i princip inte säger någonting över huvud taget. Allting som man säger kan nämligen uppfattas som en position, enligt Leif Nysmed. Och enligt Emma Hult vill man inte föregripa dessa samtal. Bjuder man in till samtal måste man fortfarande veta vad man vill.

Det enda vi hör är att det går för fort, att man inte riktigt kan säga någonting och att man inte kan ändra förutsättningarna. Som min allianskollega Robert Hannah sa har förutsättningarna förändrats. Då måste man också förhålla sig till dem.

Vi har en bostadsbrist som har gått över i en bostadskris. Kommunerna skriker efter åtgärder, där lagstiftningen enligt dem i dag är hämmande. Kommunerna behöver hjälp. Ska man också kräva mycket av kommuner måste man börja städa vid sin egen dörr.

Då skulle jag vilja veta vad som enligt Emma Hult belystes i debattartikeln på DN Debatt. Om jag ska vara ärlig tror jag att vi kan läsa den med sju olika ögonpar och sitta där i ett rum, och alla kan nynna och fundera lite grann och ha sina olika ståndpunkter. Men om det ska komma någonting ur detta måste man också vara tydlig med vilka ens positioner är.

Det talas mycket om att det går för fort och att man inte kan säga vad man tycker. Vi får tydligen inte göra tillkännagivanden eftersom det är ett sätt att låsa positioner.

Vad tycker ni? Vad vill ni? Det handlar om alltifrån vad som det gavs uttryck för i denna debattartikel på DN Debatt. Vad är det som ni till viss del tycker är bra? Vi har nämligen inte fått fler svar. Jag känner alltid att jag har fler frågor än svar efter att ha lyssnat på regeringsföreträdarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag är här i dag för att debattera en kortare instanskedja för överprövning av detaljplaner och områdesbestämmelser. Jag är inte här för att deklarera regeringens ställningstaganden i de bostadspolitiska samtalen.

Fru talman! Detta är Emma Hults vanliga sätt. Hon håller väldigt korta anföranden och säger inte så mycket. Och nu är förhalningstekniken att inte säga någonting eftersom det pågår förhandlingar.

Vi har alltså inte träffats på sex veckor. Men det enda som regeringen väntar på är att vi ska skicka in lite förslag. Ni måste också politikutveckla. Ni måste också se allvaret.

Jag kan säga ärligt att jag är ganska oroad. Ja, vi debatterar i dag den kortare instanskedjan. Den berörde ni ändå i debattartikeln på DN Debatt. Din bostadsminister och regeringens finans- och statsministrar skrev ändå en artikel. Den måste fortfarande vara en viljeinriktning, och den måste fortfarande säga någonting.

Ska jag vara helt ärlig är jag helt övertygad om att Miljöpartiet aldrig hade röstat ja till detta förslag om ni inte hade suttit i regeringen.

Jag ger därför Emma en chans till. Utifrån det betänkande som vi diskuterar i dag, vilka eventuella förändringar är det ni kan tänka er att göra? Eller var det att ta bort länsstyrelsen, som var det som ni skulle kunna tänka er?

Fru talman! Att påstå att vi inte skulle vara för detta om vi hade suttit i opposition är intressant. Jag ser inte att detta strider mot något av de tidigare beslut som vi har fattat om att länsstyrelsen inte ska ha en roll i överprövningen av dessa ärenden. Länsstyrelsen har en roll i processen att ta fram en detaljplan. Det är viktigt därför att länsstyrelsen företräder statens intressen i detta framtagande.

Det sägs att det har gått sex veckor sedan ni träffades. Men jag var inte med, så jag vet inte när ni senast träffades. Jag har inte heller möjlighet att deklarera var regeringen står i dessa samtal.

Men jag tror mig veta att ni har blivit ombedda att skicka in era synpunkter, och jag tror mig veta att ni då också fick veta att ni kommer att få reda på vad regeringen tycker. Men det är inte min roll här i dag att berätta vad regeringen har för ingång i de samtal som ska föras, framför allt inte innan samtalen har förts.

Den ton och den inställning som Caroline har gör mig lite bekymrad, och jag undrar hur det ska gå när ni ska sitta ned och samtala vid samma bord.

Fru talman! Jag är sista talaren i debatten, och jag är mycket glad att alla har väntat.

Vi diskuterar i dag civilutskottets betänkande om kortare instanskedja för detaljplaner och områdesbestämmelser.

Det är en lagändring som förhoppningsvis kommer att effektivisera överklagandeprocesserna med bibehållen rättssäkerhet. Det är i nuläget angeläget att vi lyckas bygga väldigt många fler bostäder än vad vi har gjort under de senaste åren.

För Vänsterpartiet är det oerhört viktigt att vi ser till att unga, äldre och alla däremellan får ett tryggt hem att bo i som inte kostar alldeles för mycket pengar. Man ska ha friheten att flytta dit man vill, där man kanske har fått ett nytt jobb eller där man kanske bor nära barnbarnen. Och det ska inte krävas miljoner på banken för detta.

Det är viktigt att vi bygger och planerar städer som håller ihop och som vi alla kan trivas i. Därför är det särskilt viktigt att samrådsprocesserna i byggprojekten fungerar väl. De är viktiga. Bättre och smartare idéer kan plockas upp. Vi kanske kan bygga flerfamiljshus i stället för jättevillor på vissa platser. Vi kan ha en bättre infrastruktur med skola och förskola runt våra bostadsområden eller se till att planera för annan samhällsservice på ett bättre sätt. Många intressen behöver vägas samman för att vi ska få goda hem och trevliga bostadsområden.

Samtidigt är det just vår gemensamma tillvaro som behöver planeras och styras. Det betyder också att specifika egenintressen inte kan och inte ska väga tyngre än allmänintresset att till exempel bygga många bostäder.

Det blir exempelvis ett problem om våra kommunpolitiker känner att de inte kan bygga flerfamiljshus och hyresrätter i storstädernas villaområden för att de då kommer att få en massa utdragna överklagandeprocesser.

Att effektivisera överklagandeprocesserna är också ett sätt att ge kraftfullare verktyg till kommunpolitiker som behöver bygga bort segregationen i våra städer. Vi vet att det framöver kommer att vara viktigt och nödvändigt att just blanda upp villamattorna med studentbostäder, äldrebostäder och flerfamiljshus. Överklagandeverktyget var aldrig tänkt som ett verktyg för välbeställda kommuninvånare som vill förhindra eller försvåra ett viktigt arbete mot segregation och för ökad samvaro. Där behöver vi vara tydliga.

Samtidigt ska vi kanske inte överskatta effekten av ändringar i överklagandestrukturen. Vi vet trots allt att drygt 80 procent av detaljplanerna aldrig överklagas och att överklagandena till länsstyrelserna på senaste tiden faktiskt har varit ganska snabbt avklarade. Länsstyrelserna har gjort ett gediget jobb med att få ned handläggningstiderna.

Många fler saker behöver göras för att på allvar bygga bort bostadsbristen. Vi behöver bygga hyresrätter som folk har råd att bo i, och för det krävs ett riktat statligt stöd. Där är regeringen och Vänsterpartiet överens om ett stort bostadspaket, men vi behöver nu också gå vidare. Mer av de bostadspolitiska stöden behöver gå till nyproduktion. Onödigt mycket av de bostadspolitiska stöd vi gemensamt ger till bostadssektorn - det är 30-40 miljarder per år - leder i dag till att priserna höjs på de bostäder som redan finns. Exempelvis ränteavdraget är pengar som i dag riskerar att försvinna in i bankernas bolånevinster och de stora byggbolagens vinstmarginaler. Där behöver vi tänka om.

Civilutskottet besökte i veckan Riksbanken, som vittnar om att prisökningarna på bostadsrätter de senaste åren har skjutit i höjden, och lönerna kommer inte i närheten av att hänga med. En lägenhet som för bara några år sedan kostade kanske 1 ½ miljon kan i dag kosta 4 eller 5 miljoner. Du behöver i dag lägga undan en tusenlapp i månaden i närmare 30 år för att över huvud taget komma i närheten av en bostadsrätt i Stockholm. Vem tjänar egentligen på en sådan utveckling? Ja, det är möjligtvis de stora bankerna och de stora byggbolagen. För alla andra som faktiskt behöver ha någonstans att bo gör dock bostadsmarknaden det i dag helt omöjligt att göra fria och trygga val. Det är i stället garderober och tredjehandskontrakt som är alternativet.

Vi vet ju också hur bostadsrättsmarknaden ser ut - där har vi en så kallad fri marknad. Där förhandlas inga priser mellan två stora parter, och det byggs ändå på tok för lite. Det kanske är en frihet för byggbolag och banker, men det är ingen frihet för alla som vill ha någonstans att bo och som inte råkar vara miljonärer. Det bör också de som i dag ropar på höjda hyror fundera över. Ju högre priserna blir, desto mindre mark blir marknadsmässigt byggbar. Detsamma gäller omvänt: Lyckas vi pressa byggpriserna och de stora vinstmarginalerna blir mer mark byggbar ur ett marknadsperspektiv.

Låt oss inte tvinga kunderna att vare sig de vill hyra eller köpa betala priser som är helt irrationellt höga! Ingen tjänar på det, varken alla som står utan bostad i dag eller de företag och det näringsliv som vill att människor fortsatt ska ha pengar i plånboken för att konsumera även annat än boende och mat. Sverige har i dag Europas högsta byggpriser. Det är ingenting att vara stolt över.

Det är framför allt hyresfastigheter vi behöver bygga framöver. De flesta är väl överens om det. De ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt vi har sett har kraftigt minskat möjligheten för vanliga människor att få en hyresrätt. Vi vill se att staten använder sin möjlighet att låna till rekordlåg ränta för att sedan gå in med riktade satsningar - förmånliga lån - till dem som bygger hyresrätter. Kapitalfrågan, alltså hur vi finansierar byggandet, är det viktigaste för att få upp byggandet, och riktade insatser är det som ger effekt. Ska vi få fram 70 000-80 000 hem per år är detta helt nödvändigt. Vänsterpartiets förslag skulle ge 50 000 hyresrätter per år.

Fru talman! Ibland lyfts det i debatten fram att några - och då avses nästan alltid låginkomsttagare - ska bo med lite sämre standard än alla andra. Kanske ska de dela på en toa eller ett kök, eller kanske ska de bo i sämre miljöer. Det tror Vänsterpartiet inte alls på. Husen vi bygger i dag ska stå i kanske hundra år, och att då avstå från att bygga på bästa möjliga sätt är faktiskt bara dumt. Då byter du ut kortsiktiga småvinster mot långvariga problem. Det har vi absolut inte råd med. Vi ska ha bra bostäder för alla som bor i Sverige.

Att komma åt bostadssegregationen är en av våra viktigaste frågor framöver. Där vet vi att allmännyttan spelar stor roll. Med den kan vi se till att bygga mer blandat, bygga hyresrätter där de är alldeles för få, bygga ihop city och förort och se till att samhällsservice finns i alla delar av våra städer och bostadsområden.

I veckan kunde SVT visa att många använder pengarna i det kommunala bolaget till att betala för annan kommunal verksamhet. Det är förstås helt fel tajmning att göra det nu när bostadsbristen är så stor och trångboddheten ökar. Värst var Stockholmsmoderaterna från förra mandatperioden, som tog ut miljarder ur bostadsbolaget för att finansiera skattesänkningar åt välbeställda stockholmare. Pengarna hade kunnat gå till nya hyresrätter i stället. Det är därför angeläget att skärpa begränsningsreglerna kring uttagen ur de kommunala bostadsbolagen.

Större tag krävs nu för att bygga bort bostadsbristen. Det har vi klarat förr i Sverige, och det kommer vi att klara nu också. Det är en fråga om politisk vilja. Med de vänliga medskicken till regeringen yrkar jag bifall till civilutskottets förslag i betänkande CU16.

Fru talman! Det är frestande att bemöta Nooshi Dadgostars anförande, men eftersom jag tycker att vi ska hålla oss till PBL-frågorna väljer jag att inte göra det.

Det är ganska intressant, för en fråga som ställdes till en annan ledamot var: Om ni inte hade varit ett stödparti, hade ni då ställt upp på ett regeringsförslag som innebär att överklagande av detaljplaner inte ska ligga kvar på länsstyrelserna utan flyttas till mark- och miljödomstolarna? Det är naturligtvis en hypotetisk fråga, men möjligen skulle man kunna hitta svaret i det jag hörde Nooshi säga - att allmänintresset ska gå före egenintresset. Det låter ju jättebra, för allmänintresset vi har är att bygga fler bostäder. Ett egenintresse man kan ha är att överklaga ett bygglov, och det tycker ju inte Nooshi Dadgostar att någon annan än länsstyrelsen ska hantera.

Enligt Vänsterpartiets historik under de senaste fyra åren, och även i dag i viss mån, är det inte allmänintresset som ska gå före egenintresset. Man är emot förändringar av bullerriktvärdena, och man är emot förändringar som innebär att kommunerna själva får bestämma kring planbeslut - vilka som ska fatta besluten och i vilka fall det behöver tas fram en detaljplan. Man är emot det vi diskuterar här i dag, nämligen att det inte ska vara tillåtet att göra okynnesöverklaganden och att vi ska ytterligare förenkla och förkorta överklagandeprocessen.

Regionplanering är ett förslag vi inte har fått fram på bordet ännu, men jag kan undra vad Vänsterpartiet har för inställning till det. När det gäller de bygglovsbefriade åtgärderna, typ Attefallshus, takkupor och annat, var Vänsterpartiet emot, och när det gäller möjligheten att bygga strandnära är Vänsterpartiet också emot. Den nyfikna fråga jag har - vi kommer ju också att träffas i bostadsförhandlingarna - är därför: Vad är det för regelförenklingar Vänsterpartiet förespråkar?

Fru talman! Jag är jätteglad att Ola Johansson känner sig så frestad av mitt inlägg. Jag hoppas att det håller i sig under hela våren och under de bostadspolitiska samtalen.

Ola Johansson har missuppfattat Vänsterpartiets roll i svensk politik. Vi sitter alltså inte i regeringen, utan vi är det mest kreativa och pådrivande oppositionspartiet. Vi är nämligen med och driver igenom våra förslag utan att för den skull sitta i en regering. Vi är ett oppositionsparti som vill samtala, som gör det och som kommer fram till konkreta beslut. Ola Johanssons parti är inte ett sådant oppositionsparti, utan han har stängt dörren för samtal.

Jag vet inte exakt vad det är Ola Johansson efterfrågar. Vi ställer ju oss bakom betänkandet, och precis som jag sa är det, om vi ska vara helt ärliga, inte Vänsterpartiets väljare som överklagar bostadsprojekten. Om man går ut och pratar med kommunpolitikerna ser man att det tyvärr finns en rädsla för att bygga flerfamiljshus och hyresrätter i områden där det finns stora villamattor, för kommunerna är oroliga att det ska komma många människor och överklaga.

Vi ser nu till exempel i Göteborg, där man vill placera bostäder för nyanlända svenskar i villaområden, att det blir ett väldigt hallaballo kring det. Det tycker jag är ganska otrevligt. Det där finns underliggande.

Jag tycker fortfarande att allmänintresset är att bygga många fler bostäder, bra bostäder. För det krävs det en bra samrådsprocess där vi kan väga in alla olika intressen. För det krävs det ett regelverk - så är det bara. Vi måste kontrollera markförhållanden. Vi måste se till att det finns förskolor. Vi måste väga in alla de här intressena. Vi kan inte bara strunta i alltihop.

Fru talman! Jag uppfattar nog att Vänsterpartiets roll i svensk politik är att vara emot det som kan leda framåt i bostadspolitiken. Vad är ni för, förutom det som jag inte skulle debattera med dig om, skattefrågor eller frågor som rör subventioner och sådant som rör hyressättningen?

Det jag är nyfiken på att få veta här nu är vilken typ av regelförenklingar som Nooshi Dadgostar skulle kunna tänka sig att gå med på i de kommande bostadssamtalen. Det enda vi har fått höra Nooshi Dadgostar tala om här nu är att vi allesammans ska bo i likadana bostäder till samma kostnad. Men det är, ursäkta, fru talman, inte en framkomlig väg i politiken. Så kommer det inte att bli, även om det är Vänsterpartiets dröm.

Är det så att detta är Vänsterpartiets förhoppningar inför bostadssamtalen är jag ledsen att jag kommer att behöva säga tack och adjö till Nooshi Dadgostar efter ett eller två möten. Men det vore väl synd att komma till ett samtal om bostäder utan egna förslag och med en historik som innebär att man säger nej till allting som förbättrar och förenklar, samtidigt som man i debatten påstår att ett allmänintresse ska gå före ett egenintresse.

Jag är också lite nyfiken på vilken empiri Nooshi Dadgostar bygger påståendet på att det inte är Vänsterpartiets väljare som överklagar bostadsplaner.

Fru talman! Tack, Ola Johansson!

Vänsterpartiet är det parti i hela kammaren som levererar de förslag som skulle ge flest bostäder. 50 000 hyresrätter skulle vi få med det förslag om förmånliga statliga lån som Vänsterpartiet levererade för några veckor sedan. Ola Johanssons förslag kommer inte ens i närheten av detta.

Att göra de förändringar som Ola Johansson föreslår skulle väl kanske ge ytterligare två tre bostäder. Är det inte så, Ola Johansson? Det är det som är skillnaden mellan oss: Tre bostäder med Ola Johanssons politik och 50 000 med Vänsterpartiets politik.

Jag levererar gärna ytterligare förslag. Jag tycker att vi ska ha en regional planering, därför att det är ett problem att Danderyds kommun i dag har sålt ut hela sin allmännytta. De ligger tio minuter från Stockholms universitet men levererar 60 bostäder på ett år. Det är ett problem.

Det är ett problem att Ekerö inte bygger. Det är ett problem att Salem inte bygger. Det är ett problem att i en jättestor region som behöver så många bostäder har flera borgerliga kommuner sålt ut hela sin allmännytta och säger stopp till byggprojekten. Så kan vi inte ha det! Alla kommuner måste bidra med bostäder för att vi ska komma åt bostadsbristen.

Vi tycker att vi ska göra regeländringar i allmännyttan. I dag har vi någonting som heter affärsmässiga principer i de allmännyttiga bostadsbolagens lagstiftning. Kommunpolitikerna har i dag gjort en tolkning som Vänsterpartiet och Sabo för övrigt inte håller med om. Man har ett större handlingsutrymme än vad man tror. Men om vi tolkar den här lagstiftningen olika tycker vi att regeringen måste gå in och förändra det regelverk som finns i allmännyttan i dag som gör att man inte tror sig kunna bygga fler bostäder än de som nu byggs.

Om allmännyttan börjar bygga ute i våra kommuner kommer de privata bolagen att följa efter, och det vore väldigt bra för Sverige.

Fru talman! Jag vill börja med att påpeka att den storslagna satsning, som de rödgröna partierna pratar om här på subventioner och liknande kostar ungefär 5 miljarder. Det är ungefär lika mycket som Magdalena Andersson tog ut från Akademiska Hus vinster i stället för att låta dem bygga bostäder också. Man kan väl säga att den här regeringen agerar på samma sätt som Alliansen gjorde när de styrde i Stockholms stad. Det är lätt att peka finger åt andra men kanske mindre lätt att göra det åt sig själva.

Men det var egentligen inte det jag ville prata om. Jag vill prata lite grann med riksdagsledamoten Nooshi Dadgostar om flyktingmottagandet.

Alla partier som står för en generös flyktingpolitik måste ju också kunna backa upp den med en bostadspolitik som gör det möjligt att ge människor som flytt till Sverige tak över huvudet på ett rimligt sätt. Just nu bygger vi tillfälliga bostäder, containrar, med tillfälliga bygglov som det är osäkert om vi kommer att få till stånd.

Från Liberalernas sida har vi under flera månaders tid nu begärt att regeringen ska införa ett humanitärt undantagstillstånd i PBL, så att till exempel lokaler kan omvandlas till bostäder så snabbt som möjligt och människor slipper att sova i sängar i Malmömässan, till exempel. Vi har sagt att vi vill se till att man kan bygga asylboenden för människor snabbare. Vi har sagt att vi inte vill se en situation där man tvingas ta ut kommunala bostäder och ge dem till asylsökande, för det finns så otroligt många i bostadskön - 500 000 i Stockholm, till exempel.

Anser Nooshi Dadgostar att vi i Sverige har kapacitet att sätta tak över huvudet på alla de här människorna med den bostadspolitik som vi har nu utan att göra några regelförenklingar? Finns det någonting som Vänsterpartiet anser att man kan göra, regelförenklingar eller annat, för att få fram lägenheter väldigt snabbt här och nu?

Fru talman! Tack, Robert Hannah, för den väldigt angelägna frågan!

Om jag minns rätt var både du och jag på Boverket för några månader sedan. Där såg vi utvecklingen av befolkningen i förhållande till hur många bostäder vi bygger. Den graf som visade att vi blir många fler ökade väldigt kraftigt 2006, när alliansregeringen kom till makten, samtidigt som det under den perioden byggdes väldigt lite. Och man tog bort investeringsstödet, vilket gjorde att byggnationen droppade kraftigt. Från och med 2006 och framåt, då vi blev väldigt många fler i Sverige, byggdes det allt mindre.

De borgerliga partierna lyckades bygga upp ett enormt stort underskott under den period de satt vid makten. När man lyssnar på den här debatten ska man veta att den här bostadsbristen inte kom i och med ett flyktingmottagande, utan det är en underliggande politik under två mandatperioder som har gjort att vi har alldeles för få bostäder i förhållande till den befolkning vi har i dag.

Jag håller med Robert Hannah om att Akademiska Hus borde ta ett mycket större ansvar för bostadsbyggandet. Vi tycker att den förordning som kom för några månader sedan om anläggningsboenden var helt rimlig. Vi kan absolut titta på hur vi gör förändringar för att vi ska kunna utnyttja den enorma kapacitet som ändå finns ute i kommunerna. Det finns rätt många tomma lokaler och anläggningar ute i kommunerna. Dem behöver vi kunna använda. Jag är absolut med på det.

Jag tycker att vi behöver titta på hur vi också kan ge människor förmånen att kunna hyra ut till exempel ett rum eller ett fritidshus. Kan vi titta på de regelverken så att människor kan känna sig engagerade och medverkar i detta?

Fru talman! Det råder delade meningar om vem som gjorde vad eller vad man inte gjorde. Men jag kan väl sammanfatta att under de år som Göteborgs kommun styrts av de rödgröna, sedan 1994, har man aldrig någonsin klarat målen. Man ligger klart efter och är Sveriges mest segregerade stad på grund av bristen på bostadsbyggande. Vem som är ansvarig kan vi prata om väldigt många gånger. Men frågan här gäller i praktiken: Har vi i dag kapacitet att ge tak över huvudet för de asylsökande som finns här? Jag har svårt att se det.

Vad det här kommer att leda till är att områden som du och jag bryr oss väldigt mycket om, områden i Göteborgs, Stockholms och Malmös förorter, kommer att tvingas att ta det stora ansvaret på grund av att vi inte har tak över huvudet för de asylsökande. Jag är rädd att Gårdsten kommer att få ännu fler invånare. Jag är rädd att Biskopsgården kommer att få ännu fler invånare. Jag är rädd att Göteborgs förorter kommer att bli ännu mer segregerade.

Jag håller med Nooshi Dadgostar om det hon sa i sitt anförande, att det allmänna intresset måste gå före och att vi måste effektivisera överklagandeprocesserna. För mig handlar det helt enkelt om att jag inte vill se mer segregation i Sverige. Jag vill se alla typer av boendemiljöer - hyresrätter, bostadsrätter och egnahem - i alla delar av städerna. Men då måste man backa upp det med en substantiell politik.

Det går inte bara att säga att vi ska använda lokaler utan att säga att vi behöver en lagstiftning som möjliggör att vi kan använda lokaler för bostäder.

Mina frågor kvarstår: Anser Vänsterpartiet att vi behöver ett humanitärt undantag i PBL så att vi kan sätta tak över huvudet på flyktingar och får fram boenden snabbt? Vad anser Vänsterpartiet kan göras mer förutom att tycka att något är bra? Alla här inne kan ställa upp på att vi ska sätta tak över huvudet på asylsökande, men frågan är hur och med vilken lagstiftning Vänsterpartiet tänker bidra till detta.

Fru talman! Jag tackar Robert Hannah för en viktig fråga. Det är inte bara asylsökande som är bostadslösa i dag. Det är studenter, och det är äldre som inte orkar bo i sin trevåningsvilla längre men inte har några äldrebostäder att flytta till.

Problemet är större än så. Det blir lite smått om vi bara pekar ut dem som kom hit förra veckan. Bostadsbristen angår oss alla. Det är därför det är ett samhällsproblem.

Vi har fått regelförenklingar för anläggningsboenden. Det har vi inte sagt något om. Finns det fortfarande problem där är jag angelägen om att vi sätter oss ned och tittar på det, för jag vet att det finns många lokaler och anläggningar. Jag får samtal från Folkets Hus om att de inte kan hyra ut sina lokaler för att det finns regler som förhindrar det. Det är dåligt. Vi ska absolut titta på detta.

Det är inte fel att ha ett industrialiserat byggande, det vill säga att vi monterar hus i en fabrik, lyfter ut dem och ställer dem på marken. Om det är det Robert Hannah menar med containrar har vi olika uppfattning. Jag menar att det inte behöver innebära en kvalitetssänkning bara för att man bygger väggen i en fabrik i stället för på plats. Jag har inga problem med det.

Jag hoppas att Robert Hannah, som är från Göteborg, tycker att det är bra och arbetar för att placera till exempel bostäder för nyanlända i områden som Billdal och Askim för att bryta segregationen. Det är väl positivt om vi ser till att människor möts i vardagen.

Något som skulle vara extremt negativt och öka segregationen är marknadshyror, Robert Hannah.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 mars.)