Interpellationssvar - 2015-11-20

Svar på interpellationer

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige, vid en militär kris i Baltikum, ska underlätta tillförseln av militär hjälp från Nato.

Den svenska säkerhetspolitiken ska, inom ramen för målen för vår säkerhet, förebygga krig och framväxten av hot mot svensk, nordisk och europeisk säkerhet. Sverige har såväl möjlighet som ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Genom utveckling och fördjupning av bi- och multilaterala försvarssamarbeten bidrar Sverige till att stärka säkerheten i vår region. Det skapar en förutsägbarhet, främjar fredlig utveckling och höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten bidrar till stabilitet i närområdet och ger oss handlingsfrihet. Sveriges säkerhets- och försvarssamarbeten utvecklas tillsammans med Finland, de övriga nordiska länderna och de baltiska länderna, samt - inom ramen för EU - med FN, OSSE, Natos partnerskap och den transatlantiska länken. Dessa samarbeten kompletterar och stärker varandra och stärker säkerheten i vår del av världen.

Svaret på Allan Widmans fråga är tvådelat. Dels handlar det om de åtgärder Sverige vidtar i fredstid, dels om de faktiska åtgärderna i händelse av en militär kris i vårt närområde, till exempel i något av de baltiska länderna.

Vad gäller faktiska åtgärder vid en eventuell militär kris i Baltikum vill jag vara tydlig. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd. Exakt utformning av åtgärder måste anpassas till varje enskild situation.

Inom ramen för ansatsen att utveckla försvarssamarbeten i regionen har jag under hösten fört enskilda samtal med samtliga baltiska försvarsministrar. Vi har bland annat diskuterat utökade möjligheter till övnings- och träningsverksamhet samt svenska bidrag till Natos kompetenscenter för cyberförsvar i Estland respektive strategisk kommunikation i Lettland och till fördjupade bilaterala samarbeten med Estland, Lettland och Litauen. Ett ramavtal har under hösten tecknats mellan Sverige och Polen. Inriktningen är att fördjupa den strategiska dialogen och fördjupa bilateralt samarbete.

Det samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd som Sverige undertecknade i september 2014 syftar till att säkerställa att Sverige som värdland ska kunna lämna effektivt stöd för militär verksamhet på vårt territorium i samband med övningar, krishanteringsinsatser eller andra insatser. Avtalet bygger helt och hållet på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först skulle fatta ett nationellt beslut om militärt samarbete med Nato i något avseende.

Avtalet skulle kunna användas över hela skalan av situationer, från fred och kriser till krig, och skulle komma att förenkla det redan pågående övningssamarbetet med Natos medlemsländer. Avtalet förutsätter vissa lagändringar för att Sverige ska kunna uppfylla samtliga åtaganden. Dessa bereds nu inom Regeringskansliet.

Försvarsbeslutet som riksdagen godkände i juni i år tar sin utgångspunkt i Sveriges militärstrategiska läge. Med tanke på utvecklingen i Östersjöregionen är militär närvaro på Gotland av särskild strategisk betydelse i förhållande till Baltikum. Under nästa inriktningsperiod förstärks det svenska försvaret. Detta inkluderar förstärkningen av den militära närvaron på Gotland, inklusive luftvärn, som kompletteras med en intensifierad övningsverksamhet på och omkring Gotland.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation är det besök här i Stockholm som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg genomförde för en dryg vecka sedan. Generalsekreteraren träffade då bland annat ledamöterna i försvars- och utrikesutskotten.

Av all den information som gavs uppehöll sig generalsekreteraren vid det faktum att det nu när ryskt luftvärn med lång räckvidd har utplacerats i enklaven Kaliningrad är en mycket smal korridor mellan det militärt alliansfria Sverige och just Kaliningrad. Det är en mycket smal korridor genom vilken Nato eventuellt kan komma att behöva tillföra militär hjälp till de baltiska staterna.

Jag grundar min fråga till försvarsministern på den solidaritet Sverige uttrycker med EU:s medlemsstater och de nordiska länder som står utanför EU. Den är närvarande på två sätt - inte bara genom den så kallade solidaritetsklausulen, försvarsklausulen, i Lissabonfördraget utan också genom den ensidiga solidaritetsförklaring vi har riktat mot EU och övriga Norden innan Lissabonfördraget trädde i kraft.

Både jag och försvarsministern kunde i går höra hur Margot Wallström inför det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet villkorade den svenska solidariteten med just vår militära alliansfrihet. Det var inte bara solidaritetsklausulen, där det finns en uttrycklig reservation, utan utrikesministern menade att samma reservation gäller vår ensidiga solidaritetsförklaring.

Det svar försvarsministern nu har gett, och som jag är tacksam för, bekräftar regeringens hållning. För Sverige är solidaritet uppenbarligen ett val, herr talman, och inte någon skyldighet. Försvarsministern betonar också att militär alliansfrihet ger oss just handlingsfrihet. Detta gör han innan han räknar upp den imponerande lista av samarbeten som Sverige i dag försöker underhålla på olika sätt. Det gäller Finland, de övriga nordiska länderna, de baltiska staterna samt - inom ramen för EU - FN, OSSE, Natos partnerskap och den transatlantiska länken.

Min poäng är dock följande, herr talman: Så länge vi villkorar vår solidaritet kommer våra samarbetspartner att göra detsamma. När det inte finns något verkligt förtroende och när det inte finns bindande skyldigheter i våra samarbeten kommer ingen att vilja investera i dem.

På ett ställe i svaret sägs det att en militär konflikt i vårt närområde inte bara kommer att påverka ett land. Så brukar socialdemokrater uttrycka sig när de hyser en from förhoppning om att Sverige på något sätt kan komma i vägen när Nato eller någon annan ska undsätta tredje land. Man hoppas på att få hjälp fastän man står utanför den verkliga solidariteten.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att ibland dra slutsatsen att svensk säkerhetspolitik vilar på och utgår från föreställningen att inget ont någonsin kan inträffa i vårt land.

Herr talman! Man kan fundera på vad det egentligen är som Allan Widman försöker åstadkomma här. Plötsligen blir det stora frågor av att militär alliansfrihet står före uppräkningen av saker vi gör tillsammans med andra länder, och det blir djupsinniga analyser och viktningar av varje millimeter i detta.

Det vi gör är precis det som Försvarsberedningen i första skedet redovisade i maj 2014 och det som står i inriktningspropositionen som riksdagen har ställt sig bakom i en bred politisk överenskommelse. Vi har en plan för att höja den militära förmågan fram till 2020, samtidigt som vi fördjupar alla våra samarbeten.

Det är ingen som hyser några fromma förhoppningar om vare sig det ena eller det andra, utan det är bara att konstatera hur världen ser ut och vad som händer i vår nära omvärld. Sedan försöker vi agera därefter. Det är liksom ingen terapeutisk verksamhet att vi nu har genomfört ett stort antal övningar där även baltiska länder har varit inblandade. Övningsverksamhet innebär en säkerhetspolitisk signal, men det är också övningar med militära resurser som skulle kunna användas, om man så bestämde, i ett givet läge. Det ligger alltså en skarp del i det här i förlängningen. Det är själva poängen med detta.

Det är ingen liten sak att vi nu ska gå vidare in i Cyber Defence Center of Excellence i Tallinn och att vi ska bereda möjligheten att gå in i Stratcom i Riga. Polensamarbetet har vi nu förstärkt reellt med ett avtal som kommer att omfatta både övningsverksamhet och materielsamarbete. Vi har sedan gammalt utbildningssamarbete med de baltiska länderna. Så det pågår här mycket omfattande verksamheter.

Hur man sedan agerar i en reell krissituation avgörs av hur krissituationen ser ut. Den formulering som vi använder, att flera länder förmodligen kommer att drabbas, är ingen formulering som är specifik för socialdemokrater, utan den är förankrad i både Försvarsberedningen och inriktningspropositionen och behöver omfatta ett brett fält i Sveriges riksdag.

Den här typen av försök att förklena begrepp är jag inte beredd att ställa upp på. De begrepp vi rör oss med har en bred förankring i riksdagen och i tidigare långvarigt arbete mellan partierna.

Det samarbete vi nu bygger är främst ett sätt att förebygga och stabilisera, så att vi inte ska hamna i olika typer av konfliktsituationer. Det spelar en viktig roll att man gör sådana saker. I det svensk-finska samarbetet går vi till och med bortom fredstida förhållanden i våra planer och skapar optioner och handlingsfrihet att använda den typen av möjlighet om olyckan skulle vara framme. Det är också ett sätt att höja tröskeln.

I jämförelse med de åtta åren av borgerligt regerande kan vi konstatera att vi har flyttat fram positionerna rätt rejält när det gäller att öppna upp för olika saker och fördjupa olika typer av samarbeten, och dessutom göra det på ett aktivt sätt.

Vi har också en process med USA där vi nu tittar på en road map för fördjupat samarbete enligt fem punkter. Det är inte något specifikt för socialdemokrater, utan det är också förankrat i ett brett riksdagsbeslut som i sin tur grundar sig på det som Försvarsberedningen sa. Jag skulle nog vilja uppmana Widman att ha lite mer respekt för den plattform som riksdagen utgör i det här sammanhanget.

Herr talman! Jag menar inte att brista i respekt. Jag respekterar andra partiers ställningstaganden. Men försvarsministern måste också respektera att Folkpartiet och undertecknad inte var en del i de säkerhetspolitiska slutsatser som Försvarsberedningen lade fram för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi var inte heller ett av de partier som medverkade till att rösta igenom inriktningsbeslutet i Sveriges riksdag. Det är korrekt att försvarsministern inte ensam svarar för de här formuleringarna utan det gör också en lång rad andra partier, dock inte mitt.

Jag skulle vilja passa på tillfället att ställa en fråga till försvarsministern, eftersom han var i kammaren i går när Margot Wallström uttolkade Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring. Den har ju, herr talman, som jag nämnde i mitt inledande anförande ingen uttrycklig reservation med hänvisning till militär alliansfrihet. Faktum är att i sitt svar citerar försvarsministern denna ensidiga solidaritetsförklaring. Min fråga är: Är det också försvarsministerns uppfattning att den militära alliansfriheten villkorar till exempel den solidaritet som regeringen nu sagt att man vill visa gentemot bland annat Frankrike?

Herr talman! Det är naturligtvis väldigt bra med samarbeten på ett allmänt plan. Man lär känna varandra, man lär känna varandras utrustning, materiel, insatsregler, övningsförhållanden och mycket annat. Men min poäng är att när omvärldsläget nu snabbt försämras är det en lång rad länder som sätter sig ned och faktiskt planerar för ett försvar, en del enskilt, andra kollektivt. Om Sverige då har den inställning som uttrycks av försvarsministern som att man från svensk sida skulle kunna - mycket tydligt konditionalis - hjälpa till, kan ju detta aldrig läggas till grund för vare sig de baltiska staternas contingency planning, Finlands försvarsplanering eller Natos planering. Man vet helt enkelt inte hur Sverige i ett allvarligt läge, som nu tyvärr rycker allt närmare, kommer att agera.

Jag hade en fråga till försvarsministern om hur försvarsministern uttolkar den ensidiga solidaritetsförklaringen, och jag vore mycket tacksam om han kunde ge mig ett svar på den.

Herr talman! Allan Widman för gärna ned resonemanget till att vi är isolerade och inte ställer upp på någonting, och att det mesta är tveksamt.

I måndags var jag på försvarsministermöte i Bryssel där den franske försvarsministern begärde hjälp, stöd och assistans av övriga europeiska länder enligt Lissabonfördraget 42.7. Det är första gången som det prövas över huvud taget. Jag sa på regeringens uppdrag ja till detta, precis som de andra gjorde. Nu förväntar vi oss en beskrivning från Frankrike av vad det är de önskar. Det hoppas jag och är rätt säker på att vi får inom en snar framtid. Därefter får vi ta ställning till vad vi ska göra i det läget.

Jag förutsätter att vi kommer att delta i någon form av antingen militär eller civil verksamhet eller en kombination av dessa. Det får vi se. Olika länder kommer att göra olika saker. Men det här är ju den reella prövningen av EU-fördraget. Och vi, precis som de andra länderna, bejakar Frankrikes förfrågan. Det tycker jag är självklart.

Vad visar då detta? Jo, det visar att man utifrån uppkommen situation måste ta ställning till vad man ska göra. Det går inte att säga att man kommer att göra på exakt detta sätt när krisen väl är där, för man vet inte exakt hur den ser ut. Däremot kan man förbereda sig på olika typer av scenarier. Man kan förbereda sig på agerandesätt, men man kan inte säga att exakt så här blir det.

För att underlätta att ge och ta emot hjälp i en krissituation förbereder vi också värdlandsavtalet med Nato, och jag hoppas att vi ska kunna komma tillbaka till riksdagen med det under nästkommande halvår. Det är också ett sätt att förbereda sig.

Alla övningar vi genomför viktar jag och Allan Widman nog på lite olika sätt. Jag ser dem som realiteter i en säkerhetspolitisk strategi. Varje övning, stor som liten, har en betydelse och knyter samman detta på olika sätt. Att vi börjar bygga upp en verksamhet på Gotland igen ser jag också som en del i en säkerhetspolitisk strategi som har en direkt betydelse även för de baltiska länderna.

Vi gjorde en uppgörelse i riksdagen om ett mekaniserat kompani och ett stridsvagnskompani, och vi har en del andra resurser på Gotland. Vi har genomfört en omfattande övning med ca 1 000 personer, och även luftvärnet hade en frontsituation. Vi kan behöva göra mer på Gotland i framtiden, men det vi har beslut på håller vi på att genomföra och bygga upp.

Vi kan diskutera historien i detta, som jag inte har varit delaktig i. Men framtiden kan vi påverka.

Utifrån rådande säkerhetspolitiska läge är det nödvändigt att genomföra detta. Det noteras också att Sverige förflyttar sin position. Det är viktigt och har betydelse även för de baltiska staterna.

Allt det vi gör med incidentberedskapen och suveränitetsförsvaret har betydelse också för dessa länder vad gäller det som dagligen pågår i Östersjön och i vårt närområde.

Utifrån mina kontakter kan jag konstatera att vi har djupa relationer med de baltiska länderna och mycket djupa relationer med Finland. Det finns en process där vi successivt fördjupar detta samarbete. Jag vill i sammanhanget också peka på värdlandsavtalet med Nato.

Allt detta kan vi göra utifrån en alliansfri position. Är olyckan får vi se vem som gör vad i det läget.

Herr talman! Det var bra att den förra regeringen 2009, bland annat genom Folkpartiets försorg, placerade ett stridsvagnskompani på Gotland.

Det är bra att Peter Hultqvist trycker på för att det ska komma ett mekaniserat kompani, kontinuerligt anställt, till denna ö. Jag instämmer helt i det han säger om att det behöver göras mer, för de förbandstyper som finns på Gotland kommer först att kunna göra verkan när en eventuell motståndare har stigit i land. Det är inte så bra, för då är det oändligt mycket svårare att hantera honom.

Försvarsministern säger att när Frankrikes förfrågan kommer får vi se vad vi kan göra. Jag kan inte annat än att uppfatta att Sverige i denna stund när solidariteten så väl behövs i Europa fortsätter att reservera sig och vara grumligt med vad som är våra skyldigheter, både enligt solidaritetsklausulen och enligt vår egen ensidiga solidaritetsförklaring.

Herr talman! Detta är mycket olyckligt. När vi nu för första gången tillämpar dessa statuter i Lissabonfördraget kommer inte bara Europa utan hela världen att noga följa hur varje medlemsland tolkar de förpliktelser man har. Jag hade hoppats att Sverige skulle vara helt klockrent här.

Herr talman! Ett exempel på ett tydligt agerande var när Nederländerna bara några dagar efter terrordådet i Paris sa: Om Frankrike är i krig är också Nederländerna i krig.

Denna tydlighet har så här långt inte präglat den svenska regeringen.

Herr talman! Allan Widman säger att den förra regeringen placerade ett stridsvagnskompani på Gotland. Det ligger nog lite vid sidan av sanningen. Man placerade 14 stridsvagnar på Gotland. Men sedan är det en fråga om personal, och personal placerar vi där genom det beslut som vi nu har fattat. Det blir också ett mekaniserat kompani.

Vi bygger upp en enhet på Gotland där personalen ska vara. Det finns personal knuten till stridsvagnarna, men de befinner sig på annan plats. Nu ska vi bygga upp en stridsgrupp på Gotland, och det är en viss skillnad jämfört med det beslut som den förra regeringen fattade.

Allan Widman säger att Sverige reserverar sig. Vi har sagt entydigt ja till Frankrike. Frankrike ska presentera sin behovsbild för oss. Därefter ska vi komma överens om vad vi i så fall ska göra. Det är ett rent och tydligt agerande.

Jag vänder mig mot de lite sliriga formuleringar som nedtonar att vi har varit tydliga. Jag delar över huvud taget inte den bilden utan ser det som att man försöker förminska det vi har varit tydliga med. Det är märkligt att det ska behöva vara på det sättet.

Vi kommer att bjuda in de andra partierna och fortsätta diskussionerna. Vi hoppas på en bred uppgörelse i Sveriges riksdag om en insats i detta sammanhang. Även om det finns intresse av att försöka förminska regeringens agerande kommer vi att bjuda in och ha en öppen attityd, och jag hoppas som sagt på ett brett stöd i Sveriges riksdag så småningom.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Eva Lohman har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att ytterligare stärka civilsamhällets roll.

Civilsamhället är något av det viktigaste vi har i Sverige. Genom många människors engagemang blir vårt samhälle och vår demokrati starkare.

Drygt 53 procent av befolkningen gör ideella insatser, och den tid medborgarna lägger ned på insatser ökar, särskilt hos kvinnor. I snitt gör var och en av dessa ideella insatser ca 4 timmar i veckan.

Det faktum att så många människor engagerar sig ideellt är en enorm resurs för samhället men också avgörande för den enskilda individen. Det är något vi ska vara stolta över och som vi som beslutsfattare ska värna.

Föreningar, organisationer och sammanslutningar av olika slag har stor betydelse för den sociala sammanhållningen i samhället och kan bidra till att överbrygga samhällsklyftor och därmed stärka förutsättningarna för demokratin.

Samhällsarbetet måste bygga på tilltro till och respekt för invånarnas eget engagemang och invånarnas egna organisationer.

Grunden för att det civila samhället ska kunna spela en aktiv roll i demokratin, både i sin röstbärande funktion och i sin dialog med staten, är att det finns goda och långsiktiga förutsättningar för organisationerna att bedriva såväl verksamhet som organisationsutveckling.

Ett starkt, mångfasetterat och engagerat civilsamhälle är omistligt i en demokrati. Omständigheter som försvårar för det civila samhället att vara en aktiv del av demokratin kan handla dels om resursbrist, dels om olika typer av barriärer som påverkar organisationernas insyn i och tillträde till offentliga beslutsprocesser.

Med anledning av detta gav regeringen ett tilläggsdirektiv till Utredningen för ett stärkt civilsamhälle (U 2014:04) att utredaren ska föreslå hur det civila samhällets villkor kan stärkas så att dess roll i demokratin kan värnas och utvecklas (dir. 2015:38).

Med hänvisning till den skrivning i budgetpropositionen som Eva Lohman citerar vill jag också belysa en annan insats för att stärka civilsamhällets roll.

Det civila samhällets organisationer sitter ofta på kunskap och expertis i sakfrågor som regeringen skulle behöva få del av på ett mer effektivt sätt. Regeringen har därför i samråd med det civila samhället tagit fram utkast till en modell för sakråd som nu ska prövas inom Regeringskansliet under våren.

Denna modell är tänkt att användas för att skapa en enhetlig struktur för regeringens samverkan och dialog i olika sakfrågor där organisationernas kunskap och erfarenheter är viktiga att få med i beredning av en fråga inom ett politikområde, till exempel vad avser problemformulering eller överväganden om möjliga alternativ. Modellen kan också användas när en fråga kräver mer tid än ett isolerat möte eller en uppvaktning hos statsrådet.

Sakrådsmodellen bygger på de sex principerna för politiken för det civila samhället och på den europeiska koden för idéburna organisationers medverkan i beslutsprocessen.

Jag delar Eva Lohmans ansats: Kulturen är en viktig kraft för ett mer hållbart samhälle. Alla goda krafter behöver i dessa dagar samlas för att möta de utmaningar Sverige står inför. Här spelar kulturen en mycket viktig roll men även det civila samhället och människors engagemang.

Vi har de senaste månaderna verkligen sett hur många människor sluter upp för det grundläggande värdet att alla människor är lika mycket värda och att alla som behöver skydd från förföljelse och förtryck ska få det.

I den situation som nu råder är det även viktigt att vi på bästa sätt kan ge de människor som kommer hit trygghet vid ankomst och sammanhang och mening.

De förslag som kommer från Utredningen för ett stärkt civilsamhälle kommer vi att behandla för att fortsätta att stärka civilsamhället så att det civila samhället kan spela en ännu större roll i de utmaningar vi har framför oss och i vårt gemensamma Sverige.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Jag delar kulturministerns syn på det civila samhället och dess organisationer. De är oerhört viktiga för vårt samhälle, ur demokratisk synpunkt, ur delaktighetssynpunkt och så vidare.

Inte minst under de senaste månaderna, då många asylsökande har kommit till Sverige, har vi sett hur bra det civila samhället fungerar. Hade vi klarat denna utmaning om vi inte hade haft alla goda krafter från organisationer och föreningar som ställt upp?

Det gläder mig att den migrationsöverenskommelse som regeringen gjort gav 105 miljoner extra till civilsamhället och dess organisationer.

Bakgrunden till att jag ställde interpellationen är dels det tilläggsdirektiv som ska presenteras i februari och som handlar om att ytterligare stärka civilsamhällets roll, dels migrationsöverenskommelsen, som jag hoppas ska komma många människor till del. Det är 105 miljoner till framför allt nyanlända eller asylsökande. Det är bra med samarbete ibland.

Men jag har en liten fundering: Vad exakt ska de 105 miljonerna användas till, hur ska pengarna fördelas och vem som ska göra det?

Herr talman! Jag tackar riksdagsledamot Lohman för frågorna.

Jag delar ledamotens syn. Det civila samhället är viktigt. Det civila samhället har under de senaste månaderna verkligen visat vilken kraft det är och hur viktiga, kanske avgörande, dess organisationer är för Sverige.

Den överenskommelse som träffades mellan regeringen och Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna den 23 oktober innebär bland annat att det civila samhällets organisationer erhåller hela 200 miljoner i engångsmedel.

Medlen kommer att fördelas mellan det civila samhällets olika delar. Idrotten kommer att få sin del, folkbildningen kommer att få sin del och det civila samhällets organisationer - mer samlat - kommer att få sin del.

Precis som Lohman beskriver rör det sig om delar av de 200 miljonerna. Just nu arbetar vi med fördelningen av medlen. Det är centralt att de kommer till rätt organisation, som har möjlighet att växla upp och göra det bästa av pengarna.

Det är skattepengar som vi i en bred överenskommelse mellan alla demokratiska partier i riksdagen ser som en viktig insats för det Sverige vi vill bygga och där det civila samhället spelar en viktig roll.

Det är ännu inte helt klart hur fördelningen kommer att se ut. Täta och intensiva diskussioner pågår, och jag kommer att få anledning att återkomma och kommunicera om detta med riksdagsledamoten och förhoppningsvis hela riksdagen inom kort.

Herr talman! Vi har 200 000 organisationer i Sverige. Vi är 9,5 miljoner invånare, och över 80 procent av oss är med i minst en förening. Det finns alltså en oerhörd kraft i vårt samhälle.

Jag kommer osökt att tänka på gåvoavdraget, som år 2014 gav 1,5 miljarder kronor till civilsamhällets godkända organisationer, vilket var en rejäl ökning jämfört med 2013. Det var 820 000 människor som gav.

Tänk vilket komplement till det offentliga livet det hade varit om dessa pengar hade kunnat komma samhället till del nu. De hade kunnat stärka människors makt och gynna all kraft som finns i civilsamhället. 1,5 miljarder kronor är väldigt mycket pengar - lite för mycket för att man ska kunna säga att det är ett komplement till de 105 miljonerna till civilsamhället.

Jag saknar gåvoavdraget. Jag tycker verkligen att det är synd att det tas bort. Det var ett uttryck för människors vilja att hjälpa varandra och stå upp för vårt samhälle.

Tycker kulturministern att gåvoavdraget i dag, i den situation vi har med tusentals människor som kommer varje vecka, hade varit ett bra komplement till civilsamhällets organisationer och frivilligarbetarna i dag?

Herr talman! Regeringen och jag är övertygade om att människor i Sverige ger därför att de vill, inte för att få skatteavdrag. Det har människor i Sverige manifesterat under det senaste året.

Många av civilsamhällets organisationer har slagit rekord i insamlade medel. Vi är övertygade om att människor ger av helt andra anledningar än att de ska få skatteavdrag.

Det är viktigt för regeringen att vi har en aktiv civilsamhällespolitik och att vi gör verklighet av de ord som vi trycker på och lyfter hela tiden. Vi menar att det civila samhällets organisationer spelar en stor och viktig, kanske avgörande, roll för Sveriges nutid och framtid.

Vi stärker därför det civila samhället, bland annat genom det arbete mot rasism som bedrivs intensivt av mitt departement. I en handlingsplan mot rasism som vi kommer att presentera under nästa år har vi en tät dialog med det civila samhällets organisationer.

De förslag till aktiviteter som vi får hade aldrig blivit så bra och hade kanske heller inte kommit fram om det inte hade varit för det civila samhällets organisationer, där människor frivilligt samlas för att bidra till vårt samhälle.

Under de senaste åren har vi förstärkt insatserna för den interreligiösa dialogen. Efter det som har hänt i vår omvärld, nu i Paris en andra gång men också tidigare år, har hoten och hatet mot våra religiösa samfund ökat katastrofalt. Regeringen har därför sett det som oerhört viktigt att stärka de religiösa samfunden, som utgör en stor del av det civila samhällets organisationer.

I arbetet för och med nationella minoriteter har vi aviserat en översyn av lagen om nationella minoriteter. I den översynen är det civila samhällets organisationer viktiga aktörer därför att det är just de som representerar olika nationella minoriteter som har erfarenheter av och kan visa vilka förändringar som behövs för att lagen ska kunna bli bättre. De är alltså en viktig spelare i det förarbete vi nu bedriver.

Statsbidragen är viktiga. Via Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor fördelar svenska staten stöd och medel till många olika organisationer för att de ska kunna bedriva verksamhet, dels löpande verksamhet, dels projekt.

I budgeten för 2016 förstärker regeringen stödet till det civila samhällets organisationer på bred front, från hbtq-organisationer, funktionshindersorganisationer och kvinnojourerna till friluftsorganisationer, idrottsrörelsen, antidiskrimineringsbyråer och studieförbund. Alla de olika föreningarna får ökade anslag.

Att regeringen vidtar åtgärder för att stärka det civila samhällets roll är tydligt. Vi gör verkligen handling av alla de vackra orden.

Herr talman! Jag delar kulturministern syn på civilsamhället. Jag tycker också att det är oerhört viktigt. De olika organisationerna och föreningarna ska ha medel så att de kan bedriva en meningsfull verksamhet. Det är självklart.

Men jag menar att gåvoavdraget hade varit ett komplement till detta. Det kanske hade inneburit ännu mer resurser för föreningarna, och det hade kunnat stärka framför allt frivilligarbetarna. Man hade kunnat satsa mer på det som det statliga bidraget inte räcker för, för det statliga, skattefinansierade bidraget är ju inte manna från himlen, utan det är begränsat.

Jag delar kulturministerns uppfattning. Men jag tycker fortfarande att det är synd att gåvoavdraget försvinner. Jag vet också att många trossamfund hade varit godkända gåvomottagare, och de hade kunnat utveckla och jobba mer med sin verksamhet. Det behöver de. Det ligger 10 miljoner till trossamfunden i den här budgeten.

Jag ser fram emot att tilläggsdirektivet presenteras i februari, för att se hur regeringen har tänkt göra för att stärka civilsamhället ytterligare. Jag ser också fram emot att praktiskt se hur sakrådsmodellen för dialog och samverkan med civilsamhället kommer att fungera i praktiken.

Jag tackar kulturministern så mycket för svaret.

Herr talman! Jag vill tacka riksdagsledamot Lohman för den ställda interpellationen och för ett bra samtal.

Som jag har nämnt tidigare gör regeringen mycket för att stärka det civila samhället. Vi stärker förutsättningarna för det civila samhällets organisationer i arbetet med mottagande och etablering av nyanlända i vårt land, och vi har konstant dialog med det civila samhällets organisationer. Det är en dialog som under det senaste året har intensifierats och stärkts och också öppnat och berett för en bättre dialog och ett ökat förtroende mellan regeringen och det civila samhällets organisationer, något som vi menar är avgörande för att det civila samhället ska kunna leva upp till den betydelse och den potential som det civila samhällets organisationer har.

Vi inväntar som sagt en utredning om hur det civila samhället ska stärkas. Dan Ericsson kommer att lämna över utredningen till regeringen inom kort.

Sammanfattningsvis vill jag betona vikten av att inte ta det civila samhällets organisationer för givna. Det kanske är enkelt att tänka sig att det rullar på. De står för mycket av det som är viktigt och som många människor som kommer till vårt land behöver just nu. Från det offentligas sida och från regeringens sida är vi mycket måna om att inte utnyttja det civila samhället utan verkligen bereda väg för att de olika organisationerna i det civila samhället ska kunna utvecklas och bedriva sin verksamhet utifrån sina stadgar, utifrån sin idé om varför de har bildats. Om vi lyckas hålla den balansgången - respektera det civila samhällets organisationer och deras olikheter - är jag övertygad om att vi har alla möjligheter att bli ett oerhört starkt Sverige som står sig också i en oviss framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Sotiris Delis har frågat statsministern hur han ser på regeringens behov av en integrationsminister.

Interpellationen har överlämnats till mig.

I regeringsdeklarationen framförde statsministern att idén med en integrationspolitik som är skild från jobb, utbildnings- och välfärdspolitik är föråldrad. Integrationen är en angelägenhet inom varje politikområde och inom varje enskilt statsråds ansvarsområde.

Sedan regeringsdeklarationen har flyktingsituationen förändrats dramatiskt, inte bara för Sverige utan för hela EU. Den aktuella situationen föranleder nu i ännu högre grad att varje politikområde och varje statsråd i regeringen tar ansvar för att vi ska kunna möta de utmaningar som Sverige ställs inför. Det gäller såväl mottagandet av asylsökande, vilket just nu primärt är den stora utmaningen, som etableringen för dem som får uppehållstillstånd.

Boendelösningar för asylsökande står högt upp på regeringens agenda. Att säkra boende, en likvärdig skolgång och snabb etablering på arbetsmarknaden är viktiga förutsättningar för nyanländas etablering och integration. Regeringens etableringspolitik syftar till att nyanlända ska komma i arbete, få utnyttja de kompetenser och erfarenheter som de bär med sig och därmed ges möjlighet till självförsörjning och trygghet. Initiativ och insatser behöver dock ske samordnat för att ge största effekt. Det är naturligt att jag som arbetsmarknadsminister därför har ett samordnande ansvar för integrationsfrågorna. Etableringen av nyanlända finns på agendan för hela regeringen. När det gäller arbetsmarknads, utbildnings- och välfärdspolitiken är det särskilt angeläget. Regeringens migrationspolitik har givetvis också betydelse i detta sammanhang.

Gemensamt med migrationsministern har jag tidigare tagit initiativ till att frågor om nyanländas etablering i vårt land samordnas och bereds mellan berörda departement inom Regeringskansliet. I arbetet med hanteringen av den rådande situationen har en av statssekreterarna vid Arbetsmarknadsdepartementet en central roll. Från Arbetsmarknadsdepartementet har vi vidare tagit fasta på behovet av samverkan och dialog med aktörer utanför regeringen för att påskynda och effektivisera etableringen för nyanlända. Ett av initiativen är dialogen med arbetsmarknadens parter om snabbspår. Ett annat initiativ är att öka civilsamhällets förutsättningar för insatser för både asylsökande och nyanlända.

Regeringen organiserar sitt arbete efter hur det på bästa sätt kan ge bäst resultat. Generellt kan behoven förändras över tid, men för Arbetsmarknadsdepartementet är nyanländas etablering ett fokusområde just nu.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret i en brännande och mycket aktuell frågeställning.

När jag skrev interpellationen, herr talman, hade jag inte ens i min vildaste fantasi väntat mig att denna fråga skulle bli så brännande aktuell som den i dag är. Inte ens i mitt allra svartaste scenario skulle jag ha kunnat vänta mig en sådan systemkollaps som den vi nu kan bevittna.

Jag tänkte börja mitt svar till statsrådet genom en direkt fråga: Vad skulle regeringen förlora på att ha en integrationsminister med ett helhetsansvar för integrationen?

Ända sedan statsministern informerade i regeringsförklaringen 2014 om att integrationsministerposten skulle avskaffas har jag velat ställa frågan om det verkliga motivet och de verkliga drivkrafterna bakom statsministerns beslut. Jag lät tiden gå då jag ville avvakta konsekvenserna av detta beslut. Även om min politiska idéplattform ligger en bit ifrån statsrådets bör man ge upplägget en chans, tänkte jag. Men tiden gick, och jag såg klart att utmaningarna beträffande flyktingfrågan växte lavinartat för vårt land. Problemen accelererade, och en systemkollaps är nu nära förestående.

Herr talman! Statsrådet antyder att det är hon som har det samordnade ansvaret - väl så. Är det då också hon som ska ställas till svars för avsaknaden av integrationspolitik från regeringens sida?

Detta har naturligtvis att göra med att regeringen inte har lyckats hantera utmaningarna på ett klokt sätt. Det är enligt min bedömning ett bevis på en brist på lednings- och samordningsförmåga som regeringen har svårt att förklara. Just därför att integrationspolitiken inte är ett isolerat område behövs en minister som ser helheten och knyter samman åtgärder på alla dessa områden. Att man - tillåt uttrycket - duttar här och där på olika departement duger inte, herr talman. Problemet med integrationen försvinner inte bara för att det inte finns någon minister att kritisera.

Herr talman! Det finns flera sätt att organisera arbetet i en regering, och jag tror att flera sätt kan vara bra. Det är svårt att finna det alldeles optimala organisationssättet i en regering. Jag tror att ingen riktigt har funnit det. Kanske är det inte heller det, utan snarare politikens innehåll, som är avgörande för hur väl politiken lyckas. Jag tror att man inte ska låsa sig för hårt i vilka ministerposter som kommer att lösa samhällsproblemen utan snarare fokusera på insatserna.

Herr talman! Jag vill gärna ändå peka på att jag tycker att det i ett läge där vi har enormt många nyanlända barn som ska in i den svenska skolan vore helt orimligt om inte utbildningsministern skulle ha ansvar också för de barnen. Skulle någon annan än utbildningsministern ha ansvar för alla de barn som nu kommer in i grundskolan? Skulle någon annan än gymnasieministern ha ansvar för alla de nyanlända tonåringar som nu kommer in i den svenska gymnasieskolan? Skulle någon annan än sjukvårdsministern ha ansvar för hälso- och sjukvård för alla de många nyanlända som är i behov av vård? Skulle någon annan än bostadsministern börja bygga bostäder och ansvara för en bostadspolitik riktad till dem som är nyanlända, medan bostadsministern skulle bygga bostäder och ha en bostadspolitik riktad mot dem som redan bott i landet länge? Skulle vi ha en socialtjänstminister som bara skulle ta ansvar för dem som redan bott länge här och en integrationsminister som skulle ha ansvar för socialtjänst för nyanlända?

Jag tror att detta blir väldigt svårt, särskilt i det läge vi nu har, med väldigt stora utmaningar och enormt många, rekordmånga nyanlända som ska integreras i det svenska samhället. Jag tror att det blir svårt att tänka sig att det kan lyckas om inte den minister som har ansvar för sakområdet också har ansvar för de nyanlända. Om man till exempel skulle splittra ansvaret för skolan mellan en integrationsminister och en utbildningsminister har jag svårt att se att det skulle underlätta läget i den här situationen.

Herr talman! Jag tackar statsrådet. Detta är en mycket angelägen diskussion, i och med att det rör sig om själva ledningskapaciteten hos den regering som styr landet. Statsrådet och regeringen tycks ha drabbats av allmänningens förbannelse, om uttrycket tillåts. Allas ansvar är ingens ansvar - det är syndromet.

Integrationen är en angelägenhet inom varje politikområde och inom varje enskilt statsråds ansvarsområde, säger statsrådet. Torde inte detsamma gälla jämställdheten, om jag får ställa en motfråga? Varför har regeringen då en jämställdhetsminister? I så fall borde vi avveckla också den.

Herr talman! Ledarskapskvalitet är enligt min och många andras uppfattning också förmågan att inse saker och ting i tid och agera. Det har denna regering inte gjort. Jag vill påstå att i dagens allvarliga läge är statsministerns beslut att inte utse en minister med exklusivt ansvar och fokus på migrations- och integrationsfrågor ytterst olyckligt. Jag imponeras inte av regeringens migrations- och integrationspolitik.

Herr talman! Jag går över till den annan mycket intressant frågeställning med anknytning till detta. Statsrådet har tidigare i år i medier i olika sammanhang uttalat målet att nyanlända ska vara i jobb inom två år. Det är ett realistiskt mål enligt statsrådet. Min fråga är: Står statsrådet fast vid att det är realistiskt att nå det målet? Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta, efter det att vi befinner oss där vi befinner oss, för att nå dit?

Herr talman! Det är ett rimligt mål att människor ska vara i arbete eller utbildning efter två år i etableringsinsatser i Sverige. Det är rimligt att det ska vara normaltillståndet. Det finns naturligtvis individer som har särskilda svårigheter. Det finns individer som kanske har sjukdomar eller andra saker som förhindrar eller allvarligt försvårar inträde på arbetsmarknaden. Självklart är det så. Varje individ måste bemötas individuellt.

Vi har sett alldeles för mycket av låg ambitionsnivå när det gäller nyanländas etablering på arbetsmarknaden. Vi har i Sverige under många års tid sett det som naturligt att det ska ta oerhört lång tid innan människor kommer in på den svenska arbetsmarknaden eller kommer i utbildning. Jag vill ändra det synsättet.

För väldigt många individer gäller: Vad är gott med att tiden går, år efter år, innan de kommer in i arbete och utbildning? För väldigt många människor riskerar den kompetens, den initiativkraft och den vilja att agera och bidra i det svenska samhället som de har med sig att avmattas eller skadas av att de väldigt länge är utanför arbetsmarknaden och inte blir ianspråktagna.

Tid är i normalfallet en skadlig faktor. Därför är det viktigt att ha fokus på att människor relativt snabbt ska komma i arbete och utbildning. Låt mig ta detta med utbildning som exempel. Jag fick frågan om vilka insatser som behöver göras. Av de personer som i dag finns i etableringsuppdraget, som är ett tvåårigt uppdrag, är det 0,5 procent som deltar i någon form av utbildning utöver sfi.

Det är en förvånande låg siffra med tanke på att en ganska stor andel som kommer till Sverige som nyanlända har en relativt låg utbildningsnivå. Även de med högre utbildning behöver ofta någon typ av kompletterande utbildning. Regeringen satsar därför stort på möjligheter till utbildning för dem som behöver etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Vi gör också om stora delar av etableringsuppdraget i den meningen att vi ska göra det mycket mer individuellt anpassat. Vi har tagit bort den åtgärd som den gamla regeringen hade med etableringslots. Ett av problemen med det var att det var samma åtgärd för alla oavsett behov och oavsett förutsättningar.

I stället försöker vi nu skräddarsy olika lösningar för olika individer och olika grupper. Det gör vi med snabbspår för att personer som har yrkeskompetens som efterfrågas i Sverige snabbt ska komma in i ett arbete. Det är ett exempel på detta.

Vi kommer att gå vidare med flera förändringar för att möta individernas förutsättningar och behov så att de snabbare kan komma in på arbetsmarknaden. Vi har sett mycket av att nyanlända hamnar i vänteläge. De möter ett hinder, och sedan är det en väntan innan det kan lösas. Sedan är det ett hinder och en väntan, och ett hinder och en väntan.

Det händer något negativt med människor när de inte blir ianspråktagna med de kompetenser de har. Tid är en viktig faktor. Jag inser självklart att det kommer att vara svårt och att det är en stor utmaning. Men jag ser inte att det är lättare efter tre eller fyra år.

Herr talman! Tack, ministern! Jag utgår ifrån att ministern vet att hon mitt emot sig har en sådan produkt. Det gläder mig att ministern ser att det tar tid, är väldigt ansträngande och ibland väldigt plågsamt.

Mot bakgrund av den erfarenhet jag besitter kan jag stå här framme och förklara att statsrådets uppdrag framöver inte kommer att bli lättare. Jag har tidigare talat om att man bör utse en ansvarig minister i integrations- och migrationsfrågan.

Statsrådet talade om låg ambitionsnivå. Vilkas? Vem är det som har det? Med risk att låta polemisk i dessa kritiska stunder för ett land som står inför väldigt stora utmaningar vill jag samtidigt och med respekt för stunden göra ett medskick. Regeringens beslut att inte ha en person som är fokuserad på dessa frågor är inte bra.

Regeringens hårda arbete, som ministern har vittnat om, kommer att underlättas om alla frågor samlas under en hatt. Det kommer att göra att såväl statsrådet som regeringen inte kommer att påverkas av det som jag tidigare betecknade som allmänningens förbannelse: Allas ansvar är ingens ansvar.

Herr talman! Jag håller med Sotiris Delis om att det inte kommer att bli lättare framöver. Vi står inför en väldigt stor utmaning. Den är akut nu i flyktingsituationen. Men efter en tid när människor får uppehållstillstånd handlar det om att de ska integreras, få fotfäste i det svenska samhället och kunna försörja sig genom eget arbete.

Jag delar helt uppfattningen att vi står inför mycket stora utmaningar. Om vi kunde lösa dem med en omorganisation av statsrådsposterna skulle det förstås vara bra. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Det kommer att kräva väldigt många insatser av stora delar av regeringen.

Jag vill tacka för debatten, som jag tycker har varit bra. Det är väldigt viktiga frågor. Det är inte en gång för alla givet hur man bäst organiserar regeringen utifrån de givna utmaningarna.

Jag vill också säga till Sotiris Delis att det samordnade ansvaret för integrationsuppdraget inte är allas ansvar. Det samordnande ansvaret är mitt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jenny Petersson har frågat mig om jag anser att 90-dagarsgarantin för unga alltjämt är regeringens viktigaste insats för att bekämpa ungdomsarbetslösheten samt hur många jobb 90-dagarsgarantin kommer att generera.

När regeringen tillträdde förra året ärvde vi ett bekymmersamt läge med en arbetslöshet som bitit sig fast på en hög nivå. Arbetslösheten bland unga (15-24 år) ökade kraftigt under den förra regeringen. År 2014 uppgick ungdomsarbetslösheten till 23 procent. Det är dock viktigt att känna till att arbetslösheten bland unga nu äntligen har börjat sjunka.

Senaste Arbetskraftsundersökningen från Statistiska centralbyrån för tredje kvartalet 2015 visar att ungdomsarbetslösheten minskade med 2,1 procentenheter jämfört med tredje kvartalet 2014 och uppgick till 16,0 procent av arbetskraften, vilket motsvarar 110 000 personer. Av dessa var 35 000 heltidsstuderande. Minskningen är tydligast bland kvinnor.

När regeringen tillträdde aviserade den ett stegvis införande av en 90-dagarsgaranti för arbetslösa ungdomar. 90-dagarsgarantin syftar till att sätta en bortre gräns för hur länge en ung person ska kunna vara arbetslös innan han eller hon erbjuds ett jobb, en insats som leder till jobb eller en utbildning. Denna gräns ska successivt kortas till 90 dagar.

För att möjliggöra 90-dagarsgarantin görs flera olika satsningar inom arbetsmarknadspolitiken. Utbildningskontrakt och traineejobb genomförs. Möjligheten till det högre studiebidraget inom studiemedlen för unga i åldern 20-24 år som återgår till studier har utvidgats, och möjligheterna till studiemotiverande kurs på folkhögskola har permanentas. Dessutom har Delegationen för unga till arbete (Dua) inrättats i december 2014 med uppdraget att bland annat främja en konstruktiv och flexibel samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommuner för att minska ungdomsarbetslösheten. 90-dagarsgarantin är dock inte ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program utan ska betraktas som ett sätt att på aggregerad nivå korta ungdomars arbetslöshetstider så att de på sikt uppgår till högst 90 dagar.

Regeringens reformer inom arbetsmarknads- och utbildningsområdet möjliggör att fler arbetslösa kommer i utbildning. Genom att höja individens kompetens och kunskaper stärks jobbchanserna bland personer som annars skulle haft svårt att få arbete. Därför har regeringen valt att bland annat satsa på ett nytt kunskapslyft. Kunskapslyftet ska ge människor chans att utbilda sig för att kunna få ett jobb, omskola sig till ett nytt yrke, få behörighet till högre utbildning, vidareutbilda sig för bättre karriärmöjligheter och bilda sig för ökat deltagande i samhällslivet eller för personlig utveckling.

Regeringen redogör i budgetpropositioner och vårpropositioner för den samlade bedömningen av hur regeringens reformer påverkar sysselsättningen och arbetslösheten. När det gäller effekten av olika reformförslag är det dock viktigt att påpeka att det råder stor osäkerhet om i vilken utsträckning och i vilken takt olika åtgärder påverkar sysselsättning och arbetslöshet. Regeringens reformer bedöms gradvis få genomslag på sysselsättning och arbetslöshet under prognosperioden. Sammantaget bedöms de åtgärder som föreslås i budgetpropositionen bidra till en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättning de närmaste åren.

Samtidigt förändras verkligheten just nu snabbt inför våra ögon. Att så många människor tar sin tillflykt till Sverige undan krig och förtryck förändrar förutsättningarna radikalt. Att Sveriges befolkning kommer att växa snabbt som en följd av det stora antalet asylsökande får påverkan både på arbetskraften och på arbetslösheten. På kort sikt innebär det utmaningar för Sverige, men på längre sikt innebär det möjligheter för Sverige.

Herr talman! Ni som följer debatten via läktare, tv eller webben! Detta är den andra debatt som jag och arbetsmarknadsministern har i kammaren i dag. I den tidigare debatten avslutade arbetsmarknadsministern med att säga att det inte är via riksdagen med reformer eller lagar som hon arbetar, utan via Arbetsförmedlingen.

Därför är det träffande med denna debatt, för min fråga var: Hur många jobb kommer det att bli enligt arbetsmarknadsministern när det gäller 90-dagarsgarantin? Hur många jobb kommer garantin att generera? Eftersom arbetsmarknadsministern jobbar just via Arbetsförmedlingen och eftersom detta ligger under Arbetsförmedlingen hoppas jag verkligen få ett svar på frågan.

Det är 90-dagarsgarantin för unga med utbildningskontrakt och traineetjänster samt extratjänsterna för långtidsarbetslösa som har framförts som de reformer och den politik som är det bärande i regeringens arbete med att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020, som vi talade om. Det är för den delen det bärande i regeringens politik på hela området. Därför tycker jag att det vore passande att få ett svar på detta i den här debatten.

Arbetsmarknadsministern gläds även i denna debatt åt att ungdomsarbetslösheten sjunker. Det gör jag också. Det finns inget skäl att vara emot att arbetslösheten sjunker. Däremot gäller min kritik och min oro de jobbförslag eller icke-jobbförslag som finns på området.

Jag kan ställa en fråga till: Vilka av arbetsmarknadsministerns jobbförslag är det som bidrar till denna utveckling?

Det var två frågor, herr talman.

Herr talman! Jag vet inte hur Jenny Petersson tror att jobb skapas. Men jobb skapas av ekonomisk tillväxt - att det finns offentliga och privata arbetsgivare som har behov av utökad arbetskraft och som därför behöver anställa. Förhoppningsvis kan de då hitta arbetskraft som stämmer med de behov som arbetsgivarna har, inte minst kompetensmässigt.

Arbetsmarknadspolitikens roll är att rusta människor för att kunna ta de lediga jobben och för att hjälpa arbetsgivarna att hitta rätt person till de lediga jobben. När arbetsmarknadspolitiken fungerar väl får man en väl fungerande arbetsmarknad där lediga jobb kan tillsättas med relativt kort vakanstid.

När det gäller ungdomarna är det inte minst viktigt att rusta dem för att kunna ta de lediga jobben. Men det är också viktigt att jobba närmare arbetsgivarna för att de också ska få upp ögonen och hitta rätt personer, och kanske ibland hitta en person som inte passar in i boxen men som passar in på arbetsplatsen.

Utbildningskontrakt och traineejobb är nya åtgärder som regeringen har föreslagit just för att rusta ungdomar. När det gäller utbildningskontrakten gäller det framför allt de ungdomar som inte har gymnasiekompetens för att nå detta. När det gäller traineejobben handlar det om utbilda ungdomar inom de många bristyrken som finns på arbetsmarknaden. Regeringen gör också stora utbildningssatsningar. Därutöver finns förstås många andra verktyg i den redan befintliga verktygslådan hos Arbetsförmedlingen.

Regeringens insatser för att uppnå och säkerställa en sjunkande arbetslöshet handlar dels om de nya verktygen, dels - och det skulle jag säga är det viktigaste - om en flexiblare användning av arbetsmarknadspolitiken generellt. Det ska bli en större tilltro till de professionella arbetsförmedlingarna, mindre regelstyrning och mer möjlighet för arbetsförmedlarna att göra rätt bedömning och sätta in rätt åtgärder i mötet med den arbetslöse och i mötet med arbetsgivaren.

Vi har ställt om Arbetsförmedlingens arbetssätt till att jobba på ett helt annat sätt nära arbetsgivarna och för att svara mot arbetsgivarnas behov. Vi har inlett ett mycket omfattande och djupt samarbete med Sveriges kommuner eftersom de har en mycket viktig roll särskilt för de ungdomar som saknar gymnasiekompetens. Det är glädjande att så gott som alla Sveriges kommuner - 286 av de 290 - har valt att gå in i detta samarbete och att över 100 av dem har kommit in i förtid med sina överenskommelser. Man har gått igenom hur kommunerna och Arbetsförmedlingen ska säkerställa att allt blir gjort men att det inte blir dubbelarbetat. Man har sökt upp och kartlagt alla ungdomar mellan 16 och 24 år som är arbetslösa eller som inte studerar.

Dessa förändringar har regeringen genomfört, och de börjar nu komma på plats. Det är klart att de får effekt. Det underlättar därmed för ungdomar att ta de lediga jobb som nu växer fram.

Herr talman! Ni som följer debatten kan notera att jag inte fick något svar på mina två frågor. Men jag kan svara arbetsmarknadsminister Ylva Johansson när det gäller jobben. Det finns en tydlig skiljelinje mellan Moderaterna och Socialdemokraterna när det gäller var man anser att jobben skapas. Det är därför vi skiljer oss åt när det gäller näringspolitik och skattepolitik. Vi hade en debatt här tidigare om RUT och ROT. Det är därför det är så tydliga skiljelinjer. Socialdemokraterna och vänsterregeringen gör det tydligt för företag att det ska vara svårt att starta och vara etablerade i Sverige. Det ska vara svårt för entreprenörer att förverkliga sina drömmar och mål.

Låt oss återgå till den här debatten. Min fråga var: Hur många jobb kommer enligt arbetsmarknadsministern 90-dagarsgarantin att generera? Jag fick inget svar, men jag kan ge lite svar eller några fakta på området.

Nyligen rapporterade SVT att endast en av de 32 000 utlovade traineetjänsterna har tillsatts. Vad händer där?

I ena stunden slutar Ylva Johansson med att säga att hon gläds åt att ungdomsarbetslösheten sjunker. Sedan tippar hon över och säger att det är illa med Alliansens politik. Ja, Ylva Johansson, mycket av Alliansens politik gäller fortfarande. Er budget går igenom senare i höst eftersom ni har majoritet för den.

Arbetsmarknadsministern säger att Arbetsförmedlingens arbetssätt börjar komma på plats. Men då är det ännu viktigare att jag får svar på vilka av arbetsmarknadsministerns jobbförslag som bidrar till utvecklingen, det vill säga att ungdomsarbetslösheten sjunker.

Herr talman! Jenny Petersson upprepar vid ett antal tillfällen att hon inte tycker sig ha fått svar på sina frågor. Jag tycker att Jenny Petersson har fått svar på sina frågor, och jag tycker också att arbetsmarknadsministern är värd en eloge för det pedagogiska och tålmodiga sätt som hon har försökt att svara på Jenny Peterssons frågor. Som man frågar får man svar. Det var väl det arbetsmarknadsministern försökte göra.

Jag funderar över hur Jenny Petersson tänkte när hon ställde frågan om hur många jobb 90-dagarsgarantin kommer att generera. Vad förväntade hon sig att få för svar på frågan? Det kan vara intressant. Jag kan ju möjligen skruva till lite grann för att försöka förstå Jenny Peterssons tankegångar. Jag kan inte kan svara på hur många jobb 90-dagarsgarantin kommer att generera, men jag tycker ändå att arbetsmarknadsministern på ett bra sätt har gjort klart hur arbetsmarknaden fungerar.

Om vi med en ny socialdemokratisk politik får arbetsmarknadens funktionssätt att bli bättre kommer det, herr talman, att skapa jobb. Jobb skapar jobb. Det är en välkänd uppfattning.

När den gamla regeringens politik inte fungerade blev det precis tvärtom. Det var en politik där antalet arbetslösa ökade samtidigt som antalet lediga jobb ökade. Det var kanske 70 000-80 000 riktiga jobb i riktiga företag som varje år inte blev tillsatta av det skälet att folk inte var utbildade eller hade den erfarenhet som arbetsgivarna behövde. Arbeten blev inte tillsatta, och de 70 000-80 000 jobben gick till spillo med den gamla moderata politiken.

Men ytterligare jobb gick till spillo med den gamla moderata politiken därför att varje jobb i sig kräver insatsvaror, transporttjänster och så vidare. Om det går att upprätthålla ett arbete skapas nya jobb. På det sättet, herr talman, går det att besvara Jenny Peterssons fråga att det med hjälp av en ny socialdemokratisk politik går att rusta ungdomarna att ta de jobb som finns. Inte bara de lediga jobben kommer att besättas utan de jobben kommer i sin tur att skapa nya jobb. Exakt hur många de kommer att bli får vi se i framtiden, men när arbetsmarknadens funktionssätt blir bättre med hjälp av den här politiken, när matchningen blir bättre, när arbetsgivarna får möjlighet att tillsätta de arbeten de har med utbildade personer, kommer det att skapa mer jobb.

Jag har ansträngt mig att förstå vad Jenny Petersson vill ha svar på, och det här kan möjligen tillfredsställa Jenny Peterssons frågor utöver det mycket tålmodiga och pedagogiska svar som Jenny Petersson fick av arbetsmarknadsministern.

Herr talman! Jag svarade Jenny Petersson i mitt första anförande om en viss arbetsmarknadspolitik skapar jobb eller inte. Jag har också svarat på frågan på vilket sätt regeringens politik påverkar arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken inte minst för ungdomar. Jag har redan svarat på frågan. Den som vill kan läsa svaret en gång till i protokollet.

Jag ska också svara på frågan om traineejobb. Traineejobb är ingen ny sorts jobb utan en utbildningssatsning. Det handlar om att utbilda människor, i det här fallet ungdomar, till de yrken där det råder brist. Det handlar om undersköterskor, kranförare, fordonsmekaniker och flera andra yrken. Det är de områden där arbetsgivare i dag inte får tag i utbildad personal.

I ett läge där det finns många arbetslösa ungdomar är det en klok politik att ge ungdomarna den utbildning som gör att de inte bara får jobb utan också varaktigt blir kvar på arbetsmarknaden samtidigt som arbetsgivarna kan lösa sina problem.

Traineejobbens viktigaste avtal mellan SKL och Kommunal blev klart förra veckan. Det är jag glad för. Det betyder att det nu finns förutsättningar till utbildning inom ett stort område där det råder stor brist, nämligen undersköterskor. Jag ser framför mig att det kommer att växa fram flera utbildningssatsningar när det gäller bristyrkena.

Jag vill gärna påpeka att det som har hänt under det senaste året är att ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det gäller särskilt de ungdomar som har gymnasiekompetens, som traineejobbsatsningen riktar sig till. Det är naturligtvis glädjande att många ungdomar får jobb även utan arbetsmarknadspolitiska insatser. Samtidigt finns stora utmaningar med nya grupper som vi har sett inte minst den här hösten. Det gäller människor som har flytt till Sverige och som kommer att få uppehållstillstånd i Sverige. Säkert är många av dem i behov av yrkesutbildningar som leder till jobb inom de yrken där det råder brist. Det kan finnas anledning för regeringen att återkomma till hur traineejobben ska vikas till nya grupper.

Herr talman! Oavsett om jag vill det eller inte är faktum att det har varit val och regeringen är rödgrön. Det är regeringen och arbetsmarknadsministern som har ansvar för frågorna. Jag i opposition måste förhålla mig till det och granska.

Innan arbetsmarknadsministern blev arbetsmarknadsminister sa hon att hon skulle fixa jobben. Därför tycker jag att frågan är mycket relevant, särskilt när 90-dagarsgarantin för unga - som byggs upp med utbildningskontrakt och traineetjänster samt extratjänster för arbetslösa - förs fram som de bärande delarna i arbetet med att nå lägst arbetslöshet i EU 2020. Då är frågan relevant: Hur många jobb kommer 90-dagarsgarantin enligt arbetsmarknadsministern att generera?

Tidigare uttalanden har varit att garantin ska vara bärande. Men detta kan också ses som att jobben kommer att föras bort från statistiken och att jobben inte blir fler. Det kan vara en väg att gå. Därför kommer jag att fortsätta att ställa frågor och granska regeringen och ministern på området och vidare de förslag som läggs fram eller inte läggs fram.

Herr talman! Jenny Petersson har som sagt fått svar på sina frågor. Man kan möjligen fundera på om man skulle kunna skruva frågan ett varv till. Det kan möjligen bli föremål för en ny debatt vid något senare tillfälle, för nu har väl inte Jenny Petersson några möjligheter att svara på det.

Det jag skulle tycka vore intressant att titta på är hur många jobb man i förlängningen förlorade när den gamla moderata regeringen förhindrade att unga fick insatser de första 90 dagarna. Det tycker jag är en väldigt relevant och spännande fråga. Det är klart att det var väldigt många ungdomar som drabbades av den gamla politiken.

Nu har vi en regering som ser till att inte bara sätta in insatser för unga med en gång utan också garantera att de ska få dem inom 90 dagar. Förut fick ungdomarna garanterat inga insatser i början av sin arbetslöshet. Hur många jobb, herr talman, förlorade man på det?

Det är klart att det skulle vara intressant att fråga IFAU eller någon annan om det finns någon möjlighet att hitta en metod för att göra någon sorts bedömning av hur många jobb Sverige tappade under den tiden.

Däremot vet vi ju ungefär hur många ungdomar som man svek - 100 000 arbetslösa ungdomar. Det har vi siffror på, herr talman, så den matematiken är lite enklare. Men det kanske skulle vara intressant att försöka reda ut hur många jobb som den gamla regeringens gamla politik ledde till att Sverige gick miste om. Ca 100 000 ungdomar i arbetslöshet - den siffran känner vi till, och den är skrämmande.

Herr talman! Självklart ska oppositionen granska regeringen och interpellera ministrarna. Det är oppositionens uppgift.

Jag svarar på frågan en gång till. Regeringen har fokus på jobben i allt den gör. Arbetsmarknadspolitiken skapar inte jobb, men arbetsmarknadspolitiken kan se till att lediga jobb tillsätts och att människor rustas för att kunna ta de lediga jobben. Det är så det fungerar.

I dag har vi rekordmånga lediga jobb i Sverige. Vi har aldrig haft så många lediga jobb som vi har just nu. Men många arbetsgivare har svårt att hitta personer med rätt kompetens för att ta dem. Vakanstalen är höga. Jobben står lediga under relativt lång tid innan de tillsätts. Eventuellt tillsätts de inte alls.

Detta kostar i sig nya jobb, för när ett företag vill rekrytera en nyckelperson - säg att man behöver en fordonsmekaniker - och inte får tag i den personen betyder det att företaget kanske måste tacka nej till en order som i sin tur hade kunnat generera nya jobb.

En dåligt fungerade arbetsmarknad kostar jobb. En välfungerande arbetsmarknad skapar jobb. Arbetsmarknadspolitiken kan skapa jobb genom att se till att arbetsmarknaden fungerar bättre, tillsammans med utbildningspolitiken som har precis samma roll - inte att skapa jobb men att ge förutsättningar för tillväxt och nya jobb. Det är så regeringen arbetar.

Herr talman! Jenny Petersson sa att det är tydliga skiljelinjer i jobbpolitiken, och det är det. Det är också tydliga skiljelinjer i arbetsmarknadspolitiken. Man skulle kort kunna beskriva dem så här: Ska vi sänka priset på arbete, eller ska vi höja värdet på människor?

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Jenny Petersson har frågat mig varför ytterligare ett tidigare aviserat ärende från arbetsmarknadsministern uteblir samt varför översynen av Arbetsförmedlingen inte återupptas trots tillkännagivanden från riksdagen och mina uttalanden om att så ska ske.

Riksdagen beslutade i juni 2015 att tillkännage att regeringen snarast bör återuppta arbetet med att genomföra en bred översyn av Arbetsförmedlingen. Regeringen delar uppfattningen att Arbetsförmedlingen behöver utvecklas för att bättre kunna bidra till en mer välfungerande arbetsmarknad. Matchningsarbetet behöver förbättras och anpassas till de utmaningar som finns på dagens och framtidens arbetsmarknad.

Regeringen har inlett ett arbete med att förändra styrningen av myndigheten, som i flera avseenden har varit alltför detaljerad. En rad åtgärder har vidtagits för att möjliggöra en anpassning av politiken till arbetssökandes och arbetsgivares enskilda behov samt för att förbättra samverkan mellan Arbetsförmedlingen och andra aktörer. Det arbetsmarknadspolitiska regelverket har förenklats och förtydligats, och det arbetet avser regeringen att fortsätta.

Regeringen har även tillsatt Delegationen för unga till arbete, som bland annat ska främja statlig och kommunal samverkan och lämna förslag om eventuella åtgärder för att förbättra den.

Utöver det arbete som regeringen initierat har Arbetsförmedlingen inlett ett omfattande förnyelsearbete.

Regeringen har även gett Statskontoret i uppdrag att analysera och lämna förslag som avser utvecklingen av myndighetens interna ledning, styrning och uppföljning.

Arbetsförmedlingen kan inte bedriva arbetet för en väl fungerande arbetsmarknad på egen hand. Dels kommer andra aktörer även fortsatt att bedriva verksamhet på uppdrag av Arbetsförmedlingen, dels finns även många andra aktörer som på olika sätt påverkar arbetsmarknaden, däribland andra statliga myndigheter, kommuner, landsting, arbetsmarknadens parter, det privata näringslivet och det civila samhällets organisationer. Med ett bättre samspel mellan dessa aktörer kan samhällets samlade resurser utnyttjas bättre.

Hur statens åtagande och Arbetsförmedlingens uppdrag bör utformas för att i högre grad möta utmaningarna på framtidens arbetsmarknad behöver analyseras ytterligare. Regeringen avser att tillsätta en utredning om dessa frågor.

Herr talman! Det kanske är nu jag ska säga ett halvt "äntligen", för i svaret sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att regeringen ska tillsätta en utredning.

Det är som sagt hög tid att regeringen och arbetsmarknadsministern respekterar riksdagen, för som arbetsmarknadsministern säger har Sveriges riksdag i två tillkännagivanden påpekat för regeringen att den bör återuppta översynen, eller att det ska ske en översyn, av Arbetsförmedlingen.

Det finns starka skäl att göra den här översynen. Det har inte gjorts en större översyn de senaste 20 åren.

Jag ställde den här frågan eller interpellationen till arbetsmarknadsministern mot bakgrund av de här två tillkännagivandena samt ministerns eget uttalande i Almedalen tidigare i år. Då sa arbetsmarknadsministern att direktiv för en utredning skulle komma under hösten.

Det var ett välkommet besked då, precis som detta är nu. Men det har inte hänt någonting. Jag har inte sett att det har kommit någonting under hösten. Därför tyckte jag att tiden var inne att fråga vad som händer på området.

Jag kan bara konstatera att jag har fått ett svar. Det kommer att ske, och det jobbas med direktiv på detta område. Det har kommit två tillkännagivanden och två uttalanden från ministern - det i Almedalen och det här i dag.

Jag tycker att det är hög tid och viktigt att få ett litet hum om när utredningen kommer. Om den inte kommer nu under hösten, kommer den under våren? Om den inte kommer under våren kommer jag att följa upp det också. Oppositionen ska ju granska och följa upp.

Ministern säger i sitt svar att Statskontoret har fått i uppdrag att analysera och lämna förslag om Arbetsförmedlingens interna styrning och ledning. Jag vill bara framföra att jag tycker att det är lite snävt. Det möter inte de två tillkännagivandena eller det behov av genomlysning och översyn av myndigheten som behövs.

Alliansregeringen hade ju tillsatt en utredning. Om man vill komplettera de direktiv som nu är på gång är det ett tips att kolla de förslag som fanns där. Det var som sagt en utredning som var på gång eller rättare sagt hade startats.

Jag ska stanna där och tacka ministern för svaret, men jag är fortfarande nyfiken på när jag kan förvänta mig detta.

Herr talman! Jag förstår Jenny Peterssons fråga. Men när jag fick frågan i Almedalen om hur snabbt det kan gå att få fram nya direktiv kunde jag inte ana vilken höst vi hade framför oss, att Regeringskansliet skulle gå in i krisorganisation och att min statssekreterare skulle få en ansvarig roll i detta. Det har naturligtvis påverkat arbetet inom Arbetsmarknadsdepartementet ganska mycket. Det kommer direktiv till en översyn av Arbetsförmedlingen.

Vi har redan gett ett uppdrag till Statskontoret när det gäller den interna ledningen, styrningen och uppföljningen. Därför ska vi inte dubbelarbeta. Den nya utredningen kommer att ha ett bredare perspektiv och lite grann försöka titta runt hörnet och se vilka utmaningar arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen står inför och vad som bör vara statens roll i detta.

Jag kan berätta för Jenny Petersson att jag inom kort kommer att göra studieresor både till England och till Australien för att studera deras reformer inom arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik, delvis som ett underlag för den framtida utredningen.

Herr talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson! Det är sant, jag sitter i opposition och ber om resultat. Regeringen är snart inne på sitt andra år och det är upp till er, arbetsmarknadsministern, att få saker att hända.

Jag hoppas att det nästa gång jag ska handla julklappar, efter nästa höst, har hänt någonting och att jag då inte behöver stå här med samma fråga. Jag hoppas att det verkligen händer någonting konkret.

Det är glädjande att arbetsmarknadsministern tar del av hur det ser ut i andra länder vad gäller arbetsförmedlingens utformning och hur man kan arbeta. Jag förväntar mig, och jag vet, att arbetsmarknadsministern lyfter blicken. Det är viktigt att få in andra synsätt och tankar om hur vi kan göra i Sverige.

Jag behöver inte utnyttja möjligheten till ett sista inlägg, utan vill bara tillägga att jag hoppas att regeringen följer riksdagen och återkommer om detta. Allt annat är oacceptabelt.

Herr talman! Jag kan försäkra Jenny Petersson att det händer någonting konkret med Arbetsförmedlingen, och det sker nu. Det kommer en utredning. Det är ett löfte jag ger.

Jag delar uppfattningen att det är viktigt att titta utomlands, att lära och ta intryck av erfarenheter från andra länder, särskilt från de länder som möter arbetsmarknadspolitiska utmaningar som kanske liknar våra. Men även när det finns betydande skillnader finns det ofta någonting att lära.

Jag har nyligen varit i både Österrike och Tyskland och där besökt arbetsförmedlingar, och jag kommer som sagt att inom kort resa till England och Australien för att ta del av deras erfarenheter.

Det blir en utredning, Jenny Petersson.

Överläggningen var härmed avslutad.