Interpellationssvar - 2015-06-23

Fru talman! Jag har frågat statsrådet om hon anser att Bromma utgör en viktig del av vårt transportsystem. Jag kan konstatera och beklaga att statsrådet duckar för frågan.

Svaret är ett goddag-yxskaft-svar med en upprepning av självklarheter. Att Bromma ingår i basutbudet är ingen nyhet. Däremot nämner statsrådet att "hur detta är utformat avgörs av regeringen". Är det därmed statsrådets uppfattning att riksdagen inte ska ha något att säga till om? Det skulle förklara varför regeringen har ignorerat riksdagens uppfattning hittills.

Utredningen om Brommas avveckling tillsattes i strid med riksdagens beslut. Sedan dess har det skapats en betydande osäkerhet runt om i landet. Bromma är en avgörande fråga för jobb och tillväxt i våra regioner. Kommuner, företag och privatpersoner känner stor oro.

Sedan utredningen inleddes har Trafikverket bekräftat att Bromma är ett riksintresse, av avgörande betydelse för vårt transportsystem i vårt land.

Det är dock inte bara det som har hänt sedan utredningen drogs igång. Regeringen har också prickats av ett enigt KU för tillsättandet av förhandlingspersonen. Dessutom har utredaren själv, Anders Sundström, i samband med ett seminarium hos Stockholms Handelskammare den 6 maj sagt: "Jag kan inte se att staten skulle fatta ett beslut om att stänga Bromma, alltså att i förtid avbryta avtalet och betala för att kliva ur det. Det känns rätt osannolikt."

Med detta sagt av utredaren i ett tidigt skede i kombination med riksdagens två tillkännagivanden om att Bromma ska vara kvar kan man fråga sig med vilken legitimitet regeringen fortsätter att utreda en avveckling av Bromma flygplats. Nu bekräftar dessutom Trafikverket att Bromma är ett riksintresse. Vad hoppas man uppnå? Vill regeringen fortsätta skapa osäkerhet?

Hur kan infrastrukturministern acceptera att en för hela landet avgörande transportfråga görs om till en bostadsfråga för Stockholm? Är det inte dags för infrastrukturministern att ge besked i en för Sverige avgörande transportfråga?

Fru talman! Eftersom Bromma, som jag nämnde i mitt svar till Jessica Rosencrantz, ingår i basutbudet och eftersom Bromma är ett utpekat riksintresse för kommunikation är det underförstått i de två meningarna att infrastrukturministern tycker att den är en viktig transportinfrastruktur i Sverige - i dag.

Jag har också vid åtskilliga tillfällen och i ett antal interpellationsdebatter här i kammaren varit mycket tydlig med att Bromma inte kommer att försvinna så länge behovet av flygresor till och från huvudstadsregionen inte kan lösas på ett annat tillfredsställande sätt. Det betyder att för regeringen står möjligheten till fungerande kommunikationer och hållbara transporter från hela landet i fokus, inte en specifik plats. Detta har jag sagt i ett otal interpellationsdebatter. Jag kan försäkra Jessica Rosencrantz om att jag inte har ändrat mig på den punkten.

Vi har också varit tydliga med att säga att Bromma inte kommer att läggas ned så länge behovet av kapacitet i flygtrafiken inom huvudstadsregionen inte kan tillgodoses på annat sätt. Och det beskedet gäller.

Jag har lite svårt att förstå vad oron skulle bestå i. Om behovet kommer att kunna tillgodoses på andra sätt i framtiden har jag svårt att se varför man till varje pris ska hålla fast vid Bromma.

Vi talar inte om ett tidsperspektiv på 1, 2 eller kanske ens 10-15 år. Men bortom det behöver vi ha en idé om hur marken ska användas, om det ska fortsätta vara flygtrafik eller om det finns andra, bättre sätt att lösa flygkapaciteten och andra, bättre sätt att utnyttja marken som Bromma ligger på i dag.

Här talar vi om helt olika tidsperspektiv. Det är inte riktigt hederligt att förespegla människor och företag att Bromma står inför omedelbar eller nära förestående avveckling utan att alternativ erbjuds. Så är inte fallet.

Regeringen har varit oerhört tydlig med att kapaciteten, både det nuvarande kapacitetsbehovet och framtida kapacitetsbehov, ska tillgodoses i Stockholmsområdet för fungerande transporter till och från hela landet.

Fru talman! Kostnaden för förhandlingspersonen för att avveckla Bromma beräknas landa på 3-4 miljoner kronor. Det är ganska mycket pengar, som kan läggas på andra viktiga infrastruktursatsningar eller andra områden. Är det rimligt att fortsätta utredningen som regeringen drog igång?

Påverkar det statsrådet på något vis att riksdagen har tagit beslut två gånger om att man inte vill ha utredningen, att man vill ha kvar Bromma? Påverkar det statsrådets uppfattning att konstitutionsutskottet prickade regeringen för att utredningen tillsattes i strid med riksdagens beslut? Påverkar det statsrådets uppfattning att samtliga experter, inte minst Swedavia som äger flygplatserna Arlanda och Bromma, är tydliga med att Bromma behövs? Påverkar det statsrådets uppfattning att Anders Sundström, utredaren själv, påpekar att han ser det som osannolikt att det går att stänga Bromma i förtid?

Jag blir återigen anklagad för att skapa osäkerhet. Men när utredaren kom med sitt klarläggande om att han inte ser att det går att stänga Bromma i förtid var Miljöpartiet inte sena med att kommentera att det var fullständigt oacceptabelt. Naturligtvis ska det gå att stänga Bromma redan 2022, vilket är Stockholms stads krav. Det finns alltså ett reellt hot från ett av de två regeringspartierna som uttryckligen säger att de vill stänga Bromma i förtid.

Det är klart att det finns en oro hos såväl mig som hos medborgare och företag runt om i landet. Om man har konstitutionsutskottet, Sveriges riksdag, experter och utredaren emot sig kanske det kan vara klädsamt att lägga ned avvecklingsutredningen.

Fru talman! Bromma är en viktig fråga för företag och människor i hela Sverige. Det lugnar inte mig att ministern klarlägger att vi ska säkerställa fungerande flygförbindelser i Stockholmsregionen, huvudstadsregionen. Hur stor är den regionen i så fall? Hur långt är det okej att sträcka sig när man ska placera en flygplats? Ska vi i framtiden betrakta Västerås som vår nya citynära flygplats?

Den osäkerhet som skapas av ett av två regeringspartier oroar inte bara mig utan hela Sveriges befolkning. Det kan vara klädsamt att ge besked, när Sveriges riksdag har tagit ställning mot, konstitutionsutskottet har varit tydligt, utredaren har varit tydlig och experter och ägaren av flygplatserna dömer ut en nedläggning av Bromma. Då är det dags att inte lägga ned Bromma utan att lägga ned utredningen.

Fru talman! Interpellationen gällde alltså om infrastrukturministern anser att Bromma är en viktig del av transportinfrastrukturen i Sverige. Ja, det anser infrastrukturministern att Bromma är. Flygplatsen är en del av basutbudet av flygplatser i Sverige och är därmed utpekad som en av de flygplatser som har nationellt intresse. Den är också utpekad som riksintresse vad gäller kommunikationer.

Regeringen har inte ändrat på det och har inte heller för avsikt att ändra på det.

Regeringen har också varit tydlig med att vi ska tillgodose kapacitetsbehovet av flyg från och till Stockholm - jag tror att det är ganska väl utrett vad som utgör huvudstadsregionen; jag tror att det är väldigt få som räknar in Västerås i Stockholm, men det är möjligt att det finns någon som gör det - utifrån både dagens och morgondagens behov. Om det inte går att tillgodose det kapacitetsbehovet utan Bromma kommer Bromma att vara kvar. Om det i framtiden går att tillgodose det med andra lösningar är regeringen beredd att titta på det då.

Det finns inget nära förestående hot om att lägga ned Bromma. Det finns inget förslag om att minska flygkapaciteten mellan Stockholm och andra delar av Sverige. Att påstå någonting annat är att sprida obefogad oro. Bromma flygplats är under de förutsättningar som råder i dag viktig för fungerande flygtransporter till och från Stockholm. I framtiden kan det komma att ändras, och då kan det vara rimligt att fatta ett annat beslut. Men i dagsläget är Bromma ett riksintresse och en del av basutbudet av flygplatser.

Herr talman! Erik Ottoson har frågat mig vad jag avser att initiera för arbete för att säkerställa att tekniken kring drönare tas till vara på ett bra sätt samtidigt som säkerheten inom svensk och internationell luftfart värnas.

Låt mig inledningsvis meddela att ett sådant arbete redan pågår inom Sverige, inom EU och globalt.

Men för att börja med de regelverk vi har i dag är luftfartslagen tillämplig på alla slags luftfartyg, även obemannade sådana. Dessutom har Transportstyrelsen utfärdat särskilda föreskrifter om bland annat konstruktion och verksamhet med obemannade luftfartyg under 150 kilo. Regelverket togs fram redan 2009, och Sverige nämns ofta i internationella sammanhang som en föregångare vad gäller reglering av drönare. Obemannade luftfartyg över 150 kilo regleras på EU-nivå och kräver tillstånd från den europeiska luftfartsmyndigheten Easa.

Inte minst på grund av den tekniska utvecklingen publicerade EU-kommissionen förra året ett meddelande om civil användning av fjärrstyrda luftfartygssystem. Meddelandet diskuterades på det transportministerråd jag närvarade på i oktober, och det konstaterades att det finns ett behov av EU-harmonisering.

EU-kommissionen har därefter meddelat att den i kommande luftfartspaket avser att presentera förslag till EU-reglering av drönare i slutet av detta år. Som förslag diskuteras för närvarande en indelning utifrån risknivå i tre kategorier. Regeringen följer noga detta arbete.

Transportstyrelsen deltar både i en europeisk expertgrupp kallad Jarus och i den internationella civila luftfartsorganisationens panel för obemannade luftfartyg, där regelverk på europeisk och global nivå diskuteras.

På Näringsdepartementet ägde det senast i maj rum ett möte där berörda departement samt myndigheter som Transportstyrelsen, Datainspektionen och Luftfartsverket närvarade för att diskutera regleringen av drönare och kommande EU-förslag.

Jag deltog själv i ett rundabordssamtal med transportministerkollegor om drönare och automatisering vid OECD:s internationella transportforum i Leipzig för några veckor sedan.

Det är viktigt att regelverket hänger med i den tekniska utvecklingen, är flexibelt och tar höjd för eventuell ny teknik som kan komma om några år. Drönare har många kommersiella användningsområden och innebär också nya affärsmöjligheter för svenska tillverkare och tjänsteföretag. Men de väcker också viktiga frågor om integritet, säkerhet och användningen av luftrummet som måste hanteras.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det både inom Sverige och internationellt pågår en intensiv diskussion och ett brett arbete för att utveckla den reglering vi i dag har rörande drönare. Jag vill understryka vikten av att detta arbete fortsätter.

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret! Det var ett förvånansvärt fantasifullt svar som till och med hade ett mått av visioner och framsynthet gentemot de utmaningar vi kommer att behöva möta framöver på det här området. Jag vill verkligen tacka statsrådet för detta.

Jag tror dock inte att det går att nog poängtera de utmaningar och möjligheter som vi ställs inför i och med den här nya tekniken. Det är allt från leverans av hjärtstartare innan ambulans hinner fram till leverans av sprängmedel när en terrorist bestämt sig för att det är lämpligt.

I dagsläget är situationen i luftrummet på väg att urarta. Så sent som i går kväll fick Bromma stänga sin luftfartstrafik på grund av drönare i luftrummet.

Vi måste också ta en diskussion, statsrådet, om vilka delar av luftrummet man ska och inte ska få flyga i. Är Gärdet i Stockholm en plats där man bör få flyga små rekreationsdrönare, eller är det någonting som föranleder en stängning av Bromma flygplats - temporärt den här gången och inte, som i förra debatten, mer permanent? Det har faktiskt inträffat. Folk som flyger på Gärdet har förorsakat att man har stängt trafiken till Bromma. Samma sak med Rålambshovsparken. Är det rimligt? Det är alltså nuvarande luftfartslagstiftning som har föranlett detta.

Min fråga till statsrådet är, lite mer explicit: Hur ser hon på de integritetsaspekter som det medför när man kan placera kameror i luftrummet och fotografera folk ovanifrån? Hur reglerar man det? I dagsläget är regleringen väldigt begränsad, och när man gör överträdelser blir resultatet väldigt omfattande.

Det säljs alltså drönare i Sverige i dag som har förmågan att inta en höjd på 1 000 meter, alltså 1 kilometer upp i luften, där vi har vanliga jetplan som går in för landning på Bromma och på Arlanda. Sådana drönare kan man flyga över huvudstaden eller över andra delar av landet. De säljs i Sverige i dag, helt lagligt, medan Transportstyrelsen menar att man inte bör flyga över 120 meter. Men de säljs fortfarande, och det är väldigt enkelt att göra en sådan överträdelse.

Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder? Vad är ambitionen i diskussionerna hon har med sina europeiska kollegor? Vart är vi på väg? Att vi är på väg beskriver statsrådet i sitt interpellationssvar, men vart är vi på väg? Det är möjligen den relevanta följdfrågan.

Herr talman! Detta är en viktig fråga som vi har att ta ställning till. Jag tror inte att det är någon som har de alldeles givna svaren, av det enkla skälet att det inte finns några enkla givna svar om man inte intar extrempositioner: att allt antingen är tillåtet eller förbjudet. Allt däremellan kräver naturligtvis avvägningar mellan olika intressen. Det handlar om intresset av personlig integritet men också om intresset av att utveckla tekniken så att den kan komma i vår tjänst på ett positivt sätt. Man kan utveckla nya tjänster, vilket kan innebära förtjänstmöjligheter för svenska företag som tillverkar drönare.

Lagstiftningen behöver, precis som all annan lagstiftning, vara en avvägning mellan olika, var för sig viktiga intressen. Jag tror att det är viktigt att man har gemensamma regelverk inom EU. Det finns dock redan lagstiftning som styr hur man får färdas och använda luftrummet i Sverige. De regelverken är tillämpliga även för drönare. Det är dock ett problem att folk inte följer de regler som finns. Det löser man tyvärr inte med regelverk utan med tillsyn, sanktionsmöjligheter och kontroll av trafiken.

Detta är ett intressant och viktigt område. Det är helt ny teknik som ställer helt nya frågor om exempelvis integritet. Frågorna är egentligen desamma som tidigare - tekniken innebär bara nya möjligheter att göra sådant som redan har gjorts förut. Det är exempelvis fullt möjligt att smygfotografera någon även om man inte har en drönare. Därför är det viktigt att den integritetslagstiftning vi har inte är specifik för just drönare, utan att det är den personliga integriteten som värnas. Den lagstiftningen ska sedan vara tillämplig oavsett om smygfotograferingen görs med mobiltelefon, från ett flygplan eller med hjälp av en drönare. Det är integritetslagstiftningen som ska skydda människors integritet.

Sedan 2013 finns en lagstiftning som innebär att man inte har lov att fotografera någon i en bostad eller inomhus i andra situationer. Det kallas då för kränkande fotografering och är förbjudet i svensk lag. Det gäller oavsett om man tar fotot från ett träd utanför fönstret eller från en drönare.

Ungefär samma resonemang går att överföra på luftrummet. De säkerhetsavstånd som gäller för annan flygtrafik gäller självfallet även för drönare. Vi behöver här ha en kombination av specifik lagstiftning om vikter, storlekar och andra regelverk, samtidigt som vi behöver ha en så generell lagstiftning som möjligt som styr att vi har ett säkert användande av luftrummet och att människors integritet skyddas samtidigt som vi främjar utvecklingen av den nya tekniken.

Svaret på frågan är alltså att detta är ett arbete som behöver fortsätta och där avvägningen mellan olika intressen fortsatt behöver ske. Det ska helst se på global nivå eller åtminstone på EU-nivå.

Herr talman! Tack, statsrådet, för följdsvaret! Jag skulle ytterligare vilja betona aspekten med säkerhet och säkerhetsrisker, som statsrådet egentligen inte berör. Det är ingen större konst för en illasinnad individ att transportera väldigt farliga material med drönare och placera dem på ställen där vi absolut inte vill ha dem. Vi behöver inte gå in mer explicit på detta, för det kan vara onödigt att ge folk idéer. Jag tror dock ändå att man som statsråd och politiker måste vara medveten om och kanske också bekymrad över de möjligheter som detta innebär att ifrågasätta säkerheten dels för skyddsobjekt, dels för vanliga människor på stan. Det har varit en del tillbud med terrorverksamhet i Sverige. De kommer bara att bli mer frekventa med tanke på den situation vi ser i världen, och de kommer bara att bli enklare med tanke på teknikutvecklingen. Då måste vi också vara i framkant vad gäller att hantera detta.

En relevant fråga kan vara: Ska svensk polis eller militär ha rätt att skjuta ned dessa luftfarkoster, och i så fall under vilka omständigheter och med hur långt varsel? Hur går beslutsprocessen till? Detta är väldigt relevanta frågor som vi måste ta hand om för att hantera den ökande trafiken av drönare i det svenska luftrummet.

Detta är alltså inte bara en fråga om integritet. Det är inte bara en fråga om att det är kul att flyga drönare eller att man kan leverera hjärtstartare eller andra positiva föremål till folk med drönare, utan det finns också en hel del annat som man behöver ta hänsyn till och som inte har varit lika lätt att göra tidigare när man har behövt vara mer köpstark för att hantera tekniken. Nu blir det billigare och billigare, och illasinnade individer får större tillgång till denna typ av teknik.

Till detta ska man också lägga att detta, precis som statsrådet säger, öppnar upp en helt ny marknad. För en tid sedan var jag ute i skogen och körde motorsåg. Då gick min sågkedja sönder, och så var den dagen förstörd. Några veckor senare talade jag med en motorsågstillverkare som hade börjat koppla upp sina motorsågar mot internet för att få driftsdata till framför allt centrala servrar för lite större parkförvaltningsföretag. Där beskrev man att man i framtiden skulle kunna ha möjlighet att notera när en reservdel behövs och flyga ut den med drönare till den som står med motorsågen i hand i skogen. Det hade varit fantastiskt i det läge jag befann mig, för då hade jag sluppit åka hem och köpa ny kedja.

Precis som statsrådet säger är detta väldigt viktiga avvägningar. Kan statsrådet kosta på sig en avvägning vad gäller det terrorhot som riskerar att drabba oss i framtiden i och med att den nya tekniken blivit tillgänglig?

Herr talman! Terrorism är inte vare sig avhängigt eller framkallat av ny teknik. Däremot får olika typer av oönskat beteende nya förutsättningar med ny teknik. Så har det alltid varit genom historien, och så kommer det förmodligen alltid att vara. Utmaningen här är att dra nytta av de positiva möjligheter som den nya tekniken för med sig och samtidigt minimera de risker som man får på köpet.

En extrem hållning skulle vara att säga att tekniken ska förbjudas helt eftersom den kan användas för oönskade aktiviteter. Den andra extrema hållningen är att säga att tekniken ger så stora möjligheter att den inte ska regleras alls: Låt allt vara fritt! Däremellan är allting möjligt, och det kommer att vara ett antal svåra avvägningar, varav interpellanten tar upp några.

Det finns i dag inga svar. Vi har inte någon gemensam europeisk lagstiftning på plats. Interpellanten frågade om möjligheten att skjuta ned. Polisen har i dag rätt att använda våld i vissa situationer. Om det behövs specifik lagstiftning för att hantera tekniken får vi väl se till att den kommer på plats. Men jag tror att det är viktigt att vi har en gemensam hållning inom EU när det gäller de här frågorna.

Även om man reglerar användningen kommer det alltid att finnas möjlighet för den som är illasinnad att använda helt fredlig teknik till olika typer av illdåd. Det kan vara en bil, ett flygplan eller kanske till och med ett tåg. Det kan vara en väska i ett skåp. Grunden för terrorism behöver vi bekämpa på andra sätt än genom att bekämpa tekniken. Däremot ska vi ha lagstiftning och regelverk som minskar riskerna med den nya tekniken och främjar förutsättningarna för att nyttja de positiva delarna i tekniken. Tekniken i sig är inte ett hot, utan det är vad människor använder den till, och detta gäller all teknik, inte enbart drönare.

Herr talman! Statsrådet får inte missförstå mig. Jag är i grunden mycket positiv till utvecklingen av ny teknik. Men för att kunna vara det och för att kunna ta del av de stora fördelar som krävs för att vi ska kunna utnyttja tekniken till fullo måste man ha en verklighetsförankring och inse de begränsningar som man eventuellt måste implementera för att ha en säker situation för vanligt folk.

Där tror jag nog att statsrådet och jag i grunden är ganska eniga. Jag är glad att det pågår ett arbete och att statsrådet faktiskt verkar intresserad av frågan - det är inte alla frågor regeringen intresserar sig för. Jag ser också framför mig att vi hyggligt snart når framåt i frågan, eftersom utvecklingen med antalet drönare i luftrummet är så explosionsartad. Vi är ju med jämna mellanrum tvungna att stänga inflygningen; det är nästan flera gånger i månaden numera. Det brukar komma en TT-flash i mobilen när det inträffar, som till exempel i går kväll.

Jag ser alltså fram emot resultatet av statsrådets ambitioner på området, och jag ser fram emot att man arbetar fram inte bara en lagstiftning och ett regelverk utan kanske även en strategi för hur våra myndigheter hanterar de här situationerna - samt de situationer som kan uppkomma. Det handlar om att se till att vi vet vad vi gör i en situation där man har ett problem som uppstår i luftrummet, eller kanske om att arbeta förebyggande för att se till att situationerna aldrig uppstår.

Herr talman! Som jag har nämnt i mina tidigare inlägg kommer regeringen att följa frågan. Vi har också pågående kontakter med såväl EU-kommissionen som andra medlemsstater för att regelverket ska vara så harmoniserat som möjligt.

Sedan kan man väl i sammanhanget även nämna att det finns lagstiftning som till exempel ger polisen rätt att ingripa vid förberedelse av olika typer av brottslighet. Tekniken är inte avgörande för om polisen har möjlighet att vidta de åtgärderna. Om polisen får reda på att någon förbereder en terrorattack eller liknande har polisen möjlighet att ingripa, och den möjligheten försvinner ju inte för att det är en drönare inblandad i förberedelserna.

Jag tror alltså, återigen, att det vill till en kombination av ett specifikt regelverk för drönare - i den mån det är nödvändigt - och av att vi ser till att befintlig lagstiftning, som är mer övergripande, även täcker ganska många av de risker som finns med drönare. I de avseendena behövs ju inte en särskild lagstiftning för just den här tekniken.

Jag kommer dock att fortsätta följa frågan. Jag hoppas att vi tillsammans med övriga medlemsstater inom EU, och gärna även globalt, kommer fram till kloka avvägningar som skapar goda förutsättningar för att nyttja tekniken på alla de positiva sätt den ger möjlighet till och samtidigt minimerar risken för att tekniken missbrukas och ger upphov till skada och problem.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Christian Holm har frågat mig vad jag avser att göra för att på bästa sätt säkerställa att tågförbindelserna mellan de två expansiva huvudstäderna Oslo och Stockholm ska kunna förbättras. Vidare har Christian Holm frågat om förbättrade kommunikationer mellan dessa städer - och därmed tydliga förbättringar i kommunikationerna i de län där tågen däremellan stannar - är en prioriterad fråga för mig och regeringen.

Till att börja med vill jag säga att SJ AB sedan Christian Holm skrev sin interpellation har meddelat att bolaget avser att genomföra sin snabbtågssatsning mellan Oslo och Stockholm som planerat. Beskedet kom efter att norska Jernbaneverket uttalat att de skjuter upprustningen av Kongsvingerbanen på framtiden och att det därmed kan komma att finnas kapacitet på infrastrukturen även de kommande åren på de tider som järnvägsföretaget efterfrågar.

Jag välkomnar i allra högsta grad att järnvägsföretag vill och kan genomföra ambitiösa förbättringar av tågtrafiken. Snabbtåg mellan Stockholm och Oslo blir med all säkerhet viktigt både för Värmland och för resandet mellan de två huvudstäderna. Att förbättra förutsättningarna för att människor och företag i större omfattning än i dag ska välja tåget för sina transporter är en synnerligen prioriterad uppgift för regeringen. En mängd olika åtgärder av olika karaktär kommer att behöva vidtas för att lyckas med denna ambition.

Den 21 maj i år gav regeringen Trafikverket i uppdrag att ta fram inriktningsunderlag för infrastrukturplaneringen inför planperioden 2018-2029. Syftet med uppdraget är att hämta in underlag för en proposition till riksdagen med förslag till inriktning för infrastrukturplaneringen och ekonomiska ramar för planperioden. Vidare har den pågående Utredningen om järnvägens organisation i uppdrag att lämna förslag som ska förbättra järnvägens funktionssätt och skapa förutsättningar för att transportkunderna ska kunna erbjudas bättre och effektivare transporttjänster med tåg.

Slutligen vill jag nämna att staten gör många saker för att förbättra tågtrafiken specifikt på sträckan Oslo-Stockholm. Staten utger tillsammans med andra svenska och norska myndigheter ersättning till tågtrafik på sträckan Karlstad-Charlottenberg-Oslo. Vad gäller förbättringar av infrastrukturen planeras för mötesstationer på Värmlandsbanan samt ombyggnad av Karlstad centralstation, för att endast nämna ett par exempel.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. När jag skrev interpellationen var situationen, precis som statsrådet nämner, en annan. Det meddelades nämligen att det planerade och utlovade införandet av snabbare tågförbindelser mellan just Stockholm och Oslo - via Värmland, som är min egen valkrets - inte skulle bli av som planerat på grund av underhållsarbeten på den norska sidan.

Interpellationen var inte riktad som kritik mot Sveriges regering, eftersom det inte var ett beslut som låg i Sveriges regerings händer. Däremot var den en fråga om Sveriges regerings ambitioner och vad Sveriges regering gör för att få dessa tåg till stånd.

Nu har beslutet om underhållsarbeten från den norska sidan blivit uppskjutet i ett par år, men att det skjuts upp ett par år innebär att det finns en ambition att genomföra detta. Det skulle därför vara intressant att från statsrådet få en inblick i vad regeringen gör för att säkerställa att vi om två år, i kombination med att det görs underhållsarbeten, kommer att bibehålla den snabbare trafik som nu ändå planeras.

Det är nämligen viktigt att vi har goda kommunikationer mellan två av Nordens närmaste huvudstäder, alltså Stockholm och Oslo. Som en av ledamöterna från Värmland vill jag också säga att Oslo för många av våra länsmedborgare är i stort sett lika mycket huvudstad som Stockholm. Även arbetsmarknaden är oerhört viktig, så det är alltså inte bara en kommunikationsfråga utan också en jobbfråga för oss som bor i Värmland. Det handlar både om att vi som bor där ska kunna ta oss till såväl Stockholm som Oslo för att arbeta och göra andra saker och, vilket är minst lika viktigt, om att personer som bor i Osloregionen eller i Stockholmsregionen snabbt ska kunna ta sig till oss - eller mellan de två olika huvudstäderna.

Det vore alltså intressant att höra mer om vad regeringen konkret tänker. Nu har man nämligen två år på sig att göra ett grundläggande förberedande arbete för att få våra norska vänner att tycka att det här är minst lika viktigt som vi själva tycker.

Herr talman! Precis som interpellanten själv påpekar är det här en viktig sträckning, inte minst utifrån att båda sidor om gränsen - både Sverige och Norge - utgör en viktig arbetsmarknadsregion för båda länderna. Det är därmed viktigt att det finns en fungerande transportinfrastruktur.

Det är självklart så att nödvändiga underhållsarbeten på järnvägen måste utföras, alldeles oavsett på vilken sida om den svensk-norska gränsen behoven finns. Regeringen kommer naturligtvis inte att säga att norska Jernbaneverket inte ska få utföra underhållsarbeten, men däremot har de diskussioner som ägt rum mellan SJ och Jernbaneverket utmynnat i att trafiken nu kan komma igång. Jag ser framför mig att både SJ och Jernbaneverket har en ambition om att trafiken ska kunna fortsätta och att man därmed planerar arbetena på ett sätt som inte stör trafiken mer än nödvändigt.

Det finns naturligtvis kontakter mellan den svenska och den norska regeringen, som vi avser att fortsätta med. Det gäller gemensamma planeringsförutsättningar och vilka behov vi ser i de stora dragen i gemensam transportinfrastruktur, exempelvis på vilket sätt vi länkar an Norge till TNT-systemet och vilka behov av arbetspendling mellan våra länder som finns. Det nordiska samarbetet är någonting den här regeringen har tagit på allvar. Också framtidsminister Kristina Persson har varit inne i de här diskussionerna, eftersom hon även är Nordenminister, och just infrastrukturplanering har lyfts fram som en gemensam angelägenhet.

Om frågan är vad regeringen avser att göra för att styra norska Jernbaneverket är svaret på frågan: ingenting. Om frågan däremot är om regeringen har för avsikt att ha kontakter med den norska regeringen när det gäller gemensamma transportpolitiska frågor är svaret på frågan ja.

Herr talman! Tack, statsrådet! Jag förstår att Sveriges regering inte styr det norska banverket och inte heller operativt utför det som Trafikverket bör göra i Sverige.

Jag tycker att det är bra om Jernbaneverket genomför omfattande underhållsarbeten på sina järnvägsnät, och jag önskar att även Trafikverket gjorde ännu mer än vad de gör i dag så att tågen inte bara går i tid utan också kommer fram i tid. Den kombinationen tror jag är viktig.

Även om vi inte operativt styr våra myndigheter, verk och företag som ägs av staten är det klart att det finns regleringsbrev. Man ska väl inte heller underskatta den politiska dialogen eller det politiska samarbetet mellan två regeringar, för om det finns en tydligt uttalad politisk ambition både från den svenska regeringen och den norska regeringen att vi ska lösa det här, ja, då torde det väl bli så. Vi vet ju att vi har regeringar som utlovar både det ena och det andra.

Framför allt vill jag lyfta fram ytterligare en del. Infrastrukturministern hade ju glädjen att få besöka Värmland under mars månad. Det tycker vi är trevligt, så det hoppas vi att alla statsråd gör. Där diskuterades bland annat just förbindelsen Oslo-Stockholm. Jag var inte själv med vid besöket, men jag har tagit del av medier och även talat med folk som var med där, och det som oroade var att fokus på snabbtåg i Sverige från regeringens sida ligger väldigt mycket på Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Stockholm-Oslo nämns egentligen inte i det läget. Därför är det glädjande att ministern i dag säger att det är en viktig sträckning.

Sedan kommer dock ett uttalande om att det här kanske inte är så viktigt för norsk del, utan det finns ett större intresse via Göteborg, Malmö, Köpenhamn och så vidare. Där har regeringen en möjlighet att poängtera vikten av att vi också får till stånd en bra lösning mellan Stockholm och Oslo i dialogen och diskussionen med sina norska partner. Det handlar om den så kallade nordiska triangeln, som inte har varit så mycket triangel i alla lägen utan mer av ett enkel-v, och jag tror att det är viktigt att vi får den övre delen av triangeln att klaffa så att vi har såväl bra flygförbindelser som en konkurrenskraftig och förbättrad tågförbindelse och även vägar.

Min andra fråga handlar om vägarna. Ser man på vägnätet mellan just Oslo och Stockholm kan man väl konstatera att Värmland kanske inte är den sträckning som har det mest omfattande vägnätet med de allra bredaste, största vägarna, även om den tidigare regeringen har beslutat att det kommer att byggas lite mer motorväg väster om Karlstad, vilket nu blir av. Det är viktigt att vi har alla de olika transportsätten för att ta oss till och från dels Värmland, dels mellan våra två huvudstäder.

Jag känner en viss oro kring uttalandet från statsrådet om att det kanske inte finns ett så stort intresse från Norge. Vad gör då regeringen för att öka detta intresse? Det är klart att politiska ambitioner och politiskt arbete spelar stor roll, och det vore väldigt trevligt att få ett tydligt medskick från regeringen att man gör allt man kan för att tågtrafiken, biltrafiken och annan trafik mellan Stockholm och Oslo - där man självklart passerar Värmland - ska vara så bra som möjligt och att man har tåg som är konkurrenskraftigt, snabbt, går i tid och fungerar.

Herr talman! Uppdraget att utreda höghastighetsbaneutbyggnad Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö tror jag att de flesta är medvetna om kom i Almedalen förra året. Då var den här regeringen ännu inte tillträdd, utan det var den förra regeringen som kom med den prioriteringen. Denna prioritering har den nuvarande regeringen sedan fortsatt att arbeta med. Tyvärr hade den tidigare regeringen inte avsatt några pengar, men vi jobbar på med den frågan.

Jag tror att man här behöver skilja på vad som är höghastighetsbana å ena sidan och snabbtåg å andra sidan, för det är två olika saker. SJ kommer nu att starta med snabbtågstrafik mellan Oslo och Stockholm, vilket är väldigt positivt för alla som pendlar hela vägen och även för dem som pendlar delar av den sträckningen. Det gör också att integrationen av arbetsmarknaden på båda sidor gränsen kan öka ytterligare, vilket är positivt för både norskt och svenskt vidkommande.

Jag har som jag sa i mitt tidigare svar för avsikt att ha kontakter med den norska regeringen men också med den danska regeringen och den finska regeringen om vilka gemensamma nordiska behov av infrastruktur och transportmöjligheter som vi kan se. Våra arbetsmarknadsregioner blir mer och mer integrerade utifrån transportmöjligheter för gods mellan våra olika länder, och där är naturligtvis Sverige med den geografiska belägenhet vi har väldigt intressant. Det är därför viktigt att vi deltar aktivt också i sådana diskussioner.

Det betyder inte att vi alltid gör exakt samma prioriteringar. Vi måste ju i vår planering och i vårt arbete ta hänsyn till väldigt många olika intressen. Men att vi har en dialog med våra nordiska grannar om hur de ser på behoven, hur vi ser på behoven och i vilken utsträckning vi kan mötas är naturligtvis väldigt viktigt. Den typen av kontakter har jag för avsikt att ha också med den norska regeringen.

Däremot är det självklart så att satsningar utöver det som ligger i gällande nationell plan på till exempel den här sträckan kommer att bli föremål för en prioritering gentemot andra angelägna satsningar i andra delar av landet i den kommande nationella planen.

Det som ligger i nationell plan är dock avsett att genomföras. Där finns en del på gång, vilket jag nämnde i mitt svar till interpellanten.

Herr talman! Det är bra om det blir en tydlig dialog mellan den svenska och den norska regeringen. Sedan har jag full förståelse för att det i mycket handlar om prioriteringar. Men det vore bra om vissa sträckor inte blir bortprioriterade.

Vi hörde min kollega Jessica Rosencrantz diskutera Bromma här tidigare, och en utmaning som man ser är väl att det i många lägen i många frågor, men inte minst i infrastrukturfrågorna, inte bara finns regeringens åsikt utan olika åsikter inom olika delar av regeringen. Det är väldigt tydligt att det finns en stark konflikt mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet i många delar, kanske inte just när det gäller satsningar på tåg men när det gäller flyg- och biltrafiken, som i fråga två kommer in som en del av kommunikationerna.

Jag är väl medveten om skillnaderna mellan snabbtåg och höghastighetståg, alltså tåg som går något snabbare. Kan vi bara få tågen att gå så fort de kan i dagsläget utan att för den delen bygga helt nya banor mellan Stockholm och Oslo har vi nått långt till att börja med. Det är också självklart bra om den här sträckan är prioriterad i andra diskussioner, men som sagt: Kan vi få tåget att gå snabbt och vägarna att bli bättre så är det positivt. Det är framför allt oerhört viktigt, inte minst för ett län som Värmland där vi behöver goda kommunikationer för att behålla våra jobb och våra företag och få nya jobb och företag, att det är möjligt att resa till och från.

Finns det en enig, tydlig politik för det här området inom regeringen? Även där har det ju kommit uttalanden från de olika departementen som kanske inte alltid stämmer överens med varandra.

Herr talman! Regeringen har ambitionen att se till att det finns hållbara och effektiva transportmöjligheter för både människor och gods i hela landet. Det har regeringen för avsikt att lägga fram en proposition om till riksdagen, med en inriktning och ramar för kommande planperiod. Så småningom ska det också fattas beslut om nationell plan för de kommande åren, där vi pekar ut vilka objekt som ska prioriteras.

Då är det självklart så att en prioritering innebär att det man inte prioriterar prioriteras bort. Investeringarna i infrastruktur under de senaste åren har varit eftersatta, och därför finns det i dag stora behov av nyinvesteringar och också av ökat underhåll. I vårändringsbudgeten som gick igenom riksdagen i förra veckan har regeringen nu fattat beslut om att tillskjuta ytterligare 620 miljoner i år till järnvägsunderhåll. Det hade varit ännu bättre om regeringens förslag till budget hade gått igenom riksdagen redan i december. Då hade det varit fråga om 1,2 miljarder, och då hade det dessutom funnits planeringsförutsättningar i Trafikverket. Nu blev det inte så, men det finns 620 miljoner som Trafikverket kan använda för underhåll i år, vilket är bra.

Det kommer också att ske ett antal trimningsåtgärder och förbättringsåtgärder på sträckan som gör att de snabba tågen, om inte än höghastighetstågen, kan gå så fort som det är möjligt mellan Stockholm och Oslo, till fromma för både Värmland och andra.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lars-Axel Nordell har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till ökad sjösäkerhet på Hjälmaren genom att inkludera Hjälmaren i den statliga sjöräddningen.

Hjälmaren, som är Sveriges i storlek fjärde största sjö, ingår inte i det statliga ansvaret för sjöräddningstjänst, som är definierat i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Lagen anger att statligt ansvar för sjöräddningstjänst omfattar olyckor till havs, i kustvattnen utom hamnområden och i de tre största sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Ansvaret för sjöräddningstjänst på insjöar och andra inre vatten där staten inte har ansvaret vilar i stället direkt på kommunal räddningstjänst.

Den kommunala räddningstjänstpersonalen har god kännedom om lokala förhållanden och om verksamhet som bedrivs lokalt samt resurser i närområdet, vilket talar för att ansvaret även i fortsättningen bör ligga hos den kommunala räddningstjänsten för hamnar och insjöar. Ett gott samarbete är dock viktigt, i synnerhet omkring Hjälmaren där flera län och kommuner är berörda.

Någon VHF-kanal 16 (nöd- och anropskanal) har inte funnits i Hjälmaren under den tid Sjöfartsverket drivit Kustradionätet, och någon passning av nöd- och anropskanal 16 för Hjälmaren finns därmed inte.

Vid en serie möten 2010 och 2011 där Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, berörda länsstyrelser och kommunala räddningstjänster deltog diskuterades nödalarmeringssituationen på Hjälmaren. Slutsatsen blev att nödanrop från nödställda på Hjälmaren primärt ska gå till nödalarmeringscentral via 112 eftersom en analys av mobiltelefontäckningen visade att Hjälmaren har fullgod utomhustäckning. Att skapa en lika bra VHF-täckning i Hjälmaren innebär investerings- och driftskostnader samt även kostnader för brukarna. Det är svårt att motivera dessa kostnader i förhållande till nyttan, framför allt med tanke på den redan i dag fullgoda mobiltelefontäckningen.

Sjösäkerheten i Hjälmaren, liksom i alla andra farvatten, är självklart en viktig fråga för regeringen, och vi följer även utvecklingen på sjöräddningsområdet. Men regeringen anser inte att det i dagsläget finns skäl att ändra gränsdragningen mellan statligt och kommunalt ansvar för sjöräddningstjänst utan tror på ett gott samarbete mellan involverade parter samt inom den samverkansgrupp som finns för Hjälmaren.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min interpellation angående sjösäkerheten på Hjälmaren.

Säkerhetsfrågor är viktiga i fråga om trafiksäkerhet på vägar och också på sjön. Vi kan vara överens om att säkerheten ska hållas högt. Vi har en nollvision för våra vägar, och sjön ska inte vara mer farlig.

Precis som statsrådet redogör är Hjälmaren Sveriges fjärde största sjö, och den ingår inte i den statliga sjöräddningen. Det är vad Anna Johansson berättade i sitt svar.

Men under 2014 skedde flera tragiska drunkningsolyckor på Hjälmaren som drabbade både yrkesfiskare och fritidsfolk. Behovet av en samordnad sjöräddning, en statlig ledningsfunktion, blev i samband med dessa tillbud uppenbart. Felbeslut och kommunikationssvårigheter fördröjde räddningsarbetet.

Vi vet att Hjälmaren årligen trafikeras av ett trettiotal licensierade yrkesfiskare, tre passagerarfartyg, färjetrafik till Valen och Vinön samt ett antal taxi- och passagerarbåtar. Till det kommer boende och fritidsboende på ett tjugofemtal öar som färdas på Hjälmaren. Det är fråga om ca 1 500 fritids- och turistbåtar varje säsong. Så ser det ut, fru statsråd.

Vid en av de tragiska olyckorna förra sommaren låg det båtar på andra sidan en närliggande ö. De hade kunnat hjälpa till, men det gick inte att kontakta dem. De visste inte vad som hade hänt. Det är naturligtvis tragiskt. Vi vet att det inte går att jämföra - här är jag bestämd - VHF med 112. Alla kan höra vad som sägs på VHF. Att använda mobiltelefonen och ringa någon är något helt annat. Därför är den jämförelsen inte relevant.

Det räcker inte med mobiltelefonen och 112, och det hade inte räckt i det här fallet. Räddningstjänsten hade naturligtvis inte mobiltelefonnumren till de båtar som råkade ligga i närheten. Räddningstjänsten visste inte att de låg där och var i närheten, och de hade naturligtvis inte telefonnumren. Men båtarna hade kunnat hjälpa till om det hade funnits en anständig sjöräddning som kunde vara effektiv.

Därför menar jag att min interpellation är relevant och viktig. Här måste staten börja ta sitt ansvar.

När jag har ställt min fråga vid tidigare tillfällen har jag fått uppgifter om att det saknas en handelsflotta på Hjälmaren men att det finns en sådan i Mälaren. Därför tycker staten att man inte behöver ta sitt ansvar. Men det är lika farligt att ramla i sjön oavsett var man befinner sig. Därför måste frågan lösas - om bara viljan finns.

Herr talman! Sjösäkerhet är naturligtvis en oerhört viktig fråga. Många aspekter av säkerheten kan lyftas fram i olika sammanhang.

Samtidigt finns en naturlig uppdelning mellan den kommunala räddningstjänsten, som har ansvaret för alla tillbud oavsett om de är till sjöss eller till lands, och den statliga sjöräddningen, som i första hand är för kustområden och för de tre stora sjöarna.

Man kan naturligtvis tycka att Hjälmaren borde ingå i det statliga ansvaret, men man kan också tycka att en faslig massa andra sjöar borde ingå i det statliga ansvaret. Nu har man valt att göra den avgränsningen. Om det finns behov av ytterligare samordning för att den kommunala räddningstjänsten ska kunna fungera på ett bra sätt förutsätter jag som statsråd att de kommuner och landsting som finns runt Hjälmaren samverkar på ett sådant sätt att man kan tillgodose en fullgod sjöräddningskapacitet och en organisation som ser till att man kan agera snabbt och rådigt vid en olycka.

På samma sätt är det med frågan om VHF. Man har gjort bedömningen att utifrån de förhållanden som råder på Hjälmaren är det inte motiverat att göra den förändringen. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta den bedömningen, utan jag anser att det finns tillräckliga möjligheter att påkalla hjälp vid en olycka genom att använda samma kanal som alla andra som råkar i nöd, det vill säga larmcentralen 112.

Herr talman! Än en gång upprepar statsrådet att det inte är motiverat och att det går lika bra att använda mobiltelefon. Jag menar att det inte går att jämföra. Det är stor skillnad. Jag hoppas att vi kan vara överens om det.

Alla som har tillgång till VHF hör vad som sägs samtidigt. Då går det att anropa båtar som befinner sig intill, och det går att få hjälp av personer som är i närheten. Det går inte att göra på något annat sätt. Jag menar att det är starka motiv.

Statsrådet säger i sitt svar att en lika bra VHF-täckning i Hjälmaren som i de övriga större sjöarna skulle innebära stora kostnader. Hjälmarens Båtförbunds säkerhetskommitté hävdar bestämt att bristen på statlig ledningsfunktion bidrog till flera av de tragiska drunkningsolyckorna förra sommaren, som jag nämnde i min interpellation.

Det är faktiskt så att närmare 10 procent av de drunkningsolyckor som skedde förra sommaren var just i Hjälmaren. Det är alltså en betydande risk. Jag menar att vi på något sätt måste lösa den här frågan. Den är inte löst. Man kan inte bara säga: Det är inte mitt bord.

Jag vill gärna ha svar på följande fråga: Vilken beräkning refererar statsrådet till när hon säger att den nytta som en bra VHF-täckning i Hjälmaren ger inte motiveras av de ökade kostnaderna? Jag vill påminna om att vi talar om möjligheter att rädda människoliv. Om inte statsrådet kan svara på den frågan undrar jag om hon har för avsikt att undersöka detta.

Herr talman! Som jag har sagt i mina tidigare inlägg har staten sjöräddningsansvaret för våra kustområden till havs och för våra tre stora sjöar. I alla andra sjöar och vattendrag är det den kommunala räddningstjänsten som har ansvaret för att sjöräddning sker på ett adekvat, snabbt och rådigt sätt.

Det finns ganska god statistik över drunkningsolyckor i Sverige. Påfallande många sker nära land, i små båtar och under omständigheter som inte har så mycket med VHF att göra utan som har mer med beteende och sjösäkerhet att göra. Det finns säkert ytterligare insatser som behöver till för att människor ska bete sig på ett sätt som främjar säkerhet på sjön.

Om man skulle säga att just Hjälmaren skulle ingå i det statliga ansvaret undrar jag: Vad är det som säger att man inte ska ta med Siljan och nästa sjö? Det är på samma sätt vad gäller VHF. Det är klart att man på samma sätt kan motivera en sådan utbyggnad på många olika ställen.

Nu har man valt att göra den här uppdelningen. De berörda anser att det är en rimlig uppdelning. Fördelen med den lokala kännedomen och fördelen med att ha en organisation på plats talar för att det är den kommunala räddningstjänsten som ska agera och vara ansvarig vid sjöräddningsinsatser på samma sätt som man är ansvarig för andra typer av räddningsinsatser i sin egen kommun eller i det kommunalförbund där man verkar.

Jag ser ingen anledning att ompröva det ställningstagandet. Däremot anser jag naturligtvis att det är viktigt att de berörda kommunerna samordnar sig och samverkar på ett bra sätt kring sin räddningsverksamhet. Men det förutsätter att det sker utan inblandning av några statsråd. Detta är ett ansvar som kommunerna har fullt ut. Jag förutsätter att man tar det ansvaret på ett bra sätt.

När det gäller VHF har jag inte sagt att det är stora kostnader. Jag har sagt att de som har tittat på detta har gjort bedömningen att det finns andra tillräckligt goda möjligheter att påkalla hjälp vid en olycka som gör att man har ansett att det inte finns anledning att bygga ut VHF-bandet för just Hjälmaren. Det kan man säkert ha olika uppfattningar om. Jag hänvisar till den utredning som har gjorts, där detta var slutsatsen.

Herr talman! Tack för det svar jag fick av statsrådet!

Min fråga är: Hur ska utländska turister veta att kanal 16 inte fungerar på Hjälmaren? När de kommer från Mälaren och när de kommer från havet kan de skrika sig hesa utan att någon lyssnar. Och det gör de. Ingen lyssnar.

Större båtar är tvingade att ha utrustning installerad för VHF, men den går inte att använda i Hjälmaren. Detta tycker jag lite grann är så här: Sverige är fantastiskt. Vi ställer krav på att de ska ha utrustningen, men den går inte att använda.

Kostnadsmässigt vet vi att det kostar väldigt mycket redan i dag. I samband med den olycka som jag nämnde tillkallades en helikopter som cirkulerade under någon timme. Arboga kommun fick en räkning på över 100 000 kronor - det sägs att 100 000 är vad det kan kosta att driva det här under ett helt år. Detta var då just bara på grund av en olycka. Om vi jämför kostnaderna kanske det inte är så stor skillnad. Dessutom handlar det om att rädda människoliv.

Än en gång säger jag, med all respekt, att mobiltelefonen kan vara bra att surfa på, att titta på, att ringa med och att ta kort med, men den är inte alls jämförbar med VHF, där alla lyssnar.

Herr talman! Nej, jag tror heller inte att jag i något av mina inlägg har gjort den jämförelsen. Det jag har konstaterat är: När man 2010 och 2011 tittade närmare på frågan kom man fram till att det, med tanke på att det var en väldigt god mobiltäckning i området, inte fanns något behov av att utveckla VHF-16-band för Hjälmaren. De möjligheter som finns att påkalla hjälp vid en olycka med nödanrop via 112 är till fyllest. Den bedömningen gjordes 2010 och 2011. Sedan dess har naturligtvis både mobiltelefoner och täckning utvecklats i positiv riktning.

Jag ser ingen anledning att ifrågasätta den bedömning som då gjordes. Sedan är det naturligtvis oerhört viktigt att det finns tillgång till sjöräddningshelikopter vid de tillfällen när det är nödvändigt. Men det behovet hade naturligtvis inte täckts av att man kunnat anropa på ett visst sätt. Sjöräddningshelikopter kan behövas av andra skäl. Att vi har en god helikopterverksamhet med räckvidd över hela landet som kan göra de riktigt snabba insatserna på platser som det är svårt att komma åt med annan räddningsinsats är naturligtvis oerhört viktigt. Men den frågan har inte direkt bäring på frågan om VHF-band eller inte. Helikoptrarna måste naturligtvis finnas och fungera alldeles oavsett på vilket sätt man påkallar uppmärksamhet vid en olycka.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta, och när, för att underlätta markåtkomst för anläggandet av gång- och cykelstråk, vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta planeringen av cykelstråk samt vad skälet är till att propositionen 2014/15:71 saknade Lantmäteriets förslag om anläggande av gång- och cykelstråk.

Först vill jag instämma i interpellantens syn att byggandet av hållbara samhällen behöver omfatta gång- och cykeltrafikanter. Att gå och cykla är ett klimatsmart, yteffektivt och hälsosamt sätt att förflytta sig. På korta, och i cykelns fall även lite längre, sträckor har dessa färdsätt förutsättningar att ta hand om en stor del av det ökande resandet. Särskilt i och omkring våra tätorter kan gång och cykling bli ett ännu viktigare alternativ och tillsammans med kollektivtrafiken bidra till ett mer hållbart transportsystem.

När det gäller möjligheten att planera för cykelvägar och möjligheten att skapa ett fungerande cykelnät är det naturligt att olika huvudmän och väghållare arbetar tillsammans. Det gäller inte bara anläggande utan även beträffande driften för att resultatet ska bli bra för cyklisterna. De regionala cykelplanerna är ett utmärkt redskap för att åstadkomma samsyn och gemensamma prioriteringar, där sedan varje väghållare genomför sin del av respektive stråk. Cykelplanerna är en oreglerad form av samplanering. Genomförandet, inklusive markåtkomst, sker med stöd av de regelverk som respektive part vanligen använder. I kommunernas fall kan det ske i form av detaljplan enligt plan- och bygglagen (PBL), eller, inom ett område där kommunen är väghållare för allmän väg, med vägplan enligt väglagen. Trafikverket använder förstås också väglagen.

Samarbete är avgörande för att cykelvägar, eller ännu längre cykelleder för turism, ska fungera över kommun- och regiongränser och med olika väghållare på olika sträckor. De ordinarie genomförandereglerna i PBL och väglagen kompletteras förstås av olika former av överenskommelser med enskilda markägare och enskilda väghållare. Sådana överenskommelser kan vara mycket effektiva för att åstadkomma en sammanhängande förbindelse och används ofta till exempel för att få utnyttja och komplettera ett enskilt lågtrafikerat vägnät, som cykelalternativ till högtrafikerade två-plus-ett-vägar. Om det i undantagsfall visar sig att markåtkomst för en cykelförbindelse varken kan ordnas med de ordinarie genomförandelagarna eller med frivilliga avtal finns ett grundläggande institut för markåtkomst i form av expropriationslagen.

Regeringen arbetar på olika sätt för att öka cyklingen på ett säkert sätt. När det gäller frågan om en nationell cykelstrategi har regeringen för avsikt att återkomma till riksdagen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Ja, cykling är klimatsmart, cykling minskar trängseln i andra transportslag, både tåg och bilar, och cykling bidrar till folkhälsa. Men en förutsättning för att cykling ska kunna ske är att det finns cykelstråk och cykelvägar. Och det finns hinder att anlägga stråken; det är många som kan vittna om det.

Lantmäteriet tog i sin rapport redan år 2002 upp just frågan om cykelstråken men också gångstråken. De konstaterade i sin rapport 2002:9 att det behövs en översyn av lagstiftningen.

Cyklingsutredningen, som kom 2012, konstaterade också behovet av lagstiftningsförändringar - det återkommer jag till - likaså Utredningen om fossilfri fordonstrafik.

De två utredningarna, Cyklingsutredningen och Utredningen om fossilfri fordonstrafik, ställde sig bakom Lantmäteriets analys från 2002 att det behövs ändringar och en översyn av anläggningslagen. Därför har jag ställt de frågor som jag har ställt till ministern.

Man kan ibland tycka att det är en kommunal eller regional angelägenhet, och jag har också hört infrastrukturministern uttrycka att det är kommunernas ansvar att anlägga stråken. Men jag tycker att också vi i riksdagen har ett ansvar, inte minst när ansvariga myndigheter så tydligt pekar på att det finns utmaningar och problem med lagstiftningen och när också utredningar har ställt sig bakom den analysen.

Jag kan tolka svaret som att det inte finns behov av ytterligare åtgärder, utan att de lagstiftningar som vi har och de instrument som finns räcker. Då är min fråga till infrastrukturministern: Hur ser infrastrukturministern på att ansvarig myndighet och utredningar ändå har pekat på att det finns problem med lagstiftningen? Är infrastrukturministern beredd att ändra lagstiftningen?

Cyklingsutredningen sa följande: Möjligheterna att tillskapa långa strukturer enligt PBL är begränsade. Man säger också följande: Det saknas ett självständigt planinstrument för linjära strukturer och stråk för cyklingsändamål.

När vi i olika sammanhang är ute och diskuterar cykling kan vi konstatera att många på kommunnivå vittnar om de svårigheter som finns att anlägga de stråk som är nödvändiga.

Visst går det att göra mycket genom samarbete, och det är den bästa vägen, men ibland kanske det inte räcker till.

Cykelvägnäten behöver också vara utbyggda och gena för att vi verkligen ska stimulera till cykling. Vi har mycket att lära av länder som Holland, Danmark och Tyskland. Där kan vi konstatera att infrastrukturen, att cykelvägarna och stråken finns, är en förutsättning för att folk ska kunna cykla.

Jag blir lite fundersam när infrastrukturministern hänvisar till användning av expropriering. Uppenbarligen har ansvariga myndigheter och utredningar landat i en annan analys. Jag skulle vilja höra hur infrastrukturministern ser på det faktum att man tycker att det behövs lagstiftningsförändringar.

Jag tror att det finns väldigt mycket mer vi kan göra, även från riksdagens sida, för att skapa förutsättningar för cykling. Jag tror också att det bästa alltid är lösningar på frivillig basis. Men jag tror också att man måste lyssna in myndigheters och utredningars problemformuleringar och vill höra vad ministern kan bidra med då propositionen lades fram utan förslag.

Herr talman! Som jag sa i mitt svar är cykling och gångtrafik naturligtvis viktiga trafikslag. Inte minst i våra tätorter utgör de ett sätt att ta sig fram utan att det tar mycket plats och utan avgaser. Dessutom är det ett hälsosamt sätt att ta sig fram, till skillnad från många andra transportmedel. Därför är det naturligtvis viktigt att gynna både gång- och cykeltrafik på olika sätt.

Samtidigt är det så att det statliga vägnätet har staten ansvar för, medan det är kommunen som har ansvar för andra typer av vägnät för både cykling och gatutrafik. Jag tror att det är viktigt att hålla på den gränsdragningen, därför att det är två olika planeringssätt. Det ena handlar om hur man ska knyta ihop delar i en stad, en tätort eller en kommun, och det andra handlar om större delar, det vill säga av ett mer nationellt intresse. Den uppdelningen finns ju av en anledning.

I de fall där cykelvägar anläggs i anslutning till cykelvägar som sträcker sig över längre områden, vilket är vanligt, sker det ofta i anslutning till en allmän väg. Därmed omfattas den av väglagen.

Det som man hittills har sagt är att det inte finns någon större vits med eller behov av att ändra lagstiftningen. Samtidigt vill jag igen svara att regeringen har påbörjat ett arbete med att ta fram en cykelstrategi. Avsikten är att arbetet ska ske i nära samverkan med bland annat SKL men också olika intresseorganisationer.

Skulle det vid en närmare utredning av detta visa sig att det behövs en ändrad lagstiftning får man naturligtvis överväga det. Men som det ser ut i dag gör regeringen bedömningen att den lagstiftning som finns på det här området är tillräckligt god och ger tillräckliga möjligheter att upplåta mark för ny cykelbana.

Som sagt: Det har precis påbörjats ett arbete med att ta fram en cykelstrategi. Om lagstiftningen är ett stort problem kommer säkert en ändring att aktualiseras i utredningen och i arbetet med att ta fram en strategi. Men i nuläget finns det inga planer på att ändra lagstiftningen.

Herr talman! Jag konstaterar då att infrastrukturministern anser att det inte behövs lagstiftningsförändringar för att underlätta anläggandet av stråk. Jag blir aningen förvånad med tanke på utredningarna och Lantmäteriets rapport.

Till civilutskottets beredning av propositionen, som saknade det här lagförslaget, bjöds Lantmäteriet med flera aktörer in. I beredningen kunde vi konstatera att Lantmäteriet vidhöll uppfattningen att det här är en viktig åtgärd.

Jag vill också påminna om att jag ändå trodde att även Socialdemokraterna hade identifierat problemet, för det fanns en interpellation, vilken det ju inte blev någon debatt om, från en av S-ledamöterna som tog upp just bekymret med att anlägga stråk och tog upp frågan om anläggningslagen. Därför uppfattade jag att det fanns en ganska stor samsyn bland många i riksdagen som jobbar med de här frågorna om att det här är en fråga som behöver ses över.

Som sagt: Lantmäteriet har upprepat sin ståndpunkt, också formellt sett i ett pm så sent som 2013 och nyligen i civilutskottet. Och så har vi de utredningar som också anfört bekymret.

En del av bekymret är att cykling inte ses som ett eget transportslag. Den lagstiftning som vi har, väglagen, handlar om allmänna vägar. Precis som infrastrukturministern säger är det möjligt att anlägga ett cykelstråk i direkt anslutning till en allmän väg, men så fort man inte har den möjligheten blir det stora svårigheter. När det gäller kommunerna är det samma sak. Om det går inom ramen för en kommuns egen kommungräns kan man tillämpa olika typer av lagstiftning och planering, men inte om man ska anlägga de långa stråken. Ibland borde man jämföra med hur det är att köra bil. Det är väl väldigt sällan som det slutar med att vägen plötsligt bara försvinner.

Ska vi uppmuntra cykling måste vi ha tydliga pendlingsstråk. Inte minst i tätortsregionerna kan man passera en, två eller tre kommuner på sin väg till arbete, fritid och mycket annat. Då gäller det att få fram de här stråken.

Återigen: Jag noterar att den ansvariga myndigheten har identifierat att det finns ett lagstiftningsbehov. Jag noterar att Cyklingsutredningen har identifierat samma typ av utmaningar med lagstiftningen och påtalat att PBL inte räcker till. Den tredje utredningen påpekar samma sak.

Vi i riksdagen måste lyssna på de synpunkter som finns, inte minst eftersom det finns många engagerade människor i samhället som jobbar hårt med att anlägga stråken.

Några som också har identifierat problemen är de som anlägger turismstråken i syfte att locka besökare till Sverige. Besöksnäringen är en stor och viktig potential för Sverige, precis som för länderna på kontinenten. Men det förutsätter att dessa stråk finns.

Med anledning av att det finns ett tillkännagivande från riksdagen om att ta fram en nationell strategi vill jag fråga infrastrukturministern: Vad kommer en sådan strategi att innefatta? Är lagstiftning helt uteslutet i ett sådant arbete, mot bakgrund av att många aktörer har identifierat problemen med att anlägga stråken?

I interpellationen har jag också nämnt två-plus-ett-vägarna och mycket annat som ställer till hinder.

Det finns mer att göra, och det vore välkommet för alla cyklister som ska ut på vägarna i sommar att höra vilken ambitionsnivå som finns. Är infrastrukturministern beredd att även titta på anläggningslagen?

Herr talman! Som jag sa i mitt förra inlägg är det i dagsläget inte aktuellt med någon lagändring på detta område. Regeringen har dock påbörjat arbetet med att ta fram en cykelstrategi, och jag vill i detta läge inte föregripa vad det arbetet kan komma att innehålla.

Om det, som interpellanten säger, är ett stort problem antar jag att det kommer att aktualiseras på olika sätt i arbetet med att ta fram en cykelstrategi. Tanken är att detta arbete ska bedrivas i öppen form med kontakter med intresseorganisationer och inte minst i nära samverkan med SKL eftersom huvudansvaret för cykelbanor och cykelfrämjande åtgärder ligger på kommunerna.

Om det i detta arbete kommer fram behov av en förändrad lagstiftning får vi ta det i beaktande då, men i dagsläget finns inga planer på att förändra lagstiftningen.

Den bedömning som gjordes när lagen senast sågs över var att den lagstiftning som finns täcker behovet av att kunna få fram mark för att anlägga stråk av cykelbanor.

Kommer man fram till en annan bedömning vid ett senare tillfälle får lagen ändras, men i dagsläget finns som sagt inga sådana planer.

Herr talman! Det är bra att infrastrukturministern är tydlig med att anläggningslagen inte ska ändras.

Låt mig påminna om att den rapport som togs fram 2002 blev en lagrådsremiss 2005. Det är alltså ganska många år sedan denna proposition förbereddes. I år är det 2015, så det har gått tio år sedan denna lagrådsremiss togs fram.

År 2012 kom Cyklingsutredningen, och 2013 kom den andra utredningen. Dessutom kom ett pm från Lantmäteriet 2013.

Vi som jobbar med dessa frågor har förstått att det är ett problem, och infrastrukturministern har kollegor som har lyft upp frågan i riksdagen tidigare. Också utredningar och ansvarig myndighet har pekat på detta problem. Då är det anmärkningsvärt att infrastrukturministern så kategoriskt slår ifrån sig ansvaret att se över lagstiftningen.

Det jag inte riktigt förstår är varför infrastrukturministern inte är beredd att titta på anläggningslagen. Vad är det som hindrar att man tittar på frågan?

Cyklingsutredningen påpekade tydligt att för att anlägga stråk, för att se cykling som ett transportslag och för att underlätta för en klimatsmart transportform gäller det att ta ansvar nationellt, regionalt och lokalt.

Nationellt kan man göra två saker. Det ena är att se över lagstiftning, och det andra är finansiering.

Det är viktigt att fortsätta arbetet med att se över lagstiftningen. Jag tycker att man ska ta fram utredningarnas slutsatser än en gång. Jag hoppas att infrastrukturministern i kontakten med intresseorganisationer, cyklister och utredare kommer att ta till sig det underlag som finns och förhoppningsvis också se till att ändra lagen så att cykling möjliggörs och förbättras.

Herr talman! Nina Lundström hävdar att jag är bestämd med att lagen inte ska ändras. Låt mig då igen säga att om detta under arbetet med en kommande cykelstrategi lyfts fram som ett problem från olika håll och man kommer fram till att det finns skäl att göra lagförändringar får vi givetvis ta det under beaktande. Det sa jag i mitt tidigare inlägg, och det säger jag igen.

Låt mig bara påminna om hur det såg ut mellan 2005 och 2015. Nina Lundström beklagar sig över att inget hände under dessa tio år, men jag tror att vi båda vet vilka regeringar som styrde under merparten av den tiden. Det var inte denna regering eller den S-regering som tog fram underlaget som kom 2005, utan det var borgerliga regeringar. Då borde Nina Lundström rimligen ha haft god framgång med att driva sina frågor.

Jag ser fram emot arbetet med cykelstrategin. Jag vet att det finns ett stort engagemang från såväl många kommuner som Cykelfrämjandet och andra organisationer. Regeringens ambition är att öka cyklandet samtidigt som vi vill bevara den rimliga ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting.

Det finns säkert mycket mer att göra som handlar om samordning och ambitionshöjning. Jag är övertygad om att vi kommer att komma fram till bra saker som ger bättre förutsättningar för människor som vill cykla.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Camilla Waltersson Grönvall har frågat mig vad jag avser att göra för att gå vidare och snabbt få på plats lösningar som gör att stat, kommun och skola kan samarbeta för att säkerställa att skolor med allvarliga ordningsproblem och återkommande kunskapsfall kommer på fötter och blir en trygg plats för lärande och kunskapsinhämtning.

Skollagen är mycket tydlig med att utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero. Regeringen avser att vidta flera åtgärder för att skolor ska ges stöd i att skapa en sådan miljö som avses i skollagen.

Det är grundläggande för alla barns och elevers kunskapsutveckling att de får stöd och stimulans från första början, redan från förskoleklass när så behövs. Tidiga insatser är ofta avgörande för att elever ska lyckas med sina studier och kan därigenom också bidra till en tryggare studiemiljö.

Därför avser regeringen att införa en läsa-skriva-räkna-garanti som säkerställer att insatser sätts in så fort en lärare upptäcker att det finns ett behov.

I regeringens lågstadielöfte ingår åtgärder som syftar till att öka antalet anställda så att lärare i lågstadiet kan ägna mer tid åt varje elev och klasserna kan bli mindre, vilket är en särskilt betydelsefull insats för trygghet och studiero. Det ingår också åtgärder för att öka tillgången till lärare med specialpedagogisk kompetens med huvudsakligt fokus på lågstadiet.

För fler lärare i lågstadiet beräknar regeringen i vårpropositionen satsningen till 2 miljarder kronor årligen från 2016 och framåt. För att öka tillgången till lärare med specialpedagogisk kompetens beräknar regeringen i vårpropositionen 500 miljoner kronor från 2016 och framåt.

I vår budgetproposition fanns också en särskild satsning på nationella skolutvecklingsprogram med systematiska och långsiktiga insatser för att utveckla och förbättra skolor. Regeringen beräknar i vårpropositionen 140 miljoner kronor årligen från och med 2016 till dessa insatser. Jag kan konstatera att något motsvarande förslag inte återfanns i de borgerliga partiernas budgetförslag.

Statens skolverk har tagit fram stödmaterial till lärare inom en rad områden kopplade till skolans värdegrundsarbete. Det är material som är att betrakta som en del av de nationella skolutvecklingsprogrammen. Stödmaterialet utgör en del i en fortbildningsmodell som Skolverket även använt sig av i syfte att lärare ska utveckla sin ämnesdidaktiska förmåga, exempelvis inom matematik- och läslyften. Modellen utgår utöver det kollegiala lärandet bland annat från rektors medverkan och ett systematiskt kvalitetsarbete.

Statens skolverk kommer inom ramen för samverkan för bästa skola att träffa överenskommelser med skolhuvudmän om insatser riktade till skolor med låga kunskapsresultat och tuffa förutsättningar. I dialog med varje berörd huvudman ska Skolverket fatta beslut om insatser för att höja kunskapsresultaten i dessa skolor. För att vara så effektiva som möjligt ska insatserna vara väl utformade efter huvudmännens olika förutsättningar och behov.

Inom ramen för satsningen Samverkan för bästa skola avsätts därför 300 miljoner kronor för 2015, och därefter beräknas 600 miljoner kronor per år från och med 2016.

För att stärka elevhälsan och bland annat förebygga ungas psykiska ohälsa vill regeringen förstärka och förlänga nuvarande satsning på elevhälsan. För detta beräknar regeringen i vårpropositionen 200 miljoner kronor årligen från och med 2016.

De åtgärder som jag och regeringen avser att vidta visar att vi vill stärka kvaliteten i undervisningen och höja kunskapsnivån i skolan.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Gustav Fridolin för svaret på denna brännande och viktiga fråga.

Alltför länge har vi blundat för att svagpresterande skolor har kunnat överleva år efter år utan att någon tar ansvar för att vända utvecklingen. Resultatet av att ingen har vågat eller kunnat ta ansvar ser vi kanske inte direkt, men vi ser det senare i form av utanförskap, brottslighet och, inte minst, krossade drömmar.

Så borde det inte vara i ett land som Sverige. Nej, här borde vi ge alla barn och elever rätt till en god utbildning som rustar dem väl inför framtida livsval. Men situationen på exempelvis Värner Rydénskolan i Malmö vittnar tyvärr om någonting helt annat.

Nya moderaterna och Alliansen prioriterade skolan och genomförde stora reformer med målet att fler elever ska komma till sin rätt. Vi har i dag nya läroplaner, en ny lärarutbildning och helt nya karriärvägar för lärarna, för att nämna några. I flertalet komptensutvecklingssatsningar har lärarna fått fler och bättre verktyg för att kunna utveckla sina förmågor att lära ut.

Detta har varit stora landvinningar för ett stärkt läraryrke och därmed också för att fler elever ska få möjlighet att nå sina drömmar genom en utbildning av god kvalitet. Jag håller därför med utbildningsministern om att det är grundläggande att alla barn och elever har rätt till rätt stöd och stimulans redan från första början.

Ingen ska behöva vänta till tredje, fjärde eller i absolut värsta fall till nionde klass innan skolan kommer på att elever har gått miste om mycket av undervisningen på grund av att skolan inte har förmått hjälpa eleven i god tid.

Herr talman! Jag är därför glad att regeringen nu har påbörjat arbetet med att rulla ut obligatoriska bedömningsstöd från årskurs 1. Detta var en av flera hjärtefrågor för Nya moderaterna i betygsöverenskommelsen. Att detta nu så småningom kommer på plats kommer att få stor betydelse, särskilt för de elever som tidigt riskerar att halka efter i skolan.

I detta sammanhang vill jag också passa på att fråga utbildningsministern vad han egentligen har emot att ge fler elever rätt till ännu bättre stöd, ännu tidigare.

Under våren har vi från den moderata gruppen vid flera tillfällen debatterat tioårig grundskola tillsammans med statsrådet här i kammaren. Trots det har vi fortfarande inte fått några direkt konkreta förklaringar från statsrådet om varför han inte vill att eleverna ska få början skolan ett år tidigare och därigenom få tillgång till skolan redan vid sex års ålder.

Jag konstaterar också att statsrådet lyfter fram Matematiklyftet och Läslyftet som viktiga delar i lärarnas kompetensutveckling. Det är lite gulligt att man lyfter upp Läslyftet som ett sådant exempel, men jag konstaterar att man skär bort 45 miljoner kronor för att bygga ut det. Det är att tala med kluven tunga.

Hur resonerar statsrådet där? Å ena sidan säger man i svaret att en kompetensutvecklingssatsning är viktig, men å andra sidan väljer man att montera ned den.

Herr talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för interpellationen och inlägget.

Om man skalar bort de obligatoriska "Allt gott har vi åstadkommit, och det som inte är lika bra är ert fel", som hör den politiska debatten till - jag har säkert ägnat mig åt det någon gång också, kanske till och med i interpellationssvaret - håller jag med om allt som Camilla Waltersson Grönvall framförde. Vi delar synen på de prioriteringar som nu måste göras. Jag ska därför gladeligen svara på frågorna.

Först vill jag bara ta upp en av de insatser som nämns i interpellationssvaret och som jag tror kan ha allra störst betydelse för de skolor som interpellationen handlar om, nämligen Samverkan för bästa skola. Jag vet att också Moderaterna i sitt utvecklingsarbete har börjat jobba med liknande idéer om överenskommelser mellan staten och huvudmannen om insatser på enskilda skolor.

Jag är positiv till att vi nu kan börja rulla ut detta och att Skolverket får mandat att göra det. Vi har haft många statliga insatser som varit generella och lika för alla, men vi har saknat insatser som kan gå ned och jobba med de enskilda skolor där man inte har förutsättningar att ge alla elever de kunskaper och verktyg de behöver för livet.

Jag kan konstatera att ett sådant myndighetsuppdrag går att ge helt utan ändringar i dagens lagstiftning. Det finns alltså möjlighet att göra det inom ramen för dagens system.

Efter oerhört många år med debatter om ansvarsfördelningen, som flera i kammaren har varit delaktiga i, känns det någonstans lite tråkigt att vi inte har gett det myndighetsuppdrag som handlar om att ta ett gemensamt ansvar och kraftsamla runt de skolor som behöver det allra mest. Jag är glad att vi nu kan göra detta i brett samförstånd.

Två frågor lyftes upp, och den första gällde Läslyftet. Läslyftet har fått de pengar som Skolverket har gjort bedömningen att man har möjlighet att på ett bra sätt och med hög kvalitet använda under året. De pengarna tillfördes. Det var mer än vad som låg i regeringens ursprungliga budget.

Om jag kan siffrorna rätt innebär det att 85 procent av ansökningarna har kunnat bifallas. Det är vad man bedömer att man kan göra nu med en hög kvalitet. Från och med nästa år ligger ytterligare 140 miljoner för skolutvecklingsprogram. Läslyftet har formen av just ett sådant skolutvecklingsprogram som vi vill bygga vidare på.

Den andra frågan som Camilla Waltersson Grönvall ställde löd så här, om jag antecknade rätt: Varför vill ministern inte att ännu fler elever ännu tidigare ska få det stöd de behöver? Jo, det vill ministern, och det vill regeringen.

Vi är överens över partigränserna i denna kammare om att alla sexåringar ska gå i en obligatorisk skolform och att den skolform och den verksamhet som sexåringar möter ska vara likvärdig över landet. Vi ska stärka inslagen av inlärning av läsning, skrivning och räkning, och det ska finnas möjligheter och mandat att ge varje elev som behöver det extra stöd redan i förskoleklassen. Detta är vi överens om.

Sedan har vi haft och har kanske fortfarande olika uppfattningar om förskollärarnas roll i verksamheten för sexåringar. Just nu sitter Grundskoleutredningen, som ska lämna sitt slutbetänkande i september, och tittar på möjligheten att göra förskoleklassen i dess nuvarande form obligatorisk för alla. Man tittar också på möjligheten att inkludera förskoleklassen i grundskolan.

Vi har också tillsatt en utredning om läsa-skriva-räkna-garantin, som kan ge stöd till eleverna och stärka möjligheterna till stöd redan i sexårsåldern och i förskoleklassen.

För att inga missförstånd ska råda utifrån denna debatt måste jag som minister i sammanhanget påpeka att lagstiftningen redan i dag ger huvudmannen ansvar för att sätta in stöd i förskoleklassen när det behövs. Men lagstiftningen måste uppenbarligen skärpas.

Herr talman! Jag kan inledningsvis bara beklaga att jag, även om man sträcker ut en hand och menar allvar med att man vill föra samtal med oppositionen, blir bekymrad över att ministern inte har velat hörsamma det vi ser som oerhört viktigt att gå vidare med, nämligen en verksamhet för sexåringarna, som vi möjligen kan komma överens om.

Den innefattar för oss den oerhört viktiga delen att vi måste veta och kunna säkerställa att de lärare som undervisar där kan ge barnen det stöd och den hjälp de behöver. Därför behöver rätt kompetens utredas, och därför önskar vi att detta ska återinföras i Grundskoleutredningen. Det kan jag bara framföra en gång till och än så länge bara beklaga att ministern inte har velat hörsamma.

För att återgå till den del som handlar om skolor som Värner Rydénskolan är jag glad att regeringen har närmat sig Nya moderaternas syn på att man behöver arbeta med svagpresterande skolor, som år efter år inte förmår att lyfta resultaten, på ett specifikt sätt.

Vi vill att Skolinspektionen ska få ett nytt uppdrag att genomföra sina granskningar utifrån elevernas resultat och att granskningarna ska bli tydligare och följa en betygsskala så att det blir väldigt tydligt hur man genomför undervisningen på skolan och resultaten.

Vi vill att Skolverket ska erbjuda skolor som inte når kunskapskraven ett särskilt kunskapskontrakt med nationella resurser kopplade till vissa åtgärder som forskningen visar stärker kunskapsresultaten. Och slutligen vill vi att Skolinspektionen ska ges möjlighet att låta staten överta huvudmannaskapet för svagpresterande skolor.

Jag tycker att det är vällovligt att regeringen nu har närmat sig våra förslag för att lyfta resultaten i svagpresterande skolor. Om vi ska kunna lyfta resultaten i alla våra skolor måste vi förse våra skolmyndigheter med vassare verktyg. I statsrådets svar finns spår av liknande tankar, och det tycker jag är mycket positivt.

Speciellt i S-styrda Malmö, där Värner Rydénskolan har haft omfattande problem under lång tid, har oroligheter och våldsamheter blossat upp i flera omgångar utan tillräckligt stävjande eller förebyggande insatser. Därför är jag orolig över att regeringen inte verkar se allvaret i hur det ser ut i några av våra skolor runt om i landet.

Jag vill därför fråga statsrådet om han tycker att det ska behöva gå så långt att vi tvingas stänga skolor. Är detta att stänga skolor ett alternativ? Vore det inte bättre om det statliga ansvaret och mandatet blir än tydligare, så att skolorna snabbare kan komma på fötter?

Jag är orolig för att det förslag som statsrådet framför inte är tillräckligt långtgående och inte tillräckligt effektivt. I en skola som Värner Rydénskolan kan vi prata om långsiktiga och vällovliga insatser, men där är situationen akut. Hur anser statsrådet att vi ska agera i de skolor där situationen är så akut?

Herr talman! Självklart är det, precis som Malmö kommun också har uttryckt det, ett misslyckande när man hamnar i en situation där man omedelbart måste stänga en skola på grund av arbetsmiljöproblem. Den situationen ska man aldrig hamna i som skola. Det ska aldrig gå så långt.

Sedan är det också min uppgift att säga - och jag tror att man i kammaren kan intyga att jag gör detsamma även när det diskuteras skolor som ligger i borgerliga kommuner: Det finns andra skolor i Malmö som man kan uppmärksamma som exempel på en god skolutveckling, att också Malmö har lyckats kraftsamla runt ett par skolor som tidigare har haft eller har tuffa förutsättningar. Det visar att det finns en kraft. Den kraften ska givetvis också komma Värner Rydénskolan till del, och det vet jag att Malmö kommunledning har uttryckt.

Det ska aldrig få gå så här långt. Det är anledningen till att vi i situationen med skolor som inte lyckas ge alla elever de kunskaper och verktyg som de behöver för livet måste lämna en situation där stat och kommun skyller ansvaret på varandra och i stället kraftsamla tillsammans för att utifrån de erfarenheter som vi har, där vi har lyckats vända resultaten och där vi har lyckats göra verkningsfulla insatser, gå in i en skola och se till att implementera dem där.

Det är det som finns inom ramen för Samverkan för bästa skola. Vi säger att man ska sluta utvecklingsavtal. Jag hör att Moderaterna nu använder termen "kunskapskontrakt". Jag kan konstatera att skillnaden mellan ett utvecklingsavtal och ett kunskapskontrakt nog inte är så stor. Det ska innehålla precis de insatser som vi - från forskning eller erfarenheter från andra delar av landet eller för den delen internationellt - vet kan göra skillnad för en skola som har de problem som man har identifierat på just den skolan.

Vi är överens om att detta ska göras. Vi kan diskutera länge vem det är som har närmat sig vem. Jag hade förmånen att i ett utvecklingsarbete tillsammans med Sveriges Skolledarförbund skriva en debattartikel för ett par år sedan om behovet av just den här typen av avtal och att ändra statens relation till huvudmannen så att den inte stannar vid inspektion och kritik. Jag är glad att detta är en insikt som finns brett i det politiska livet och glad att det finns en uppslutning bakom det.

Sedan behöver jag också, herr talman, än en gång förklara hur vi tänker runt utredningsdirektiven för sexåringarnas obligatoriska skolstart. Där har vi tillsatt en utredning som ska titta på vilken kompetensutveckling som lärarna - såväl förskollärare som andra lärare som är verksamma i förskoleklassen - behöver för att man ska kunna uppfylla en läsa-skriva-räkna-garanti. Utredningen ska också titta på den kompetensutveckling som behövs i lågstadiet i övrigt.

Jag tror att alla lärare - för att man verkligen ska bryta den kultur som har funnits i svensk skola av att problem riskerar att växa och skjutas upp till nästa årskurs och nästa stadium - kan behöva en kompetensutveckling. Precis det ligger i direktivet till utredningen om läsa-skriva-räkna-garanti. Vi ser det som mindre lämpligt att två utredningar ska ha i uppgift att utreda exakt samma sak, så därför har vi lagt det pedagogiska innehållet i utredningen från förskoleklass till årkurs 3, medan Grundskoleutredningen har fokus på det juridiska ramverket för att stärka pedagogiken och den pedagogiska verksamheten.

Herr talman! För Nya moderaterna spelar det mindre roll varifrån man kommer. För oss är det viktigare vart man är på väg. Den fråga som vi diskuterar i dag - som jag är tacksam för att vi har möjlighet att diskutera, jag och statsrådet - är en fråga som skär igenom hela vårt samhälle. Skolan är och ska vara den plats som säkerställer att barn och unga får goda kunskaper och möjligheter till en trygg framtid.

Vi ser också det som händer runt omkring i Sverige i dag, där har vi stora brister. De förslag som vi ser från regeringen är långt ifrån tillräckliga. Vi moderater fortsätter att göra skolbesök. Vi bjuder in till seminarier, vi besöker konferenser, och framför allt omprövar vi vår politik och förnyar den. I det ligger också att se över och utveckla våra skolmyndigheter och ge dem ett skarpare mandat i att vara just skolmyndigheter, bland annat med bättre och tydligare granskningar.

Jag skulle vilja att statsrådet berättar hur han ser på den sortens insatser, och jag vill upprepa den fråga som jag inte upplevde att jag fick svar på: Vad anser statsrådet är statens uppgift i en sådan akut situation som uppstår? Malmö och Värner Rydénskolan är ju tyvärr bara ett exempel. Det sker oerhört mycket positiv verksamhet där - jag har varit på studiebesök vid ett par tillfällen och fått se fantastiska exempel på hur skolor har vänt sina resultat och jobbar mycket målmedvetet för att lyfta alla sina elever.

Detta skulle kunna vara ett exempel. I det sedan många år tillbaka Sstyrda Göteborg ser vi liknande situationer. Men staden och kommunen är egentligen mindre intressant. Jag vill veta: När det blir så här akuta situationer, vad är då statens roll?

Herr talman! I den akuta situationen - som aldrig ska uppstå men uppenbarligen har uppstått - har staten en roll. Skolan stängdes ju på grundval av statliga lagar, stiftade i den här kammaren och slutligen övervakade av Arbetsmiljöverket, en statlig myndighet, om jag kan den lagstiftningen rätt. Det är klart att staten har en roll i det läget.

Problemet har varit att staten inte har haft en roll mellan inspektion och kritik - Malmö har ju som huvudman fått det vid ett flertal tillfällen - och utvecklingsarbetet innan man hamnar i den situation som den skola som här nämns hamnar i eller för den delen efteråt, när skolan skulle öppna igen.

Av den information som jag har fått vet jag att man sedan dess har kommit igång med en kraftsamling. Man har gjort flera saker för att se till att man inte hamnar i den här situationen igen på Värner Rydénskolan.

Men statens stöd och statens möjligheter att gå in med skräddarsytt - om vi använder det ordet- stöd för insatser på en enskild skola har varit begränsat, för ingen myndighet har haft det i sin instruktion eller i sitt regleringsbrev. Det är det vi har ändrat genom uppdraget Samverkan för bättre skola. Det är den största förändringen i statens relation till enskilda skolhuvudmän sedan inrättandet av Skolinspektionen.

Jag tycker att inrättandet av Skolinspektionen var bra, och det var viktigt. Precis som har understrukits i många interpellationsdebatter har det inneburit en kraftig kvalitetsförbättring och tydligare fokus för många skolhuvudmän. Den utveckling som finns inom myndigheten med det fokus man har och den inspektion man gör är något som jag som statsråd och företrädare för regeringen kraftfullt har ställt mig bakom. Men vi behöver också ett myndighetsuppdrag som kan ta vid där inspektion och kritik slutar och som handlar om utvecklingsarbete. Det myndighetsuppdraget finns inom ramen för Samverkan för bästa skola, där såväl Skolinspektionen som Skolverket är aktiva.

Tack för meningsutbytet! Och tack för att vi får diskutera de frågor som på riktigt kommer att kunna göra skillnad för elever i verkligheten!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Maria Stockhaus har med anledning av propositionen Möjligheter till fjärrundervisning (prop. 2014/15:44) frågat gymnasie- och kunskapsminister Aida Hadzialic hur hon ställer sig till användning av it i undervisningen och möjligheten att använda entreprenadlösningar i till exempel fjärrundervisningen.

Jag ansvarade för denna proposition i regeringen. Interpellationen har därför överlämnats till mig.

Undervisning i och genom it är viktig. Av läroplanerna för grund- och gymnasieskolan framgår att skolan har ett ansvar för att varje elev kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande.

Enligt riksdagens beslut om propositionen Möjligheter till fjärrundervisning införs en definition av fjärrundervisning i skollagen, och det tydliggörs i vilka situationer fjärrundervisning är tillåten. Bestämmelserna hindrar naturligtvis inte att en lärare i den ordinarie undervisningen använder sig av informations- och kommunikationsteknik. Det är läraren som tillsammans med eleverna planerar vilka metoder och lärverktyg som ska användas så att de nationella målen och kunskapskraven nås.

Precis som Maria Stockhaus anför öppnar it för nya möjligheter för gymnasieskolan när det gäller att erbjuda ett större urval av kurser trots att lärare inte finns på plats lokalt. Även för grundskolan skapas nya möjligheter att till exempel erbjuda fler moderna språk. Av propositionen om fjärrundervisning framgår att regeringen bedömer att det för närvarande är lämpligt att, under vissa förutsättningar, införa en möjlighet till fjärrundervisning i till exempel moderna språk, modersmål och studiehandledning på modersmålet. På sikt bör det bli möjligt med fjärrundervisning även i andra ämnen. Som anges i propositionen har regeringen också för avsikt att besluta om en försöksverksamhet med möjlighet till fjärrundervisning i fler ämnen. Detta är i enlighet med den lagrådsremiss som beslutades av den förra regeringen. Konsekvenserna av fjärrundervisning bör utvärderas innan det kan bli aktuellt att införa generella möjligheter till fjärrundervisning i alla ämnen.

Regeringen och den borgerliga oppositionen är överens om att se över förutsättningarna för utökade möjligheter till modersmålsundervisning, studiehandledning på modersmålet och fjärrundervisning på entreprenad samt göra en då nödvändig, bredare översyn av entreprenadbestämmelserna i 23 kap. skollagen. Det är därför regeringens avsikt att så snart det över huvud taget är möjligt låta utreda frågor om bland annat möjligheter till fjärrundervisning på entreprenad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är glädjande att utbildningsministern är positiv till att använda fjärrundervisning, även om det handlar om vissa begränsningar och på sikt.

Jag har rest runt i landet under mitt första riksdagsår. Om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva och att det ska gå att få en bra utbildning i alla delar av landet måste vi bli bättre på att utnyttja modern teknik.

Alliansregeringen påbörjade ett arbete inom ramen för Digitaliseringskommissionen och finansierade också det forum för skolans digitalisering som jag hade förmånen att leda som ordförande i SKL:s utbildningsberedning.

Men vad har hänt sedan den nya regeringen har tillträtt? Svaret är tyvärr att det inte har hänt särskilt mycket på detta område. Det enda konkreta är just den proposition som min interpellation handlar om.

Tack vare att Alliansen grep in i utbildningsutskottet och skrev en följdmotion blev resultatet av denna proposition inte den våta filt över möjligheterna till fjärrundervisning som det faktiskt riskerade att bli.

När innehållet i propositionen blev känt fick åtminstone jag starka reaktioner från flera kommuner och skolor som såg att deras möjligheter att ge eleverna den undervisning som de har rätt till skulle gå om intet om inget gjordes. Tack vare Alliansen blev det nu ett tillkännagivande som innebär ett uppdrag till regeringen att se över bestämmelserna om entreprenad inom skolan.

I dag är möjligheterna mycket begränsade till att lägga ut undervisning på entreprenad. Ska en liten kommun kunna erbjuda exempelvis alla moderna språk och modersmål måste de kunna ta hjälp utifrån. Det stora problemet för dem är att det helt enkelt inte finns behöriga lärare att tillgå inom kommunen. Om de då inte kan köpa in tjänster från annat håll med behöriga lärare spelar möjligheterna till fjärrundervisning inte någon större roll.

Herr talman! De senaste åren har mängden teknik och den infrastruktur som finns på plats ute i kommunerna exploderat, även om det tyvärr inte sker överallt i alla skolor. Vi behöver anamma de möjligheter som tekniken ger och inte försöka hämma utvecklingen och sätta upp hinder för användningen. Jag beundrar de rektorer och lärare som sätter elevernas rätt till undervisning först och som vågar utmana invanda mönster och traditionella lösningar.

Vi som politiker har självklart till uppgift att se till att undervisningen håller hög kvalitet, oavsett hur den bedrivs. I dag tror jag tyvärr att de rektorer och lärare som verkligen har försökt hitta lösningar i en svår situation inte känner att de har stöd av denna regering, snarare tvärtom.

Propositionen om fjärrundervisning hade kunnat hanteras annorlunda på Utbildningsdepartementet, och signalen hade därmed kunnat bli en helt annan.

Herr talman! Jag delar helt och hållet interpellantens uppfattning om vikten av statliga insatser för digitalisering i skolans värld.

Det har skett mycket under de gångna åren. Men jag skulle vilja säga att det till stor del skedde trots avsaknad av regeringsinitiativ snarare än tack vare regeringsinitiativ.

Det som vi har haft att komma till har varit många olika initiativ, inte minst det som gjordes inom ramen för SKL och som nu har behövt samlas, så att vi kan ta ett samlat steg framåt. Det är detta arbete som pågår på Utbildningsdepartementet. Sverige behöver nämligen ett nationellt it-arbete för skolans värld. Man får gärna arbeta på olika sätt med it mellan olika lärare och mellan olika skolor. Men man kan inte ha en situation där vissa gör det och andra inte gör det alls. Då hamnar vi i ett läge där skolan inte sluter klyftor utan snarare fördjupar klyftor, i detta fall de digitala klyftorna som är djupa i Sverige.

De utvärderingar som vi har om digitalisering är att Sverige är ett av världens mest digitala länder, men det är inte jämlikt fördelat. Det finns stora grupper som har hamnat utanför digitaliseringen av samhället och vilkas möjligheter till ett aktivt medborgarskap, ett aktivt samhällsliv och arbete kraftigt kommer att undergrävas om vi inte åtgärdar detta. Det är vår ambition.

När det gäller frågan som behandlas konkret i interpellationen, nämligen fjärrundervisning, ska jag återigen påpeka att innehållet i den proposition som vi avlämnade till riksdagen helt bygger på det beredningsunderlag, de bedömningar och den lagrådsremiss som gjordes av den förra regeringen. Jag hade att välja mellan att avbryta detta arbete, vilket skulle försena detta ytterligare och sätta ett antal skolor i en svår situation, eller se till att vi får en lagstiftning på plats som trots allt öppnar möjligheterna för fjärrundervisning jämfört med hur situationen var tidigare, då lagen tolkades som att det inte var tillåtet.

Jag är glad för de överväganden som sedan gjordes i utbildningsutskottet. Jag är övertygad om att det som vi har åstadkommit genom propositionen och överväganden i utbildningsutskottet var så långt vi kunde gå med det beredningsunderlag som finns i dag. Men det är inte tillräckligt. Det är därför som vi nu behöver ta fram nytt beredningsunderlag, inte minst om det som gäller entreprenadbestämmelserna. Det är de som till ganska stor del ställer till det för möjligheterna att använda fjärrundervisning bredare. Där ska man vara medveten om att det är ganska svåra bestämmelser.

Jag kunde så sent som i går uppfatta att Lärarnas Riksförbund helt vill avbryta alla möjligheter till entreprenadlösningar inom utbildningssektorn utifrån erfarenheter som har dragits inom sfi-verksamheten där entreprenadmöjligheterna är betydligt större än inom grundskolan.

Man ska alltså vara medveten om att entreprenadlösningar är någonting som är ganska svårt. Då måste vi också ha ett regelverk som innebär att vi tar till oss av de problem som kan uppstå och att vi ser till att vi öppnar för det på ett sådant sätt att vi inte skapar nya problem.

Men det ska öppnas framför allt för möjligheterna till modersmålsundervisning, eftersom det är nödvändigt för att vi ska kunna ha en bra modersmålsundervisning över hela landet.

Det andra underlaget som vi behöver, och som är i enlighet med det beredningsunderlag som den tidigare regeringen presterade och som utredningen föreslog, är ett underlag där vi kan utvärdera på ett gott sätt vad som sker när man öppnar för fjärrundervisning i betydligt fler ämnen än vad vi gör direkt i propositionen. En sådan försöksverksamhet har vi nu möjlighet att inom kort dra igång.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Att det tidigare inte skulle ha varit möjligt att bedriva fjärrundervisning stämmer inte riktigt. Det handlar om att den tidigare var oreglerad. Det fanns inte regleringar som förbjöd fjärrundervisning. På Utbildningsdepartementet hade man trots allt möjlighet att ta tag i frågan om entreprenad tidigare. Man hade inte behövt lämna över propositionen utan att ta ett sådant initiativ och att lämna över till utbildningsutskottet att agera med anledning av den reaktion som kom från skolor som använder sig av denna lösning.

I denna kammare har jag vid flera tillfällen hört utbildningsministern tala positivt om användning av it. Det gör utbildningsministern även nu. Det svar som jag har fått på min interpellation är också någorlunda positivt.

Som politiker får vi ofta kritik för att vi pratar mycket men inte gör någonting.

När det gäller it i skolan ser jag tyvärr att det finns fog för denna kritik mot utbildningsministern. Uttalanden som att det behövs nationella riktlinjer för mobil- och it-användning i skolan kan knappast tolkas som en positiv inställning. Den reaktionen kom i samband med en diskussion om ordningsproblem. När man då drar med it-användningen i skolan ger det negativa signaler.

Reaktionen att det är lite gulligt att Alliansen engagerar sig i it i undervisningen känns också ganska märklig. Vad har regeringen egentligen gjort i frågan under sitt första år? Det enda som har passerat kammaren är propositionen om fjärrundervisning. Där hade man kunnat agera annorlunda än man gjorde och skickat helt andra signaler. Denna proposition riskerade att helt dra undan mattan för skolor och kommuner om man inte hade börjat adressera frågan om fjärrundervisning. Vilka signaler skickar det?

Tekniken finns på plats, och elever behöver få undervisning av behöriga lärare som inte alltid finns på plats i skolan eller ens i kommunen. När kommer regeringen tillbaka med förslag om ändringar när det gäller entreprenad? Det är en komplicerad fråga, men hur länge ska dessa elever på till exempel Ådasgymnasiet vara utan modersmålsundervisning? Detta handlar faktiskt om eleverna och deras rätt till undervisning av behöriga lärare som kanske inte finns på plats i kommunen. Då är det viktigt att vi öppnar för möjligheter, även om man gör det som försöksverksamhet eller ser till att det sker under kontroll av Skolinspektionen. Men alternativet för eleverna på Ådalsgymnasiet är faktiskt att de nu inte får någon modersmålsundervisning alls.

Herr talman! Att sitta i en regering och möta opposition kan man ibland reflektera över. Jag uppfattade Maria Stockhaus så att hon är mest kritisk mot att vi inte tillräckligt snabbt rivstartat ett arbete som inte genomfördes under den förra regeringen, nämligen ett arbete för att skapa nationell likvärdighet i skolans it-arbete. Hon kritiserade också att vi inte tillräckligt mycket har förändrat de politiska överväganden som låg bakom det beredningsunderlag och den lagrådsremiss som avlämnades av den tidigare regeringen rörande fjärrundervisning samt att vi inte tillräckligt tydligt tar avstånd från den borgerliga oppositionens vallöften om hur mobiltelefoner ska hanteras i skolan.

Det är ju någonstans en lite märklig kritik från oppositionen när man vill att regeringen så mycket som möjligt ska stå så långt från den förra regeringen som det bara går.

När vi skulle avlämna propositionen hade vi att göra överväganden när det gäller fjärrundervisningsfrågan på grundval av ett beredningsunderlag som var sammanställt av den föregående regeringen, och vi såg då det som nödvändigt att den skulle gå igenom i riksdagen.

Det faktum att fjärrundervisningen var oreglerad - som Maria Stockhaus nämner - hade ju lett till att det fanns avgöranden som klart visade att man inte ansåg att det var i enlighet med skollagen. Därför behövde man göra förändringar i skollagen. Det var då viktigt för mig att vi genomförde dem så snabbt som möjligt.

Jag är därför glad över att riksdagen såg till att driva den frågan mera öppet, att vi klargjorde att vi ville ha ännu öppnare skrivningar än dem som ingick i den tidigare regeringens beredningsunderlag.

Jag var inte alls övertygad om att så skulle ske när ärendet kom till riksdagen. Det var inte riktigt så som frågan hade hanterats av den föregående regeringen och den tidigare ledningen på Utbildningsdepartementet.

När det gäller den fråga som Maria Stockhaus tog upp om mobiltelefoner var ju det resultatet av en utredning som tillsattes av den förra regeringen och som blev till ett vallöfte från den borgerliga alliansen, att man skulle ha en ny lagstiftning för hur mobiltelefoner skulle hanteras i skolan. Vad det faktiskt handlade om var att den utredning som gjordes av Metta Fjellner konstaterade att det möjligen fanns en brist i lagstiftningen när det hade införts tydliga ordningsregler på den enskilda skolan - där eleverna också ska vara delaktiga i införandet av ordningsregler - men där eleverna inte följde dessa regler.

Jag tycker att det är rimligt att konstatera att man tittare vidare på om det finns en eventuell brist i lagstiftningen. Men i jämförelse med frågan om it-arbetet, om digitaliseringen och om att överbrygga de digitala bildningsklyftorna i skolan är det inte den största frågan, även om den ibland i medierna får uppmärksamhet som om den vore det.

Herr talman! I ärlighetens namn påbörjade Alliansen ett arbete i Digitaliseringskommissionen som hade en hel del skrivningar om just digitalisering av svensk skola. Utbildningsdepartementet finansierade Forum för skolans digitalisering som SKL fick i uppdrag att driva. I höstas lämnade man ifrån sig ett utkast om vad som borde ingå i en nationell strategi för skolans digitalisering.

Utredningen som Metta Fjellner gjorde handlade om ordningsproblemen i skolan i stort och inte specifikt om mobiltelefoner. Jag vänder mig emot är att man på politisk nivå diskuterar användningen av mobiltelefoner i klassrummen. Jag tycker att man borde överlåta den frågan till professionen. Men utbildningsministern valde att i det sammanhanget dra in it i stort. Han sade att det var viktigt att reglera både mobilanvändning och it-användning. Om man uttrycker sig på det sättet ger det knappast ett positivt intryck när det gäller it-användningen i skolan.

Alliansen har nu dessutom kommit med ett skarpt förslag om en nationell strategi för skolans digitalisering. I detta ligger möjligheten att utnyttja tekniken för att höja kvaliteten på undervisningen och förbättra skolans resultat, även när det gäller att utveckla fjärrundervisningen.

När vi står inför en lärarbrist - en brist som redan är ett faktum ute i många mindre kommuner i landet - kan tekniken vara ett sätt att säkerställa att alla får tillgång till en likvärdig utbildning.

Alliansen har genom sin motion om fjärrundervisning sett till att propositionen som skickades till riksdagen inte fick de katastrofala följder som den annars skulle ha fått för många skolor. Nu har vi lagt fram ett förslag om skolans digitalisering. Det vore intressant att höra utbildningsministerns reaktion på detta förslag, förutom att han tycker att det är gulligt.

Herr talman! Jag kallade inte förslaget för gulligt. Däremot uttryckte jag mig så över engagemanget. Det finns nog anledning också för mig att tänka på ordvalet framöver, även om sommaren närmar sig.

Men det handlar om den grundläggande kritik som jag har och som går ut på att det gjordes väldigt mycket också under den föregående mandatperioden, men det gjordes i väldigt liten utsträckning från regeringshåll och i än mindre utsträckning från Utbildningsdepartementets håll. Där vill vi ta vid.

När man har haft en situation där väldigt många olika initiativ har kunnat blomma upp - goda initiativ på den lokala nivån, initiativ genom SKL:s försorg, initiativ genom Digitaliseringskommissionen - är det inte en alldeles enkel uppgift att väga samman detta på bästa sätt.

Det är inte lätt att lösa den konkreta frågan om hur man på ett bra sätt ska erbjuda fortbildning och kompetensutveckling i it och IKT-arbete för skolans personal. Det ska ges en mer fördjupad kompetens än vad lärarna har haft i sin grundutbildning och där kompetensnivån bland den befintliga personalen skiljer sig väldigt mycket åt. Vissa är oerhört engagerade och har kommit långt för att digitalisera sitt arbete och sina skolor, medan andra upplever att det är svårt att hänga med och ta del av tekniken och teknikens möjligheter.

De flesta av våra grannländer är inne i den fas där man för första gången reviderar sin nationella it-strategi. Vi är nu inne i den fas när vi ska utarbeta en nationell strategi. Det är klart att det innebär vissa utmaningar, och det är de utmaningar som vi har att hantera.

Överläggningen var härmed avslutad.