Interpellationssvar - 2015-06-09

Herr talman! Jag tackar Ewa Thalén Finné för interpellationen om en reformerad planprocess för ökat bostadsbyggande.

Ewa Thalén Finné har frågat mig vilka konkreta åtgärder och regelförenklingar som jag har vidtagit för att komma till rätta med dagens ineffektiva och tidsödande planprocess samt vilka konkreta åtgärder jag och regeringen avser att vidta framöver för att förenkla och snabba upp planarbetet.

Herr talman! Sverige befinner sig i en situation med allvarlig bostadsbrist. Det är ett läge som kräver att staten går in och stöttar kommunerna i deras bostadsförsörjningsansvar. Efter flera decenniers bostadsbrist är det tydligt att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen i Sverige. Staten behöver ta ett större ekonomiskt ansvar för att det byggs fler bostäder.

Regeringen menar att bostadsbristen i första hand löses genom ökad nybyggnation av bostäder. Framför allt behöver utbudet av hyresrätter, inklusive studentlägenheter, öka. Därför har regeringen satsat 3,2 miljarder kronor på ett investeringsstöd med syfte att bygga små, klimatsmarta hyresrätter. Dessutom tillkommer stimulans till kommuner för ökat byggande, renovering av miljonprogrammet med krav på energieffektivisering och ett nytt och mer effektivt stöd till byggande av äldrebostäder. Åtgärder för regelförenklingar och ökad konkurrens i byggsektorn kommer att fortsätta, men det kommer inte längre att vara det enda spåret.

Ett exempel på fortsatt regelförenklingsarbete är propositionen Nya steg för en effektivare plan- och bygglag och ökad rättssäkerhet för verksamhetsutövare vid omgivningsbuller som regeringen nyligen överlämnade till riksdagen. Ett annat viktigt exempel är regeringens beslut om förordningen om trafikbuller vid bostadsbyggnader, där det har varit en grannlaga uppgift att utforma förordningen med hänsyn till den kritik som framfördes från många remissinstanser mot det förslag som remitterades under den förra regeringen.

Det har konstaterats flera gånger att orsaken till att planprocessen ibland tar lång tid inte i första hand är regelverket i sig utan att det ibland tillämpas på ett ineffektivt sätt. Det är i grunden samma bestämmelser i plan- och bygglagen som används, oavsett om planprocessen tar ett halvår eller om den tar åtta år. När planprocessen tar lång tid beror det ofta på att det finns många motstående intressen.

En konkret åtgärd för att förenkla och snabba upp planarbetet är att tydliggöra hur reglerna i plan- och bygglagen ska tillämpas. Då blir det tydligt vad som gäller för såväl byggherren, kommunen och länsstyrelsen som andra berörda. Boverket arbetar redan nu med en kompetenssatsning kring plan- och bygglagen. Dessutom bereds ytterligare förslag i Regeringskansliet.

I fråga om andra förslag som jag avser att arbeta med framöver ser jag bland annat fram emot förslagen från den parlamentariska Bostadsplaneringskommittén, där bland andra Ewa Thalén Finné ingår. Kommittén ska överlämna sitt betänkande till mig redan nästa vecka. Min förhoppning är att kommitténs förslag kommer att leda till att fler intressen kan vägas av redan på den regionala nivån, vilket bör leda till att planeringen på den kommunala nivån kan hanteras snabbare.

Herr talman! Jag ska börja med att tacka ministern för svaret. Jag kan konstatera att vissa saker som står i svaret inte är speciellt kontroversiella, och framför allt är vi väl helt överens om att ökat bostadsbyggande är väldigt viktigt.

Jag skulle vilja lämna debatten om allting som inte har med planering att göra.

Jag träffar många mindre byggföretagare som hittat en bit mark, en lucktomt, och kommer på att där skulle de vilja bygga hus. De vänder sig till kommunkontoret. I de bästa av världar träffar de tjänstemän där som är väldigt positiva till detta, och kommunen jobbar snabbt. Sedan finns det en massa statliga regleringar som hindrar detta.

Men jag träffar också bostadsbyggare som kommer med sin idé till en tjänsteman och säger: Här skulle jag kunna bygga fyra hus med fyra lägenheter i varje. Då är det antingen politiker eller tjänstemän som ser väldigt många hinder - husen är för låga, för korta eller placerade på fel ledd - så processen tills man över huvud taget börjar diskutera en detaljplan kan ta månader, ibland upp till ett par år.

Det gör att små projekt sällan blir av eftersom man inte kan finansiera ett sådant projekt. Går man till banken och säger att man vill köpa en bit mark undrar banken när man får avkastning på den, och det kan man kanske inte svara på. Har man tur tar det tre år, men har man otur blir det aldrig eftersom man inte mäktar ta sig igenom situationen.

Detta blir extra bekymmersamt eftersom vi vet att många små aktörer bygger med en helt annan prisbild än de stora aktörerna. De har ofta mycket nära kontakt med sina kunder. Jag skulle vilja att vi på ett mycket tydligare sätt kunde diskutera hur vi får fram ett system som släpper in också de små aktörerna.

Självklart handlar det inte alltid om regler. Jag tror dock att ganska mycket handlar om regler och att vi skulle kunna förenkla en hel del.

Jag vill gärna höra om ministern har några funderingar på den lilla exploatörens möjlighet att komma fram.

Vi har lagt fram några förslag, till exempel om initiativrätt. Vi har lagt fram förslag om att man inte alltid ska behöva ha detaljplan. Vi kan också tänka tanken att kommunerna måste göra mer generella detaljplaner så att det går bra att söka bygglov redan när man hittar tomten.

Det här är bara tre små bitar som skulle kunna förbättra för de små exploatörerna, och jag skulle som sagt vilja höra om ministern har några funderingar på vad vi skulle kunna göra för att förbättra situationen.

Herr talman! Jag tackar Ewa Thalén Finné för frågan. Det är en fråga som behöver lyftas fram. Det är en i grunden problematisk situation som både den förra regeringen, som innehöll det parti som Ewa Thalén Finné är medlem av, jobbade med och som den nuvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska samarbetsregeringen jobbar med.

Tittar vi flyktigt på frågan ser det enkelt ut. Vi kan svänga oss med enkla bilder och förenklingar och säga att så här måste vi göra. Jag är dock tacksam för att Ewa Thalén Finné inte väljer den enkla vägen utan lyfter upp frågorna en och en, pekar på framkomliga vägar och frågar sig hur vi kan göra regler mer följsamma så att det kan byggas mer.

Vad har då hänt på drygt ett halvår? När det gäller regelförenkling har vi, som jag sa i mitt anförande, jobbat intensivt med att få fram en bullerförordning.

Jag har varit noga med att betona att det alltid är en balansgång. Vad gäller att förenkla planprocessen används samma plan- och bygglag oavsett om planprocessen tar ett halvår eller åtta år. Vi talar om att det i genomsnitt tar si och så många år, och det är just i genomsnitt. Räknar vi samman de korta och långa tiderna får vi ett genomsnitt.

Det har flera gånger konstaterats att orsaken till att planprocessen ibland tar lång tid inte behöver vara regelverket i sig. Men om det beror på regelverket och det går att göra något åt det utan att ifrågasätta rätten för motstående intressen att framföra sina inlagor måste det givetvis ses över.

Under den gamla regeringens åtta år vid makten, då det var ett parti som i princip abonnerade på bostadsministerposten, vet jag att man jobbade mycket med detta. Anser man att åtta år är en relativt kort tid kan man tycka att det har gjorts mycket. Anser man att det är en relativt lång tid kan man tycka att regeringen under denna långa tid åtminstone vände på alla stenar som gick att vända på. Då borde systemet fungera rätt så bra.

Hade jag suttit vid makten i åtta år hade jag förstått den frågeställning som Ewa Thalén Finné tar upp. Men jag satt i opposition under åtta år, och jag kommer ihåg de diskussioner och debatter som fördes här och som handlade om regelförenklingsarbete.

Regeringen har varit tydlig med att vi ska fortsätta med det. Det finns säkert en och annan sten som inte har vänts på. Jag ser fram emot att den bostadsplaneringskommitté som bland andra Ewa Thalén Finné ingår i kommer att lämna över sitt betänkande till mig redan nästa vecka. Jag hoppas och förutser att det kommer att komma nya infallsvinklar som kanske samlar lite bredare stöd för att kunna hanteras av riksdagen.

Det måste ändå medges att vi, precis som den förra regeringen, är en minoritetsregering, vilket innebär att det behövs ett brett parlamentariskt underlag för att kunna genomdriva förändringar.

Herr talman! Precis som ministern var inne på är åtta år ett genomsnitt. Det kan gå fortare; det finns fall där det har tagit 19 månader. Men ett genomsnitt på åtta år innebär att det finns fall där det har tagit ruskigt mycket längre tid. Det kan vi vara överens om.

Regelförenklingar är en process. Ministern skriver i sitt svar att man behöver föra diskussioner med kommuner om hur regelverk tolkas och så vidare. Det är vi överens om.

Jag blir dock bekymrad. Bostadsministern talar om att regeringen är positiv till regelförenklingar och ska jobba med det, men vi har bara fått en enda proposition och en mycket försenad bullerförordning. Extra bekymrad blir jag eftersom Miljöpartiet i synnerhet men även Socialdemokraterna under förra mandatperioden var emot en hel del av de regelförenklingsförslag som kammaren tog beslut om. Jag får hoppas att Miljöpartiet har bytt åsikt när det gäller dessa regelförenklingar.

Låt mig komma tillbaka till några av de förslag som Alliansen har lagt fram både i regeringsställning och nu i opposition.

Det handlar till exempel om initiativrätt för mindre företagare så att de kan få en plan och kan göra jobbet själva. Myndighetsutövningen ligger på kommunen.

Det handlar om att kommunen själv kan välja om det behövs detaljplan eller inte.

Det handlar också om genomförandetider, att man kan få bygglov även om det förslag man lägger fram inte stämmer med detaljplanen. Ett exempel kan vara ett villaområde där det finns två stora obebyggda lucktomter. Där vill någon bygga ett tvåvåningshus. I dag måste man göra en detaljplaneändring med all den tid det tar. Om vi i stället kunde gå direkt till ett bygglov skulle vi vinna mycket tid.

Det är sådana här konkreta åtgärder vi efterlyser.

Vi har förflyttat planeringsarbetet från bygglov till detaljplan. Det görs oerhört detaljerade detaljplaner. Tiden går, och man vill göra något annat. Det har varit dålig konjunktur, och man vill bygga lite annorlunda. Då måste man börja om på ruta ett och göra nya detaljplaner i stället för att det görs mer generella detaljplaner och möjliggörs för vissa avvägningar i bygglovet.

Jag tror att vi skulle vinna oändligt mycket tid och framför allt förenkla för de små. Jag fick egentligen inga svar om detta. Bostadsministern säger som vanligt att vi vill vända på alla stenar, och jag tycker som vanligt att stenarna lyfts och läggs tillbaka.

Herr talman! Det är en viktig interpellation som Ewa Thalén Finné har väckt. Den handlar om de grundförutsättningar som riksdagen och regeringen kan skapa för att det ska gå att bygga de bostäder som alla längtar efter.

Det ska ändå sägas att det byggs mycket mer nu än under de senaste decennierna. Ingen av oss är dock nöjda, utan vi vill att det ska byggas mer. Vi har många ungdomar, studenter och andra på bostadsmarknaden som längtar efter ett eget hem, och vi måste därför göra mer.

Därför, herr talman, har jag några följdfrågor till statsrådet. Regelförenklingsarbetet är viktigt. Det handlar om att se över processen så att man kan spara tid och så att spaden kan åka i backen mycket snabbare. Som interpellanten beskrev upplever många att det är svårt att komma till skott och bygga bostäder. Det tar alldeles för lång tid att få besked om vad man får bygga och när man kan komma igång.

Vilken typ av åtgärder menar bostadsministern att det kan handla om när det gäller regelförenklingsarbetet? Vi har haft många debatter om detta här i riksdagen, och det finns lite olika uppfattningar. Vi är väldigt intresserade av att få veta exakt vad dessa åtgärder handlar om.

Hur ser ministern på initiativrätten, när det finns någon som vill bygga och har hittat mark men som inte får besked från kommunen om det är möjligt att få bygga någon gång eller inte?

Hur ser ministern på marktilldelningen och informationen? Jag har ställt frågan tidigare, och jag noterar att det inte finns något om detta i den proposition som kom. Jag tycker att det är konstigt att den som letar efter mark för att bygga de hus som vi alla ser fram emot ska finnas någon gång i framtiden har väldigt svårt att få information.

Vi har i dag en digital utveckling som gör att man kan hitta oerhört mycket information genom den digitala världen. Det vore väl alldeles utomordentligt att publicera mark som går att bebygga. Hur ser ministern på att ställa som krav att mark som kan bebyggas ska publiceras offentligt?

Jag vill fortsätta med frågor kring den digitala utvecklingen, där mycket arbetstid kan sparas. Bostadsministern är också it-minister. Precis som när det gäller exempelvis LOU, lagen om offentlig upphandling, finns det i dag digitala plattformar som gör att medborgarna och de som ska bygga något kan få information.

Det finns också en rad myndighetsprocesser som är viktiga att följa. Hur ser ministern på möjligheten att använda digitala kanaler för att underlätta planeringen av bostäderna? Det kan spara tid. Vi vet att det ibland är ett dilemma på stadsbyggnadsförvaltningar att man saknar personal och mantimmar för att göra planeringen.

Jag tycker att plan- och bygglagen är en av de mest demokratiska lagstiftningar vi har, och det gör att det finns ett stort engagemang hos medborgarna. Man vill vara med och utveckla sin stad, sin stadsdel och sin kommun, och man vill veta vad grannarna gör.

Man skulle kunna använda den digitala utvecklingen för att såväl spara tid som sprida information och möjliggöra för medborgarna att vara med och bidra till stadsutvecklingen. Kanske skulle man få färre överklaganden på sikt om de kunde ta del i detta tidigare.

Herr talman! Jag tackar Ewa Thalén Finné för den uppföljande frågan. Jag tackar också Nina Lundström, som valt att delta i interpellationsdebatten.

Det är en viktig debatt. Den handlar i grunden om hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas. När unga och studenter inte får möjlighet att flytta till en ort för att studera eller ens kan flytta hemifrån får det enorma följdverkningar, inte bara för ungdomarna och studenterna utan också för lärosätena, för de företag som söker nya anställda och för allas vår framtid. Att försöka hantera detta är en utmaning som heter duga.

Det är naturligtvis inte enklare att ta över efter en regering som har suttit i åtta år och som redan har vänt på många av stenarna. När vi ska vända på en sten, lyfter upp den och - för att parafrasera Ewa Thalén Finné - ser att det inte finns något under den lägger vi naturligtvis tillbaka den. Vi ska inte ändra regelverket bara för att ändra, utan det behövs regelförenklingar.

Det som händer framöver är att ett betänkande från Bostadsplaneringskommittén kommer i nästa vecka - jag tror att det är på måndag. Där kommer det att finnas ett antal förslag. Jag har själv en representant från mitt parti i kommittén. Ewa Thalén Finné sitter också där. Utredningen har pågått ett tag, och den kommer att komma fram till ett antal saker som vi får bereda i vanlig ordning på Regeringskansliet.

En annan utredning är Planprocessutredningen, som även den tillsattes av den gamla regeringen och som blir klar i december, inte i oktober som det från början var tänkt. Jag har gett utredaren ett tilläggsdirektiv att utreda frågor avseende kommunernas möjligheter att ställa detaljerade krav i detaljplaner, möjligheten till bättre planberedskap och behovet av effektivisering av de statliga myndigheternas och i synnerhet länsstyrelsernas medverkan i plan- och byggprocessen samt tidsåtgången för denna.

Detta är två mycket viktiga arbeten. Att som oppositionen framhäva två tre olika sätt att göra planprocessen enklare och att regelförenkla låter sig naturligtvis göras. Det gjorde vi också när vi satt i opposition. Men att ha regeringsansvaret innebär att se till att frågor bereds ordentligt, och därför finns dessa utredningar. Vi kommer att ta in utredningarnas betänkanden och bereda dem i sedvanlig ordning.

Bullerförordningen togs upp. Man var nästan lite hånfull och tyckte att det tar lång tid, men faktum är att den bullerförordning som den gamla regeringen skickade ut på remiss fick förödande kritik från många olika remissinstanser. En del gav den ris, andra ros. Det brukar vara så, men i det här fallet var det väldigt mycket ris.

Flera remissinstanser lyfte upp att bullerfrågan faktiskt är en folkhälsofråga och måste behandlas som en sådan. Därför beredde vi förordningen noga, läste igenom alla remissvar och såg till att vi hade mycket på fötterna innan vi beslutade i regeringen. Att det tog några månader var helt i sin ordning med tanke på att det förslag som hade skickats ut inte gillades av alla.

Regeringen måste hantera frågan på ett respektfullt sätt. Jag förväntar mig att riksdagsledamöter som har insikt i hur detta fungerar också kan respektera att det tar tid att få en ny förordning på plats.

Herr talman! Jag vet att det sitter utredare och tittar på detta, och det är bra.

Jag vill säga några ord om Bostadsplaneringskommittén, som jag har haft den stora äran att sitta med i sedan i februari. Jag har inte varit med så länge. Att tro att den skulle revolutionera snabbheten i planeringen är att dra för långtgående slutsatser. Det kommer den nog inte att göra, men det finns säkert några guldkorn som man kan ta till sig även i den utredningen.

Jag tycker det är bra när bostadsministern lyfter fram mindre detaljer i detaljplaner. Man skulle kunna fundera kring att förtydliga planeringsansvaret för kommunerna så att de på ett tidigt stadium har krav på detaljplanerad mark. Men detaljplanerna får naturligtvis inte vara alltför detaljerade; då är de inte speciellt bra. En exploatör skulle i många sammanhang bara behöva söka bygglov.

De mindre exploatörerna, byggherrarna och byggarna skulle då få besked på tio veckor och veta från början när de köper den där biten mark att där är det prickat och där får man inte ha hus eller högst så höga får de vara. Då skulle vi vinna otroligt mycket.

Det är möjligen ett lite annorlunda sätt att se på dessa frågor, men jag tror att det här är vägen vi måste vandra. Vi får hoppas att utredningen som bland annat ska titta på det här med mindre detaljer har med de här delarna. Ska vi få in större konkurrens och små byggare är det den här vägen vi måste ta.

Herr talman! De stenar som lyfts och läggs tillbaka föranleder lite tankeverksamhet kring vad det egentligen innebär.

Jag kommer att tänka på en historia om två personer som stod och lyfte stenar som de sedan staplade på hög. Någon ställde en fråga till dem om vad de gjorde. Den första svarade: Jag lyfter stenar. Men den andra svarade: Jag är med och bygger en katedral.

Det är lite så med de här stenarna som ibland känns lite oviktiga hos bostadsministern. Jag tror ändå att alla dessa stenar, var och en för sig, kan skapa dessa hus genom att vi lyfter på dem och staplar dem på rätt sätt och verkligen bidrar till att underlätta bostadsbyggandet.

Jag noterar också att när det gäller det här med att effektivisera och skapa grundförutsättningar för att det ska vara möjligt att bygga, för det är ju det vi gör här i riksdagen - att skapa förutsättningar för byggandet -, så måste planeringen hänga med. Men jag noterar också att bostadsministern, tillika it-ministern, inte svarade när det gällde de digitala möjligheterna. Kan man effektivisera processen, göra den mer demokratisk och ändå se till att man sparar väldigt mycket kraft och möda i processerna vore det ju en fantastisk möjlighet.

Jag noterade också frågan om initiativrätten, det vill säga frågan om hur den som vill bygga ska kunna få ett besked om det är möjligt eller inte. Det är ju en otroligt viktig information för den som vill satsa och bygga.

När det gäller markanvisningarna, är det tänkbart att publicera dem så att fler får tillgång till information?

Herr talman! Jag passar också på att skicka med en fjärde fråga: Varför inte sälja luft och skapa möjligheter som utomlands till att sälja luftfastigheter, 3D-fastigheter?

Det där var några medskick som kan bidra till att underlätta byggandet.

Herr talman! Tack så mycket, Ewa Thalén Finné och Nina Lundström! Det blir alltid livliga debatter när ni deltar, och jag tror att det väldigt mycket beror på ert engagemang i frågorna.

Den fråga som lyftes upp handlar egentligen om två saker. Det ena är vilka spår vi ska fortsätta jobba med. Där har regeringen varit väldigt tydlig: Vi stänger inte dörren för fortsatt regelförenklingsarbete. Vi kommer att insistera på att regler inte ska finnas till för reglernas egen skull, utan det ska finnas en tydlighet när det gäller skyddet av människa och miljö, skyddet av möjligheten att faktiskt kunna ha en livskvalitet som bygger på att människor har valt att flytta in till städerna i större utsträckning än tidigare. Det pågår en urbanisering.

Det här måste regleras, och när vi reglerar någonting skapar det tröghet i systemen. Därför är det viktigt att vi fortsätter med regelförenklingsarbetet.

När det gäller initiativrätten som Nina Lundström tog upp är det någonting som vi jobbar med inom departementet. Vi har hört oss för med aktörerna, och det vi har fått fram är att detta i sig inte skapar en bättre situation med mindre än att man också tittar över översiktsplanen och dess innehåll. Det är någonting som vi ser över för att se vilken framkomlig väg som finns för att landa frågan här i riksdagen. Då hoppas jag naturligtvis att Folkpartiet är ett av de partier som ser positivt på att kunna bredda möjligheten att få igång ett planarbete som är mycket snabbare.

En annan fråga som togs upp från Nina Lundström handlade om digitaliseringen. Det är helt riktigt - som it-minister är det en fråga jag driver väldigt hårt och tydligt. Det pågår ett arbete som handlar om att se till att få öppna data på plats och att myndigheterna inte är ett hinder utan snarare är med och hjälper till för att få fram en framåtsyftande planeringsprocess.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Anders Åkesson har frågat mig vilken mening jag ser med att fullfölja utredningen om Bromma flygplats framtid när utredaren ifrågasätter rimligheten i att lägga ned flygplatsen före 2038.

Regeringen har tillsatt en samordnare med uppgift att pröva förutsättningarna för att utveckla flygkapacitet och öka möjligheterna till bostadsbebyggelse i Stockholmsregionen. Uppdraget ska redovisas senast den 20 oktober 2016.

Samordnaren ska inom sitt uppdrag bland annat pröva förutsättningarna att utveckla flygkapaciteten i Stockholmsregionen samt därtill säkra både den flygkapacitet som Bromma i dag står för och förväntas stå för under tiden fram till 2038 genom främst en utbyggnad av Arlanda flygplats och i andra hand en utvidgning av flyget från och till andra Stockholm närliggande flygplatser. Effekterna för tillgängligheten i hela landet ska särskilt beaktas.

I uppdraget till samordnaren ingår också att tillsammans med Stockholms kommun möjliggöra förutsättningarna för en aktiv stadsutveckling med ett stort antal nya bostäder. Det kan exempelvis handla om planering för kollektivtrafik, skolor, arbetsplatser och grönområden. Effekterna av ett ökat bostadsbyggande på tillväxt och näringslivsutveckling ska särskilt belysas.

Samordnaren ska inom uppdraget dessutom pröva de legala, ekonomiska och praktiska förutsättningarna att avveckla Bromma flygplats och i stället överföra kapacitet till Arlanda flygplats eller andra närliggande flygplatser. Samordnaren ska också pröva behovet av utbyggnad på Arlanda, men också juridiska eller administrativa förändringar för att klara en överflyttning av flygplatskapacitet.

Samordnaren ska - i det fall att en avveckling av Bromma flygplats är möjlig och lever upp till de krav som ställs i uppdraget - också presentera en finansieringslösning för en avveckling av Bromma och utbyggnaden av alternativ flygkapacitet, samt för kostnader för sanering av mark eller andra miljörelaterade åtgärder påkallade av ändrad markanvändning samt ta fram en tidsplan för det fortsatta arbetet.

Samordnarens uppdrag består - som framgått - av flera delar, som var och en är av värde för regeringens bedömning av hur det framtida behovet av flygkapacitet i Stockholmsregionen ska tillgodoses. Behovet av ett sådant underlag har inte förändrats och samordnarens uppdrag är därmed fortsatt relevant.

Herr talman! Tack för svaret som jag har fått av statsrådet Kaplan! Det verkar dock som om statsrådet inte riktigt har förstått min frågeställning. Låt mig därför ge en kort bakgrund.

Bromma flygplats är en väldigt viktig flygplats, inte enbart i Stockholm utan för hela vårt land. Till exempel från den plats på jorden som jag kommer ifrån - Kalmarregionen - går hälften av destinationerna till Stockholm just till Bromma och hälften till Arlanda. Situationen är den motsvarande på en lång rad flygplatser runt om i vårt land.

Bromma är den flygplats som framför allt trafikeras av inrikesflyg, vilket gör att flygplatsen har störst betydelse för mindre orter i landet som är beroende av goda kommunikationer. Där är Bromma alltså både en bytespunkt och en slutdestination.

Bromma flygplats fortsatta funktion och att slippa vara ifrågasatt blir på det viset en nyckel och en signal till ett fortsatt jobbskapande, vettiga kommunikationer och besked om god tillväxt i hela vårt land. Om Bromma läggs ned i förtid kommer många orter som trafikerar flygplatsen att få försämrade förbindelser med Stockholm och andra destinationer. Det är självklart något som slår hårt mot jobb, tillväxt och välstånd i hela landet.

Regeringen Löfven-Romson har tidigare under året, mot riksdagens direkta uppmaning, tillsatt en förhandlingsperson som har fått de uppdrag som statsrådet nyss redogjorde för. Förhandlingspersonen i fråga, förre statsrådet Anders Sundström, uttalar dock redan nu att det är osannolikt att Bromma flygplats kommer att stängas i förtid, det vill säga innan avtalet löper ut 2038. Det är förvisso en välkommen och inte helt oväntad slutsats, men det är mot bakgrund av det uttalandet från den särskilda förhandlingspersonen jag ställde min fråga. Det är mot bakgrund av den oro och det negativa signalvärde det innebär att hela tiden ifrågasätta Brommas existens genom att utreda dess förtida nedläggning jag frågade vad bostads- och stadsutvecklingsministern ser för mening med att fullfölja utredningen om flygplatsens framtid när utredaren så tidigt i processen motsätter sig rimligheten i att lägga ned Bromma flygplats före 2038.

På den enkla frågan har jag fått ett långt och utvecklande svar som beskriver en rad händelser som också ingår i förhandlingspersonens uppdrag att utreda, givet att Bromma läggs ned i förtid. Men, herr talman, hela det resonemanget faller genom Anders Sundströms uttalande så sent som den 16 maj i år när han sa att han inte kan se att staten skulle fatta beslut om att stänga Bromma, alltså att i förtid bryta avtalet och betala för att kliva ur det, känns rätt osannolikt.

Herr talman! Min fråga till statsrådet Kaplan kvarstår: Vad är egentligen meningen med denna utredning och förhandlingspersonens uppdrag, när förhandlingspersonen så tydligt ger uttryck för att det är ett omöjligt uppdrag?

Herr talman! Tack, Anders Åkesson, för interpellationen!

Anders Åkesson upprepade orden "lägga ned" ett antal gånger. Jag räknade inte, men det verkar tydligt att den frågan förföljer Anders Åkesson eftersom han vill att diskussionen ska handla om att lägga ned eller inte lägga ned. Men frågan handlar om att samordnaren inom sitt uppdrag, precis som jag sa i mitt svar, har att pröva förutsättningarna att utveckla flygkapaciteten i Stockholmsregionen samt därtill säkra både den flygkapacitet som Bromma i dag står för - det är viktigt; alltså säkra den flygkapacitet som Bromma i dag står för - och förväntas stå för under tiden fram till 2038. Det är alltså inte fråga om status quo, inte behålla det som det är i dag, utan det är också fråga om den förväntade utveckling som har aviserats. Det ska ske främst genom en utbyggnad av Arlanda flygplats och i andra hand en utvidgning av flyget från och till andra Stockholm näraliggande flygplatser. Effekterna - det här är viktigt, det vill jag verkligen betona - för tillgängligheten i hela landet ska särskilt beaktas.

Jag har inte sagt något om nedläggning i förtid, utan jag har sagt att flygförutsättningarna till och från Stockholm, bland annat från det område Anders Åkesson tidigare lyfte fram i sitt anförande, naturligtvis ska beaktas. Det ska inte bli sämre möjligheter att flyga från och till Anders Åkessons hemområde.

Detta har samordnaren fått veta i en tydlig instruktion. Om Anders Åkesson vet vem Anders Sundström är vet han också att Anders Sundström tar uppgiften på fullaste allvar. Det är viktigt. Anders Sundström är en samordnare med stor integritet, inblick i och förtroende hos näringslivet och andra delar av samhället. Därför är han den person regeringen valde att utse till samordnare.

Samordnaren ska alltså pröva förutsättningarna för att kunna överföra kapacitet och den kapacitet som Bromma skulle ha fram till 2038. Det är ett mycket tydligt uppdrag, och det finns ingen anledning att underlaget skulle ha förändrats och samordnarens uppdrag därmed vara irrelevant. Tvärtom är uppdraget ytterst relevant. Underlaget har inte förändrats, och samordnarens uppdrag fortsätter därmed att vara relevant.

Herr talman! Tack för svaret! Det är uppenbart att statsrådet Kaplan bortser från det mycket negativa signalvärde det innebär att regeringen mot riksdagens direkta uppmaning beslutar att utreda en förtida nedläggning av Bromma flygplats och samtidigt ger uttryck för detta ständiga ifrågasättande.

Brommas flyglinjer är själva bilden av om det är möjligt att bo, verka och arbeta i alla delar av vårt land, även delar där de andra trafikslagen väg och järnväg inte erbjuder tidsmässigt rimliga resealternativ. Om Bromma läggs ned kommer många orter som trafikerar flygplatsen att få försämrade förbindelser med Stockholm och andra destinationer som kan nås via Bromma. Det är självklart något som slår mot jobb, tillväxt och välstånd.

Eftersom människor och företag när de fattar beslut reagerar lika mycket på förväntan som på reala fakta innebär ett ständigt ifrågasättande av Brommas roll i att hålla samman Sverige massor av felaktiga signaler och slutsatser. Det är mot bakgrund av detta som riksdagen på trafikutskottets initiativ riktade ett skarpt tillkännagivande till regeringen Löfven-Romson den 18 december i fjol om att inte utse någon förhandlingsperson och att inte utreda förtida nedläggning av Bromma. Likväl fattade regeringen samma dag på förmiddagen beslutet om att tillsätta Anders Sundström som förhandlingsperson med uppdraget att utreda en förtida nedläggning av Bromma - väl medveten om riksdagens kommande beslut samma dag. Detta var något regeringen blev både anmäld till och prickad för av riksdagens konstitutionsutskott.

Därefter har den av regeringen utsedda förhandlingspersonen Anders Sundström, som jag har träffat i samband med arbetet i trafikutskottet och känner ett förtroende för, uttalat att han inte kan se att staten ska fatta beslut om att stänga Bromma alls och att i förtid bryta avtalet och betala för att kliva ur det. Det känns enligt honom rätt osannolikt.

Om hela förhandlingspersonens uppdrag bygger på en förtida nedläggning av Bromma och Sundström uttrycker att det är osannolikt att det sker, kvarstår mina frågor till statsrådet Kaplan: Vad ser statsrådet för mening med att fullfölja utredningen om flygplatsens framtid när utredaren själv inte ser några förutsättningar i den? Eller är det så att själva regeringsbeslutet och utredandet syftar till att dölja en djup intern oenighet i regeringen i synen på Bromma flygplats framtid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(forts.)

Fru talman! Tack så mycket, Anders Åkesson, för uppföljningsfrågan på interpellationen om utredningen om Bromma flygplats!

Själva frågan är egentligen tvådelad. Den ena delen handlar om vad samordnaren ska göra, och den andra handlar om varför samordnaren ska göra detta.

Jag vill redogöra för den första delen av uppdraget. Samordnaren ska inom sitt uppdrag bland annat pröva förutsättningarna att utveckla flygkapaciteten, som jag sa i mitt tidigare anförande, och att därtill säkra den flygkapacitet som Bromma står för i dag och förväntas stå för under tiden fram till 2038 genom främst en utbyggnad av Arlanda flygplats och i andra hand en utvidgning av flyget från och till andra Stockholm närliggande flygplatser.

Här är det oerhört viktigt att betona att effekterna på tillgängligheten i hela landet särskilt ska beaktas. Jag kan utifrån det Anders Åkesson tog upp försäkra honom om att det är en särdeles kunnig person som har utsetts till att vara samordnare. Anders Åkesson vittnade själv om detta. Därför är det oerhört viktigt att låta samordnaren jobba med det här uppdraget. I det ingår att tillsammans med de aktörer som han åtnjuter stort förtroende hos lägga upp ett arbete som nästa år kommer att resultera i ett svar som är väl underbyggt så att vi slipper gissa och spekulera i vad som ska eller inte ska hända.

Eftersom uppdraget är så pass väl avgränsat är jag och regeringen nöjda med att det finns en tydlig ram för vad som ska och inte ska göras.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren, för debatten och för försäkran att flygkapaciteten ej ska komma att påverkas! Det var ett viktigt klarläggande.

Likväl dristar jag mig att upprepa det jag sa före vår lilla paus. Förhandlingspersonens uppdrag bygger trots allt på ett resonemang, en framställd önskan och ett förhållningssätt som om en förtida nedläggning av Bromma blir en realitet. Samma förhandlingsperson, förre statsrådet Sundström, uttrycker att det är högst osannolikt att så sker. Därför kvarstår min fråga till statsrådet Kaplan: Vad är det egentligen för mening med att fullfölja den här utredningen om Bromma flygplats förtida nedläggning, givet den försäkran vi nu fick om att flygkapaciteten från och till Stockholm ska kunna vidmakthållas, när förhandlingspersonen själv säger att det inte är sannolikt att han kommer till den slutsatsen?

Är det i själva verket så, som jag avslutade förra debattomgången med att fråga, att denna utredning kommer till i syfte att dölja en pågående och rätt djup intern meningsskiljaktighet i regeringen mellan Löfven och Romson om synen på inrikesflyg och om synen på Bromma och att man döljer det i töcknet av en utredning? Det är i så fall mycket allvarligt.

Jag vill avsluta med att understryka den oro som ovissheten kring att man över huvud taget utreder den här typen av transportfacilitet skapar runt om i landet eftersom beslut människor fattar bygger mer på förväntan än på faktum. Men tack för debatten, statsrådet! Jag är säker på att det inte var den sista.

Fru talman! Tack, Anders Åkesson, för frågan och uppföljningsfrågorna!

När Anders Åkesson spekulerar i varför det finns en utredare är det naturligtvis okänt vatten som han är ute på. Det här handlar i grunden om att hitta möjliga vägar framåt på ett område som länge har behövt en tydlig genomlysning. Och vem vore lämpligare att göra detta än förra statsrådet Anders Sundström, som faktiskt även Anders Åkesson i sina tidigare inlägg lyfte upp som en särdeles kunnig man?

Samordnarens uppdrag består som jag tidigare har sagt av flera delar, som var och en är av värde för regeringens bedömning av hur det framtida behovet av flygkapacitet i Stockholmsregionen ska kunna tillgodoses. Men vi får inte glömma - det säger jag också tydligt i interpellationssvaret - att effekterna för tillgängligheten i hela landet särskilt ska beaktas. Språket kan verka lite klurigt; det betyder att man ska försäkra sig om att transporter till och från huvudstaden sker på ett sådant sätt att det inte skadar till exempel näringslivet eller alla de människor som tar sig till och från Stockholmsområdet.

Det här är en fråga som jag vet att Anders Åkesson brinner mycket för. Därför är det i sin ordning, tycker jag, att frågan kommer upp flera gånger. Varje gång kommer jag att kunna svara det som jag har svarat tidigare: att behovet av det här underlaget inte har förändrats och att samordnarens uppdrag därmed är fortsatt relevant.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Maria Stockhaus har frågat mig hur jag har tagit hänsyn till Riksrevisionens kritik mot riktade statsbidrag vid utformningen av regeringens lågstadielöfte.

I allt väsentligt instämmer jag i Riksrevisionens slutsatser i rapporten Specialdestinerade statsbidrag - Ett sätt att styra mot en mer likvärdig skola? De riktade statsbidragen bör gå till de skolor som bäst behöver insatserna, och själva systemet med statsbidrag ska fungera effektivt och bidra till en likvärdig utbildning av hög kvalitet och förbättrade studieresultat för eleverna.

Jämlika förutsättningar är en av regeringens högsta prioriteringar inom skolpolitiken. Alla elever ska ha samma möjligheter till en bra utbildning, oavsett vilken skola de går i och vilken del av landet de bor i. Genom riktade insatser för att förbättra resultaten i skolorna med svaga studieresultat och tuffa förutsättningar kan likvärdigheten i skolsystemet förbättras. Regeringen föreslår en rad insatser med denna inriktning i propositionen Vårändringsbudget för 2015.

För att stödja skolor med svaga studieresultat och tuffa förutsättningar och fördela resurserna mer kompensatoriskt än tidigare har regeringen aviserat flera satsningar. Statens stöd till huvudmän för skolor med låga studieresultat och tuffa förutsättningar eller många nyanlända elever behöver förstärkas och effektiviseras inom ramen för regeringens samverkan för bästa skola. Inom ramen för denna satsning avsätts 300 miljoner kronor 2015. Vidare har regeringen i vårpropositionen beräknat 600 miljoner kronor från och med 2016.

Samverkan för bästa skola innebär att Statens skolverk ska träffa överenskommelser med skolhuvudmän om insatser riktade till skolor med låga resultat och svåra förutsättningar. Regeringen avser att överväga om satsningen kan bli mer effektiv om statsbidrag inte riktas till huvudmännen utan att Statens skolverk i stället disponerar medlen och efter dialog med varje berörd huvudman fattar beslut om insatser som är väl anpassade efter huvudmännens olika förutsättningar och behov. Ett uppdrag med denna inriktning har också beslutats av regeringen.

För att ge alla huvudmän och skolor möjlighet att utvecklas och förbättras har regeringen i vårändringsbudgeten föreslagit en satsning på nationella skolutvecklingsprogram på 20 miljoner kronor 2015. Satsningen beräknas till 140 miljoner kronor årligen från och med 2016. De nationella skolutvecklingsprogrammen innebär nationella skolutvecklingsinsatser som är systematiska och långsiktiga, vilket ger en mer enhetlig struktur i stödet till skolor och huvudmän.

Som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport tar skolor med låga kunskapsresultat mer sällan emot statliga bidrag än skolor med höga kunskapsresultat. För att höja utbildningskvaliteten och ge lärare i lågstadiet mer tid för varje elev får skolans huvudmän, kommuner och huvudmän för fristående skolor nu möjlighet att ta del av ett statsbidrag om ca 2 miljarder kronor årligen för att till exempel kunna anställa fler lärare, speciallärare eller annan personal så att lärarna får mer tid för sitt arbete och så att klasserna kan bli mindre. Regeringen och den borgerliga oppositionen är överens om ändamålet med satsningen.

Regeringen har valt att utforma denna statsbidragsförordning på ett sätt som inte kräver medfinansiering eller stor administration, vilket tidigare statsbidrag ofta krävt. Motkravet för att ta del av medlen är i stället att huvudmännen uppvisar en rekryteringsstrategi som visar hur de på lokal nivå planerar att gå till väga för att möta skolans stora rekryteringsbehov.

Skolverket har vidare påbörjat ett arbete med att följa upp och analysera vilka skolor som tar del respektive inte tar del av de specialdestinerade statsbidragen. Detta arbete är en förutsättning för att intentionen att skolor och huvudmän oavsett storlek ska kunna ta del av satsningarna uppfylls.

För att långsiktigt bland annat se över likvärdigheten i skolan har regeringen tillsatt en skolkommission som ska lämna förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och ökad likvärdighet. Kommissionen ska även föreslå uppföljningsbara nationella målsättningar som bland annat utgår från skolans styrdokument och syftar till att förbättra och utveckla den svenska skolan med fokus på grundskolan. Kommissionen ska lämna förslag till en långsiktig plan med utvecklingsområden som utgår från de nationella målsättningarna för ett sammanhållet skolsystem.

Genom utformningen av statsbidraget för fler anställda i skolan och de övriga aviserade satsningarna, som har framgått tidigare, finns det goda förutsättningar för att skolorna med de största behoven också är de som får ta del av insatserna.

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern så mycket för svaret.

Riksrevisionen och nu även Skolverket är tydliga i sin kritik: Riktade statsbidrag når inte de skolor och huvudmän som behöver dem bäst. Krångliga ansökningsförfaranden och krav på medfinansiering gör att många huvudmän inte tar del av statsbidragen så som det var tänkt.

När Riksrevisionens rapport kom var utbildningsministern snabb med att gå ut och påpeka att detta var ett stort underkännande av alliansregeringens skolpolitik, trots att riktade statsbidrag är något som regeringar av alla färger har ägnat sig åt. Det finns nog anledning att vara självkritisk på båda sidor av mittfåran i politiken.

Även om Riksrevisionen endast har granskat några statsbidrag ställde jag faktiskt frågan till en representant för Riksrevisionen om det fanns anledning att tro att det som kommit fram gällde alla typer av riktade statsbidrag, och den här representantens åsikt var att så var fallet.

Regeringen har inte heller visat på någon större omsvängning när det gäller statsbidragen, även om utbildningsministern ibland ger sken av att så är fallet. I vårpropositionen finns förslag som innebär att det från och med 2016 kommer att finnas 600 miljoner. Pengarna är visserligen riktade, men de ska gå till skolor som har svårt att klara sitt uppdrag och där insatserna ska anpassas efter behoven på respektive skola. Det är en direkt kopia av det moderata förslag om kunskapskontrakt vi har presenterat, och det är definitivt ett steg i rätt riktning. Frågan är om inte dessa skolor även skulle behöva stöd i hur de använder den största delen av de pengar de har till sitt förfogande, vilket också är ett stöd som Moderaternas kunskapskontrakt är tänkt att adressera.

Precis som det brukar vara på riksnivå låter 600 miljoner jättemycket, men det är mindre än 10 procent av det som går ut i statsbidrag när det gäller skolan. Det behövs en större omprövning av instrumentet riktade statsbidrag, och med tanke på utbildningsministerns retorik hade jag förväntat mig mer än bara en omläggning av 10 procent.

Utbildningsministern säger också att den stora satsning på 2 miljarder som ska gå till lågstadiet - den heter Löftet i stället för Lyftet - inte ska vara komplicerad att söka. Jag tittade dock på villkoren, och det handlar om att presentera en rekryteringsstrategi som ska innehålla

hur rekrytering av personal ska hanteras i förhållande till pensionsavgångar

hur rekrytering av personal ska hanteras i förhållande till mottagandet av nyanlända barn

hur man ska säkra tillgången till legitimerade, behöriga lärare

hur huvudmannen ska arbeta med ledarskap, främst när det gäller rektorerna.

Det är det man måste ha med, och man måste dessutom ha tagit fram hela redogörelsen med de berörda fackliga organisationerna.

Jag ser utbildningsförvaltningen i Nordanstigs kommun framför mig. Den består av två personer - en förvaltningschef och en skolskjutshandläggare. För dem kan jag mycket väl föreställa mig att dessa krav blir oöverstigliga. Nordanstig har enligt Skolverket utnyttjat i snitt 702 kronor per elev i statsbidrag mellan 2011 och 2014. Det kan jämföras med Tyresö utanför Stockholm, som har utnyttjat 2 074 kronor per elev.

Är det rimligt att det här fortsätter?

Herr talman! Nej, det är inte rimligt att det fortsätter. Det måste ändå vara så att satsningar vi gör från statlig nivå, oavsett regering, och som syftar till att nå just de elever och skolor som behöver dem mest också når de elever och skolor som behöver dem mest. Vi kan diskutera länge vem som kopierar vem, men jag är väldigt glad att vi nu är överens om att det behövs riktade insatser till just de skolor som behöver dem mest.

Det var för något år sedan som jag tillsammans med Skolledarförbundets ordförande Matz Nilsson föreslog ett uppdrag inom ramen för Samverkan för bästa skola, där man får sluta utvecklingsavtal - Moderaterna använder numera termen "kunskapskontrakt" - med enskilda huvudmän om insatser på enskild skola. Vi beräknar 600 miljoner till det här årligen från och med nästa år, men det är givetvis inte alla pengar som kommer att kunna hanteras genom dessa uppdrag.

Jag tror att det är likadant tänkt med de så kallade kunskapskontrakten, nämligen att man där måste kunna dels hantera de befintliga resurserna i enskild skola, dels ge stöd för att i förekommande fall söka statsbidrag om det finns insatser som ska göras på den enskilda skolan och som det redan finns statsbidrag för. Det här är alltså ett sätt att binda samman insatserna och ge stöd för att säkerställa att pengarna når fram till just de elever och skolor som behöver dem mest.

Vad gäller det som interpellationen i grunden handlade om och som Maria Stockhaus nu tar upp, nämligen vårt system för att säkerställa att de pengar vi anslår för att kunna anställa fler och ge mer tid för lärarna i de yngre årskurserna verkligen leder till detta, har vi kunnat konstatera att det finns inte ett utan tre olika problem med de tidigare statsbidragen. Med "tidigare" menar jag då statsbidrag under ganska lång tid och med olika regeringar.

För det första finns det problem interpellationen berör, det vill säga att vi inte når fram till de skolor och huvudmän som behöver det allra mest. Administration och krav på medfinansiering är två av huvudskälen till att det har blivit så.

För det andra har vi kunnat se att en del regelverk har varit så krångligt utformade att det har lett till mer av regelefterlevnadsmaximering än kvalitetsmaximering. Ägarskapet för det som ska göras har inte legat hos den lokala huvudmannen, utan där har man snarare undrat: Vi behöver göra något annat, så hur kan vi använda den här insatsen till att finansiera detta "något annat" vi behöver göra?

För det tredje, vilket också har konstaterats av Riksrevisionen: När staten har centrerat resurser till en sak har man riskerat att tappa insatser som behöver göras därikring, alltså insatser som är kopplade till den insats som nu är finansierad men som inte täcks av just den finansieringen.

Det är för att säkerställa att vi undviker dessa problem som vi utformar statsbidragsförordningen för pengarna till lågstadiet på ett annat sätt. För det första kräver vi inte omfattande administration, och vi kommer inte att räkna huvuden på samma sätt som i flera andra insatser. Vi har heller inga krav på medfinansiering på det sätt som har skett tidigare. Det är viktigt, inte minst för Nordanstigs kommun.

För det andra säkerställer vi att ägarskapet för insatserna är lokalt. Så länge man kan visa att det rör sig om insatser som gör att lärarna får mer tid med eleverna i de yngre årskurserna kan man finansiera dem med de här pengarna. Ägarskapet för vad som ska göras lämnar vi alltså lokalt, för att det ska understödja det systematiska kvalitetsarbete man har i en huvudman - inte köra över det.

För det tredje: För att säkerställa att det här ses som en helhet där man ser hela rekryteringsutmaningarna ber vi om en beskrivning av det rekryteringsarbete som sker. Alla huvudmän har nämligen en rekryteringsstrategi. Ibland finns den på pränt, och ibland finns den i medvetet arbete - men man har den. Man jobbar med att möta pensionsavgångar eller behörighetsreformerna.

Det gäller även Nordanstigs kommun, och det är dessutom så fiffigt att omfattningen av en rekryteringsstrategi såklart är mycket mindre för en mindre huvudman med färre medarbetare än den är för en stor huvudman med många enheter och många anställda.

Herr talman! Jag tror att vi är överens om att den kritik som finns kring riktade statsbidrag är berättigad. Jag tycker dock fortfarande att det är väldigt viktigt att det leder till en förändring, och jag ser inte att det har lett till några större förändringar efter att kritiken kom. Nu har Skolverket dessutom bekräftat kritiken och har ungefär samma syn som Riksrevisionen.

Det är lätt att vilja mycket och tro att mycket kan lösas genom att man satsar mer pengar, men så är ju inte alltid fallet. De pengar som används till olika former av riktade statsbidrag, vilket fortfarande är en överväldigande majoritet av de pengar regeringen satsar på skolan, skulle kunna bidra till en mycket bättre resultatutveckling om man lade mer pengar på utvecklingskontrakten - eller kunskapskontrakten, som vi väljer att kalla dem.

När Skolinspektionen har varit på besök och lämnat sin rapport ska man enligt våra kunskapskontrakt använda det som grund för att tillsammans med huvudman och rektor ta fram handlingsplanen för vad som behöver göras. Skolinspektionen kan inte ha uppdraget att vara både granskande och stödjande, utan det är rimligt att de granskar och att Skolverket sedan tar över. Då diskuterar man vad som behöver göras specifikt på den skolan och specifikt i den kommunen. Ibland kan det nämligen handla om vad som sker centralt i kommunen också när det gäller att stötta skolorna.

Huvudman och rektor kan få stöd och hjälp med de insatser som har visat sig fungera och vad forskning säger om hur man når bra resultat. Huvudmannen och Skolverket kan sedan komma överens om hur kostnaderna för de olika insatserna ska fördelas. Det handlar ju om att se till att kommunen får hjälp att använda pengarna till att satsa på skolan på ett bra sätt. Efter mina resor runt om i Sverige kan jag konstatera att det nog behövs en del insatser på det området ute i landets kommuner. Det blir en form av riktade bidrag som kommer att gå till dem som verkligen behöver dem bäst och där de verkligen kan göra skillnad för eleverna.

Med tanke på utbildningsministerns höga tonläge när Riksrevisionens rapport kom hade jag förväntat mig en större och snabbare omsvängning när kritiken var så pass massiv som den var.

Herr talman! Av det som Maria Stockhaus här beskriver kan jag inte uppfatta en enda skillnad mellan det som Moderaterna kallar för kunskapskontrakt och det som regeringen har föreslagit, nämligen ett utvecklingsavtal inom ramen för Samverkan för bästa skola.

Om Skolinspektionen kommer med ett utlåtande kan det såklart aktualiseras även av andra händelser, ibland kanske av huvudmannen själv. Då ska man kunna gå in med skolutvecklingsinsatser genom att sluta ett avtal eller en överenskommelse mellan huvudmannen och Skolverket. Det kan gå ned på enskild skolnivå, men det kan också vara en mer övergripande insats som behövs. Vilken insats som behövs avgörs av vad Skolinspektionen har beskrivit eller vad som har beskrivits på andra sätt.

600 miljoner är avsatta för att bygga upp en sådan myndighetsstruktur och för att kunna göra och finansiera extrainsatser. Men inom dessa avtal är det givetvis, precis som Maria Stockhaus beskriver, så att man också reglerar huvudmannens ansvar, vad huvudmannen själv ska finansiera, hur man styr de pengar som bör styras rätt redan inom befintlig ram eller söka från någon annan statlig instans.

Precis som vi konstaterat i de tidigare debatterna - det har ju varit ett par - finns det en rätt lång rad av olika insatser i form av fortbildning, elevhälsa och annat som jag tror att vi alla uppskattar. Vi har varit med och utformat dem på olika sätt och tycker att de är bra. Det går inte att bara rycka undan dem.

Hur skulle statens relation med kommunerna vara om det första som hände efter ett regeringsskifte var att man tog bort de statbidragsförordningar som en del huvudmän använder för att få ut mycket skolutveckling av? Det handlar snarare om att bibehålla, utveckla, förstärka och öppna upp dem för att ägarskapet ska vara lokalt. Men givetvis ska de huvudmän som behöver stöd kunna ansöka om och ta del av ett statsbidrag för till exempel elevhälsa. Om man inom Samverkan för bästa skola och i utvecklingsavtal identifierar att elevhälsan behöver utvecklas är det vettigt att se till att huvudmannen kan ansöka om statsbidraget och reglerar att så ska ske. Det är helt enkelt bättre att sortera på det sättet i ett utvecklingsavtal än att resurser som är särskilt avsatta för extrainsatser inom ramen för Samverkan för bästa skola går till detta.

Det ska också konstateras att den kritik som nu kommer mot de riktade statsbidragen är en kritik som sannolikt bör vävas ihop med de övriga granskningar som sker av den bristande styrkedjan i svensk skola. Det handlar om hur statens insatser ser ut. Det handlar om hur huvudmännen arbetar gentemot sina skolor. Det handlar, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg, om samverkan mellan kommunala huvudmän och fristående huvudmän. Och i slutändan handlar det om vilket stöd rektorer och lärare upplever att de får i sitt arbete för att eleverna ska nå kunskapsmålen.

Jag tror nog inte att Maria Stockhaus och jag i kväll hittar den ultimata utformningen av ett statsbidrag som kommer att lösa styrkedjeproblematiken. Här behövs mer genomgripande strukturella reformer, och dessa tycker jag inte att ett enskilt parti eller ens en regering ska tänka ut på sin kammare. Där måste, precis som OECD efterlyser, professionen ta ägarskapet.

Det är anledningen till att vi har tillsatt en skolkommission som har fritt mandat att föreslå den typen av förändringar i styrkedja och ansvarsfördelning för att stärka likvärdigheten i skolan. Där sitter företrädare för professionen och företrädare för forskningen. De kommer att samverka med Moderaterna och de andra riksdagspartierna i en parlamentarisk referensgrupp.

Herr talman! Självklart kan man inte rycka undan de statsbidrag som finns. Men när det gäller lågstadielöftet är jag inte övertygad om att Nordanstigs kommun eller andra mindre kommuner kommer att känna att det här är något som de kommer att söka, att det är så pass mycket pengar för dem som kommer att göra sådan skillnad att de är beredda att lägga ned allt det arbete som krävs för att ta del av pengarna.

Något som är oerhört märkligt med det här bidraget är också, som det uttryckligen står, att det inte får användas till kompetensutveckling.

För att gå tillbaka till Nordanstig igen kan jag säga att det inte är helt lätt att rekrytera behöriga lärare i Nordanstigs kommun. De växer inte på träd. Dessutom säger OECD att vi inte ska satsa på fler lärare och mindre klasser utan mer på kompetensutveckling hos de lärare vi har. Här behöver fler partier vara självkritiska till hur vi har resonerat tidigare kring de här frågorna.

Förutom att det är krångliga regler för att få ta del av lågstadielöftespengarna har man dessutom exkluderat den insats som OECD rekommenderar, och det är kompetensutveckling. Då finns ju risken att Nordanstigs kommun inte kommer att kunna använda pengarna eftersom det inte finns folk att rekrytera. De skulle behöva jobba med att höja kompetensen hos de lärare de har, men det kan de inte använda de här pengarna till.

Herr talman! Det finns också en problematik med den kritik som har funnits från granskande aktörer mot att det finns statsbidrag som utfärdas till samma saker. Det finns ju redan en del insatser för att stärka kompetensutvecklingen, i huvudsak utformade av den tidigare regeringen och som vi försöker bygga vidare på. Det är anledningen till att den statsbidragsförordningen ser ut på det sättet. Den ger dock ett mycket stort ägarskap till Nordanstigs kommun eller någon annan kommun som vill ta del av statsbidraget i och med att det handlar om att kunna anställa lärare och annan personal som gör att lärarna får mer tid för sitt arbete. Det handlar också om, som det står i statsbidragsförordningen, att kunna göra andra insatser om de leder till att lärarna får mer tid för sina elever. Det ger utrymme för ett stärkt rekryteringsarbete för den enskilda kommunen.

Sedan ska det sägas att jag nog trodde att den här diskussionen lite skulle handla om en fördelning av pengarna med lite större viktning mot dem som behöver pengarna mest. Det största problemet, som inte berörts, är om statsbidraget blir utformat så att en kommun beviljas statsbidrag med en nyckel utifrån hur många elever man har i årskurserna F-3. Där vet vi att förutsättningarna för olika huvudmän är väldigt olika och inte bara beror på hur många elever man har utan också på vilket stöd eleverna behöver och vilka förutsättningar man har.

Vi kräver i dag av kommunerna att de ska ha en socioekonomisk viktning eller annan typ av viktning av de elevpengar som betalas ut lokalt. Men när jag kom till Utbildningsdepartementet kunde jag konstatera att någon sådan nyckel för utbetalning av stöd inte fanns. Inget enda stöd som byggde på en sådan nyckel användes. Därför kunde vi inte heller använda det i det ursprungliga utfärdandet av det här statsbidraget. Jag avser att utveckla just en sådan nyckel för att också statligt stöd ska kunna riktas till dem som behöver det allra mest.

Överläggningen var härmed avslutad.