Interpellationssvar - 2015-05-26

Fru talman! Mathias Sundin har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att komma till rätta med långa handläggningstider av arbetstillstånd för arbetstagare från tredjeland.

Inledningsvis vill jag betona att jag delar Mathias Sundins uppfattning vad gäller vikten av korta handläggningstider i ärenden rörande arbetstillstånd. Snabb handläggning gör det möjligt för svenska arbetsgivare att konkurrera om internationell kompetens på en arbetsmarknad som blir alltmer global.

Regeringen har därför givit Migrationsverket i uppdrag att för 2015 redovisa hur sökandes och arbetsgivares behov gällande skyndsam handläggning har tillgodosetts under året.

En förutsättning för snabb handläggning är förstås att de sökande skickar in kompletta och korrekta underlag.

Migrationsverket har även i uppgift att motverka missbruk av systemet. Det är därför viktigt att det finns en balans mellan behovet av skyndsam handläggning och behovet av att motverka missbruk.

Migrationsverket har för närvarande ett certifieringssystem för de arbetsgivare som i regel gör rätt i ansökningsprocessen, det vill säga har kompletta ansökningar med anställningsvillkor som kan ligga till grund för arbetstillstånd.

Migrationsverket bedriver samtidigt ett omfattande utvecklingsarbete som bland annat innebär en fullständig digitalisering av handläggningen. På sikt kommer detta arbete att leda till kortare och mer förutsägbara handläggningstider för alla arbetsgivare och sökande, bland annat genom att det blir lättare att göra rätt vid ansökan.

Slutligen skulle jag vilja kommentera de siffror som Mathias Sundin redogör för och som enligt min uppfattning ger en missvisande bild. Enligt den senaste statistiken från Migrationsverket är handläggningstiden för arbetstillstånd för certifierade arbetsgivare i genomsnitt en vecka. För övriga arbetsgivare vars ansökningar är kompletta och inkommer digitalt är handläggningstiden i genomsnitt drygt två veckor. Längre handläggningstider beror oftast på inkompletta ansökningar. Handläggningstiden kan också bli längre om arbetstillståndet avser branscher där det krävs särskilda utredningsåtgärder för att motverka missbruk och utnyttjande.

Det är viktigt att Sverige kan attrahera den kompetens som behövs. Regeringen följer dessa frågor noga, men med anledning av Migrationsverkets pågående utvecklingsarbete ser jag för närvarande inte någon anledning att vidta ytterligare åtgärder i den här frågan.

Fru talman! Jag skrev den här interpellationen efter det att techsajten Breakit uppmärksammade dessa långa handläggningstider när de intervjuade flera företagare.

Breakit visar på den exceptionella framgång som Sverige har haft de senaste åren vad gäller startup-företag inom internetområdet: Nu behövs det sajter som rapporterar om enbart dessa företag och det som händer där.

Vi har i Sverige fem så kallade unicorns, enhörningar, det vill säga bolag som har nått en värdering på minst 1 miljard dollar. Vi har också ett stort antal växande företag. Det gäller verkligen att se till att de här företagen inte hämmas av myndigheters senfärdighet eller regler som ligger i vägen för att de ska kunna rekrytera rätt personal.

Det är just det som är problemet här: Man har haft svårt att rekrytera rätt personal utanför EU. Det finns bland annat ett system där det har visat sig att rika bolag eller i alla fall bolag som har råd att satsa pengar på detta kan så att säga köpa sig före i kön. Det är de här certifierade företagen. De större företagen och enhörningarna har råd med detta. Man kan ifrågasätta systemet ändå, men det missgynnar framför allt de mindre bolagen, som har ännu större behov av den här personalen och av att kunna lägga ut de 10 000-15 000 kronor som krävs för att kunna rekrytera en person på det här sättet.

I artiklarna beskrivs några av de här företagens vardag. Anna Fredrixon, som är HR-chef på Truecaller, förmodligen en av de blivande enhörningarna här i Sverige, beskriver Migrationsverket som "en enorm bromskloss". Truecaller skulle rekrytera en teknikchef, och då ville Migrationsverket ha en årsredovisning innan bokslutet blivit klart och papperskopior på annonser som redan skickats in digitalt. Hon säger att det är svårt att förutse vad Migrationsverket vill ha.

Ett annat exempel är Fyndiq, ett av de här snabbväxande lite mindre bolagen. Man skulle anställa en person från Kina men upptäckte att inga handläggare på Migrationsverket talade i telefon - i alla fall inte med Fyndiq - så att man den vägen kunde ta reda på vad som krävs för att skicka in rätt information. Man fick mejla och skicka brev, men man fick nästan ingen återkoppling. Framför allt hade man svårt att bedöma tiden så att man kunde säga till personen man skulle rekrytera hur lång tid det skulle ta. Det tog 18 månader, och personen sökte och fick jobb i ett annat land i stället.

Morgan Johansson pekar på att man ofta fyller i felaktig information. Det här är alltså personer som klarar av att bygga mångmiljonbolag i flera länder, mångmiljardbolag i flera länder, räknat i både kronor och dollar. Men de klarar alltså inte av att göra rätt för att få ett arbetstillstånd. Är det då företagarna som är problemet, eller är det processen hos Migrationsverket som är problemet?

Fru talman! För det första: Mathias Sundin påstår att det är möjligt att köpa sig före i någon kö. Det är inte sant. Det är inte möjligt att köpa sig före i någon kö.

Det kanske är certifieringen som Mathias Sundin syftar på. Det är den ordning som tillskapades för några år sedan, 2012, för att se till att ansökningarna skulle vara kompletta.

Om man har kompletta ansökningar tar det, som jag säger i mitt interpellationssvar, en vecka eller kanske två veckor att få det här avklarat. Men om man inte har det - om man till exempel inte bifogar ett utlåtande från facket, vilket är en av orsakerna till att många av de här ansökningarna inte är kompletta - tar det längre tid. Om man är verksam i en bransch där det förekommer mycket missbruk, fusk och fiffel och det därför måste göras en särskild utredning, då tar det också längre tid.

Det var den borgerliga regeringen som införde det certifieringssystem som Mathias Sundin är så kritisk mot. Det var alltså hans egna partikamrater. Varför införde den borgerliga regeringen certifieringssystemet? Jo, för att handläggningstiderna på Migrationsverket ökade kraftigt under den tiden. Från 2010 till 2013 fördubblades den genomsnittliga handläggningstiden från ungefär 44 dagar till 98 dagar. Därför införde den dåvarande borgerliga regeringen detta certifieringssystem.

Från och med 2014 sker det inga fler certifieringar av företag. I stället har vi gått över till att försöka utveckla verksamheten genom fullständig digitalisering. Vi ska se till att både ansökan och hantering sker digitalt. Det är mycket bättre och lättare.

Mathias Sundin talar om att det tar lång tid. Ibland måste man kontrollera vad det är för företag man har att göra med. Mathias Sundin har sina exempel, men jag har mina exempel på företag som man måste gå igenom för att se om det är seriös verksamhet.

Det räcker att läsa den pågående artikelserien i Dagens Nyheter för att se att det finns arbetsgivare som är fullständigt skrupelfria. De kan tänka sig att utnyttja människor på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss på svensk arbetsmarknad.

Resultatet av åtta år med borgerlig regering är att arbetsmarknaden har stöpts om så att folk kan utnyttjas på detta sätt.

Myndigheterna har ett ansvar för att de människor som kommer hit för att jobba hamnar i en verksamhet där de får betalt för det de gör. Myndigheterna har ett ansvar för att det är en seriös verksamhet och att arbetsgivaren är seriös. Därför finns det ett speciellt utredningsuppdrag vid misstanke om fusk och fiffel, och det drar ibland ut på tiden. Men har man ordning och reda på papperen, kompletta ansökningar och är seriös, då ska det gå igenom på några veckor.

Mathias Sundin måste förstå att det finns ett reellt behov av att ha kontroll av verksamheterna.

Fru talman! Att man kan betala 10 000-15 000 kronor till ett av dessa företag och därmed få det mycket snabbare kallar jag att köpa sig före i kön. Jag tycker att alla ska ha denna snabbhet.

Morgan Johansson ägnar nästan hela sitt inlägg åt att tala om den borgerliga regeringen. Det kan man ju göra när man inte vill vidta några åtgärder själv. Jag ställde frågan till Morgan Johansson vad han vill göra åt detta. Det han vill göra åt det är uppenbarligen att tala om den borgerliga regeringen. Då kan Morgan Johansson göra det i sådana fall, men jag tycker att Morgan Johansson i stället borde se till att processen fungerar smidigare.

Morgan Johansson säger att företagen ska ha ordning och reda på papperen. Ja, självklart, men man måste ändå fråga sig vad det är man kräver att dessa företag ska lämna in.

Morgan Johansson säger att det tar en vecka med snabbspåret och ett par veckor utan snabbspåret där man köper sig förbi kön, eller vad vi nu vill kalla det. Men man kan inte börja mäta tiden först när ansökan är inlämnad. Det är fem steg som ska klaras av innan ansökan lämnas in.

Steg ett är att man ska annonsera i minst tio dagar så att det går ut i hela Europeiska unionen. Steg två är att man ska logga in på Migrationsverket, skapa ett anställningserbjudande och fylla i en mängd uppgifter, rätt koder och så vidare. Steg tre är att skicka det till rätt facklig organisation och få ett svar - det är alltså något man inte kontrollerar själv. Steg fyra är att skanna in eller fotografera det - känns modernt - och skicka det till Migrationsverket.

Har man en nystartad verksamhet som funnits i mindre än ett år ska man visa att man kan betala lön i minst tre månader. Man ska skicka med bankuppgifter, balansuppgifter, resultatrapporter, avtal, skatteutdrag, kontoutdrag och så vidare.

Steg fem är att den ansökande personen också ska fylla i ett antal uppgifter.

Sedan görs ansökan. Därifrån börjar tiden ticka som migrationsministern pekar på.

Det är som om ett e-handelsföretag skulle mäta effektiviteten i verksamheten efter hur lång tid det tar att skicka varan till kunden efter att denne har gjort sin beställning och inte alls bry sig om hur krångligt det är att beställa varan. Båda delarna är avgörande.

Om vi överför detta på ansökningsprocessen är så att säga beställningsdelen oerhört krångligt reglerad.

Mina exempel faller inte under de särskilda branscherna, så de har inte de kraven på sig.

Företagen vittnar om ständigt ändrade besked i kontakterna och att det är svårt att förstå vad man exakt ska göra.

Flera av bolagen jobbar enligt konceptet lean startup, det vill säga att man ska strömlinjeforma sitt företag och processerna i företaget för kunderna för att hitta product market fit. Det skulle inte skada om Morgan Johansson och Migrationsverket jobbade enligt lean startup.

Fru talman! Vad vill jag göra åt det? Det säger jag i mitt interpellationssvar. Jag säger att vi måste digitalisera hela handläggningen. Mathias Sundin tog själv upp skanning och sådant. En digitalisering av handläggningen, både inlämning och processen därefter, tror jag kommer att snabba på behandlingen.

Jag tog upp den borgerliga regeringen för att Mathias Sundins interpellation handlar om certifieringssystemet. Jag pekade på att den borgerliga regeringen införde certifieringssystemet för att handläggningstiderna ökade dramatiskt. Det var ett misslyckande.

Men från och med 2014 certifieras inte längre några företag. I stället försöker vi förbättra de administrativa rutinerna genom en fullständig digitalisering, vilket jag tror kommer att få stor betydelse.

Mathias Sundin har säkert exempel på företag där det borde ha gått snabbare. De flesta fall hanteras inom några veckor, men i de fall där det drar ut på tiden misstänks fusk, fiffel och oseriösa aktörer. Då måste Migrationsverket göra en djupare kontroll.

Mathias Sundin nämnde lite i förbifarten att företagen måste bifoga bankuppgifter, avtal och annat. Vill han stryka det? Ska företagen inte längre behöva visa att de är seriösa? Är det den delen av behandlingen han tycker är överdriven? Då hamnar vi i att fler och fler arbetstagare som kommer från andra länder utnyttjas och exploateras. Därför måste myndigheterna ha möjlighet att granska dessa branscher och varje enskild arbetsgivare så att man kan se att de är seriösa.

Det är viktigt för att människor inte ska exploateras men också i förhållande till andra arbetsgivare så att en oseriös verksamhet inte kan konkurrera ut de arbetsgivare som vill sköta allt rätt. Mathias Sundin måste förstå att det kravet behövs.

Fru talman! S-perspektivet på företagare är fascinerande. Utgångsläget är att företagare är skumma och vill utnyttja folk. De exempel som jag har tagit upp är personer som ska flytta hit och som tjänar kanske 100 000 kronor i månaden, betalar 60 000 kronor i skatt och bidrar till våra framtida jobb. Att de misstänkliggörs i denna debatt är märkligt.

Det får mig att tänka på en historia om en man som skulle köpa en bil i Östeuropa, en Trabant. Han fyllde i alla ansökningspapper och lämnade in dem på kontoret. De stämplade allt, och han fick svaret att han skulle få sin Trabant om 13 år.

Mannen tackade och frågade: Vilket datum får jag bilen? Handläggaren kliade sig lite i huvudet och sa: Bilen kommer om 13 år, och du undrar vilket datum som bilen ska komma. Ja, svarade mannen. Handläggaren sa: Vänta, ska jag se. Han gick in på det bakre kontoret, och efter ett tag kom han ut och sa: Den 24 april om 13 år kommer bilen.

Är det på förmiddagen eller eftermiddagen, frågade mannen. Handläggaren sa: Frågar du mig om din bil som kommer om 13 år kommer på förmiddagen eller eftermiddagen? Ja, sa mannen, rörmokaren kommer på eftermiddagen, så jag skulle vilja passa in det.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på den historien, men det gjorde jag just nu i alla fall.

Fru talman! Utgångspunkten är naturligtvis aldrig att alla är skumma. Så är det inte. Men utgångspunkten är att man måste ha något slags kontroll över sin verksamhet. Annars riskerar det att leda till den typ av missbruk som jag pekar på.

Det är kanske ett bekymmer som har funnits under de senaste åtta åren. Den tidigare regeringen släppte lös en rad system som har kunnat missbrukas. Vi har sett det på Arbetsförmedlingens område, där olika ersättningssystem har missbrukats. Även ROT- och RUT-systemen har missbrukats rätt radikalt. Det är ganska enkelt att fuska inom dessa system.

Det finns ibland en övertro på att alla alltid gör rätt. Det är precis när det finns en sådan övertro som vi hamnar i situationer där människor exploateras därför att man inte har kontroll eller ett sådant sätt att se på det.

Det är klart att vi ska göra allt vi kan för att underlätta för de företag som är seriösa och som vill kunna rekrytera arbetskraft utifrån. Det är bland annat därför jag säger: Låt oss nu jobba med de administrativa delarna. Se till att digitalisera hela processen så att vi kan snabba på handläggningstiderna.

Jag tänker dock inte göra avkall på själva kontrollverksamheten, för då hamnar vi nog i allt större bekymmer.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Maria Malmer Stenergard har frågat finansmarknads- och konsumentministern på vilka fakta som han baserar sitt påstående att snabblånen har ökat, om han gjort övervägandet att det redan nu går att utvärdera effekterna av de senast genomförda regeländringarna, trots att snabblåneföretagen hade fram till årsskiftet på sig att söka tillstånd, och hur han ser på snabblånens roll i överskuldsättningen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Snabblån har funnits på den svenska kreditmarknaden sedan 2006. Det är en låneform som kännetecknas av sin lättillgänglighet och att det är fråga om relativt små belopp som lånas ut under en kort tid.

De konsumenter som ansöker om snabblån har ofta en låg inkomst och andra lån som de redan har svårt att betala. För dessa konsumenter riskerar snabblånen att bli en inkörsport till allt djupare överskuldsättning. Snabblånen spelar därför en viktig roll i överskuldsättningen som samhällsproblem.

Sedan 2007 har Kronofogdemyndigheten fört statistik på hur många ansökningar om betalningsföreläggande som har sin grund i obetalda snabblån.

Kronofogdemyndigheten definierade ursprungligen ett snabblån som en kredit på mellan 500 och 4 000 kronor med en löptid på upp till tolv månader. Från och med 2014 ändrade myndigheten definitionen, och ett snabblån kan numera avse belopp på upp till 15 000 kronor. Justeringen gjordes mot bakgrund av att det i dag erbjuds snabblån med större kreditbelopp.

Statistiken visar att antalet ansökningar har ökat med 94 procent mellan 2007 och 2013 och att ökningen det senaste året varit 15 procent. Antalet ansökningar uppgår nu till fler än 56 000, vilket är den högsta siffra som myndigheten någonsin har redovisat.

Det är förstås svårt att säga hur Kronofogdemyndighetens ändrade definition har påverkat statistiken över antalet obetalda snabblån. Det viktiga är dock att siffrorna tydligt visar att det finns ett stort antal personer som beviljas snabblån som de inte har råd med.

Situationen blir inte bättre av att det fortfarande kommer signaler om brister i flera av snabblåneföretagens kreditprövningar. Bristerna är så pass allvarliga att Konsumentverket till och med har förbjudit ett snabblåneföretag att lämna krediter till konsumenter. Någonting måste göras för att få stopp på denna vårdslösa kreditgivning.

För några veckor sedan tillsatte därför regeringen en utredning som ska föreslå effektiva åtgärder för att åstadkomma en mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter och komma till rätta med problem på snabblånemarknaden.

En självklar del i utredningens uppdrag är att följa upp vilken effekt redan vidtagna åtgärder har haft. Utredningen kommer då att kunna följa utvecklingen under de kommande ett och ett halvt åren. Jag ser fram emot att få ta del av utredningens uppföljning och förslag på åtgärder.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är angeläget med långtgående insatser för att minska och förebygga överskuldsättning. Där är vi rörande överens.

Men när man bestämmer sig för vilka åtgärder man ska prioritera från politiskt håll är det viktigt att valen är väl underbyggda och att man gör insatser där de kan tänkas göra störst nytta.

Alliansen genomförde en rad förändringar för att stärka konsumenternas ställning på snabblånemarknaden. En sådan är att långivarna nu behöver tillstånd av Finansinspektionen, som tillsammans med Konsumentverket utövar tillsynen över företagen.

Det nya regelverket träder i kraft den 1 juli 2014, men företagen hade fram till årsskiftet 2014/2015 på sig att söka tillstånd. Reglerna började alltså i realiteten att gälla för mindre än fem månader sedan.

Trots detta tillsatte regeringen nyligen en utredning som har till uppgift att ta fram förslag på ytterligare regleringar av snabblånemarknaden. Detta skedde trots att regeringen själv i sina direktiv skriver att det är för tidigt att utvärdera vilken effekt de nyligen genomförda regeländringarna haft.

Vid en offentlig utfrågning om konsumentkrediter i civilutskottet tidigare i år framhöll både Finansinspektionen och Kronofogdemyndigheten att det är för tidigt att utvärdera effekten av de nya reglerna.

Det är detta som jag inte riktigt får ihop, och jag blir inte klokare av att ministern menar att reglerna på något sätt ska utvärderas parallellt med att man utreder nya regler. Jag tycker att det är en något märklig ordning.

Det rimliga måste väl ändå vara att man först avvaktar och ser vilka effekter nya bestämmelser har fått innan man bestämmer sig för att de måste ändras.

Dessutom vidgår Morgan Johansson i sitt svar att reglerna har gjort nytta eftersom han påpekar att Konsumentverket har hunnit stoppa kreditgivningen hos ett snabblåneföretag. Det betyder ju att kontrollen slår till och att den faktiskt har effekt.

Fru talman! Detta är egentligen inte min främsta invändning. Jag är nämligen rädd att man inte använder sin politiska makt där den gör störst nytta. Snabblånen står för ungefär 1 procent av den totala blankoutlåningen. Det tror jag är viktigt att ha i åtanke när man debatterar överskuldsättningsfrågan.

När jag inte sitter i riksdagen jobbar jag som kronofogde. Min erfarenhet säger mig att snabblånen normalt sett inte är orsaken till överskuldsättning. Den vanligaste orsaken till att människor blir överskuldsatta är oförutsedda händelser som skilsmässa, dödsfall i familjen, arbetslöshet eller kanske konkurs.

Hur kan vi få människor att bygga upp lite större skyddsbarriärer för att klara den typen av händelser? Hur rustar vi människor med större kunskap i exempelvis privatekonomi?

Att ta sig an de frågorna, fru talman, skulle vara att verkligen ta politiskt ansvar. Därför vill jag fråga ministern: Vilka övriga åtgärder utöver åtgärderna mot snabblåneföretagen avser regeringen att vidta för att minska överskuldsättningen i samhället?

Fru talman! Jag är ganska överraskad över interpellationen, för det vi gör nu är precis vad riksdagen sagt åt oss att göra.

Det finns ett aktuellt tillkännagivande från civilutskottet som lyder: "Regeringen bör göra en uppföljning av om den lagstiftning som införts för att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning och minska de negativa följderna av snabblån har fått avsedd effekt." Det är en del av en utredning.

Ännu mer överraskad blir jag när jag ser att tillkännagivandet baseras på en motion från Moderaterna. De skriver också att "regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag på en strategi för att motverka överskuldsättning" och därefter att vi "bör följa upp den lagstiftning som nu finns".

Ytterligare överraskad blir man när man läser vem som har skrivit under motionen - Maria Malmer Stenergard.

Det vi nu gör i regeringen är precis det som riksdagen har sagt att vi ska göra. Det är dessutom baserat på ett tillkännagivande som Maria Malmer Stenergard har varit med om att driva igenom.

Jag tycker att det är ett stort bekymmer att betalningsförelägganden som har anknytning till sms- eller snabblån ökar kraftigt - det handlar om ett all-time-high.

Maria Malmer Stenergard säger att det bara är 1 procent av blankolånen. Ja, men det är 5 procent av betalningsföreläggandena. Det är en kraftig överrepresentation när det gäller den delen.

Det var en fördubbling av antalet betalningsförelägganden från 2007 till 2013. Det var 56 000 förra året, 2014, vilket är all-time-high, som jag redovisar i interpellationssvaret. Det tycker jag är ett allvarligt problem. Jag tror att även Maria Malmer Stenergard tycker att det är ett allvarligt problem. Men det låter i hennes interpellation som att hon egentligen vill spela ned det och menar att det inte har någon större betydelse.

Min uppfattning är att den förra regeringens åtgärder var otillräckliga. I vart fall blev det inte broms på den utveckling som vi har sett hittills. Ökningen 2014 är 15 procent. Gör vi inget nu kommer det en ytterligare ökning nästa år och året efter en ytterligare ökning.

Det handlar om att sätta in verkningsfulla åtgärder, inte bara något slags kosmetika. Det är vad utredningen syftar till. Där tittar man på åtgärder som biter, som räntetak och kostnadstak - det ska finnas en gräns för hur mycket av det totala lånet som man måste betala tillbaka inklusive ränta och andra avgifter - och civilrättslig sanktion riktad mot de kreditgivare som är oseriösa. Det finns ett antal konkreta förslag som utredaren har i uppdrag att följa upp. Det är viktigt att vi får stopp på detta och att vi stannar upp på den här marknaden.

Sedan har naturligtvis Maria Malmer Stenergard en poäng i att det inte räcker. Det är åtgärder i andra delar av det politiska fältet som behövs. Till exempel ska man, om man blir arbetslös, inte samtidigt behöva bli utfattig. Om man blir sjuk ska man inte samtidigt behöva bli utfattig. Då krävs det en arbetslöshetsförsäkring som är stark. Då krävs det en sjukförsäkring som är stark.

Det var ett bekymmer under den förra borgerliga perioden att man gjorde allt för att slita sönder våra trygghetssystem. Det kommer att vara oerhört viktigt för oss som regering att också försöka reparera de trygghetssystem som den förra, borgerliga, regeringen underminerade.

Fru talman! Stig Henriksson har frågat klimat- och miljöminister samt vice statsminister Åsa Romson:

Är det ministerns uppfattning att Arctic Challenge Exercise inte medför negativa konsekvenser för klimat och miljö i det berörda området?

Är det ministerns uppfattning att Sveriges värdlandsavtal med Nato inte innebär fler och större övningar i Sverige, med åtföljande negativ miljöpåverkan?

Avser ministern att vidta några åtgärder för att regeringen ska lämna förslag för att helt stoppa eller begränsa skadorna av denna världens största flygövning, som påverkar en tredjedel av Sveriges territorium?

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den svenska fjällvärlden och de stora skogsområdena representerar ett mycket stort naturvärde. Jag är väl medveten om att den militära övningsverksamheten i norra Sverige från tid till annan påverkar djur- och naturlivet och de människor som lever och arbetar där. Försvarsmakten har under övningen, precis som under alla dagar under året, att följa kraven i miljöbalken. Hänsyn kommer under övningen att tas till såväl djur- som naturliv samt även till människors hälsa och säkerhet. Området i norra Norden utgör sammantaget ett mycket stort övningsområde som är glest befolkat och med lite civil luftfart, vilket gör området lämpligt för större övningar. Det är avgörande för Försvarsmaktens övningsverksamhet att övning kan genomföras i olika typer av terräng och under olika omständigheter. Inga svenska skjutövningsområden kommer att användas under övningen.

Mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde är en av de viktigaste försvarspolitiska frågorna nu att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Arctic Challenge Exercise är en utveckling av tidigare flygövningar i området och genomförs nu för andra gången. Det är inte en Natoövning. Sverige, Finland och Norge arrangerar övningen, och Norge är övningsledare 2015. Samarbetet med och möjligheten att samöva med Natoländer är avgörande för att utveckla interoperabiliteten i närområdet och höja Försvarsmaktens förmåga. Därtill visar vi att Sverige är med och tar ansvar för säkerheten i närområdet. Övningen är att anse som viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Omvärldsutvecklingen, inte avtal med Nato om värdlandsstöd, medför ett större behov av att upprätthålla förmågan att värna vårt territorium och därmed av att öva, även med andra länder. Värdlandsavtalet är en viktig komponent i arbetet med att förenkla övningssamarbetet och skapa förutsättningar för att kunna omsätta den solidariska säkerhetspolitiken i handling. Avtalet i sig innebär inte fler eller större övningar, och det är fortsatt Sverige som fattar beslut om vem som bjuds in för verksamhet på vårt territorium.

Arctic Challenge Exercise är en övning som höjer krigsdugligheten i krigsförbanden och som ökar interoperabiliteten med våra partner. Övningens storlek och breda deltagande är positivt, då det ger möjlighet att öva realistiska hotscenarier med olika flygplanstyper. Jag välkomnar därför övningen. Försvarsmakten kommer inom ramen för detta uppdrag, liksom all verksamhet som genomförs, att följa kraven i miljöbalken.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är klart att jag har många synpunkter på detta med stora och frekventa mångnationsövningar över svenskt territorium. Men då interpellationen primärt rör miljökonsekvenser ska jag i huvudsak hålla mig till dem.

Jag noterar det som jag uppfattar som en motsägelse i ministerns svar. Å ena sidan medges det att det finns ett ökande behov av att öva krig med andra länder och att värdlandsavtalet är "en viktig komponent i arbetet med att förenkla övningssamarbetet". Å andra sidan säger försvarsministern att avtalet i sig inte innebär fler eller större övningar.

Det är kanske semantiskt korrekt att avtalet i sig inte medför det. Men oavsett om värdlandsavtalet är hönan eller ägget är slutsatsen ändå, som jag förstår det, att det kommer att bli fler övningar. Utlovar vi största möjliga stöd till Natos verksamhet lär det ändå betyda någonting.

Apropå semantik kan jag inte låta bli att som norrbottning säga att om man vill ha en Arctic Challenge uppe i Norrbotten är kanske denna årstid inte den lämpligaste, då myggen i princip är den värsta fienden vad gäller en arktisk utmaning. Men det är en parentes.

Det är riktigt att detta inte är en Natoövning. Men en majoritet, till och med en kvalificerad majoritet, av de deltagande länderna är medlemmar i Nato. Det är därför lite svårt att helt komma runt det.

Jag har ställt några konkreta frågor som jag menar fortfarande väntar på svar, eller också har jag inte riktigt förstått svaret. Vi får väl klargöra det i debatten.

Den första frågan är: Vilka är de förväntade miljökonsekvenserna avseende buller, utsläpp och inverkan på djurliv?

Chefen för F 21, Carl-Johan Edström, säger följande: Vissa moment kommer att ske på lägre höjd. Då kommer det att bullra lite.

Jag har sett filmer från andra övningar som visar vad det konkret betyder för människor och djur. Jo, det bullrar lite. Vilka är alltså de miljökonsekvenser jag har frågat efter?

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för möjligheten att debattera den här viktiga övningen uppe i norr - det vackra norr, som jag kommer ifrån. Jag har alltid hållit Norrland väldigt mycket om ryggen; jag tycker att det är en härlig del av Sverige som jag önskar att fler fick ta del av. Även myggen tycker jag stundtals är härliga, men det finns ju botemedel mot dem numera.

Jag tänker på den påverkan på miljön som sker. Alternativet för oss - för vi är väl alla överens om att vi behöver den här typen av övningar - är ju att vi åker iväg någon annanstans och gör övningen. Vi kanske åker tillsammans till USA, eller möjligtvis kan man åtminstone leka med tanken att åka någonstans i Europa. Flygutrymmet i Europa är dock oerhört begränsat, och därför är det en möjlighet för oss att göra övningen här. När jag träffade en man som flög för Finland sa han också att de sparar mycket bränsle genom att kunna vara på nära håll, i Sverige, jämfört med om de skulle skicka över sina flygplan till USA. Den fördelen finns alltså också för oss som håller till i den här delen av världen.

Syftet med övningen är dock att vi, i det försämrade säkerhetsläge som nu råder i vårt närområde, ska stärka säkerheten i vår region. Vi måste på något vis höja tröskeln så att vi kan visa att dessa militära incidenter inte får inträffa här. Vi måste göra allt som står i vår makt för att träna tillsammans med andra, och vi ska vara tacksamma för att vi har den möjligheten och för att flera länder vill komma till oss. De ser möjligheten att göra saker här, tillsammans med oss, så att vi kan bli många.

Vi ska ju inte använda några skjutfält den här gången, och jag tycker att det är bra att vi debatterar frågan nu. Jag har nämligen sett att man i medierna blandar ihop övningar som sker samtidigt. Just i den här övningen kommer vi inte att använda skjutfält, utan man flyger i de högre fälten. Jag vet också att många av oss från försvarsutskottet kommer att åka upp nu på måndag och tisdag, och jag tror att Stig Henriksson kommer att följa med för att se hur det här går till. Det är en mycket större övning än vi i vårt land kanske tidigare har deltagit i på det här sättet.

Jag är alltså mycket tacksam för att vi får lyssna till debattörerna här och dessutom för att vi har möjlighet att resa upp och se detta med egna ögon. Då kan vi ställa de frågor vi känner att vi behöver ställa om vad fördelarna med att vara just här i Sverige var.

Fru talman! Det finns två delar i den här debatten. Dels finns det en säkerhetspolitisk dimension, dels finns den dimension av miljökonsekvenser Stig Henriksson för in.

Om jag börjar med miljökonsekvenserna vill jag bara understryka att Försvarsmakten för en fortlöpande dialog med Samernas Riksförbund när det gäller större övningar. Kravbilden är självklart att vi förutsätter att man följer det som sägs i miljöbalken och att man inte gör några avsteg från de regelverk som gäller för den här typen av övningar.

Jag kan också konstatera att övningen kommer att genomföras på hög höjd och att inga svenska skjutområden kommer att användas. Man måste även bedöma det faktum att detta är ett område som lämpar sig för den här typen av övningar utifrån att det är lite civil flygtrafik i området. Det menar jag är en plusfaktor i sammanhanget.

De regler som gäller, som miljöbalken och andra regelverk i sammanhanget, förväntar vi oss alltså att man följer. Jag är också övertygad om att man kommer att göra det.

Sedan kan man föra in olika typer av dimensioner i en debatt som ytterst handlar om Sveriges säkerhetspolitik, för att möjligen kasta lite grus i det maskineriet. Då vill jag bestämt säga att det är regeringens tydliga uppfattning att den här typen av övningar ska genomföras både nu och i framtiden. Det är oerhört nödvändigt att i det säkerhetspolitiska läge som råder samverka med andra länder och visa att vi på det sättet kan få fram en militär förmåga som blir tydlig och en bra signal till omvärlden.

Nu ska vi också rent sakligt konstatera att det som ligger till grund för övningen är ett scenario som utgår från ett FN-mandat och en krishanteringsoperation. När det här beskrivs i olika sammanhang tycker jag alltså att man ger en bild som inte stämmer med de intentioner som finns i de scenarier övningsledningen har dragit upp i sammanhanget.

Vi genomför ungefär 40 övningar per år på Nordkalotten inom ramen för Cross Border Training. Jag har uppfattat att det är någonting det finns en bred uppslutning bakom och att man i samtliga länder känner en viss stolthet över att vi kan formera oss på det sättet. Övningen utgår från F 21 i Luleå, Bodö flygbas och Örland flygbas i Norge samt Lapplands flygflottilj i Rovaniemi, och den är egentligen en utveckling av det tänkande som Cross Border Training-operationerna präglas av.

Vi måste alltså på olika sätt agera i den omvärld vi lever i nu. Jag vill också läsa ur den inriktningsproposition vi nu lägger fram: Deltagande i multinationella gemensamma operationer ställer krav på interoperabilitet med andra länder och organisationer inom samtliga stridskrafter. Det förutsätter att Sverige även fortsättningsvis kan delta i kvalificerade gemensamma övningar tillsammans med andra aktörer. Utvecklingen av övningar tillsammans med andra länder bör i första hand ha sin grund i samarbetet med de nordiska och baltiska staterna samt Nato och USA för att utveckla interoperabiliteten och övningsverksamheten i närområdet.

Att vi ska bedriva den här typen av verksamhet menar jag alltså är förankrat i fem partier i riksdagen. Vi har en ungefär 75-procentig majoritet bland riksdagens partier. Det kommer också att bli ytterligare en övning framöver. Den heter Baltops och är en marin övning. Det är nog alltså så att vi i det förändrade omvärldsläge vi ser kommer att vara aktiva när det gäller övningsverksamhet, och det är någonting jag står bakom.

Fru talman! Jag förstår att man gärna vill göra det här till en säkerhetspolitisk debatt. Det är inte orimligt med tanke på ämnet i sig.

Jag känner dock lite grann att det nog är min sak att föra i den här dansen. Jag har ställt miljörelaterade frågor och kommer därför att uppehålla mig vid dem. Jag har gärna en säkerhetspolitisk debatt om självklarheten i att vi måste öva och att det naturligtvis finns en konflikt mellan att öva hemma och att öva borta. Sedan kan vi diskutera andra saker, som huruvida det här verkar sänka spänningsnivån i vårt närområde och så vidare, men nu är jag som sagt inne på miljökonsekvenserna.

Jag tycker att det är bra att man för en fortlöpande dialog, och jag tror att man från Försvarsmaktens sida har ansträngt sig på den punkten - med information till och med på meänkieli, vilket uppskattas särskilt av mig som är född i det språkområdet.

Ministern säger att man förväntar sig att miljöbalken följs. Anledningen till att jag blev intresserad av det här med miljökonsekvensbeskrivning var att jag var lite osäker på om det här behöver göras, om det ska göras och så vidare. Jag tittade på Naturvårdsverkets riktlinjer, och där står det: "En verksamhetsutövare som vill ha tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet enligt vissa bestämmelser i miljöbalken ska bedöma miljökonsekvenserna och sammanställa en miljökonsekvensbeskrivning. Verksamhetsutövaren ska också göra uppgifter om projekt offentliga och skapa möjlighet för samråd."

Nå, då tänkte jag att jag skulle kontakta Försvarsmakten för att fråga om detta är gjort och om jag kan få ta del av miljökonsekvensbeskrivningen, så att jag inte träter i oträngt mål här. Jag fick då tillbaka en mejlkonversation där en handläggare frågade om det verkligen var en begäran om en allmän handling, varpå jag fick svar från en major som skrev: Hej Stig, du bör gå via RUT! Det är kanske inte riktigt så Naturvårdsverket anser att man ska hantera en miljökonsekvensbeskrivning - om det nu finns någon. Jag vet inte. Detta tycker jag alltså lite grann strider mot den öppenhet och dialog man strävar efter på många andra håll.

Jag är själv född och uppvuxen i Norrbotten. Jag åker dit i slutet av veckan och kommer även att delta i en del av övningarna i Luleå. Jag både förstår och delar den ilska som många där känner över att, återigen, bli behandlade som lite av en koloni inom landets gränser. En stor flygövning över en tredjedel av landets yta under den kanske känsligaste årstiden är inte helt lättsmält.

Hela Sverige har haft en ofantlig nytta av skogen, malmen och vattenkraften. Men i den allmänna debatten kan man ibland tro att rikedomarna har flödat åt det andra hållet.

Visst är det, som försvarsministern påpekar, glest befolkat. Och det har blivit allt glesare eftersom naturrikedomarna inte generar arbetstillfällen på samma sätt som förr. Men det finns människor kvar i både Norrbotten och Västerbotten. De, precis som djurlivet, måste visas respekt. Att göra en tredjedel av Sverige till övningsområde känns inte som ett prov på det.

Sverige borde inte och ska inte vara till salu.

Fru talman! Jag har självklart förstått att det här handlar om miljön. Och den är mycket viktig. Men alternativet till att inte öva i Sverige är att öva i ett annat land; vad jag har förstått är vi överens om att övningar behövs. Det betyder då att vi ska frakta våra flygplan över Atlanten, till USA, eller om möjligt söderut. Det är då bekymren kommer. Det kostar nämligen också på för miljön, även om det kanske blir på ett annat ställe.

Jag tror att om vi kan ha de här övningarna i norra delen av Sverige, kanske vartannat år - det finns en förhoppning om att det ska bli på det sättet - skulle vi ändå kunna få en ganska hyfsad miljöprövning av det här. Det skulle vara gott även för Norrland.

Det är klart att om man bor uppe i Norrland och känner att man har vidderna alldeles för sig själv, är det en njutning i sig. Men det här är en kort period. Under en fjortondagarsperiod övar man tio dagar.

Jag tror att vi verkligen behöver det här. Vi behöver fler övningar. Och det är nödvändigt att vi gör det tillsammans med andra. Det har vi gjort i många år, tillsammans med Norge och Finland. Flera av oss har varit uppe och tittat när man har övat. Men att kunna bjuda in fler och använda vårt luftutrymme där uppe tror jag ändå är bra, i förhållande till att flyga någon annanstans. För vi är nog överens om att övningarna behövs.

Fru talman! Det är inte lätt att gå in i en diskussion om mejlväxlingar och kontakter mellan en myndighet och en riksdagsledamot när man får det presenterat på det här sättet. Jag förutsätter att Försvarsmakten har följt lagen. Det är den inställning som jag kommer att ha tills dess att motsatsen är bevisad. Därför tänker jag inte delta i spekulationer, ryktesspridning eller andra aktiviteter för att underminera trovärdigheten i den här viktiga verksamheten.

Det är inte bara Stig Henriksson som har anknytning till Norrbotten. Jag själv har bott i Luleå i tre år och är hyfsat bevandrad i fråga om förhållandena i Norrbotten. Jag vet att F 21 är en viktig verksamhet. Jag vet att de andra militära verksamheterna i Norrbotten är viktiga. Jag vet också att Vidselbasen är viktig. Och jag vet att det där förekommer återkommande både prov- och övningsverksamhet i olika former.

Om vi inte tycker att det är viktigt bör vi nog tala om det i klartext och säga att vi bör avveckla den verksamheten. Förekomsten av både Vidsel och F 21 ger nämligen upphov till kontinuerlig övningsverksamhet av olika slag. Jag tror att det är viktigt, inte bara för Norrbotten. Det är viktigt också för Sverige. Jag känner dessutom en stolthet över kompetensen hos den personal som jobbar inom Försvarsmakten i Norrbotten och även över förmågan att kunna utveckla stora och väl fungerande övningskoncept.

Till detta bör vi lägga att Nordkalotten numera är en region av stor militärstrategisk betydelse. Det hänger inte minst ihop med den ryska aktiviteten i förhållande till Arktis. I det sammanhanget blir det viktigt att verksamheten med Cross Border Training fortsätter. Den här övningen kan betraktas också ur det perspektivet.

Jag vill också understryka - så att det inte sker alltför mycket desinformation på den punkten - att scenariot är fredsbevarande. Det är scenariot. Schweiz är ett av de länder som deltar. Och det är inte bara av en händelse, utan naturligtvis efter nogsamt övervägande. Att de har anslutit sig till övningen har också en poäng i sammanhanget.

När det gäller framtiden har det säkerhetspolitiska läget utvecklats negativt. Jag vet att det finns krafter som vill negligera det förhållandet, som på olika sätt hittar angreppspunkter när vi genomför nödvändig verksamhet och som på olika sätt försöker underminera den delen. Men jag vill vara tydlig: Vi kommer att driva det här vidare. Det är förankrat i inriktningspropositionen som bygger på den tidigare Försvarsberedningen och de överväganden och slutsatser som gjordes där.

Jag är också glad över att en bred Sveriges riksdag står bakom det här. Det är nödvändigt. Det handlar nämligen också om att Sverige ska hålla ihop, långsiktigt, och att vi ska kunna klara av vår säkerhet. Då måste vi också göra det tillsammans med andra.

När vi gör den här typen av övningar bygger vi också säkerhetspolitiska nätverk kring vårt land. Vi fördjupar samarbeten med andra. Och jag kan inte se det som särskilt dramatiskt att vi övar ihop med exempelvis Norge, ett grannland, och att vi övar ihop med Danmark. Jag kan inte heller se det som särskilt dramatiskt att vi övar ihop med Finland. Jag tycker till och med att den transatlantiska länken till USA är viktig för att åstadkomma den rätta balansen i Europa.

Fru talman! Med en druckens envishet återvänder jag till det som jag har ställt frågor om. Ministern förutsätter att Försvarsmakten har följt lagen och vill inte hålla på med spekulationer eller ryktesspridning. Jag vet inte om han anser att det är det som jag håller på med när jag citerar från den konversation som jag har haft med Försvarsmakten.

Det hade varit enkelt att undvika, om han hade svarat på de frågor som jag har ställt. En fråga är: Vilka är de förväntade miljökonsekvenserna? Och den andra frågan är: Har det gjorts någon miljökonsekvensanalys eller liknande av just ACE 2015? Jag tror att ministern kanske hade fått ett bättre svar än att man bör gå via RUT för att ta reda på det. Det var beklämmande, ska jag ärligt säga.

Jag har förstått här att man vill gå vidare med processerna. Det må vara hänt. Det finns, som ministern påpekade, en riksdagsmajoritet för det. Jag är dock glad över det tydliga ställningstagandet att vi, trots att vi tvinnas ihop så mycket med Natos strukturer, inte ska bli medlemmar. Jag tar ministern på största möjliga allvar på den punkten.

Nu har jag lärt mig av en viss partiledardebatt att man inte ska gå över golvet och lämna över saker. Jag håller därför bara upp en liten knapp inför kammarens ledamöter, på vilken det står "Nej till Nato". Om ministern skulle vilja ha en sådan har jag några stycken i fickan.

Fru talman! Vi behöver bara gå tillbaka till regeringsförklaringen för att inte få någon diskussion om att vi är på väg in i Nato på något sätt eller för att det inte ska spridas en bild av att det som vi gör på övningssidan är ett sätt att närma oss Nato. Det blir ingen medlemskapsansökan. Det är inte regeringens avsikt. Vi håller fast vi den samarbetslinje som vi valde 1994 i det här landet, när Thage G Peterson var försvarsminister. Vi arbetar alltså vidare inom partnerskapet med Nato.

Det är den förankringen vi har för våra ställningstaganden i dag till att utveckla bland annat övningsverksamheten men även andra samarbeten. Det behöver inte finnas någon farhåga om eller oro för att vi skulle vara beredda att göra en medlemskapsansökan. Det är en debatt som har kommit och gått under en längre period. Och en del tror att det pågår någonting under ytan, vilket det absolut inte gör. Andra försöker på olika sätt skapa ett läge för att öka grogrunden för det. Men vi håller fast vid den linjen, som dessutom är brett förankrad i Försvarsberedningen.

Jag kan också konstatera att vi i den uppgörelse som vi gjorde nu, med bred riksdagsmajoritet med fem partier, ska utvärdera de olika försvarspolitiska samarbetena. Det är Sverige-Finland, det är Norden, det är Baltikum, det är EU, det är FN och det är partnerskapet med Nato. Men vi säger också att alliansfriheten inte ska utvärderas.

Det är ett sätt att sända en säkerhetspolitisk signal om att den svenska linjen ligger fast och att det inte finns någon grogrund för spekulationer eller otydligheter på den punkten. Och jag är glad över att alla var överens om att det var så det skulle formuleras.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Lena Asplund har frågat mig om vilka myndigheter som framgent ska hantera de exportfrämjande uppgifter som i dag utförs av Försvarsexportmyndigheten, FXM, och hur jag och regeringen vill säkerställa självständigheten hos dessa gentemot den svenska Försvarsmaktens inhemska materielförsörjning, vilka konsekvenser jag och regeringen bedömer att de föreslagna besparingarna på FXM får för svenskt försvarsexportfrämjande samt hur jag och regeringen avser att ta till vara den kompetens som byggts upp på FXM om förslaget om en avveckling av myndigheten fullföljs.

Regeringen har den 23 april 2015 beslutat om två uppdrag, dels till FXM, dels till Försvarets materielverk, FMV. Givet riksdagens beslut i nödvändiga delar ges FXM i uppdrag att överföra nödvändigt exportstöd till FMV och genomföra en avveckling den 31 december 2015. Parallellt ges FMV i uppgift att förbereda inordnandet av dessa exportstödsuppgifter.

Som framgår av vårändringsbudget för 2015 kvarstår regeringens bedömning att exportstödet inom försvarssektorn kan bedrivas med högre kostnadseffektivitet, med bibehållna krav på affärsmässighet och transparens. Av propositionen framgår också att regeringen lägger särskild vikt vid att den exportstödjande uppgiften kan hanteras parallellt med andra uppdrag. Detta är krav som nu läggs på myndigheterna att hantera inom ramen för överföringen av exportstödet från FXM och som därefter kommer att omfattas av den löpande myndighetsstyrningen av FMV. Det handlar bland annat om fortsatt tydlig återredovisning av försvarsexportens kostnader och intäkter, transparens mot allmänheten samt fortsatt antikorruptionsarbete.

Den statliga försvarsexportverksamheten kommer även fortsättningsvis att bland annat utgöras av försäljning och upplåtelse av sådan materiel som inte längre behövs för statens verksamhet. De åtaganden som den svenska staten har gentemot exportkunder kommer inte att påverkas av organisationsförändringen.

En god kompetensförsörjning är en förutsättning för att verksamhetsmålen ska kunna uppnås. Vid en organisationsförändring är det viktigt att vara tydlig med omfattningen och tidsramar så att berörda arbetsgivare kan hantera det arbetsrättsliga regelverket. I staten är det arbetsgivarpolitiska ansvaret delegerat till myndigheterna. Genom att uppdragen beslutades i nära samband med överlämnandet av vårändringsbudgeten har regeringen gett de berörda myndighetsledningarna förutsättningarna för genomförandet av förändringen.

Regeringen har vidare gett FMV i uppdrag att senast den 4 januari 2016 återrapportera hur den överförda exportstödsverksamheten har organiserats, dess personalkonsekvenser med mera. Redovisningen kommer att ligga till grund för regeringens fortsatta styrning av myndigheten utifrån den målsättning som beskrivs i vårändringsbudgeten.

Fru talman! Jag får tacka försvarsministern för svaret. Vi stod ju här den 6 mars och hade en interpellationsdebatt om FXM, Försvarsexportmyndigheten, där vi bland annat diskuterade Statskontorets utredning av myndigheten.

Försvarsministern sa då att regeringen skulle överväga utredningen och se vad som kunde komma ut av den. Som jag har förstått det gjorde man övervägandet att lägga ned FXM. Nu är vi där. Det är inget jag har tänkt gräma mig över, utan vi får gå vidare och se hur vi kan göra det bra för vår försvarsindustri, vår försvarsexport och den svenska Försvarsmakten. Detta är bakgrunden till den här interpellationen.

Affärsutveckling, marknadsföring och försäljning är en specialistkompetens som FMV inte har i dag och som det kan vara svårt att fokusera och utveckla parallellt med en upphandlingskompetens. För FMV borde primärt fokus ligga på att utveckla kompetensen för upphandling av materiel till den svenska Försvarsmakten. Anser inte även försvarsministern det?

Balansgången mellan prioritering av svensk försvarsmakts behov, den operativa förmågan och stöd till försvarsindustrins direkta exportintressen kan bli en svår balansgång för FMV. Hur ser försvarsministern på den risk som kan uppstå att FMV koncentrerar sig mer på försvarsindustrins intressen än det svenska försvarets behov och nytta?

Fokus är och ska vara på svensk operativ förmåga i första hand. Här har FXM skapat ett mervärde för den svenska förmågan genom utväxling på exportmarknaden.

Försvarsexporten är viktig av många skäl. Det enskilt viktigaste skälet är förmågan att slå vakt om svensk försvarsförmåga och säkerhet. Det handlar om att kunna dela kostnader med andra, men också långsiktigt att säkra både produktionskapacitet i landet och tekniskt kunnande och kompetens. Detta står över allt annat, anser jag.

FXM har genom analyser, prioriteringar och uppdrag som getts till andra myndigheter bedömt vad som är bäst för den svenska försvarsnyttan i olika exportmöjligheter. Hur kan denna oberoende gränsöverskridande verksamhet mellan myndigheter skötas inifrån FMV, undrar jag. Och hur ska denna verksamhet göras tillräckligt transparent för att den ska kunna uppfattas som legitim? Vi är ju överens om att det är viktigt att försvarsexporten är legitim.

Avslutningsvis vill jag ställa den centrala frågan: Vad händer med budgetanslaget för FMV om man också får denna verksamhet på sig?

Fru talman! Låt oss utgå från de grundläggande förutsättningarna. Jag skulle vilja börja med budgetpropositionen, där vi har pekat på följande: "Exportstödjande verksamhet ska fortsatt ses som ett medel för att främja en kostnadseffektiv materielförsörjning ur ett livscykelperspektiv. Exporten ska stärka företagens möjligheter att behålla och utveckla den kompetens som krävs för att underhålla och vidmakthålla Försvarsmaktens materielsystem. Försvarsexportmyndigheten avvecklas under 2015, då nödvändigt exportstöd fortsatt kan genomföras inom en annan myndighetsstruktur med bibehållna krav på affärsmässighet och transparens men med högre kostnadseffektivitet." Detta är alltså den regeringsståndpunkt som ligger i botten.

Detta innebär att vi har föreslagit att man ska reducera budgeten med 30 miljoner kronor. Nu har vi en oförändrad budget för 2015 i och med att den borgerliga budgeten röstades igenom av en annan riksdagsmajoritet, men också från det hållet har man föreslagit en besparing på 20 miljoner år 2016. Det är alltså en tredjedel av anslaget som försvinner. Från båda håll har vi alltså ett ekonomiskt beting att här försöka klara ut.

Då är alltså frågan lika mycket till dig, Lena Asplund: Vilka konsekvenser tar ni av den besparing som ni själva har tydliggjort i ert förslag?

FMV har tidigare haft ansvar för den här typen av uppgifter. Det är alltså ingen helt främmande verksamhet. Nu har man fått i uppdrag att inom ramen för de principer vi har angett, om transparens och att man ska jobba som en aktiv exportstödjande organisation, ska organisera den här verksamheten. Under året ska man successivt från myndigheten rapportera till regeringen hur man klarar detta. Det ska vara riggat för att vara färdigt till 2016.

FMV och FXM har levat i ett läge där man har behövt samverka i olika sammanhang. Vi har också haft en särskild finansiell reglering mellan FXM och FMV i respektive regleringsbrev för att klargöra var gränssnittet mellan dessa båda myndigheter går i praktiken.

Nu kommer vi inte att behöva ha den typen av särskild reglering längre. Vad vi kan göra nu är att använda den samlade kompetensen när det gäller den exportfrämjande och stödjande verksamheten och den övriga kompetens som finns inom FMV. Men det här måste organiseras på ett sätt så att man kan få den nödvändiga transparens som verksamheten kräver.

Vi är naturligtvis tydliga med att vi ska ha en försvarsindustri i Sverige. Av den orsaken har vi bland annat drivit frågan om de väsentliga säkerhetsintressena, som riksdagen också har beslutat om. Det omfattas av undervattenssystemen och av stridsflyget. Vi vill så småningom utveckla det med en ren försvarsindustriell strategi. Vi har tydliga ambitioner på den punkten.

Att man lägger hela den här verksamheten inom ramen för FMV gör det nu möjligt att maximalt samordna de resurser och de olika typer av kompetenser vi har för att också understödja den exportfrämjande verksamheten.

Fru talman! Att vi ska ha en kostnadseffektiv försvarsindustri och att vi ska hushålla med våra skattepengar är vi överens om. Det är viktigt. Det som jag funderade på tidigare och som jag inte riktigt fick svar på handlar om det som försvarsministern också pratar om: transparensen. Hur gör man med transparensen när man lägger in det här i FMV, som är en otroligt stor verksamhet?

Det är lite detta som försvarsindustrin pekar på och som framför allt Statskontoret pekar på i sin utredning. Man har fått ett mer transparent system. Man såg det mer. Man har jobbat hårt med antikorruption. Det utgår jag från att även FMV kommer att göra. Det tvivlar jag inte på.

Sverige har en bra försvarsindustri. Vi ligger i framkant. Ett litet land som Sverige kan producera kvalificerade ubåtar, JAS-plan, haubitsar och kanoner. Jag kan inte alla namn - tidigare i dag kunde jag inte alla namn på flygplan. Men vi är otroligt duktiga.

Jag tycker att det är lite synd att regeringen inte har lyssnat på försvarsindustrin. Försvarsindustrin har nämligen varit nöjd med Försvarsexportmyndigheten. Man tycker att det har fungerat väldigt bra. Men nu är vi där vi är, som jag sa innan, och då måste man göra det bästa av det.

Jag saknar fortfarande svar från försvarsministern. Hur tror han att FMV ska kunna klara detta under tiden man har sina upphandlingar? Och hur ska man kunna klara av försvarsexportfrämjandet? Vilka intressen ska man kunna koncentrera sig på, och hur ska man kunna dela på det?

Jag förstår att försvarsministern kanske inte har budgeten klar för hösten, men någonting måste man väl ha räknat på.

Försvarsministern sa att det även i den här budgeten är en neddragning. Ja, vi hade en neddragning i Försvarsexportmyndigheten. Vi ansåg nämligen att den kunde bedrivas mer kostnadseffektivt. Det ansåg även Statskontoret i sin utredning. Men nu är det inte det som det handlar om. Nu är det den här regeringen, där Peter Hultqvist är försvarsminister, som har frågan på sitt bord. Då är det viktigt att den hanteras på rätt sätt.

Sedan undrar jag hur den oberoende verksamheten ska kunna skötas mellan olika myndigheter. Hur ska FMV kunna sköta den? Jag saknar fortfarande svaren på det.

Fru talman! I Statskontorets rapport är det ingenting som motsäger att exportstödsverksamheten kan organiseras på ett annat sätt inom FXM. Det finns ingenting som motsäger det. Jag tycker inte att Statskontorets rapport är skriven utifrån det perspektivet. Man skriver i stället så här: "Regeringen i sin styrning värnar transparensen i verksamheten oavsett hur den är organiserad." Det betonar man som någonting viktigt. Statskontoret har i sin rapport inte gett någon slutgiltig dom om att det var just FXM som var den optimala av optimala organisationer för att klara den här uppgiften.

Regeringen tar till sig detta när det gäller den förändring som ska ske, där vi kan samordna de gamla FXM-uppgifterna med FMV:s breda kompetens. Vi tar till oss resonemanget om transparens. Det är också det som man har sagt i förslaget i vårändringsbudgeten, och det är det som jag har försökt förklara i interpellationssvaret. Det är nu med i myndighetens uppdrag att organisera den nya verksamheten.

Jag ägnar mig inte åt myndighetsstyrning i detalj på det sättet. Det är inte ministerns uppgift. Det är myndighetens uppgift att utifrån regeringsdirektiv ta fram en organisation. Den yttersta konsekvensen, om jag skulle ägna mig åt verksamhet på den detaljnivån, är väl att jag i stort sett skulle begära in mig själv till konstitutionsutskottet och dess behandling. Där tror jag inte att Lena Asplunds partivänner skulle vara särskilt nådiga mot mig i fråga om den typen av hantering. Jag tycker att det är bra om man klargör vidden i hela perspektivet, så att man har detta klart för sig.

Sedan är det väl så, precis som Lena Asplund säger, att den här debatten inte handlar om vad Alliansen har sagt. Men när man uppträder i ett sådant här forum och ställer krav på andra måste man också orka med att svara på lite frågor om sitt eget. Ni plockar bort 20 miljoner kronor här, och det är en tredjedel av kostnaden. Jag har inte förstått hur ni liksom ska klara hem det. Jag har inte sett något förslag på det. Däremot är det så att vi, när vi lägger vår besparing i sammanhanget, driver fram en förändring av hela verksamheten. Vi försöker nå en högre grad av effektivitet i verkligheten genom att samordna det här med FMV. Vi ska också leva upp till de krav som vi har redovisat här, bland annat på transparens. Och vi ska ha ett rejält stöd till den exportfrämjande verksamheten, som vi tycker är oerhört viktig.

Fru talman! Regeringen är den som skriver regleringsbrev till de olika myndigheterna. Jag utgår från att ministern i sina regleringsbrev kommer att vara tydlig med hur man vill ha det.

Innan FXM bildades hade FOI, Försvarsmakten och FMV i uppdrag att ge exportstöd. Då är min fundering: Ska det gå tillbaka till de tre myndigheterna, eller är det bara FMV som ska göra detta?

Det är lätt att raljera över den gamla regeringen, men nu är det faktiskt Peter Hultqvist som är försvarsminister och som har ansvaret. Att göra en besparing på FXM är inte samma sak som att lägga ned hela myndigheten. Det var därför jag frågade försvarsministern: Hur mycket räknar man med att spara när man lägger ned Försvarsexportmyndigheten? Eller är det här helt och hållet en eftergift till ert systerregeringsparti? Det skulle jag vilja ha ett svar på. Jag vill se siffror sedan. Annars kommer jag att återkomma så småningom. Jag vill veta: Hur mycket besparingar gör ni på det här? Eller gör man bara något slags plakatpolitik?

Försvarsministern började med att prata om Statskontoret. Men Statskontoret bekräftar i sin rapport att FXM har gjort exportstödet mycket mer synligt i verksamheten än det var tidigare. Jag är orolig för att man ska komma tillbaka till en situation där försvarsexporten inte blir lika transparent och inte känns lika relevant. Vi har nämligen haft försvarsexportsdiskussioner - det vet försvarsministern. Det är viktigt att svenska folket ser vikten av att vi har en försvarsexport om vi ska kunna ha en stark försvarsindustri. Det behöver vi för Sveriges försvar, och det behöver vi definitivt nu med den oroliga omvärld som vi har. Vi har sett att det har eskalerat ordentligt de senaste åren.

Fru talman! Man kan läsa Lena Asplunds interpellation. Där står det: "Från 2018 vill regeringen spara 30 miljoner kronor på området, vilket nära nog är en halvering av dagens anslag." Det är ett konstaterande som Lena Asplund har gjort i själva interpellationen. Därmed har hon väl svarat på sin egen fråga innan hon ställde den till mig.

Det är inte fråga om att raljera, utan det är fråga om att ta fram realiteter. Vi försöker nu genomföra en organiserad och genomtänkt effektivisering, men ni har lagt fram ett förslag där ni egentligen inte vet hur ni ska ta hem de 20 miljonerna. Det är det som är sanningen i det sammanhanget.

Jag förnekar inte att Statskontoret har skrivit att FXM har haft positiva effekter. Jag bara konstaterar att Statskontoret inte har låst sig när det gäller den framtida organisatoriska formen. Man skriver att det viktiga är att regeringen i sin styrning värnar transparensen i verksamheten oavsett hur den är organiserad.

Det innebär inte att Statskontoret har sagt att det inte går att göra på ett annat sätt än att ha FXM kvar. Jag vill bara ha det tydliggjort så att man inte får intrycket av att det vi gör är någonting som strider fullständigt emot vad Statskontoret säger.

Vi ska försöka genomföra det här utifrån alla de här principerna. Sedan vet inte jag om den bästa vägen här i världen är att utfärda ett regleringsbrev som exakt talar om hur den inre organisationen i FMV ska se ut utifrån dessa intentioner, utan nu får myndigheten jobba med detta utifrån riktlinjerna. Sedan får vi följa det, och blir det inte bra så får vi vidta nya åtgärder.

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig hur de långa sjukskrivningarna enligt min mening kommer att påverkas av ett borttagande av den bortre tidsgränsen och vad det får för konsekvenser.

Vidare framför Lotta Finstorp att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen konstaterade att om den bortre gränsen ska tas bort måste rehabiliteringsåtgärder för den enskilde säkerställas. Lotta Finstorp frågar hur jag kommer att försäkra mig om detta.

Syftet med att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen är att skapa en mer human och förutsägbar sjukförsäkring. Sjukförsäkringen ska ge trygghet, och ersättning ska lämnas den tid det tar för individen att återfå arbetsförmågan. Det är inte värdigt att människor som är sjuka och inte kan arbeta ska tvingas lämna sjukförsäkringen om och om igen.

Sedan den bortre tidsgränsen infördes år 2010 har människor vid uppskattningsvis 100 000 tillfällen utförsäkrats från sjukförsäkringen. I ca 10 000 fall handlar det om en andra utförsäkring, och nu börjar människor utförsäkras för tredje gången.

Ungefär två av tre som utförsäkras är kvinnor. Utförsäkringarna har i många fall medfört lidande för de drabbade. Många har fått känna av betydande ekonomiska förluster, och antalet personer i behov av stöd från kommunernas socialtjänst har ökat.

Ca 80 procent av dem som tvingas bort från sjukförsäkringen återkommer i dagsläget till sjukförsäkringen igen efter den tre månader långa karenstiden. Eftersom människor nu även kan få sjukpenning under den tid som nu utgör karens kommer en viss ökning av antalet sjukfall att ske. Vår bedömning är att ökningen på sikt kommer att bli ca 7 000 sjukfall.

Det är dock generellt inte nya människor som tillkommer utan personer som även med den bortre tidsgränsen hade varit sjuka men kastats ut ur systemet och vars sjukfall sedan börjat räknas om på nytt igen.

Jag delar uppfattningen hos ledamöterna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, det vill säga att den bortre tidsgränsen inte vare sig främjar rehabiliteringsprocessen eller garanterar att de försäkrade får rätt hjälp hos rätt myndighet eller annan aktör.

Precis som utredningen och Lotta Finstorp nu lyfter fram är det viktigt att säkerställa att den enskilde får rätt rehabiliteringsinsatser. Det kommer vi att följa. Nu ser vi bland annat över sjukvårdsmiljarden och rehabiliteringsgarantin för att på ett bättre sätt stimulera rehabilitering. Jag sitter i samtal med arbetsmarknadens parter under våren för att prata bland annat om just detta, eftersom vi vet att arbetsplatsen är nyckeln till att rehabilitera människor tillbaka till arbete.

Den bortre tidsgränsen har medfört att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens fokus till betydande del har använts till att säkerställa fungerande övergångar mellan myndigheterna, detta för personer som saknar arbetsförmåga och är i behov av Arbetsförmedlingens insatser. När den bortre tidsgränsen tas bort kan myndigheternas resurser användas mer effektivt. Det gör det möjligt att tidigare identifiera personer som är i behov av arbetslivsinriktad rehabilitering och ge dem lämpligt stöd. Jag avser att följa upp att så sker.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Socialförsäkringen är en viktig del av den svenska välfärden, inte minst utifrån att en tredjedel av statens budget utgörs av sjukförsäkringen. För den enskilde måste försäkringen inge tillit och vara legitim och förutsägbar. Sjukförsäkringens nivåer måste balanseras så att incitament för arbetslinjen bibehålls, samtidigt som den som är sjuk får en trygg sjukpenning.

Det är önskvärt att sjukförsäkringens struktur ska ha långsiktig hållbarhet över tid, oavsett vem som har det politiska ansvaret i Sverige. En försäkring som inger tillit och som är långsiktigt hållbar över tid var det uppdrag som den parlamentariska socialförsäkringsutredningen fick. Utredningen är tydlig i sitt ställningstagande: Om man jobbar med de förbättringsförslag som utredningen föreslår kommer den bortre gränsen att kunna fasas ut. Det var vi också överens om.

Nu väljer regeringen att gå på tvärs mot utredningen. Man inväntar inte remissinstansernas svar och synpunkter, och det tycker jag är olyckligt.

ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, det vill säga regeringens egen expertmyndighet, varnar för att ett borttagande av den bortre tidsgränsen kommer att öka sjukfrånvaron. En forskare vid ISF konstaterar dessutom att ett borttagande av tidsgränsen får indirekta effekter, eftersom drivkraften att återgå till arbete påverkas. De två tidsgränserna vid 90 och 180 dagar har fungerat genom att minska sjukfrånvaron. Detta anser ISF vara uppenbart och klarlagt.

Av ministerns svar på mina frågor framgår att med ett borttagande blir tillvaron mer förutsägbar för den som är sjukskriven. Jag undrar då hur förutsägbarheten blir större för en som är sjuk om ingen frågar efter ens behov eller efter hur man mår och man inte får hjälp med att stödja det friska.

Innan sjukförsäkringsreformen var många fast i långa, passiva sjukskrivningar som mer eller mindre automatiskt slutade i förtidspension. En viktig del i arbetet med att hjälpa människor tillbaka från passiv sjukskrivning eller förtidspension var att införa fasta tidsgränser som innebär att arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett tydligt, tidsatt ansvar att hjälpa människor tillbaka till arbete eller studier. Vi vet ju att för varje vecka i sjukskrivning blir det mycket svårare att komma tillbaka. Steget blir mycket, mycket längre.

Med Socialförsäkringsutredningens förslag skulle förstärkta rehabiliteringsinsatser införas efter 15 månader. Därför är det mycket anmärkningsvärt att ministern avser att ta bort den bortre tidsgränsen innan remissvaren är analyserade och innan rehabiliteringsförstärkningarna är på plats. Vad kommer ministern att erbjuda de människor som behöver hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbete eller studier från långvariga, passiva sjukskrivningar? Hur kan dessa förstärkningar finnas på plats redan den 1 januari 2016? Varför ha så bråttom?

Fru talman! Jag vill tacka Lotta Finstorp för den här interpellationen. Hon har lyft fram frågan vid flera tillfällen i de debatter som vi har mötts i, så jag vet att den oro som hon känner är genuin.

Därför känns det också oerhört viktigt att klargöra att vi på många ställen har precis samma ingång, nämligen att vi ska försöka åstadkomma en sjukförsäkring som är hållbar över tid. Vi behöver minska de fluktuationer som vi länge har sett i den svenska sjukförsäkringen och på sikt få en sjukfrånvaro i Sverige som både är låg och stabil. Vi måste säkerställa att människors arbetsförmåga tas till vara och att sjukförsäkringen fungerar som den omställningsförsäkring den behöver vara, och vi behöver de facto säkerställa att människor, i de fall de blir sjuka, också får tillgång till rehabilitering och stöd och återanpassning till arbetsplatsen. Där är naturligtvis, vilket också ISF pekar på i flera rapporter, aktiva arbetsgivare och en aktiv hälso- och sjukvård av fullständigt väsentligt slag.

Vi vet att de människor som når den bortre tidsgränsen, som man gör efter två och ett halvt år in i en sjukskrivning, som regel är betydligt mer sköra och sjuka än de människor som prövas vid de tidiga tidsgränserna. Vi vet också att Arbetsförmedlingen tydligt har redogjort och klargjort för oss att de människor som utförsäkras ur sjukförsäkringen och kommer till arbetslivsintroduktionen på Arbetsförmedlingen många gånger är både för sköra, sjuka och oroade för sin ekonomi för att ta till sig insatserna. Därför menar jag att vi måste titta på de punkter där sjukförsäkringen brister i dag.

Jag delar uppfattningen att vi behöver stärka rehabiliteringskedjan och de prövningar som görs vid 90- och 180-dagarsgränserna. Jag menar verkligen inte bara kontrollfunktionen utan också det faktum att man gör en korrekt bedömning av människors tillstånd och försäkrar sig om att de insatser sker som behövs för att människor ska kunna komma tillbaka till arbete igen. Det vet vi sker i för liten utsträckning i dag. Det är en dialog som jag aktivt för med generaldirektören för Försäkringskassan. Jag vet att det pågår ett ambitiöst arbete på Försäkringskassan för att stärka de delarna, som jag också anser är helt väsentliga.

Samtidigt finns mycket som visar att den bortre tidsgränsen har de negativa effekterna för de människor är som skörast och svagast. Därför anser jag att det är självklart att vi inte ska dröja längre än nödvändigt med att förändra regelverket, och därför har jag remitterat förslaget om att avskaffa den bortre tidsgränsen.

Fru talman! Tack, ministern, för en viktig debatt där vi verkligen sätter både samhällsekonomin och individen i centrum på ett tydligt sätt - när människor är som mest sköra, när de är sjuka.

Sjukfrånvaron har varierat kraftigt i Sverige under flera decennier. Åtskilliga utredningar har tillsatts för att komma till rätta med de stora svängningarna. Det har varit ett stort antal utredningar där man aldrig egentligen har kommit i land.

Parlamentariska socialförsäkringsutredningen tog fyra och ett halvt år, men vi kom i land. Det fanns breda kalla dem gärna kompromisslösningar och förslag, men det fanns en stor samsyn från de allra flesta partier i hur vi skulle gå vidare med de förslag som lades fram.

Det är viktigt att ta med sig historiken tillbaka. Under åren 2002-2003 eskalerade sjukskrivningarna i Sverige till nivåer som inte var förenliga med en statsbudget i balans. Vi talar på samhällsekonomisk nivå. Ett av världens medicinskt friskaste folk var då bland det mest sjukskrivna i alla jämförbara länder. Statens utgifter för den enskilt största budgetposten skenade. Dessutom var det ett bra konjunkturläge. Det var inte lågkonjunktur. Snarare borde färre ha varit sjukskrivna och i stället haft arbete eller sysselsättning, om vi ställer dem mot varandra.

Dåvarande statsminister Göran Persson, socialdemokrat, såg detta, och han skrev i budgetpropositionen för 2003/04 in en vision om halverade sjukskrivningstal till år 2008. Det var en hisnande vision som krävde enorma krafttag om den skulle uppnås. Tidigare socialförsäkringsminister Anna Hedborg fick ett uppdrag att utreda frågan och lägga fram förslag.

I korthet levererade Anna Hedborg sitt svar i utredningen våren 2006, nämligen att tidsgränser måste införas för att styra upp de alltför många passiva långtidssjukskrivningarna som ofelbart ledde över till förtidspension och ett liv med endast sjukersättning som inkomstkälla. Det ger också mycket sämre pension när man övergår i den vanliga folkpensionen.

När utredningen sändes ut på remiss återkom bland annat LO med stöd för förslagen om tidsgränser och tyckte att den bortre tidsgränsen kunde sättas till 15 månader. Genom att inga tidsgränser för avstämning av sjukdom och arbetsförmåga utvecklades blev alltför många sjukskrivna alltför länge. Det ledde till att flera gick över i förtidspension. Vi från Alliansen tog fasta på Anna Hedborgs utredning, men vi satte den bortre tidsgränsen till 30 månader.

Egentligen tog Alliansen fasta på ett socialdemokratiskt reformförslag, som nu ministern vill riva upp. Jag tycker ändå att ISF är tydlig, och det är ändå regeringens expertmyndighet.

Jag är oroad över vad som händer den 1 januari 2016 eftersom de förstärka insatserna inte kommer att finnas på plats till dess. Vi var överens i utredningen om att när förstärkningarna finns på plats går det att avskaffa den bortre tidsgränsen. Nu blir det hastigt. De människor som den 1 januari 2016 har nått den bortre gränsen kommer att hamna i en passivitet utan att någon stöder och hjälper dem i sin rehabilitering efter dessa månader.

Varför är det så bråttom? Hur kommer detta att finnas på plats redan den 1 januari 2016?

Fru talman! Låt mig återigen försäkra Lotta Finstorp om att det finns ingen som helst avsikt att hamna i en situation som innebär att människor år efter år ska vara sjukskrivna utan att någon ser dem. Den situationen vill ingen tillbaka till.

Nu är Socialförsäkringsutredningen ute på remiss. Vi kommer med intresse att ta del av de remissvar som kommer in. Det pågår nu ett intensivt arbete i Regeringskansliet med en planering för att så småningom lägga fram ett antal förslag. Jag är tydlig på den punkten.

Det finns ett antal års erfarenhet av den bortre tidsgränsen. Vi kan konstatera att under den tid som gränsen har funnits har ca 100 000 människor vid något tillfälle utförsäkrats ur försäkringen, och sjuktalen har stigit med 55 procent. Om vi ska vara riktigt ärliga är vi nu uppe i 60 procent. Den bortre tidsgränsen behöver avskaffas eftersom den inte fungerar som den var avsedd att göra. Den har orsakat mycket lidande för många människor. 80 procent går tillbaka in i försäkringen igen. Då måste vi ha ödmjukheten att säga att den delen av reformen inte blev som det var tänkt. Det gör att vi vill gå fram med just den delen. Så pass mycket erfarenhet finns.

Samtidigt kommer vi att lägga fram ett paket som säkerställer att människor inte ska kunna gå hur länge som helst i en sjukskrivning.

I den senaste granskningen pekar ISF tydligt på vikten av de tidiga tidsgränserna i sjukförsäkringen. Precis som jag sa tidigare i debatten är det viktigt att skärpa prövningen vid tidsgränserna och se till att Försäkringskassan kan klara sitt samordningsuppdrag betydligt bättre än i dag.

Det vi återkommer till, och som är av vikt, är egentligen inte de insatser som kan eller ska sättas in efter två och ett halvt år utan att möta den nuvarande utvecklingen av sjukskrivningar. Jag brukar göra liknelsen att förra gången när regeringen Persson införde halveringsmålet och 11-punktsprogrammet befann vi oss uppe på ett berg när det gäller sjukskrivningarna. Så sena var vi. Om vi tittar på sjuktalen nu och prognosen vi har framför oss, kan vi säga att vi står precis nedanför berget. Därför måste vi nu lägga fram förslag till åtgärder med klokskap och luta oss mot den erfarenhet som finns avseende de tidiga förtidspensioneringarna och vad som fungerar för människor.

De samtal jag nu för med arbetsmarknadens parter är viktiga, liksom en förstärkt roll för hälso- och sjukvården för att väga in återgång i arbete. Om vi lyckas få snurr på detta och samtidigt få en försäkringskassa som sköter prövningarna på det sätt som de ska göras vid de tidiga tidsgränserna i rehabiliteringskedjan har vi uppnått mycket. Förhoppningsvis kan vi förhindra att allt fler kommer upp i den långa sjukskrivningstiden.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte har någon arbetsförmåga kvar, och de ska naturligtvis komma i fråga för förtidspension.

Fru talman! Att veta att ministern vill säkerställa att de tidigare gränserna för rehabiliteringsinsatser ska finnas på plats den 1 januari 2016 känns . Hur ska jag säga? Tryggt är liksom fel ord. För mig ter det sig omöjligt. Det är ett halvår till dess, och då ska det finnas på plats. Det måste förmodligen till fler sjukgymnaster, psykoterapeuter och allt sådant för att det ska gå vägen. Jag kommer att följa det med stort intresse eftersom det här är en fråga som berör mig väldigt tydligt.

Jag tycker att man borde lyssna mer på ISF, som säger att den bortre tidsgränsen har gett effekter. Allting är ju inte perfekt, men det jag ser att jag inte får svar på är detta: Även om man försöker säkerställa de tidigare tidsgränserna kommer det ändå att finnas risk att människor hamnar i den passivitet som vi såg tidigare, före 2008, och som Hedborgutredningen tydligt sa är ohälsosam. Där finns det fortfarande en osäkerhet för mig. Jag kommer att följa det, och jag kommer att bli lika glad som ministern om det går vägen. Men jag har svårt att tro det.

Till syvende och sist handlar debatten om hur vi ser på sjukdomsbegreppet. Är det alltid något permanent, eller ska man när det friska finns hos en person med en tuff diagnos försöka stödja det friska så långt som möjligt? Det måste ändå vara det senare som samhället ska hjälpa till med, inte att låta människor glömmas bort och gömmas i passivitet i långa sjukskrivningar.

Herr talman! Avslutningsvis kan sägas att det som ISF framför allt trycker på är vikten av prövningarna vid de tidigare tidsgränserna, där man också ser att det finns brister.

När det gäller den bortre tidsgränsen görs det egentligen ingen prövning, utan det som de facto görs är en utförsäkring och en överflyttning till Arbetsförmedlingen, som tydligt vittnar om att det inte fungerar. Vi måste kunna ta till oss att det ser ut på det viset. Då är frågan vad vi kan göra i stället så att människor inte glöms bort om de hamnar i längre sjukdom utan får sin arbetsförmåga prövad med lämpliga mellanrum.

Det var precis det som den parlamentariska socialförsäkringsutredningen var inne på: någon form av sexmånadersintervall så att man ska bli sedd även om man har en längre sjukdom men också att de människor som faktiskt är i behov av förtidspension ska kunna komma i fråga för det. Det tror jag är viktigt.

Som sagt: Regeringen har alla ambitioner att med full kraft möta den utmaning som vi nu ser i de ökande sjukfallen genom att förstärka de insatser som har brister i dag, vilket även evidens pekar på, men som kan bli verkligt framgångsrika. Jag ser som sagt inte minst de samtal vi nu för med parterna som en viktig del i detta.

Jag stannar där så länge. Jag ser fram mot framtida debatter, Lotta!

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Johan Forssell har frågat mig vad regeringen under sina första sju månader har gjort för att få bukt med ökningen av sjukskrivningarna.

Uppgången i sjukfrånvaron började 2010. Därefter har sjukfrånvaron ökat årligen under hela alliansregeringens senaste mandatperiod. I december 2010 uppgick sjukpenningtalet till 6,0. Fyra år senare, i september 2014 när Alliansen lämnade regeringsmakten, uppgick sjuktalet till 9,1. Detta är en ökning med 51 procent.

Mot bakgrund av detta har jag inlett en analys av orsakerna till den ökande sjukfrånvaron. Med denna som utgångspunkt kommer jag att presentera ett åtgärdspaket för att få bukt med den ökande sjukfrånvaron.

Det är framför allt de psykiatriska diagnoserna som ökar. Den kunskapsöversikt avseende psykisk ohälsa i arbetslivet som Forte har arbetat fram visar tydligt att arbetsplatsen måste vara involverad för att medarbetaren ska komma tillbaka i arbete på ett bra sätt. Därför är samtalen som jag har påbörjat med arbetsmarknadens parter särskilt viktiga. Syftet är att skapa bättre förutsättningar för rehabilitering och omställning.

Det är nödvändigt att alla berörda aktörer bidrar till att bryta den negativa utvecklingen. Förutom parterna gäller detta särskilt Försäkringskassan, de enskilda arbetsplatserna och hälso- och sjukvården. Jag kommer därför att ge Försäkringskassan ett uppdrag att verka för en mobilisering av de olika aktörerna. Därigenom blir det också tydligt att regeringen ger sitt fulla stöd till det initiativ som Försäkringskassan redan har tagit i denna fråga.

Herr talman och ärade ledamöter i denna kammare! Jag beklagar om det blir lite upprepning nu, men det kan bli så ibland. Jag tycker att man ska se det som att det här är viktiga frågor. Oavsett partitillhörighet tror jag att ni kan hålla med om det.

Det är viktigt för statens finanser med tanke på den mycket stora kostnadsexplosion som regeringen nu varnar för. Men det är primärt viktigt för den enskilde, för den som hamnar i utanförskap och sjukskrivning och får uppleva allting som det för med sig: ofta en känsla av otillräcklighet, att man hamnar utanför och inte kommer till sin rätt.

Som jag tror att den här debatten och den tidigare har visat är vi många som är oroliga för att det vi nu bevittnar är en socialdemokratisk regering, eller rättare sagt ännu en socialdemokratisk regering, som är på väg att tappa kontrollen över sjukskrivningarna. Senast jag hade förmånen att debattera det här med socialförsäkringsministern har jag för mig att hon ville "nyansera" vad den tidigare socialdemokratiska regeringen gjorde. Vi hann inte fortsätta prata så mycket om det, men jag har ägnat lite tid åt att se efter vad det egentligen är som ska nyanseras.

Jag vet inte om Annika Strandhäll kommer ihåg att SVT:s Uppdrag granskning i februari 2005 gjorde ett reportage som visade att alla handläggare på Försäkringskassan i Västra Götaland fick en bonus, en ekonomisk gratifikation, varje gång de fattade beslut om förtidspension. Det var alltså så sent som 2005.

I maj samma år fick varje vuxen sjukpenning eller förtidspension i genomsnitt drygt 42 dagar om året. Försäkringskassan inledde då ett arbete med målet att minska det till 37 dagar. När Alliansen lämnade över regeringsmakten 2014 var siffran nere på 27 dagar. Jag tycker att det säger ganska mycket om varifrån vi kommer och vad som har skett.

Mycket av den här debatten handlar om den bortre tidsgränsen. Det är kanske primärt där vi är oeniga. Oavsett vilken uppfattning man har i själva sakfrågan tycker jag att det är viktigt, inte minst med tanke på att det här berör så oerhört många människor, att de beslut vi fattar i den här kammaren inte bara baseras på tyckande eller partipolitik utan att det i grund och botten finns forskning och fakta som man kan utgå från.

Regeringen brukar ofta säga att den bortre tidsgränsen inte har fungerat, att den har misslyckats och att sjukskrivningarna har ökat de senaste åren. Det har de gjort, även om det totala kvittot från alliansregeringens tid är en mycket kraftig minskning av sjukskrivningarna. Sverige har gått från att vara en outlier i det här sammanhanget till att bli ett mer normalt europeiskt land, och det har varit en positiv resa. Men den slutsats som regeringen drar, att ökningen de senaste åren enbart skulle bero på den bortre tidsgränsens funktion, tar man som intäkt för att denna har misslyckats. Det tycker jag är en ganska märklig slutsats. Jag tror att det är ett påstående som skulle få underkänt i vilken universitetsuppsats eller kanske till och med gymnasieuppsats eller högstadieuppsats som helst. Det finns ju en mängd parametrar som har påverkat detta.

Jag ska ta tillfället i akt och fråga Annika Strandhäll på vilken forskning hon baserar påståendet att den bortre tidsgränsen är misslyckad och inte har haft någon effekt. Jag antar det finns mycket sådan, och jag vill gärna höra om den.

Herr talman! Vi brukar ofta börja våra debatter i olika historieskrivningar, och regeringen Persson tog faktiskt kraftiga initiativ när sjukskrivningarna steg. Men som jag uttryckte det i den tidigare debatten vidtog man kanske åtgärderna när man stod på berget i stället för nedanför det, vilket vi nu gör. Det var stora sjuktal, och som Johan Forssell säger var det en situation som ingen önskar komma tillbaka till.

Sanningen att säga hade sjuktalen börjat gå ned ganska ordentligt 2006, och det accentuerades ytterligare av de insatser som alliansregeringen gjorde. Jag säger inget emot det.

Ska vi luta oss mot historien måste vi gå lite längre tillbaka än till 90-talet och titta ännu ett par decennier tillbaka. Vi i Sverige har under lång tid haft en rejält instabil situation vad gäller sjukskrivningar. I en internationell jämförelse kan vi se att våra sjukskrivningar har fluktuerat mycket och att kvinnor är starkt överrepresenterade i vår sjukstatistik.

Oavsett vilken regering som sitter och vilken färg den har är det ett bekymmer. Därför är min ingång att det absolut bästa vore att vi, i enlighet med den anda som rådde i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, gemensamt och med stöd av forskning kan hitta ett antal åtgärder som fungerar för att stabilisera sjukskrivningarna på en låg nivå under lång tid.

Då måste vi orka med att göra en analys av hur de svenska sjukskrivningarna ser ut och vad det är som orsakar att kvinnor är överrepresenterade när det gäller ohälsa.

Johan Forssell ställde en konkret fråga till mig, och jag ska försöka svara på vad det är som gör att den bortre tidsgränsen upplevs som så misslyckad.

Låt mig måla upp en bild. Under den tid som den bortre tidsgränsen var i full kraft har 100 000 människor utförsäkrats vid något tillfälle. Två tredjedelar av dem som har utförsäkrats är kvinnor. Samtidigt, om än från låga nivåer, har sjukskrivningarna ökat med närmare 60 procent. När jag tillträdde i höstas hade de ökat med 51 procent.

Jag påstår inte att ökningen bara består av personer som har utförsäkrats på grund av den bortre tidsgränsen. Så var det mycket till en början. Man såg att personer utförsäkrades och kom tillbaka in i försäkringen igen som nya sjukfall. Så är det givetvis fortfarande till en viss del. Men när vi analyserar statistiken ser vi att det är ett antal nya sjukfall som accentuerar denna utveckling och dessutom sjukfall som är betydligt längre.

Det är alltså en komplex bild som man inte ska förenkla eller partipolitisera för mycket.

Herr talman! Jag glömde tacka statsrådet för svaret.

Visst fluktuerar sjukskrivningarna. Det gör de inte bara i Sverige utan i en mängd olika länder. Det innebär dock inte att en regering inte kan göra någonting alls eller att politik är meningslöst och att vi stillasittande måste iaktta när utvecklingen går åt fel håll. Jag tror att politiken kan påverka med de beslut vi fattar i riksdagen, de beslut regeringen fattar och de signaler vi sänder ut.

Jag och en lång rad bedömare hävdar att regeringen Persson tog fel beslut. Det är konstigt att vi ens behöver ha den diskussionen. Den minskning som skedde i sjukskrivningarna berodde till stor del på förtidspensioneringar. Det var ett ohederligt siffertrixande. Man tvingade ut människor till ingenting. Det finns så många exempel på detta. Jag hoppas att vi aldrig mer återkommer till det.

Socialförsäkringsministern säger att man ska orka med att göra en analys. Jag kan bara instämma; jag håller verkligen med. Det är därför jag ställer min fråga. Jag har förstått att regeringen vill avskaffa den bortre tidsgränsen; det har nog ingen missat. Men var är analysen? Var är forskningen? Var är faktabeläggen bakom analysen? Det måste ju finnas där. Annars vore det ingen analys utan bara ett tyckande.

Jag vet inte om Annika Strandhäll har sett rapporten från regeringens egen expertmyndighet Inspektionen för socialförsäkringen som kom i förra veckan. Man har primärt tittat på tidsgränser på 90 och 180 dagar men även i stort. Man gör en omfattande litteraturstudie, och det har också förts en stor diskussion där ISF har fått utveckla vad man har funnit.

Låt mig ta tillfället i akt och citera lite ur rapporten: "Är kompensationsgraden hög, kontrollen svag och en bortre tidsgräns saknas kan sjukfrånvaron förväntas vara högre."

Vidare säger en forskare om den bortre tidsgränsen: "Med borttagandet försvinner en viktig drivkraft för alla aktörer i sjukskrivningsprocessen att få tillbaka personen i arbete innan tidsgränsen nås. Sjukskrivningstiderna överlag kan alltså förväntas bli längre och sjukfrånvaron öka."

Låt oss mot bakgrund av detta fundera lite på vad det är för politik som Annika Strandhäll har aviserat. Det är höjda ersättningsnivåer i sjukersättningen och en slopad bortre tidsgräns. Vi ser dessutom tydligt hur Försäkringskassan slarvar med kontrollerna.

Det är anmärkningsvärt att vi i princip kan bocka av punkt för punkt vad expertmyndigheten säger att man inte ska göra.

Detta är ingen hemlighet för regeringen. I den departementsskrivelse som ligger till grund för förslaget att avskaffa tidsgränsen skriver man: "Sammantaget beräknas reformen leda till ca 7 000 fler pågående sjukfall i slutet av 2016."

Min fråga kvarstår: Vad är det för forskningsunderlag som regeringen refererar till när man aviserar att den bortre tidsgränsen ska tas bort? Var är forskningen?

Herr talman! Jag har självklart tagit del av ISF-rapporten. Den ligger på mitt skrivbord. Så sent som i förra veckan svarade jag också på ett antal frågor om den i medierna.

Låt oss titta på ökningen med 7 000 sjukfall under 2016, Johan Forssell. Det motsvarar dem som har utförsäkrats ur försäkringen, går på ALI och nu återförsäkras i försäkringen.

Johan Forssell talade tidigare om siffertrixande. Det siffertrixande vi kommer runt är att de sjukfall som hela tiden har varit långvariga och kontinuerliga sjukfall nu kommer att bli synliga som sådana och inte gå in i statistiken som nya korta sjukfall.

Att man når den bortre tidsgränsen innebär inte med självklarhet att man är frisk. Det är ett av problemen med den bortre tidsgränsen, som har inneburit att enskilda har drabbats hårt av den.

För att kunna göra en analys och stödja sig på forskning och utvärdering har tidsgränsen givetvis utvärderats. Johan Forssell vet likaväl som jag att när ni införde den var ambitionen att ungefär 25 procent skulle återgå till arbete. Så har inte skett, och det vet ju du också. Av dem som utförsäkras för tredje gången kommer ca 80 procent att komma tillbaka in i försäkringen igen. Jag tycker inte att detta är hederligt. Det är framför allt inte hederligt att vi hela tiden resonerar om den del av den reform som ni införde 2008 som fungerar allra sämst.

Låt oss i stället, i ett läge där sjukfallen ökar igen och där vi åter står inför en statsfinansiell problematik - den har vi sett successivt sedan 2010 - resonera om vad vi behöver göra för att möta denna utveckling.

Det är inte den bortre tidsgränsen eller insatser där som är det mest centrala just nu. Det mest centrala är dels att Försäkringskassan fortsätter det arbete man nu har påbörjat för att skärpa upp kontrollen vid de tidigare tidsgränserna, dels att tillförsäkra att det uppdrag som Försäkringskassan har när det gäller att samordna hälso- och sjukvård, arbetsgivare och den enskilde fungerar betydligt bättre än i dag.

Det är de här delarna som ser till att människor får förutsättningar att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Du vet lika väl som jag, Johan Forssell, att det räcker att komma två månader in i ett sjukfall för att sannolikheten för att man ta sig tillbaka till arbetsmarknaden igen ska minska med 70 procent.

Vi vet i dag att det förebyggande arbetet fungerar för dåligt. Den arbetsplatsnära rehabiliteringen på många arbetsplatser, inte minst i den offentliga sektorn, fungerar dåligt; därav de partssamtal jag har nu. Dessa har fokus på den arbetsplatsnära rehabiliteringen och det förebyggande arbetet.

Därför satsar regeringen redan i vårbudgeten en hel del pengar på att förstärka resurserna till Arbetsmiljöverket men också till forskningen om kvinnors arbetsmiljö. Det är där vi har ett bekymmer.

Om vi ska få ned sjukfrånvaron till en låg och stabil nivå på lång sikt måste vi titta på de arbetsplatser där det finns mycket kvinnor, på de förutsättningar man har där och på den situation man har för att få ihop sitt livspussel.

Herr talman! Jag är enig med Annika Strandhäll om en sak, och det är att människor drabbas väldigt hårt av sjukskrivningarna. De känner ofta att de inte kommer till sin rätt och att de inte behövs.

Problemet är att den politik som Annika Strandhäll nu presenterar är en politik som hennes egen expertmyndighet varnar för kommer att öka sjukskrivningarna, förvärra problemen och innebära en risk för att vi får en återgång till det som var tidigare, nämligen långa, passiva sjukskrivningar.

Jag tror att tidsgränsen har en funktion, inte minst som en blåslampa för att se till att vi kommer bort från passiviteten och från sjukskrivningar som bara löper på. Jag tror att den behövs.

Nu ser vi hur Försäkringskassan varnar för att kostnaderna för sjukskrivningarna kommer att skena de kommande åren. Det har regeringen kvitterat.

Jag uppskattar att Annika Strandhäll har inlett samtal och att hon vill lyssna och ha en dialog. Men jag kan också konstatera att under de månader som har gått sedan valet har det konkret hänt väldigt lite.

Vi har under våren i socialförsäkringsutskottet tvingats ställa in närmare hälften av alla möten. Det kommer ingen politik från regeringen. Propositioner som aviserats dras till och med tillbaka. Det har nu gått nästan sex månader sedan Försäkringskassans ordinarie generaldirektör slutade, och fortfarande har ingen permanent rekryterats.

När det väl kommer förslag är det förslag som regeringens egen expertmyndighet varnar för kommer att få en negativ effekt.

Jag har vid två tillfällen under denna diskussion ställt frågan vilken forskning som socialförsäkringsministern baserar sin politik på. Vad finns det? Jag hoppas att det finns något, för det kan väl inte vara så att ni gör politik bara på tyckande, Annika Strandhäll? Det vore beklagligt.

Herr talman! Jag tycker att jag har varit väldigt tydlig vid flera tillfällen, Johan Forssell, med vad vi grundar en del av våra analyser på. Det är bland annat vår egen expertmyndighet ISF, där vi uppenbarligen gör skilda tolkningar av vad de säger.

Det är också den dialog vi har med Arbetsförmedlingen, som talar om vad som faktiskt sker när de människor du pratar om kommer dit och vilket resultat det ger.

Man kan grunda sin politik på faktum, nämligen det faktum att vi ser resultatet av den politik som ni har fört och av utförsäkringarna, som inte har lett åt det håll som ni önskade. I stället har ni sett till att 80 procent av dem som utförsäkras snurrar runt i försäkringen. Det kan du väl inte säga är ett bra resultat, Johan Forssell.

När det gäller vad regeringen har åstadkommit under de här månaderna övertog jag i höstas ett läge där sjukskrivningarna hade stigit med 51 procent sedan 2010. Vi sitter fortfarande och regerar med en budget som inte innehöll ett enda förslag för att åtgärda detta.

Under den här tiden har vi samtidigt remitterat ut en av de största utredningarna i modern tid, den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Den ska vi naturligtvis inte föregripa, som din partikamrat sa här tidigare, Johan Forssell. Vi ska avvakta de remissvar som kommer därifrån för att kunna lägga fram kloka förslag i höst.

Samtidigt pågår samtal med arbetsmarknadens parter om hur vi ska stärka omställningen och rehabiliteringen, även den arbetsplatsnära rehabiliteringen, som spelar roll.

Vi kan konstatera att vi gör satsningar i vårbudgeten på bland annat arbetsmiljöfrågorna, som är helt avgörande också när det gäller att stärka bemanningen inom äldreomsorgen, vars kvinnodominerade arbetsplatser är väldigt drabbade av sjukfall.

Regeringen gör en hel del saker och kommer att presentera ett komplett åtgärdspaket i höst.

Överläggningen var härmed avslutad.