Frågestund - 2015-05-21

Fru talman! Jag vänder mig till vice statsminister Åsa Romson. Vi har, fem partier, tecknat en bred försvarsuppgörelse. Det tror jag i grunden är bra. Moderaterna är ett av partierna, och Miljöpartiet är ett av de andra partier som ingår i denna breda försvarsuppgörelse. Jag tror att det är en tydlig signal i en orolig omvärld, och jag tror att det är en tydlig signal till länderna i Östersjöområdet. I uppgörelsen talar vi om behovet av ökat samarbete och ökad tränings- och övningsverksamhet. Det är i grunden bra. Vi säger också att det gäller inte minst med USA och Nato.

Nu i juni kommer vi att genomföra en större övning uppe i norra delen av Sverige under norsk ledning. Det kommer att handla om över 100 plan och 3 600 personer. Tyskland, Storbritannien och USA ingår. Vi kommer också att i juni genomföra en större övning, Baltops, i Östersjön med bland annat B52-plan från USA.

Enligt medieuppgifter förstår jag nu att det finns några ledande miljöpartister som har reserverat sig i sin riksdagsgrupp mot försvarsuppgörelsen. Jag förstår också att det finns de som öppet ifrågasätter den typ av övningar som den vi har i norra Sverige och Baltops.

Jag utgår ifrån att regeringen är överens om vikten av övningsverksamheten. Men är regeringspartierna överens om denna typ av övningsverksamheter och om försvarsuppgörelsen?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Från regeringens sida är vi tydliga med att det är viktigt att ha en politiskt bred samverkan i Sverige både om den svenska säkerhetspolitiken och om försvarspolitiken. Vi är därför glada att det gick att nå en så bred försvarsuppgörelse när det gäller hur vi kan förstärka de förmågor som behöver ses över och stärkas inom det svenska försvaret och när det gäller att se över organisationsmodellerna på olika sätt. Vi är glada att vi gjorde detta i en så pass bred enighet som vi kunde få, och vi är glada för denna samverkan i riksdagen.

En del av den oroliga omvärld vi har, och en del av den moderna försvarsuppställningen, handlar om en internationell samverkan. Vi bygger säkerhet för Sverige genom samverkan med andra länder. Det har vi gjort under lång tid, och det är en del av vår säkerhetspolitiska doktrin. Det avser vi också att fortsätta göra.

Fru talman! Det är helt riktigt; vi bygger säkerhet med andra. Det är därför det är viktigt med samarbete, och det är därför det är viktigt med samverkan och inte minst med övningsverksamhet.

Jag tycker att det är bra att vi övar med USA. Jag tycker att det är bra att vi övar med Storbritannien, med Tyskland och med andra Natoländer. Det är också någonting som vi är överens om i inriktningen i försvarsuppgörelsen. Jag vill understryka precis det som vice statsminister Åsa Romson sa: Det är bra att vi sänder denna typ av tydliga signaler. En bredd i riksdagen, fem partier, står bakom uppgörelsen.

Denna typ av uppgörelser undergrävs dock om det finns reservationer i ett av riksdagspartiernas riksdagsgrupper mot denna typ av uppgörelser. De undergrävs när man öppet ifrågasätter sådan här viktig övningsverksamhet och när man specifikt pekar ut ett land som man tycker att vi inte borde samverka med, nämligen USA.

Jag ställer min fråga till vice statsministern återigen. Jag utgår från att regeringen är överens om betydelsen och vikten. Men är regeringspartierna överens om betydelsen och vikten?

Fru talman! En regering består av regeringspartier, åtminstone i ett demokratiskt land som Sverige med en parlamentarism där det är det folkvalda parlamentet, riksdagen, som utgör underlaget för regeringen och där regeringen är det exekutiva organet. Självfallet står regeringspartierna bakom regeringens beslut. All annan ordning vore högst uppseendeväckande, skulle jag säga.

Sedan har vi ett debattklimat i Sverige, i den här kammaren, inom partierna, inom föreningslivet, utanför den här kammaren och i intresseorganisationer som är öppet. Det välkomnar jag, för jag tror att det behövs också på den säkerhetspolitiska agendan, inte minst i en tid när vägvalen för nationerna är ganska svåra.

Jag tror att vi alla här - åtminstone många - ser att vi är i ett läge med en upptrappad militär förmåga i vårt närområde som vi helst hade velat slippa se. Men när vi har den verkligheten ställs vi politiker inför många vägval. Den debatten måste vi också våga ta.

Regeringen är tydlig. Vi behöver skapa samverkan brett i riksdagen, och vi behöver samarbete med andra länder.

Fru talman! Politik kan, i alla fall om man tillhör sjuklövern, vara bra lustig ibland. Sverigedemokraterna har nu länge föreslagit att man ska åtgärda problemen med EU-tiggeriet. År 2011 kom vi med sådana förslag. År 2014 drev vi en kampanj i EU-valet mot det organiserade tiggeriet. Då fanns det helt plötsligt inget sådant, lustigt nog.

Och vad händer? Cirka en månad efter att SD i mars i år presenterade ännu mer detaljerade förslag mot EU-tiggeriet kommer Moderaterna och vill förbjuda det organiserade tiggeriet, som nyligen inte fanns - det förslag som Moderaterna åtta månader tidigare hade sågat. Kappvändare, kanske man kan kalla det. Den socialdemokratiska regeringen gick då ut genom Åsa Regnér och kallade Moderaternas förslag för ett intressant förslag.

Frågan är: Vad avser regeringen att göra för att skyndsamt åtgärda problemen med EU-tiggarna?

Fru talman! Vi har fattigdom i Europa. Vi har diskriminering av romer både i Europa och i vårt eget land. Den svenska regeringen har varit oerhört tydlig med att vi jobbar för att minska de ekonomiska klyftorna. Vi jobbar för ett mer jämlikt samhälle - ett samhälle där alla människor har ett lika värde.

Regeringen har också varit oerhört tydlig med hur man agerar i den situation vi ser, och som de flesta i vårt land ser med oro på. Vi har människor som tvingas tigga på våra gator.

Vi har tillsatt en nationell samordnare till stöd för kommuner, som också samlar ihop och ser vilka ytterligare åtgärder som det svenska samhället kan göra för att stödja dem som är de riktiga offren i detta, det vill säga de människor som tvingas tigga. Vi ser också att Polismyndigheten gör en samlad översyn och kommer med en rapport senare i höst.

Det finns alltså flera tydliga åtgärder från regeringen, men de som är de riktiga offren i dagens situation är de som tigger.

Fru talman! Tydliga åtgärder, sa Åsa Romson. Jag hörde inte om en enda tydlig åtgärd. Svaret kan inte tolkas annat än som att väldigt lite, om ens något, kommer att ske. Det kanske inte är så förvånande egentligen, med tanke på den aningslöshet och godtrogenhet som de rödgröna uppvisar för jämnan.

Era partikamrater i Stockholms stad slösar till exempel 11 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar på EU-tiggare. De vill även ge gräddfiler åt återvändande Jihadkrigare - dem som minister Kaplan jämförde med frihetskämpar. Det är samma symtom.

Jag förväntar mig inte att regeringen kommer att vara klarsynt nog att införa visumtvång för de länder varifrån tiggarna kommer eller att ens förbjuda det utländska tiggeriet. Därmed kommer problemen att kvarstå.

Men kan regeringen i alla fall ge svenska folket besked om ifall ni åtminstone kommer att förbättra reglerna för avhysning så att näringsidkare till exempel inte ska få se sin mark ockuperad eller så att kommunens parker inte ska användas som tiggarnas personliga toaletter? Någonting kan ni väl komma med som ett besked?

Fru talman! Kent Ekeroth inledde sin fråga med att hålla ett stort anförande som fick mig att undra om det snarare var någon annan representant, det vill säga från Moderaterna, som skulle stå här och svara på den. Det var ett något annorlunda sätt att ställa en fråga om regeringen om regeringens politik.

Jag svarade däremot med att tala om vilken problembild regeringen ser och vilka åtgärder vi kan stärka och göra bättre i det svenska samhället. Jag är övertygad om att när vi ser på de åtgärder som gäller kommunernas handlingsmöjligheter och när det gäller vad staten kan gå in och hjälpa till med kan situationen bli bättre. Vi har därför tillsatt en nationell samordnare, vilket har behövts under lång tid - det ska man säga - för att kunna förbättra de åtgärdsmöjligheter som vi har i hela samhället.

Det är dock ingen nyhet att Sverigedemokraterna i den här kammaren inte håller den fria rörligheten i Europa särskilt högt. Det är bara att beklaga.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till civilminister Ardalan Shekarabi angående Skatteverkets kontor runt om i landet.

Under våren nedläggningshotades nio kontor på ett ganska kraftfullt sätt. På grund av starka påtryckningar och stark opinionsbildning backade man från nedläggningshoten. Men det fanns nedläggningsbeslut sedan tidigare för två andra kontor, i Åmål och i Mora.

I vevan med den välkomnade utredningen om den statliga närvaron på landsbygden som regeringen har tillsatt vore det önskvärt om staten tog en tankepaus även när det gäller de kontor som har fått nedläggningsbeslut tidigare.

Min fråga till statsrådet är därför: Anser regeringen, precis som Centerpartiet gör, att de kontoren också borde få en paus och ingå i utredningen? Och vad kommer regeringen i så fall att göra för att agera i den riktningen?

Fru talman! Jag vill tacka Fredrik Christensson för frågan.

Efter åtta år av passivitet i fråga om myndigheters lokalisering fattade den här regeringen beslut om att ge Statskontoret i uppdrag att komma tillbaka med vägledande principer för hur vi ska styra statliga myndigheters lokalisering. Det är mot bakgrund av att vi måste arbeta för att staten ska hålla ihop vårt land, inte splittra det.

I dagsläget är frågor som rör lokalisering av myndigheter delegerade till myndigheterna själva. Och så ska det vara. Vi ska ha stor delegering, och myndigheterna ska ha ett handlingsutrymme för att kunna jobba med effektiviseringsfrågor. Men regeringen, staten, kan aldrig abdikera från ansvaret för att stå för helheten och för att säkerställa att myndigheterna tar ansvar för helheten. Staten ska finnas i hela vårt fantastiska land.

Mot bakgrund av detta har vi gett Statskontoret ett uppdrag. Skatteverket har också själva fattat beslut om att pausa en del lokaliseringsbeslut under tiden. Men det är en fråga för Skatteverket. Regeringen arbetar med den principiella styrningen av myndigheters lokaliseringsbeslut.

Fru talman! Jag hade större förväntningar på svaret från statsrådet. Man har möjlighet att genom regleringsbrev göra en tankepaus i ärendet. Om regeringen har för avsikt att det ska finnas statliga jobb i hela landet, vilket det har varit tydligt i opinionsbildningen och i olika tidningar att man har, kan man i samband med utredningen och det resultat man får av den sätta ned foten även när det gäller skattekontoren i Åmål och Mora. Där bedrivs väldigt god verksamhet. Nedläggningsbeslut finns, men verksamheterna har ännu inte flyttat. Regeringen kan sätta ned foten och gå vidare.

Kommer regeringen att agera genom att gå vidare med frågan för att kunna behålla skattekontoren i Åmål och Mora, i avvaktan på utredningen och dess resultat?

När det gäller urbaniseringen och centraliseringen försöker statsrådet måla upp en bild av att det är Alliansens fel. Men jag vill påminna om att det har skett under en lång tid. Det är inte bara under den senaste regeringens tid utan under många regeringars tid som det har centraliserats.

Fru talman! Urbaniseringen är ett fenomen; det är inget fel. Men den förra regeringens fel var att de vägrade ta tag i frågor om styrning av myndigheterna när det gäller lokalisering.

Regeringen har nu fattat beslutet. Vi kommer att styra myndigheterna på en principiell nivå och säkerställa att myndigheterna förhåller sig till en princip, nämligen att staten ska finnas i hela landet och hålla ihop vårt samhälle.

Besluten om de berörda skattekontoren är, enligt den förvaltningspolitiska principen, en fråga för de berörda myndigheterna. I detta fall är det Skatteverket som fattar besluten.

Så fort Statskontoret kommer tillbaka med ett underlag kommer vi att säkerställa att vi har en styrning av myndigheterna och att vi får en ordning där myndigheterna kommunicerar med varandra när de fattar beslut om lokaliseringsfrågor. Man ska vara medveten om hur andra myndigheters lokaliseringsbeslut har påverkat den berörda orten.

Jag kommer att följa upp denna fråga. Och regeringen har en ambition om att verka för att hålla ihop vårt samhälle.

Fru talman! Min fråga går till klimat- och miljöminister Åsa Romson.

Vi talar ofta om att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. En annan fråga, som ofta hamnar i skuggan men som är lika viktig, är biologisk mångfald.

Senast i dag, i morse, hörde vi att ett flertal olika fågelarters antal har minskat kraftigt i Sverige. Vetenskapen lär oss att vi för att skydda hotade arter måste säkra deras livsmiljöer. Anslagen till att skydda natur urholkades under de borgerliga regeringsåren och även genom den budget som det fattades beslut om den 3 december, med stöd av Sverigedemokraterna.

Glädjande nog har regeringen i vårändringsbudgeten föreslagit den största höjningen av anslagen för att skydda värdefull natur som vi någonsin har sett. Det är viktigt att det inte bara är kvantitet utan också kvalitet. Därför undrar jag vilken inriktning regeringen vill se för de pengarna, så att vi kan säkerställa att de verkligen leder till ett rejält skydd för hotade arter.

Fru talman! Jag vill tacka för en angelägen fråga.

Det är sant att den stora artutplåning som just nu sker på jorden för många forskare framstår som ett betydligt större problem än klimathotet. Det är oftast klimathotet som vi inom politiken ser som det största miljöproblemet, på grund av att betyder så mycket för vårt ekonomiska samhälle. Men biologisk mångfald är i ännu högre grad en bas för hela vårt ekologiska system och därmed också för de naturresurser som vi alla lever av.

Jag vaknade också till nyheten i morse om att det är många fåglar som har försvunnit. Man vet inte riktigt varför. Men en oroväckande anledning kan vara att det hänger ihop med klimatförändringar. En sådan snabb klimatförändring som vi nu har på gång förvärrar och är mycket starkt pådrivande, särskilt i ett land som Sverige där arterna inte kan flytta längre norrut. Det finns liksom en gräns där Ishavet börjar. Vissa arter får då inte den livsmiljö som är nödvändig.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret.

Jag vill också passa på att ställa en annan fråga. Den handlar om anslaget till skötsel av våra reservat och nationalparker. Också där föreslog de borgerliga partierna en minskning av anslagen. Vi föreslår en höjning.

Jag tror att de satsningarna kommer att vara värdefulla, även för den besöksnäring som vi har i vårt land. Vad tänker ministern just i fråga om hur det kan påverka sysselsättningen, inte minst när det gäller jobb på landsbygden?

Fru talman! I den budget som den här riksdagen tyvärr röstade igenom den 3 december drog man ned med 43 procent på biologisk mångfald jämfört med regeringens då föreslagna budget. Ingen kan komma och säga att det inte har betydelse för hur våra biologiska resurser sköts.

När det gäller inriktningen och att pengarna ska komma till effektiv användning kommer det till stor del att handla om att miljömålen ska styra. Miljömålen är tydliga med att vi ska ha levande skog, vi ska ha levande hav och vi ska ha giftfria miljöer. Och de pengar som går till exempelvis skydd av skogsmark ska inriktas på att skydda marker där arterna är som mest hotade och de fickor som behövs för att arterna ska klara sig bäst.

Jag är glad att du tar upp frågan om skötseln, Johan Büser. Jag tror att det är en kombination av att ge tillbaka naturvärdena till svenska folket, att visa upp de fina områden vi har, och samtidigt ge mer jobb på landsbygden. Att sköta naturområden, märka upp nya stigar, renovera vindskydd och så vidare är nämligen ganska jobbintensiv verksamhet.

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Jag är väldigt orolig för Sverige och Sveriges framtid. Vi har en vänsterregering som bryter löfte efter löfte och som för en politik med skattehöjningar som dämpar sysselsättningen och tillväxten.

Regeringen har som målsättning att nå lägst arbetslöshet i EU till 2020. Hittills har den målsättningen fått kritik från oppositionen och oss moderater. Men det är inte bara vi som är kritiska till målsättningen. Det är även Anders Forslund på IFAU, Svenskt Näringsliv och Lars Calmfors. Listan kan göras lång.

Även arbetsmarknadsministern verkade tvivla på det här målet på SNS arbetsmarknadsdag den 19 maj. Då liknade arbetsmarknadsministern målet vid ett nyårslöfte för vilket man bedömer sannolikheten för hur många dagar det kan hållas.

Min fråga är därför: Är det ett mål eller är det en vision?

Fru talman! Jag vill tacka Jenny Petersson för frågan.

Om Jenny hade varit med på SNS arbetsmarknadsdagar eller sett sändningen på SVT Forum - den har gått i repris några gånger - hade hon hört hela mitt resonemang. Det är så här: En del av de som bedömer regeringens mål om att nå Europas lägsta arbetslöshet till 2020 tycks tro att det är som ett nyårslöfte som man ska gissa hur länge det kan hållas.

Regeringen har däremot satt upp sitt mål för att använda det som en styråra för politiken. Det innebär att det är ett mycket ambitiöst mål som kommer att kräva stora insatser av politiken. Men vi har satt upp ett tufft mål just därför att det ska styra varje politiskt beslut som den här regeringen fattar, för vi har jobben i fokus för våra barns och ungdomars framtid.

Fru talman! Jag var inte på plats, men jag kan glädja Ylva Johansson med att jag har sett en av repriserna. Det räckte för att jag skulle plocka ut det här och bli orolig.

Politik handlar ju om mer än bara vilja och att sätta mål. Det här handlar även om att kunna, och Sverige kan mer. Efter åtta år med Alliansen har Sverige gått från att vara ett land med ordning och reda i finanserna och en reformagenda till att bli ifrågasatt på det här området.

Det här är otillräckligt av regeringen, och jag tycker att det är slarvigt av vänsterregeringen att inte prioritera jobben. Till exempel är regeringens skattehöjningar på jobb och företagande mer än 40 gånger högre än näringslivssatsningarna. Turistsektorn, där många unga får sitt första jobb, åker på en skattesmäll från vänsterregeringen samtidigt som den säger att den främjar den här sektorn.

När ska regeringen vakna och inse att den har slagit in på fel väg?

Fru talman! Jag delar uppfattningen att intrycket efter åtta år med en borgerlig regering är att Sverige kan bättre. Vi tar över i ett läge där vi har oerhört stora underskott. Vi tar över i ett läge där vi har katastrofalt hög arbetslöshet.

Utmaningarna är stora. Det kommer att krävas mycket mer än vad regeringen hittills har presenterat för att vi ska nå den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det kommer regeringen också att leverera. Det är därför vi sätter upp ambitiösa mål - de ska styra politiken. Och vi ska nå dem - till skillnad från den gamla regeringen, som lite grann sa så här: Vi gör så gott vi kan, så får det gå som det går.

Fru talman! Min fråga är till vice statsminister Åsa Romson.

Amnesty rapporterade i förra veckan om det totala kaos som nu råder i Libyen. Det är ett kaos där både smugglare och olika militära grupperingar - även det som sägs vara officiell libysk militär - tillfångatar, misshandlar, torterar, våldtar och utpressar flyktingar som befinner sig i landet.

Amnesty varnar för att den militära EU-operation som nu planeras för att förstöra båtar och hindra dem från att ta sig till Europa kommer att göra situationen för flyktingar i Libyen ännu värre eftersom människor då inte har några möjligheter att ta sig från detta helvete. Det finns dessutom risk att operationen kostar civila människoliv.

Vänsterpartiet delar Amnestys oro, och min fråga är: Hur kan en feministisk regering som vill stå upp för mänskliga rättigheter gå med på det här?

Fru talman! Jag vet att Christina Höj Larsen och jag och regeringen delar uppfattningen att detta är en tragedi och att det ligger ett stort globalt ansvar på oss för den flyktingsituation vi har i dag, inte minst i Libyen, med tanke på de katastrofer som har ägt rum på Medelhavet.

Jag vet också att vi delar ambitionen att liv inte ska sättas på spel ännu mer för de fattiga människor som flyr undan dessa våldsamheter, vare sig i Libyen eller på Medelhavet.

Jag är glad att Sverige - tyvärr som en av få regeringar - stod upp på EU:s toppmöte. Stefan Löfven var en statsminister som stod upp och fick till ändringar i de regelverk som man diskuterade när det gäller den ambitionsnivå man ska ha nu.

Vi kräver också att internationella folkrättsliga lagar ska gälla. Diskussion pågår om hur EU ska genomföra detta.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Regeringen har ju tryckt på att ett FN-mandat eller ett godkännande från Libyen måste finnas innan det går att slå till på libyskt område och helst även innan tillslag kan göras på internationellt vatten. Men frågan är hur EU ska kunna komma överens med Libyen när det inte finns en nationell regering att förhandla med. Frågan är också vad som händer med människorna som sitter i båtarna när man gör de här tillslagen. Frågorna är många, och avsaknaden av svar på europeisk nivå som verkligen tar avstamp i asylrätten och mänskliga rättigheter förskräcker lite.

Det är tydligt att EU:s medlemsländer har väldigt lätt att komma överens om kortsiktiga militära lösningar som inte hjälper skyddsbehövande men väldigt svårt att komma överens om att skapa långsiktiga lösningar som större kvot till EU, fler mottagarländer inom EU och lagliga vägar in i EU. Vi förväntar oss ändå att en svensk regering alltid fokuserar på det senare och inte på det förra. Frågan är om ni kan infria den förväntan.

Fru talman! Ja, den förväntan som Christina Höj Larsen och många andra i Sverige har på regeringen är att man trycker på för långsiktigt stabila reformer som gör att flyktingar kan få sin asylrätt prövad och för internationella avtal som Sverige erkänner.

Sverige vill ha en starkare internationell rätt som ska gälla i andra länder likaväl som i Sverige. Fler kvotflyktingar måste tas om hand i EU, och det måste börja finnas system för lagliga vägar. Det är också det som regeringen har tryckt på för - tyvärr inte med alltför många andra EU-medlemsländer som stöd.

Jag delar oron för att vi får en övervikt av kortsiktiga militära insatser och att man tror att det är en lösning på flyktingkatastrofen. Det är det ju inte, utan det handlar om att sätta de mer övergripande spelreglerna i fokus. Det gör regeringen, så jag tror att Christina Höj Larsen kan vara lugn över det.

Det man inte kan vara lugn över är den situation vi har i EU, där Sverige är lite för ensamt i diskussionen.

Fru talman! Min fråga är till vice statsministern och gäller vad regeringens strategi är för att hantera återvändande terrorister och folkmördare.

Säpo har rapporterat att det finns ungefär 300 svenskar som har åkt till Syrien och Irak och stridit. Jag åkte nyligen dit på studieresa. Jag träffade yazidiska flickor som våldtagits och sålts på slavmarknader. Jag träffade kristna som flytt och kristna vars släktingar mördats. Jag träffade också en kvinna som heter Aida. Hennes barn togs från hennes barm. När jag och mina medresenärer pratade med henne sa hon till mig: Jag tror att de talade samma språk som du talar med dina vänner.

Mina frågor till vice statsministern är: När tänker regeringen leverera till exempel lagstiftningen om deltagande i terroristresor? Vad tänker regeringen göra så att åklagarkamrarna har tillräckligt med personal för att kunna åtala de här personerna? Vad är regeringens strategi i de här frågorna?

Fru talman! Det här är en angelägen fråga som regeringen har tagit tag i från allra första början, då vi insåg att den befintliga strategin mot terrorism i Sverige i praktiken inte inkluderade hela det faktum att vi har det som riksdagsledamoten beskriver som terroristresor, det vill säga att personer från Sverige åker ned och strider på terroristernas sida för att sedan återvända. Det finns en oro för hur det har förändrat de personerna.

Jag tror att man måste jobba på flera håll, och det är också det som Anders Ygeman och Alice Bah Kuhnke gör. De håller samman ett förebyggande arbete mot att personer i Sverige åker ned och för att vi i hela det svenska samhället ska ha god sammanhållning i analysen att det inte bidrar till fred och stabilitet för någon att delta i terrorism i utlandet. Det skickar också en viktig signal att när man återvänder ska man ta ansvar för sina handlingar.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringen i nuläget inte har några planer på att leverera lagstiftningen mot terroristträning. Det är uppenbart att ni inte gör någonting i frågan.

Det är också uppenbart att ni inte är medvetna om att endast tre personer är anställda på åklagarkammarens enhet för terroristbrott. Tre personer ska lyckas åtala de här 300 personerna för folkmord och terrorism. Det är uppenbart att regeringen inte gör någonting.

I brist på att regeringen gör någonting blir det till exempel så att de rödgröna här i Stockholm tillåts ta hela ansvaret. Vad gör de då? Jo, de tillåter ett system där man ska ge gräddfiler till terrorister. Dessa ska till exempel få gå före i bostadskön och få jobbinsatser. Varför gör de det? Jo, de säger att man inte kan åtala de här personerna. Samtidigt gör regeringen ingenting.

Är det rimligt, vice statsministern, att återvändande terrorister och folkmördare ska få gå före i bostadskön när de kommer tillbaka? Är det rimligt att de inte åtalas? Är det rimligt att ni inte har lagt in lagstiftningen än?

Fru talman! Jag förstår att man kan vara väldigt engagerad i de här frågorna. Det är inte tu tal om det. Det här är en av verklighetsbilderna, så att säga, i vårt samhälle i dagsläget. Men man säger med sådan emfas att det är uppenbart att regeringen inte gör någonting när regeringen gör mer än vad som gjordes sammantaget under de tidigare åtta åren.

Vi konstaterar att vi har en situation med återvändare där vi behöver gå in på individuell nivå för att säkerställa att det inte är terroristhot. Men vi behöver också ett större och mycket mer fokuserat förebyggande arbete som också bygger på att vi tar in den erfarenhet som andra länder har. Det gäller även grannländer som faktiskt har kommit betydligt längre på vägen. Sverige tog nämligen inte under den tidigare regeringen över huvud taget tag i de här frågorna.

Påståendet att regeringen inte har en aning om vilka resurser som finns på den internationella åklagarkammaren tycker jag faktiskt är ett ganska dåligt argument. Det är självklart att regeringen har den kunskapen, och det är självklart att den svenska principen är att man ska åtala brottslingar även när de kommer tillbaka, särskilt vid den typen av våldsamheter.

Fru talman! Även om det kan kännas avlägset en fin vårdag som den här närmar vi oss det internationella klimattoppmötet COP 21 i Paris med stormsteg.

Klimatförändringarna har redan börjat märkas av i många delar av världen. Vi ser att vädret blir alltmer extremt. Människor tvingas fly och får kraftigt försämrade livsvillkor. Det här kommer att bli ännu mer vanligt ifall vi inte ser till att agera och gör det som forskningen faktiskt föreskriver. Och någonting som vi saknar är det politiska ledarskapet i världen.

Här har regeringen varit tydlig. Sverige ska vara ett föregångsland och driva på både EU och samtliga delar av världen. Min fråga är därför till klimat- och miljöministern: Hur ska Sveriges regering arbeta för att avtalet i Paris ska bli så ambitiöst som möjligt så att vi kan nå ett klimatavtal där vi når klimatmålen?

Fru talman! Tack för frågan! Det är ett oerhört angeläget ämne som det är alldeles för sent att börja fundera på någon gång framåt höstkanten, när mötet i Paris, som världen har jobbat för under ett antal år, är i antågande. Det är nu som förberedelserna måste göras ordentligt.

Jag var särskilt inbjuden till ett möte i Berlin i början av veckan. Bland annat den franska utrikesministern, Laurent Fabius, som står som värd för Parismötet i höst, var mycket angelägen om att samla en grupp länder för att diskutera de svåra frågor som ligger framför dem.

Jag kan säga att jag från det mötet har två känslor. Den ena är att det finns en genuin möjlighet för och en öppenhet från världens länder att faktiskt komma samman och göra ett globalt avtal. Det är ett ramavtal. Det är inte ett avtal som i sig själv kommer att lösa klimatproblematiken. Men det kommer att skapa den ram som vi behöver som regering, inte minst gentemot privata aktörer på finansmarknader och investerare när det gäller att se att det är klimatfrågan som måste lösas framöver.

Fru talman! Det är glädjande att se, tycker jag, att regeringen avser att prioritera den här frågan. Men en av de sprickor som riskerar att försämra förhandlingarna är den mellan fattiga och rika länder. Vi i de rikare delarna av världen har kunnat släppa ut mycket fossila bränslen för att kunna bygga upp den välfärd vi har i dag. Därför har vi ett stort ansvar för att se till att finansiera den gröna omställningen i de fattiga länder som snarare måste ta hand om akut fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att se till att finansiera den anpassning som måste till i fråga om de klimatförändringar som trots allt kommer att uppstå.

Här har regeringen redan meddelat att 4 miljarder ska läggas till som additionella medel till klimatfinansieringen. Det är väldigt bra. Det är helt i linje med det som FN föreskriver i klimatkonventionen. Men det är väldigt viktigt att andra länder också gör det här. Därför tänkte jag fråga: Hur jobbar klimat- och miljöministern för att förmå fler länder att göra det här så att den totala summan om 100 miljarder till den gröna fonden kan uppnås?

Fru talman! Det är helt riktigt, som Magda Rasmusson säger, att finansiering är en av akilleshälarna för att skapa det förtroende som gör att ett globalt klimatavtal kommer på plats, så att vi får det ramverk som ger ett instrument för länder att agera. Det är ett instrument som kommer att vara byggt på att länderna själva talar om på vilket sätt de ska implementera klimatpolitiken. Man ska också vara tydlig med vilket stöd man behöver. Det är den tillit och kommunikation som vi i världen kräver för att få till just att investeringsklimatet vänds till att vi numera måste börja investera i det framtida samhälle som ska klara sig utan de fossila utsläppen.

Där behöver många, de allra fattigaste länderna, ekonomiskt stöd. Sverige är ett av de länder som har varit väldigt tydliga med detta och är en av de största bidragsgivarna till den gröna fond som FN har satt upp. I höstas blev vi tongivande när vi hade lagt fram vårt förslag. Vi fick andra länder att börja matcha det och faktiskt lägga in pengar även de.

Fru talman! Min fråga är till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Regeringens mål är att man ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Men den här månaden har regeringen åkt på rejält med smisk från olika instanser. Tidigare i månaden fick regeringens förslag om minskat ROT-avdrag kritik från två tunga myndigheter - Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten. Sedan kom Finanspolitiska rådet med den dräpande kritiken att regeringen får mycket svårt att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Regeringen bryter dessutom mot det finanspolitiska ramverket, enligt rådet. Och höjningen av taket i a-kassan och slopandet av de lägre socialavgifterna för ungdomar bidrar tvärtom, enligt rådet, till att öka antalet arbetslösa. Det är en oerhörd kritik.

Min fråga är naturligtvis: Hur går det ihop att ha ett mål om att sänka arbetslösheten men genomföra politik som höjer arbetslösheten?

Fru talman! Tack, Roland Utbult, för frågan! Ja, det är ett svårt och mycket ambitiöst mål att nå den lägsta arbetslösheten i EU. Det kommer att kräva en hel del. Men jag ser inte varför en regering skulle nöja sig med att sätta upp enkla mål. Anledningen till att man har en regering är väl just att den ska klara av att lösa också väldigt svåra utmaningar. Det kommer den här regeringen att göra. Det kommer att krävas mycket mer än det vi hittills har presenterat. Men vi styr väldigt tydligt med en jobbagenda för att klara att bekämpa arbetslösheten. Vi har kommit en bit på väg, men mycket återstår.

Jag vill säga till Roland Utbult att man ska ta den här typen av prognoser om framtiden med en nypa salt. Jag har varit med i politiken ett tag - det har Roland Utbult också - och sett ministrar komma och lova en massa guld och gröna skogar som effekter av sina förslag. Ganska sällan har det blivit så. Finanspolitiska rådet sa själv för några år sedan att det nästan är som gissningar att göra prognoser som sträcker sig längre än ett år.

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Det är lite intressant att höra hur arbetsmarknadsministern lite grann avfärdar kritiken från myndigheterna, liksom också statsministern har gjort. Men höjd skatt på drivmedel, sänkta gränser för RUT och ROT, höjd skatt för sparande och höjd arbetsgivaravgift för unga är signaler. Det låter som att det här, som ministern säger, blir väldigt svårt.

Jag tror att det kommer att bli ett problem för regeringen, naturligtvis, att förklara för människor om det inte lyckas. Då blir det nog ett ganska stort problem.

Samtidigt flaggar framtidsminister Kristina Persson, enligt en artikel i DN, för sänkta arbetsgivaravgifter när det gäller hur framtidens jobb ska skapas. Det får ni väl diskutera på väg tillbaka till Rosenbad. Men frågan vänder åter: Hur tänker sig arbetsmarknadsministern att man ska nå målet 2020? Allt talar emot. Vad är det som talar för?

Fru talman! Låt mig först säga en sak. En regering som misslyckas med jobben ska ha kritik och ska mötas av mycket skarp kritik av väljarna. Det var det som drabbade den förra regeringen. Det var därför man inte fick mandatet att fortsätta. Man hade ställt ut löften om att alla skattesänkningar skulle lösa problemet med arbetslösheten. De ledde till högre arbetslöshet och till en så hög ungdomsarbetslöshet att vi får bidrag från EU för att komma till rätta med den.

Självklart ska vi dömas utifrån hur väl det går med jobben. Det är en mycket stor utmaning. Regeringen kommer att återkomma med fler förslag i syfte att göra de åtgärder och insatser som krävs för att vi på riktigt ska uppnå en sänkt arbetslöshet och att människor varaktigt kommer i arbete och inte bara flyttas från en åtgärd till en annan.

(Applåder)

Fru talman! Jag har en fråga till finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund.

I början av veckan presenterade Konsumentverket sin årliga kartläggning av kommunernas konsumentvägledning. I rapporten kommer det fram att många kommuner lägger allt mindre tid på konsumentvägledning, och för första gången på flera år minskar även antalet kommuner som erbjuder konsumentvägledning till sina invånare. Det är en mycket tråkig utveckling.

Det finns i alla fall några glädjeämnen i rapporten, bland annat att de flesta av landets kommuner faktiskt erbjuder konsumentvägledning och att de tjänster som erbjuds är av mycket god kvalitet. Det här är en service som alla invånare uppskattar.

Ett gott konsumentstöd är väldigt viktigt för oss konsumenter och ska inte underskattas. Jag hoppas och tror att den nya upplysningstjänsten, Hallå konsument, som alliansregeringen införde och som lanserades i början av april också kommer att leda till goda resultat. Denna tjänst ska dock i första hand ses som ett komplement till den kommunala konsumentvägledningen.

Mot bakgrund av Konsumentverkets rapport är min fråga: Hur ser statsrådet på utvecklingen.

Fru talman! Tack för frågan som jag håller med om verkligen är angelägen.

Konsumentvägledning är en väldigt viktig funktion i samhället och blir allt viktigare i takt med att vi agerar på allt fler marknader som konsumenter och att konsumentmarknaden också i många fall blir allt mer komplex. Det är ett större urval, och ofta kan vi handla globalt och välja mellan många olika varor. På en del områden blir också produkterna och tjänsterna mycket mer komplexa. Därför behöver vi ha en bra vägledning och möjligheter att få hjälp som konsumenter.

Därför är jag väldigt glad över att vi nu har satt igång just tjänsten Hallå konsument. Den satte igång den 31 mars och har alltså funnits på plats i två månader. Det har varit ett väldigt stort tryck från allmänheten. Väldigt många har ringt och gått in på Konsumentverkets hemsida och fått hjälp och stöd. Det här är en väldigt positiv utveckling som gör att många fler konsumenter kommer att få stöd.

Sedan ser vi också att det finns en utveckling som i viss mån är oroande när det gäller den kommunala vägledningen. Det finns både positiva och negativa scenarier: Tre kommuner har nyligen infört konsumentvägledning, medan fem har avslutat. Det här måste vi följa noggrant framöver från regeringens sida.

Fru talman! Tack för svaret! Jag förstår att vi är överens om just Hallå konsument och att det kommer att bli ännu bättre.

När jag ändå får möjlighet att ställa en fråga till tänkte jag på att nära konsumentvägledningen finns också budget- och skuldrådgivare. Även dessa lämnade Konsumentverket en rapport om alldeles nyligen. Den rapporten är lite mer positiv än när det gäller konsumentvägledarna, men även här visas de stora skillnader som finns över landet och att det är långa väntetider. Genomsnittet är fyra och en halv vecka, men vi vet att det är stora skillnader över landet.

Min andra fråga är alltså vad regeringen avser att göra åt detta.

Fru talman! Tack för ytterligare en väldigt viktig fråga! Vi vet att överskuldsättning är ett stort problem i vårt samhälle i dag, och att det tyvärr också är ett växande problem.

Här har vi en liten skuld att återbetala, för det är under de senaste åtta tio åren som det har blivit en ganska snabb ökning till exempel av snabblåneföretagens verksamhet, och det bidrar ju tyvärr negativt till överskuldsättning.

Nu har det införts ett antal olika åtgärder. Finansinspektionen har till exempel fått möjlighet att ha tillsyn och också kräva tillstånd av snabblåneföretag. Vi vet också att Konsumentverket har getts utökade mandat att ingripa mot dem som inte sköter sig.

Vi behöver dock göra mer. Budget- och skuldrådgivning är en kärna i den här verksamheten, och det är väldigt viktigt för att man ska få hjälp både innan man hamnar i skuld och också att få hjälp ur sin skuld.

Regeringen arbetar nu med en strategi mot överskuldsättning som vi kommer att komma tillbaka till här till hösten. Då kommer det att finnas breda åtgärder, dels förebyggande, dels rehabiliterande när man väl har hamnat i skuld. Detta är ett väldigt viktigt och högt prioriterat område för regeringen.

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknadsministern.

De senaste tio åren har antalet skadade hemmafixare minskat med 30 procent enligt MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Detta är en ren följd av ROT-avdraget som har gjort det möjligt för större grupper att anlita experter i stället för att göra jobbet själva.

I snitt skadas 17 000 hemmafixare varje år så illa att de måste uppsöka akutvård. Med ett kraftigt sänkt ROT-avdrag kommer denna siffra att öka markant. Detta gör att en sänkning av ROT även kommer att leda till ökade kostnader för vården samt per automatik bidra till ökade arbetsmiljöproblem.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Då så många kompetenta instanser ser så stora problem med en sänkning av ROT-avdraget, är det då inte dags för regeringen och arbetsmarknadsministern att bita i det sura äpplet och tänka om när det gäller detta?

Fru talman! ROT-avdrag har bidragit till att väldigt många arbeten har blivit utförda när det gäller renovering av privatbostäder. Regeringen gör bedömningen att även med en något lägre subventionsgrad så kommer många renoveringar av privatbostäder att ske även fortsättningsvis. Det är ändå en betydande subvention av detta.

Med förändringen möjliggör vi finansiering av en historiskt stor satsning på bostadsbyggande. Jag vet inte om Magnus Persson är omedveten om hur situationen ser ut i landet när det gäller bostadsbristen, men vi har en skriande bostadsbrist i nästan alla landets kommuner. Detta är mycket, mycket allvarligt för individer som inte kan flytta hemifrån till exempel men också för näringslivet som inte kan rekrytera personal med rätt kompetens, eftersom det blir omöjligt för personer att vara rörliga på arbetsmarknaden.

Investeringar i bostadsbyggande måste komplettera viktiga insatser för att renovera privatbostäder.

Fru talman! Jag är väl insatt i bostadsmarknaden i min egen kommun där jag är kommunpolitiker.

Jag har en annan fråga också. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kommit överens om att bilda en feministisk regering som ska ta konkreta steg för att ge kvinnor och män lika rättigheter. I dag vet man att ROT- och RUT-avdrag kraftigt har bidragit till att öka möjligheterna för kvinnor att starta företag och få jobb men också till att tusentals kvinnor blir hälftenägare i fastigheter som de länge bott i. Detta leder till ett mycket jämlikare samhälle.

En sänkning av ROT-avdraget kommer att påverka dessa möjligheter kraftigt. Min fråga är: Hur ser arbetsmarknadsministern på detta ur ett jämställt och feministiskt perspektiv?

Fru talman! Låt mig säga så här: Vi kommer också fortsättningsvis att ha betydande skattesubventioner för insatser med ROT-avdrag. Min och regeringens bedömning är att det kommer att vara vanligt att familjer och enskilda också i fortsättningen använder sig av ROT-avdrag när man gör renoveringar av sina privatbostäder.

Om detta bidrar till att man delar och skriver bostaden på båda makarna, i förekommande fall så tror inte jag att skillnaden är jättestor beroende på hur hög procentsatsen är på ROT-avdraget, utan det handlar mer om konstruktionen, att avdraget berör båda ägarna av bostaden. I det avseendet föreslår regeringen ingen förändring.

Fru talman! Jag ställer min fråga till finansmarknadsministern.

Det har framgått att regeringen nu för samtal om amorteringskrav på bolånen. Det är en viktig fråga. Men detta är inte bara en finansmarknadsfråga utan även en bostadspolitisk fråga i allra högsta grad som påverkar hela den svenska bostadsmarknaden. Vad hoppas ministern ska komma ut av samtalen med de övriga partierna? Hur hoppas ministern att detta ska påverka bostadsmarknaden?

Fru talman! Tack, Lars Eriksson, för frågan! Det här är en väldigt angelägen fråga för många människor. Vi är många som är beroende av hur villkoren ser ut, till exempel för att vi har bostadslån, och därför är det en fråga som berör väldigt stora delar av svenska folket.

Just av den anledningen tycker jag att det är angeläget att vi så långt som möjligt eftersträvar breda, gemensamma lösningar i politiken. Jag tror att Sverige som nation och alla vi som påverkas av den ekonomiska utvecklingen har att tjäna på att vi inte vidtar åtgärder som riskerar att rivas upp med jämna mellanrum beroende på hur mandatfördelningen faller ut i riksdagen.

Det är viktigt att försöka eftersträva långsiktiga och hållbara åtgärder, och därför har regeringen bjudit in oppositionen för att just föra samtal och försöka hitta dessa åtgärder. Jag hoppas att vi ska kunna hitta den typen av åtgärder som det finns en bred samsyn om, för det är det som ger den största möjliga stabiliteten till alla som tar lån men också till dem som ska investera i bostäder i framtiden. Då vet man vad som gäller för lång tid framåt, och det kommer att leda till en god grund för ökat bostadsbyggande.

Fru talman! Tack, finansmarknadsministern, för svaret! Jag tycker att det är väldigt bra att regeringen nu tar initiativ till att diskutera amorteringskraven, och jag tycker att det är utomordentligt bra att regeringen också försöker göra detta så politiskt brett som möjligt i riksdagen. Det finns många frågor där riksdagen har anledning att agera blocköverskridande, och detta är en otroligt viktig sådan fråga.

Flera ekonomer har varnat för utvecklingen, och det har även framförts kritik och synpunkter från OECD och EU i frågan. Hur allvarligt ser ministern på hushållens skulduppbyggnad i Sverige?

Fru talman! Jag håller med om att det finns många som har diskuterat frågan. Det är uppenbart att det är en angelägen fråga, och många diskuterar den. Det är bra.

Regeringen ser att det finns risker kopplade till att det finns en stadig skulduppbyggnad hos hushållen, på samma sätt som vi tydligt har sett att det finns risker kopplade till en stadig uppbyggnad av den statliga skulden i en del andra länder. Om vi fortsätter att se en kraftig skulduppbyggnad finns en risk att den leder till finansiella risker. Därför finns anledning att agera förebyggande och försöka förhindra att den typen av kritiska situationer uppstår.

Jag är glad över att det finns en bredare och bredare samsyn bland de myndigheter som har ansvaret för utvecklingen och mellan de aktörer som är verksamma på marknaden. Jag har till exempel tidigare sett att Bankföreningen lagt fram ett eget förslag om amorteringskrav, som inte har kunnat genomföras av praktiska skäl. Jag är också glad över att det nu ser ut som att det finns en bred politisk samsyn om att åtgärder behöver vidtas. Det borgar för en god utveckling framöver.

Fru talman! Jag riktar min fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi.

I Dagens Industri finns en artikel med rubriken "Miljarder till spillo". Artikeln handlar om offentlig upphandling. I artikeln konstaterar man att de stora vinnarna i upphandlingarna är de stora företagen. Detta visar på det vi redan vet, nämligen att det är få företag som deltar i upphandlingar jämfört med hur det skulle kunna vara. Ju färre leverantörer som deltar desto dyrare blir varor och tjänster till kommuner, myndigheter och landsting. Vi går miste om smarta lösningar som ser ut på olika sätt och därmed god ekonomisk hushållning med skattemedel.

Vad avser regeringen att göra för att fler företag, såväl små som medelstora, familjeföretag, ensamföretagare, ska kunna leverera så att företag växer i en konkurrens som leder till bra och riktiga priser?

Fru talman! Tack, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, för frågan!

Det här är en av de viktiga frågorna som vi måste hantera om vi ska utveckla och modernisera den offentliga sektorn och säkerställa att offentliga upphandlingar används som ett verktyg också för att utveckla Sveriges ekonomi.

Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder. För det första kommer regeringen att lägga fram förslag på ny lagstiftning som moderniserar själva rättsreglerna som på något sätt sätter ramarna för offentliga upphandlingar. För det andra ska det nationella upphandlingsstödet utvecklas. Den nationella upphandlingsmyndigheten kommer på plats den 1 september, och den ska få i uppgift att ge stöd till de upphandlande myndigheterna. Bland annat handlar det stödet om att ta fram metoder som gör att det går att dela upp upphandlingarna så att inte små och medelstora företag utestängs.

Regeringen har satt igång ett samarbete med SKL och Teknikföretagen som handlar om att få igång dialoger inför upphandlingarna mellan företagen och de upphandlande myndigheterna så att företagen ges möjlighet att dela med sig av sina idéer om hur smarta upphandlingar kan genomföras. Den innovations- och utvecklingsförmåga som finns i företagen måste tas till vara.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Den delen av arbetet låter bra. Det finns en del i paketet från regeringen som är på väg, nämligen en utredning om att i stället låsa fast företag till en fond. Helt plötsligt likställs kvalitet med kollektivavtal.

Det finns en hel del företag i vårt land som inte har kollektivavtal. Den 5 juni ska statsrådet besöka Malmö. Malmö är en stad där inte ens företag med kollektivavtal som deltar i upphandlingar duger, utan i stället preciseras villkoren så att det går att sikta in sig på ett och rätt kollektivavtal. Ministern har tidigare sagt att det inte ska vara så.

Vad tänker ministern göra för att åtgärda detta och se till att vi inte hamnar på fel väg?

Fru talman! Våra skattemedel används i dag till social dumpning. Skattebetalare i Sverige bidrar till att försämra villkoren för svenska löntagare. Det är helt oacceptabelt. Mot bakgrund av det har regeringen tillsatt en utredning med målet att det ska finnas en lagstiftning på plats 2016 som gör det obligatoriskt att ställa krav på villkor enligt svenska kollektivavtal i samband med upphandlingar av tjänster och byggentreprenader.

Det är en principiell fråga för denna regering. Vi ska värna villkoren på svensk arbetsmarknad. Vi ska inte skämmas för vår arbetsmarknadsmodell, och vi ska säkerställa att offentliga upphandlingar inte används som ett verktyg för att pressa ned löner och villkor för svenska arbetare och löntagare.

Frågan som borde ställas är varför dessa åtgärder inte vidtogs för åtta år sedan. Frågan som borde ställas är varför inte mer görs för att säkerställa att villkoren på svensk arbetsmarknad förändras.

Vi har sett rapporterna om byggbranschen. Vi har sett rapporterna om taxibranschen. Vi har sett rapporter på flera områden i städbranschen där det finns allvarliga problem. Vi måste säkerställa att detta förändras.

(Applåder)

Fru talman! Jag har en fråga till framtidsminister tillika Nordenminister Kristina Persson. När statsrådet hör var jag kommer från kanske hon har en tanke om vad jag kommer att fråga om.

Nu i veckan uttalade ministern att skåningar borde älska Stockholm mer. För en skåning som har vuxit upp med Öresundsintegrationen tedde det sig som ett konstigt uttalande. Öresund är en spännande och dynamisk region. Det bor 3,7 miljoner människor där, och man räknar med att till 2029 kommer det att vara 4 miljoner. 26 procent av Sveriges och Danmarks bnp kommer från regionen. Pendlingen över bron har sedan 2000 ökat med 600 procent. Regionen har störst koncentration av högutbildad befolkning i hela norra Europa.

Vad menar egentligen ministern när hon uppmanar Skåne att titta mindre på Köpenhamn och mer på Stockholm? Är inte Nordensamarbetet en del av framtiden?

Fru talman! Tack för frågan! Jag håller verkligen med Kristina Yngwe om Öresundsregionens och Skånes möjligheter. Jag blev mycket imponerad vid mitt besök under helgen med två hårda arbetsdagar i Malmö.

All regional och nationell politik bygger på samverkan och ömsesidig respekt. Det behövs respekt från Stockholm för regionerna och deras ansträngningar att utvecklas, och det behövs naturligtvis en ömsesidighet i relationerna.

Min kommentar var skämtsamt menad. Det fanns en tid när jag ofta besökte Skåne av personliga skäl. Jag fann att skåningar, till skillnad från norrlänningar, var mer vända mot Köpenhamn än till Stockholm. Det fanns ett litet ointresse för Stockholm i Skåne. Det var mer en personlig erfarenhet som avslutade ett samtal om alla de möjligheter som finns i regionen.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det var glädjande att höra att ministern också ser Öresundsregionen och det nordiska samarbetet som en viktig del av framtiden.

Nordensamarbetet är en viktig fråga för Sveriges framtida tillväxt. Det borde göra det ännu enklare för människor att röra sig mellan gränser i de nordiska länderna. Det handlar till exempel om ömsesidigt erkännande av utbildningar, behörigheter och auktorisationer, möjlighet till lärlingsarbete och praktik på båda sidorna om gränserna. Det finns mycket att göra.

För att få tillväxt i landet behövs tillväxt i Stockholm, men det behövs också tillväxt i norra Sverige och i södra Sverige. För båda dessa delar är Nordensamarbetet så otroligt viktigt.

Vad gör ministern för att underlätta för människor, varor och tjänster att röra sig mellan länderna i Norden och för att riva gränshinder?

Fru talman! Ja, det är viktiga frågor. Gränshindren mellan länderna tar bort mycket tillväxt och många arbetstillfällen. Vi borde kunna göra mer för att ta bort dem.

Regeringen anstränger sig, och jag anstränger mig, för att trycka på i alla de frågor där vi ser att det naturliga utbytet som har växt så kraftigt under senare år hindras, inte minst i Öresundsregionen där mellan 15 000 och 18 000 pendlar över Sundet dagligen.

Vi diskuterade frågorna grundligt vid mötet. Jag träffade flera aktörer - Øresunddirekt, handelskammaren och regionstyrelsen. Vi har identifierat ett antal prioriterade gränshinder som vi jobbar med i vårt gränshinderråd. Vi har också tillsatt en arbetsgrupp som särskilt ska titta på de hinder som finns mellan Danmark och Sverige för att underlätta för Skåne och Själland att samspela mer på arbetsmarknaden. Vi har precis börjat arbetet, och jag ser fram emot att få berätta hur det går senare.

Fru talman! Min fråga är till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Regeringen har satt upp ett viktigt och ambitiöst mål om att nå EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020. Att minska arbetslösheten är ju viktigt för samhället men också för individen.

Min fråga rör funktionsnedsatta, särskilt funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga. Knappt 16 procent av befolkningen i dag uppger att de har en funktionsnedsättning. Av dessa bedömer hela 68 procent att den innebär en nedsatt arbetsförmåga. Vi ser också bland funktionsnedsatta i stort, särskilt dem med nedsatt arbetsförmåga, att arbetslösheten är högre än bland övriga befolkningen. Bland dem med nedsatt arbetsförmåga var arbetslösheten uppe i 13 procent 2014 och var på samma nivå även 2013.

Min fråga är således hur regeringen arbetar för att minska arbetslösheten bland funktionsnedsatta, och då särskilt bland dem med nedsatt arbetsförmåga.

Fru talman! Tack, Alexandra Völker, för en mycket angelägen fråga!

Alla människor har rätt att försörja sig genom eget arbete, och det krävs en betydande förändring av politiken för att det också ska kunna bli verklighet.

Varje individ som är arbetslös och söker arbete har naturligtvis rätt att bli bemött utifrån sina individuella förutsättningar och behov. Men vi ser ju en förödande systematik i att personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga redan när de anmäler sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen har en låg sannolikhet att få arbete. Medan andra har en sjunkande sannolikhet att få arbete när arbetslösheten blir längre är sannolikheten låg redan från början för den som har en funktionsnedsättning.

Det är ett av skälen till att regeringen avreglerar arbetsmarknadspolitiken. Vi tar bort många av tidsgränserna och gör det möjligt att sätta in olika åtgärder redan från första dagen utifrån de bedömningar som görs av individens behov och förutsättningar men också av arbetsgivarnas behov och förutsättningar.

Det är viktigt att man någon gång får komma först i kön.

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret!

Vi vet att det är ungefär 655 000 som befinner sig i riskgruppen funktionsnedsatta med nedsatt arbetsförmåga i åldrarna 16-65 år. Det gör att det här verkligen är en otroligt stor fråga, inte minst utifrån den nationella målsättningen om att nå EU:s lägsta arbetslöshet men framför allt utifrån individens synpunkt.

Det är glädjande att höra att regeringen prioriterar just detta arbete. Jag tackar så mycket för svaret.

Fru talman! Det finns naturligtvis mycket mer att göra. En av de viktigare frågorna är den ungdomsgaranti som regeringen nu arbetar med att implementera runt om i landet. Jag har personligen rest runt och besökt de allra flesta av Sveriges kommuner. Jag har träffat 249 kommunledningar i långa endagsworkshops om hur vi ska lösa ungdomsarbetslösheten. En av de viktiga frågorna där har varit att ungdomsgarantin ska gälla alla ungdomar, inte bara ungdomar utan funktionsnedsättning. Det är viktigt att vi inte exkluderar personer på grund av en funktionsnedsättning, utan ungdomsgarantin, att ingen människa ska gå arbetslös mer än 90 dagar, gäller alla ungdomar.

(Applåder)