Interpellationssvar - Åtgärder mot jämviktsarbetslösheten - 2013-04-09

Fru talman! Bo Bernhardsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att få ned jämviktsarbetslösheten och förbättra matchningseffektiviteten på den svenska arbetsmarknaden. Nivån på jämviktsarbetslösheten bestäms framför allt av de institutioner och regelverk som omgärdar arbetsmarknaden. För att minska jämviktsarbetslösheten är det centralt att skatte- och socialförsäkringssystemet ger tydliga drivkrafter att arbeta, att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken rustar människor för jobb samt att det finns ett väl fungerade företagsklimat. Vidare är det viktigt med en väl fungerade lönebildning. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 genomfört omfattande åtgärder för att minska jämviktsarbetslösheten och förbättra matchningseffektiviteten. Viktiga reformer har varit jobbskatteavdraget och att återupprätta arbetslinjen i socialförsäkringssystemen. Vi har också reformerat arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Åtgärder har också vidtagits för att stimulera efterfrågan för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb. Trots den utdragna lågkonjunkturen har utanförskapet minskat och sysselsättningsgraden ökat i de allra flesta åldersgrupper jämfört med 2006. Det är tydliga indikationer på att den förda politiken har verkat i rätt riktning. Bedömningen att regeringens politik leder till en högre varaktig sysselsättning och en lägre jämviktsarbetslöshet delas av bland annat OECD, Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Arbetet med att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt fortsätter på bred front. Bland annat för vi sedan 2011 samtal med parterna för att öppna nya vägar in på arbetsmarknaden och göra den mer flexibel.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Ett skäl till min interpellation är att Riksbanken i sin penningpolitiska rapport uttryckte oro för att matchningen fungerar sämre. Man ser sådana tendenser. Man skrev i rapporten att det enligt Riksbanken i dag finns tecken på en försämrad matchning på den svenska arbetsmarknaden, vilket driver upp jämviktsarbetslösheten. Man påpekar att det tar lång tid att para ihop lediga jobb och arbetslösa, varpå arbetslösheten riskerar att bita sig fast. Det är några meningar som är hämtade ur den penningpolitiska rapporten, och det är ett skäl till att jag ställde interpellationen. Ett annat skäl är att Anders Borg och jag för snart ett år sedan hade en diskussion i kammaren om restaurangmomsen. Där påpekade jag - klokt nog, vill jag påstå - att det om man vill stimulera sysselsättningen finns mycket bättre sätt. När det gäller den sänkta restaurangmomsen kostar nämligen, enligt Finanspolitiska rådets rapport, varje nytt jobb fem miljoner. Det innebär att pengarna för ett jobb som stimuleras fram på det sättet i stället skulle kunna räcka till tio jobb i sjukvården eller skolan - ja, mer än det egentligen. Borg svarade när vi hade denna interpellationsdebatt så här: Den direkta sysselsättningseffekten om man ökar de offentliga utgifterna är obefintlig. Eftersom det inte hänt något på utbudssidan måste motsvarande justeringar ske via räntepolitiken. Det var alltså ett väldigt uppgivet resonemang. Det Anders Borg säger är att man egentligen inte kan göra någonting, för om man gör sysselsättningsstimulerande insatser genom att till exempel öka antalet anställda i sjukvården kommer Riksbanken att behöva höja räntan därför att det inte har hänt något på utbudssidan. Det som skulle ha hänt på utbudssidan är dock det Anders Borg borde ha gjort för att se till att matchningen fungerar bättre så att man kan trycka ned jämviktsarbetslösheten. Det är det som borde ha hänt. När Borg gör detta konstaterande är det alltså i själva verket så att det är han själv som inte har gjort rätt insatser på utbudssidan. Det är en form av självkritik, skulle jag vilja påstå. Det Anders Borg har gjort under de år han har varit finansminister vill jag påstå i princip är att han har lagt ned eller är på väg att lägga ned den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det Borg säger är att han i stället ska stimulera fram jobben genom att sänka löner. Det är en lönesänkningslinje. Det är ingen arbetslinje; det är en lönesänkningslinje. Genom jobbskatteavdrag, genom att försämra för arbetslösa och sjuka och genom att försämra socialförsäkringarna tänker han sig att man ska ha bättre incitament att ta jobb. Det handlar då om att ta jobb långsiktigt till ett lägre pris, det vill säga sänka sin lön. Det är Borgs sysselsättningspolitik. När det däremot gäller den viktiga matchningen på utbudssidan, som handlar om att bygga bort flaskhalsarna på arbetsmarknaden och se till att människor har kompetens att ta de jobb som bjuds ut, har Anders Borg inte skött sina uppgifter. Det är en lönesänkningslinje, ingen arbetslinje, Anders Borg.

Fru talman! Jag tackar Bo Bernhardsson för att han har ställt interpellationen, eftersom det är viktigt att vi diskuterar arbetslösheten, jämviktsarbetslösheten, efterfrågestimulans och vad regeringen skulle kunna göra. Jag har begärt ordet eftersom jag har ställt en interpellation till Anders Borg som just handlar om den misslyckade ekonomiska politiken, vilken jag satte ihop med den misslyckade arbetslöshetspolitiken. Nu visar det sig att Anders Borg tycker att arbetet är så fördelat att han inte ska svara på denna interpellation. Jag passar nu på att ställa dessa frågor i alla fall, eftersom det är Anders Borg som styr på vilket sätt vi ska stimulera efterfrågan och på vilket sätt vi ska ha en trygghet när vi blir arbetslösa och så vidare. De frågor jag har ställt till Anders Borg och som han inte vill svara på är: Vad tänker finansministern göra för att arbetslösheten ska sjunka och inte öka i Sverige? Vad tänker finansministern göra för att stärka ersättningarna vid arbetslöshet? Vad tänker finansministern göra för att hålla uppe köpkraften i tider av massarbetslöshet? Det är de frågor jag har ställt till Anders Borg och som han har hänvisat till Hillevi Engström. Sverige har en mycket hög arbetslöshet om man jämför med resten av EU. Sverige ligger tolva i den ligan. Jag vet att Anders Borg brukar hävda att vi har lyckats bra under kristiden, men det visar sig att elva länder inom EU är betydligt bättre än Sverige när det gäller arbetslöshet. Österrike, Tyskland, Luxemburg, Holland, Malta, Rumänien, Tjeckien, Danmark, Storbritannien, Finland och Belgien ligger bättre till än vad Sverige gör i EU:s arbetslöshetsstatistik för 2012. Så kan vi inte ha det. Det är klart att vi ska försöka vara bland de bättre, varför inte bäst, i EU på att bekämpa arbetslösheten. Det är bra för människorna, det är bra för ekonomin och det är bra för landet som helhet. Mina frågor till finansministern kvarstår. Vad tänker han göra för att arbetslösheten ska sjunka, inte öka? Vad tänker han göra med de arbetslösa? Tänker han höja ersättningarna vid arbetslöshet? Vad tänker han göra för att hålla uppe köpkraften?

Fru talman! Det är uppenbarligen något som inte fungerar på arbetsmarknaden när vi har en hög arbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som har ökat, och även ungdomsarbetslösheten har ökat, samtidigt som det finns arbetsgivare som söker folk och inte hittar rätt kompetens. I dag misslyckas i genomsnitt var femte rekrytering där arbetsgivarna söker arbetskraft men inte hittar rätt kompetens. Det är ganska enkelt att komma fram till slutsatsen att en hel del av de arbetslösa behöver mer utbildning för att kunna ta de jobb som finns. När man talar om arbetsmarknadspolitik eller jobbpolitik talar man ofta mycket om att skapa nya jobb. Det är naturligtvis väldigt viktigt, men lika viktigt är att se till att arbetskraften har den kompetens som krävs för att ta de här jobben. Det gäller att rusta ungdomar, och inte minst de arbetslösa, för framtidens arbetsmarknad. Det är den enda långsiktiga vägen ut ur arbetslösheten. Det är också mycket bra för att slippa en arbetsmarknad som går mot lönedumpning. Har arbetskraften kompetens kan man också kräva bra löner och bra arbetsvillkor. Det är någonting som vi här i Sverige kan konkurrera med. Vi kan aldrig konkurrera med de riktiga låglöneländerna, och det vill vi inte heller. Vi vill inte ha ett sådant samhälle. Därför ställer jag mig mycket frågande till att regeringen fortsätter med dagens åtgärder i jobbpolitiken eftersom de uppenbarligen inte fungerar. Arbetslösheten sjunker ju inte. Den ökar, och vi har inte folk till de jobb som ändå finns. Jag skulle önska att man satsade mer på en aktiv arbetsmarknadspolitik där fokus är att stärka kompetensen hos arbetskraften och inte på dagens politik som egentligen är en straffpolitik där man straffas för att man är arbetslös. Efter 450 dagar som arbetslös hamnar man i fas 3. De flesta som befinner sig där upplever det som ett straff. Det finns en del arbetsuppgifter där som upplevs som utvecklande. Det ska jag inte förneka. Det finns en stor variation, men den usla ersättningen är genomgående. Den är 65 procent av a-kassan eller försörjningsstöd, det man även kallar socialbidrag. Fas 3 är nu den största arbetsgivaren. Så mycket har det här projektet vuxit. Det som skrämmer mig med fas 3 är att det blir allt svårare att kombinera med utbildning och jobbsökande. Nu har man utökat arbetstiden från 32 timmar i veckan till 40 timmar i veckan då man ska vara på plats hos sin fas 3-anordnare. Det är inte självklart att man har rätt att söka jobb eller delta i utbildningar som skulle kunna öka chansen att få jobb under den tiden. Det är ett av många systemfel. Jag tycker att det är vansinnigt att det här projektet går vidare trots att det inte leder till jobb. Det är väldigt få som går från fas 3 vidare till jobb, och det är förnedrande för dem som drabbas av det. Ett annat systemfel är att Arbetsförmedlingen har ett mycket snålt tilltaget utrymme när det gäller vad man får hjälpa de arbetssökande med. Det leder till att de skickar tillbaka 18 miljarder kronor till statskassan varje år eftersom man inte kan utnyttja resurserna, och samtidigt finns det arbetslösa som inget hellre vill än att få en utbildning som skulle öka deras chans att få jobb. Det finns mycket att göra på det här området, och tyvärr händer för lite.

Fru talman! Nu har vi förstått hur den socialdemokratiska valrörelsen ska gå till. Sverige är alltså det land i Europa som har drabbats värst av krisen och där allting har fallit samman, där arbetslösheten är jättehög, där den sociala otryggheten har ökat, där orättvisorna galopperar och där de offentliga finanserna är sönderkörda, men detta är ju inte sant. På fredag morgon åker jag till informella Ekofin. Jag kommer att träffa 26 andra medlemsländer. Bilden är inte att Sverige är krislandet här. Det räcker med att ha en elementär bild av hur utvecklingen har sett ut. Arbetslösheten i Sverige har ökat mindre än i de allra flesta europeiska länderna. Det är 18 länder som har haft en större uppgång av arbetslösheten sedan krisen började. Vi har ett arbetskraftsdeltagande som är högst i Europa. Det har minskat i många andra länder. Vi har ett arbetskraftsdeltagande för kvinnor som står ut i särklass. Vi har en sysselsättning som har ökat med 200 000 sedan regeringen tillträdde. Det finns enstaka länder, som Luxemburg, som har klarat detta bättre. Under de här åren har vi haft en reallöneökning som knappast något annat land kan uppvisa. Vi har inte dumpat löner i Sverige, utan vi har erbjudit människor bra disponibelinkomstökningar under krisen, medan man i andra länder har fått spänna åt bältet, dra ned konsumtionen och säga upp folk i detaljhandeln. De länder som Socialdemokraterna nu gör till idealet är länder där man under de kommande decennierna ska betala av de skulder man har byggt upp under den här krisen. Ett land som Tyskland har motsvarande nästan 1 000 miljarder svenska kronor i högre skuldsättning än Sverige om man ser det som andel av bnp. De har alltså 80 procents skuld. Jag tycker att det vore ärligt om Socialdemokraterna sade att det är det som är den socialdemokratiska politiken, det vill säga att man dra upp skuldsättningen i Sverige och därmed driva fram den politik vi nu ser i de här länderna. Enligt EU-kommissionen kommer arbetslösheten att öka i både eurozonen och EU under de kommande åren. I de tiderna anser uppenbarligen Socialdemokraterna att man ska föra en politik som leder till stora åtstramningar genom momshöjningar. Vad är det som bestämmer jämviktsarbetslöshet? Jo, det är hur mycket det lönar sig att arbeta, hur man sätter lönerna, hur flexibel arbetsmarknaden är och hur bra utbildningssystemet fungerar. Det är nyckelfrågorna enligt alla dem som studerar jämviktsarbetslöshet. Då är det rätt uppenbart att jobbskatteavdrag, arbetslinje, a-kassa och reformer i sjukförsäkringen är viktigt för att man ska få ett ökat arbetsutbud och en bättre fungerande arbetsmarknad. Vi behöver mer konkurrens i ekonomin så att vi därigenom får en bättre fungerande arbetsmarknad. Man ska avreglera och öppna för konkurrens, inte stänga och sluta. Vi behöver en ansvarsfull lönebildning med flexibla kollektivavtal som gör att människor kommer in på arbetsmarknaden. Sådant är viktigt. Vi måste ha ett utbildningssystem som prioriterar kunskap. Sanningen är att Socialdemokraterna har sagt nej till nästan alla de reformer som har sänkt jämviktsarbetslösheten i Sverige enligt KI, Finanspolitiska rådet och Riksbanken. Och vad värre är: Man har i många fall inte bara sagt nej till dem, utan man tänker gå tillbaka och höja jämviktsarbetslösheten så att fler människor varaktigt hamnar i socialt utanförskap. Låt oss komma ihåg vad som sades här i kammaren när vi diskuterade budgetpolitiken. Då var det Socialdemokraternas hållning att regeringen gjorde för mycket. Vi skulle upprätthålla enprocentsmålet varje år och strama åt i nedgångstider. I perioder med svag efterfrågan skulle man skära ned satsningarna. Regeringen tog i för mycket. Jag delar inte den socialdemokratiska hållningen på den punkten. Vi ska tillföra energi och efterfrågan. Vi ska säkra att vi kan lägga en expansiv budget 2013, 2014 och 2015. Det är en politik som, tillsammans med strukturreformer, sänker arbetslösheten.

Fru talman! Anders Borg säger att Sverige inte är krislandet och tar det till intäkt för att vår kritik skulle vara felaktig. Det är ju precis tvärtom. Just därför att Sverige inte är krislandet måste vi naturligtvis kunna prestera mycket bättre när det gäller jobb och att matcha arbetskraft. Vi har resurser som krisländerna har svårt att uppbringa. Men i stället för att göra det som Anders Borg borde göra har han öst ut miljarder på ineffektiva och till och med, tror jag, motverkande åtgärder som har förstärkt krisen. Alternativet till att lägga pengarna på en sänkt restaurangmoms hade varit att låta pengarna vara kvar i den offentliga sektorn för att kunna anställa lärare och sköterskor och skapa jobb. Sverige är inte krislandet, och det är just därför som vi har helt andra förutsättningar att prestera på sysselsättningsområdet. Vi har hamnat i en situation som jag påstår är ganska unik om man ser det i ett historiskt perspektiv. Om jag nu inte minns fel är det 15 länder - eller om det är 16; det är osäkert - som har bättre siffror och slår oss när det gäller arbetslöshet. Från att ha varit ett land i ledande position i Europa har vi alltså halkat långt ned. Det hade vi inte behövt göra just därför att vi inte är ett krisland som Portugal, Grekland och andra länder i Europa. När det gäller jämviktsarbetslösheten har jag hört Anders Borg säga flera gånger i den här kammaren att det måste bli billigare att anställa. Det är liksom huvudbudskapet. I Lund har vi en moderatpolitiker som redan i valrörelsen 2006 sade ungefär samma sak fast lite mer drastiskt uttryckt, för han hade väl inte nåtts av beskedet att de nu skulle vara det nya arbetarpartiet. Han sade: Det krävs mer av låglönesektorer. Till exempel måste vi skapa sådana jobb där man står och packar kassar i snabbköpet för några tusen kronor i månaden. Borg uttrycker det inte lika drastiskt, men han har sagt flera gånger att det måste bli billigare att anställa. Men, Anders Borg, om logiken att ett land utvecklas genom att det ska bli billigare att anställa hade varit förhärskande under 1900-talet hade ju Sverige stått kvar på fläcken och stampat i Fattigsverige. Hela förutsättningen för ökad välfärd är att man kan betala bättre löner i de nya jobben och att man kan bära högre skatter, det vill säga högre välfärd som är skattefinansierad, med de nya jobben. Det är det som är utveckling, Anders Borg. Jag konstaterar att Anders Borg inte verkar ha lärt sig något av det som har hänt, utan huvudspåret är fortfarande att det måste bli billigare att anställa. Jämsides med det har man rustat ned den arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, skolpolitik och forskningspolitik som syftar till att just ta en annan väg framåt, nämligen att stärka och rusta arbetskraften, att vi ska vara kunnigare och ska kunna bära både högre löner och högre skatter i de nya företagen. Det är det som är utveckling, Anders Borg. Vi hade ett seminarium i andrakammarsalen för en tid sedan om jobbskatteavdraget. Den ende som var okritiskt positiv var regeringens representant. Alla andra var tveksamma till vilken effekt det hade haft, för det är inte alls samma sak att öka utbudet av arbeten som att öka sysselsättningen, även om det naturligtvis finns ett visst samband. Om folk bjuder ut sig billigare är det inte säkert att det blir en massa nya jobb.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på interpellationen. Det är ett svar som förtjänar att gås igenom ordentligt, och det tänker jag försöka göra. Finansministern förklarar att vissa saker måste fungera för att man ska klara att bekämpa arbetslösheten. Sedan räknar finansministern upp ett antal punkter. Men finansministern har uppenbarligen misslyckats eftersom arbetslösheten ökar och inte minskar. Tittar man på dessa punkter, som är rätt bra, kanske man förstår varför finansministern har misslyckats. Finansministern säger bland annat att institutioner och regelverk måste fungera bra. Då frågar jag: Tycker finansministern att Arbetsförmedlingen fungerar bra? Tycker finansministern att de regelverk som tvingar Arbetsförmedlingen att lämna tillbaka resurser som är tilldelade i budget och som behövs är bra? Finansministern säger att socialförsäkringssystemet ska ge tydliga drivkrafter till arbete. Ändå föreslår Moderaterna att man i arbetslöshetsförsäkringen ska kunna få ersättning fast man inte har arbetat. Man lägger fram förslag som närmast liknar medborgarlön. Man lämnar arbetslinjen. Ger de drivkrafter till arbete? Tycker finansministern att det är bra? Finansministern säger att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ska rusta folk för jobb. Vi vet att den svenska skolan sjunker som en sten. Tycker finansministern att det är bra? Vad ska man säga om arbetsmarknadspolitiken? Matchningen har beskrivits här. Näringslivet skriker efter folk, men de är inte rätt utbildade och kan inte anställas. Var femte rekrytering misslyckas. Man får tacka nej till order. Tycker finansministern att det är bra? Finansministern räknar också upp fungerande företagsklimat. Det är bara att fråga företagen om de är nöjda med finansministerns politik, och när man talar med företagen är det tydligt att det är de inte. Som sista punkt nämner finansministern en väl fungerande lönebildning. Har vi en hyfsat fungerande lönebildning här i landet, fru talman, är det trots regeringens politik, inte tack vare, som arbetsmarknadens parter fortfarande fungerar rimligt. De punkter som finansministern har räknat upp i sitt svar är en mycket bra förklaring till varför finansministern har misslyckats med sin politik. Inte en enda av dessa punkter, som finansministern själv beskriver som avgörande för att lyckas, har man lyckats med. Därför, fru talman, är det inte konstigt att Sverige ligger så dåligt till i jämförelse med jämförbara länder i EU. Därför är det inte konstigt att arbetslösheten stiger. Om man ska lyckas med detta måste man - där har finansministern faktiskt rätt - lyckas på den här punkten. Men om man misslyckas med Arbetsförmedlingen, skolan, socialförsäkringssystemet och ett väl fungerande företagsklimat, då är det klart att man inte kan lyckas pressa tillbaka arbetslösheten.

Fru talman! Jag tror att det är många som tittar på den här debatten på tv, och jag tror att många av dem tar sig för pannan när de hör Socialdemokraternas beskrivning av Sveriges situation ekonomiskt och på arbetsmarknaden, att den på något sätt skulle vara sämst i Europa, att den skulle vara mycket dålig i ett europeiskt sammanhang. Var och en som följer nyhetssändningarna inser att det är en oriktig beskrivning. Den fråga som Bo Bernhardsson har tagit upp gäller jämviktsarbetslösheten, en långsiktig nivå för arbetslösheten. Men när det ordet väl är sagt hör man från Socialdemokraterna här att det gemensamma budskapet är kortsiktiga åtgärder. Bo Bernhardsson säger till exempel att vi ska kunna prestera mer därför att vi har lägre skuldsättning än andra europeiska länder och att vi har resurser. Ja, det är ett annat uttryck för att vi ska låna upp mer. Vi ska öka upplåningen för att öka utgifterna kortsiktigt för att i bästa fall hålla uppe arbetslösheten. Men om man skulle driva en så enkel stabiliseringspolitik skulle - till skillnad mot på Keynes tid - en väldigt stor del av de resurserna hamna utomlands. I dag är Sverige en öppen ekonomi, och det innebär bland annat att den här typen av åtgärder är mycket svåra att få effektivitet i. Det görs en del påståenden. Jag blir väldigt förvånad över att Bo Bernhardsson, som ändå är en intellektuell person och har haft ett sådant yrke, på något sätt längtar tillbaka till den skolpolitik som har drivits här i landet och som hade en fluminriktning och inte en kunskapsinriktning. Det förvånar mig, Bo Bernhardsson, att du kan stå för den linjen. Jag trodde mer om dig. I dag, fru talman, har regeringen dessutom annonserat att det i vårpropositionen kommer 7 000 platser i yrkesvux, 1 400 högskoleplatser och 4 000 Amspraktikplatser - 3 miljarder över två år. När regeringen vidtar åtgärder mot arbetslösheten gör regeringen inte bara så som i den ungdomsgaranti som ni har beslutat om på er kongress - kastar fram pengarna - utan den försöker faktiskt se till att öronmärka dem för utbildningsinsatser till de här personerna. Jag tycker att det är värt att påminna om den ungdomsgaranti som Socialdemokraterna beslöt om på sin kongress. Det är nämligen pengar rakt ut - det finns ingenting sagt om hur de pengarna ska användas. Vi ser Göran Persson 2.0. Det är massor med pengar ut och ingen kontroll på vad de ska används till. Blir det bara förvaring? Ja, sannolikt. Jag är emot det. Monica Green säger att de här skattesänkningarna är helt fel. Men, förlåt, jobbskatteavdraget har gått till låg- och medelinkomsttagare. Dess värre är kvinnor än så länge överrepresenterade i dessa inkomstgrupper. Det ska vi ändra på med jämställdhetspolitik och ekonomisk politik. Men i dag är det så och har varit så. Det innebär att de här skattesänkningarna inte bara går till låg- och medelinkomsttagare utan i oproportionerligt stor utsträckning även går till kvinnor. Det är Monica Green och Socialdemokraterna emot. Det är vi däremot för.

Fru talman! Socialdemokraternas uppfattning är att Sverige ligger dåligt till jämfört med övriga Europa, att Sverige är ett krisland med stora bekymmer och har mycket att lära av hur väl politiken har fungerat i andra länder. Det är en beskrivning av verkligheten som är mycket apart, när man ser på hur debatten går i övriga Europa. Sverige tillhör de länder som har haft högst tillväxt. Vi har ackumulerat haft nästan 2 procent högre tillväxt - 1,7 procent högre - än Tyskland under de här åren. Det motsvarar skatteintäkter på 30 miljarder kronor som vi har kunnat använda till välfärden, när man har fått höja skatter och skära ned i Tyskland. Jag behöver inte göra jämförelser med alla de andra länder som Socialdemokraterna hänvisar till, för där är det ännu större skillnader. När det gäller sysselsättning och utanförskap har vi en förbättring av siffrorna på 200 000 trots att vi har den värsta krisen sedan depressionen. Vad gäller långtidsarbetslöshet ligger Sverige i topp i Europa i fråga om att hantera krisen utan att det leder till att långtidsarbetslösheten biter sig fast. Bo Bernhardsson gör en stor poäng av reallönerna, där vår politik skulle vara lönesänkningspolitik. Det är den mest aparta beskrivningen av dem alla här. Sverige har ju haft bäst reallöneutveckling under de här åren. Något annat land kanske har varit i närheten - jag kan inte hela statistiken utantill. Men Sverige sticker alltså ut med stora reallöneökningar. I andra länder som är socialdemokratiska ideal, som Tyskland, har det utmärkande under de sista 20 åren varit att de har stått och stampat reallönemässigt, medan vi i Sverige har kunnat erbjuda 1,5-2 procent i reallöneökningar till medborgarna. Sedan är det politiska ansvaret ytterst vad man vill göra. Regeringens linje är väldigt klar: Vi vill förstärka arbetslinjen, så att fler vill arbeta. Vi vill ha fler företag som vill anställa. Vi förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt ihop med de fackliga organisationerna så att vi får en förbättrad flexibilitet och minskade trösklar in på arbetsmarknaden. Vi vill fortsätta att utveckla kunskapslinjen. Detta är en diskussion om arbetslinjen och jämviktsarbetslösheten. Då måste vi också kunna föra en diskussion om vad Socialdemokraterna själva föreslår. Man vill höja a-kassan, öppna sjukförsäkringen, öppna förtidspensioneringen, förbättra bidragsförskottet, höja barnbidraget, höja bostadsbidraget - jag kanske inte behöver räkna upp alla de andra socialdemokratiska förslagen. Det utmärkande för de förslagen är att alla höjer jämviktsarbetslösheten - inte litet utan kraftigt. Detta behöver det inte råda någon osäkerhet kring. Det är alldeles entydigt att om man bygger ut bidragssystemen så kraftigt försämras arbetsmarknadens funktionssätt och arbetslösheten stiger. Det finns inga ekonomer i världen som förordar en massiv bidragshöjning som kombineras med kraftigt höjda skatter, framför allt på anställningskostnader. Den stora finansieringen är ju att Sverige ska gå fram med höjda ungdomsarbetsgivaravgifter. Det område där vi avviker när det gäller arbetslösheten är ungdomarna. Det är där Sverige har högre arbetslöshet. Då är det den socialdemokratiska lösningen att vi ska åtgärda det problemet genom att höja ungdomsarbetsgivaravgifterna. Om vi ska föra en diskussion om jämviktsarbetslösheten måste vi också diskutera alternativen. Det är alla de åtgärder som vi talar om: förstärkt arbetslinje, förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt, mer aktiva åtgärder, fler utbildningsplatser, mer kunskap i skolan och mer lärlingssystem. Alla de leder till lägre jämviktsarbetslöshet. Men Socialdemokraternas politik leder entydigt åt annat håll. Tänk om man kunde vara så ärlig att man ställde sig upp och sade det: Vi tycker att det är viktigt med sammanhållning och rättvisa, så vi är beredda att offra de arbetslösa. Vi föreslår höjd a-kassa, sjukförsäkring, förtidspension, bidragsförskott, barnbidrag och bostadsbidrag - och höjer arbetslösheten. Erkänn att det är den enda konsekvensen av er politik!