Interpellationssvar - Psykisk ohälsa hos unga transpersoner - 2013-02-22

Fru talman! Helena Leander har frågat mig vad jag avser att göra för att minska den psykiska ohälsan hos unga transpersoner. Att hålla den egna transidentiteten hemlig för familjen och omgivningen i övrigt kan ge upphov till emotionell påfrestning och psykisk ohälsa. Det är naturligtvis en ohållbar situation. Det finns inget tillfälle då det är tillåtet att kränka någons människovärde. Hur omgivningen reagerar och bemöter hbt-personer är av avgörande betydelse för välbefinnandet och för den psykiska hälsan. Här finns fortfarande utmaningar i Sverige. Vi vet att hbt-personer i högre grad än andra utsätts för kränkande behandling, våld och hot om våld. Detta är oacceptabelt. Om attityderna i samhället blir mer positiva och förstående till transpersoner underlättar det också komma-ut-processen. Regeringen värnar hbt-personers rätt till integritet och frihet för den egna personen. Barn som växer upp i trygga familjer får goda förutsättningar att klara livets utmaningar. Vi vet samtidigt att barn och unga mår allt sämre i dag. En viktig del i att förbättra uppväxtvillkoren för barn och unga är att stödja familjen, men det är också oerhört angeläget att stärka arbetet för psykisk hälsa, förbättrad elevhälsa och en mer jämlik vård. Bland annat har Socialstyrelsen fått i uppdrag att stödja hälso- och sjukvårdens arbete när det gäller att uppmärksamma, bemöta och ta hand om barn och unga som man misstänker far illa eller riskerar att fara illa. Socialstyrelsen har också i uppdrag att göra en kartläggning av ungdomsmottagningarnas verksamhet, bland annat avseende tillgänglighet för unga hbt-personer. En stor satsning görs också på förstärkt elevhälsa. Bland annat finns uppdrag som gäller diskriminering och annan kränkande behandling samt stöd för förbättrad undervisning i sex och samlevnad. Statens folkhälsoinstituts kunskapssammanställningar är också ett viktigt bidrag i arbetet för att öka kunskapen om situationen för olika grupper i samhället. Exempelvis publicerades den första svenska kunskapssammanställningen om transpersoners psykiska och psykosociala hälsa i rapporten Vem får man vara i vårt samhälle? Om transpersoners psykosociala situation och psykiska hälsa . Men det behövs mer kunskap om hälsosituationen för hbt-personer. Statens folkhälsoinstitut har därför helt nyligen getts i uppdrag att redovisa hur hälsan och hälsans bestämningsfaktorer avseende hbt-personer har utvecklats under senare år. Utsattheten för våld, diskriminering och självdestruktiva beteenden ingår. I vårt arbete för en jämlik vård har det bland annat framkommit att olika typer av fördomar påverkar det bemötande och den behandling hbt-grupperna får inom hälso- och sjukvården. Transpersoner och män som är osäkra på sin sexuella läggning har också lägre förtroende för sjukvården än andra. Det är angeläget att arbeta med kunskap och attityder inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att ta fram ett utbildningspaket för bemötande i hälso- och sjukvården. Regeringen har därtill i propositionen Ändrad könstillhörighet (prop. 2011/12:142) konstaterat att det finns behov av nationellt kunskapsstöd för utredning, vård, behandling, stöd med mera. Regeringen har avsatt 23 miljoner kronor under tre år för att stärka det nationella kunskapsstödet på området, förbättra information till patienter och vårdpersonal och stimulera ökad regional samordning. Regeringen har härutöver gjort en omfattande satsning på att åstadkomma konkreta och varaktiga förbättringar för personer med psykisk ohälsa. Socialdepartementet har utarbetat PRIO psykisk ohälsa, en plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016. För genomförandet avser regeringen att avsätta ca 870 miljoner kronor per år. Frågan om hur arbetet för hbt-personers rättigheter och möjligheter kan intensifieras bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en beskrivning av arbetet för att säkerställa lika rättigheter och möjligheter för hbt-personer.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Jag vet inte hur socialministern kände när han läste det brev som var upprinnelsen till min interpellation, men jag blev i alla fall starkt berörd. Egentligen vet vi säkert båda två att psykisk ohälsa är utbredd hos unga transpersoner och att det är vanligt med självmordstankar. Det blir dock mer påtagligt när en människa av kött och blod skriver om sina tankar om självhat och självmord. Det fick i alla fall mig att känna att vi måste göra mycket mer. Mycket handlar, som Göran Hägglund säger, om attityder. Vi kan kanske inte prata bort det, men jag tror att det spelar roll vad vi säger. Bara att tala om transfrågor är att synliggöra att det finns olika sätt att förhålla sig till kön. Alla känner sig inte hemma i det kön som de fick sig tillskrivet vid födseln. Vissa känner precis som brevskrivaren att de är födda i fel kropp. Andra känner att det sätt de vill uttrycka kön på inte passa in i det gängse sättet. Ytterligare en del passar över huvud taget in i den tvåkönsmodell som i dag föreskriver att man ska vara antingen fullt ut man eller fullt ut kvinna. Vi talar tyvärr alltför ofta på ett normativt sätt som utesluter människor, som exkluderar. När Göran Hägglund talar till "verklighetens folk" och raljerar över normkritiska förslag talar han till människor som har privilegiet att aldrig ha behövt fundera över hur normer kan kränka, eftersom de själva utgör normen. Men vad skickar det för signaler till de människor som känner att normen är som en skavande tvångströja? Vi kan inte prata bort problemet, och vi kan inte lagstifta bort allt heller. Men vi kan göra mer. Jag är glad att höra socialministerns redogörelse för vad som görs både på ministerns område och inom andra viktiga områden, som till exempel skolans sex- och samlevnadsundervisning. När jag gick i skolan fick vi läsa om sexuella avvikelser såsom homosexualitet och transsexualism i en väldigt hetero- och cisnormativ lärobok. Att utmålas som en sexuell avvikelse är ju inget som direkt befrämjar den psykiska hälsan hos ungdomar. Återvänder vi till socialministerns område har vi till exempel reglerna för förändring av könstillhörighet. Nu har vi tack och lov - mer tack vare domstolsutslag än genom Kristdemokraternas försorg - blivit av med reglerna för tvångssterilisering, vilket är en stor framgång. Fortfarande har vi dock kvar den regel som innebär att man måste vara 18 år för att få genomgå en könskorrigerande behandling. Det innebär att en människa som redan från tidig ålder känner att den är född i fel kropp måste genomgå en smärtsam pubertet i denna kropp innan den kan få behandling. Behandlingen blir dessutom ofta mer komplicerad än om den hade satts in före puberteten. Jag förstår om socialministern inte vill att minderåriga ska fatta oöverlagda beslut som de inte kan ändra sedan. Jag kan dock försäkra att det inte är en lättvindig process. Socialministern vet säkert vilka krav som ställs, med alla läkarutlåtanden och så vidare, innan man får genomgå behandling. Om den ansvariga läkaren tillsammans med föräldrar och den berörda personen kommer fram till att en operation är det bästa, varför ska då politiken överpröva det? Är det inte dags att ta bort 18-årsgränsen för könskorrigering? Jag vill avsluta med några ord ur brevet där tjejen beskriver sin situation så här: "Mitt liv har inte alltid varit kul, sen jag var barn då jag kände mig som en flicka, tills puberteten och ungdomen då min kropp utvecklades och varje gång jag såg mig själv i spegeln så jag ett monster, inte vad jag själv kände mig, tills nu när alla konstant hånande kommenterar hur kvinnlig jag är och jag blir ledsen. Jag tror inte de förstår hur många gånger jag gått hem och bara gråtit över vad som sagts. Och hur mycket det gjort att jag hela tiden drömt om att ta mitt liv och aldrig värre än idag. Men jag hoppas på att morgondagen blir bättre. För varje gång vi haft en maskerad har jag alltid kommit som tjej för att ibland få vara mig själv. Att alltid behöva gömma mig själv är det värsta som finns."

Fru talman! Som Helena Leander säger handlar det om arbete på åtminstone två plan. Det ena är politikens roll som i första hand är att reglera lagar och fördela resurser, men politiken kan också ha en viktig opinionsbildande roll. Utöver det handlar det om vanlig medmänsklighet, det vill säga hur vårt samhälle ser ut vid sidan av de beslut som fattas här i kammaren. Allt detta bildar en miljö som människor lever i och kan känna tillfredsställelse och glädje i för att man accepteras som man är. Det kan också vara en miljö där man är någon som står vid sidan om och inte räknas och inte hör hemma bland de andra. Det senare har vi svårare att besluta om, och det ska vi inte besluta om. Men vi kan ändå göra ganska mycket med politiska beslut. Inom kort kommer en lagstiftning att träda i kraft som är ett viktigt steg för många människor som inte tillhör det stora flertalet utan känner sig lite vid sidan om. Det är en bekräftelse på att politiken anpassar sig. Att lagstiftningen kommer att ändras på det här området är betydelsefullt ur opinionssynpunkt, men framför allt rent materiellt när det gäller tillgång till vård och behandling för dem som berörs. Regeringen gör mycket. Jag har inte tid att redogöra för allt. Vi vet att det råder en betydande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det finns skäl att fundera över hur det kan komma sig att det i vårt land, som är ett av världens rikaste och mest välmående i varje avseende, är en så stor andel av barnen som inte mår så bra som de har det objektivt sett. I arbetet med att försöka förändra det ingår flera undergrupper. En är personer som inte känner sig hemma i sitt kön. Det är en grupp som har en högre självmordsfrekvens och ett större mått av psykisk ohälsa än andra. Därför är det viktigt att vården har förmåga att bemöta dessa personer på bästa sätt och att skolan är accepterande och inkluderande. Helena Leander talade om sex- och samlevnadsundervisningen som viktig, men det är bara en del av barnens hela miljö. Det är kolossalt viktigt att vi fortsätter det här arbetet. Jag ska inte belasta kammaren med uppgifter om allt som vi gör, men det finns ett brett spektrum av åtgärder som sammantaget syftar till att underlätta situationen för den här gruppen och andra barn och ungdomar som lever med psykisk ohälsa.

Fru talman! Det är viktigt att vi kan sätta ord på att hbtq-ungdomar och kanske speciellt transpersoner har dålig psykisk hälsa så att det inte drunknar i generella åtgärder mot psykisk ohälsa hos ungdomar som är nog så viktigt. Som socialministern sade tidigare har transpersoner ofta en sämre tillit till vården. Därför är det viktigt med riktade insatser. Alla kommer inte till vården. Mycket sker långt innan dess. Det handlar om attityder och sådant som är svårare att styra politiskt. En del kan vi kanske göra bara genom att skapa mötesplatser där man kan vara sig själv. Att det finns en ungdomsgård i ens kommun där hbtq-personer kan känna sig trygga och vara sig själva är viktigt. Det kanske inte är något som socialministern bestämmer, men det är ett exempel. Det är viktigt att det i föreningslivet och i hela det civila samhället finns arenor där man inte möts av transfobi, homofobi eller andra nedlåtande attityder som är alltför vanliga. Vi kan ställa krav vid bidragsgivningen så att det blir arenor där dessa människor känner sig välkomna. Den miljö man upplever som ung transperson är ju inte bara skolan. Det är mycket runt omkring och därför viktigt att allt hänger ihop. Jag ska återgå till min konkreta fråga. Det är en tydlig fråga som handlar om lagstiftning som vi kan påverka här i riksdagen, nämligen åldersgränsen för att få genomgå en könskorrigerande behandling. Den har antagligen kommit till för att man vill förhindra att ungdomar fattar förhastade beslut som de sedan ångrar. Det här är en process där man verkligen vänds ut och in och granskas innan man får genomgå en behandling, så det är ingenting som går lättvindigt. Ska en ungdom, som den här tjejen som skrev brevet, som väldigt tidigt inser att det är fel kropp, att det inte är hon, behöva genomgå en pubertet som är så smärtsam och hata sig själv och se ett monster i spegeln när hon kunde ha fått behandling tidigare och mått så mycket bättre? Man ska kunna ha tillit till att vården fattar kloka beslut inom detta område som inom alla andra och att det är läkare, patient och eventuellt målsmän som fattar beslutet i stället för att vi från politiskt håll säger: Nej, du ska vänta. Du ska genomlida några år till och plågas i den här kroppen som är helt fel. Är det något som socialministern kan tänka sig att ändra på?

Fru talman! Regeringen har tidigare i ett förslag till riksdagen gjort bedömningen att åldersgränsen för ändring av könstillhörighet behöver utredas ytterligare. Riksdagen har ställt sig bakom det förslaget. Frågan har funnits med i remissomgångar, och många tunga instanser har bestämt avrått från en sådan förändring. Man har menat att det i dag inte finns tillräckligt underlag för att kunna fatta ett sådant beslut. Man kan naturligtvis säga: Det är ju helt knäppt. Varför kan man inte gå ned från 18 år till 16? För vår del gäller det att göra en klok avvägning. Om man säger 16, varför kan det då inte vara 14 eller 12? Vi tittar ytterligare på den här frågan. Det är mycket som behöver belysas, som: Hur stor är risken för feldiagnostisering? I hur många fall skulle det i realiteten vara aktuellt med ett beslut före 18 års ålder med tanke på den långa utredningstiden? Det behövs också en grundlig diskussion om vad som bör gälla om den unge och vederbörandes vårdnadshavare har olika uppfattning. Hur hanterar man en sådan situation? Det finns naturligtvis en del andra frågor också. Det handlar till exempel om så kallade stopphormoner och könskonträra hormoner. Vi tittar därför vidare på frågan. Den är inte avdömd.

Fru talman! Det är självklart mycket praktiskt och tekniskt som måste utredas innan man kan genomföra ett sådant här beslut. Det skulle ändå vara skönt att höra att socialministern har en positiv ingång i detta. Jag vet att socialministern har pratat mycket om politikens gränser. Man kan tycka att det inte ligger inom politikens sfär att till exempel tvinga människor att sterilisera sig för att genomgå könsbyte. Det har vi nu tack och lov lyckats avföra. Man kan tycka att det inte heller ligger inom politikens sfär att säga att man måste var 18 år för att få den behandling som läkare bedömer att man behöver och som man själv och ens föräldrar känner att man behöver. Om jag kunde få höra en positiv ingång skulle det kännas bättre. Jag ser fram mot utredningen och det arbete med att stärka hbt-personers rättigheter som ministern aviserade tidigare. Vi behöver göra mycket mer. Det är inte okej att människor ska behöva må så dåligt för att de är hbt-personer.