Interpellationssvar - 2012-06-12

Fru talman! Hillevi Larsson har ställt flera frågor till mig som rör förlossningsvården. Frågorna gäller vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka kunskapen om endometrios inom sjukvården, för att se till att kvinnor med denna sjukdom får den bästa medicinen och behandlingen oberoende av var de bor samt vad jag avser att göra för att främja framväxten av fler endometrioscentrum. Frågorna gäller också om jag avser att verka för att kvinnor ges rätt till lustgas vid förlossning oavsett var de får vård, för att införa nationella riktlinjer om rätten till fullgod smärtlindring och för att förebygga sfinkterrupturer samt när jag planerar att ta tag i frågorna. Som socialminister uppskattar jag att få ta del av intressanta och kloka förslag om hur hälso- och sjukvården kan utvecklas. Jag tycker också att det är mycket värdefullt att bli uppmärksammad på det som upplevs inte fungera så väl som det skulle kunna. Frågorna i de tre interpellationerna rör flera av de områden som jag som socialminister och som Socialdepartementet arbetar särskilt mycket med just nu. De gäller frågor om hur staten bättre kan samordna kunskapsstyrning till hälso- och sjukvården och stödja att vården använder sig av evidensbaserade metoder. Men det handlar även om hur regeringen bäst kan verka för att bidra till en jämlik vård och stärka patientens ställning. Hälso- och sjukvård ska ges i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken behandlingsmetod som ska väljas ska bestämmas av hälso- och sjukvårdspersonalen tillsammans med patienten. Det anser jag är det bästa sättet att säkerställa att patienten får en god och säker vård. Hur landstingen väljer att organisera sin kunskapsinhämtning ligger också inom deras ansvarsområde. Vilken smärtlindringsmetod som ska ges till kvinnor i förlossningsvården måste därför beslutas av den som ger vård till kvinnan i samråd med henne. Inom flera landsting finns numera endometrioscentrum som samlar kunskap om sjukdomen och som tar emot patienter med endometrios. Även om det är landstingens ansvar att hämta in kunskap om vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet har regeringen också ett ansvar för kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar aktivt med att främja utvecklingen av det nationella kunskapsstödet. Jag vill berätta om några av regeringens initiativ på området under 2011 och 2012. Nationella riktlinjer är viktiga som vägledning för huvudmännen i deras prioriteringar av vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter bör satsa resurser på. Socialstyrelsen ansvarar för och beslutar om de nationella riktlinjerna, och det finns i dag nationella riktlinjer på tolv områden. Utöver detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för bland annat förlossnings- och nyföddhetsvård, och de planeras bli klara under 2013. Regeringen slöt under 2011 en femårig överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om utveckling och finansiering av de nationella kvalitetsregistren. Kvalitetsregistren är viktiga verktyg för att fortlöpande utveckla och förbättra vården. Den nya satsningen kommer att medföra förbättrade möjligheter till uppföljning av vården inom flera områden, bland annat förlossningsvården. Regeringen bedömer att hälso- och sjukvårdens tillgång till lättåtkomlig och kvalitetssäkrad kunskap behöver förbättras ytterligare. Alla vårdgivare oavsett driftsform, liksom patienter och anhöriga, bör få tillgång till kvalitetssäkrad information om olika medicinska frågeställningar. Det är nödvändigt för att alla vårdgivare ska få samma möjligheter att bedriva en kunskapsbaserad vård och för att stärka patientens ställning. Regeringen har därför nyligen uppdragit åt SBU att föreslå hur ett webbaserat nationellt hälsobibliotek ska inrättas. Regeringen anser att det är allvarligt att vården präglas av stora olikheter och genomför därför flera insatser för att öka jämlikheten i vården. En viktig utgångspunkt för det arbetet är kunskap om vilka skillnader som finns. Där är arbetet med öppna jämförelser som öppet redovisar skillnader i vården mycket värdefullt. De fungerar som ett effektivt instrument för landsting som inte ligger så bra till i redovisningen att förbättra sig. Arbetet med öppna jämförelser fortsätter att utvecklas och utgör en viktig grund för förändringsarbetet i vården. Slutligen vill jag nämna den utredning som har regeringens uppdrag att se över hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas. Utredningen ska även ge förslag på hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet. Jag följer utredningens arbete och inväntar dess resultat med stort intresse. Jag menar att regeringens och landstingens arbete och satsningar inom dessa områden bidrar till en mer kunskapsbaserad och jämlik vård där patienten har en starkare ställning. Vi har också redan sett en mycket positiv utveckling på området. Det kommer också att stärka förlossningsvården i alla de avseenden som Hillevi Larsson lyfter fram.

Fru talman! Hillevi Larsson har ställt flera frågor till mig som rör förlossningsvården. Frågorna gäller vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka kunskapen om endometrios inom sjukvården, för att se till att kvinnor med denna sjukdom får den bästa medicinen och behandlingen oberoende av var de bor samt vad jag avser att göra för att främja framväxten av fler endometrioscentrum. Frågorna gäller också om jag avser att verka för att kvinnor ges rätt till lustgas vid förlossning oavsett var de får vård, för att införa nationella riktlinjer om rätten till fullgod smärtlindring och för att förebygga sfinkterrupturer samt när jag planerar att ta tag i frågorna. Som socialminister uppskattar jag att få ta del av intressanta och kloka förslag om hur hälso- och sjukvården kan utvecklas. Jag tycker också att det är mycket värdefullt att bli uppmärksammad på det som upplevs inte fungera så väl som det skulle kunna. Frågorna i de tre interpellationerna rör flera av de områden som jag som socialminister och som Socialdepartementet arbetar särskilt mycket med just nu. De gäller frågor om hur staten bättre kan samordna kunskapsstyrning till hälso- och sjukvården och stödja att vården använder sig av evidensbaserade metoder. Men det handlar även om hur regeringen bäst kan verka för att bidra till en jämlik vård och stärka patientens ställning. Hälso- och sjukvård ska ges i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken behandlingsmetod som ska väljas ska bestämmas av hälso- och sjukvårdspersonalen tillsammans med patienten. Det anser jag är det bästa sättet att säkerställa att patienten får en god och säker vård. Hur landstingen väljer att organisera sin kunskapsinhämtning ligger också inom deras ansvarsområde. Vilken smärtlindringsmetod som ska ges till kvinnor i förlossningsvården måste därför beslutas av den som ger vård till kvinnan i samråd med henne. Inom flera landsting finns numera endometrioscentrum som samlar kunskap om sjukdomen och som tar emot patienter med endometrios. Även om det är landstingens ansvar att hämta in kunskap om vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet har regeringen också ett ansvar för kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar aktivt med att främja utvecklingen av det nationella kunskapsstödet. Jag vill berätta om några av regeringens initiativ på området under 2011 och 2012. Nationella riktlinjer är viktiga som vägledning för huvudmännen i deras prioriteringar av vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter bör satsa resurser på. Socialstyrelsen ansvarar för och beslutar om de nationella riktlinjerna, och det finns i dag nationella riktlinjer på tolv områden. Utöver detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för bland annat förlossnings- och nyföddhetsvård, och de planeras bli klara under 2013. Regeringen slöt under 2011 en femårig överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om utveckling och finansiering av de nationella kvalitetsregistren. Kvalitetsregistren är viktiga verktyg för att fortlöpande utveckla och förbättra vården. Den nya satsningen kommer att medföra förbättrade möjligheter till uppföljning av vården inom flera områden, bland annat förlossningsvården. Regeringen bedömer att hälso- och sjukvårdens tillgång till lättåtkomlig och kvalitetssäkrad kunskap behöver förbättras ytterligare. Alla vårdgivare oavsett driftsform, liksom patienter och anhöriga, bör få tillgång till kvalitetssäkrad information om olika medicinska frågeställningar. Det är nödvändigt för att alla vårdgivare ska få samma möjligheter att bedriva en kunskapsbaserad vård och för att stärka patientens ställning. Regeringen har därför nyligen uppdragit åt SBU att föreslå hur ett webbaserat nationellt hälsobibliotek ska inrättas. Regeringen anser att det är allvarligt att vården präglas av stora olikheter och genomför därför flera insatser för att öka jämlikheten i vården. En viktig utgångspunkt för det arbetet är kunskap om vilka skillnader som finns. Där är arbetet med öppna jämförelser som öppet redovisar skillnader i vården mycket värdefullt. De fungerar som ett effektivt instrument för landsting som inte ligger så bra till i redovisningen att förbättra sig. Arbetet med öppna jämförelser fortsätter att utvecklas och utgör en viktig grund för förändringsarbetet i vården. Slutligen vill jag nämna den utredning som har regeringens uppdrag att se över hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas. Utredningen ska även ge förslag på hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet. Jag följer utredningens arbete och inväntar dess resultat med stort intresse. Jag menar att regeringens och landstingens arbete och satsningar inom dessa områden bidrar till en mer kunskapsbaserad och jämlik vård där patienten har en starkare ställning. Vi har också redan sett en mycket positiv utveckling på området. Det kommer också att stärka förlossningsvården i alla de avseenden som Hillevi Larsson lyfter fram.

Fru talman! Hillevi Larsson har ställt flera frågor till mig som rör förlossningsvården. Frågorna gäller vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka kunskapen om endometrios inom sjukvården, för att se till att kvinnor med denna sjukdom får den bästa medicinen och behandlingen oberoende av var de bor samt vad jag avser att göra för att främja framväxten av fler endometrioscentrum. Frågorna gäller också om jag avser att verka för att kvinnor ges rätt till lustgas vid förlossning oavsett var de får vård, för att införa nationella riktlinjer om rätten till fullgod smärtlindring och för att förebygga sfinkterrupturer samt när jag planerar att ta tag i frågorna. Som socialminister uppskattar jag att få ta del av intressanta och kloka förslag om hur hälso- och sjukvården kan utvecklas. Jag tycker också att det är mycket värdefullt att bli uppmärksammad på det som upplevs inte fungera så väl som det skulle kunna. Frågorna i de tre interpellationerna rör flera av de områden som jag som socialminister och som Socialdepartementet arbetar särskilt mycket med just nu. De gäller frågor om hur staten bättre kan samordna kunskapsstyrning till hälso- och sjukvården och stödja att vården använder sig av evidensbaserade metoder. Men det handlar även om hur regeringen bäst kan verka för att bidra till en jämlik vård och stärka patientens ställning. Hälso- och sjukvård ska ges i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken behandlingsmetod som ska väljas ska bestämmas av hälso- och sjukvårdspersonalen tillsammans med patienten. Det anser jag är det bästa sättet att säkerställa att patienten får en god och säker vård. Hur landstingen väljer att organisera sin kunskapsinhämtning ligger också inom deras ansvarsområde. Vilken smärtlindringsmetod som ska ges till kvinnor i förlossningsvården måste därför beslutas av den som ger vård till kvinnan i samråd med henne. Inom flera landsting finns numera endometrioscentrum som samlar kunskap om sjukdomen och som tar emot patienter med endometrios. Även om det är landstingens ansvar att hämta in kunskap om vad som är vetenskap och beprövad erfarenhet har regeringen också ett ansvar för kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar aktivt med att främja utvecklingen av det nationella kunskapsstödet. Jag vill berätta om några av regeringens initiativ på området under 2011 och 2012. Nationella riktlinjer är viktiga som vägledning för huvudmännen i deras prioriteringar av vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter bör satsa resurser på. Socialstyrelsen ansvarar för och beslutar om de nationella riktlinjerna, och det finns i dag nationella riktlinjer på tolv områden. Utöver detta har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för bland annat förlossnings- och nyföddhetsvård, och de planeras bli klara under 2013. Regeringen slöt under 2011 en femårig överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om utveckling och finansiering av de nationella kvalitetsregistren. Kvalitetsregistren är viktiga verktyg för att fortlöpande utveckla och förbättra vården. Den nya satsningen kommer att medföra förbättrade möjligheter till uppföljning av vården inom flera områden, bland annat förlossningsvården. Regeringen bedömer att hälso- och sjukvårdens tillgång till lättåtkomlig och kvalitetssäkrad kunskap behöver förbättras ytterligare. Alla vårdgivare oavsett driftsform, liksom patienter och anhöriga, bör få tillgång till kvalitetssäkrad information om olika medicinska frågeställningar. Det är nödvändigt för att alla vårdgivare ska få samma möjligheter att bedriva en kunskapsbaserad vård och för att stärka patientens ställning. Regeringen har därför nyligen uppdragit åt SBU att föreslå hur ett webbaserat nationellt hälsobibliotek ska inrättas. Regeringen anser att det är allvarligt att vården präglas av stora olikheter och genomför därför flera insatser för att öka jämlikheten i vården. En viktig utgångspunkt för det arbetet är kunskap om vilka skillnader som finns. Där är arbetet med öppna jämförelser som öppet redovisar skillnader i vården mycket värdefullt. De fungerar som ett effektivt instrument för landsting som inte ligger så bra till i redovisningen att förbättra sig. Arbetet med öppna jämförelser fortsätter att utvecklas och utgör en viktig grund för förändringsarbetet i vården. Slutligen vill jag nämna den utredning som har regeringens uppdrag att se över hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas. Utredningen ska även ge förslag på hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet. Jag följer utredningens arbete och inväntar dess resultat med stort intresse. Jag menar att regeringens och landstingens arbete och satsningar inom dessa områden bidrar till en mer kunskapsbaserad och jämlik vård där patienten har en starkare ställning. Vi har också redan sett en mycket positiv utveckling på området. Det kommer också att stärka förlossningsvården i alla de avseenden som Hillevi Larsson lyfter fram.

Fru talman! Jag fick sent veta att av de fyra interpellationer jag har skrivit är det i dag ett gemensamt svar på tre. Jag kan förstå att man vill diskutera förlossningsvården i ett sammanhang, även om jag tycker att det är synd eftersom det blir kortare debattid. Jag tycker att både rätten till lustgas och möjligheten att förebygga svåra förlossningsskador är viktiga frågor. Men det jag reagerar allra starkast på är att kvinnosjukdomen endometrios behandlas som förlossningsvård. Denna fråga har över huvud taget ingenting med förlossningsvård att göra. Detta gör också att debattiden blir ännu kortare och att det blir svårt att hinna med detta viktiga ämne. Jag ska försöka i alla fall. 10-15 procent av alla kvinnor drabbas av endometrios. Det dröjer ofta många år innan man får en diagnos. Detta avfärdas ofta som kraftig mensvärk. Nyligen har det kommit en rapport som visar vad detta innebär för de kvinnor som drabbas. I genomsnitt har kvinnor med endometrios 38 sjukdagar per år. Normalbefolkningen har 9 dagar. 31 procent har frikort inom sjukvården, vilket ska jämföras med 15 procent för den övriga befolkningen. 42 procent har frikort för läkemedel, vilket ska jämföras med 18 procent för den övriga befolkningen. Nu har det kommit ett nytt läkemedel som heter Visanne. Det ger hopp för många av de drabbade kvinnorna. Men Tandvårds- och läkemedelsverket har sagt nej till statlig subvention. Det innebär att dessa kvinnor, som redan ofta har dålig ekonomi på grund av sin sjukdom, får betala nära 5 000 kronor per år och i vissa fall mer beroende på hur mycket Visanne de behöver ta. Jag tänkte återkomma till det här i kommande inlägg. Det är väldigt allvarligt att det riskerar att bli en klassfråga för dessa kvinnor om de inte har råd med Visanne, som skulle kunna ge hjälp. Jag vill nu gå över till rätten till lustgas. Gävleborgs läns landsting drog plötsligt in rätten till lustgas för födande kvinnor. Nu har de tack och lov gett tillbaka denna möjlighet eftersom det blev folkstorm. Men principfrågan kvarstår att landsting plötsligt kan dra in den här rätten för födande kvinnor. Det är därför jag har skrivit interpellationen, för jag tycker att det är viktigt att vi har rikstäckande rättigheter för alla kvinnor. Jag har själv fött barn. Självklart är det en individuell upplevelse, men jag kan säga att hade jag inte fått lustgas vid den första förlossningen hade det inte blivit fler barn. Jag tror att många som har haft nytta av lustgas har samma inställning, så det är viktigt att slå fast att alla ska ha rätt till det. I svaret säger ministern att personal och patienter i samråd ska besluta om smärtlindring. Problemet är om ett landsting har dragit in denna rätt - då finns ju inte denna möjlighet. Nu vill jag gå in på svåra förlossningsskador, som är den tredje interpellationen som behandlas här. I Sverige drabbas nära 3 000 kvinnor varje år av något som kallas sfinkterruptur, och det är den allvarligaste formen av förlossningsskador, där man har spruckit upp totalt. Många får men för livet av detta. Men det går att förebygga, vilket man har gjort framgångsrikt i Finland. I Norge har man infört nationella råd för att förebygga denna svåra skada, och det har lett till en halvering av antalet skador. Därför tycker jag att regeringen borde ge direktiv så att vi har nationella riktlinjer för att bespara så många kvinnor som möjligt detta lidande.

Fru talman! Jag fick sent veta att av de fyra interpellationer jag har skrivit är det i dag ett gemensamt svar på tre. Jag kan förstå att man vill diskutera förlossningsvården i ett sammanhang, även om jag tycker att det är synd eftersom det blir kortare debattid. Jag tycker att både rätten till lustgas och möjligheten att förebygga svåra förlossningsskador är viktiga frågor. Men det jag reagerar allra starkast på är att kvinnosjukdomen endometrios behandlas som förlossningsvård. Denna fråga har över huvud taget ingenting med förlossningsvård att göra. Detta gör också att debattiden blir ännu kortare och att det blir svårt att hinna med detta viktiga ämne. Jag ska försöka i alla fall. 10-15 procent av alla kvinnor drabbas av endometrios. Det dröjer ofta många år innan man får en diagnos. Detta avfärdas ofta som kraftig mensvärk. Nyligen har det kommit en rapport som visar vad detta innebär för de kvinnor som drabbas. I genomsnitt har kvinnor med endometrios 38 sjukdagar per år. Normalbefolkningen har 9 dagar. 31 procent har frikort inom sjukvården, vilket ska jämföras med 15 procent för den övriga befolkningen. 42 procent har frikort för läkemedel, vilket ska jämföras med 18 procent för den övriga befolkningen. Nu har det kommit ett nytt läkemedel som heter Visanne. Det ger hopp för många av de drabbade kvinnorna. Men Tandvårds- och läkemedelsverket har sagt nej till statlig subvention. Det innebär att dessa kvinnor, som redan ofta har dålig ekonomi på grund av sin sjukdom, får betala nära 5 000 kronor per år och i vissa fall mer beroende på hur mycket Visanne de behöver ta. Jag tänkte återkomma till det här i kommande inlägg. Det är väldigt allvarligt att det riskerar att bli en klassfråga för dessa kvinnor om de inte har råd med Visanne, som skulle kunna ge hjälp. Jag vill nu gå över till rätten till lustgas. Gävleborgs läns landsting drog plötsligt in rätten till lustgas för födande kvinnor. Nu har de tack och lov gett tillbaka denna möjlighet eftersom det blev folkstorm. Men principfrågan kvarstår att landsting plötsligt kan dra in den här rätten för födande kvinnor. Det är därför jag har skrivit interpellationen, för jag tycker att det är viktigt att vi har rikstäckande rättigheter för alla kvinnor. Jag har själv fött barn. Självklart är det en individuell upplevelse, men jag kan säga att hade jag inte fått lustgas vid den första förlossningen hade det inte blivit fler barn. Jag tror att många som har haft nytta av lustgas har samma inställning, så det är viktigt att slå fast att alla ska ha rätt till det. I svaret säger ministern att personal och patienter i samråd ska besluta om smärtlindring. Problemet är om ett landsting har dragit in denna rätt - då finns ju inte denna möjlighet. Nu vill jag gå in på svåra förlossningsskador, som är den tredje interpellationen som behandlas här. I Sverige drabbas nära 3 000 kvinnor varje år av något som kallas sfinkterruptur, och det är den allvarligaste formen av förlossningsskador, där man har spruckit upp totalt. Många får men för livet av detta. Men det går att förebygga, vilket man har gjort framgångsrikt i Finland. I Norge har man infört nationella råd för att förebygga denna svåra skada, och det har lett till en halvering av antalet skador. Därför tycker jag att regeringen borde ge direktiv så att vi har nationella riktlinjer för att bespara så många kvinnor som möjligt detta lidande.

Fru talman! Jag fick sent veta att av de fyra interpellationer jag har skrivit är det i dag ett gemensamt svar på tre. Jag kan förstå att man vill diskutera förlossningsvården i ett sammanhang, även om jag tycker att det är synd eftersom det blir kortare debattid. Jag tycker att både rätten till lustgas och möjligheten att förebygga svåra förlossningsskador är viktiga frågor. Men det jag reagerar allra starkast på är att kvinnosjukdomen endometrios behandlas som förlossningsvård. Denna fråga har över huvud taget ingenting med förlossningsvård att göra. Detta gör också att debattiden blir ännu kortare och att det blir svårt att hinna med detta viktiga ämne. Jag ska försöka i alla fall. 10-15 procent av alla kvinnor drabbas av endometrios. Det dröjer ofta många år innan man får en diagnos. Detta avfärdas ofta som kraftig mensvärk. Nyligen har det kommit en rapport som visar vad detta innebär för de kvinnor som drabbas. I genomsnitt har kvinnor med endometrios 38 sjukdagar per år. Normalbefolkningen har 9 dagar. 31 procent har frikort inom sjukvården, vilket ska jämföras med 15 procent för den övriga befolkningen. 42 procent har frikort för läkemedel, vilket ska jämföras med 18 procent för den övriga befolkningen. Nu har det kommit ett nytt läkemedel som heter Visanne. Det ger hopp för många av de drabbade kvinnorna. Men Tandvårds- och läkemedelsverket har sagt nej till statlig subvention. Det innebär att dessa kvinnor, som redan ofta har dålig ekonomi på grund av sin sjukdom, får betala nära 5 000 kronor per år och i vissa fall mer beroende på hur mycket Visanne de behöver ta. Jag tänkte återkomma till det här i kommande inlägg. Det är väldigt allvarligt att det riskerar att bli en klassfråga för dessa kvinnor om de inte har råd med Visanne, som skulle kunna ge hjälp. Jag vill nu gå över till rätten till lustgas. Gävleborgs läns landsting drog plötsligt in rätten till lustgas för födande kvinnor. Nu har de tack och lov gett tillbaka denna möjlighet eftersom det blev folkstorm. Men principfrågan kvarstår att landsting plötsligt kan dra in den här rätten för födande kvinnor. Det är därför jag har skrivit interpellationen, för jag tycker att det är viktigt att vi har rikstäckande rättigheter för alla kvinnor. Jag har själv fött barn. Självklart är det en individuell upplevelse, men jag kan säga att hade jag inte fått lustgas vid den första förlossningen hade det inte blivit fler barn. Jag tror att många som har haft nytta av lustgas har samma inställning, så det är viktigt att slå fast att alla ska ha rätt till det. I svaret säger ministern att personal och patienter i samråd ska besluta om smärtlindring. Problemet är om ett landsting har dragit in denna rätt - då finns ju inte denna möjlighet. Nu vill jag gå in på svåra förlossningsskador, som är den tredje interpellationen som behandlas här. I Sverige drabbas nära 3 000 kvinnor varje år av något som kallas sfinkterruptur, och det är den allvarligaste formen av förlossningsskador, där man har spruckit upp totalt. Många får men för livet av detta. Men det går att förebygga, vilket man har gjort framgångsrikt i Finland. I Norge har man infört nationella råd för att förebygga denna svåra skada, och det har lett till en halvering av antalet skador. Därför tycker jag att regeringen borde ge direktiv så att vi har nationella riktlinjer för att bespara så många kvinnor som möjligt detta lidande.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Hillevi Larsson för att hon i tre viktiga interpellationer sätter fokus på tre mycket viktiga områden av kvinnohälsa, och argumentationen för dessa insatser är vällovlig. Jag vill också tacka socialministern för svaret. Jag ser en poäng med ansvarsfördelningen mellan regeringen, det vill säga statens ansvar, och sjukvårdshuvudmännen. Då är det vällovligt av socialministern att lyfta fram den höga aktivitets- och ambitionsnivå man har för att även söka upp kunskapsförstärkningar inom de tre problemområden som berörs här. Socialministern nämner därför fem huvudpunkter. Det är satsningen på nationella riktlinjer, kopplat till nationella kvalitetsregister och uppdraget till Statens beredning för medicinsk utvärdering. Sedan är det något som jag kanske tycker är ännu mer viktigt i samband med de frågeställningar som har väckts i interpellationerna, nämligen de öppna jämförelser som ger möjlighet att titta på olika sjukvårdsproducenter oavsett drift, som kan visa på skillnader och hur man när man har upptäckt skillnader kan fundera på hur man skulle kunna förbättra dem som ligger sämst till. Det berör inte minst de här tre kvinnosjukdomsområdena. Sist men absolut inte minst är det den utredning som nu pågår som ser över hur patientens ställning inom och inflytande över sjukvården kan stärkas. Detta ligger i linje med att se hälso- och sjukvårdslagens möjlighet att inte bara vara en så kallad skyldighetslagstiftning, som det har varit under tidigare regeringars tid. Alliansregeringen funderar nu på om man ska stärka patientens rättigheter att ytterligare kunna hävda sin rätt inom vilket sjukdomsområde det än må vara, så att man får en lagstiftning på plats som kanske mer liknar socialtjänstlagen. Det är det som utredningen nu jobbar med att titta på, möjligheten att stärka patientens ställning. En annan aspekt som är viktig, som jag skulle vilja lägga som komplement till socialministerns svar, är att alliansregeringen har aktivt jobbat för en ökad frihet för patienten att kunna röra sig mot de sjukvårdsproducenter som bejakar det mål man vill uppnå med den specifika åkomma man har. Det gäller inte bara inom Sveriges gränser utan även inom EU. Här kan väl sägas att Hillevi Larssons parti Socialdemokraterna inte alltid har varit den bästa samtalspartnern i de diskussionerna, utan alliansregeringen är betydligt mer öppen för att den rörligheten ska stimuleras och öka, både genom att titta på patientens rätt till sjukvård och genom valmöjlighet att komma vidare till den vårdgivare som ger det bästa resultatet. Man kan ge ytterligare perspektiv på det som Hillevi Larsson mycket lovvärt lyfter fram: Hur ska man skapa mer kompetens och resurser till de tre områden som hon specifikt nämner? Då ska vi komma ihåg att det finns många andra områden som också behöver stöd. För att dessa resurser ska komma någon till del behöver vi dels ha sunda statsfinanser, dels - som vi gjorde under förra mandatperioden och ytterligare denna mandatperiod - ha fått bukt med en icke optimalt fungerande sjukförsäkring som leder till att man har mer resurser att investera just i sjukvård. Det är den typ av politik som jag tror ger oss möjligheter att i framtiden skapa mer kompetens. Till detta hör naturligtvis också att vi måste stimulera sjukvården att själv välja att fokusera på dessa områden, och då behöver man öka utbildningen av sjuksköterskor, barnmorskor och inte minst läkare. Till detta ska också läggas forskningssatsningar. Det kom en historiskt stark forskningsproposition under förra mandatperioden, och nu kommer ytterligare en sådan. Sist men ändå inte minst vill jag säga att biståndsministern tillsammans med socialministern i ett samlat grepp har valt att satsa speciellt på mödrahälsovården i u-länderna. Jag tycker att detta är ytterligare ett bevis på hur aktiv alliansregeringen har varit för att lyfta fram de frågor som dessa interpellationer berör.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Hillevi Larsson för att hon i tre viktiga interpellationer sätter fokus på tre mycket viktiga områden av kvinnohälsa, och argumentationen för dessa insatser är vällovlig. Jag vill också tacka socialministern för svaret. Jag ser en poäng med ansvarsfördelningen mellan regeringen, det vill säga statens ansvar, och sjukvårdshuvudmännen. Då är det vällovligt av socialministern att lyfta fram den höga aktivitets- och ambitionsnivå man har för att även söka upp kunskapsförstärkningar inom de tre problemområden som berörs här. Socialministern nämner därför fem huvudpunkter. Det är satsningen på nationella riktlinjer, kopplat till nationella kvalitetsregister och uppdraget till Statens beredning för medicinsk utvärdering. Sedan är det något som jag kanske tycker är ännu mer viktigt i samband med de frågeställningar som har väckts i interpellationerna, nämligen de öppna jämförelser som ger möjlighet att titta på olika sjukvårdsproducenter oavsett drift, som kan visa på skillnader och hur man när man har upptäckt skillnader kan fundera på hur man skulle kunna förbättra dem som ligger sämst till. Det berör inte minst de här tre kvinnosjukdomsområdena. Sist men absolut inte minst är det den utredning som nu pågår som ser över hur patientens ställning inom och inflytande över sjukvården kan stärkas. Detta ligger i linje med att se hälso- och sjukvårdslagens möjlighet att inte bara vara en så kallad skyldighetslagstiftning, som det har varit under tidigare regeringars tid. Alliansregeringen funderar nu på om man ska stärka patientens rättigheter att ytterligare kunna hävda sin rätt inom vilket sjukdomsområde det än må vara, så att man får en lagstiftning på plats som kanske mer liknar socialtjänstlagen. Det är det som utredningen nu jobbar med att titta på, möjligheten att stärka patientens ställning. En annan aspekt som är viktig, som jag skulle vilja lägga som komplement till socialministerns svar, är att alliansregeringen har aktivt jobbat för en ökad frihet för patienten att kunna röra sig mot de sjukvårdsproducenter som bejakar det mål man vill uppnå med den specifika åkomma man har. Det gäller inte bara inom Sveriges gränser utan även inom EU. Här kan väl sägas att Hillevi Larssons parti Socialdemokraterna inte alltid har varit den bästa samtalspartnern i de diskussionerna, utan alliansregeringen är betydligt mer öppen för att den rörligheten ska stimuleras och öka, både genom att titta på patientens rätt till sjukvård och genom valmöjlighet att komma vidare till den vårdgivare som ger det bästa resultatet. Man kan ge ytterligare perspektiv på det som Hillevi Larsson mycket lovvärt lyfter fram: Hur ska man skapa mer kompetens och resurser till de tre områden som hon specifikt nämner? Då ska vi komma ihåg att det finns många andra områden som också behöver stöd. För att dessa resurser ska komma någon till del behöver vi dels ha sunda statsfinanser, dels - som vi gjorde under förra mandatperioden och ytterligare denna mandatperiod - ha fått bukt med en icke optimalt fungerande sjukförsäkring som leder till att man har mer resurser att investera just i sjukvård. Det är den typ av politik som jag tror ger oss möjligheter att i framtiden skapa mer kompetens. Till detta hör naturligtvis också att vi måste stimulera sjukvården att själv välja att fokusera på dessa områden, och då behöver man öka utbildningen av sjuksköterskor, barnmorskor och inte minst läkare. Till detta ska också läggas forskningssatsningar. Det kom en historiskt stark forskningsproposition under förra mandatperioden, och nu kommer ytterligare en sådan. Sist men ändå inte minst vill jag säga att biståndsministern tillsammans med socialministern i ett samlat grepp har valt att satsa speciellt på mödrahälsovården i u-länderna. Jag tycker att detta är ytterligare ett bevis på hur aktiv alliansregeringen har varit för att lyfta fram de frågor som dessa interpellationer berör.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Hillevi Larsson för att hon i tre viktiga interpellationer sätter fokus på tre mycket viktiga områden av kvinnohälsa, och argumentationen för dessa insatser är vällovlig. Jag vill också tacka socialministern för svaret. Jag ser en poäng med ansvarsfördelningen mellan regeringen, det vill säga statens ansvar, och sjukvårdshuvudmännen. Då är det vällovligt av socialministern att lyfta fram den höga aktivitets- och ambitionsnivå man har för att även söka upp kunskapsförstärkningar inom de tre problemområden som berörs här. Socialministern nämner därför fem huvudpunkter. Det är satsningen på nationella riktlinjer, kopplat till nationella kvalitetsregister och uppdraget till Statens beredning för medicinsk utvärdering. Sedan är det något som jag kanske tycker är ännu mer viktigt i samband med de frågeställningar som har väckts i interpellationerna, nämligen de öppna jämförelser som ger möjlighet att titta på olika sjukvårdsproducenter oavsett drift, som kan visa på skillnader och hur man när man har upptäckt skillnader kan fundera på hur man skulle kunna förbättra dem som ligger sämst till. Det berör inte minst de här tre kvinnosjukdomsområdena. Sist men absolut inte minst är det den utredning som nu pågår som ser över hur patientens ställning inom och inflytande över sjukvården kan stärkas. Detta ligger i linje med att se hälso- och sjukvårdslagens möjlighet att inte bara vara en så kallad skyldighetslagstiftning, som det har varit under tidigare regeringars tid. Alliansregeringen funderar nu på om man ska stärka patientens rättigheter att ytterligare kunna hävda sin rätt inom vilket sjukdomsområde det än må vara, så att man får en lagstiftning på plats som kanske mer liknar socialtjänstlagen. Det är det som utredningen nu jobbar med att titta på, möjligheten att stärka patientens ställning. En annan aspekt som är viktig, som jag skulle vilja lägga som komplement till socialministerns svar, är att alliansregeringen har aktivt jobbat för en ökad frihet för patienten att kunna röra sig mot de sjukvårdsproducenter som bejakar det mål man vill uppnå med den specifika åkomma man har. Det gäller inte bara inom Sveriges gränser utan även inom EU. Här kan väl sägas att Hillevi Larssons parti Socialdemokraterna inte alltid har varit den bästa samtalspartnern i de diskussionerna, utan alliansregeringen är betydligt mer öppen för att den rörligheten ska stimuleras och öka, både genom att titta på patientens rätt till sjukvård och genom valmöjlighet att komma vidare till den vårdgivare som ger det bästa resultatet. Man kan ge ytterligare perspektiv på det som Hillevi Larsson mycket lovvärt lyfter fram: Hur ska man skapa mer kompetens och resurser till de tre områden som hon specifikt nämner? Då ska vi komma ihåg att det finns många andra områden som också behöver stöd. För att dessa resurser ska komma någon till del behöver vi dels ha sunda statsfinanser, dels - som vi gjorde under förra mandatperioden och ytterligare denna mandatperiod - ha fått bukt med en icke optimalt fungerande sjukförsäkring som leder till att man har mer resurser att investera just i sjukvård. Det är den typ av politik som jag tror ger oss möjligheter att i framtiden skapa mer kompetens. Till detta hör naturligtvis också att vi måste stimulera sjukvården att själv välja att fokusera på dessa områden, och då behöver man öka utbildningen av sjuksköterskor, barnmorskor och inte minst läkare. Till detta ska också läggas forskningssatsningar. Det kom en historiskt stark forskningsproposition under förra mandatperioden, och nu kommer ytterligare en sådan. Sist men ändå inte minst vill jag säga att biståndsministern tillsammans med socialministern i ett samlat grepp har valt att satsa speciellt på mödrahälsovården i u-länderna. Jag tycker att detta är ytterligare ett bevis på hur aktiv alliansregeringen har varit för att lyfta fram de frågor som dessa interpellationer berör.

Fru talman! Jag ska avstå från att säga någonting om att Hillevi Larsson använde nästan en fjärdedel av sitt inlägg till att diskutera interpellationernas besvarande i stället för att debattera. Jag tycker att det här är väldigt viktiga frågor. De är naturligtvis särskilt viktiga för den kvinna som befinner sig i den situationen att hon ska föda sitt barn eller har fött sitt barn. Det är också viktigt för att om möjligt minska den oro som en kvinna naturligen känner som gravid och inför det faktum att hon ska föda barn. Det gäller naturligtvis förstföderskor i allra högsta grad. Jag ska försöka vara hyggligt strukturerad i svaret för övrigt. När det gäller läkemedlet Visanne som har tagits upp är arbetsfördelningen den att det är en av våra myndigheter, TLV, som beslutar om vilka läkemedel som ska subventioneras av staten och därmed omfattas av högkostnadsskyddet. Det är inte min sak som socialminister att tala om vilka som borde subventioneras och inte, utan vi har en myndighet som gör det enligt vissa regler. Skulle jag säga någonting annat skulle jag göra mig skyldig till ministerstyre, och då skulle våra kolleger i KU ha synpunkter på detta. När det gäller endometrios är det riktigt och viktigt att kunnandet behöver öka och stärkas på många håll. Det finns i dag några centrum som är särskilt duktiga på det. De finns i Uppsala, på Karolinska universitetssjukhuset och i Huddinge, och även i Region Skåne och Göteborg i någon form. Det är naturligtvis väldigt viktigt att den kunskap som de vinner också får en spridning över hela landet. Detta är ett svårt problem och orsakar mycket problem för många personer i vårt land. Som jag sade i mitt inledande svar har Socialstyrelsen fått ett uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för förlossnings- och nyföddhetsvård. De kommer att vara klara under 2013. Jag tror att det är ett värdefullt bidrag i detta sammanhang. Sedan vet vi att vi historiskt sett har haft ganska stora problem med att det tar ganska lång tid innan det som har fastslagits som bästa kunnandet blir verklighet på klinikerna runt om i landet. Jag tycker att det är angeläget att kunnandet så snabbt som möjligt sprids över hela landet. När det gäller lustgasfrågan tror jag att det är på ungefär samma sätt som i TLV-diskussionen, att det är viktigt att vi har arbetsfördelningen klar för oss. Jag tror att vi skulle hamna i någonting som kanske inte är till gagn för alla patienter om socialministern skulle peka ut vilka metoder som ska användas i olika sammanhang. Det måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Personalens erfarenhet spelar självklart en jättestor roll. Administrationen och den politiska ledningen i landstingen måste ha tillräckliga kunskaper och ha en dialog med vetenskapen inom landstinget för att man ska kunna tillhandahålla de bästa metoderna, och personalen ska kunna föra den viktiga dialogen med den enskilda patienten. Jag ska komma tillbaka i ett kommande svar när det gäller några av skälen till att utvecklingen i Sverige ser ut som den gör.

Fru talman! Jag ska avstå från att säga någonting om att Hillevi Larsson använde nästan en fjärdedel av sitt inlägg till att diskutera interpellationernas besvarande i stället för att debattera. Jag tycker att det här är väldigt viktiga frågor. De är naturligtvis särskilt viktiga för den kvinna som befinner sig i den situationen att hon ska föda sitt barn eller har fött sitt barn. Det är också viktigt för att om möjligt minska den oro som en kvinna naturligen känner som gravid och inför det faktum att hon ska föda barn. Det gäller naturligtvis förstföderskor i allra högsta grad. Jag ska försöka vara hyggligt strukturerad i svaret för övrigt. När det gäller läkemedlet Visanne som har tagits upp är arbetsfördelningen den att det är en av våra myndigheter, TLV, som beslutar om vilka läkemedel som ska subventioneras av staten och därmed omfattas av högkostnadsskyddet. Det är inte min sak som socialminister att tala om vilka som borde subventioneras och inte, utan vi har en myndighet som gör det enligt vissa regler. Skulle jag säga någonting annat skulle jag göra mig skyldig till ministerstyre, och då skulle våra kolleger i KU ha synpunkter på detta. När det gäller endometrios är det riktigt och viktigt att kunnandet behöver öka och stärkas på många håll. Det finns i dag några centrum som är särskilt duktiga på det. De finns i Uppsala, på Karolinska universitetssjukhuset och i Huddinge, och även i Region Skåne och Göteborg i någon form. Det är naturligtvis väldigt viktigt att den kunskap som de vinner också får en spridning över hela landet. Detta är ett svårt problem och orsakar mycket problem för många personer i vårt land. Som jag sade i mitt inledande svar har Socialstyrelsen fått ett uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för förlossnings- och nyföddhetsvård. De kommer att vara klara under 2013. Jag tror att det är ett värdefullt bidrag i detta sammanhang. Sedan vet vi att vi historiskt sett har haft ganska stora problem med att det tar ganska lång tid innan det som har fastslagits som bästa kunnandet blir verklighet på klinikerna runt om i landet. Jag tycker att det är angeläget att kunnandet så snabbt som möjligt sprids över hela landet. När det gäller lustgasfrågan tror jag att det är på ungefär samma sätt som i TLV-diskussionen, att det är viktigt att vi har arbetsfördelningen klar för oss. Jag tror att vi skulle hamna i någonting som kanske inte är till gagn för alla patienter om socialministern skulle peka ut vilka metoder som ska användas i olika sammanhang. Det måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Personalens erfarenhet spelar självklart en jättestor roll. Administrationen och den politiska ledningen i landstingen måste ha tillräckliga kunskaper och ha en dialog med vetenskapen inom landstinget för att man ska kunna tillhandahålla de bästa metoderna, och personalen ska kunna föra den viktiga dialogen med den enskilda patienten. Jag ska komma tillbaka i ett kommande svar när det gäller några av skälen till att utvecklingen i Sverige ser ut som den gör.

Fru talman! Jag ska avstå från att säga någonting om att Hillevi Larsson använde nästan en fjärdedel av sitt inlägg till att diskutera interpellationernas besvarande i stället för att debattera. Jag tycker att det här är väldigt viktiga frågor. De är naturligtvis särskilt viktiga för den kvinna som befinner sig i den situationen att hon ska föda sitt barn eller har fött sitt barn. Det är också viktigt för att om möjligt minska den oro som en kvinna naturligen känner som gravid och inför det faktum att hon ska föda barn. Det gäller naturligtvis förstföderskor i allra högsta grad. Jag ska försöka vara hyggligt strukturerad i svaret för övrigt. När det gäller läkemedlet Visanne som har tagits upp är arbetsfördelningen den att det är en av våra myndigheter, TLV, som beslutar om vilka läkemedel som ska subventioneras av staten och därmed omfattas av högkostnadsskyddet. Det är inte min sak som socialminister att tala om vilka som borde subventioneras och inte, utan vi har en myndighet som gör det enligt vissa regler. Skulle jag säga någonting annat skulle jag göra mig skyldig till ministerstyre, och då skulle våra kolleger i KU ha synpunkter på detta. När det gäller endometrios är det riktigt och viktigt att kunnandet behöver öka och stärkas på många håll. Det finns i dag några centrum som är särskilt duktiga på det. De finns i Uppsala, på Karolinska universitetssjukhuset och i Huddinge, och även i Region Skåne och Göteborg i någon form. Det är naturligtvis väldigt viktigt att den kunskap som de vinner också får en spridning över hela landet. Detta är ett svårt problem och orsakar mycket problem för många personer i vårt land. Som jag sade i mitt inledande svar har Socialstyrelsen fått ett uppdrag av regeringen att ta fram vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter för förlossnings- och nyföddhetsvård. De kommer att vara klara under 2013. Jag tror att det är ett värdefullt bidrag i detta sammanhang. Sedan vet vi att vi historiskt sett har haft ganska stora problem med att det tar ganska lång tid innan det som har fastslagits som bästa kunnandet blir verklighet på klinikerna runt om i landet. Jag tycker att det är angeläget att kunnandet så snabbt som möjligt sprids över hela landet. När det gäller lustgasfrågan tror jag att det är på ungefär samma sätt som i TLV-diskussionen, att det är viktigt att vi har arbetsfördelningen klar för oss. Jag tror att vi skulle hamna i någonting som kanske inte är till gagn för alla patienter om socialministern skulle peka ut vilka metoder som ska användas i olika sammanhang. Det måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Personalens erfarenhet spelar självklart en jättestor roll. Administrationen och den politiska ledningen i landstingen måste ha tillräckliga kunskaper och ha en dialog med vetenskapen inom landstinget för att man ska kunna tillhandahålla de bästa metoderna, och personalen ska kunna föra den viktiga dialogen med den enskilda patienten. Jag ska komma tillbaka i ett kommande svar när det gäller några av skälen till att utvecklingen i Sverige ser ut som den gör.

Fru talman! Anledningen till att jag tog upp hur de här interpellationerna har besvarats är att det är mitt enda sätt att föra fram detta till regeringen, eftersom kammarkansliet här i riksdagen inte kan lägga sig i hur regeringen besvarar interpellationer. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en interpellation om endometrios, som över huvud taget inte har med förlossningsvård att göra, besvaras i en interpellationsrunda som handlar om förlossningsvård. Det är extra allvarligt med tanke på att ett av huvudproblemen när det gäller endometrios är okunskapen om denna utbredda sjukdom. Det är just det vi vill råda bot på. Då kan vi inte blanda ihop detta med förlossningsvård. När det gäller endometrios och Visanne, den medicin som har kommit, förstår jag att ministern inte kan lägga sig i enskilda fall. Men man kan ge riktlinjer till myndigheter. Det som är allvarligt är att det slår mot en ekonomiskt svag grupp som inte har så många andra mediciner som står till buds. Dessutom har Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket behandlat detta felaktigt. Man har nämligen jämställt Visanne med vanliga p-piller, gestagener, och sagt att detta redan finns. Men Visanne ska inte jämföras med det utan med den mer avancerade behandling som endometriospatienter med väldigt svåra besvär får. Den motsvarighet till prostatacancerbehandling som de får i dag kan bara ges under max sex månader och ger mycket svåra biverkningar. Visanne kan ges i upp till 15 månader och ger inte de här biverkningarna. Det här är alltså ett enormt hopp för en patientgrupp som tidigare till stor del har levt i hopplöshet. Någonstans måste man ändå ta tag i det här problemet, att man inte ger patienterna den rätta medicinen. När det gäller endometrioscentrum anser jag att detta är en riksfråga, för det behövs inte ett endometrioscentrum per landsting i Sverige. Man kan faktiskt göra en sammanslagning mellan olika landsting. Så som det ser ut i dag är risken att ett enskilt landstings dåliga ekonomi leder till att det inte blir något centrum där det skulle behövas. Det skulle behövas i Skåne och i Göteborg, förutom de som redan finns i Stockholmsregionen. I Norrland är det arbete på gång, men det behöver göras mycket mer. Ett konkret exempel är Emilia som dog 27 år gammal i endometrios. Hon fick beskedet i Göteborgsregionen, när hon fick vård, att hon inte fick remiss till Uppsala där det finns endometrioscentrum, för i Göteborg kunde man behandla det här. Efter nio månaders kamp avled hon. Hon hade inte fått rätt vård. Hade det funnits ett endometrioscentrum i Göteborgsregionen hade hon kanske levt i dag. Det visar hur angeläget det här är. När det gäller lustgas vill jag jämföra detta med att opereras utan bedövning. Det är någonting som är helt otänkbart. Ibland får patienter inom tandvården frågan om de vill göra ett ingrepp utan bedövning. Jag tror att många ångrar sig efteråt. Det gör väldigt ont. Men jag tror inte ens att man ställer frågan vid en operation. En förlossning är ofta den värsta smärta som en kvinna upplever under hela sin livstid. Att i det läget kunna neka lustgas, vilket ger så många kvinnor hjälp, är ofattbart grymt. Därför tycker jag att även det är en riksfråga. Detta ska aldrig kunna ske någonstans i Sverige. När det gäller svåra förlossningsskador anser jag också att denna fråga måste lyftas upp på riksnivå. Hade vi gjort som man har gjort i Norge hade vi kunnat bespara drygt 1 000 kvinnor i Sverige varje år de men som sfinkterruptur, den här svåra förlossningsskadan, ger. Detta är också oerhört viktigt, tycker jag.

Fru talman! Anledningen till att jag tog upp hur de här interpellationerna har besvarats är att det är mitt enda sätt att föra fram detta till regeringen, eftersom kammarkansliet här i riksdagen inte kan lägga sig i hur regeringen besvarar interpellationer. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en interpellation om endometrios, som över huvud taget inte har med förlossningsvård att göra, besvaras i en interpellationsrunda som handlar om förlossningsvård. Det är extra allvarligt med tanke på att ett av huvudproblemen när det gäller endometrios är okunskapen om denna utbredda sjukdom. Det är just det vi vill råda bot på. Då kan vi inte blanda ihop detta med förlossningsvård. När det gäller endometrios och Visanne, den medicin som har kommit, förstår jag att ministern inte kan lägga sig i enskilda fall. Men man kan ge riktlinjer till myndigheter. Det som är allvarligt är att det slår mot en ekonomiskt svag grupp som inte har så många andra mediciner som står till buds. Dessutom har Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket behandlat detta felaktigt. Man har nämligen jämställt Visanne med vanliga p-piller, gestagener, och sagt att detta redan finns. Men Visanne ska inte jämföras med det utan med den mer avancerade behandling som endometriospatienter med väldigt svåra besvär får. Den motsvarighet till prostatacancerbehandling som de får i dag kan bara ges under max sex månader och ger mycket svåra biverkningar. Visanne kan ges i upp till 15 månader och ger inte de här biverkningarna. Det här är alltså ett enormt hopp för en patientgrupp som tidigare till stor del har levt i hopplöshet. Någonstans måste man ändå ta tag i det här problemet, att man inte ger patienterna den rätta medicinen. När det gäller endometrioscentrum anser jag att detta är en riksfråga, för det behövs inte ett endometrioscentrum per landsting i Sverige. Man kan faktiskt göra en sammanslagning mellan olika landsting. Så som det ser ut i dag är risken att ett enskilt landstings dåliga ekonomi leder till att det inte blir något centrum där det skulle behövas. Det skulle behövas i Skåne och i Göteborg, förutom de som redan finns i Stockholmsregionen. I Norrland är det arbete på gång, men det behöver göras mycket mer. Ett konkret exempel är Emilia som dog 27 år gammal i endometrios. Hon fick beskedet i Göteborgsregionen, när hon fick vård, att hon inte fick remiss till Uppsala där det finns endometrioscentrum, för i Göteborg kunde man behandla det här. Efter nio månaders kamp avled hon. Hon hade inte fått rätt vård. Hade det funnits ett endometrioscentrum i Göteborgsregionen hade hon kanske levt i dag. Det visar hur angeläget det här är. När det gäller lustgas vill jag jämföra detta med att opereras utan bedövning. Det är någonting som är helt otänkbart. Ibland får patienter inom tandvården frågan om de vill göra ett ingrepp utan bedövning. Jag tror att många ångrar sig efteråt. Det gör väldigt ont. Men jag tror inte ens att man ställer frågan vid en operation. En förlossning är ofta den värsta smärta som en kvinna upplever under hela sin livstid. Att i det läget kunna neka lustgas, vilket ger så många kvinnor hjälp, är ofattbart grymt. Därför tycker jag att även det är en riksfråga. Detta ska aldrig kunna ske någonstans i Sverige. När det gäller svåra förlossningsskador anser jag också att denna fråga måste lyftas upp på riksnivå. Hade vi gjort som man har gjort i Norge hade vi kunnat bespara drygt 1 000 kvinnor i Sverige varje år de men som sfinkterruptur, den här svåra förlossningsskadan, ger. Detta är också oerhört viktigt, tycker jag.

Fru talman! Anledningen till att jag tog upp hur de här interpellationerna har besvarats är att det är mitt enda sätt att föra fram detta till regeringen, eftersom kammarkansliet här i riksdagen inte kan lägga sig i hur regeringen besvarar interpellationer. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en interpellation om endometrios, som över huvud taget inte har med förlossningsvård att göra, besvaras i en interpellationsrunda som handlar om förlossningsvård. Det är extra allvarligt med tanke på att ett av huvudproblemen när det gäller endometrios är okunskapen om denna utbredda sjukdom. Det är just det vi vill råda bot på. Då kan vi inte blanda ihop detta med förlossningsvård. När det gäller endometrios och Visanne, den medicin som har kommit, förstår jag att ministern inte kan lägga sig i enskilda fall. Men man kan ge riktlinjer till myndigheter. Det som är allvarligt är att det slår mot en ekonomiskt svag grupp som inte har så många andra mediciner som står till buds. Dessutom har Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket behandlat detta felaktigt. Man har nämligen jämställt Visanne med vanliga p-piller, gestagener, och sagt att detta redan finns. Men Visanne ska inte jämföras med det utan med den mer avancerade behandling som endometriospatienter med väldigt svåra besvär får. Den motsvarighet till prostatacancerbehandling som de får i dag kan bara ges under max sex månader och ger mycket svåra biverkningar. Visanne kan ges i upp till 15 månader och ger inte de här biverkningarna. Det här är alltså ett enormt hopp för en patientgrupp som tidigare till stor del har levt i hopplöshet. Någonstans måste man ändå ta tag i det här problemet, att man inte ger patienterna den rätta medicinen. När det gäller endometrioscentrum anser jag att detta är en riksfråga, för det behövs inte ett endometrioscentrum per landsting i Sverige. Man kan faktiskt göra en sammanslagning mellan olika landsting. Så som det ser ut i dag är risken att ett enskilt landstings dåliga ekonomi leder till att det inte blir något centrum där det skulle behövas. Det skulle behövas i Skåne och i Göteborg, förutom de som redan finns i Stockholmsregionen. I Norrland är det arbete på gång, men det behöver göras mycket mer. Ett konkret exempel är Emilia som dog 27 år gammal i endometrios. Hon fick beskedet i Göteborgsregionen, när hon fick vård, att hon inte fick remiss till Uppsala där det finns endometrioscentrum, för i Göteborg kunde man behandla det här. Efter nio månaders kamp avled hon. Hon hade inte fått rätt vård. Hade det funnits ett endometrioscentrum i Göteborgsregionen hade hon kanske levt i dag. Det visar hur angeläget det här är. När det gäller lustgas vill jag jämföra detta med att opereras utan bedövning. Det är någonting som är helt otänkbart. Ibland får patienter inom tandvården frågan om de vill göra ett ingrepp utan bedövning. Jag tror att många ångrar sig efteråt. Det gör väldigt ont. Men jag tror inte ens att man ställer frågan vid en operation. En förlossning är ofta den värsta smärta som en kvinna upplever under hela sin livstid. Att i det läget kunna neka lustgas, vilket ger så många kvinnor hjälp, är ofattbart grymt. Därför tycker jag att även det är en riksfråga. Detta ska aldrig kunna ske någonstans i Sverige. När det gäller svåra förlossningsskador anser jag också att denna fråga måste lyftas upp på riksnivå. Hade vi gjort som man har gjort i Norge hade vi kunnat bespara drygt 1 000 kvinnor i Sverige varje år de men som sfinkterruptur, den här svåra förlossningsskadan, ger. Detta är också oerhört viktigt, tycker jag.

Fru talman! Låt oss konstatera att vi alla tre debattörer här tycker att det är viktiga frågor som interpellanten har lyft upp! Men om vi nu ska diskutera den här debattordningen tycker jag ändå att det exempel som nämns i endometriosinterpellationen, som är det mest överglänsande, faktiskt handlar om en obstetrisk komplikation, alltså en komplikation i samband med det vi kallar förlossningsrelaterad vård. Det är alltså begripligt att statsrådet väljer att se detta som kvinnorelaterade förlossningsvårdsproblem, som icke desto mindre har extensioner till annan problematik också. Där skulle jag vilja ta upp tråden som Hillevi Larsson tog upp när det gäller just Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, för till skillnad från statsrådet har jag rätt, som riksdagsledamot, att ha synpunkter, ganska tydliga, på det jag ibland kan tycka är ganska nyckfulla bedömningar. Och precis som Hillevi Larsson säger är det lite förvånande att det uppdrag man har på nuvarande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket är sådant att man gör en bedömning av kostnadseffektivitetsprincipen som ledande för en aggregerad grupp i stället för att titta på enskilda individer. Det här blir som tydligast när det handlar om det som heter särläkemedel. Det är alltså de verkligt ovanliga sjukdomarna. Men då ska vi komma ihåg att föregångaren till Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket var Läkemedelsförmånsnämnden, som inrättades av en socialdemokratisk regering i början av 2000-talet. Sedan har man inte haft någon aktivitet från den socialdemokratiska regeringen över huvud taget när det gäller att göra någon översyn av regelverket, hur det nuvarande förmånsverket arbetar. Det ligger nog en stor skuld, i så fall, när det gäller inaktivitet på Hillevi Larssons partikamrater i den tidigare sittande socialdemokratiska regeringen. Sist men inte minst: Vi välkomnar naturligtvis en endometrioscentrumutveckling. Men då gäller det att man har resurser till detta, och då gäller det att man också prioriterar arbetslinjen framför en bidragslinje. Om man samtidigt ska ge allt till alla, hur kan man då kräva att man ska satsa på specifika centrum inom all möjlig sjukvård när man inte har resurserna? De kommer via arbetslinjen och inte via en bidragslinje.

Fru talman! Låt oss konstatera att vi alla tre debattörer här tycker att det är viktiga frågor som interpellanten har lyft upp! Men om vi nu ska diskutera den här debattordningen tycker jag ändå att det exempel som nämns i endometriosinterpellationen, som är det mest överglänsande, faktiskt handlar om en obstetrisk komplikation, alltså en komplikation i samband med det vi kallar förlossningsrelaterad vård. Det är alltså begripligt att statsrådet väljer att se detta som kvinnorelaterade förlossningsvårdsproblem, som icke desto mindre har extensioner till annan problematik också. Där skulle jag vilja ta upp tråden som Hillevi Larsson tog upp när det gäller just Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, för till skillnad från statsrådet har jag rätt, som riksdagsledamot, att ha synpunkter, ganska tydliga, på det jag ibland kan tycka är ganska nyckfulla bedömningar. Och precis som Hillevi Larsson säger är det lite förvånande att det uppdrag man har på nuvarande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket är sådant att man gör en bedömning av kostnadseffektivitetsprincipen som ledande för en aggregerad grupp i stället för att titta på enskilda individer. Det här blir som tydligast när det handlar om det som heter särläkemedel. Det är alltså de verkligt ovanliga sjukdomarna. Men då ska vi komma ihåg att föregångaren till Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket var Läkemedelsförmånsnämnden, som inrättades av en socialdemokratisk regering i början av 2000-talet. Sedan har man inte haft någon aktivitet från den socialdemokratiska regeringen över huvud taget när det gäller att göra någon översyn av regelverket, hur det nuvarande förmånsverket arbetar. Det ligger nog en stor skuld, i så fall, när det gäller inaktivitet på Hillevi Larssons partikamrater i den tidigare sittande socialdemokratiska regeringen. Sist men inte minst: Vi välkomnar naturligtvis en endometrioscentrumutveckling. Men då gäller det att man har resurser till detta, och då gäller det att man också prioriterar arbetslinjen framför en bidragslinje. Om man samtidigt ska ge allt till alla, hur kan man då kräva att man ska satsa på specifika centrum inom all möjlig sjukvård när man inte har resurserna? De kommer via arbetslinjen och inte via en bidragslinje.

Fru talman! Låt oss konstatera att vi alla tre debattörer här tycker att det är viktiga frågor som interpellanten har lyft upp! Men om vi nu ska diskutera den här debattordningen tycker jag ändå att det exempel som nämns i endometriosinterpellationen, som är det mest överglänsande, faktiskt handlar om en obstetrisk komplikation, alltså en komplikation i samband med det vi kallar förlossningsrelaterad vård. Det är alltså begripligt att statsrådet väljer att se detta som kvinnorelaterade förlossningsvårdsproblem, som icke desto mindre har extensioner till annan problematik också. Där skulle jag vilja ta upp tråden som Hillevi Larsson tog upp när det gäller just Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, för till skillnad från statsrådet har jag rätt, som riksdagsledamot, att ha synpunkter, ganska tydliga, på det jag ibland kan tycka är ganska nyckfulla bedömningar. Och precis som Hillevi Larsson säger är det lite förvånande att det uppdrag man har på nuvarande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket är sådant att man gör en bedömning av kostnadseffektivitetsprincipen som ledande för en aggregerad grupp i stället för att titta på enskilda individer. Det här blir som tydligast när det handlar om det som heter särläkemedel. Det är alltså de verkligt ovanliga sjukdomarna. Men då ska vi komma ihåg att föregångaren till Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket var Läkemedelsförmånsnämnden, som inrättades av en socialdemokratisk regering i början av 2000-talet. Sedan har man inte haft någon aktivitet från den socialdemokratiska regeringen över huvud taget när det gäller att göra någon översyn av regelverket, hur det nuvarande förmånsverket arbetar. Det ligger nog en stor skuld, i så fall, när det gäller inaktivitet på Hillevi Larssons partikamrater i den tidigare sittande socialdemokratiska regeringen. Sist men inte minst: Vi välkomnar naturligtvis en endometrioscentrumutveckling. Men då gäller det att man har resurser till detta, och då gäller det att man också prioriterar arbetslinjen framför en bidragslinje. Om man samtidigt ska ge allt till alla, hur kan man då kräva att man ska satsa på specifika centrum inom all möjlig sjukvård när man inte har resurserna? De kommer via arbetslinjen och inte via en bidragslinje.

Fru talman! När det gäller sfinkterrupturer görs det ibland jämförelser med våra finska grannar, som uppenbart har lyckats bättre än vad vi har gjort i Sverige. Man kan också se att det finns ganska stora variationer mellan landsting i Sverige när det gäller hur väl vi lyckas här. Det tycks som att vi har en ökning i vårt land. Det har spekulerats en del i anledningar till det här. Man brukar säga att en av dem handlar om att den nyföddes medelvikt har ökat, och det i sin tur hänger samman med våra matvanor och så vidare. Man pekar också på att medelåldern bland förstföderskor, eller den som föder över huvud taget, har ökat ganska rejält under de senaste 10, 20 åren. Det gör att sårbarheten blir större. Det har också i sammanhanget framförts att det många gånger är den födande kvinnan själv som styr förlossningen i större utsträckning än tidigare. Tidigare var det barnmorskan som gjorde det, och i det läget hade kanske barnmorskan lättare att ha överblick och kunna ge stöd. Nu väljer många att föda stående, och det försvårar för barnmorskan i det här sammanhanget. Det är svårt att göra jämförelser mellan olika sjukhus och regioner. En del av det här handlar om hur det är när det är tänkta riskförlossningar. Då flyttas ibland barnet från den tänkta kliniken till en där man anses ha en större kapacitet för att klara av det här fallet. Det gör då att man kan få skevheter i statistiken. Men det här ger ändå väldigt goda skäl för oss att arbeta vidare med det här för att kunna förbättra ordningen, för den är inte tillfredsställande. Vi vill naturligtvis kunna möta en situation där vi i dag, som sagt, ser flera personer som drabbas av den här problematiken. Det är inte tillfredsställande, även om det säkert finns delförklaringar som inte är så lätta att påverka, till exempel vid vilken ålder som man väljer att föda barn. Det här är frågor som, liksom annan vård, i huvudsak är landstingets sak. Den nationella nivån kan stödja genom lagstiftning, förstås, och genom de myndigheter som vi har, som vi kan ge instruktioner inom vissa bestämda ramar. Det handlar inte om att klargöra hur myndigheter ska förhålla sig till enskilda läkemedel, metoder eller annat, utan det är sådant som vetenskapen och experterna klarar bäst själva. Vi har också möjlighet att med medel styra för att fungera som katalysatorer i olika sammanhang för att till exempel höja kvaliteten, för att förbättra tillgängligheten och så vidare. Det är naturligtvis ett arbete som vi kommer att fortsätta att bedriva. Jag vill återkomma till det som jag har sagt i båda inläggen tidigare, det vill säga att det under nästa år kommer vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter på det här området, och dessa tror jag kommer att kunna spela en mycket stor roll.

Fru talman! När det gäller sfinkterrupturer görs det ibland jämförelser med våra finska grannar, som uppenbart har lyckats bättre än vad vi har gjort i Sverige. Man kan också se att det finns ganska stora variationer mellan landsting i Sverige när det gäller hur väl vi lyckas här. Det tycks som att vi har en ökning i vårt land. Det har spekulerats en del i anledningar till det här. Man brukar säga att en av dem handlar om att den nyföddes medelvikt har ökat, och det i sin tur hänger samman med våra matvanor och så vidare. Man pekar också på att medelåldern bland förstföderskor, eller den som föder över huvud taget, har ökat ganska rejält under de senaste 10, 20 åren. Det gör att sårbarheten blir större. Det har också i sammanhanget framförts att det många gånger är den födande kvinnan själv som styr förlossningen i större utsträckning än tidigare. Tidigare var det barnmorskan som gjorde det, och i det läget hade kanske barnmorskan lättare att ha överblick och kunna ge stöd. Nu väljer många att föda stående, och det försvårar för barnmorskan i det här sammanhanget. Det är svårt att göra jämförelser mellan olika sjukhus och regioner. En del av det här handlar om hur det är när det är tänkta riskförlossningar. Då flyttas ibland barnet från den tänkta kliniken till en där man anses ha en större kapacitet för att klara av det här fallet. Det gör då att man kan få skevheter i statistiken. Men det här ger ändå väldigt goda skäl för oss att arbeta vidare med det här för att kunna förbättra ordningen, för den är inte tillfredsställande. Vi vill naturligtvis kunna möta en situation där vi i dag, som sagt, ser flera personer som drabbas av den här problematiken. Det är inte tillfredsställande, även om det säkert finns delförklaringar som inte är så lätta att påverka, till exempel vid vilken ålder som man väljer att föda barn. Det här är frågor som, liksom annan vård, i huvudsak är landstingets sak. Den nationella nivån kan stödja genom lagstiftning, förstås, och genom de myndigheter som vi har, som vi kan ge instruktioner inom vissa bestämda ramar. Det handlar inte om att klargöra hur myndigheter ska förhålla sig till enskilda läkemedel, metoder eller annat, utan det är sådant som vetenskapen och experterna klarar bäst själva. Vi har också möjlighet att med medel styra för att fungera som katalysatorer i olika sammanhang för att till exempel höja kvaliteten, för att förbättra tillgängligheten och så vidare. Det är naturligtvis ett arbete som vi kommer att fortsätta att bedriva. Jag vill återkomma till det som jag har sagt i båda inläggen tidigare, det vill säga att det under nästa år kommer vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter på det här området, och dessa tror jag kommer att kunna spela en mycket stor roll.

Fru talman! När det gäller sfinkterrupturer görs det ibland jämförelser med våra finska grannar, som uppenbart har lyckats bättre än vad vi har gjort i Sverige. Man kan också se att det finns ganska stora variationer mellan landsting i Sverige när det gäller hur väl vi lyckas här. Det tycks som att vi har en ökning i vårt land. Det har spekulerats en del i anledningar till det här. Man brukar säga att en av dem handlar om att den nyföddes medelvikt har ökat, och det i sin tur hänger samman med våra matvanor och så vidare. Man pekar också på att medelåldern bland förstföderskor, eller den som föder över huvud taget, har ökat ganska rejält under de senaste 10, 20 åren. Det gör att sårbarheten blir större. Det har också i sammanhanget framförts att det många gånger är den födande kvinnan själv som styr förlossningen i större utsträckning än tidigare. Tidigare var det barnmorskan som gjorde det, och i det läget hade kanske barnmorskan lättare att ha överblick och kunna ge stöd. Nu väljer många att föda stående, och det försvårar för barnmorskan i det här sammanhanget. Det är svårt att göra jämförelser mellan olika sjukhus och regioner. En del av det här handlar om hur det är när det är tänkta riskförlossningar. Då flyttas ibland barnet från den tänkta kliniken till en där man anses ha en större kapacitet för att klara av det här fallet. Det gör då att man kan få skevheter i statistiken. Men det här ger ändå väldigt goda skäl för oss att arbeta vidare med det här för att kunna förbättra ordningen, för den är inte tillfredsställande. Vi vill naturligtvis kunna möta en situation där vi i dag, som sagt, ser flera personer som drabbas av den här problematiken. Det är inte tillfredsställande, även om det säkert finns delförklaringar som inte är så lätta att påverka, till exempel vid vilken ålder som man väljer att föda barn. Det här är frågor som, liksom annan vård, i huvudsak är landstingets sak. Den nationella nivån kan stödja genom lagstiftning, förstås, och genom de myndigheter som vi har, som vi kan ge instruktioner inom vissa bestämda ramar. Det handlar inte om att klargöra hur myndigheter ska förhålla sig till enskilda läkemedel, metoder eller annat, utan det är sådant som vetenskapen och experterna klarar bäst själva. Vi har också möjlighet att med medel styra för att fungera som katalysatorer i olika sammanhang för att till exempel höja kvaliteten, för att förbättra tillgängligheten och så vidare. Det är naturligtvis ett arbete som vi kommer att fortsätta att bedriva. Jag vill återkomma till det som jag har sagt i båda inläggen tidigare, det vill säga att det under nästa år kommer vägledningar, rekommendationer och kunskapsöversikter på det här området, och dessa tror jag kommer att kunna spela en mycket stor roll.

Fru talman! I sådana här debatter brukar man ofta landa i resursfrågan: att det är viktiga frågor, men vi har inte resurser till det. Jag skulle vilja bena upp det lite grann, för det är långt ifrån allt i de här frågorna som kostar något. När det gäller endometrios kan det nya läkemedlet Visanne synas som en kostnad om det blir statligt subventionerat så att patienterna slipper betala det själva, men med tanke på att de patienter som är aktuella för Visanne redan i dag behandlas med en motsvarighet till prostatacancerbehandling som är dyrare än vad Visanne är förstår man själv hur absurt detta är. För dem som klarar sig på p-pillerbehandling är det inga problem, men de som inte klarar sig på det tvingas genomgå en mycket svår behandling som är dyr och ger svåra biverkningar. Här skulle Visanne både underlätta för patienten och innebära en besparing för samhället. Frågan om lustgas handlar egentligen om att landstingen inte vill kosta på reningsanläggningar för att rena lustgasen mot klimatutsläpp och gasläckage som kan drabba personalen vid förlossningarna. Eller, jag ska rätta mig och säga att det finns väldigt många sjukhus i Sverige som har kostat på detta med väldigt framgångsrikt resultat, men när denna fråga kommer på bordet handlar det ytterst om pengar. Jag anser att det blir en jämställdhetsfråga att i det läget säga att då får kvinnorna lida med fruktansvärd smärta under förlossningen hellre än att vi renar gasen. Det är självklart att gasen ska renas, och framför allt är det en engångsinvestering. Att förebygga sfinkterruptur kostar ingenting; det handlar bara om riktlinjer för hur barnmorskan hjälper till att få fram barnet utan svåra skador vid framfödandet. Det kan underlätta väldigt och har inte i första hand att göra med hur gammal kvinnan är när hon föder. Avslutningsvis har vi väldigt hög arbetslöshet i Sverige i dag, så jag tycker inte att regeringen har lyckats så bra med arbetslinjen.

Fru talman! I sådana här debatter brukar man ofta landa i resursfrågan: att det är viktiga frågor, men vi har inte resurser till det. Jag skulle vilja bena upp det lite grann, för det är långt ifrån allt i de här frågorna som kostar något. När det gäller endometrios kan det nya läkemedlet Visanne synas som en kostnad om det blir statligt subventionerat så att patienterna slipper betala det själva, men med tanke på att de patienter som är aktuella för Visanne redan i dag behandlas med en motsvarighet till prostatacancerbehandling som är dyrare än vad Visanne är förstår man själv hur absurt detta är. För dem som klarar sig på p-pillerbehandling är det inga problem, men de som inte klarar sig på det tvingas genomgå en mycket svår behandling som är dyr och ger svåra biverkningar. Här skulle Visanne både underlätta för patienten och innebära en besparing för samhället. Frågan om lustgas handlar egentligen om att landstingen inte vill kosta på reningsanläggningar för att rena lustgasen mot klimatutsläpp och gasläckage som kan drabba personalen vid förlossningarna. Eller, jag ska rätta mig och säga att det finns väldigt många sjukhus i Sverige som har kostat på detta med väldigt framgångsrikt resultat, men när denna fråga kommer på bordet handlar det ytterst om pengar. Jag anser att det blir en jämställdhetsfråga att i det läget säga att då får kvinnorna lida med fruktansvärd smärta under förlossningen hellre än att vi renar gasen. Det är självklart att gasen ska renas, och framför allt är det en engångsinvestering. Att förebygga sfinkterruptur kostar ingenting; det handlar bara om riktlinjer för hur barnmorskan hjälper till att få fram barnet utan svåra skador vid framfödandet. Det kan underlätta väldigt och har inte i första hand att göra med hur gammal kvinnan är när hon föder. Avslutningsvis har vi väldigt hög arbetslöshet i Sverige i dag, så jag tycker inte att regeringen har lyckats så bra med arbetslinjen.

Fru talman! I sådana här debatter brukar man ofta landa i resursfrågan: att det är viktiga frågor, men vi har inte resurser till det. Jag skulle vilja bena upp det lite grann, för det är långt ifrån allt i de här frågorna som kostar något. När det gäller endometrios kan det nya läkemedlet Visanne synas som en kostnad om det blir statligt subventionerat så att patienterna slipper betala det själva, men med tanke på att de patienter som är aktuella för Visanne redan i dag behandlas med en motsvarighet till prostatacancerbehandling som är dyrare än vad Visanne är förstår man själv hur absurt detta är. För dem som klarar sig på p-pillerbehandling är det inga problem, men de som inte klarar sig på det tvingas genomgå en mycket svår behandling som är dyr och ger svåra biverkningar. Här skulle Visanne både underlätta för patienten och innebära en besparing för samhället. Frågan om lustgas handlar egentligen om att landstingen inte vill kosta på reningsanläggningar för att rena lustgasen mot klimatutsläpp och gasläckage som kan drabba personalen vid förlossningarna. Eller, jag ska rätta mig och säga att det finns väldigt många sjukhus i Sverige som har kostat på detta med väldigt framgångsrikt resultat, men när denna fråga kommer på bordet handlar det ytterst om pengar. Jag anser att det blir en jämställdhetsfråga att i det läget säga att då får kvinnorna lida med fruktansvärd smärta under förlossningen hellre än att vi renar gasen. Det är självklart att gasen ska renas, och framför allt är det en engångsinvestering. Att förebygga sfinkterruptur kostar ingenting; det handlar bara om riktlinjer för hur barnmorskan hjälper till att få fram barnet utan svåra skador vid framfödandet. Det kan underlätta väldigt och har inte i första hand att göra med hur gammal kvinnan är när hon föder. Avslutningsvis har vi väldigt hög arbetslöshet i Sverige i dag, så jag tycker inte att regeringen har lyckats så bra med arbetslinjen.

Fru talman! Vi har genomfört många och stora förbättringar av den svenska hälso- och sjukvården. Jag tror att vi har goda skäl att säga att vi i Sverige erbjuder kanske världens bästa vård på område efter område. Men det finns många saker där vi har mycket arbete att göra, bland annat när det handlar om att det i vården ibland - det ser vi när vi mäter, och mäter gör vi mycket numera - finns stora skillnader mellan olika landsting. Vi kan se att det finns skillnader mellan Sverige ibland och resultat i andra länder som är framstående på olika områden. Där har vi någonting att lära oss för att utveckla vården ytterligare. Det här området är precis som alla andra områden. Det är inte mindre viktigt än något annat område när det gäller att förbättra kvaliteten. De riktlinjer som kommer är jag övertygad om kommer att kunna leda till stora förbättringar, och det gäller förstås också att se till så att riktlinjer, vägledningar och kunskapsöversikter blir kunniggjorda på kliniker runt om i landet så att personal och naturligtvis också kvinnorna själva som är berörda får så stor kunskap som möjligt inför den viktiga uppgift de har framför sig.

Fru talman! Vi har genomfört många och stora förbättringar av den svenska hälso- och sjukvården. Jag tror att vi har goda skäl att säga att vi i Sverige erbjuder kanske världens bästa vård på område efter område. Men det finns många saker där vi har mycket arbete att göra, bland annat när det handlar om att det i vården ibland - det ser vi när vi mäter, och mäter gör vi mycket numera - finns stora skillnader mellan olika landsting. Vi kan se att det finns skillnader mellan Sverige ibland och resultat i andra länder som är framstående på olika områden. Där har vi någonting att lära oss för att utveckla vården ytterligare. Det här området är precis som alla andra områden. Det är inte mindre viktigt än något annat område när det gäller att förbättra kvaliteten. De riktlinjer som kommer är jag övertygad om kommer att kunna leda till stora förbättringar, och det gäller förstås också att se till så att riktlinjer, vägledningar och kunskapsöversikter blir kunniggjorda på kliniker runt om i landet så att personal och naturligtvis också kvinnorna själva som är berörda får så stor kunskap som möjligt inför den viktiga uppgift de har framför sig.

Fru talman! Vi har genomfört många och stora förbättringar av den svenska hälso- och sjukvården. Jag tror att vi har goda skäl att säga att vi i Sverige erbjuder kanske världens bästa vård på område efter område. Men det finns många saker där vi har mycket arbete att göra, bland annat när det handlar om att det i vården ibland - det ser vi när vi mäter, och mäter gör vi mycket numera - finns stora skillnader mellan olika landsting. Vi kan se att det finns skillnader mellan Sverige ibland och resultat i andra länder som är framstående på olika områden. Där har vi någonting att lära oss för att utveckla vården ytterligare. Det här området är precis som alla andra områden. Det är inte mindre viktigt än något annat område när det gäller att förbättra kvaliteten. De riktlinjer som kommer är jag övertygad om kommer att kunna leda till stora förbättringar, och det gäller förstås också att se till så att riktlinjer, vägledningar och kunskapsöversikter blir kunniggjorda på kliniker runt om i landet så att personal och naturligtvis också kvinnorna själva som är berörda får så stor kunskap som möjligt inför den viktiga uppgift de har framför sig.