Interpellationssvar - Lss - 2012-04-10

Fru talman! Marie Nordén har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att intentionerna i LSS ska bibehållas och att funktionshindrade ska få det stöd och den hjälp de behöver för ett värdigt liv. LSS-kommitténs slutbetänkande Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77), lämnades till regeringen i augusti 2008. Därefter skickades betänkandet på en bred remiss. Remissammanställningen omfattar totalt 260 yttranden. Regeringen beslutade i mars 2010, efter sedvanlig beredning i Regeringskansliet, om propositionen Personlig assistans och andra insatser - åtgärder för ökad kvalitet och trygghet (prop. 2009/10:176). Propositionen bygger på LSS-kommitténs slutbetänkande. Jag vill börja med att understryka att de förslag i LSS-kommitténs slutbetänkande som Marie Nordén nämner, inte finns med i propositionen och således heller inte har genomförts. Däremot har, som framgår ovan, samtliga de förslag som ingår i propositionen prövats noggrant inom ramen för beredningen i Regeringskansliet. Marie Nordén nämner att Försäkringskassan eftersträvar att minska sina kostnader för verksamheten och därför underkänner allt fler insatser som är över 20 timmar i veckan. Av statistik från Försäkringskassan framgår att andelen indragningar vid omprövningar av assistansersättning som skett på grund av att den enskilde bedöms vara berättigad till färre än 21 timmar grundläggande behov i genomsnitt per vecka, har ökat under åren 2008-2010. Av statistik från Försäkringskassan från 2010 och 2011 framgår dock att andelen beslut om indragningar vid tvåårsomprövning som skett på grund av att den enskilde bedöms vara berättigad till färre än 21 timmar grundläggande behov i genomsnitt per vecka inte har ökat mellan dessa år. Däremot har andelen beslut där den enskilde fått ökat antal timmar, ökat mellan år 2010 och 2011. Det är också viktigt att notera att andelen beslut där den enskilde får oförändrat eller ökat antal timmar är drygt 70 procent år 2011. På grund av nya rapporteringsrutiner är emellertid inte den nya statistiken helt jämförbar med de uppgifter som finns tillgängliga för åren tidigare än år 2010. Som svar på Marie Nordéns fråga vill jag börja med att redogöra för några av de åtgärder som regeringen har vidtagit för att intentionerna i LSS ska bibehållas och att personer med funktionsnedsättning ska få det stöd och den hjälp de behöver för ett värdigt liv. Regeringen beslutade i maj 2010 att ge Försäkringskassan i uppdrag att följa upp sina lokala försäkringscenters beslut om personlig assistans enligt 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Försäkringskassan skulle till regeringen rapportera hur arbetet med enhetlighet i beslut som gäller såväl grundläggande behov som andra personliga behov avseende personlig assistans utvecklas. Om Försäkringskassan fann att åtgärder behövde vidtas för att öka rättssäkerheten och enhetligheten i besluten skulle förslag till sådana åtgärder lämnas. För att värna intentionerna i LSS framhöll regeringen i uppdraget att de beslut som Försäkringskassan fattar om grundläggande behov inom personlig assistans skulle analyseras bland annat mot bakgrund av de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 § och 6 § i LSS. Detta innebär bland annat att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet och att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Uppdraget redovisades till Regeringskansliet i juni 2011. Försäkringskassan redovisade i rapporten en lista med åtgärder för att öka kvaliteten i beslutsfattandet, bland annat att närmare beskriva vad som avses med grundläggande behov, stärka kompetensen hos personalen och utveckla de försäkringsmedicinska rådgivarnas roll vid assistansersättning. Regeringen har också beslutat att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan utarbeta ett vetenskapligt instrument som ska användas när behov av personlig assistans ska bedömas. Ett syfte med uppdraget var att åstadkomma högre kvalitet i beslutsfattandet och säkerställa en mer rättssäker hantering av ansökningar om personlig assistans. Socialstyrelsen redovisade ovanstående uppdrag till regeringen den 31 augusti 2011 med rapporten Behov av personlig assistans - Ett instrument som stöd vid bedömning . I arbetet med att ta fram detta instrument har företrädare för brukarna av assistansersättningen deltagit. Jag delar Marie Nordéns syn att intentionerna i LSS ska värnas och att personer med funktionsnedsättning måste få det stöd och den hjälp de behöver för ett värdigt liv. För att bedöma eventuella åtgärder på området behövs dock ytterligare information för kommande år om utfallet av Försäkringskassans beslut om assistansersättning men också fördjupning av analysen av vilka orsaker som finns till det utfall vi sett de senaste åren. Jag kommer därför att noggrant följa denna utveckling framöver för att få bättre underlag för sådana överväganden.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Alla människor har rätt att få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Det har Sverige lovat när vi skrev på FN:s konvention om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta. Vi har också en lag som ska garantera att personer med omfattande funktionsnedsättning får hjälp och stöd att kunna leva som alla andra. Anledningen till min interpellation är att denna rättighet i dag är satt ur spel för många. Lagen gäller helt enkelt inte för alla som har behovet. Det kan man också se på reaktionerna med anledning av förslagen från den senaste utredningen som regeringen tillsatte när det gäller att beivra fusket och få ett grepp om hur fusket ser ut. Den reaktion som kom på det och den rädsla och oro som finns bland många funktionsnedsatta och också anhöriga visar hur man upplever sin situation och hur utsatt den är. Många tvingas kämpa i domstol för sina rättigheter. Många ger upp därför att orken tar slut, därför att det finns en gräns för hur mycket man ska behöva be innan man förlorar sin värdighet, som någon sagt, och därför att krafterna behövs för att få livet att gå ihop. Vi har kunnat läsa om - jag har också mött flera som vittnar om detta - en granskning inför prövning av om man ska få assistansersättning inom LSS som raderar ut all integritet, en granskning som bland annat klockar toalettbesök. Man redogör och man kartlägger personer in i minsta detalj och på minuten, ja, till och med på sekunden. Trots att man går igenom kartläggningen resulterar den för ganska många i att man inte är betrodd när det gäller det man säger sig ha behov av att få hjälp med. Adriana som på grund av sin MS behöver gå på toaletten tjugo gånger om dagen fick från Försäkringskassan beskedet att tio gånger får räcka. Hon kan inte äta själv, men att hon - knappt - kan föra handen till munnen resulterade i att hjälp med att äta ströks från listan över grundläggande behov. Adriana själv har efter tidsangivelser tillsammans med Försäkringskassan uppskattat sitt hjälpbehov, grundläggande behov, till över tio timmar om dagen eftersom hon inte kan handla, laga mat, lägga upp maten eller äta. Men Försäkringskassan säger att hon behöver hjälp ungefär två och en halv timme om dagen. Det här är inget enskilt fall som jag förväntar mig att ministern kommenterar, för vad ministern nu tänker är just: Jag kommenterar inga enskilda fall. Tyvärr är fallet Adriana inte ett enstaka enskilt fall. Det är många som delar hennes vardag och som känner att trots granskning är man inte betrodd. Orsaken till att det skett en förändring när det gäller att bedöma hur de grundläggande behoven ska se ut, vad som gäller, är den dom från Regeringsrätten år 2009 som sedan har fått fungera som praxis. Men som jag ser saken har detta resulterat i att juridiken går före politikens intentioner om hur vi vill att lagen ska fungera. Det är också orsaken till att ungefär 900 personer sett sina timmar minska, eller också har man fått se sin assistansersättning bli indragen. Därför undrar jag igen: Vad är ministern beredd att göra? Vilka åtgärder vill hon vidta för att försäkra sig om att lagstiftningens intentioner inte körs över av juridiken?

Fru talman! LSS har betytt ofantligt mycket för väldigt många människor. Lagen tillkom under en tidigare borgerlig regering. Jag tror att det finns en väldigt stor uppslutning bakom att den här reformen ska värnas men att den också ska bekämpas om den utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Det är anledningen till att vi tillsatt Fuskutredningen. Reformen har förändrats över tid. Första året, 1995 när den genomfördes, var kostnaden för den 4 miljarder - i dag drygt 20 miljarder. Utvecklingen är fortsatt densamma. Allt fler personer innefattas, och antalet timmar per person ökar. Det är den övergripande bilden. Låt oss inte glömma att det fortsatt är en ökning både av antalet personer och av antalet timmar. Sedan finns det naturligtvis enskilda fall som får en annan bedömning. Det vi diskuterar här i dag handlar just om tvåårsomprövningarna. Regeringen tittar väldigt noga på vad som händer när det gäller de här siffrorna. Därför har vi bett om särskild statistik, och därför har vi bett om särskilda utredningar. Flera saker har hänt. Den dom som interpellanten nämnde är en del. Annat som vi gjort är också att Försäkringskassan har utarbetat rutiner för en säkrare handläggning. Även om vi fortsatt kan se stora regionala skillnader i landet - skillnader som är otillfredsställande eftersom det ska vara en rättssäker hantering - är det i dag mer av enhetlighet. Hos Försäkringskassan har de varit duktiga på att komma till rätta med en hel del av de skillnader som kunnat hänföras till regionala olikheter. Det finns naturligtvis mer att titta på. Men att LSS är satt ur spel vill jag verkligen inte hålla med om. Min strävan - detta är min övertygelse - är att få till stånd en rättssäkerhet när det gäller assistansen. Man ska veta att var man än bor i landet ska man bli behandlad och bli betraktad på ett likartat sätt samt att det finns en utredningsmetodik och att tvåårsomprövningarna genomförs på likartat sätt. Men med den information vi har i dag är det egentligen inte möjligt att veta varför andelen assistansindragningar ökade mellan år 2008 och år 2010. Dock har de inte fortsatt att öka mellan år 2010 och år 2011. Statistiken är alltså inte heller när det gäller tvåårsomprövningar entydig. Det kan ha att göra med den dom som interpellanten nämner. Det kan ha att göra med att det konstaterats att många utredningar initialt haft en bristfällig dokumentation och att tvåårsomprövningarna blir en möjlighet att ompröva den första utredningen. Det kan ha att göra med förändrade arbetssätt inom Försäkringskassan. Men som sagt: Den nya rättspraxisen kan också ha betydelse. Det vet vi inte i dag. Därför finns det all anledning att djupdyka i och att analysera vad de skillnader vi ser i det statistiska materialet beror på. Därför kommer jag att lämna ytterligare ett uppdrag till ISF för att följa utfallet just av tvåårsomprövningarna och både titta på vad som händer och varför det ser så olika ut mellan olika år och titta på individnivå: Hur blir det för de personer som får ett förändrat beslut kontra det tidigare beslutet? Det ber jag att i nästa inlägg lite grann få återkomma till.

Fru talman! Det är så att fokus just nu är på kostnaden, kontrollen och fusket. Jag håller med ministern om att det är viktigt att det är rätt personer som får rätt mängd stöd - av rätt orsak. Men det är också många som känner att de inte får en rättvis bedömning, som känner att de är offer för en hets mot de fuskare som man säger finns i systemet. Många vittnar också om en känsla av att vara utpekade som fuskare därför att de finns i systemet och är beroende av den egentligen otroligt fina funktion i samhället som visar att stöd kan ges till människor med funktionsnedsättning. Oavsett om de 900 personer som under år 2011 förlorat sin assistansersättning är beroende av att det finns en dom från Regeringsrätten är det alldeles för många som vittnar om en mycket konstig bedömning när de fått sin tvåårsutvärdering. Man upplever att det är konstigt att det inte ska räknas som ett grundläggande behov att man inte kan handla, ta med sig maten hem, laga den, flytta den till bordet och lägga upp den på tallriken. Kan man bara föra upp skeden - det är oftast en sked man kan äta med - till munnen räknas det som att man kan äta. Att det sedan tar flera timmar att få i sig en måltid räknas inte in i fråga om de grundläggande behoven. Orsaken här är direkt kopplad till Regeringsrättens dom. Återigen undrar jag om ministern tycker att det är riktigt att Regeringsrätten får fatta ett beslut som jag menar faktiskt går över intentionerna i den lagstiftning som vi här i riksdagen beslutat om. Är det verkligen så att juridiken ska gälla över politiken? Det är alldeles för många som känner att de blir kartlagda och på sekunden granskade när det gäller antalet toalettbesök och som sedan inte blir betrodda utan måste återkomma till Försäkringskassan och förklara och argumentera. Har man tur stannar det med ett brev till Försäkringskassan där man förklarar att det inte blev rätt och att man behöver mer hjälp än så. Har man otur får man driva det vidare till domstol. Hur mycket kraft ska man behöva lägga ned för att få sin rätt? Jag menar inte att vi ska låta kostnaderna skena i väg. Jag menar inte att vi inte ska beivra fusket. Jag menar bara att vi inte får glömma dessa människor och att vi måste se till hur den enskilda individen far illa i ett system som faktiskt inte är i linje med vare sig mina eller, som jag upplever det, ministerns intentioner när vi ser på varför LSS ska finnas. Det handlar om hur viktigt det är för så många människor att kunna leva ett aktivt liv tack vare just LSS. Vi ser den konflikt man hamnar i med kommunen, Försäkringskassan och två lagstiftningar som inte alltid går hand i hand. I min interpellation tar jag upp just Försäkringskassans arbete, men jag tar det i mitt sista inlägg. Jag menar dock att problemet inte ligger hos Försäkringskassan, utan problemet ligger i de riktlinjer vi ger till Försäkringskassan för att den ska kunna utföra ett bra arbete.

Fru talman! I förarbetena till lagstiftningen står det att personlig assistans avser stöd till personer med hjälpbehov som är mycket omfattande eller av mycket privat karaktär. Det är naturligtvis otroligt svårt att göra riktiga bedömningar, och det är anledningen till att vi har stimulerat och gett ett uppdrag till Försäkringskassan att ta fram ett bedömningsinstrument tillsammans med brukarorganisationerna. Man ska kunna göra det på ett sätt som inte uppfattas som integritetskränkande och så långt som möjligt ändå ger en uppfattning av hur många timmar som kan behövas. Det är ett grannlaga arbete, men jag är väldigt glad att detta bedömningsinstrument nu är framme och används som pilotprojekt på flera håll i landet för att vi ska få ett underlag och se om det är väl fungerande. Att detta instrument nu finns att använda är faktiskt ett stycke väg vi har gått. Interpellanten säger att det är Regeringsrättens dom som genererar förändringarna när det gäller tvåårsomprövningarna. Jag menar att vi inte kan säga det i dag. Det är fortfarande oklart, för återigen: Flera olika saker har hänt. Försäkringskassan har ändrat sitt arbetssätt, och vi vet av Susanne Billums utredning att många av de förstabedömningar som har gjorts när det gäller LSS inte har varit tillräckligt grundligt utförda för att man ska kunna skaffa sig en uppfattning om hur många timmar som behövs. Det kan då hända att det vid tvåårsomprövningarna i vissa fall korrigeras, beroende på att den första utredningen inte har varit tillfredsställande. Allt detta är i dagsläget osäkert. De regionala skillnaderna kvarstår också, om än inte i lika stor utsträckning. Därför måste vi gå vidare med en kartläggning. Jag är lika intresserad som interpellanten av att veta vad det beror på. Var det en tillfällig dipp mellan 2008 och 2010? Siffrorna 2010-2011 visar nämligen motsatsen. Det finns inte ens en statistiskt säkerställd trend som varar över de år vi nu diskuterar, utan det skiljer sig åt mellan åren. Vi vet också att sättet att samla statistik har förändrats något. Vi måste gå till botten med detta. Vi måste titta på det, och vi måste kartlägga det. Sedan är det också intressant - det är det jag vill ge ISF i uppdrag att titta på - vad som händer med de personer som får ett förändrat beslut. I vilken utsträckning går möjligheten att få hjälp via kommunens assistans in? Vilka andra stödinsatser får den enskilda personen? Det handlar om att på individnivå kunna följa utvecklingen på detta område. Flera uppdrag har vi redan lämnat ut, men det uppdrag jag nu vill ge till ISF är ytterligare en del för att klarlägga vad det är som händer. Reformen infördes av en tidigare, borgerlig regering, och jag tror att vi är väldigt många som fortsatt värnar dess innehåll och legitimitet. Därför är det också viktigt att säga att fusk inte är acceptabelt. Fusk ska bekämpas och beivras på alla tänkbara sätt, och det hoppas jag att vi är överens om.

Fru talman! Ja, jag är överens med ministern om att fusk ska beivras, som jag sade tidigare. Men jag menar fortfarande att det är för många som kommer i kläm när man gör de nya tvåårsbedömningar som görs nu. Jag kan ta ett exempel - jag tog några exempel tidigare. Precis som ministern sade handlar LSS om att man ska få hjälp med det som är av mycket privat karaktär. Det innebär att man får hjälp med att stänga gylfen, men att dra upp byxorna får man inte hjälp med. Det är så bedömningskriteriet ser ut i dag. Kan du föra upp en sked till munnen - det spelar ingen roll om du kan ha mat i den - får du inte hjälp att äta. Om detta är på grund av de nya bedömningskriterierna som har arbetats fram tillsammans med Försäkringskassan är jag ännu mer bekymrad än jag var innan vi började denna debatt. Det är faktiskt så att det var tongivande och skapade en praxis när vi fick domen från Regeringsrätten. Jag tycker att man ser att vi fick domen 2009, och det är 2011 det händer. Man kanske inte ska dra för stora slutsatser, men jag har svårt att se att det inte hänger ihop. Jag tycker också att det är viktigt att vi tar in kommunerna i detta, men det är även så att man har helt olika ingångslägen. När det kommer till kommunen är det en annan lagstiftning - det är hemtjänsten vi pratar om. Jag har själv jobbat i hemtjänsten i flera år och vet att det är svårt att individanpassa den så att det finns resurser och man kan hjälpa när det behövs. När det gäller LSS är det på ett helt annat sätt. SOL innebär att man ska hjälpa en brukare till skäliga levnadsvillkor. LSS innebär att man ska utgå ifrån goda levnadsvillkor. Vilken funktionsnedsatt nöjer sig och ska behöva nöja sig med "skäliga" framför "goda"? Det handlar om väldigt många unga människors rätt att leva ett aktivt liv, och jag värnar verkligen den. Jag vill se en förändring så att vi ser att man också kan få hjälp att äta och dra upp byxorna.

Fru talman! Om LSS intentioner är vi uppenbarligen överens. Det gläder mig. Jag tror att det för att värna legitimiteten är viktigt att bekämpa fusk. Det är anledningen till att vi också gör det. Samtidigt vill jag verkligen betona att vi noga följer vad det är som händer. Rättspraxis är dock inte den enda variabeln i de förändringar vi har sett, och förändringarna är inte heller entydiga. När jag skriver i mitt remissvar att jag följer detta noga är det verkligen med sanningen överensstämmande. Jag vill nämligen också veta vad det beror på. Förklaringsfaktorerna är dock flera, och vi måste klara ut vad det är som fattas. Annars vore det som att ordinera medicin utan att vara säker på diagnosen. Det är klart att man får hjälp att äta, men det kan vara insats från annat håll eller en annan typ av insats. Ibland förespeglas det i debatten att man inte får någon insats alls. Det är dock det vi också vill undersöka: Hur ser de alternativa insatserna ut, och hur upplever den enskilde det? Hur kommer det den enskilde till del? Det är det jag nu vill klarlägga och få en fördjupad analys av. Vi är från regeringens sida intresserade av att öka våra kunskaper om orsakerna till förändringar. För de personer som får ett minskat antal timmar eller mister den statliga assistansen måste vi veta hur det i så fall påverkar deras möjligheter att leva ett självständigt liv. Och varför är de regionala skillnaderna alltjämt så stora? Det har vi fortfarande inte svaret på. Till detta tjänar vårt uppdrag till ISF, och jag hoppas få en hel del klarlägganden framöver.