Interpellationssvar - 2011-12-06

Fru talman! En levande skärgård är för oss som bor intill denna och som verkar utifrån denna mycket mer än en vacker tavla. För oss är den i högsta grad en realitet. Den är en del av vår själ, en del av vårt kulturarv och en starkt bidragande orsak till vår landskapsbild och vår turism och därmed också till företagande. Detta kräver ständig omvårdnad för att överleva och bygger på hårt arbete varje dag. I generationer har fiskare burit detta kulturarv på sina axlar. När jag på allvar engagerade mig i fiskepolitiken för några år sedan - jag är rätt ny, till skillnad från Suzanne som kommer från en fiskarfamilj och Rune som är aktiv fiskare - gjorde jag det för det första för att jag inte för mitt liv kunde förstå hur man kunde sönderreglera en yrkeskår som yrkesfiskarna. Det måste självklart finnas balans i detta. Jag är moderat; jag vill finna balans mellan ett hållbart fiske och en hållbar tillväxt, samt även balans mellan yrkesfiske, sportfiske och husbehovsfiske. Mot bakgrund av detta bildade jag och några till ett fiskeråd i Blekinge för några år sedan, för att samla alla kring samma bord. Där finns politiker, länsstyrelse, yrkesfiskare, sportfiskare och medier samlade kring samma bord för att föra denna fråga framåt. Hur ska vi få generationsväxling? Hur ska vi kunna få det jag vet att landsbygdsministern brinner så för, Matlandet Sverige, att leva också inom fisket? Närodlat och närfiskat - hur ska vi få balans så att barnen ska kunna äta närfiskat i sina skolmatsalar och att vi ska kunna finna det även på restauranger? Det handlar om lokal företagsamhet, och det handlar självklart om tillväxt. För detta måste vi få bort en hel del hinder. För att ta interpellantens fråga till landsbygdsministern om det förslag som den myndighet som bara varit verksam i ett halvår, sedan den 1 juli 2011, har kommit med är det så att inverkan för Blekingefiskarna blir stor och avgörande om man går på detta beslut. Jag stämmer in i det föregående talare sagt om den korta remisstiden. Den är enbart tre veckor, vilket inte belyser så avgörande faktorer som just alternativfiske. För Blekingefiskarna är nämligen lax alternativfiske, med de torskstopp som råder. Vi har inte heller tagit hänsyn till problematiken kring skarv och säl, som flyttat ned till våra områden och som egentligen står för det största uttaget - större än yrkesfiskarnas - av det som så småningom vandrar upp och sedan ska lägga rom i de norrländska fiskarna. Det talas inte heller om socioekonomiska faktorer. Ett sådant här stopp är definitivt inte ett gynnande av generationsväxling. Fru talman! Med tanke på de faktorer jag lyft fram, framför allt den korta remisstiden och att det inte ger en helhetsbild men kan ge ett stort slag för en hel yrkeskår och en hel landsdel, vill jag säga att man kanske för det första ska förlänga remisstiden. Kanske ska man till och med invänta de förhandlingar som sker i EU när det gäller Common Fisheries Policy. Jag tycker att vi måste se över detta så att vi inte får en motsättning i frågan utan verkligen gynnar Matlandet Sverige. Vi ska inte ställa norr mot söder eller sportfiske mot yrkesfiske.

Fru talman! Det är trevligt med lite julpoesi så här strax före jul. Désirée Liljevall säger att vi borde ha fått en lösning på den här frågan för länge sedan. Jag håller med. Jag beklagar att vi inte fått en lösning. På den punkten är vi överens. Som sagt jobbar jag och regeringen hårt för att finna en så snabb lösning som möjligt på detta. Men ibland tar saker och ting längre tid än man tror. En tröst i bedrövelsen, förutom det exempel som Finn Bengtsson tar upp om Östergötland, där det också drog ut på tiden, är att storstadslänet Västra Götaland för ett antal år sedan också var utan landshövding under en längre tid innan Lars Bäckström kom dit. Det finns tyvärr exempel där liknande situationer har inträffat, men i regioner som är betydligt större än Kalmar län. Det finns ingen anledning att tro att det finns någon riktad illvilja mot Kalmar län. När det gäller diskussionen om att koncentrera statlig verksamhet inte bara från Kalmar utan till Kalmar nämnde jag exemplet med förstärkning av resurser till kärnkraftsberedskap. Det finns också andra frågor som diskuteras som jag tror kan uppfattas som att det kommer resurser till Kalmar. Det här är en diskussion som förs utifrån olika sakfrågor. Det viktiga är inte vem som får vad - det vill jag gärna understryka. Det viktiga är att vi får en rättssäker och ekonomiskt effektiv hantering av medborgarnas frågor och problem och företagens behov. Exempelvis: Ska vi få en bra tillsyn av överförmyndarverksamheten, vilket Riksrevisionen har kritiserat regeringen och riksdagen för att vi inte haft, måste vi se till att vi koncentrerar verksamhet, så att det finns en kompetens kring hur man ska hantera dessa frågor. Det sker i den här propositionen, och det finns en rad olika områden som personellt inte tar så mycket resurser, men där man måste vara några stycken, så att man kan bygga upp en kompetens och ha inte bara en person utan några stycken som hanterar frågorna och har kompetens. Då behöver man ibland samla verksamheterna på ett mindre antal ställen. Det grundar sig som Finn Bengtsson påpekade på en utredning som har remissbehandlats. Vi har i stora drag följt den utredningens förslag. På andra områden pågår som sagt diskussioner i andra led. Länsstyrelserna själva har också omfördelat viss verksamhet sinsemellan, exempelvis ekonomiadministration, it-lösningar och sådana saker, som de själva har bestämt att fördela. Vi behöver ha rättssäkerhet och en ekonomiskt effektiv hantering av frågor. Därför måste vi också ibland koncentrera olika verksamheter, så att inte alla håller på med allt. Vad gäller antalet tjänster är det en oerhört begränsad överflyttning som sker från Kalmar till andra länsstyrelser. På andra områden tilldelas Kalmar resurser. Jag nämnde kärnkraften. Det finns andra områden som diskuteras just nu. Vi beklagar att vi inte har löst landshövdingefrågan i Kalmar län. Jag kan försäkra alla aktiva i den här debatten att jag gör allt för att lösa den frågan så snart det är möjligt.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret just för att det är ett svar. Det är ju inte alltid man får svar när man ställer frågor till statsråden i interpellationer eller på annat sätt. Jag har här fått ett klart och tydligt svar. Jag tycker att det är beklagligt med den inställning som regeringen har. Det är ungefär 60 0000 personer som har epilepsi i Sverige. Uppskattningsvis kan det röra sig om några hundra, i bästa fall, som berörs av det min interpellation gäller. Det bor en del i glesbygd och landsbygd också, men väldigt många av dem har löst det här på annat sätt, till exempel de som har en välmedicinerad epilepsi och därmed också får köra bil. Jag tar epilepsi som exempel, men det finns också andra funktionshinder som innebär exakt samma sak. Det skulle väl vara förmätet av mig om jag som stockholmare skulle säga att det här var ett stort problem i Stockholm. Det finns många problem med epilepsi i Stockholm, men just detta problem finns inte. Det är kuratorer som har hört av sig till mig eftersom jag är förbundsordförande i Svenska Epilepsiförbundet och sagt att det finns ett problem. Det gäller dem som har fått diagnosen men som ännu inte har kunnat ställa in medicineringen. Det kan ta ett halvår eller ett år innan man har ställt in den, och under den tiden vet man inte riktigt vad man ska göra. Man kan inte vara sjukskriven - det är man oftast i akutläge - men man kan inte heller köra bil. Det kan handla om personer som har långt till busshållplatser och som inte kan använda sig av kollektivtrafik. Den möjligheten finns helt enkelt inte. Statsrådet säger att färdtjänstlagen inte är till för att utjämna dessa skillnader. Jag kan förstå det resonemanget. Då återstår ändå frågan: Hur ska man lösa det hela för dem som är i den här situationen? De som fortsätter att få många anfall och verkligen är sjuka får ju färdtjänst, men detta handlar om mellangruppen som kanske hamnar emellan under ett år. Där finns det ett problem. De vill arbeta men kan kanske inte arbeta. Den som är sjukskriven har rätt till arbetsresor genom socialförsäkringssystemet, vilket är utmärkt, men om man inte är sjukskriven kan man inte få några sådana resor. De människorna hamnar i ett läge där de undrar hur de ska lösa sin vardagliga situation. Det ger faktiskt regeringen inte något svar på. Man måste ta sig an detta. Jag har jobbat med trafikfrågor väldigt länge, liksom med frågor om epilepsi. Jag har inte fått de här signalerna förrän nu. Jag tycker att det är dags att ta itu med att göra något för den här gruppen, som vill arbeta och kan arbeta men som inte kan ta sig till jobbet. Det finns andra problem i bilden, till exempel det som gäller yrkeschaufförer, men det är en helt annan fråga som den här debatten inte handlar om. Den här debatten handlar om människor som fortsatt kan arbeta men inte kan ta sig till jobbet.