Interpellationssvar - Tillägget i bostadsbidraget - 2024-11-07

Fru talman! har frågat mig varför jag och regeringen väljer att trappa ned tillägget i bostadsbidraget, som är till för att stötta landets mest utsatta barnfamiljer.

Tilläggsbidraget till barnfamiljer inom bostadsbidraget är ett stöd av extraordinär karaktär som har utformats för att på ett relativt snabbt och enkelt sätt kunna stötta familjer med låga inkomster under en begränsad tid. Den extraordinära situationen har dock pågått under en längre tid än som var möjligt att förutse, då pandemin följdes av en period med hög inflation. Det svåra ekonomiska läget har nu mildrats, och framtidsutsikterna för hushållen ser ljusare ut. En konjunkturåterhämtning bedöms inledas mot slutet av 2024, och hushållens köpkraft väntas stärkas. Det innebär även att behovet av ett extraordinärt stöd som tilläggsbidraget minskar.

Bostadsbidraget är en förmån som är inkomstprövad och har därmed marginaleffekter. För grupper som har en svag förankring på arbetsmarknaden kan inkomstprövade bidrag i ett längre perspektiv minska drivkrafterna till egen försörjning. Barnbidraget och bostadsbidraget är viktiga för familjer som har det ekonomiskt svårt, men det bästa verktyget för att varaktigt bryta ekonomisk utsatthet och motverka låg ekonomisk standard är egen inkomst av arbete. Det är därför betydelsefullt att fler personer klarar sin försörjning genom eget arbete. Regeringen vill därför sänka skatten på arbete för att öka drivkrafterna till arbete och stärka hushållens köpkraft.

Mot denna bakgrund får en förlängning av tilläggsbidraget för att fortsätta stödja ekonomiskt utsatta hushåll samtidigt som det trappas ned från 40 till 25 procent av det preliminära bostadsbidraget anses vara en väl avvägd åtgärd.

Fru talman! Sverige har genomgått en tuff ekonomisk tid. Inflationen har slagit hårt mot många, och elpriserna har varit höga. Nyligen meddelade Omni att matpriserna i Sverige faktiskt stiger, och hyrorna är fortsatt höga. En grupp som drabbas hårt av detta är barnfamiljerna. I regeringens budget för utgiftsområde 12 medges att skillnaden är stor mellan familjer med och utan barn. Det beror på att många olika behov ska tillgodoses i en barnfamilj. Barn växer ur kläder och skor, blöjor är just nu rekorddyra, frukt ska skickas med till skolan och snart är det jul.

I fortsatt tuffa tider vore det rimligt att politiken ser barnfamiljerna och hjälper dem som har det tuffast. Därför blev jag upprörd när jag såg att regeringen i sin budget för nästa år inte bara väljer att återigen inte höja barnbidraget utan också att trappa ned tillägget i bostadsbidraget, det bidrag som kan hjälpa Sveriges mest utsatta barnfamiljer.

Tillägget förlängs, och det är ju välkommet, men det sänks alltså till 25 procent. Nedtrappningen drabbar de absolut mest utsatta barnfamiljerna. Det kan handla om flera hundralappar per månad för en barnfamilj, och det kanske är just den barnfamilj där den ensamstående mamman har ont i magen för att hon kanske inte kommer att kunna betala elräkningen. Dessa familjer behöver inte en nedtrappning. Dessa familjer behöver stöd.

Motiveringen till sänkningen är enligt regeringen att inflationsbekämpningen har haft effekt och att kampen mot den höga inflationen nu är vunnen. Men jag kan upplysa statsrådet och regeringen om att bara för att inflationen har sjunkit har inte priserna gjort det. Blöjorna, hyrorna och frukten är fortfarande fruktansvärt dyra.

Om det är någonting politik handlar om är det prioriteringar. Regeringen väljer att lägga sina pengar på någonting helt annat än stöd, nämligen skattesänkningar för den med höga inkomster och kapital. Det anses viktigare än att en ensamstående mamma eller pappa ska kunna betala räkningar eller köpa mat till barnen. Det är inte bara jag som oppositionspolitiker som säger detta. Tidningsrubrikerna när regeringen släppte sin budget var idel varianter på att "rika män tjänar mest på regeringens budget". Regeringens politik är därmed verklighetsfrånvänd. Den som tjänar mest ska få ännu mer, och den som har det tufft ska få det ännu värre.

Fru talman! Jag säger inte att bostadsbidraget i sin nuvarande utformning är perfekt, men pengarna når en utsatt grupp. Föräldrarna skulle kunna få ett bättre liv. Nu är det barnen som får betala priset för felprioriteringarna, för regeringen gör ingenting annat som väger upp detta. De lämnar barnfamiljerna i sticket.

Vi socialdemokrater tror att Sverige kan bättre än så här. Vi tror att ett permanentat stöd skulle nå de mest utsatta barnfamiljerna. Vi tror också att ett höjt barnbidrag skulle hjälpa, för det är ärligt talat väldigt få barnfamiljer som har det fett just nu.

Med sunt förnuft är det lätt att förstå att för den som redan har det svårt får mindre pengar på bankkontot konsekvenser, inte minst för barn. Min fråga blir därför vilka konsekvenser statsrådet ser att nedtrappningen av tillägget i bostadsbidraget kommer att leda till. Kan statsrådet lova att fler inte kommer att behöva gå på försörjningsstöd eller riskera vräkning?

Fru talman! Regeringen har tagit ansvar i en mycket svår tid och har även fått det svenska folkets förtroende och mandat att påbörja arbetet med att återupprätta arbetslinjen i Sverige. Det kommer vi att göra. Vi arbetar bland annat med att se över ett bidragstak och att möjliggöra kvalificering till välfärden. Vi inför också ett aktivitetskrav i försörjningsstödet.

Sverige och stora delar av världen drabbades hårt, precis som vi båda har varit inne på, av coronapandemin och den historiskt höga inflation som låg på 10 procent när den här regeringen tillträdde. Dessutom var räntekostnaderna höga. Regeringen förde en ansvarsfull politik i syfte att så snabbt som möjligt bryta och komma ur den höga inflationen som gröpte gigantiska hål i hushållens plånböcker och gjorde svenska folket fattigare. Alla hushåll drabbades av inflationen och lågkonjunkturen, men ekonomiskt utsatta hushåll drabbas ju särskilt hårt i sådana situationer. Det vet vi alla. Svåra tider drabbar alltid dem med de minsta marginalerna allra mest.

Regeringen agerade för att stötta hushållen i allmänhet och de svagaste hushållen i synnerhet. Effekterna på hushållens ekonomiska standard till följd av regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden är väldigt tydliga. Den ekonomiska standarden ökar procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och minst i de två översta inkomstgrupperna. Det är jättetydligt. Det är så det ser ut över hela mandatperioden.

Kampen mot inflationen är nu vunnen. Vi går mot ett mer normalt läge, även om det fortfarande finns stora risker i ekonomin i form av krig i vårt närområde, växande oro i olika delar av landet och stora osäkerhetsfaktorer samtidigt som vi ändå ser ett ljus vid horisonten.

Regeringen presenterade nyligen en expansiv budget för att få fart på svensk ekonomi igen. Nu när inflationen är besegrad har regeringen skapat utrymme för att göra just detta. Regeringen har som sagt fått förtroende och mandat från svenska folket att återupprätta arbetslinjen, och den bästa försäkringen mot ekonomisk utsatthet och utanförskap är att ha ett jobb att gå till. Det är också garanten för vår gemensamma välfärd.

Fler barn behöver se sina föräldrar gå till ett jobb, och fler hushåll måste lyftas ur fattigdom och stärkas så att de klarar nästa kris mycket bättre. Det finns egentligen inga statliga bidrag som kan ersätta värdet av egenmakten det ger att ha ett eget arbete att gå till och en egen lön att leva av som man kan försörja sig på. Det är regeringens absolut viktigaste målsättning just nu.

Fru talman! Jag känner att när vi har den här interpellationsdebatten är det väldigt viktigt att vi är överens om hur verkligheten ser ut. Ministern pratar gärna om arbetslinjen, men det är också viktigt att tänka på att utsatta barnfamiljer mycket väl kan innefatta en förälder som har ett jobb.

Under frågestunden nämndes en ensamstående barnskötare med flera barn. Det kan också handla om en undersköterska. Det är inte den grupp ministern nämner som vi pratar om här i dag. Jag vill påminna ministern om att det finns en gemensam målsättning för den ekonomiska familjepolitiken, som riksdagen har slagit fast och som finns i regeringens budget, att bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer och till minskade skillnader i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn. Det förpliktar att stå bakom det här när man har en budgetproposition.

Jag förstår att statsrådet inte känner något behov av att reagera på en oppositionspolitikers oro inför följderna av regeringens budget, men väldigt många med mig undrar hur hårt regeringens budget kommer att slå mot barnfamiljerna nästa år. Ett exempel är Majblomman, som kommenterade regeringens höstbudget med följande ord:

"Majblommans målgrupp är mycket känslig för prisökningar. Det är ett av skälen till att vi är bekymrade över höstbudgeten, och dess avsaknad av kompensatoriska åtgärder med sikte på ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Tusentals ansökningar om ekonomiskt stöd till barn kommer just nu in till Majblomman från familjer som inte har råd med det mest nödvändiga. Och tendensen är sedan länge att ansökningarna handlar mer och mer om barns basala behov. Kläder och skor är vår allra största kategori när vi delar ut ekonomiskt stöd till enskilda barn."

Regeringen säger att det svåra ekonomiska läget har mildrats och att framtidsutsikterna för hushållen ser ljusare ut. Men att regeringen ser ljusare på framtiden hjälper inte de här barnfamiljerna. Det betalar inte två matkassar eller en elräkning. Att regeringen jublar över att slaget mot inflationen har gått bra sänker inte hyran, som har eskalerat.

Oerhört många barnfamiljer har det fortfarande väldigt svårt. Återigen: Matpriserna ökar fortfarande! Man kan prata hur mycket man vill om ett vunnet inflationskrig, men det är de facto fortfarande jättesvårt för barnfamiljerna.

Det finns också fler anledningar att satsa på barnfamiljerna än att hjälpa den som har det svårt. Jag ska ta ett exempel. En vän till mig gick på Drottninggatan bakom två män i kostymer och hörde att den ena sa: "Tack för tusenlapparna i skattesänkning, regeringen! Det var ju trevligt. Jag äter redan ute, men man får väl offra sig och lägga lite mer på sparkontot i stället." Jag tänker att en barnfamilj hade vetat exakt vad man skulle göra om man fick några tusenlappar eller hundralappar extra. Men det visste inte de här männen som uppenbarligen tjänade tillräckligt för att få flera tusen i skattesänkning. Därför är det ett väldigt viktigt argument att även tillväxten skulle kunna gynnas om man faktiskt gav pengarna till den som behöver dem.

Eftersom ministern ser en ljusning - kan ministern lova att vräkningarna, försörjningsstödet och flödet till Majblomman inte kommer att öka? Ja eller nej?

Fru talman! Regeringens politik tar sin utgångspunkt i att det ska vara mer lönsamt att arbeta, utbilda sig och vara strävsam. Man ska uppmuntras att ta det där extra kvällspasset, sitt första jobb, att kanske byta till ett nytt jobb som arbetsledare för att det lönar sig eller hoppa på den där utbildningen som kommer att leda till ett jobb längre fram om man nu står utanför arbetsmarknaden. Det är för att jobben är den bästa garantin och försäkringen mot utanförskap och ekonomisk utsatthet.

Ledamoten tog upp många exempel från Stockholm. Jag måste säga att det är en smula magstarkt att stå här som socialdemokrat och hävda att vi inte ser till de utsatta och hårt arbetande småbarnsfamiljerna. Det är bara att titta på var Socialdemokraterna sitter vid makten och se på vad som händer när Socialdemokraterna får bestämma. Då blir det ganska tydligt.

Vi kan fortsätta att tala om Stockholm. När regeringen sänker skatten för en hårt arbetande småbarnsfamilj som har det tufft väljer Socialdemokraterna i både kommunen och regionen att höja skatten kraftigt. Den skattesänkning som barnfamiljen får tack vare regeringens budget äts tyvärr upp ganska snabbt på grund av Socialdemokraterna i regionen och Socialdemokraterna i staden Stockholm.

Samtidigt höjer man avgiften för SL-kort, och man drar in bussar så att tillgängligheten minskar just för den hårt arbetande småbarnsfamiljen i Stockholm. Detta gör att möjligheten för deras barn att ta sig till olika fritidsaktiviteter efter skolan grusas ganska snabbt.

Man talar sig varm för att man här gör så mycket för att stötta småbarnsfamiljer, såsom att höja barnbidraget och så vidare, och man vill ha kvar tilläggsbidraget på 40 procent. Men det betyder ganska lite när skattehöjningen från både kommunen och regionen väl slår till. Om man vill börja någonstans för att stötta barnfamiljerna kanske man ska börja i sitt eget parti och se till att man inte höjer skatten varenda gång man har möjlighet till detta när man själv sitter vid makten.

I Sveriges riksdag liksom i Socialdemokraternas skuggbudget är det ganska tydligt och klart. Där går en väldigt bra skiljelinje mellan oss och er. Vi står för arbetslinjen, sänker skatten på arbete och gör det mer lönsamt att arbeta, medan ni höjer bidragen.

Det finns många mycket kloka personer i vår omgivning, och en av dem har sammanfattat Socialdemokraternas politik så här: Man höjer bidragen för alla, men ingen ska kunna leva på sin lön. Det blir väldigt tydligt. Då blir det ingen tillväxt, och då kan inga barnfamiljer i ekonomisk utsatthet ta sig ur fattigdom. Snarare cementeras utanförskapet, och fattigdomen går i arv. Så vill inte jag ha det.

Fru talman! Eftersom statsrådet tar sig friheten att sammanfatta Socialdemokraternas politik kan jag sammanfatta Moderaternas politik. I min värld ser den ut så här: Rika personer ska ha mer. Man ska ha skattesänkningar så att rika människor får flera tusen mer i plånboken. De som har minst, till exempel de som är beroende av det tillägg vi pratar om här i dag, ska få mindre. Med andra ord: morot för dem som tjänar mest och piska för dem som har en utsatt situation. Det är inte en sådan värld som jag vill leva i.

Jag vill återkomma till att jag inte har fått något svar på min fråga. Bör de vara fortsatt oroliga hos Majblomman för att de ska få ett inflöde av personer som behöver hjälp? Detta tror jag att de skulle vilja veta.

Sedan vill jag återigen komma tillbaka till att vi måste vara överens om verkligheten i denna kammare. Verkligheten är att inflationen har gått ned, men det betyder inte att det har blivit lättare för barnfamiljerna. Det betyder inte att hyrorna har gått ned. Hyrorna har gått upp. Och för bara två dagar sedan kom det en nyhet från Omni om att matpriserna faktiskt har fortsatt att öka.

Även om kriget mot inflationen är vunnet är alltså inte kampen för att göra det bättre för barnfamiljerna vunnen. Detta måste regeringen se om man vill kunna agera och faktiskt göra något åt situationen. Men detta kan vi återkomma till i framtida interpellationsdebatter.

Fru talman! Jag vill börja med att plocka tillbaka interpellanten till den här verkligheten. Jag kan återigen bara konstatera det jag sa i mitt andra anförande, nämligen att om man tittar på effekterna på hushållens ekonomiska standard till följd av regeringens förslag och aviseringar under hela mandatperioden blir det väldigt tydligt: Den ekonomiska standarden ökar procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har den lägsta ekonomiska standarden och minst i de båda översta inkomstgrupperna.

Med detta sagt: Interpellantens sammanfattning av Moderaternas politik är helt felaktig. Jag tror fortfarande att stockholmarna väldigt väl kommer att känna av Socialdemokraternas skattehöjningar i både kommunen och regionen.

Jag vill tacka för debatten. Jag tackar interpellanten för de viktiga frågorna och för att vi kan ha denna diskussion i kammaren och ha fortsatt fokus på hur vi långsiktigt kan stärka svenska hushåll. Vi är måhända inte helt överens, men jag tror ändå att det är välgörande att vi har denna diskussion. De olika skiljelinjer som nu målas upp mellan arbetslinjen och bidragslinjen blir väldigt tydliga.

Jag kommer i alla fall att fortsätta att ha ett starkt fokus på att återupprätta arbetslinjen i Sverige för att göra det mer lönsamt att arbeta och så att fler barn får se sina föräldrar gå till ett arbete och så att fler barnfamiljer som i dag lever i ekonomisk utsatthet kan tas ur fattigdom genom att fler arbetar och arbetar mer.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.