Interpellationssvar - Lagen om valfrihetssystem - 2024-11-07

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig på vilket sätt jag kommer att agera för att få bort fusk och missbruk av vår välfärd och om jag är beredd att avskaffa lagen om valfrihetssystem inom de områden där riskerna för fusk och missbruk är som störst.

Som civilminister ansvarar jag för lagen om valfrihet, eller LOV. Frågan hur välfärden ska lösas spänner samtidigt över ett antal olika politikområden.

Inledningsvis bör det framhållas att LOV är en förfarandelagstiftning. Lagen beskriver hur kommuner och regioner ska gå till väga om de vill att medborgarna ska få välja vilken aktör som ska utföra tjänster åt dem.

Att ge den enskilda möjligheten att välja utförare är någonting positivt. Med detta följer samtidigt att kommuner och regioner behöver utföra ett genomtänkt arbete, från planering och utformande av förfrågningsunderlag till grundlig uppföljning. Att avskaffa LOV gör inte detta viktiga grundarbete enklare.

Den mest effektiva åtgärden mot välfärdsbrott är att aldrig ge företag som verkar med stöd av kriminella tillträde till marknaden. En av regeringens främsta prioriteringar är att bekämpa brottsligheten.

Regeringen vidtar flera åtgärder som syftar till att kontrollen och uppföljningen av välfärdssystemen ska förbättras. Regeringen har bland annat gett Statskontoret i uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra kommuners och regioners kontroll och uppföljning av privata utförare i syfte att motverka välfärdsbrottslighet, oseriösa aktörer och korruption.

Vidare föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2025 att Leverantörskontrollutredningens förslag att Bolagsverket ska ansvara för att tillhandahålla ett it-system för samordnad registerkontroll av leverantörer vid offentliga upphandlingar och valfrihetssystem genomförs. Utredningens förslag innebär att upphandlande organisationer ska kunna vända sig till Bolagsverket för att på ett snabbt och enkelt sätt kontrollera uppgifter från register hos Bolagsverket, Polismyndigheten, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och länsstyrelserna. Leverantörer som gjort sig skyldiga till brott eller andra oegentligheter ska enkelt kunna uteslutas.

Det kan vara värt att nämna att detta förslag har välkomnats brett vid remissbehandlingen - i princip alla remissinstanser tillstyrker det. Bland annat framförs att förslaget främjar en sund konkurrens och motverkar arbetslivskriminalitet. Utredningens förslag bereds nu inom Regeringskansliet.

Inom Regeringskansliet bereds just nu också utredningens förslag om att harmonisera uteslutningsgrunderna i LOV med dem som gäller för offentlig upphandling. Utredningens förslag innebär bland annat att en sökande kan uteslutas på grunder som kommunen eller regionen har skrivit in i underlaget. Detta skulle bli en stor förändring i förhållande till hur det varit tidigare.

Det är kommunerna och regionerna själva som väljer hur tjänsterna ska tillhandahållas medborgarna. Det är också de som har bäst förutsättningar att göra marknads- och riskanalyser för att kunna avgöra vad som är bäst i olika fall. Valet är i de allra flesta fall fritt mellan upphandling, valfrihetssystem och egen regi. Därtill finns möjlighet att på olika sätt samarbeta med civilsamhället och den idéburna sektorn.

Herr talman! Miljarder av skattebetalarnas kronor hamnar i kriminellas fickor - det är den välfärdsbrottslighet vi ser just nu. Det handlar om anställda som känner sig tvingade att delta i fuskandet, anställda som har orimliga arbetsvillkor och klienter eller patienter som faktiskt inte finns, eller som i alla fall inte får något stöd trots att de på papperet får det, för att det gagnar dem som vill krama ut några extra kronor ur systemet. Detta är välfärdsbrottsligheten i Sverige i dag.

Varför börjar jag med detta? Jo, för att lagen om valfrihetssystem, som vi i dag diskuterar, har visat sig vara en lagstiftning som öppnar för omfattande välfärdsbrottslighet. Jag säger inte att alla företag som finns inom lagen om valfrihetssystem är fuskare, men jag säger att lagen öppnar för omfattande välfärdsbrottslighet. Vi har sett det i kommun efter kommun. Varje gång en kommun eller region börjar granska detta kan det ena efter det andra företaget, efter den ganska omfattande granskning som krävs, uteslutas.

När jag var kommunalråd i Linköpings kommun fattade vi så fort Socialdemokraterna tog över styret beslut om att granska alla företag inom hemtjänsten, där vi hade lagen om valfrihetssystem. Vi uteslöt 16 företag. Nu har vi inte längre kvar lagen om valfrihetssystem eftersom det inte är rimligt att ha ett system som inte är till för patienterna, klienterna eller brukarna - eller vad man nu väljer att kalla dem - som behöver det stöd de ska få. Detta ska ju inte handla om att få pengar eller att använda verksamheten i kriminella syften.

Det är därför jag har ställt frågan om statsrådet är villig att på allvar ta itu med välfärdsbrottsligheten. Socialdemokraterna är alls inte motståndare till att man ska kontrollera och ha stor insyn - givetvis ska man ha det. Men oavsett hur mycket man lägger ned, om vi har ett system som öppnar för missbruk kommer det att missbrukas.

Är statsrådet villig att på allvar ta itu med välfärdsbrottsligheten? Kanske kan han börja där fusket har visat sig vara som störst eller åtminstone börja med att inte tvinga regionerna att ha lagen om valfrihetssystem. Statsrådet säger i sitt svar att i de flesta fall kan kommunerna och regionerna välja. Men regionerna kan faktiskt inte välja om de vill ha lagen om valfrihetssystem eller inte.

Jag är besjälad av detta av flera skäl. Välfärdsbrottsligheten gör mig fruktansvärt upprörd för att den tar pengar från den viktiga välfärden, som vi vill stärka, inte försvaga. Detta drabbar dessutom så många människor, också dem som arbetar inom dessa verksamheter.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellanten Eva Lindhs angelägna frågor. Tack också för möjligheten att delta i debatten!

I sitt svar till Eva Lindh säger statsrådet att det inledningsvis bör framhållas att LOV är en förfarandelagstiftning. Jag menar att det inte är det enda lagen om valfrihetssystem är. Det är en lagstiftning som ger regioner och kommuner möjligheten att inrätta så kallade valfrihetssystem, men det är i dagsläget också en lagstiftning som tvingar regioner att införa valfrihetssystem på det mycket stora och för oss alla centrala området primärvård. Staten ingriper alltså mycket kraftfullt genom lagen om valfrihetssystem i kommunernas och inte minst regioners verksamhet, och rent generellt ligger väl det i linje med statsrådets partis hållning att hela sjukvården borde förstatligas. Vi socialdemokrater är mer försiktiga i denna fråga, men vi är inte främmande för varsamma reformer som hanterar angelägna samhällsproblem.

Eva Lindh har ställt två konkreta frågor till statsrådet. Jag menar att statsrådet har avgett ett någorlunda tydligt svar på den första frågan genom att ange ett antal åtgärder regeringen har vidtagit och aviserat för att bekämpa fusk och missbruk av välfärdssystemen.

När det gäller den andra frågan efterfrågar jag dock ett förtydligande. Har jag uppfattat det rätt att den SD-styrda regeringen och statsrådet inte är beredda att lyfta ut enskilda verksamhetsområden från lagen om valfrihetssystems giltighetsområde? Är man inte beredd att gå igenom listan av verksamheter inom svensk välfärd och på en eller annan grund efter saklig analys komma fram till att det här och det här bör kommuner och regioner inte ha möjlighet att organisera genom lagen om valfrihetssystem? Det kan vara läkarvård på sjukhus, provrörsbefruktning, blodanalys, dialys i hemmet, homeopatiska tjänster, ambulanstjänster, tjänster av blodbanker, spermabanker och organbanker, socialt arbete, socialvård utan inkvartering, barnomsorg inom förskola, familjeplanering med mera. Är statsrådet och regeringen verkligen inte beredda att se över om vi kan ta bort några av dessa verksamheter från lagen om valfrihetssystems giltighetsområde?

Herr talman! Jag tackar Eva Lindh för interpellationen som gör det möjligt för oss att i dag få diskutera en oerhört viktig fråga: LOV och den fria etableringsrätten för företag inom välfärden.

Låt mig ta avstamp i min hemregion. För två år sedan, i oktober 2022, fick Region Gävleborg in en ansökan från bolaget Premicare om att säga upp avtalet för hälsocentralen i Ljusne utanför Söderhamn. Den var helt enkelt inte tillräckligt lönsam för det privata företaget. Samtidigt som Ljusne i dag står utan en hälsocentral har man inne i Söderhamn fyra hälsocentraler varav tre privata.

Nu har alltså det fenomen som varit tydligt i landets storstäder också kommit till Hälsingland - och även till andra delar av landet. Sjukvårdshuvudmän etablerar sig i områden där det bor många personer med oftast lindriga besvär, det vill säga i klartext stadskärnor och områden med goda socioekonomiska villkor. Samtidigt väljer de bort glesbygden, mindre orter och förorter med sämre socioekonomiska förutsättningar. Idealet för bolagens aktieägare är så många patienter som möjligt som gör många korta besök för besvär som inte kräver omfattande vård.

Orsaken till att man kan göra så här är det extrema svenska marknadsexperimentet i välfärden. Den fria etableringsrätten gör att vård inte finns där behoven finns utan där det är lönsamt för den privata vårdgivaren att finnas. Det gör att regionerna inte kan lägga resurserna där vi faktiskt vet att de största behoven finns. Det är klart att Region Gävleborg skulle klara av att driva en hälsocentral i Ljusne om man inte som nu behöver finansiera en överetablering inne i Söderhamn. Men detta är en konsekvens av den fria etableringsrätten och vinstjakten. Denna extrema marknadslogik i svensk välfärd gör alltså att regionen inte har resurser att öppna en hälsocentral i Ljusne även om behovet finns. Regionen får inte heller styra nya privata etableringar till Ljusne eller avvisa ytterligare nya etableringar i socioekonomiskt starka områden. Låt detta sjunka in.

Det här innebär ju inget mindre än att samhällsplaneringen inte styrs av folkets företrädare och medborgarnas behov utan av marknaden, som om primärvården vore vilken korvkiosk som helst. Det är skattepengar vi pratar om. Ska vi ha svensk skattefinansierad primärvård till salu på en oreglerad marknad? Eller ser regeringen detta problem, och finns viljan att faktiskt göra något åt detta?

Tänker ministern vidta några åtgärder för att komma till rätta med den ojämlikhet vad gäller tillgång till vård som den fria etableringsrätten och lagen om valfrihet fört med sig? Är ministern beredd att genomföra begränsningar av den fria etableringsrätten och göra det möjligt för regionerna att planera sin sjukvårdsorganisation utifrån medborgarnas behov snarare än företagens vinstintressen?

Herr talman! En del av de frågor som ställdes är jag som civilminister inte ansvarig för. Många av frågorna rör snarare sjukvårdsministerns ansvarsområde, exempelvis huruvida LOV ska vara obligatorisk inom primärvården och om den fria etableringsrätten. Det ansvarar inte jag för, och de frågorna kommer jag alltså inte att kunna svara på. Jag hänvisar interpellanten till ministern som är ansvarig för just de frågorna.

Ingen skattekrona ska gå till att finansiera kriminell verksamhet. Det är grunden. Det är därför regeringen inom en rad olika områden gör insatser för att stävja den kriminella ekonomin - alltså kriminaliteten överlag, men framför allt den grova brottsligheten. Man ska strypa den kriminella ekonomin, och målet är att inga offentliga medel ska gå till kriminella aktörer.

Välfärdsbrottslighet är ett stort problem. Vi ser att det förekommer. Det är också därför vi gör många olika insatser för att komma åt det. Men är det LOV:s fel att kriminella aktörer etablerar sig? Nej, faktiskt inte. En del kriminella aktörer använder sig uppenbart av LOV för att ta sig in på en offentlig marknad, men det är inte på grund av LOV eller dess konstruktion som kriminella aktörer finns.

Det finns kriminella aktörer som i hög grad utnyttjar även LOU. De lyckas få offentliga kontrakt via LOU-förfaranden i Sverige. Det ser vi många olika exempel på. Här är det nog snarast kreativiteten hos de kriminella aktörerna som är problemet, inte lagstiftningen i sig.

Det är upp till varje kommun att välja om man ska använda sig av LOV och erbjuda valfrihet inom exempelvis hemtjänsten och på äldreboendesidan. Om man gör det sätter LOV ramarna. Det är ett sätt att erbjuda valfrihet, men det ställer också krav på att kommunerna kan hantera detta, följa upp och kontrollera verksamheten. Gör man bedömningen att man inte har förmåga och kapacitet att följa upp privata utförares verksamhet eller göra tillräckliga bakgrundskontroller av utförare som levererar tjänster till kommunerna kanske man bör ifrågasätta om man ska ha LOV och i stället använda sig av ett annat system. Det är upp till kommunerna att avgöra.

Som civilminister ansvarar jag för själva lagstiftningen LOV, men jag kan som sagt inte svara på frågorna om den fria etableringsrätten. Det behöver jag inte upprepa.

Eva Lindh säger att hon är besjälad av den här frågan, men det är jag också. Precis som Lindh har jag en bakgrund som kommunpolitiker i en kommun där användningen av LOV var mycket utbredd. Jag fick komma i kontakt med väldigt många företag, inte minst inom hemtjänsten, som utförde service till och omsorg av gamla och sjuka människor på ett sätt som var fullt av själ och hjärta. Det var företag som förmodligen inte hade blivit upphandlade i ett LOU-system, på grund av att de var för små, men som var mycket uppskattade av de äldre i en enskild stadsdel - i mitt fall i Stockholm.

Den mångfald av aktörer vi kunde se inom hemtjänsten och även på boendesidan hade förmodligen inte funnits om man inte erbjudit detta via LOV. Men det ställer såklart stora krav på kommunen att följa upp verksamheten och se till att de tjänster som företagen ålagts utförs enligt de krav som avtalats.

Det som också är fördelen med LOV är att man inte konkurrerar med pris. Det är inte så att lägsta pris vinner upphandlingen, utan alla som uppfyller kriterierna får samma ersättning. Det tycker jag är en stor fördel med LOV jämfört med andra system.

Herr talman! Jag börjar med några kommentarer till statsrådets svar här i talarstolen. Statsrådet sa att om man inte kan ha kontroll kanske man inte ska ha lagen om valfrihetssystem. Det är just därför vi tycker att det är orimligt att det är ett tvång för regioner att ha lagen om valfrihetssystem. Statsrådet har sagt att han inte kommer att svara på det, men regeringen har ju ett gemensamt ansvar för alla frågor, även om det aktuella statsrådet naturligtvis har ett särskilt ansvar. Jag vill alltså ändå skicka med statsrådet att det här är orimligt och att man faktiskt borde göra någonting åt det.

Det finns fler saker som är ännu mer orimliga med det här. Jag träffade en kvinna som hade arbetat med tillsyn och kontroll av företag som anlitas under lagen om valfrihetssystem. Hon sa att när de letade hittade de fel. Hon visste att alla kommuner och regioner inte har samma resurser och möjligheter att kolla men sa att om man börjar göra det kommer man att hitta fel. Antingen får man då blunda och gå vidare till andra arbetsuppgifter eller fortsätta - och när man fortsätter hittar man felen. Det kan till exempel handla om slavliknande arbetsvillkor.

I Sundbyberg har åtta företag slängts ut efter det att man började kontrollera. Jag har redan tagit upp situationen hemma i Linköping. I Norrköping har man nu fått stänga av ytterligare ett företag inom LOV. Det man säger där är att det finns risk för oseriösa aktörer och låg vårdkvalitet - det vet vi, för det är så det ser ut på alla ställen. Man har hittat allvarliga brister som äventyrar omsorgstagarnas hälsa och säkerhet. Och så håller det på. Exempelvis har man fakturerat ett stort antal timmar eller tillfällen hos personer som antingen inte finns eller inte har beviljats några insatser. Man har fakturerat 40 timmar i stället för 20, eller vad det nu kan vara.

Det mest upprörande är förstås de slavliknande arbetsvillkoren. Det är helt fruktansvärt att vi kan ha det så i Sverige, ett land som många tror har en bra välfärd med bra arbetsvillkor. Men så ser det inte ut längre. Det är precis det vi pratar om. Vi har en lagstiftning som möjliggör välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet.

Det handlar om resurser som alla vi skattebetalare har betalat in med förhoppningen och i tron att de går till en välfärd som vi vill vara med och finansiera för äldre och personer som är i behov av stöd och hjälp. Men när resurserna inte går dit är det upprörande. Jag vill alltså upprepa frågan om statsrådet är beredd att se över lagen om valfrihetssystem och ta bort lagstiftningen på de områden där vi har sett att fusket är som störst.

Herr talman! Tack, statsrådet, för tidigare svar! Det svar jag misstänker är det korrekta har blivit något tydligare. Det framstår tyvärr som att den SD-styrda regeringen och statsrådet inte är beredda att se över vilka verksamheter som ska vara möjliga under lagen om valfrihetssystem. Ett tydligare svar efterfrågar jag dock fortfarande, om statsrådet anser sig beredd att ge ett sådant svar eller om det är ett annat statsråd som ska ge det.

Herr talman! Under sommaren 2022 initierade den dåvarande socialdemokratiska regeringen och statsrådet Ida Karkiainen en utredning. Den kom efter det olyckliga faktumet att vi socialdemokrater inte var så framgångsrika i allmänna val som vi hade önskat och att Sverige fick den SD-styrda regering som vi nu har. Denna utredning om kommuners och regioners kostnader för valfrihetssystem gick i mål och överlämnades till statsrådet Erik Slottner.

I SOU 2022:69 ges en kunskapsöversikt över den angelägna frågan om valfrihetssystemens kostnader i vid mening. Jag lägger på en liten bonusfråga här, herr talman: Avser statsrådet att ta insikterna från den statliga kunskapsöversikten vidare, inte minst när det gäller det kostsamma sistahandsansvaret, som alla valfrihetssystem medför för såväl kommuner som regioner?

Herr talman! Tack, ministern, för debatten! Jag vill vara tydlig: Mitt inlägg i denna debatt handlar om lagen om valfrihetssystem och den fria etableringsrätten för privata aktörer, som staten tvingar regionerna att ha. Det handlar inte om möjligheten för medborgare att välja vårdgivare, som är en helt annan fråga.

Jag tror att vi alla delar uppfattningen att det i grunden finns något positivt i att människor kan välja vilken hälsocentral eller vårdcentral de vill vara listade hos, men det betyder inte att det inte finns problem med LOV och den fria etableringsrätten inom exempelvis primärvården, som jag tydligt redogjorde för.

I dagens verklighet får vi alltså fyra hälsocentraler på ett ställe där det kanske finns behov av två, samtidigt som vi blir helt utan hälsocentral i ett område där det faktiskt finns behov av åtminstone en. Detta gör att den valfrihet som kanske ser bra ut på papperet i praktiken är en falsk frihet. Det är en frihet för marknadskrafterna, för aktieägarna i företagen och för de friska i storstaden, men det är långt ifrån alltid en frihet för dem som är i allra störst behov av vård eller för dem som till äventyrs inte valt att bosätta sig i en storstad eller ett större samhälle.

Dagens system innebär att skattebetalarnas pengar faktiskt inte används på det bästa och mest effektiva sättet och att primärvården inte kan finnas tillgänglig där den skulle behöva finnas. Min avslutande fråga är därför: Avser ministern att genomföra förändringar som låter regionerna själva besluta om LOV?

Herr talman! För att besvara den senaste frågan från Kristoffer Lindberg: Nej, det avser jag inte eftersom jag inte har den befogenheten. Det är inte jag som kommer att föreslå det. Det är inte civilministern som kan lägga fram en sådan proposition, utan det är en annan minister som lägger fram en proposition som tar bort den fria etableringsrätten. Därför blir svaret på frågan nej. Frågan får ställas till ansvarigt statsråd.

Jag vill återigen säga att jag inte tror att problemet här är den fria etableringsrätten. Problemet eller utmaningen är att rigga ersättningssystemet på ett sätt som gör att det blir mer attraktivt att fördela vårdkapacitetens resurser jämnt över regionen.

Genom ett bra ersättningssystem kan man faktiskt påverka bland annat placeringar av vårdcentraler, hälsocentraler eller vad det nu är för något så att det blir mer jämnt, för att ta ett exempel. Men då måste man vara lite smart och listig i hur man riggar ersättningssystemen.

Det är samma sak på den kommunala sidan. Självfallet kan man höja kraven i förfrågningsunderlagen och den vägen minska antalet utförare, om man tycker att de är för många. Om man tycker att det är ett problem kan man höja kraven, för då kommer en del förmodligen inte att klara dem.

Man kan jobba på det sättet, men valfrihet ställer också större krav på politiker att vara smarta, lite fingerfärdiga och strategiska när de framställer förfrågningsunderlag och riggar ersättningssystem. Jag tror att detta i grunden premierar och vässar kvaliteten. Det är min övertygelse.

Sedan kan jag tycka att alla regioner har en sådan storlek att de bör kunna ha kapacitet att kontrollera och ha en uppföljande kontroll av de utförare de har. Det måste jag ändå säga. På kommunsidan kan det emellanåt vara svårare eftersom vi har en del kommuner som är mycket små, men det finns ingen region som är så liten. Alla regioner har en befolkning vars antal är någorlunda kritiskt.

Jag vill också nämna Leverantörskontrollutredningen, som finns med i mitt interpellationssvar. Jag vill gärna betona att vi likställer uteslutningsgrunderna i LOV och LOU. Detta var inte något som den förra regeringen återkom med, men nu kommer det att bli lättare.

I takt med att LOU och lagstiftningen när det gäller uteslutningsgrunder uppdateras följer LOV med. Det är mycket bra, för det kommer att göra det enklare att utesluta aktörer som inte är seriösa. Detta är något som har efterfrågats, och där har regeringen återkommit med konkret politik.

Vi ger nu pengar i budgeten till Konkurrensverket för att öka tillsynen av exempelvis upphandlande verksamheter, och vi kommer att gå vidare med skärpning av internkontrollen i kommunallagen, som är en annan viktig fråga för att komma åt detta.

Vi underlättar informationsdelning mellan myndigheter och mellan kommun och stat, vilket säkert också kommer att kunna medföra att en del fel och brister upptäcks lättare. Jag vet att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson också har flera åtgärder på gång för att det ska fungera bättre med exempelvis ett nationellt vårdregister.

Det pågår alltså en hel del för att styra upp detta som dock inte attackerar själva valfriheten eller den enskilda medborgarens rätt att välja vårdgivare, hemtjänstutförare eller äldreboende. För mig är det jätteviktigt att vi så långt som möjligt bevarar valfriheten, och då är LOV en lagstiftning som ska förenkla detta, så att det inte blir vilda västern bland kommuner som vill införa valfrihet. LOV är en förfarandelag - en lagstiftning om hur man går till väga om man vill erbjuda valfrihetssystem åt sina medborgare.

Sedan ställde Markus Kallifatides en del frågor till en regering som jag inte sitter i. Jag sitter inte i en SD-styrd regering, och det vet Markus Kallifatides.

Herr talman! Det finns några saker som skiljer oss socialdemokrater och den SD-styrda regeringen. Det handlar till exempel om synen på valfrihet. Vi tycker att valfrihet är viktigt. Det kan handla om att välja utförare också, om kommunen vill ha det - absolut.

För oss är dock riktig valfrihet att kunna påverka innehållet i det stöd som ges. Detta är viktigt, men precis som Kristoffer Lindberg var inne på begränsas det ibland av lagstiftningen, när man i stället ska lägga fokus på att inte kunna ge medborgarna och invånarna i länet eller regionen den vård som man ser att de behöver eller när resurser begränsas så att man inte kan ge det stöd, den vård och den omsorg som man tycker att människor behöver.

Där skiljer vi oss alltså åt. För mig och för oss socialdemokrater är det detta som är i fokus. Någonstans är det ju ett val. Är det viktigast att behålla lagen om valfrihetssystem, eller är det viktigast att inte krama ett system som uppenbarligen möjliggör välfärdsbrottslighet? Det senare tycker inte vi.

Vi är beredda att se över alla system därför att vi vill ge den bästa välfärden så att vi sparar resurserna, organisationen och allt vi har för att göra det bästa för den enskilde och därför att vi vill stå upp för en stark välfärd i Sverige.

Herr talman! Socialdemokraterna är alltid snabba med att attackera valfriheten eller säga att det är valfriheten som är orsaken till många problem, fel och brister. För mig kan valfriheten i sig aldrig vara problemet, utan det är hur vi använder oss av valfriheten och olika valfrihetssystem. Där är vi uppenbarligen mer eller mindre framgångsrika.

Så fort det blir problem eller missförhållanden i en privat verksamhet är det alltid utföraren som är problemet, men när det uppstår problem eller missförhållanden i en kommunal eller offentligt styrd verksamhet är det aldrig ägandet som är problemet. Då är det ofta resursbrist man klagar på. Jag har alltid fascinerats mycket av det där.

Självklart ska alla utförare skärpa till sig, oavsett om de är kommunala, offentliga eller privata. Annars ska de inte finnas på marknaden över huvud taget. För mig spelar ägandet spelar ingen roll. Men jag är helt övertygad om att en mångfald av leverantörer av offentlig service i grunden är bra för kvaliteten.

Vi har lagen om valfrihet för att skapa förutsägbarhet och ordning och reda inom valfriheten. Det är ett valfrihetssystem som kommuner och regioner kan använda sig av.

Vi kan alltid rada upp problem, men vi måste också se de goda exempel som finns på privata företag. De finns till, exempelvis inom äldreomsorgen, just för att LOV finns. Inte minst många kvinnor driver de företagen, eftersom de har en vilja att göra vardagen och livet bättre för äldre och sköra människor.

De problem som radas upp kan lika gärna uppstå om vi gör en upphandling enligt LOU som om vi gör den enligt LOV. Men kommunerna måste bli bättre på att följa upp och att ha kontrollsystem. Därför skärper vi också kommunallagen i detta avseende.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.