Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill även tacka Nima Gholam Ali Pour, som precis redogjort för att regeringen faktiskt inte avskaffar EBO-lagstiftningen.
Precis som mina kollegor här i kammaren har uttryckt har möjligheten för asylsökande att välja eget boende avsevärt försvårat kommunernas planeringsförutsättningar vad gäller just integration, skola, arbetsmarknad och bostadspolitiska insatser för att motverka segregation. Av de nyanlända som valde EBO 2021 flyttade flest till någon av kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro eller Järfälla. Sammanlagt bodde nästan hälften av alla asylsökande som valde EBO i någon av dessa 11 kommuner - av landets totalt 290 kommuner.
Samtliga kommuner utom Huddinge har i dag flera områden med socioekonomiska utmaningar. I Botkyrka kommun här i Stockholm bodde år 2020 hälften av alla kommuninvånare i områden med socioekonomiska utmaningar. I Göteborg, Malmö, Huddinge, Borås och Södertälje var det cirka 20-30 procent av invånarna. En övervägande del av alla asylsökande som väljer EBO under asyltiden blir alltså kvar i samma område efter att ha beviljats uppehållstillstånd. Det i sig cementerar framväxten av låginkomsttagarområden i vårt land.
Det här bör jämföras med den norska bosättningspolitiken för nyanlända som innebär att man efter en utbildnings- och arbetsmarknadskartläggning, inte bara med mottagningscenter, erbjuder människorna en individualiserad kommunplacering som de inte kan vare sig avvisa eller överklaga. Det innebär att de inte heller kan flytta under etableringstiden. Det här gör att språkproduktion, arbetsmarknadsetablering och utbildningsförutsättningar för barnen främjas.
Det som regeringen nu föreslår är inte ens i närheten av det Norge gör, det vill säga att man faktiskt planerar bosättningsförutsättningarna så att inte kommunerna med störst och tyngst ansvar för nyanlända behöver fortsätta ta det ansvaret. Det är alldeles uppenbart att i de här kommunerna och de här områdena har man sett en demografisk förändring av trångboddhet och liknande, men det har inte övriga kommuner gjort.
Huvudregeln i Norge är alltså att nyanlända inte väljer var de ska bo, vilket tydligt främjat alla de här insatserna. Kommuner avlastas, och socioekonomiskt svaga områden avlastas också, för att staten garanterar spridning över hela landet.
Nu när regeringen har infört en mycket stramare migrationspolitik med stöd av oss socialdemokrater finns alltså alla förutsättningar att fullt ut avveckla EBO, införa de här mottagningscentren och förhandla med kommuner om en integrationsfrämjande kommunplacering som jag menar borde innebära att de kommuner som tagit störst EBO-ansvar ska få undantag. Men i stället fortsätter den här regeringen hålla på med små insatser som inte har någon större inverkan.
Att avskaffa EBO handlar alltså inte bara om införandet av mottagningscenter. Här når regeringen inte ens med sina egna underlag 50 procent av de nyanlända. Jag menar att man också måste utveckla en politik som handlar om dem som blivit beviljade asyl i vårt land. Var ska de hamna, och vad tänker regeringen där? Där finns det uppenbarligen ingen plan. Det kommer i förlängningen att innebära att de som till slut får stanna i Sverige kommer att vända sig till sina värdfamiljer i de socioekonomiskt utsatta områdena och därmed driva på utvecklingen av segregation.
Min fråga, liksom mina partikamraters, är om det här är den politik som ska öka spridningen av nyanlända i vårt land och på allvar avskaffa EBO. I underlaget som regeringen själv tagit fram finns det faktiskt inga sådana indikationer.