Interpellationssvar - Strategi för sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället - 2024-10-25

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har ställt ett antal frågor till mig som rör den nya strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället 2025-2029.

Den första frågan är om jag anser att det hade varit bättre att ha låtit redan ingångna avtal löpa tiden ut.

Regeringen har tagit fram den nya modellen för genomförandet av strategin med ambitionen att skapa ett öppet, transparent och inkluderande ansökningsförfarande för organisationer att ta del av medel genom CSO-strategin, att säkerställa att myndighetsutövning sker på just en myndighet samt att säkerställa genom färre transaktionsled att det går att följa till vem och till vad stödet går.

För att skapa förutsägbarhet tydliggjordes regeringens ambitioner redan när reformagendan presenterades förra året. Att regeringen arbetade med denna helt nödvändiga reform förtydligades vid beslut den 1 februari i år om ny CSO-strategi för 2024. I februari fattades även beslut om att höja civilsamhällesorganisationernas egeninsats från 2025 - ett viktigt steg för att öka organisationernas oberoende. I september, mer än tre månader innan reformen börjar rulla ut, fattade regeringen beslut om en ny strategi som inkluderade den nya fördelningsmodellen.

Regeringen har också haft en tät dialog med Sida för att säkerställa en ansvarsfull övergång till den nya modellen från myndighetens håll. Detta gör det möjligt för samtliga parter att anpassa sin verksamhet till den nya modellen samtidigt som förutsättningarna för genomslag för regeringens biståndspolitiska prioriteringar förbättras. Med detta har regeringen givit så goda förutsättningar som rimligtvis kan förväntas för alla parter att anpassa sin verksamhet till dessa helt nödvändiga förändringar.

Det är också på sin plats att påpeka att samtliga avtal Sida har ingått med CSO:er inom CSO-strategin har tre månaders uppsägningstid. Det har alla organisationer skrivit under på.

Den andra frågan rör huruvida det är min avsikt att civilsamhällesorganisationer som får del av medel inte ska ha möjlighet att påverka eller granska länder och företag som inte är mottagare av bistånd.

Regeringen välkomnar debatt, dialog och granskning av biståndet, inklusive det svenska. Med det sagt är det regeringens uppfattning att svenskt skattefinansierat bistånd inte ska gå till mottagare i Sverige eller andra icke-ODA-länder vars avsikt är att bedriva lobbyarbete gentemot de beslutsfattare som delar ut dessa medel. Biståndet ska i stället gå till just biståndsverksamhet. Vill aktörer ägna sig åt påverkansarbete står det dem fritt att göra det - vi lever i en demokrati - men då finansierat med andra, egna, medel och inte de medel som är avsatta för humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd.

Den tredje frågan uttrycker ett önskemål om att jag ska tydliggöra vilka de svenska intressen är som nämns i CSO-strategin.

Regeringen värnar det civila samhällets självständighet och oberoende. Utvecklingssamarbetet är ett viktigt utrikespolitiskt verktyg för att driva och värna svenska intressen samt för att möta de utmaningar som vi och världen står inför. Inom ramen för just denna strategi främjas naturligtvis regeringens prioritering att skydda och stärka utrymmet för ett fristående och pluralistiskt civilsamhälle i partnerländerna, något som uttrycks tydligt i reformagendan för biståndet.

Det ska vara glasklart att samtliga organisationer som erhåller skattemedel via biståndsbudgeten står bakom den regelbaserade världsordningen och tar avstånd från all icke-demokratisk verksamhet. Det är centrala svenska utrikespolitiska intressen.

Den fjärde frågan är huruvida jag stöder det civila samhället i dess egen rätt eller enbart om det agerar i enlighet med regeringens prioriteringar.

Jag vill börja med att förtydliga civilsamhällets definition. Med det civila samhället avses en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor organiserar sig och agerar tillsammans utifrån gemensamma intressen.

Civilsamhällesorganisationer är viktiga partner i det humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet, inte minst genom sina samarbetsrelationer och sin lokala närvaro. Det är viktigt att påminna sig om att det finns civilsamhällesorganisationer, även sådana som verkar inom biståndet, som aldrig tar emot en krona av statliga bidrag, just för att manifestera sitt oberoende.

Genom CSO-strategin avser regeringen att förbättra förutsättningarna för civilsamhällesaktörer att agera självständigt, bland annat genom stärkt lokalt ägarskap, stöd för civilsamhällets demokratiska handlingsutrymme och diversifierad finansiering. Regeringen bidrar till diversifierad finansiering genom kravet på ökad egenfinansiering och möjligheten att ansöka om medel från strategin till finansiering av egeninsats för exempelvis EU-ansökningar.

Den femte och sista frågan rör huruvida jag står fast vid att den nya CSO-strategins genomförandemodell innebär att medel enbart i undantagsfall ska betalas ut i fler led än ett.

Svaret är ja. I den nya genomförandemodellen anges att vidareförmedling i fler led än ett som regel ska undvikas. Det framgår också att väl motiverade undantag får medges. Regeringen har identifierat utmaningar med det tidigare systemet vad gäller antalet led som stödet förmedlas genom. Möjligheterna till insyn och extern granskning har därmed varit begränsade, vilket står i kontrast till kraven på myndigheters offentlighet. Medborgarna har rätt till insyn och ska kunna vara säkra på att skattefinansierat bistånd går till rätt ändamål och gör skillnad för världens nödställda.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på även den här interpellationen.

Det är bra att strategin betonar att civilsamhällesorganisationerna är viktiga partner i det svenska biståndsarbetet.

Ministern säger i sitt svar att övergången från den gamla strategin med SPO:er, alltså strategiska partnerorganisationer, har varit ansvarsfull. Jag och stora delar av civilsamhället instämmer inte i det; det kan jag faktiskt lova. Att man sa upp ingångna avtal innan de löpte ut skapade stor oro och förvirring. Även om avtalen förlängts några månader gäller fortfarande att alla de 1 750 organisationer som tidigare hade avtal med Sida nu måste kasta bort existerande planer, avbryta pågående och planerat arbete samt säga upp personal då anställningstrygghet inte längre finns i och med de uppsagda avtalen. Det gäller till exempel organisationer med fleråriga avtal.

Nu måste organisationerna i stället lägga ned massor av arbete på att skriva nya ansökningar. Mycket arbete har gått förlorat, och förtroendet för svenskt bistånd har också minskat. Det har naturligtvis framför allt drabbat aktivister för demokrati och för kvinnors och mänskliga rättigheter runt om i världen hårt. De stod plötsligt helt eller delvis utan finansiering.

Det hade varit bättre att åtminstone låta de ingångna avtalen, alltså flerårsavtal, löpa ut och därmed undvika onödig oro, otydligheter och merarbete. Den nya strategin lämnar faktiskt många frågetecken när det gäller avtal, budget och den nya ansökningsprocessen, och de behöver rätas ut snarast.

Strategin innehåller även flera andra otydligheter. I strategin skriver regeringen att medlen inte kan användas till påverkans, informations- eller lobbyarbete riktat mot icke-ODA-länder. Det är en högst anmärkningsvärd skrivning. Ministern bekräftar också detta i sitt svar här: Bistånd ska alltså inte gå till att påverka icke-biståndsländer.

Det här visar att regeringen inte riktigt förstår sig på hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det skulle till exempel inte existera ett klimatavtal om vi inte hade konferenser, samarbete, påverkansarbete och dialog mellan aktörer i EU, i Sverige och på andra ställen. Hur ska vi med trovärdighet kunna arbeta med problem med rovdrift på råvaror i exempelvis konfliktens Kongo om vi inte får samtala och påverka i EU och Sverige gällande hur vi kan skapa mer effektiv lagstiftning kring konfliktmineraler? Hur ska vi kunna samarbeta med människorättsaktivister i Kambodja om vi inte får påverka EU:s handelsavtal med Kambodja gällande hur avtalen ska kunna hantera brott mot mänskliga rättigheter?

Jag kan hålla på hur länge som helst och ge massor av exempel på när det är viktigt med samverkan, samarbete och påverkan. Civilsamhället måste ges rätt att påverka; det bidrar till att göra biståndet mer effektivt.

Biståndet lever inte isolerat inom nationsgränserna. I regeringens instruktioner till Sida kring stödet till det civila samhället sägs inte bara att UD vill vara med och styra beslutsprocessen, utan det finns även en skrivning om att verksamhet inte får motverka svenska intressen. Vad är då svenska intressen? Vem bedömer det och på vilka grunder?

I det avtal som slöts mellan det civila samhället och regeringen och som handlar om gemensamma åtaganden betonas att regeringen ska stödja det civila samhället i dess egen rätt även om det på vissa punkter kan vara kritiskt till regeringens politik. Ska civilsamhället nu gå mer i regeringens ledband? Det skulle vara oerhört olyckligt och i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Civilsamhället måste ha rätt att agera i sin egen rätt.

Fru talman! Jag tror att man behöver upprepa varför vi gick fram med den här reformen från första början.

Det var alltså 17 organisationer som hade en särskilt privilegierad ställning gentemot Sida, som dessutom har fått kritik av organisationer som inte har fått vara en av de 17 organisationerna. När man pratar om att det finns ett stort missnöje bland civilsamhällets organisationer tror jag alltså att man får fundera på vilket urval av dessa organisationer man pratar med och träffar. Jag har själv träffat många organisationer som är väldigt positiva till den här förändringen, eftersom de inte har varit en av de 17 speciellt utvalda organisationer som har fått dela på de här 1,8 miljarder kronorna årligen. Det är alltså inga småbelopp i det stora hela.

Det har också kommit kritik från Riksrevisionen och Statskontoret gällande att det inte har funnits ett öppet ansökningsförfarande. Det har varit höljt i dunkel varför just de här 17 organisationerna har varit utvalda, och det har varit begränsat med insyn och transparens. Det har varit väldigt många led, och man har undrat: Var hamnar den här skattekronan någonstans ute i fält? Går den till byråkrati och administration på vägen, eller i värsta fall till och med till korruption eller extremism på något sätt? Det har alltså varit svårt att följa den skattekronan när det har funnits fyra, fem, sex - eller kanske sju - olika led.

Det här är bakgrunden till att vi driver igenom reformen. Det kan inte ha kommit som en chock för någon som följer svensk biståndsdebatt. För två år sedan fick vi förtroendet av svenska folket att reformera biståndet. Att vi skulle göra det sa vi både före och efter valet, och nu gör vi det.

I just denna enskilda fråga har diskussionen pågått i över ett års tid. För att säkerställa en så smidig övergång som möjligt kommer dessutom det gamla och nya systemet att kunna parallellköras under en stor del av nästa år, och Sida är ytterst ansvarigt för att se till att övergången blir så smidig som bara möjligt.

Så till frågan om lobbyarbete. Kanske är det en ideologisk fråga huruvida svenska skattekronor ska gå till att lobba på svenska och europeiska politiker eller till att faktiskt förbättra situationen för världens mest utsatta människor. Jag vet var jag står i den frågan. Jag tycker att svenska skattemedel primärt ska gå till de mest utsatta människorna på jordklotet och inte till dyra konferenser, lyxiga möten och dyra resor till Sverige och andra rika länder.

Fru talman! Att göra om stödet till civilsamhällesorganisationerna är kanske inte fel, men det måste göras på ett bra sätt så att biståndet inte drabbas. Det gör man inte när man säger upp ingångna avtal i förtid, något som har drabbat hundratals organisationer runt om i världen som plötsligt står utan finansiering, vilket är ytterst allvarligt. Att biståndet inte har fungerat stämmer inte, utan det har fungerat väldigt bra. Organisationerna har i detalj redogjort för hur de har använt biståndsmedlen. Det går bland annat att läsa tydligt på Openaid.

Det bästa hade varit om denna förändring hade gjorts på ett bättre sätt så att dessa människorättsorganisationer med flera ute i världen inte hade drabbats så hårt. Det hade varit mycket bättre om man hade låtit de ingångna avtalen löpa ut.

Ett av regeringens ledord för biståndet är transparens. Tyvärr verkar det inte gälla på hemmaplan eftersom man först minskade infokomanslaget och nu verkar dra in det helt och därmed stänga möjligheten att söka medel för att bedriva påverkans- och informationsarbete riktat mot icke-låginkomstländer och medelinkomstländer, bland annat Sverige. Detta är oerhört bekymmersamt och visar att regeringen inte förstår hur modernt rättighets- och demokratiarbete går till. Det krävs samarbete och samverkan mellan länder, där även rika länder ingår, för att uppnå förändring. Klimatarbetet är ett exempel. Vi kommer aldrig att få till en lösning utan samarbete och samverkan, och här spelar civilsamhället en viktig roll som pådrivare och synliggörare.

När det gäller skrivningen om att verksamheterna inte får motverka svenska intressen undrar jag vilka intressen som avses utöver dem som nämns i strategin, det vill säga demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och att inte ge stöd till våldsbejakande extremism eller verksamhet som motarbetar den regelbaserade världsordningen. Vilka övriga intressen utöver de uppräknade är det som avses?

Det är beklagligt att regeringen slår fast att det bara i undantagsfall ska vara möjligt att betala ut medel i flera led. Det gör det svårt för organisationer som använder sig av flera led att verka. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Risken är att möjligheten till undantag tolkas så restriktivt att det i praktiken blir omöjligt att bedriva vissa typer av projekt. Att överföra stora summor pengar till en lokal organisation med svaga strukturer i ett land med utbredd fattigdom är riskabelt ur korruptionssynpunkt. På samma sätt kan instabila samhällsstrukturer och institutioner innebära att pengarna inte kommer fram. Därtill finns länder vars lagstiftning begränsar transfereringar, vilket gör det svårt eller omöjligt att begränsa antalet led till ett enda. Sammantaget kan exempelvis en större regional partner eller annan part vara nödvändig för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta.

Slutligen är jag också kritisk till att regeringen riskerar att slå undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer i och med kravet på att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationerna själva. Det innebär en stor utmaning för många små organisationer och kan i praktiken innebära att ideella organisationer som inte har möjlighet att samla in pengar snabbt kan bli tvingade att lägga ned sitt biståndsarbete, något som skulle få stora konsekvenser för tusentals lokala organisationer runt om i världen.

Herr talman! Lotta Johnsson Fornarve målar upp en bild av att hundratals organisationer förlorar sitt anslag. Det är snarare tvärtom. Hundratals organisationer kommer nu att slippa behöva gå via 17 särskilt utvalda organisationer utan kan gå direkt till Sida, och mindre aktörer kommer att få hjälp med ansökningsförfarandet. På sikt hoppas vi också kunna ta hjälpa av våra ambassader runt om i världen så att även lokala eller regionala organisationer som kämpar för människor i nöd eller är aktivister mot auktoritära stater och regimer ska kunna få ta del av dessa pengar, pengar som alltså tidigare bara gått till 17 särskilt utvalda organisationer - ett system som har varit relativt statiskt sedan 70-talet. Detta borde inte vara en ideologisk fråga. Vi behåller exakt lika mycket pengar som tidigare, men fler får ta del av dem. Det blir också lättare att spåra var skattebetalarnas pengar hamnar någonstans.

Det här med flera led är en legitimitetsfråga gentemot skattebetalarna. Man kan helt enkelt inte följa var skattekronan hamnar om det är för många led.

När det gäller svenska intressen handlar det om relativt okontroversiella saker som demokrati, mänskliga rättigheter, synen på barn och kvinnorättsfrågor - viktiga svenska intressen som jag hoppas att Vänsterpartiet också kan ställa sig bakom.

Jag håller inte med om att CSO-databasen och Openaid har varit tillräckligt transparenta. I CSO-databasen är det väldigt svårt att se var pengarna hamnar i slutändan, och därför har vi gett Sida i uppdrag att förbättra transparensen för journalister, politiker och svenska folket så att man kan se var pengarna i slutändan hamnar.

Herr talman! Omläggningen har skapat mycket förvirring och oro ute i världen. Även om avtalen förlängs några månader gäller fortfarande att alla de 1 750 organisationer som tidigare hade avtal med Sida måste kasta bort existerande planer, avbryta pågående arbete och säga upp personal. Detta har medfört mycket oro, och övergången kunde ha skötts på ett bättre sätt.

Låt civilsamhällets organisationer verka i egen rätt och sluta att försöka detaljstyra dem.

Låt civilsamhället påverka och kritisera även icke-ODA-länder som Sverige och andra EU-länder. Det tjänar alla på i det långa loppet. Det krävs samarbete och samverkan mellan länder, där även de rika länderna ingår, för att uppnå förändring. Här spelar civilsamhället en viktig roll som pådrivare och synliggörare.

Var inte så hård med att det bara i undantagsfall ska vara möjligt att betala ut medel i fler än ett led. Det kan slå undan fötterna för många viktiga projekt.

Slå inte undan fötterna för en rad mindre biståndsorganisationer genom att kräva att minst 15 procent av medlen måste samlas in av organisationerna själva. Det kan innebära att ideella organisationer som inte har möjlighet att samla in pengar snabbt kan tvingas att lägga ned sitt biståndsarbete, något som kommer att få stora konsekvenser för tusentals lokala organisationers arbete världen över.

Låt civilsamhället verka i egen rätt och tvinga det inte att gå i regeringens ledband. Det skulle vara oerhört olyckligt och i förlängningen ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Civilsamhället måste vara en arena skild från staten.

Herr talman! Jag hoppas kunna lugna interpellanten Lotta Johnsson Fornarve med beskedet att Sverige förblir en demokrati även med den nya CSO-strategin. Vi har fortsatt åsiktsfrihet, yttrandefrihet och demonstrationsfrihet med den nya strategin. Det handlar om vart svenska skattepengar ska gå. Ska de gå till dyra resor till Sverige, lyxiga konferenser och den typen av kommunikationsinsatser för att lobba på oss två? Eller ska de gå till att göra skillnad för världens fattigaste människor och till aktivister som kämpar för demokrati och frihet?

Hela statsbudgeten är en fråga om prioriteringar. Ingen av oss två har ju ett hemligt pengaträd som vi kan gå till och hämta ytterligare några tusenlappar. Man måste välja. Där är regeringens tydliga uppfattning att pengar gör störst nytta ute i fält, inte här hemma för att finansiera lobbyinsatser.

Den nya strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället syftar till att bidra till ett starkt civilsamhälle i utvecklingsländer och att en ökad andel stöd når just lokala organisationer. Civilsamhällesorganisationer utgör en viktig del av ett lands demokratiska fundament. Det har vi sett inte minst de senaste decennierna. De är också viktiga partner i genomförandet av det svenska humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet, inte minst genom sin lokala närvaro och förankring.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.