Arbetsplenum - Hushållningen med mark- och vattenområden - 2024-04-25

Herr talman! I dag debatterar vi civilutskottets betänkande om hushållningen med mark- och vattenområden. Jag tror att det har blivit uppenbart för många att det här blir ett viktigare och viktigare politiskt område.

Inte minst i min hemkommun Gävle kunde man se vad som händer när en kommun missköter det kommunala va-nätet. Vad händer när en kommun inte lyssnar på de varningar som länsstyrelsen ger? Jag vet inte om det var tre år i rad man berättade om det för civilutskottet när vi besökte länsstyrelsen, men i ett antal år varnade man Gävle kommun och sa: Vi ser brister i Gävle kommun. Ni måste åtgärda det här. Men kommunen gjorde inte det, och det blev naturligtvis förödande när det kom ett kraftigt regnväder.

Just nu såg jag en medieuppgift om att det i värsta fall kommer att kosta skattebetalarna i Gävle 1,3 miljarder, alltså 1 300 miljoner, för att kommunen till exempel inte åtgärdade en vägtrumma. Det hade lokalbefolkningen i det området varnat Gävle kommun för och sagt: Ni måste se till att inte vägtrummorna är igentäppta, för det blir ju en damm när det regnar! Och mycket riktigt blev det så.

Hushållningen med mark- och vatten-områden

Hur kunde man hamna i den här situationen? Hur har vi kunnat hamna i en situation där underhållsskulden i det kommunala va-nätet i Sverige uppskattas till hundratals miljarder? Det finns olika siffror, 800 miljarder och 500 miljarder, men vi pratar alltså om extremt mycket pengar för att kommunpolitiker inte har skött det kommunala va-nätet. Hur har man kunnat hamna i den situationen?

När vi diskuterar dessa frågor, även med partivänner, inser vi att väljarna kan ha en skuld i detta, herr talman. Väljarna i till exempel Gävle har nämligen önskat ishallar och andra idrottsarenor. Man bygger kulturhus i Gävle till en kostnad av kanske uppemot 1 miljard - i stället för att sköta något som tillhör samhällets absoluta kärnuppgifter, nämligen det kommunala va-nätet.

Vi tror på kommunalt självstyre. Moderaterna tror inte alls på en modell som en del förespråkar - att vi skulle ha något slags enhetlig va-taxa över hela Sverige eller att staten skulle gå in med stora subventioner. Jag tror inte alls att detta är en bra modell.

Däremot måste vi hitta en modell för hur lilla Ockelbo i Gästrikland ska ha råd att renovera sitt va-nät. Det är en liten kommun, och detta rör även fler landsbygdskommuner. Där kanske man måste titta på alternativa finansieringslösningar. Det kan till exempel handla om att pensionsbolag skulle kunna få finansiera. Detta är något vi kommer att jobba ännu mer med i rikspolitiken, på alla olika nivåer.

Kommunerna måste också göra en annan samhällsplanering. Har man till exempel varit i Florida har man sett att samhällsplaneringen ser helt annorlunda ut där. Det regnar betydligt mer i Florida än i Sverige. Man har andra lösningar i form av dammar och stora områden som vatten ska rinna till. Vi måste nu samhällsplanera på ett betydligt bättre sätt. Detta kommer bara att hända; det måste hända. Underhållsskulden för det kommunala va-nätet är dock djupt oroande.

En annan fråga som engagerar väldigt många är tvångsanslutning till kommunala va-nät. Vi har nu i bred enighet här i Sveriges riksdag gett kommunerna en möjlighet att inte tvångsansluta hushåll. Har man en väl fungerande va-lösning ska man alltså inte behöva tvångsanslutas.

Det verkar som att de kommunala va-bolagen och lokala politiker inte i tillräcklig omfattning har uppfattat den lagändring som vi i bred enighet har gjort här i Sveriges riksdag. Jag vill flagga för att vi, om utvecklingen fortsätter och man tvingar in folk och hushåll i kommunala va-nät, kanske måste skärpa lagstiftningen här i Sveriges riksdag.

Ett fall finns i Sandviken, i min valkrets. Sandvikens kommun tänker tvinga in 40 fastighetsägare i Järbo i det kommunala va-nätet. De har fungerande va-nät; de har perfekta värden när man mäter. Men de ska tvingas in i det kommunala nätet. Det som gör fastighetsägarna mest upprörda, bortsett från kostnaden, är att detta ur miljösynpunkt är direkt oanständigt.

I min privata trekammarbrunn eller tank funkar allt nämligen jättebra. Men det finns något som heter bräddning, som de kommunala va-näten runt om i Sverige ägnar sig åt. Rubriken för en artikel i Arbetarbladet är "Så mycket av vårt bajs hälls i diken och sjöar". I Sandviken har man bräddat 460 982 kubikmeter spillvatten. Arbetarbladet har räknat ut att detta motsvarar 2,7 serverhallar; serverhallar är oerhört stora.

Märkligt nog regleras inte dessa bräddningar i miljötillstånden. Det betyder att ingen egentligen vet hur mycket bajsvatten man kör ut runt om i landet när man bräddar avloppen. Om däremot en enskild fastighetsägare skulle brädda sin tank och köra ut bajsvatten vore detta sannolikt ett miljöbrott. Här finns alltså en väldigt skev lagstiftning.

Politikerna i Sandviken tänker alltså tvinga in 40 fastighetsägare som har fungerande va-anläggningar i det kommunala nätet. I det kommunala nätet kör man bajsvatten rakt ut i Storsjön eller i diket. Det heter lite vackert att man bräddar. Samma situation har fler runt om i Sverige ringt till mig om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Man kan undra hur kommunpolitikerna tänker då. Om en fastighet har fungerande va som är väldigt bra, varför ska man tvinga in den i det kommunala, där man enligt Arbetarbladet och Sandviken Energi pumpar ut bajsvatten i Storsjön? Detta är naturligtvis inget som bygger respekt.

Vi har sett i Ukraina hur det också ur civilförsvarssynpunkt är bra med enskilda avlopp och brunnar. Vi har sett hur Ryssland under sin orättfärdiga invasion och sitt invasionskrig systematiskt attackerar energiförsörjning och va-nät. Ur många olika aspekter blir samhället alltså mindre sårbart när man kan ha enskilda va-anläggningar.

Nu är det lite grann upp till våra kommunpolitiker. Om ni inte förstår lagstiftarens intention, som var att i bred politisk enighet se till att folk inte tvingas in i kommunala va-anläggningar, kanske vi måste stifta en lex Sandviken om att jag, precis som när det gäller fjärrvärmenät eller vid fiberutbyggnad, ska ha rätten att avstå. Det är inte omöjligt; vi ska titta på det.

Jag beklagar ur miljösynpunkt att Sandvikens kommun pumpar så mycket bajsvatten rakt ut i Storsjön, där det finns jättefina badplatser. Det är naturligtvis inte så roligt för barnen som ska bada i sommar. De kommunpolitiker som nu tvingar in dessa fastighetsägare, vars avfallsvatten tas om hand bra i dag, kanske ska tänka till en extra gång.

Herr talman! Jag kommer i denna debatt att några gånger säga som jag sa under förra årets diskussion vid ungefär samma tidpunkt. Mycket av det som behöver göras har nämligen inte gjorts; det skulle behövas. Jag håller - hör och häpna - med Lars Beckman om att detta är otroligt viktiga frågor, framför allt för framtiden, som vi kanske inte har tagit om hand på ett bra sätt i riksdagen och regeringen.

Som jag nämnde tidigare här i talarstolen står vi inför en kritisk punkt när det gäller vårt nationella vatten- och avloppsnät. Det är mellan 500 och 800 miljarder som står på spel. Hur ska vi hantera denna fråga?

Det är tydligt att lösningarna på dessa problem inte enbart kan falla på en enskild aktör. Detta är inte en fråga där enbart staten ska göra sitt utan också kommunerna, de enskilda och alla andra som jobbar med dessa frågor. Det handlar inte minst om de medborgargrupper som det finns fler och fler av runt om i landet. Vi måste diskutera hur vi ska utforma en hållbar finansieringsmodell.

I dag har jag inte något definitivt svar på den frågan eftersom det handlar om otroligt mycket pengar. Men jag är fast övertygad om att vi genom dialog och samarbete säkert kan hitta lösningar på problemet med finansiering och säkerställa att nödvändiga investeringar i vår vatteninfrastruktur görs. Vi behöver utforska alla möjliga vägar för en hållbar finansiering när det gäller det här problemet.

Men vi måste också se till att dessa investeringar i vårt land är rättvisa och att kostnaderna inte orättvist belastar de kommuner som redan är ekonomiskt utsatta. Hur ska vi lösa detta problem? Vi måste ta vårt ansvar att säkerställa att tillgången till rent vatten, en grundläggande mänsklig rättighet, inte blir en orättvis ekonomisk börda för våra medborgare.

Herr talman! En kritisk fråga som detta betänkande adresserar är hanteringen av våra riksintressen. När systemet för riksintressen ursprungligen etablerades var det med en tydlig ambition: att endast inkludera de mest unika och värdefulla områdena i vårt land, för att säkerställa att vi bevarar de absolut viktigaste resurserna för vår nationella välfärd och vårt nationella arv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Boverket har tillsammans med andra berörda myndigheter genomfört en omfattande översyn av dessa riksintresseområden. Resultatet av denna översyn har varit upplysande men framför allt bekymmersamt. Det har gjorts försök att förtydliga och specificera kriterierna för vad som exakt definierar ett riksintresseområde. Trots dessa ansträngningar visar översynen att det fortfarande finns en signifikant diskrepans mellan nuvarande praxis och de ursprungliga intentionerna med riksintressesystemet.

Rapporten från översynen indikerar att samtliga deltagande myndigheter är överens om att en ytterligare översyn behöver göras. Det som är oroväckande är att fyra av fem av dessa myndigheter har konstaterat att deras nuvarande anspråk på riksintresse inte helt och hållet stämmer överens med de fastställda kriterierna. Detta är inte bara orimligt; det underminerar själva syftet med systemet och riskerar att försvaga skyddet av våra mest värdefulla områden.

Det är därför av största vikt att vi tar itu med dessa brister. Vi måste säkerställa att riksintressesystemet fungerar som det var tänkt: att skydda och värna de områden som är av grundläggande betydelse för vår nation, både nu och för framtida generationer.

Som jag nämnde förra året kräver hanteringen av områden av riksintresse en noggrann balansering. Vi måste se över antalet riksintressen för att ge plats för nya initiativ som kan stärka vårt samhälles ekonomiska och sociala struktur. Det är av yttersta vikt att vi finner en balans som både skyddar våra värdefulla resurser och främjar tillväxt och utveckling.

Herr talman! Som jag också betonade förra året spelar EU en allt större roll i att forma vår nationella politik, särskilt inom miljö och klimat. Tillsammans har EU:s medlemsländer tagit stora kliv framåt när det gäller vattenfrågor, särskilt genom införandet av ramdirektivet för vatten. Detta direktiv utmanar oss att uppnå god ekologisk och kemisk status i våra vattenmiljöer, en utmaning som Sverige står mitt i.

För oss socialdemokrater är det av yttersta vikt att säkerställa en trygg dricksvattenförsörjning för alla medborgare. Det är en fråga som blir alltmer kritisk i ljuset av klimatförändringar och potentiella kriser. Under vår tid vid makten tog vi krafttag för att förbättra vårt lands dricksvatten- och vattenförsörjning. Vi genomförde omfattande åtgärder för att bekämpa övergödning, vi introducerade nya tekniker för att minska läkemedelsrester i avloppsvatten och vi investerade i forskningsprogram som fokuserar på vatten. Dessa steg är viktiga, men de är bara början på en lång resa.

Herr talman! Det är tydligt att vårt arbete inte är färdigt. Fortsatta förbättringar av till exempel avloppsvattenreningen är nödvändiga för att minska utsläppen och övergödningen. Vi måste också ge våra dricksvattentäkter ett starkare lagligt skydd. Detta skydd är fundamentalt för att försäkra oss om att rent dricksvatten fortsätter att vara en tillgång för alla svenskar, nu och i framtiden.

Det är regeringens ansvar att initiera nödvändiga åtgärder för att möta dessa utmaningar. Som valda företrädare för folket är det vår plikt att stödja och driva på dessa initiativ. Därför uppmanar jag riksdagen att göra regeringen uppmärksam på att det behöver jobbas väldigt mycket med dessa åtgärder. Förstärk skyddet för våra vattentillgångar, och säkerställ att varje steg tas för att bevara och förbättra kvaliteten på vårt vatten!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Herr talman! Avslutningsvis är det vår plikt att agera beslutsamt och med vision. Vi måste gå vidare med en politik som är hållbar, rättvis och framtidsorienterad. Det är vår skyldighet inte bara mot nuvarande generation utan även mot framtida generationer.

Därför vill jag yrka bifall till reservation 2.

Herr talman! Jag vill börja med att försöka korrigera min kollega, som i talarstolen här gav sken av att det inte görs några investeringar i va-näten. Vi är ganska eniga om att det finns ett stort underskott, som dessutom ackumuleras över tid. Men det är ungefär 21 miljarder per år som satsas på va-näten; det vill jag ändå framhålla.

En annan sak som var intressant i debatten är frågan: Varför händer det ingenting kring tvångsanslutningsfrågan trots riksdagens tydliga beslut? Frågan är om det handlar om en ovilja från den kommunala sidan eller om det är informationsbrist. Jag skulle nog hävda att det är det förstnämnda. Anslutningar till kommunala va-nät innebär också en intäkt till kommunerna, som också är med och finansierar andra. Man får fråga sig om vi borde ha gjort detta annorlunda när vi skickade signalen.

Det jag vill lyfta i betänkandet är att det, precis som med i princip allt annat som detta utskott fattar beslut om, hänvisas till diverse saker på Regeringskansliet som vi ännu inte har sett röken av. Det gör det svårt för oppositionspartier att vara konstruktiva. Så fort vi lyfter en fråga hänvisas det till ett pågående arbete, och det blir bekymmersamt.

Låt mig ta några exempel: förstudie om nationell fysisk planering, utredning om en ordnad prövning av havsbaserad vindkraft, regeringsprövningsutredning, utredning om förenklade och förkortade tillståndsprocesser enligt miljöbalken, utredning om vattenfrågor vid planläggning och byggande och uppdrag om nya områden för energiutveckling i havsplanerna.

Det är alltså rätt mycket som låser oss övriga partier när vi befinner oss i det limbo som Lars Beckmans parti på något sätt har försatt oss i.

Alla utredningar är viktiga, det vill jag betona, men Riksintresseutredningen är av särskilt intresse med tanke på att detta är statens sätt att hålla koll på kommunerna. Det gör att detta har svällt till någonting som inte var tänkt från början. Vi vill gärna se vad regeringen kommer med för förslag, kanske om tio år med den här takten.

Avslutningsvis vill jag lyfta några saker som Centerpartiet har tagit upp i sin motion, som har beretts förenklat. Vi har till exempel skrivit om att vattentjänstlagen bör ändras så att den tillåter extern finansiering av va-infrastrukturen. Där tror jag att det finns en samsyn med bland andra Moderaterna. Det handlar också om att ett investeringsstöd till enskilda va-investeringar bör införas. Vi har till exempel skrivit att riksintressen inte bör gälla mark som redan skyddas genom annan lagstiftning. Vi har skrivit om att ansvarsfördelningen mellan statliga myndigheter, länsstyrelse och kommuner i arbetet med att se till att riksintresseanspråken hålls aktuella förbättras och förtydligas. Vi har skrivit om att man i samband med eventuell exploatering av åkermark definierar bland annat väsentligt samhällsintresse. Det finns också ett gäng andra förslag i vårt motionsbetänkande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Men nu är vi återigen här. Debatterna blir tyvärr rätt avslagna i väntan på bättre tider, gissar jag. Jag hoppas att vi nästa år när vi står här igen inte ska behöva fundera på om vi ska behöva damma av förra årtiondets anföranden i samma ämne eller om vi faktiskt ska ha möjlighet att debattera lite nya saker och få lite spänst i debatten. Eller hur, Lars Beckman?

Herr talman! Ledamöter och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 5, men jag vill poängtera att vi självklart står bakom alla våra reservationer.

Herr talman! Omfattande underhåll av vår vatteninfrastruktur väntar inom en snar framtid. Investeringsbehovet är stort, och kostnaderna kommer att vara betydande. Det som behövs är en långsiktig planering för underhåll och installation av ny samhällsviktig infrastruktur över hela landet.

Vi kan redan i dag se att flertalet kommuner har stora investeringar framför sig de närmaste åren. De befintliga stammarnas ålder - ofta installerades de någon gång mellan 1950-talet och 1970-talet - börjar ta ut sin rätt. Vatten- och avloppsledningar måste kontinuerligt bytas ut. Om tio år, herr talman, kommer frågan om våra va-system att vara en av de absolut viktigaste infrastrukturfrågorna att lösa i Sverige.

Sverigedemokraterna vill att vi agerar i dag och inte i morgon. Och regeringen måste arbeta förebyggande, så att vi är väl förberedda för denna stora utmaning.

Redan i dag har vi problem med vatten- och avloppsledningar. Vi vet att stora mängder dricksvatten läcker ut i undermåliga rör och kopplingar på vägen till slutkonsumenten. Det är vatten som har gått igenom en reningsprocess, och det är ett stort resursslöseri att renat dricksvatten rinner rakt ut i marken. Att lappa och laga dessa läckage blir i längden både kostsamt och ohållbart.

I vårt grannland Danmark finns det regler kring vattenläckage från va-ledningar och krav på att läckage över en viss gräns inte får förekomma och måste åtgärdas skyndsamt. En sådan reglering är ett sätt att kontrollera vattenläckage och därmed förbättra vattenförsörjningen i kommunerna.

Vi anser att regeringen bör undersöka möjligheten att införa en procentuell gräns för vattenläckage från va-ledningar likt det regelsystem som finns i vårt grannland Danmark.

Herr talman! Om vi ska kunna genomföra detta omfattande arbete måste vi se till att den kompetens som Sverige är i behov av finns. Låt oss inte vara naiva som tidigare regeringar, utan låt oss agera i dag.

För att säkerställa kunskapsförsörjningen och utbildningsnivån på området behövs det ett samarbete mellan berörda parter. Eftersom stora delar av infrastrukturen för vatten och avlopp behöver bytas ut i framtiden kommer efterfrågan på arbetskraft med rätt kompetens att öka framöver. Det vet vi redan i dag, och det krävs ett strategiskt arbete för att säkra kompetensförsörjningen i konkurrens med andra branscher. Det är en uppgift för regeringen att ta de initiativ som krävs för att vidta dessa nödvändiga åtgärder, och Sverigedemokraterna kommer att noggrant följa detta arbete.

Herr talman! En fråga som har varit uppe tidigare i debatten är att många fastighetsägare drabbas när de som redan har ett fullt godkänt vatten- och avloppssystem ändå tvingas ansluta sig till kommunens va-nät. Dagens regler om anslutning av enskilda avlopp till kommunala avloppsnät innebär oproportionerligt höga kostnader för en enskild husägare. I värsta fall kan man bli tvungen att flytta från sitt hem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Det är inte rimligt att en fastighetsägare som redan har investerat hundratusentals kronor i ett fullt fungerande va-system ska tvingas att ansluta sig till det kommunala vatten- och avloppsnätet. Fastighetsägare med ett enskilt avlopp ska inte tvingas att ansluta sig till kommunens va-nät, detta självklart under förutsättning att det egna avloppet uppfyller gällande miljö- och hälsokrav.

Herr talman! Vill vi främja en levande landsbygd och göra det enklare för människor att bo på och flytta till mindre orter ska vi inte göra det dyrare och svårare för människor att bo på landsbygden. När kommunen bygger ut vatten- och avloppssystem bör därför de hushåll som har ett fullt fungerande va-system själva få bestämma om de ska ansluta sig till det kommunala va-nätet eller inte.

Vidare behöver regelverket för inspektioner av enskilda avloppsanläggningar vara så pass tydligt att kommuner behandlar fastighetsägare på ett likartat sätt över hela landet, vilket tyvärr inte är fallet i dag.

Herr talman! Krig kan bedrivas i olika skepnader. Historiskt sett vet vi att en del av krigföringen är att störa ut ekosystem. Vid ett angrepp på svensk mark är risken för miljöbrott och angrepp på våra va-system hög, vilket också är ett av flera argument för att en viss del enskilda avlopp i en kommun är bra ur beredskapssynpunkt. Vi måste se till totalförsvarsaspekten och en ökad medvetenhet när det gäller skyddet av vår vattenförsörjning.

Att behålla och skydda tillgången på dricksvatten är även av stor vikt ur hälsosynpunkt, och det är nödvändigt för kommunerna att skydda och förvalta strategiska dricksvattenförekomster och agera skyndsamt om man upptäcker element som kan sprida föroreningar i dricksvattnet eller som på annat sätt kan skada våra vattentäkter.

Mängden kemikalier som används i våra dagliga liv ökar. En stor del av dessa kemikalier hamnar i vattenbeståndet. Mediciner, mikroplaster och antibiotika följer med i avloppsvattnet, och risken är överhängande att de tas in i våra kroppar.

Kommunernas beredskap behöver hålla en hög säkerhetsnivå, då risken att vattenburna bakterier och sjukdomar sprids till vårt dricksvatten är överhängande vid skyfall och översvämningar. Det i sin tur kan få förödande konsekvenser för gamla, små barn och sjuka personer.

Inte sällan saknas beredskap för stora väderomslag i våra kommuner. Avloppssystemen är gamla och inte alltid avsedda för att hantera stora vattenflöden.

I Sverige har olika myndigheter, kommuner och länsstyrelser ansvar för vattenhanteringen runt om i vårt land, vilket inte är optimalt. Sverigedemokraterna vill se en ökad samordning kring dessa viktiga frågor för att det ska kunna tas fram en politik som minimerar risken för dubbelarbete och som ger ett tydligare helhetsperspektiv över Sveriges vattenförsörjning när det kommer till tillgång, beredskap och underhåll.

Herr talman! Denna debatt handlar om hushållningen med mark- och vattenområden. Det är en av mina favoritdebatter. Det finns därför en risk för att jag blir lite spretig och rörig, eftersom det finns otroligt mycket intressant att prata om på detta område.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

Jag tänkte försöka fokusera på att prata om tre olika områden som på sitt sätt alla hör ihop: skyddet av dricksvatten, infrastruktur för vattenhantering och till sist Sveriges enda nationalstadspark. Vi får se om jag lyckas knyta ihop dessa saker på slutet.

Jag vill börja med en fråga som ligger mig extremt varmt om hjärtat, och det är skyddet av vårt dricksvatten.

Jag kommer från en ort utanför Ronneby som heter Kallinge. Det är där som jag har växt upp, och där bor fortfarande min familj och mina vänner. I hjärtat är Kallinge fortfarande min hemort. Men för många andra associeras numera Kallinge med kemikalien PFAS och en giftskandal.

I december förra året, efter många års kamp, fick slutligen PFAS-föreningen i Kallinge rätt till skadestånd för personskada efter att Högsta domstolen slagit fast att man kan vara förgiftad när man har höga halter av ett giftigt ämne i kroppen oavsett om man har blivit sjuk av det eller inte. Detta är en väldigt viktig game changer. PFAS finns nämligen överallt, och den bryts inte ned. Det gör att kemikalien riskerar att öka överallt, då vi ännu inte har lyckats förbjuda den.

Men hur kunde det bli så att ett helt samhälle kunde förgiftas av sitt dricksvatten i modern tid?

Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel. Rent dricksvatten finns inte i obegränsad mängd, och när dricksvatten förorenas eller förgiftas får det extremt allvarliga konsekvenser, som vi till exempel har sett i Kallinge. Vi vet också att med klimatförändringarna, som gör att det blir längre torrperioder och häftigare regn när det väl regnar, kan trycket på våra befintliga vattentäkter bli större, och det kan bli svårare att reglera vattennivåer och kvalitet på våra vattentäkter.

Det finns i dag olika sätt att skydda en dricksvattentäkt, men inte ens att göra ett område till vattenskyddsområde är tillräckligt för att området och vattnet ska få ett säkert skydd. Det är också långt ifrån alla dricksvattentäkter som har ett skydd i dag. Förr i världen använde man ju ofta vårt vatten som soptipp, men att våra dricksvattentäkter i dag inte har ett bättre skydd är både obegripligt och skrämmande.

I Kallinge utförde Försvarsmakten brandövningar med giftigt brandskum i direkt anslutning till en av Sveriges bästa dricksvattentäkter i Brantafors och Bredåkra, en dricksvattentäkt som nu blivit oanvändbar för all framtid. Lyssna på det - oanvändbar för all framtid!

För att undvika risken för fler förgiftade dricksvattentäkter måste vi skydda vårt dricksvatten mycket bättre än vad vi gör i dag. Detta behöver vi göra på många olika sätt. För att förhindra att skadliga kemikalier hamnar i vårt dricksvatten behövs ny lagstiftning, och det är det vi behöver stå för här. Vi behöver exempelvis stoppa användningen av gifter som används på ett sätt som riskerar att förorena mark och vatten. Vi behöver också ett starkt förbud mot att hantera farliga kemikalier i närheten av dricksvattentäkter.

Vi anser därför att regeringen måste återkomma med förslag om att stärka skyddet av yt- och grundvatten genom att en reglering av dessa införs i miljöbalken. Vi tycker också att regeringen behöver ta initiativ för att även åsar och naturgrusavlagringar ska förvaltas som dricksvattenreserver och inte exploateras eller förorenas. Dricksvatten är en förutsättning för oss, och att skydda vårt dricksvatten borde vara en av regeringens högsta prioriteter. Jag kommer därför att yrka bifall till reservation 3 i betänkandet, som handlar om just detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hushållningen med mark- och vatten-områden

På samma tema vill jag också lyfta vikten av att vi tar hand om våra tekniska system för dricksvatten och avlopp, våra va-system. Det har vi hört lite om tidigare här. På ett enkelt sätt kan vi väl kalla va-systemen förbindelsen mellan våra dricksvattentäkter och våra saftglas. Vi vet att många av våra va-system börjar bli gamla och behöver upprustas och att mycket pengar kommer att behöva läggas på detta framöver. Som vi hörde tidigare är det viktigt att säkra upp både vatten- och avloppsnät, och detta måste vara en högt prioriterad fråga även för vårt civila försvar och för vår katastrofberedskap.

Jag nämnde tidigare att klimatförändringarna riskerar att påverka våra vattentäkter, men vi ser redan att variationerna i väder och häftiga regn ställer våra va-system under hård press. När mycket vatten, som vid skyfall, samtidigt pressas in i våra avlopp och reningsverk försämras exempelvis vår avloppsrening, och förorenat vatten kan hamna i våra sjöar och hav - precis som i Sandviken och Gävle, som vi har hört om tidigare. Här behöver vi sätt att hålla kvar regnvatten i marken, men vi behöver också anpassa våra va-nät för nya omständigheter.

Miljöpartiet vill därför att regeringen tar fram en ny nationell strategi för utbyggnad, upprustning och klimatanpassning av vår va-infrastruktur. Vi vill också se att man inför en ny kommunal dagvattentaxa som kan bekosta åtgärder som behövs för att hantera det regnvatten som i dag belastar våra avloppssystem. Ansvarsfördelningen av åtgärder för att se till att avloppsreningen och hanteringen av dagvatten fungerar bra i hela Sverige är också en fråga som borde utredas i grunden, liksom finansieringslösningar som ser till att upprustning kan genomföras på ett brett och hållbart sätt i hela Sverige.

Slutligen vill jag även säga några ord om Sveriges enda nationalstadspark på temat markanvändning. Vi har varit inne på vatten tidigare, och natur är en viktig och bra lösning när det gäller att både rena regnvatten och hålla kvar vatten i marken vid större regnväder. Därför är exempelvis stadsnära natur viktig för stadens infrastruktur men inte mindre viktig för människor som bor i städerna.

I Sverige har vi både nationalparker och naturreservat men bara en nationalstadspark, med unik lagstiftning. I kanten av Norrmalm i Stockholm där jag numera bor ligger Hagaparken, som är en del av den större nationalstadspark som sträcker sig genom både Stockholm, Solna och Lidingö. Parken är en väldigt populär grön lunga som ger stadens invånare tillgång till närnatur, frisk luft, motion och rekreation. Dessutom håller parken nere temperaturen vid värmeböljor och kan hålla fast stora mängder regnvatten.

Året runt är nationalstadsparken fylld med aktivitet, från pulkaåkning, svampplockning och kajakpaddling till korvgrillning och romantiska dejter. Samtidigt har parken en rik biologisk mångfald och bidrar med många kulturvärden som byggnader och ruiner. Det är en fantastisk plats som är väl värd att skydda.

Hushållningen med mark- och vatten-områden

Herr talman! Lagstiftningen om nationalstadsparken antogs av en enig riksdag för 30 år sedan med syftet att kunna bevara större områden i städer som historiska landskap. Efter 30 år finns dock fortfarande bara en nationalstadspark i hela Sverige, trots att fler städer kanske skulle kunna bidra med fler. Vi önskar oss därför en utvärdering av hur lagstiftningen runt nationalstadsparken fungerar och har fungerat för att kunna dra lärdomar av detta framåt.

Det finns som ni märker mycket att diskutera. Jag skulle kunna prata om detta i 20 minuter till, eller kanske i flera timmar, men det tror jag inte att ni vill. Jag tror också att min talartid för i dag snart är ute.

I betänkandet finns många viktiga förslag som jag hade velat att utskottet hade lyft och regeringen tagit vidare, men då jag verkligen anser att det är av största vikt att vi snarast ökar skyddet för våra dricksvattentäkter väljer jag i dag som sagt att yrka bifall till Miljöpartiets reservation nummer 3 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 2 maj.)