Interpellationssvar - En förbättrad klimakterievård - 2024-03-19

Fru talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig hur jag kan arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige.

Jag har i svar på tidigare frågor från Lars Mejern Larsson (svar på skriftlig fråga 2023/24:319 och svar på skriftlig fråga 2023/24:539) framhållit är det angeläget att hälso- och sjukvård för tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor förbättras för att säkerställa en jämlik vård.

Vård för klimakteriebesvär är en viktig fråga som också omfattas av Tidöavtalet, och regeringen genomför satsningar på detta område genom uppdrag, vilket jag har nämnt i mina tidigare svar. Jag nämnde att regeringen bland annat har gett Socialstyrelsen ett uppdrag att genomföra insatser för en jämlik hälso- och sjukvård med fokus på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor. Jag lyfte också fram att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har fått ett uppdrag att ta fram kunskapsunderlag inom området kvinnohälsa. Vidare pekade jag på att Folkhälsomyndigheten har fått ett uppdrag att ta fram fördjupade kunskapsunderlag inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Arbetet ska bland annat fokusera på klimakteriets påverkan på kvinnors fysiska, psykiska och sexuella hälsa och utgå från en vetenskaplig grund. Uppdragen pågår, och vi inväntar redovisningar av dem.

Jag har i mina tidigare svar även nämnt att regeringen för 2024 avsätter 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att utveckla och anpassa vården för flickors och kvinnors behov.

Med det vill jag tacka Lars Mejern Larsson för frågan och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.

I skuggan av tystnaden ligger ett område som alltför länge har omgärdats av tabu och förbiseende, trots att det berör hälften av befolkningen på ett djupt, personligt och smärtsamt sätt. Jag talar om klimakteriet, en resa som varje kvinna förr eller senare påbörjar. Det är en resa som inte bara är en naturlig del av livets cykel utan också kan medföra djup förändring i fysisk, psykisk och sexuell hälsa.

Klimakteriet är ett vitt begrepp och ganska vagt för många. Vallningar är något de flesta kan pressa fram om man frågar dem vad de vet och kan om klimakteriet, men okunskapen är stor generellt. Det har inte pratats tillräckligt och informerats särskilt mycket om klimakteriet. Detta behöver det bli en ändring på.

Många lever nog fortfarande i tron att kvinnor i klimakteriet är i 60-70-årsåldern, vilket förvisso kan stämma, men sanningen är att den omställning som klimakteriet innebär påbörjas långt tidigare än så, för vissa redan i 40-årsåldern. Man är då mitt i livet, och många kvinnor drabbas av ganska jobbiga besvär. Utöver vallningar och svettningar är det vanligt med ledvärk, muskelvärk, sömnbesvär, oro, ångest, psykiska besvär, humörsvängningar, minnesproblem, torra slemhinnor och inte minst nedsatt eller försvunnen sexlust.

Perioden för hela omställningen kan pågå i upp till tio år. Förändringen kan börja långt före sista menstruationen.

Att drabbas av nedsatt sexlust eller nedsatt möjlighet till ett bra sexliv, i värsta fall resten av livet, är att bli berövad en del av livskvaliteten. I samband med att östrogennivån sjunker kan den sexuella tändningen ta längre tid än vanligt. Tankar på sex minskar, och känslan av orgasm förändras. Torra slemhinnor finns det hjälp mot, men minskad lust är det svårare att få hjälp med för kvinnor i Sverige i dag.

Många kvinnor vittnar om att de inte tas på allvar när de söker vård för sina symtom. Ofta får de höra att de är utmattade eller att de är deprimerade. Sällan görs kopplingen att klimakteriet kan vara orsaken. De blir hemskickade med ett recept på antidepressivt läkemedel, som sedan inte hjälper.

Sverige har legat efter när det gäller att arbeta för att förbättra behandlingen av klimakterierelaterade besvär. Risken med det är att kvinnor inte känner sig lyssnade på och att de då söker hjälp i andra länder eller, ännu värre, hos oseriösa aktörer på nätet.

Fru talman! Det är dags att vi höjer kunskapsnivån bland läkare och gynekologer i fråga om klimakterierelaterade besvär och om hur dessa besvär kan behandlas effektivt. Det behövs också ökad kunskap om olika läkemedels effekter och betydelser.

Den sexuella lusten varierar från person till person. Men har alla samma tillgång till hormonbehandling, som kan påverka den sexuella hälsan?

Fru talman! Jag undrar vilka åtgärder statsrådet planerar för att bryta det tabu som omger kvinnors sexuella hälsa under klimakteriet samt för att säkerställa att adekvat och jämlik vård är tillgänglig för alla kvinnor oavsett var i landet de befinner sig.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för interpellationen och för det som ledamoten sa! Jag tror att ledamoten själv bidrar till att ta bort tabut. Andra ledamöter från riksdagen har tidigare gjort det - jag har haft flera interpellationsdebatter i denna fråga. Jag tror att det bidrar till att minska det tabu eller det stigma som finns kring frågorna. Varmt tack för att ledamoten och andra kollegor gör detta!

Om vi vågar berätta vad klimakteriet är och vilka konsekvenser det får är det, tror jag, större chans att kvinnor vågar söka vård. Precis som jag nämnde i den förra interpellationsdebatten berättar många att de tror att detta är något man får ta för att man är kvinna. Detta är kanske inte kopplat till förlossning, men även i detta fall tror många att det är så: att det hör ihop med att vara kvinna att lida av klimakteriet och må dåligt. Men det är inte alls så. Det finns vård och behandling att få. Det finns ofta ganska mycket inom fysioterapin, där man också kan få hjälp. Vården har möjlighet att erbjuda adekvat hjälp.

Men då måste vården, precis som ledamoten lyfter, vara inlyssnande. Vi vet att det är bättre ju mer vi kan bygga upp en primärvård med kontinuitet. Det handlar om den fasta läkarkontakten och att det är samma person så att man kan bygga en relation och lära känna varandra. Då kommer det förmodligen att vara lättare att berätta om detta. Det kommer också att vara lättare att ge den bästa vården när man vet personens hela situation.

Är det hela tiden nya personer som man möter är det risk att det blir precis så som ledamoten lyfter. Man får fel diagnos. Man hamnar fel i bedömningen. En utbyggd primärvård tror jag alltså är en viktig del av detta.

Också kvinnohälsovården måste byggas ut, så att man har de specialistkunskaper som krävs för att bistå i arbetet. Det är därför såväl denna som tidigare regeringar har satsat starkt på kvinnohälsa. Det är därför som detta finns med i Tidöavtalet, och det är därför vi har gett dessa uppdrag och särskilda pengar för det.

Vi tror att vi behöver prata om detta, ge uppdrag och förbättra kunskapsunderlaget. Vi får ett svar från myndigheter längre fram i år. Men det handlar också om att se till att vi just samtalar om att detta är något som händer och att det finns vård att få. Du behöver inte gå med besvär. Du behöver inte lida. Det finns hjälp att få från det offentliga, från hälso- och sjukvården.

Jag är väldigt glad över att ledamoten är engagerad och lyfter frågan. Jag hoppas att vi, när vi så småningom får de kunskapsunderlag som regeringen har beställt, kan hitta former för att säkerställa att detta implementeras i hela landet, så att det inte beror på var man bor vilken vård man får.

Tidigare i dag samtalade jag kort med sjukvårdsdirektören i Norrbotten. Bor man i Norrbotten är det verkligen inte möjligt att få all den vård man borde få på grund av att det är kompetensbrist. Man har inte den kompetensförsörjning man önskar inom vare sig sjukvård, tandvård eller andra delar. Man saknar personal.

I Norrbotten har vi det som vi kallar den gröna revolutionen. Det finns fantastiskt många jobb inom vissa sektorer. Men vi får inte med de andra som behöver jobba inom skola, vård, omsorg och allt annat som krävs för att hela samhället ska fungera. Vi har alltså besvärande problem med en ojämlik vård i landet.

Återigen: När vi får de riktlinjer och kunskapsunderlag vi behöver för kvinnors hälsa, där klimakteriet är en viktig del, är mitt uppdrag att se till att detta kan implementeras, genomföras, så att vi faktiskt vet att hela landet omfattas av detta. Var man än söker vård som kvinna ska man då få vård.

När vi väl har underlagen kommer jag att återkomma till riksdagen om hur vi bäst ser till att detta genomförs. Men nu är vi i skedet där vi har beställt kunskapsunderlag - jag är glad att vi har gjort det. Vi återkommer till hur vi genomför detta.

Fru talman! Jag tror att vi tillsammans måste jobba för att bryta detta tabu, för det pågår. Nu är det inte alls tillräckligt.

Det kan handla om smärtor i muskler och leder, stelhet, huvudvärk och tilltagande antal migränanfall. Det kan vara dimmigt i huvudet. Det kan vara som att gå med en låda över huvudet med en känsla av att inte riktigt hänga med. Man kan ha koncentrationsproblem och sämre minne. Man kan vara deppig, trött och sliten utan att man har gjort något särskilt. Det kan handla om viktuppgång.

Det är en lång lista med vaga och diffusa symtom som vart och ett kanske framstår som obetydligt. Men summan av dem reducerar erfarna, friska och resursstarka personer, som i utgångspunkten har massor att ge och bidra med i samhället, till sjukskrivna och förtidspensionärer.

Jag ska citera en kvinna som tog tag i sina diffusa problem för drygt två år sedan tillsammans med sin läkare:

Jag och min läkare blev eniga om att jag skulle testa hormonbehandling. Först började jag med tyroxin, som är ett hormon som påverkar ämnesomsättningen i kroppen och som för många kvinnor sjunker i klimakteriet och orsakar problem även om nivåerna är innanför det som anses vara normalvärden. Jag tog en mycket liten dos, men redan efter tre månader bättrade sig min hälsa betänkligt. Ett halvår senare började jag också med östrogen/progesteron-behandling och upplevde ytterligare förbättring. Nu, två år efter att jag påbörjat behandling, är jag tillbaka till mig själv igen. Jag är stark, orkar allt det jag ska och vill och känner mig klar för att delta och jobba tills jag är 70 - minst.

Fru talman! Detta var ett vittnesmål från en kvinna i sina bästa år.

Klimakteriet är ingen sjukdom, och kvinnor drabbas såklart olika hårt av alla de symtom som kan uppstå. Men trots att det inte är en sjukdom påverkas många kvinnor på ett sätt som gör att deras generella hälsa minskar. Deras relationer påverkas. Inte minst kan arbetsförmågan minska. De blir i värsta fall sjukskrivna, ganska ofta på fel grunder och i onödan, vill jag hävda.

Enligt Försäkringskassan står kvinnor för 79 procent av alla sjukskrivningar på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa. Kvinnor är också överrepresenterade i samma kategori i åldersspannet 40-60 år, ett åldersspann som sammanfaller med den period av hormonomställning som klimakteriet är.

Fru talman! Det är inte helt otroligt att det kan finnas ett samband här. Det borde vara en stor samhällsvinst att se till att kvinnor får relevant diagnos och hjälp så att de kan slippa bli sjukskrivna för symtom som är helt naturliga. Så borde det vara om vi nu menar allvar med att vi vill att alla som kan jobba ska jobba, fru talman. Jag presenterade tidigare ett av alla vittnesmål. Jag är intresserad av hur statsrådet kommer att arbeta för att fler dörrar ska öppnas till en förbättrad klimakterievård i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det har framgått av tidigare skriftliga svar, av allt arbete vi gör och av det jag har redovisat här. Regeringen tar verkligen frågan på allvar. Vi har gett uppdrag, men jag kan inte svara på hur det blir innan jag får tillbaka detta. Det är en omöjlighet. Jag måste invänta vad myndigheterna kommer tillbaka med och de kunskapsunderlag som vi har bestämt.

Men som jag har nämnt tidigare: Det intressanta är inte bara att beställa de här och få nya riktlinjer, som vi gjort under många år i Sverige. I dag har vi för många lager av kunskapsstyrning. Det intressanta är att detta också genomförs och att det är rätt underlag i fråga om vad som genomförs.

Jag håller helt och hållet med om ledamotens bedömning av effekterna när man inte får den vård man behöver. Oavsett skälet till besvären ska man alltid mötas av en vård med det bästa bemötandet. I vården ska man också kunna ställa diagnos, ge behandling och, om det behövs, rehabilitering och eftervård på bästa sätt. Det är så vår lag är utformad i Sverige. Varje region arbetar under den lagen, inte någon egen. Varje region arbetar under hälso- och sjukvårdslagen. Det är därför som man har direktvalda politiker och beskattningsrätt för att möjliggöra detta.

Men regeringen har möjlighet att också stödja i vissa frågor. Det gör vi inom cancervården, när det gäller att öka vårdkapaciteten och när det gäller kvinnors hälsa, därför att vi bedömer att det är ett område som kräver särskild prioritering och särskilt fokus, även om jag förstås är medveten om att varenda regionpolitiker vill göra allt för sina invånare. Men jag tror att regeringar behövs för att också trycka på i vissa frågor där man behöver förändra och förbättra för att det på riktigt ska bli bra för människor. Och kvinnors hälsa är en sådan fråga.

När det däremot gäller vilken behandling som man får - ledamoten var inne på hormonbehandlingar - kommer jag som minister inte att bedöma vilken behandling som en person ska få. Det är förstås en fråga för professionen. Men ledamoten sätter fingret på en viktig fråga: att man möts av en kunnig person som vet vad det innebär, vet vad som finns att erbjuda och kan ge den helhetsbedömning som man behöver i den situation som man befinner mig i.

Där är primärvården så viktig - att den är den är väl utbyggd, att man har ett rimligt antal patienter så att man kan bygga kontinuitet och lära känna sin patient och så att man förstår hur hela livet ser ut för denna person. De exempel som ledamoten ger där man misstar diagnosen, får vi väl säga även om vi är lekmän båda två, kan bero på att man inte har möjlighet att bygga kontinuitet och en relation. Om det är ett hastigt besök kan man hamna fel.

Därför är regeringens arbete med att bygga ut primärvården också mycket angeläget. Där har vi i år 3,3 miljarder kronor, och det blir ytterligare ½ miljard kronor nästa år som läggs på att förbättra primärvården och den goda och nära vården. Jag bedömer att den är mycket viktig för att vi ska kunna få en god kvinnohälsa, en god vård för kvinnor, när det gäller olika besvär och sjukdomar som man drabbas av kopplat till att man är just kvinna.

Varmt tack till ledamoten för interpellationen men också för att vi, som jag uppfattar det, gemensamt vill arbeta för att bryta stigmat men också se till att det på riktigt blir bra för kvinnor i hela landet.

Fru talman! En kvinna frågade mig: Är det fel på mig? Nej, sa jag.

Men många kvinnor har inte fått den berättigade uppmärksamhet som de behöver. Med all respekt är jag, precis som statsrådet var inne på, i allra högsta grad lekman. Som statsrådet också nämnde har jag skrivit frågor, motioner och nu står jag här och interpellerar. Det gör jag för att jag försöker använda dessa verktyg för att uppmärksamma konsekvenserna för de drabbade, kostnader för samhället och behov av information och utbildning inom vården när det gäller klimakteriefrågan.

Vid ekonomiska nedskärningar inom hälsovårdssektorn, som vi nu ser, är jag rädd för att kvinnors behov under klimakteriet inte ges företräde utan att detta snarare försämras.

Kvinnor står inför dubbla risker, dels som patienter, dels som anställda inom sjukvården där de utgör en klar majoritet. Regionpolitiker, som statsrådet var inne på, vittnar om sjukvårdskrisen som riskerar att äventyra inte bara arbetsförhållandena för dessa kvinnor utan också vårdkvaliteten.

Sverige måste säkerställa att alla kvinnor får den vård och det stöd de förtjänar, inte minst när det gäller en så grundläggande aspekt av kvinnors välbefinnande som sexuell hälsa.

Fru talman! Det är dags att omvandla erkännandet av problemets allvar till konkret handling. En bättre klimakterievård är bra för den drabbade, den är bra för företagen och den är bra för Sverige. Frågan är om regeringen är villig att avsätta de resurser som krävs.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Fru talman! Jag tackar än en gång ledamoten för hans engagemang. Precis som jag började mitt inlägg tror jag att ledamotens engagemang bidrar till att ta bort stigmat. Ju oftare vi pratar om frågorna, ju oftare vi lyfter fram dem och talar om att det finns hjälp att få och att man har rätt att få hjälp, desto mer bidrar vi till att minska stigmat och de tabun som finns omkring detta.

Som jag sa i mitt svar till ledamoten handlar detta om både fysisk, psykisk och sexuell hälsa. Det handlar om hela människan. Vi måste ha ett holistiskt synsätt.

Jag fick frågan om regeringen tänker fortsätta med detta. Ja, vi ligger på samma nivå som tidigare regeringar i fråga om att ge stöd, så där är det ingen diskussion. Som jag har sagt tänker jag inte bara landa i att vi har bra kunskapsunderlag. Nu måste de faktiskt bli verklighet. Riksrevisionen har följt upp det som gjorts. Oppositionen och majoriteten har lagt samma pengar under en massa år till detta. Men när pengarna inte ger effekt och kvinnor runt om i landet berättar att de inte har märkt av detta, och när barnmorskor också berättar att de inte har märkt av pengarna, måste vi fundera på hur de används. Hur kan vi göra på ett annat sätt? Det kommer att vara en viktig fråga för mig.

Inte minst har jag, som jag nämnde i en tidigare interpellationsdebatt, tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner inlett ett arbete som jag hoppas kunna gå i mål med denna vecka. Jag hoppas att vi går från att hitta på en massa nya kunskapsunderlag till att implementera dem och följa upp att det blir bra - att det blir mindre administration och mer verklighet. Detta kommer att vara ett prioriterat arbete för mig framöver, och jag är glad över att ledamoten verkar tycka detsamma. Varmt tack för engagemanget! Vi fortsätter arbetet gemensamt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.