Herr ålderspresident! Jag vill tacka för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag. Vi har gjort det tidigare, och det är väldigt viktigt att utbytet fortsätter.
Jag vill först vara tydlig med att varken jag eller Moderaterna håller emot i denna fråga. Vad vi gör är att nu noggrant analysera vägen framåt. Det finns en rad olika frågor på familjerättens område som ska hanteras på ett klokt sätt och parallellt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det finns utredningsunderlag; interpellanterna har lyft fram flera av dessa utredningar som, om vi ska vara alldeles uppriktiga, pekar åt olika håll när det gäller dessa frågor. Det är detta som vi nu på ett samlat sätt ska ta hand om, och då vill jag ta fasta på några saker som jag tycker är en viktig bas för detta.
Det första är att det råder stor samsyn i Sveriges riksdag, som har kommit till uttryck även här i dagens utbyte, om att det finns väldigt allvarliga problem när det gäller barns ställning i rättsprocesser som rör frågor om vårdnad, boende och umgänge. Vi är överens om att vi måste göra något åt dessa brister.
Det är en självklar utgångspunkt att barn ska komma till sin rätt och komma till tals och att barns intressen och uppfattningar i frågor om vårdnad, boende och umgänge ska få fullt genomslag i processen i domstol. Jag tycker att det som det refererades till tidigare är väl formulerat: Det handlar om att skydda barn i processen, inte från processen och att skydda barn i domstolen, inte från domstolen. Det finns en bred samsyn om denna problembild och om insikten att vi måste göra något åt de brister som finns, och detta tycker jag är en utmärkt utgångspunkt när vi blickar framåt.
När det sedan gäller den konkreta frågan i sak tycker jag att den förtjänar en något bredare belysning. Hur detta ska lösas är nämligen inte självklart, skulle jag säga. Det finns starka argument som talar för att barn ska ha egna ombud i denna typ av rättsliga processer. Det finns också invändningar som är värda att beakta.
Vi kan titta på argumenten för. Ett är förstås att det handlar om en rättighet att komma till tals, som behöver stärkas. Vi vet att det finns exempel på att domstolar har brustit i bedömningar av risken för att barn far illa. Barns perspektiv måste lyftas fram på ett tydligare sätt. Vi vet att det ofta händer att föräldrar som befinner sig i en konfliktfylld tvist som gäller till exempel vårdnad, boende eller umgänge med barn inte riktigt lyckas tillgodose barnens intresse i den situationen. Detta talar för ett eget ombud för barnen. Vi vet också att ett eget ombud eller någon som företräder barnet kan bidra till att hämma konflikter och möjligen bidra till att förskjuta fokus från föräldrarnas konflikt till barnets perspektiv och intressen.
Ett argument mot som brukar lyftas fram är att barnet på ett ännu mer konkret sätt dras in i föräldrars konflikter. Mot detta kan man naturligtvis säga att det redan i dag är ett problem att barn är en del av konflikter; det är en realitet, och kanske kan barnets ställning i sådana konflikter stärkas med ombud.
De argument jag tycker att man ska lägga i andra vågskålen är att det väsentliga är att barns intressen kan komma fram och beaktas på ett tydligare sätt, och det kan göras på andra sätt än genom ombud i varje enskilt fall, till exempel genom att socialnämndens roll blir tydligare. Det finns risker för att dras in i konflikter som jag nämnde. Det är inte självklart att jurister förmedlar barnens perspektiv på ett bättre sätt än till exempel företrädare för socialtjänsten, som har utbildning och erfarenhet på området.
Summan av detta är, tycker jag, att det finns goda skäl som talar för och goda skäl som talar emot. Vi blockerar inte alls en väg framåt. Däremot överväger vi noggrant vad som ska vara nästa steg.
