Fru talman! År 2023 blev ett nattsvart år när det gäller dödsfall i arbetslivet. Varje dödsfall är givetvis en stor tragedi. Detta elände måste få ett slut. Det innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vässas och uppvärderas, och det är bråttom. Ingen ska behöva dö på eller av jobbet.
Att det skedde många dödsolyckor, fler än på väldigt länge, förra året är givetvis inte regeringens fel. Jag vill vara mycket tydlig med det. Men med det sagt måste jag också konstatera att det finns ett politiskt ansvar här, och det yttersta politiska ansvaret bär givetvis sittande regering. Jag säger alltså inte att det är regeringens fel att människor dör på jobbet, men jag säger att regeringen måste vidta åtgärder för att vända utvecklingen, särskilt nu när kurvorna pekar åt fel håll.
Jag kan tyvärr konstatera att regeringen trots de ökade dödsfallen har varit förbluffande passiv, vilket i och för sig inte är förvånande. Man kan titta bakåt i historien och se hur det brukar bli när högern styr.
Förra gången vi hade en borgerlig arbetsmarknadsminister slaktades arbetsmiljöpolitiken. Det gjordes massiva neddragningar på exempelvis Arbetsmiljöverket. Efter alliansregeringens nedskärningar växlade vi socialdemokrater stegvis upp resurserna. Vi antog en nationell arbetsmiljöstrategi som innehöll en nollvision mot dödsolyckor, som högerpartierna först röstade nej till. Vi inrättade Myndigheten för arbetsmiljökunskap, och vi inledde en tung offensiv mot fusk och brott i arbetslivet. Vi gick också fram med ett lagförslag om att ge de regionala skyddsombuden tillträde till fler arbetsplatser, vilket högerpartierna tyvärr nyttjade sin majoritet i riksdagen för att rösta ned.
Trots allt det som vi socialdemokrater gjorde finns det bevisligen mycket kvar att göra. Detta är ett ansvar som nu vilar främst på Paulina Brandberg och Sverigedemokraterna, som också sitter i Rosenbad. Men det är uppenbart att denna regering är tagen på sängen av dödsolyckorna.
I svaret på min ena fråga om vad regeringen gör för att motverka dödsolyckorna får vi höra att regeringen har gjort två saker. Man har gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att öka antalet oanmälda inspektioner, och man har kallat till sig parterna för att lyssna in vad de har för idéer.
Att lyssna är såklart jättebra, men det är så dags nu. Att lyssna kommer heller inte att hjälpa; det måste man inse. Nu handlar det om att vi måste gå från att lyssna och analysera till att vidta konkreta åtgärder. Hade ministern lyssnat hade hon hört att exempelvis Svenska Byggnadsarbetareförbundet kräver att regeringen tillsätter en kriskommission för att det ska hända något nu mot dödsolyckorna, i enlighet med vad vi socialdemokrater också har föreslagit.
Det är givetvis jättebra att det blir fler oanmälda inspektioner, men det blir tandlöst när regeringen inte skjuter till de resurser som behövs.
Tyvärr kan jag konstatera att Arbetsmiljöverket var tvungna att avbryta nödvändiga rekryteringar av fler inspektörer förra året på grund av just bristande resurser. I stället för att växla upp säger regeringen egentligen till myndigheten att den nu får omprioritera, vilket mycket väl kan komma att innebära att andra planerade inspektioner som är mer verkningsfulla för att komma åt brister i kvinnodominerade branscher med hög stressproblematik får stryka på foten.
Svaret på min andra fråga, om regeringen kommer att ställa sig bakom vårt förslag om att inrätta en kriskommission mot döden i byggbranschen, tolkar jag som ett klart och tydligt nej. Om det inte blir en kriskommission undrar jag: Vad tänker Paulina Brandberg göra mer än att lyssna?