Interpellationssvar - Krigs- och krisberedskapens påverkan på privathushåll - 2024-01-30

Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat mig om jag ser en problematik i att förutsättningarna kan skilja sig åt mellan respektive hushålls möjligheter att förbereda sig för krigs- och krisberedskap samt om jag utifrån det nya säkerhetsläge som beskrivits avser att ta initiativ till en analys utifrån de kostnader som det kan komma att innebära för privathushåll för att leva upp till rekommendationerna i den civila beredskapen.

Motståndskraften i det civila försvaret börjar på individnivå. Att ha hemberedskap innebär att kunna klara sig utan samhällets hjälp i minst en vecka. Ju fler personer som klarar detta, desto bättre förutsättningar har ansvariga samhällsaktörer att under den tiden fokusera på att hjälpa dem som har svårast att klara sig själva. Den som vanligtvis behöver stöd i vardagen har rätt att få den hjälpen även i en kris. Säkerhetsläget gör att det är ännu viktigare att fler säkerställer sin hemberedskap.

MSB ger ut generella råd och tips för hemberedskap, vilket efterfrågas och uppskattas av många. Hemberedskapen kan dock se ut på olika sätt. Det viktigaste är att enskilda individer och hushåll tänker till och gör en plan utifrån sina behov och förutsättningar. Hur hanterar vi en situation då vi under en längre tid inte har tillgång till el, vatten eller mobilnät? Om individer eller hushåll har en begränsad budget så bör de fokusera på det absolut viktigaste. De bör säkerställa tillgång till livsviktig medicin och första-hjälpen-utrustning, ficklampa eller pannlampa och batterier samt flaskor och dunkar med rent vatten och mat som inte behöver tillagas i den omfattning det är möjligt. Om det är svårt att ha matvaror på lager kan varorna omsättas efter hand. En radio är centralt, exempelvis för att kunna ta del av information om var det finns stöd att få. Om enskilda individer eller hushåll inte har råd att köpa en radio som fungerar i ett sådant läge är en rekommendation att prata med någon i närheten som har det. Att ha en god kontakt med sina grannar och att ha ett socialt nätverk är särskilt viktigt i ett krisläge.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Carl-Oskar Bohlin!

Anledningen till att jag lämnade in interpellationen är den reaktion och de frågor som jag har fått från människor jag har mött i olika sammanhang i valkretsen och liknande efter det budskap som både civilförsvarsministern och överbefälhavaren lämnade i samband med försvarskonferensen i Sälen.

Det betonades då att beredskapen för krig behöver finnas och vara förankrad på individnivå. Det är just utifrån den enskilda medborgarens och privathushållens perspektiv som jag ställde frågorna i interpellationen. Jag är säker på att många vill bidra och är intresserade och engagerade i hur man kan förbereda sig inte minst sett i det hushållsekonomiska perspektivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänker att det finns en uppenbar risk att det är de med de snävaste marginalerna eller inga alls som blir mest utsatta om kriget kommer. Vi tar nu del av ökade arbetslöshetssiffror, stigande priser och hyror. Många hushåll har av allt att döma svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag tänker att det kan vara bra att ha analyserat situationen även ur detta för enskilda individer vardagliga perspektiv.

Vad som finns att tillgå utifrån det budskap som lämnades i Sälen är den folder som togs fram i maj 2018 av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som heter Om krisen eller kriget kommer. I foldern finns det rekommendationer och tips för hemberedskap, livsmedelsförråd, kommunikation och liknande.

Jag har för att få en bild av läget bett riksdagens utredningstjänst om en beräkning utifrån de rekommendationer och tips som broschyren lämnar. En sådan har också tagits fram. Jag vill ge en bild av de besked som där lämnas. Den bygger på uppgifter från Statistiska centralbyrån och Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Jag tänker att ministern kanske är förtrogen med en hel del av dem.

Det framgår att en majoritet av de svarande angav att de har tillgång till varma kläder, ficklampa, flaskor och hinkar eller dunkar för vatten. Mer än hälften gör bedömningen att personerna i hushållet skulle hålla värmen väl inomhus. Undersökningen visar också att det råder ett stöd för att var och en, just som ministern framhåller, har ett personligt ansvar. Det är omkring 88 procent som tycker så. Samtidigt säger över hälften av de svarande att de likväl förväntar sig hjälp snabbare än enligt rådande uppmaning att kunna klara sig själv under en veckas tid.

Det framgår också att en generell kostnad för hemberedskapen enligt utredningstjänsten inte är möjlig att uppskatta i detalj. Krislådor som finns till försäljning på marknaden kan kosta alltifrån 1 000 kronor till uppemot eller strax över 10 000 kronor.

Utifrån dessa beräkningar, som är ganska vaga, vill jag fråga civilförsvarsministern om han ändå inte ser om det finns en anledning till att ta ett initiativ till att få en mer ingående analys av vad situationen innebär för privathushållens möjligheter när det gäller att ordna hemberedskapen.

Fru talman! Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Nog känns det att det är väldigt bistra tider, och för många bistrare än för andra.

Den ekonomiska krisen slår oerhört hårt mot stora delar av vårt samhälle. Den som hade det svårt redan tidigare får det nu ännu svårare. Utöver att hantera en skör privatekonomi ska många vuxna nu också hantera både sin egen och sina barns oro för att det kanske kommer att bli krig. Skolor och förskolor övar in- och utrymning, och personal möter barn och unga och tränas i att möta mer oro och rädsla. Varje enskilt hushåll uppmanas å det bestämdaste att se över sin egen krisberedskap. Vi som har råd kan hamstra vevradio, bränsle och batterier. Den som inte har råd ska lita till sin granne. Det är så jag tolkar statsrådets svar på Per-Arne Håkanssons bekymrade frågeställning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är, som jag sa förra tisdagen när jag deltog i en sjukvårdsdebatt om sjukvårdskris och krav på regionerna, odelat för gemensam beredskap. Jag är odelat för ett starkare civilt försvar. Men jag kan inte begripa hur regeringen, och inte minst Bohlin själv, kan ta till sådana brösttoner om vikten av gemensam beredskap när man inte tar ett större ansvar själv.

Jag kommer från Gotland. På 61 000 invånare ska vi ta ansvar för vårt läge i händelse av kris och krig. Vi ska bygga civilförsvarskapacitet modell större, och vi går samtidigt med 400 miljoner kronor i underskott och saknar därmed reell möjlighet att bygga den efterfrågade överkapaciteten.

Den som lyssnar kanske undrar: Varför nämner jag det här när vi ska diskutera hushållens krisberedskap? Jo, fru talman, det gör jag för att jag befarar att regeringen opererar enligt samma logik i båda fallen: Regionerna får själva ta ansvar för att bygga civilförsvarskapaciteten bäst man förmår, och var och en av oss får själva bygga hemberedskap bäst vi förmår. Vi som har råd kan fynda på beredskapssajter och bunkra konserver till kampanjpriser. Men som författaren Susanna Alakoski skriver: Den rike kan handla på rea, men den fattige när han har råd. Det blir tyvärr tillämpligt för både kommuner och regioner men också för privatpersoner.

Detta är långt ifrån "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". I försvaret av Sverige vore just den devisen högst tillämplig att arbeta efter. Vi är nämligen inte starkare eller uthålligare än vår allra sköraste medborgare, och hans eller hennes beredskap anser jag att vi har ett gemensamt ansvar för. Jag undrar såklart: Vad anser egentligen statsrådet Carl-Oskar Bohlin om detta?

Fru talman! Jag tycker att det var värt att begära ordet utifrån en liten strof i svaret på interpellationen som är otroligt viktig. Jag vill ta tillfället i akt att lyfta detta, för jag tror att det är viktigt också i den beredskap och den planering som vi som land står inför.

Det handlar om formuleringen att den som i vanliga fall har stöd behöver kunna få det också i kris. Det är helt korrekt, och kommunerna har ett väldigt stort ansvar för att ge detta. Men det som ibland saknas, och det jag tycker att interpellationen från Per-Arne sätter fingret på, är de människor som i vanliga fall inte behöver stöd. Det är de som i dag är precis på gränsen till att vara biståndsbedömda. Vi lever i ett land där vi har en befolkning som bara blir äldre och äldre och där nivån på gränsen för att få stöd från samhället blir högre och högre om vi inte tillskjuter medel och om inte får en starkare välfärd.

Jag skulle som sagt bara vilja ta tillfället i akt att skjuta in även den gruppen. Hur ser statsrådet att kommunerna ska kunna möta behovet hos en åldrande befolkning med allt större behov av stöd parallellt med att vi behöver utveckla ett starkare civilt försvar och en starkare krisberedskap? Det är en sak att i vardagen hjälpligt kunna ta hand om sin egen situation, men det är en helt annan sak när strömmen går, när vattnet är borta och när värmen försvinner.

Som statsrådet tydligt påpekar i sitt svar kan vi absolut bygga en viss beredskap genom att ha kontakt med dem som är nära. Men när krisen är framme är det långt ifrån hela Sverige som har någon nära vare sig geografiskt eller rent umgängesmässigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag uppfattar i och för sig inte jättemånga konkreta frågor i de inlägg vi just har hört, men jag ska ändå försöka att besvara det som jag uppfattar är det som interpellanten far efter. Det är frågan om hur man förhåller sig till att alla inte har råd att hålla samma nivå av hemberedskap.

Det korta svaret är det jag alltid brukar säga: Alla som kan bör ta ansvar för sin hemberedskap, för det förbättrar förutsättningarna för oss alla att gemensamt ta hand om dem som inte kan. Utgångspunkten bör vara att den som i normalfallet kan ta hand om sig själv förväntas göra det även under kris eller, ytterst, i ett väpnat angrepp. Det är en plikt som åläggs varje svensk som är mellan 16 och 70 år gammal. Vi har totalförsvarsplikt i det här landet, det vill säga att man förväntas ställa upp för Sverige.

För att kunna ställa upp för Sverige måste man ta ett grundläggande ansvar för sin hemberedskap. Alla kan inte göra det på samma nivå. Alla har olika förutsättningar. Detta är något vi naturligtvis behöver beakta. Men jag tycker att det hela tiden för diskussionen åt fel håll, nämligen bort från egenansvaret. Egenansvaret är mycket stort i det här sammanhanget. Egenansvaret är till och med så stort att det i botten på detta finns en plikt att hjälpa till. Det får vi aldrig glömma bort.

Den andra frågan var: Tänker jag ta ett initiativ för att i Regeringskansliet analysera kostnaderna för hemberedskapen? Det korta svaret är nej. Jag tycker inte att vi ska använda regeringens dyrbara resurser till det när man med enkelhet kan göra det med en miniräknare. Gå in på krisinformation.se. Om man vill ha en uppfattning om vad detta kostar kan man lägga ihop det som räknas upp där. Och detta är ingen tvingande uppräkning. Jag brukar säga att hemberedskap inte är en prylsport. Det handlar väldigt mycket om förhållningssätt, mental inställning och så vidare.

Precis som interpellanten nämner är förväntansbilden hos delar av befolkningen kanske inte kalibrerad till det säkerhetspolitiska läget. Det är naturligtvis också en av anledningarna till att vi nu försöker tala med tydlighet: Man kan inte som privatperson, om man i normalfallet klarar sig väl utan stöd och hjälp från samhället, förvänta sig att när krisen står på vår tröskel eller om kriget, gud förbjude, skulle stå på vår tröskel få hjälp av samhället. Det är då man själv måste hjälpa samhället; det är utgångspunkten för detta.

Vi behöver därmed kalibrera om förväntansbilden på samhället, på staten och på det offentliga i händelse av, ytterst, ett väpnat angrepp. Det är naturligtvis en viktig poäng med att vi nu uttrycker oss på det sätt som vi gör.

Vi kommer från en lång tid av avspänning efter det kalla krigets slut. Den tiden är förbi. Efterkrigstiden är förbi. Vi går in i ett nytt paradigm, och det kräver en mental omställning hos det svenska folket. Det kräver att man förstår att vi nu lever i en allvarstid.

Fru talman! Jag tackar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Jag vill återigen betona att den broschyr med rekommendationer som togs fram 2018, för över fem år sedan, var ett mycket bra initiativ. Jag är säker på att den har tagits väl om hand av många medborgare. Det kan dock vara bra att ha i minnet att det har hänt en del på dessa år. Broschyren var aktuell när den skickades ut, men de som nu är myndiga och förväntas klara sina åtaganden i vardagen var kanske 12-13 år när broschyren trycktes och skickades ut. Medvetenhet och kunskap om situationen är av stor vikt, liksom att detta finns på en så bred bas som möjligt hos befolkningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med perspektiv kan man konstatera att tiderna förändras. För egen del gjorde jag militärtjänsten 1982-1983, under den allmänna värnpliktens tid, på P 6 i Kristianstad. Då var det en del av vardagen att förbereda för krig, och det var ingen tvekan om att hotet även då ansågs komma från öster. Det fanns kanske också en annan uppslutning hos befolkningen när alla gjorde värnplikten.

För drygt tio år sedan avskaffades den allmänna värnplikten av den dåvarande moderatledda regeringen. Nu gäller det ånyo att skapa en god förankring i samhället för en god gemenskap och ett egenansvar i vardagslivet, så som civilförsvarsministern också framhåller.

Det har sagts här att ett samhälle inte är starkare än den svagaste länken. Därför tänker jag att utifrån privathushållens perspektiv är information en viktig förutsättning för planering. Det kanske finns anledning att fundera på om en uppdatering av MSB:s broschyr från 2018 utifrån rådande läge kan vara aktuell. Eller bedömer civilförsvarsministern att medvetenheten, kunskapen och även den ekonomiska beredskapen hos privathushållen är till fyllest?

Fru talman! Vi lever i en utmanande tid - vi fattar det. Jag vill understryka det ifall statsrådet tvivlar på vår insikt om att vi befinner oss i ett allvarligt läge. Det är också för att vi fattar detta som vi undrar.

Ansvaret faller tungt på oss som verkar på andras, på väljarnas, uppdrag. Sverige och svenskarna prövas hårt, men i händelse av kris eller krig kan vi vara lugna för att prövningarna skulle vara långt fler och långt värre. För det ska vi bereda oss och rusta oss - helst gemensamt. Jag tycker att det är ett oerhört fattigdomsbevis att ett land som Sverige, med vår stolta historia av välfärd, välstånd och fred, inte kan erbjuda mer sammanhållning än det som statsrådet nu framhåller.

Det är mycket snack och lite verkstad - tyvärr, måste jag tillägga. Försvaret och civilförsvaret av Sverige vore oerhört betjänt av att regeringen och inte minst statsrådet själv tog beredskapsuppbyggnaden och det delade ansvaret för denna på större allvar. Att peka på regionernas ansvar för den civila sjukvårdskapaciteten och med samma logik peka på den enskildes ansvar för att lyssna på sin eller någon annans vevradio håller inte. Det må vara lätt, men det är inte rätt. Det är att göra Sverige och svenskarna och vår gemensamma beredskap och uthållighet en rejäl otjänst. Det är beklämmande. Jag tror också, fru talman, att det är farligt.

Fru talman! Jag är glad att jag hoppade in i debatten, för jag blev minst sagt lite upprörd över statsrådets svar.

Det som verkligen bekymrar mig är den bild som regeringen ger, både genom statsministern och genom statsrådet, av att de regerar över ett folk som är helt aningslöst, som inte förstår att vi lever i en ansvarsfull tid och som inte har självbevarelsedrift nog att känna ansvar för sitt eget behov av att försörja sig när krisen är framme.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar helt ärligt var den bilden kommer ifrån. Är det lärdomarna från pandemin? Det jag såg i pandemin var ett folk som slöt upp och som öppnade dörrar. Ja, vi köpte lite mycket toapapper i början, men jag tror att det kan avskrivas så här några år efteråt.

Är det lärdomarna från när ukrainska flyktingar strömmade in efter det att Rysslands aggressionskrig blev fullskaligt? Nej, då stod i alla fall folket hemma i min hemstad Enköping redo att sluta upp. Jag, i min roll som kommunal tjänsteman, blev utskälld för att vi var för dåliga på att ta emot kläder, leksaker, hjälp och stöd till dem som kom.

Fru talman! Det vi pratar om är individer som varje vecka söker upp exempelvis Matbryggan, där de tre gånger i veckan kan få en matkasse för att klara vardagen. Det är människor som har bara några kronor kvar efter att hyran är betald. Det är dem som vi undrar över, det är dem vi oroas över och det är dem jag uppfattar att Per-Arne har skrivit en fråga om, nämligen om det kan tas fram en analys för att se vad de har för behov.

Fru talman! Jag noterar att Marcus Wennerström nu har hållit två inlägg i den här interpellationsdebatten utan att framställa någon fråga till undertecknad.

Jag gjorde alltså en referens till interpellantens invändning om att medvetenheten om vilket ansvar som ställs på varje enskild individ behöver öka. Jag delar den uppfattningen. Jag håller också med Marcus Wennerström om att vi är ett folk som gör vårt yttersta när det krävs. Det har ett antal kriser genom historien visat, och det är naturligtvis en löftesrik insikt.

Det är också en löftesrik insikt att konstatera att när det säkerhetspolitiska läget i Sverige försämras söker sig fler till frivilligorganisationer. Det är naturligtvis ett kvitto på att det svenska folket är villigt att ställa upp för sitt land.

Poängen med hemberedskap är att vi ska ha så goda förutsättningar som möjligt när det oförutsedda drabbar oss. Återigen: Vi kan inte ställa samma anspråk på alla individer, eftersom alla individer olika förutsättningar. Desto viktigare är det då att vi betonar egenansvaret för dem som har förmåga. Det är nämligen bara när de tar detta ansvar som vi kan ta hand om dem som inte har förmåga. Det borde i grunden vara någonting som tilltalar en socialdemokrat. Men trots det för man denna debatt och diskussion som om man vill missförstå.

Jag noterar också brösttonerna i diskussionen från Hanna Westerén om att regeringen skulle sakna ambition på det här området. Det stämmer ju inte. Senast jag tittade kunde jag se att vi lägger precis samma anslag för utgiftsområde 6 i budgeten för 2024 som Socialdemokraterna när det kommer till de här frågorna.

Jag tycker alltså inte riktigt att tonläget är motiverat. I stället borde vi förenas i att det civila försvaret behöver bli bättre i Sverige. Det behöver bli bättre över hela linjen. Det börjar naturligtvis med varje enskild individ, precis som vi diskuterar i den här debatten, och nödvändigheten av att varje individ tar ansvar för sin hemberedskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det finns naturligtvis en lång rad saker som ankommer på staten att säkerställa. Om jag bara får nämna några så genomför den här regeringen en historisk satsning på att snabba på restaureringen av skyddsrum i Sverige. Det har inte hänt sedan regeringen Persson beslutade att sluta bygga skyddsrum i Sverige 2002. Det är en riktningsförändring som går snabbare än den bana som stakades ut i det förra försvarsbeslutet och är en ambitionshöjning från den här regeringen - precis som vi nu aktiverar civilplikten i sektorn kommunal räddningstjänst, precis som vi i år anslår mer medel än den bana som slogs fast i försvarsbeslutet för räddningstjänst vid höjd beredskap för att stärka räddningstjänstens förmåga att skydda civilbefolkningen, precis som vi lägger snabbspårsuppdrag till MSB för att komma igång med försörjningsberedskapsarbetet, även detta en förmåga som helt lades ned i Sverige i slutet på 1990- och början på 2000-talet.

Det finns ett stort återtagande att göra. En del av det börjar naturligtvis med den individuella hemberedskapen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för svaret och för diskussionen som har förevarit här.

Som jag ser det är sammanhållning och samling av stor betydelse. Vars och ens insats är, som också nämnts i debatten, av stor vikt. Jag tror att det är viktigt att vi också väger in de socioekonomiska förutsättningarna när det gäller beredskap och säkerhetstänkande. Det är en problematik att ta på allvar och att försöka komma till rätta med. Detsamma gäller frågor om en god integration, som ju skapar gemenskapen i samhället. Det är ett budskap som jag ändå hoppas att civilförsvarsministern ser som angeläget att ha med i arbetet med kris- och krigsberedskapen.

Jag har tyvärr inte noterat av svaren att det finns något intresse av att göra en mer ingående analys för att få ökad kunskap och förståelse kring dessa förutsättningar. Se gärna den rapport som riksdagens utredningstjänst har tagit fram som en del av detta arbete framöver!

Jag tror att det är av stor betydelse att vi har med oss de socioekonomiska förutsättningarna och betydelsen av att alla människor i Sverige kan bidra utifrån de förutsättningar man har. Men då behöver vi ha en gemenskap och en medvetenhet kring detta, och här tror jag att en analys utifrån läget kring hemberedskapen och privatpersonernas förutsättningar till detta vore ett bra redskap.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att det som efterfrågas i interpellationen är en analys av vilka kostnader som tillkommer för ett hushåll som vill ta ansvar för sin hemberedskap.

Den poäng jag har försökt att göra i tidigare inlägg är att det är en förhållandevis smal sak att räkna ut. Man kan gå in på Krisberedskap.se och se den katalog av rekommenderade föremål som kan vara bra att ha hemma för att ta ansvar för sin hemberedskap. Det är en enkel sak att räkna ut ungefär vad det här kostar. Listan är inte ett obligatorium; det är en rekommendation, och var och en får naturligtvis försöka leva upp till den rekommendationen efter sina förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt tydliga budskap är att alla som kan bör ta det ansvaret. Notera: Alla som kan. Då blir förutsättningarna bättre att omhänderta alla dem som inte kan. Att ta ansvar för sin hemberedskap är inte en stor och omfattande övning, men det är en grundläggande solidaritetshandling med sitt land.

Med dessa ord avslutar jag denna interpellationsdebatt.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.