Interpellationssvar - Unga som varken arbetar eller studerar - 2023-11-14

Herr talman, ärade ledamöter och åhörare! Serkan Köse har frågat arbetsmarknads- och integrationsministern vilka konkreta åtgärder han och regeringen avser att genomföra för att stödja gruppen unga som varken arbetar eller studerar och förhindra att de fastnar i ett bestående utanförskap. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Låt mig börja med att tacka Serkan Köse för frågan. Målet för regeringens ungdomspolitik är att alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Regeringen har också i budgetpropositionen för 2024 som särskilt prioriterade frågor inom ungdomspolitiken pekat ut social inkludering, ökad etablering på arbetsmarknaden och förbättrad psykisk hälsa. I detta sammanhang är arbetet för att fler unga som varken arbetar eller studerar inte ska hamna i ett långvarigt utanförskap särskilt viktigt för mig och regeringen, inte minst då vi vet att unga med psykisk ohälsa är överrepresenterade inom denna grupp.

Till gruppen unga som varken arbetar eller studerar hör såväl arbetslösa som inaktiva som inte söker arbete. Gruppen är samtidigt heterogen, vilket innebär att det finns många orsaker till att unga människor befinner sig utanför studier och arbete. Inte sällan är orsakerna flera och komplexa. Ofta krävs också insatser och samarbete mellan flera olika aktörer på nationell, regional och lokal nivå för att unga ska övergå till antingen studier eller arbete.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har sedan 2018 ett uppdrag att stödja de aktörer, i första hand kommuner, som bidrar till etablering av unga som varken arbetar eller studerar. I uppdraget ingår även att vara samordnande i den nationella stödfunktionen för arbetet och att inom ramen för detta arbete inhämta kunskap och erfarenheter från andra myndigheter. Uppdraget genomförs även i nära dialog med Sveriges Kommuner och Regioner samt organisationer i civilsamhället. Det är ett viktigt uppdrag, och regeringen har därför beslutat att förlänga uppdraget även för 2023.

När det gäller unga som är arbetslösa finns relativt god kunskap om vilka insatser som är effektiva. Däremot är kunskapsläget mindre gott när det gäller vilka insatser som fungerar för unga som inte studerar men som inte heller är inskrivna på Arbetsförmedlingen.

Regeringen har därför under våren 2023 också gett Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd ett uppdrag att ta fram kunskap om insatser riktade till unga med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning som varken arbetar eller studerar. I uppdraget ingår att sammanställa kunskap om förebyggande insatser för att förhindra att denna heterogena grupp unga hamnar utanför arbete och studier, att beskriva gruppens olika behov av stöd samt att identifiera de insatser som kan underlätta övergången till studier eller arbete. Uppdraget ska slutredovisas den 15 november 2024.

Herr talman! Tack, statsrådet, för ert svar! I förra veckans debatt med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson diskuterade vi de utmaningar som unga med funktionsnedsättning möter på arbetsmarknaden. Det är en grupp där endast hälften är sysselsatta, och många upplever diskriminering.

Herr talman! Dessa problem är direkt relevanta för dagens diskussion om de närmare 140 000 unga svenskar som enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, befinner sig utanför arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Denna situation, herr talman, som ofta kan leda till långvarigt utanförskap, påverkar allvarligt ungas psykiska hälsa, självbild och framtidstro.

Unga med funktionsnedsättning står inför större utmaningar än andra unga på arbetsmarknaden, inklusive långa perioder av arbetslöshet och en svår kamp för att hitta arbete. Det är därför viktigt att vi skapar förutsättningar för att bryta ned hindren för dessa unga människor.

Herr talman! För att Arbetsförmedlingen ska kunna stödja dessa individer effektivt krävs det att myndigheten har tillräckligt med resurser och personal. Det personliga och kunniga stödet till personer med funktionsnedsättning kan inte ersättas av digitalisering, utan det kräver en djupgående förståelse för varje individ man möter.

Det är därför viktigt, herr talman, att vi ser dessa unga individer som en resurs för samhället och inte som en börda. Vi måste skapa en arbetsmarknad som är öppen och tillgänglig för alla, oavsett funktionsförmåga eller andra hinder. För att göra detta krävs en sammanhållen politik som inte bara adresserar de omedelbara behoven utan också de långsiktiga lösningarna för att integrera dessa unga människor i samhället.

Jag vill tacka statsrådet för svaret. Statsrådets svar visar på en medvetenhet om problemets allvar. Statsrådets betoning på betydelsen av att stödja unga med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är viktigt eftersom dessa grupper ofta är överrepresenterade bland unga som varken arbetar eller studerar.

Jag välkomnar också regeringens betoning på behovet av samarbete mellan olika aktörer på nationell, regional och lokal nivå.

Herr talman! MUCF:s rapport lyfter att unga, särskilt de som är utrikes födda eller har funktionsnedsättningar, kämpar med hårdare ekonomiska levnadsvillkor, vilket också har förvärrats under pandemin. Detta visar att behovet av insatser som kan leda till att unga människor kan bryta utanförskapet är fortsatt stort.

Herr talman! Vi socialdemokrater accepterar inte att unga människor fastnar i passivitet och arbetslöshet. De ska få det stöd de behöver för att komma in i arbete eller utbildning. Vi ska ha en statlig aktiv arbetsmarknadspolitik i hela landet. Oavsett var i landet man bor ska man snabbt kunna få hjälp och stöd för att komma i jobb. En viktig förutsättning för det är att samverkan mellan arbetsförmedling, kommuner och arbetsgivare fungerar i varje kommun.

Unga med psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller andra svårigheter ska få särskilt stöd och särskild vägledning. Unga som saknar gymnasieutbildning ska i första hand stöttas till att fullfölja denna. Därför vill vi socialdemokrater återinföra utbildningskontrakten, som vi tycker är viktiga. Vi vill också införa en bortre gräns för hur länge unga vuxna får vara arbetslösa innan någon form av insats ges.

Herr talman! Jag välkomnar återigen Jakob Forssmeds engagemang i frågan. Men min fråga kvarstår: Hur avser regeringen att konkret stärka och utveckla stödet för dessa unga människor så att de kan få möjligheten till dels jobb, dels utbildning?

Herr talman! Tack till Serkan Köse för lyftandet av en viktig fråga, och tack till statsrådet för svaret! Jag vill instämma i det som ledamoten Köse just sa: Det är ett bra svar, som visar på engagemang i den här typen av frågor. Det gör mig glad att höra att det finns ett sådant engagemang för de här unga människorna.

Det är ett ganska stort samhällsproblem som vi pratar om. Som ledamoten Köse nämnde är det 140 000 unga som varken arbetar eller studerar. De finns överallt. De finns hemma där jag kommer ifrån - Ystad, en stad på 20 000 invånare. Där finns en hel del. De finns här i Stockholm, i Göteborg och i Malmö. De finns tyvärr över hela Sverige.

Statsrådet beskriver regeringens arbete väl i svaret, som jag sa, men vi är förmodligen alla överens om att mer behöver göras för att på något sätt komma till rätta med denna samhällsproblematik och få unga i någon typ av aktivitet. Det krävs ett arbete från flera statsråd: socialministern, arbetsmarknadsministern, utbildningsministern och säkert ännu fler.

Jag vill ta tillfället i akt att lägga lite särskild vikt vid ett av vår tids stora samhällsproblem, nämligen den psykiska ohälsan bland unga, som ju också får inverkan i den här frågan.

Vi lever i ett samhälle och en tidsålder som präglas av press på olika sätt. Unga känner sig pressade av utbildningen, till exempel. Vi har ett betygssystem som man tycker pressar en till att ha perfekta betyg, annars kommer man inte att kunna leva det liv man vill leva. Vi har sociala medier - Instagram, Tiktok eller vad ni nu vill hitta för plattform - som också pressar unga till att se ut på ett visst sätt, vara på ett visst sätt och leva på ett visst sätt. Det är helt enkelt många som inte pallar. Man pallar inte med all den press man utsätts för i samhället. Effekten blir att man riskerar att bli en så kallad hemmasittare, för att uttrycka sig lite slarvigt. Detta är ett problem.

Vi lever som sagt i ett samhälle som präglas av konsumtion, perfektion och prestation. Man ska konsumera. Man ska vara perfekt, se perfekt ut, ha perfekta betyg och leva ett perfekt liv - framför allt på ytan, så att alla kan se det. Man ska också prestera hela tiden. Detta präglar alldeles för många ungas liv. Jag har pratat med dem, jag har träffat dem och jag vet att de finns där ute i alldeles för hög utsträckning.

Vi har ett betygssystem med exempelvis betyget F, som också leder till att många unga slås ut tidigt. Man kommer inte in på gymnasiet, och helt plötsligt har man inte den gymnasieutbildning som är så viktig för att man ska komma i arbete eller annan aktivitet. Det är svårt att komma in på högskola om man inte ens har gått gymnasiet, till exempel. Där har vi ytterligare en sak som skapar mer press och mer psykisk ohälsa.

Detta är ett samhällsproblem som vi behöver göra allt vi kan för att komma till rätta med. Jag är övertygad om att statsrådet delar den uppfattningen, men jag tycker att vi behöver vara tydliga med att detta är en stor samhällsutmaning.

Jag vill fråga statsrådet om han på något sätt kan beskriva hur regeringen arbetar med den här typen av frågor, som snarare handlar om normer och värderingar. Hur arbetar man för att se till att vi inte har ett samhälle som präglas av en känsla av konsumtion, perfektion och prestation? Hur ser vi till att unga kan känna att de har en plats i dagens samhälle utan att behöva ha de dyraste kläderna, ha de bästa betygen och se perfekta ut?

Nu är jag inte så ung. Jag fyller snart 30. Men när jag går in på min egen Instagram och ser hur jag överöses med samma typ av budskap kan jag bara tänka mig hur det är att vara 14, 15 eller 16 år och överösas med detta varje gång man öppnar sina sociala medier.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka både Serkan Köse för interpellationen och statsrådet för svaret. Jag vet sedan tidigare att statsrådet är otroligt engagerad i dessa frågor och ser därför särskilt fram emot den här debatten.

Jag vill börja med att beskriva dagens arbetsmarknad. Vi ser just nu en sviktande arbetsmarknad, en arbetsmarknad där varslen ökar, där fler blir arbetslösa och där sysselsättningen går ned. Detta får ganska stora konsekvenser framgent för många saker och för många målgrupper ute i samhället. Det påverkar oss djupt.

När en människa går ut i arbetslöshet och förlorar jobbet gör det någonting med en. Du är inte behövd längre. Du går hem när många andra i din omgivning går till jobbet. Du går ifrån rutiner en vardag som gått förlorad. Det gör någonting med en människa att gå ut i arbetslöshet.

Det går också ganska fort. Det räcker att vara arbetslös någon månad eller två eller tre innan du blir isolerad och känner ett stort utanförskap som är svårt att ta sig ifrån.

I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i ser vi också en kraftig kris på bostadsmarknaden. Bostadsbyggandet sjunker näst intill som en gråsten. Det gör att varslen just nu ökar bland byggbolagen i väldigt hög takt. Det är många som varslas om uppsägning och som slutar.

I detta läge väljer byggbolagen också att avsluta byggnadslärlingarnas utbildning, för det är ändå detta det innebär. De som går byggnadsprogrammet har sin lärlingstid. De ska göra så och så många timmar för att fullgöra sin utbildning. Kanske har de en, två eller fyra månader kvar på denna då de ska göra praktik och vara lärling ute på byggarbetsplatser. Lärlingarna är heller ingenting som byggbolagen finansierar. Detta är en del i utbildningen. De kostar ingenting att ha ute på arbetsplatserna för byggbolagen.

Det finns ingen anledning att avsluta detta. Det finns däremot konsekvenser som är ganska stora - att man inte kan fullgöra sin utbildning och ha papper på att man har den, trots att man är väldigt nära att vara färdigutbildad. Det som också händer är att man går ut i arbetslöshet trots att man är så nära att vara inne på arbetsmarknaden som fullt utbildad. Detta gör väldigt mycket med de här individerna.

Jag tycker att det finns en hel del saker som regeringen kan göra för att dessa personer ska kunna fullgöra sin utbildning. Min fråga till regeringen är varför man inte gör mer för att dessa unga människor ska kunna göra det och inte behöva gå ut i arbetslöshet när de har en så viktig utbildning.

(Applåder)

Herr talman! Tack för att du ställer den här interpellationen, Serkan Köse! Tack också till statsrådet Forssmed, som jag vet kan den här frågan! Det var inte därför jag begärde ordet, men när jag såg interpellationen kände jag att jag ville gå upp i talarstolen och ge en bild av alla de ungdomar och människor som vi faktiskt pratar om.

När vi pratar om unga som varken arbetar eller studerar är det lätt att få någon diffus bild av den gruppen och vilka de är. Eftersom jag i nästan hela mitt liv har jobbat med unga människor har jag mött många som hamnat i denna situation. En del hamnar där för att det händer något tragiskt i livet. Det kan vara någon i familjen som dör eller någonting annat som gör att man missar en tid i skolan. Det är svårt att ta igen den.

Vi pratar alltså inte bara om människor som är ute i kriminalitet eller liknande, utan det handlar just om människor som på något sätt har hamnat efter. När man gör det blir uppförsbacken, som Sofia Amloh var inne på, så himla lång. Det blir tufft att ta igen det. När man har börjat vara hemma - det är därför vi slarvigt har kallat dessa personer hemmasittare - blir det också en svårighet i sig. Då har man att kämpa med sina egna svårigheter men också svårigheten att vara borta från samhället så länge. Då behöver samhället verkligen gripa in och göra många olika insatser.

Vissa kommuner är bra. En del kommuner är väldigt engagerade och tar tag i de unga väldigt tidigt och kan då också med hjälp sätta in stödinsatser tidigt. På sina håll kan också myndigheter vara bra. Men det är alltid lite som att det inte hänger ihop, eller hur? Staten, kommunen och regionerna samarbetar inte alltid kring de elever och de unga människor som vi pratar om för att ge dem det stöd de verkligen behöver.

Det vore därför fantastiskt om vi tillsammans kunde hitta vad vi ska göra med de unga människor som varken arbetar eller studerar. Det är nämligen en sorg för dem, vilket jag har beskrivit, men det är också ett stort tapp för samhället. Det är en stor grupp människor som inte kan vara med och bidra till samhället, trots att det inte handlar om brist på kompetens. Man kan bidra.

Oron blir såklart snäppet större nu när varslen ökar.

Det är bra att frågan ställs. Det är också bra att det finns ett engagemang från statsrådet. Hur omvandlar vi detta engagemang, som vi nu känner, till att man tar tag i det, så att vi får fler unga som är i arbete eller studerar och som kan känna att de är en del av samhället och inte hamnar efter?

(Applåder)

Herr talman! Jag blir väldigt glad över det stora engagemanget från riksdagens ledamöter. Det är värdefullt och betydelsefullt. Jag ser också fram emot idéer kring detta.

Det är en komplex fråga. Det är en komplex heterogen grupp vi talar om. Det gäller att vi använder många olika verktyg för att nå fram och för att se till att de här personerna blir inkluderade i samhället. Det är angeläget att alla människor får chansen att bli sedda och bekräftade och får möjlighet att bidra. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att förutsättningarna blir sådana att det blir möjligt.

Som flera av ledamöterna här lyfter upp krävs det ett engagemang från flera statsråd inom flera politikområden för att det ska bli möjligt. Jag kan försäkra er att vi i regeringen tillsammans för diskussionen om vad mer vi kan göra. Jag ser några saker som särskilt angelägna i sammanhanget. Det är förstås att fortsätta jobba med uppdragen till Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, som har en viktig roll när det gäller att stötta kommuner i att arbeta och orka fortsätta arbeta med det samordnade arbete som behöver ske.

Vi behöver också arbeta med elevhälsan och bygga ut den, så att den är mer närvarande och finns på varje skola, rent fysiskt. Den ska vara ett stöd för de personer som riskerar att bli hemmasittare, vilket är en enorm riskfaktor för att sedan hamna i den här situationen.

Vi måste också se till att vi klarar att bättre följa barnen genom livet, så att vi tidigare kan fånga upp dem som riskerar att hamna snett. Vi har i dag ett bra system med BVC. Det behöver vi utvidga så att vi följer barnets hälsa under hela uppväxten genom ett hälsoprogram. Vi har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett sådant, så att alla aktörer som kommer i kontakt med barnet får möjlighet att följa det och vidta åtgärder längs vägen. Jag tror att det är angeläget att vi inte släpper barnen på det sätt som jag tycker att vi gör lite i dag.

Den förra regeringen tillsatte Utredningen om fler vägar till arbetslivet. Det är en viktig utredning. Där finns också ett tilläggsdirektiv om hur vi kan skapa fler vägar och möjligheter för personer att få en yrkesutbildning och komma in i yrkesutbildning på olika sätt. Det är ett delsvar på Sofia Amlohs fråga om bygglärlingar. Jag får dock be att få återkomma eller att ansvarigt statsråd får återkomma om mer konkreta åtgärder i det fallet.

Jag vill också lyfta fram folkhögskolornas viktiga roll i sammanhanget, även om det inte är mitt ansvarsområde. Det är en skolform som är viktig att bevara och utveckla; vi vet att den har spelat stor roll för människor som inte har kommit till sin rätt i andra sammanhang. Det är en erfarenhet som man kan dra och som förtjänar att dras om detta.

Jag återkommer i mitt nästa inlägg med några särskilda tankar om det som Adrian Magnusson lyfte upp och som är angeläget att fånga upp, men jag ser att min talartid i den här rundan håller på att ta slut. Det handlade om åtgärder som det är angeläget för oss att arbeta vidare med för att färre personer ska hamna i denna situation och för att vi ska kunna arbeta mer samordnat kring dem som ändå hamnar i den situationen.

Herr talman! Jag vill återigen tacka statsrådet för svaret och för förtydligandena om de åtgärder som har vidtagits och som regeringen avser att vidta. Jag måste säga att det känns bra.

I sitt första svar lyfte statsrådet upp en viktig punkt som jag vill understryka: att det finns god kunskap om effektiva insatser för arbetslösa unga men att kunskapsläget är bristfälligt när det gäller dem som varken arbetar, studerar eller är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Denna kunskapslucka måste åtgärdas för att vi effektivt ska kunna stödja denna grupp.

Anders Forslund och Linus Liljebergs forskning för IFAU leder till viktiga insikter i detta sammanhang. Deras studie visar att nästan en tiondel av ungdomarna i åldrarna 20-24 varken arbetar eller studerar och att många av dessa, nästan en tredjedel, har funktionsnedsättningar. Denna forskning visar återigen att gruppen, precis som statsrådet var inne på, är heterogen och att det inte finns någon universell lösning för dessa unga individer. Det behövs ett batteri av åtgärder för att vi ska kunna hantera detta.

Jag konstaterar också att många av dessa ungdomar är lågutbildade, bor i familjer med försörjningsstöd och har föräldrar som är födda utanför Europa. Deras situation varierar. Vissa är aktivt arbetssökande. Andra har gett upp hoppet om att hitta arbete. Och en del har valt att ta ett sabbatsår.

Enligt MUCF:s rapport uppger 48,2 procent av de unga, det vill säga hälften av ungdomarna, att man har fått ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående någon gång under det senaste året. Men det finns en grupp, på närmare bestämt 6 procent av ungdomarna, som uppger att de inte har möjlighet att få ekonomisk hjälp av föräldrar eller närstående. Andelen är högre bland utrikes födda unga. Det är alarmerande. Därför välkomnar jag statsrådets engagemang i frågorna.

Forslund och Liljeberg pekar på att internationell forskning visar att ungdomsprogrammen kan ha positiva effekter på sysselsättning och inkomster men att effekterna kan variera över tid. Detta understryker behovet av tidiga, målgruppsanpassade insatser.

Statsrådet frågade vad vi behöver göra. En nyckelfaktor är individuell uppföljning, vilket ger bättre resultat och pekar på behovet av en skräddarsydd strategi. Däremot står det klart att vi behöver en kombination av offentliga, privata och civilsamhälleliga insatser för att effektivt stödja dessa unga.

Jag välkomnar att statsrådet lyfter upp stödet till folkhögskolorna. Däremot är det lite märkligt att stödet till studieförbunden tas bort. En halv miljard kronor försvinner från studieförbunden, som gör enorma insatser inte minst riktat till dessa grupper.

Slutsatsen från forskningen är att arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom arbetsförmedlingsinsatser, subventionerade anställningar och i vissa fall arbetsmarknadsutbildning kan vara effektiva. Återigen, statsrådet: Det krävs snarare mer och inte mindre resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att forskningen tydligt visar att vi behöver noggrant planerade, målgruppsanpassade och sektorsövergripande strategier för att framgångsrikt stödja dessa unga människor mot arbete och studier.

På Kristdemokraternas hemsida lyfts det fram ganska tydligt att det är viktigt att få in unga på arbetsmarknaden och att det är avgörande för ungas möjligheter att bygga upp ett fungerande liv som vuxna. Därför frågar jag statsrådet igen: Hur avser statsrådet att ta till vara denna forskning och vidareutveckla åtgärder för att effektivt stödja de unga människor i Sverige som varken arbetar eller studerar för att de ska få möjlighet att bygga upp ett fungerande vuxenliv, som Kristdemokraterna pekar på?

Herr talman! Jag fick inte det jag sa bemött. Det skulle komma i nästa anförande, så jag får väl prata nu ändå. Det är inte alltid jag vill att ministrarna ska prata längre än den utsatta talartiden. Just i dag ville jag faktiskt det, men jag får vänta. Den som väntar på något gott!

I min hemkommun har man inlett ett arbete som kallas Backa barnet, där man försöker fånga upp unga tidigt och se till att de har en kontakt med alla de instanser som finns - skola, socialtjänst och så vidare. Jag vet att utbildningsministern nyligen var i Ystad, så jag kan ta tillfället i akt och slå ett slag för det projektet. Jag tror att det är ett framgångsrikt sätt att jobba med barn och unga.

Det är bra att socialministern är intresserad av folkhögskolorna. Jag har själv besökt alla folkhögskolor i min valkrets i södra Skåne och är glad över intresset. Jag beklagar att utbildningsministern inte verkar dela det, men jag uppskattar absolut socialministerns intresse.

Utredningar och direktiv i all ära, men ord och uttryck har betydelse. Jag uppfattar det som att statsrådet delar den uppfattningen. Vi lever ju i en polariserad tid med många politiska konflikter, men i just den här frågan hoppas jag att vi ändå kan enas och försöka hitta gemensamma vägar för att fler unga ska komma i arbete eller börja studera. Jag tar gärna en konflikt med regeringen när jag tycker att det är lämpligt, men i det här fallet behöver vi hitta gemensamma lösningar. I det här fallet vill jag inte att vi ska ha några stora politiska konflikter utan att vi ser till att få de här unga i arbete eller studier.

Jag vill inte träffa fler unga som så att säga har försvunnit in i psykisk ohälsa och varken vill arbeta, studera eller bidra till samhället. Jag vill inte höra om fler unga som har fastnat i att inte vara aktiva och som kanske i den hopplösheten till och med har valt att avsluta sina liv. Det hoppas jag att vi kan göra allt för att undvika. Den yttersta följden av detta är faktiskt att det finns unga som väljer att avsluta sina liv, och det är en stor tragedi för hela samhället.

Herr talman! I mitt tidigare anförande var jag inne på byggnadslärlingarna som ett av exemplen. Det är kanske en mer utvidgad målgrupp än vad den här debatten handlar om, men jag tycker ändå att det är viktigt att ta upp det exemplet. Nu när arbetsmarknaden sviktar, bostadsbyggandet sjunker och varslen duggar otroligt tätt inom byggbranschen drabbar det lärlingarna som är ute på byggarbetsplatserna för att lära sig, tillgodogöra sig sin utbildning och göra de sista månaderna och timmarna för att få den klar. Det händer just nu.

Jag vet att statsrådet svarade med att ta tillbaka den här frågan till ansvariga statsråd och till regeringen, och jag vill skicka med att det här är någonting som händer just nu. Jag träffade flera lärlingar bara häromdagen. Det är nu de går hem. De kan inte avsluta sina utbildningar och går i bästa fall över till a-kassa. De blir arbetslösa och hamnar hemma.

Det vi säger till de här eleverna, dessa unga människor, är att de inte behövs. De har valt en praktisk linje, uppenbarligen för att de vill vara ute och jobba och vara väldigt fysiska i sina jobb. Det är ett yrkesval de gjort efter en lång skoltid, men nu kan de inte avsluta sina utbildningar och är arbetslösa. Det är något man bör agera på ganska omgående; det är mitt medskick till regeringen.

Herr talman! Vi har en gemensam förståelse av problemet - gott så. Men vad behöver då göras? Jag håller med om att folkhögskolorna är viktiga. Många gånger kan folkhögskolorna på ett väldigt bra sätt fånga upp elever som har missat mycket i skolan. Men det prioriterar regeringen ned.

Elevhälsan är oerhört viktig. Där kan man göra insatser under skoltid, och det är sådana tidiga insatser vi vill ha för att rädda elever. Men regeringen ger otillräckliga resurser till kommunerna.

Regionerna kan också göra insatser, men det är likadant där. Resurserna är otillräckliga.

Studieförbunden kan också vara viktiga, men även där är det neddragningar.

Vad vi behöver är alltså satsningar på dessa unga människor så att de får ett drägligt och bra liv - ett gott liv - i stället för att inte vara del av samhället. Det behövs också för att samhället ska få ta del av all den kompetens som de unga bär på.

Varför prioriterar regeringen ned det som skulle kunna göras för att unga ska få en plats i samhället och studera eller arbeta?

(Applåder)

Herr talman! Det är många frågor att svara på. Jag ska göra ett försök.

Vad gäller folkhögskolor är det inte så att regeringen prioriterar ned dem. Tvärtom tillför vi ytterligare 100 miljoner till folkhögskolorna nästa år. Vi satsar också stora resurser på kommuner och regioner. Man kan förstås hävda att det borde vara mer, men det är ett väldigt tufft ekonomiskt läge. Ungefär 40 procent av budgetens reformutrymme går till kommuner, regioner och välfärdsverksamheter inklusive skolor. Inte minst finns det satsningar på skolsociala team, som ju är väldigt viktiga för att säkra resurser till personer i utsatta situationer som behöver mer stöd än vad vi hittills har kunnat ge. Det är också en viktig sak.

Jag tycker själv för övrigt att Anders Forslund är en utmärkt forskare som ofta ger nya perspektiv på saker och som jag gärna lyssnar på.

Jag tänkte svara Adrian Magnusson angående ungas utsatthet och psykiska ohälsa. Jag tror att ledamoten nämnde konsumtion, perfektion och prestation. Jag tänker själv att om det är något varje samhälle - och definitivt vårt - måste klara av är det att se till att alla unga människor får en känsla av att de är värdefulla och att de är älskade för att de är, inte för vad de gör, hur de ser ut eller vad de presterar. Klarar vi inte det är vi väldigt illa ute. Jag tycker att det är många som drar i en annan riktning.

Jag tänker på dagens medieflöde och sociala medieflöde som varje barn har på armlängds avstånd. Man pratar om armlängds avstånd till kulturen, men på armlängds avstånd har de under dygnets alla timmar ett flöde som sköljer över dem och som är nästan omöjligt att sortera i. Varför ser jag det här över huvud taget? Vad är det för budskap som kommer, och hur ska jag som 14, 15, 16- eller 13-åring hantera detta?

Jag tycker att vi som samhälle måste fundera på hur vi hanterar detta. Jag har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att undersöka vad det finns för samband mellan detta och ohälsa hos barn och unga. Hur kan vi få riktlinjer och rekommendationer för vad som är lagom användning? Hur påverkas barns och ungas uppväxt inte bara av den tid de lägger på detta utan också av det de faktiskt ser, i termer av olika skeva ideal?

Många, inte minst unga män, anger att de upplever att deras liv är meningslösa. Det är oerhört oroväckande för oss alla. Vi måste möta det på olika sätt. Jag har nämnt ett antal saker här. Vi måste möta det med mer gemenskap. Vi måste se till att fler får närvarande vuxna i sina liv - föräldrar, ledare, lärare och skolpersonal. Det tror jag är viktigt.

Vi pratar ofta om att den psykiska ohälsan ska klaras av genom att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Det är superviktigt att de som har stora behov får tillgång till vård, men detta måste bli en uppgift för hela samhället. Det måste bli en uppgift för så många fler att ta hand om detta. Alla aktörer - myndigheter, skolor, alla - måste se det som sin uppgift. Vi - var och en - måste se det som vår uppgift.

Jag träffade en ung person för ett tag sedan som hade tagit sig igenom en period av psykisk ohälsa. Det var en som ställde frågan till henne vad hon hade behövt höra som 16-åring. Hon svarade att hon hade behövt att någon tog henne i handen och sa att det kommer att bli bra och att det kommer att ordna sig.

Herr talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. I dag har vi diskuterat den allvarliga situationen för unga som varken arbetar eller studerar - närmare bestämt 140 000 unga människor.

Vi möter dessa unga människor varje dag. Vi möter dem ute på gatan, på torgen och i centrumen. De finns överallt. Vi vet att många av dem kämpar väldigt hårt för att göra rätt för sig men möter hinder.

Vi har ansvar, statsrådet, för att se till att dessa unga människor får all hjälp och allt stöd de behöver för att komma i studier eller arbete. De måste få en chans. Vi har ansvar för att se till att dessa unga människor får en chans. Då gäller det att samhället har tillräckligt med resurser för att klara detta.

Det gäller att kommunerna har tillräckligt med resurser för att möta dessa unga människor i skolan. Vi pratar om elevhälsan. Det behövs resurser till skolan. Det behövs också mer resurser till sjukvården så att vi kan möta dessa unga människor.

Det behövs mer resurser till studieförbunden; att man tar bort en halv miljard kommer inte att hjälpa unga människor. Att studieförbunden tvingas lägga ned verksamheter som riktar sig till unga människor kommer inte heller att hjälpa. Folkhögskolorna som vi träffar pratar om plus och minus. Många brottas med sin ekonomi just nu. Det är många kurser som man funderar på om man kommer att klara att ha kvar eller inte.

Det behövs mer resurser till Sveriges kommuner och regioner. Vi vet att många kommuner nu brottas med sina budgetar för att få ihop detta. Det behövs mer resurser till arbetsmarknadspolitiken, inte mindre resurser. Mindre resurser till Arbetsförmedlingen kommer inte att hjälpa dessa unga människor. Inte heller kommer mindre resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder att hjälpa dessa unga människor.

Jag vet att Jakob Forssmed är engagerad i dessa frågor. Jag hoppas verkligen att Jakob Forssmed tar med sig dessa diskussioner in i Regeringskansliet och till sina kompisar i regeringen och får dem att fundera. Vi behöver göra allt vi kan för att se till att dessa unga människor kommer i arbete eller utbildning. Tack för en bra debatt!

Herr talman! Jag tackar Serkan Köse för interpellationen och tackar de många ledamöter som deltagit i debatten för engagemanget. Jag delar bilden att det på många ställen behövs mer resurser. Vi tillför resurser till kommuner och regioner nu. Vi är samtidigt i ett tufft ekonomiskt läge. Inflationen är det som äter sönder mycket av ekonomierna. Då behöver vi göra kloka ekonomiska val för att inte försämra läget ytterligare.

Samtidigt behöver vi göra saker som är konkreta och på riktigt. Serkan Köse har nämnt en del exempel. Vi har pratat om ett antal åtgärder som vi behöver vidta eller förstärka. Inte minst behöver vi bli bättre på att följa och tidigare se vilka som riskerar att hamna i den här typen av situationer.

Jag vill nämna en sak som jag inte har hunnit nämna tidigare. Det handlar om att vi ibland kan arbeta smartare och identifiera problem tidigare. Det är inte alltid så att våra ekonomiska system premierar de tidiga insatserna. Vi har nu initierat ett arbete för att stötta de kommuner som vill jobba med sociala investeringar och sociala utfallskontrakt. Jag tror att det här är en grupp av personer där man ibland missar att göra tidigare insatser som skulle kunna hjälpa dem. Vi kan skapa strukturer och drivkrafter att göra mer tidigare, trots att våra budgetperioder ibland är lite kortsiktiga och vi inte alltid gör det som vi borde göra.

Vi ser att en del kommuner och regioner arbetar med detta, och vi vill från regeringens sida stötta det arbetet bättre. Inte minst i Norrköping i Eva Lindhs hemlän har man gjort detta. Våra partier har tillsammans tagit fram modeller för det här. Vi tror att det är någonting som man skulle kunna jobba mer med. Vi skulle från statens sida kunna bidra när det gäller olika sätt att effektutvärdera så att vi får nya sätt att jobba med de här komplexa problemen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.