Interpellationssvar - Åtgärder mot klimataktivister - 2023-11-09

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta mot bakgrund av de radikala klimataktivisternas vägblockader och andra samhällsskadliga aktiviteter samt om regeringen och jag avser att vidta några åtgärder för att skärpa straffen för vägblockader.

Att blockera en väg riskerar inte bara att orsaka förseningar och frustration utan kan även störa utryckningar och brådskande transporter. Om den allmänna ordningen störs har polisen enligt polislagen en skyldighet att ingripa och kan till exempel avlägsna en person från vägbanan. Enligt ordningslagen får polisen också upplösa en allmän sammankomst som medför allvarlig störning av trafiken. Om en deltagare i en folksamling som stör allmän ordning inte lyder polisens befallning kan denna dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Den som blockerar en väg på ett sätt som orsakar allvarliga störningar av trafiken kan också dömas för sabotage. Det finns flera exempel på sådana domar i praxis. Straffskalan för sabotage sträcker sig till fyra års fängelse. I värsta fall kan störningarna hindra viktig utryckningsverksamhet. Om en vägblockad hindrar polis, ambulans eller någon annan form av räddningsinsats från att komma fram kan det bedömas som sabotage mot blåljusverksamhet. Straffet för det brottet är också fängelse i högst fyra år. För grovt sabotage mot blåljusverksamhet är straffskalan fängelse på viss tid, lägst två och högst 18 år, eller på livstid.

Interpellanten berör även att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari fått ställa in sin medverkan hos Fossilfritt Sverige. I anslutning till det exemplet kan jag konstatera att det är av största vikt att samhällsviktiga aktiviteter av olika slag, i detta fall ett möte om klimatfrågan, kan äga rum på ett säkert sätt. Den typen av sammankomster utgör en grundbult i vår demokrati och måste värnas. Hot, våld och ofredanden är aldrig acceptabelt, och sådana ageranden är straffbara, oavsett om de sker i syfte att få uppmärksamhet för en politisk synpunkt eller i något annat syfte. Därutöver har bland annat statliga förrättningar och allmänna sammankomster, genom ett särskilt straffstadgande, ett extra skydd mot störningar i form av oljud eller liknande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det bör framhållas att rätten att demonstrera är central i en demokrati, och alla begränsningar i den rätten måste möta krav på legalitet, nödvändighet och proportionalitet. Med det sagt kan vägblockader och störande av möten om viktiga samhällsfrågor ha ytterst samhällsskadliga eller farliga konsekvenser. Exempelvis kan metoden att blockera vägar innebära fara för liv och hälsa. Regeringen ser därför med största allvar på denna fråga.

Konsekvenserna för dem som stör blåljusverksamhet måste vara direkta och kännbara. Regeringen har därför gett en utredare i uppdrag att överväga om straffskalan för sabotage mot blåljusverksamhet bör skärpas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 januari nästa år.

Fru talman! Tack för svaret från justitieministern!

Vi har de senaste åren sett en ny trend uppkomma, tillta och sprida sig. Personer utan respekt för befintlig lagstiftning eller sina medmänniskor ägnar sig åt olika former av skadegörelse, ohörsamhet mot ordningsmakten, sabotage med mera under parollen klimataktivism.

I deras egna lilla bubbla bryter de förvisso mot lagen, men de gör det åtminstone för någonting fint. Den verklighetsbeskrivningen har de lyckats övertyga sig själva om, och sedan anstränger de sig för att förleda fler till att vara av samma uppfattning.

Detta har inte varit ett problem begränsat till Sverige. Runt om i hela västvärlden har bortskämda ligister bland annat angripit konstverk med allt från färg till hammare, haft sönder oskyldiga privatpersoners fordon, förstört infrastruktur och blockerat vägar.

Just det sistnämnda är det som vi har sett mest av i Sverige. De återkommande vägblockaderna inte minst här i Stockholm gör regelbundet livet surare för de människor som vill göra rätt för sig och ta sig till jobbet i tid för att bidra till samhället i dess helhet.

Detta är situationer som inte hade behövt uppstå om polisen säkerställde framkomligheten på vägarna och aktivisterna fick kännbara straff för den samhällsskada som de genererar genom sina handlingar och den kostnad som orsakas av dessa handlingar.

Inte sällan ser man tyvärr i Sverige i stället hur polisen medföljer aktivisterna trots att de saknar tillstånd och trots de problem som uppstår inte minst när detta sker i rusningstrafik.

Det är mot denna bakgrund uppenbart för mig att behovet av åtgärder mot kriminella klimataktivister har tilltagit. Det vore positivt ifall regeringen såg på nya verktyg eller möjligheter att angripa denna problembild.

I sitt svar belyser justitieministern översynen av straffskalan för sabotage mot blåljuspersonal. Det tycker jag är bra. Ministern lyfter också fram att flera av aktivisterna redan har dömts för sabotage. Det stämmer.

Jag vet att Dagens Arena gjorde en granskning. Där konstaterade man att 25 klimataktivister har dömts för sabotage sedan 2022. Vissa av dessa 25 har dömts för flera sabotage i samma mål. Man har därutöver gått igenom 134 domar mot klimataktivister. Det involverar totalt 200 personer varav flera förekommer i en rad av dessa mål. Det kan röra flera åtalspunkter i samma mål. Det är uppenbart att det här är ett problem som verkligen har blommat upp den senaste tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sitt svar nämner justitieministern att det rent hypotetiskt går att dömas till fyra års fängelse för sabotage. Detta har dock aldrig skett i det här sammanhanget. Av de 25 klimataktivister som dömts för sabotage är det endast en som har fått fängelsestraff. Det var en återförbrytelse med en företeelse riktad mot en flygplats.

Givet att ministern i sitt svar inte lyfter fram behovet att ändra straffskalan för minimistraff för sabotage vill jag ställa frågan om det är någonting som ministern och regeringen tittar på. Utifrån det befintliga rättsläget och de fall jag har kunnat ta del av upplever inte jag att sabotagelagstiftningen riktigt möter denna tilltagande problematik. Det sänder definitivt inte tydliga signaler till dem det berör som upprepade gånger bryter mot sabotagelagstiftningen.

Fru talman! Tack, Tobias Andersson, för möjligheten att diskutera denna angelägna fråga i kammaren!

Låt mig först understryka det jag sa inledningsvis som bekräftar mycket av det Tobias Andersson tar upp. Vi talar om aktiviteter som är både farliga för människor som vill ta sig fram i trafiken och potentiellt oerhört farliga om det dessutom är så att det är verksamhet som skulle hindra exempelvis ambulanser eller brandbilar att ta sig fram i trafiken.

Det potentiella allvaret i konsekvenserna av den typen av aktiviteter återspeglas också i strafflagstiftningen. Det gäller i synnerhet om man begår grova brott. Om det får konsekvenser i förhållande till blåljusverksamhet är det till och med så att man kan få livstids fängelse enligt dagens straffskalor. Det återspeglar som sagt allvaret i den typ av brott som vi nu talar om.

Det finns ett problem utöver de problem detta innebär för trafikanter, hederliga människor som vill ta sig till jobbet eller lämna barn på förskolan eller skolan - vilket är skäl nog att se allvarligt på denna brottslighet - och utöver de konsekvenser detta kan få för blåljuspersonal. Det är den problembeskrivning som Tobias Andersson tar upp och som jag gärna vill instämma i: Närbesläktade aktiviteter och opinionsyttringar har också handlat om att ge sig på andra människors yttrandefrihet.

Oavsett om det handlar om att genom aktiviteter i samband med ett offentligt möte i praktiken hindra andra från att komma till tals och ge uttryck för sin uppfattning eller om det handlar om att ge sig på konstverk som man av olika skäl inte uppskattar är detta aktiviteter som är ägnade att begränsa det demokratiska samtalet och begränsa de fri- och rättigheter som var och en har. Det understryker också den demokratiska dimensionen och den demokratiska problematiken i den typ av aktiviteter som vi nu talar om.

När vi blickar framåt har vi som sagt en översyn igång av just regelverken när det gäller blåljussabotagen. Dessutom gör vi en generell översyn av straffrätten som har ett bredare grepp och som omfattar straffrätten i stort. När man nu talar om straffskalor i de här fallen kan man konstatera att de, inte minst för de grova brotten men även för de lindrigare brotten, redan i dag innehåller väldigt ingripande frihetsberövandepåföljder. Det är upp till fyra års fängelse för normalbrotten och till och med upp till livstids fängelse för de grova brotten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar i hög grad om tillämpning av den nedre delen av straffskalan, alltså vad man i normalfallet ska kunna påräkna för påföljd om man ägnar sig åt den här typen av aktiviteter. Jag menar att det är en viktig del av ingångsvärdet för översynen.

Om man sätter in det i ett perspektiv av hur vi nu arbetar med straffrätten handlar det generellt sett om att få till stånd en rättstillämpning som dels använder hela straffskalan på ett annat sätt än vad som ibland är fallet i dag, dels riktar sökljuset mot den nedre delen av straffskalan. Den här typen av fall, men också andra fall, hamnar ju ofta där.

Sammanfattningsvis är det ett utomordentligt angeläget ämne som lyfts i interpellationen. Det är redan i dag så att brottens allvar speglas i straffrätten, men den översyn vi gör är ägnad att ytterligare inskärpa allvaret i brottsligheten och se till att konsekvenserna blir ännu mer kännbara än vad som i dag är fallet.

Fru talman! Tack på nytt för svaret från justitieministern! Jag tror att det är värt att betona vikten av den generella översynen av straffrätten, som inte minst ministern med sin portfölj och sitt uppdrag ägnar sig åt om dagarna. I detta arbete utgör också Sverigedemokraterna en konstruktiv part.

Det är uppenbart att det inte riktigt har fungerat i just de här fallen, anser jag. De som har varit föremål för åtal gällande dels sabotage, dels annan kriminell handling, firar ofta att de når dit. Det finns exempel där människor som har varit i en tingsrättsförhandling väljer att i närtid på nytt ansluta till en liknande aktivistansats. Man har då alltså redan ställts inför samhällets ansvarsutkrävande, man har varit i en tingsrättsförhandling och man riskerar att straffas för den handling man har utfört genom exempelvis en vägblockad - och som någon form av efterföljd går man ut och gör precis samma sak igen.

Då tycker inte jag att vi från politikens sida genom lagstiftning har visat med vilket allvar vi ser på den här typen av handlingar. Det gäller inte minst den totala samhällskostnad det innebär om man på en trafikerad väg en tidig morgon en veckodag inte kan ta sig fram till sitt arbete, med det material man ska leverera eller, i den värsta av världar, med den patient man har i sin ambulans eller dylikt.

Det innebär inte bara en mänsklig frustration och irritation för dem som fastnar där, utan det innebär också förseningar av leveranser till viktiga industriprocesser, att de som är på väg för att bygga upp vårt samhälle inte kan komma fram till den arbetsplats där de ska befinna sig och så vidare. Om man skulle räkna ut totalkostnaden för den här aktivismen tror jag att den skulle vara i miljardklassen varje år sett till de förseningar som uppstår i anslutning till dessa vägblockader, om vi väljer att rikta in oss på den delen av aktivismen.

Jag tror att jag talar för många svenskar när jag säger att det är lätt att instinktivt känna att de som orsakar samhället dessa kostnader också borde betala dem. Riktigt så är inte vår lagstiftning utformad, men det är viktigt att man åtminstone inte firar att man blir föremål för en tingsrättsförhandling. Man ska inte kommunicera till medierna att det här inte är några bekymmer och att man gärna gör om det för att man har moralen eller etiken på sin sida och så vidare. Därmed struntar man ju fullständigt i de lagar som jag och mina kollegor i denna kammare stiftar, inte minst efter förslag från regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I det här fallet tänker jag på att Gunnar Strömmers partikollega Johan Forssell, när han var rättspolitisk talesperson före valet och innan Moderaterna fick justitieministerposten, den 14 april 2022, tror jag att det var, i SVT sa: Mot bakgrund av dessa handlingar behöver vi höja minimistraffen för sabotage. Han menade då att fängelse skulle vara minimistraff.

Sedan var man kanske inte mer konkret i det fallet, men jag upplevde ändå ett skarpt förslag från Moderaternas sida. Det är möjligt att Moderaterna nu går in med detta som ingångsvärde i förhandlingarna när vi har den generella översynen av straffskalorna. Det hade varit uppskattat från min sida om Strömmer som justitieminister om möjligt skulle kunna kommentera om detta är Moderaternas ingång i anslutning till översynen givet de ställningstaganden som det moderata partiet har gjort i frågan tidigare.

Alldeles oavsett detta, fru talman, tycker jag att det är viktigt att vi har ett regeringsunderlag som ser allvarligt på denna typ av kriminell handling såväl som på andra och att vi lyckas åstadkomma en generell översyn av straffrätten, inte minst för att säkerställa att man nyttjar straffskalans fulla längd. När jag möter väljare hör jag att det oftast är det människor irriterar sig på. De vet att man kan dömas till långa fängelsestraff, men de ser det inte ske i praktiken. Vi måste från politikens sida skapa förutsättningar för vårt domstolsväsen att möjliggöra detta.

Fru talman! Jag vill gärna bekräfta att Moderaterna under många år har belyst allvaret i den brottslighet som vi nu talar om.

Jag tycker att det räcker väldigt långt att se på de konsekvenser detta får för vanliga hederliga medborgare på väg till jobbet eller för att lämna barnen på förskolan eller skolan. Det gäller för den delen också varuleveranser eller annan näringsverksamhet som hindras i sin helt fredliga framfart på grund av att andra tycker sig ha rätten att sätta sig i vägen för ett väl fungerande vardagsliv. Redan detta är mycket allvarligt. Om det dessutom äventyrar liv och hälsa på ett mycket mer bokstavligt plan genom att exempelvis förhindra brandbilar eller ambulanser att ta sig fram är det utomordentligt allvarligt.

Jag tycker att man ska ha en erkänsla för den lagstiftning vi har som, i alla fall om vi ser till straffskalorna som de är utformade, erkänner allvaret i detta.

När det gäller det som nu lyfts av Tobias Andersson och som Moderaterna har lyft i många år och lyfte inför valet är det inte bara straffskalorna på papperet utan också den konkreta tillämpningen som är det allra mest avgörande. Därför har det varit viktigt för oss att både sätta ljuset på sabotage mot blåljusverksamhet och göra en särskild översyn av dessa regler och föra in de grundläggande perspektiven även i den breda översynen av straffrätten.

Jag kan peka på en fråga av betydelse som vi sätter ljuset på i den breda översynen och som också omfattar den här brottsligheten. Det är den så kallade presumtionen mot fängelse, alltså att en domstol enligt de regler som lagstiftaren har satt upp i dag ska välja en mindre ingripande påföljd än fängelse om det finns skäl för det eller alternativ till det.

Det är inte ett uttryck för något slags allmän repression att säga att det är en rimligare utgångspunkt att straff ska spegla brottens allvar. Om det är så att brottets allvar motsvaras av ett fängelsestraff är det rimligt att utgångspunkten också är att människor ska sitta i fängelse. Det är som sagt inte specifikt riktat just mot sabotageverksamhet, men sabotagebrotten omfattas förstås av den generella översynen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avslutningsvis vill jag säga att det, utöver de praktiska konsekvenser vi har pratat om som utomordentligt allvarliga, också finns en djupare demokratisk aspekt. En aktivism ägnad att hindra och begränsa andra människors yttrandefrihet är någonting som vi inte kan acceptera i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle. Detta betonar ytterligare betydelsen av reformer på det här området.

Fru talman! Tack på nytt för svaret från justitieministern! Jag ser positivt på att regeringsunderlaget framöver kommer att se över både straffrätten generellt och inte minst fängelsepresumtionen, som ministern lyfter i sitt senaste anförande. Jag tror att vi kommer att komma långt i det arbetet och förhoppningsvis kunna skapa förutsättningar för domstolen att i dessa fall, där det enligt mig rör sig om direkt samhällsskadlig verksamhet, utdöma fängelsestraff i högre utsträckning än vad man gjort hittills i de 25 domar som jag uppmärksammat sedan 2022.

Just på tal om yttrandefriheten är detta en central aspekt. Det är viktigt att betona, fru talman, att om polisen går in och bryter upp en vägblockad är inte detta en handling mot den svenska yttrandefriheten. I dessa fall har de ju inte demonstrationstillstånd, till exempel. De har ingen grundlagsstadgad rätt att blockera vägar och försena eller förhindra samhällsvital infrastruktur att ta sig fram. Det finns naturligtvis tillfällen när de har haft det, men det finns också tillfällen där ett gäng aktivister bara gått ut och blockerat en väg och gjort livet surt för hederliga människor. Då har man inte nyttjat de förutsättningar som återges i vår grundlag och vår ordningslag att faktiskt kunna demonstrera och göra sin åsikt hörd. Tvärtom visar man då noll respekt för dessa. Precis som ministern belyser kan det per definition också innebära att man begränsar någon annans förutsättning att nyttja sin yttrandefrihet.

Jag tycker att detta är viktigt att betona i sammanhanget. Det rör sig alltså inte om att jag från Sverigedemokraternas sida efterfrågar begränsningar i yttrandefriheten. Tvärtom vill jag säkerställa att den nyttjas så som den ska nyttjas i detta fall. Den innefattar inte att blockera vägar varje dag för att man tycker att det är kul. Då behöver vi ha en annan lagstiftning på plats.

Min sista fråga till ministern är om han anser att polisen i dessa fall har agerat tillräckligt kraftfullt mot dem som har blockerat vägar. Det finns exempel där man låtit dem sitta kvar, lett ett demonstrationståg utan tillstånd och så vidare. Hur bör polisen agera i dessa fall?

Fru talman! Jag har av lätt insedda skäl inte möjlighet att gå in och bedöma varje enskild polisinsats i varje enskilt fall. Jag bör dessutom avhålla mig från det av andra och principiella skäl.

Däremot kan jag på ett övergripande plan säga att polisen har skyldighet att ingripa när människor begår brott. Det är en generell utgångspunkt för polisens verksamhet, och detta är naturligtvis inget undantag. Hur man sedan väljer att hantera det i det konkreta fallet är upp till polisen. Naturligtvis är dock den enda rimliga principiella utgångspunkten att polisen i händelse av pågående brottsverksamhet ska ingripa och avbryta den brottsliga verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller utfallet noterar jag att det på senare tid kommit en dom som inte var fällande i något enskilt fall. Å andra sidan finns det också väldigt många exempel på fällande domar. Som helhet är mitt intryck att rättsväsendet tar denna brottslighet på stort allvar och tillämpar de lagar och regler som gäller i dag.

Om det finns ett värde i att understryka denna brottslighets allvar - och jag ansluter mig till den uppfattningen - genom att från lagstiftarens sida se till att det finns förutsättningar att få domar som på ett bättre sätt än i dag återspeglar detta allvar är det naturligtvis klokt att, som vi nu gör, se över regelverket för att ge dessa förutsättningar för rättstillämpningen att döma ut ännu mer ingripande straff.

Och som sagt, för att avsluta med det grundackordet: Det motiveras alltså inte bara av de långtgående praktiska konsekvenser och risker som denna brottslighet har utan också av de djupare demokratiska och principiella skälen. Det omgivande samhället ska markera med utomordentligt stor tydlighet när denna typ av brottslighet äger rum.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.